Måndag: Vacker som en dag…

Hon: Min fantastiska novemberkaktus gör ju den tristaste dag ljusare.

Den brukar blomma lite då och då hela året, inte bara i november, men så kompakt med blommor som nu tror jag aldrig den haft förut. Och det trots att den stått ute på ett undanskymt ställe hela sommaren. Men kaktusar ska ju misskötas.

… men inga blommor till Smålands stolthet

Han: Nu vet jag hur det känns att komma för sent till festen. Goda grannar bjöd med mig på den avgörande matchen mellan Kalmar FF och Mjällby på Guldfågeln Arena; sponsrad av kycklingföretaget med samma namn.
Det var premiärmatch för KFF och mig, så förväntningarna var stora.
Åtminstone hos mig.
– Tyvärr gjorde hemmalaget en riktig kalkonmatch.

”Kalmar, snart på grusplan nära er”, som den kaxige sonen i Brommapojkarna (10:e plats i Allsvenskan) sms:ar när Mjällby slår in 0-3.

Till skillnad från sportjournalistik är det trista med dagens kulturdebatt inte att det skrivande prästerskapet predikar om den rätta tron.
Nej, det värsta är att den pratande klassen försöker göra allt till politik.
– Ibland blir det riktigt prilligt.

”Tänk, här har man tryckt upp vitt snus i käften i åratal utan att ägna en tanke åt vad det signalerar politiskt. Slarvigt!”, skriver Hanna Fahl på den stora tidningens politiskt korrekta kultursida. ”I bekväm ignorans har man kunnat köpa de små blöjliknande fejksnusen utan att bekymra sig över vad de står för. Rik och fattig, lantis och storstadsbo, över hela den politiska skalan har vi kunnat samlas kring den sista svenska lägerelden: en parfym­doftande Zyn under överläppen.
Men inte längre. Inte ens den här dumma lilla beroendesjukdomen kan vi få ha i fred, inget går säkert från politiseringen och nu har det vita snuset hamnat mitt i det amerikanska kulturkriget.”

Det hedrar Hanna att hon håller en självironisk distans till ämnet. Just därför känns det som om måndagsmorgonens första Zyn plötsligt känns som en pipande personsökare mitt i ansiktet.
– Det här hade jag ingen aaaaaning om! Och jag som prillat mig själv dagligen sedan minst ett år sedan …

Häng med här så får du en chans att förstå om du vill vara en ”Zynfluencer”: Zyn lanserades i USA av Swedish Match redan för tio år. 2022 köptes Swedish Match av Philip Morris och sedan dess har försäljningen gått som tåget gjorde förr.
Det har till och med vuxit fram en ung subkultur av Zynanvändare som döpt sig själva till Zynfluencers.
Och det här politken kommer in: Zynfluerarna består främst av ”vita amerikanska alt-höger-gym bros”, läser jag med ökad salivproduktion.

Den högerkonservativa tv-profilen Tucker Carlson har beskrivit effekten av Zyn som att ”Guds hand sträcker sig ned och masserar ditt centrala nervsystem”.
– För en lättrörd 40-talist med hjärtat till vänster känns det som om någonting växer under läppen.
Och det blir bara värre: I somras myntade den amerikanske journalisten Max Read en term för de unga högermännens sfär: Zynternet.

Vad det betyder? Ungefär det här: En ”bred krets av ­fra­­­t-iga, kåta, buffligt provokativa män”, som bildar ”en ny internetsubkultur full av egna mem och kulturella referenser”. Och här stavar jag mig genom Hanna Dahls informationstäta text – med länkar för dig som inte är van vid kulurspråket: ”Det vita snuset har nikotinets manlighet, men det har också techbro-kulturens självoptimeringsaura och passar utmärkt in i bland kreatintillskott, cold brew-kaffe och mikrodoserad lsd. Zynfluerarna hävdar inte sällan att Zyn är bra för erektionen.”

Det milda vita snuset, som jag köper hos Jacko på Tempo i Gökalund är alltså en Trump-fetisch!?
– Aj, aj, aj! Det känns som om jag äter mina egna barn.
Eller?
Ett hopp föds när min guide i de runda dosornas politiserade universum berättar att i den politiserade snustrenden döljer en trend en annan, helt enligt Hegels teori om dialektiken.
– För ett delar sig i två.

Den avskyvärde tv-programledare Tucker Carlson deklarerade för några veckor sedan att Zyn inte längre är en gåva från gud utan”woke” (det värsta man kan vara i trumpland) och Philip Morris som ”humorlösa vänsterdrönare”.
– Detta efter att företaget dementerat att produkten är ett potensmedel.
Nu lanserar Carlson därför sitt eget, ”icke-woke” vita snus.
– För män som vet att de är män, eller möjligen tvivlar.

Även här hemma ska SD:s tankesmedja Oikos lansera ett ”icke-woke” snus, tillsammans med andra riktigt coola produkter som energi­dryck och ”bågar för glasögon och solglasögon” (?).
”Perfekt”, menar DN:s kulturskribent, ”ett helt kit som högerkillar kan ha när de rider fram snuskåta på ryggarna på Elon Musks Optimusrobotar och fantiserar om att tjejer inte får göra abort!”

Så var lämnar det oss som ovetande om den politiska innebörden snusar Zyn Espressino Mini Dry?
Tills vidare känner jag viss tröst i Hanna Dahls svar.
Eller inte: ”Uppsuget av en konservativ podcast/ kryptokille/ collegedude-sfär och lika snabbt utspottat igen som en prilla i urinoaren. Nu flyter det där, nerpissat och vilse på gal–tan-skalan. Tyvärr är det sistnämnda även en skrämmande korrekt beskrivning av mig utan nikotin. Så jag antar att svaret på frågan är ’under min läpp’ …”.

Hur tycker du själv att de orden smakar i munnen?

Lördag: En dag värd att fira i Hemingways sällskap

Han: Hon är lite konstig, även när jag bråkar och gör bort mig så finns hon där. Visserligen flyger hon ibland iväg utan att ge mig en blick, men när allt lagt sig är hon tillbaka igen.
– Ibland undrar jag hur kråkor tänker.

Han: Det är fredagskväll. Jag och katterna är ensamma på udden. Jag spelar Lundell och Morrison och jag ringer min kompis Gunnar.
Undrar hur han mår.
Han har cancer och får cellgifter.
– Det är okej, säger han. Det känns bra att veta att de fortfarande kostar på mig så dyra mediciner
– Det är därför jag ringer, säger jag. Jag märker att det dragits jäkligt mycket från mitt skattekonto på senare tid.
Vi skrattar.
– Ja, vad fan vad ska man göra?

Sen talar vi om konsten. Gunnar arbetar på en utställning om sin kamp mot cancern.
Han är entusiastisk, det går bra.
– Jag är avundsjuk på hans kreativitet.
För egen del får jag inget gjort och Gunnar försöker komma med goda råd.
Eftersom vi båda är ensamma talar vi länge om detta.
Efter att vi lagt på ritar jag en grej.

Återstår att fira återstoden av dagen med en litterär afton.
Varför krångla till det?
– Hur skulle Ernest Hemingway ha firat den internationella Gin & Tonic Day?

Jag föreslår att vi gör som konstnären Thomas Hudson när tittar in på på Mr Bobby’s Bar på ön Bimini i Island in the Stream (Öar i strömmen) – vi beställer en isig gin och tonic.
– På Papa’s vis förstås, det vill säga förstärkta med några stänk av Angustura.

Eftersom vi – i likhet med Skorpan Lejonhjärta – inte vill vara en liten skit föreslår jag att vi ser kvällens skål som en del i kampen mot dagens fascism, putinismen.
Hemingway skrev inte i ett vaccum: ”Det finns bara ett politiskt system som inte kan producera bra författare och det är fascismen. En författare som inte vill ljuga kan inte leva och arbeta under fascismen”, sa han i ett tal 1937.
I The Denunciation (Den orörda platsen) när Hemingways hjälte Henry Emmunds beställer en G&T på Chicote’s bar i Madrid är det en motståndshandling mot Franco-fascismen.
– Vill du veta hur och varför får du läsa boken.

Annars går det ju bra att bara fira att det varit ännu en fin dag. Jag har fortsatt att tömma boklådor i torpet och det värsta som hänt oss är att V75 spårade ut redan i lopp 2.
– Förresten, Höjdhopparn! Jag tror att jag trots allt tackar ja till din G&T!

Torsdag: Det finns mycket att vara glad och tacksam för i höstmörkret!

Hon: Vilka fina kvällar vi haft, och igår var månen full med mångård och allt, notera Långe Jan som blinkar till till höger på filmen nedan:

Och imorgon åker jag till Stockholm för att stanna till i Norrköping och titta på min dotter som får fint pris:

På kvällen firar jag båda mina barn (som båda fyller år i dagarna) med middag på stan. Stolt mor till båda, och glad för en kväll på tu man hand. Sedan blir det barnbarn för hela slanten. Längtar!

Han: Ännu en solig dag på udden. När hon gått till skogs stänger jag av värmepumpen och öppnar verandadörren.
– Med risk för att få nackspärr av fönsterdraget.
För havet ligger på där ute, vågskum på revet kring Fimpan. Byar frisk kuling från syd (12-13 m/s).
Skriver:
– Liam är död!
– Vilken Liam?
– Liam Payne förstås, han i det gamla pojkbandet One Direction.

Hittills idag har P1:s nyhetsprogram upprepat den tragiska nyheten 18 gånger.
Däremot hörde jag inte någon nyhetssändning uppmärksamma olyckan i norra Nigeria.
– Inget du hört talas om?
Förstår det. För egen del råkade jag läsa en notis i tidningen:

Svårt att läsa? Notisen är inte större, men den berättar att minst 94 människor dör när en tankbil exploderar, ytterliga 50 skadas. ”Många av offren uppges ha försökt samla upp läckande bränsle efter tankbilens krasch när explosionen inträffade. Ögonvittnen beskriver i lokala medier hur elden snabbt utvecklade sig till ett inferno. Liknande katastrofer har inträffat förr i Nigeria, där bränslepriserna tredubblats sedan början av fjolåret.”

Jag moraliserar inte. För journalister är det en gammal sanning: ”ett dött barn är en tragedi, 1oo döda barn är en notis”.
– Det är inte journalisternas fel.
De ger oss bara det vi mediekonsumenter vill ha.

När Marcel Proust skrev ”På spaning efter den tid som flytt” levde han långa tider på kaffe och gifflar och ätandet är puddingens bevis. Medan första världskriget rasar i Europa låter Proust den vedervärdiga madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringen inte tillåter henne att köpa kaffebröd än över krigets allmännare fasor.

Ordningen i madames salong är således återställd när hon lyckas övertala sin läkare att skriva ut ett recept mot hennes migrän: gifflar.
Samma dag som vardagen äntligen återvänder i madames våning, kommer nyheten att världens då största passagerarfartyg Lusitania sänkts av en tysk ubåt och 1 198 människor omkommer.

Proust knyter ihop trådarna så här: Hon fick sina gifflar samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand, som var sysselsatt med att doppa, sa hon:
– Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier.
Men alla dessa drunknades död måste ha framstått för henne i miljardförminskning ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.

Vilken vedervärdig människa, tänker du också.
Eller

När jag kommit hit i mitt skrivande ringer sonen Björn. Han undrar varför jag inte svarat på ett sms om boken om Kjell Höglund.
Han undrar om jag mår bra.
– Hursa?
Han höjer rösten och upprepar frågan.
– Så där, hör jag mig själv säga. Jag har stopp i öronen.

Problem med vaxproppar är ett arv den pojken fått ärva.
– Ett återkommande problem så här års, särskilt när vi har badat i hav.
Han ger mig några tips om hur hans Hanna hjälper honom att fixa sina öron.
Jag lyssnar uppmärksamt.
Och undrar om det där är något jag skulle våga fråga om hon skulle kunna hjälpa mig på samma kärleksfulla sätt.
– Det är ju ganska snuskigt.
Glömmer till och med att fråga om han hört att Liam Payne i One Direction är död.

Onsdag: En riktig tavla triggar dig tio gånger mer

Han: Idag har jag målat i min kylslagna ateljé i Gökalund. Ett litet steg för mänskligheten men värt en notering här i min dagbok. (Hon som köpte torpet för att jag skulle måla har tröttnat på mina undanflykter, ”Ja ja, jag älskar att vara konstnär, det är bara det jävla målandet jag har svårt för”).
– Alltså satte jag på Marvin Gayes och Tammi Terrells ”Ain’t Nothing Like the Real Thing” och gjorde det jsg borde ha gjort för länge sen.

Naturligtvis finns det en förklaring: Är du en sån där som omger dig med inramade affischer hemma? Visste du att om du har originalkonst hemma blir du tio gånger mer stimulerad än om du omger dig av reproduktioner eller affischer av samma verk.
– Det visar i alla fall en neurologisk undersökning gjord av forskare i Nederländerna.

Studien gjordes på museibesökare som fick se konstverk i original samt en affisch på Mauritshuis konstmuseum i Haag. Forskarna använde bland annat magnetröntgen för att studera ögonens och hjärnans aktivitet.
Och slutsatsen:
– Originalen framkallade en starkare upplevelse i den del av hjärnan som omfattar medvetande, självreflektion och personliga minnen enligt forskarna.
Studien visar att upplevelsen var hela tio gånger så stor. ”En faktor på 10 är en enorm skillnad, och det här är vad som händer när man tittar på en reproduktion jämfört med ett verkligt verk”, konstaterar Martine Gosselink, chef för Mauritshuis,

”Du blir [mentalt] rikare när du ser originalmålningar, oavsett om du är medveten om det eller inte, eftersom du skapar kopplingar i din hjärna.”
– Orsaken är att de handmålade konstverken framkallar ett starkt positivt svar i precuneus, en del av hjärnan som är involverad i medvetande, självreflextion och personliga minnen, konstaterar forskarna.

Bland annat analyserades reaktionerna på Vermeers ”Flickan med pärlörhänget”, ett av världens mest reproducerade målningar.
– Det populära verket väckte mest uppmärksamhet överlag i studien och triangeln mellan flickans öga, mun och pärlörhänge drog till sig blickarna i vad forskare beskrev som ”en uthållig uppmärksamhetsslinga”.

Jag vet, jag är ingen Vermeer. Men nu vet du vad som fick mig att orka lyfta penslarna.

PS: Arbete ger som bekant inte frihet utan mer arbete. Av bara farten har jag dessutom tömt 6 boklådor i ett av de överfyllda förråden.
– Något jag tror att hon blev både förvånad och lite glad över.

Hon: Vaknade utsövd till en strålande morgon, han sov länge och missade därför den fina soluppgången … å andra sidan somnade jag före klockan nio igår kväll, vilket inte han gjorde. (Han följer ”Kodnamn: Annika” på TV4.)

Gårdagens mån-himmel gick inte heller av för hackor. Den hann jag föreviga innan jag slocknade framför Kockarnas Kamp.

Klippte gräsmattan för sista gången idag, endast för att jag blir blöt om pyjamasbyxorna när jag går ut på morgonen för att cykla och hämta tidningarna (annars hade det fått vara). Det är mycket morgondagg nu, förutom imorse, första frosten kom inatt.

Mitt i klippandet kom en snäll granne förbi med superfina exemplar av Stolt Fjällskivling, och skrämde halvt ihjäl mig… Hörde honom inte i oljudet från gräsklipparen. Men det var det värt, mums vad gott det ska bli:

Måndag: Stora flyttdagen …

Hon: gässen har samlats en tid utanför oss men idag är det verkligen den stora flyttdagen. Streck på streck har flugit över oss hela dagen.

Det är ett jäkla kacklande faktiskt, ha ha. Imorse till och med vaknade jag av det. Hägern hjälpte också till…

För övrigt har jag spetsat den första satsen limoncello med lite av den 96-procentiga spriten snälla vänner tog med hem från rivieran. Zesten låg i lag på enbart vanlig vodka. I nästa sats blir det bara den starka, men givetvis ska den uppblandas med vatten och socker.
– Om ungefär en dryg månad, sedan ska den stå och dra lika länge till.
Ska bli så spännande att se hur de blir framåt jul. Två år sedan jag senast gjorde limoncello på egna citroner, den blev supergod, men aningen svag. Det råder vi bot på i år ;).

… och i väntan på det vänder vi inomskärs

Han: Ser verkligen fram emot citrondrickan, hade behövt ett glas redan igår. Första frågan under SVT:s partiledardebatt:
– Ser ni fram emot den här partiledardebatten?
– Ja! sa alla deltagarna och tryckte på den gröna mentometerknappen.
Alla utom en.
– De andra ljuger, sa Jimmie Åkesson och alla skrattade.

Jag ljuger om jag påstår att jag hade några förväntningar.
– Ändå blev jag besviken.
Tv-sända partiledardebatter handlar helt enkelt inte om politik längre, det är verbal wrestling.
Eller bara ännu ett i raden av fjantiga lekprogram i den skattefinansierade televisionen.
– Behöver jag tillägga att hon valde att se ett program som bättre speglar verkligheten i Sverige idag: ”Tunna blå linjen”

Nu till något intressantare. Turnerande poeten Bruno K. Öijer inleder sin nya diktsamling med en tvårading:

jag skriver
alltså finns vi till

Formuleringen är naturligtvis en variant på 1600-talsmatematikern och filosofen Descartes cogito, ergo sum.
– Jag tänker, alltså finns jag.
Med det menade Descartes att även om vi tvivlar på allt annat kan vi inte tvivla på att vi existerar, eftersom tvivlet i sig förutsätter att vi existerar.
– Smart kille, eller hur Sope-Bengt?

Om ni andra undrar, allt jag skriver här skriver jag för vår granne Bengt Johansson, ”Sope-Bengt” kallar han sig själv eftersom han är en man som vet att han inte behöver uppträda med lånta fjädrar.
Det är en utvikning, jag skyller den på eftermiddagsdrinken, men Descartes kunde ha formulerat sig annorlunda, typ:
– Jag fryser, alltså finns jag till.
Han dog nämligen i sviterna av lunginflammation i ett februarikallt Stockholm året 1650 dit fransmannen kallats som lärare för vår drottning Kristina.

På förekommen anledning ansåg Descartes att Sverige var ”ett land där både människor och tankar fryser till is”.
Vilket väcker en annan tanke:
– Om det blir någon vinter den kommande vintern återstår att se.
Just nu skiner eftermiddagssolen på udden och så sent som för en vecka sedan rådde det fortfarande meteorologisk sommar här.

Det var en avvikelse från ämnet men tillbaka till Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag”. Omvärlden får mig att tvivla på det mesta. Kanske är det därför jag köper Descartes djupsinniga ord, men att jag med stigande ålder personligen känner större samhörighet med Augustinus inlägg i den här debatten:
– Jag misstar mig, alltså existerar jag.

Även Augustinus hade åsikter om det mesta, skrev mer än han borde och insåg att han ofta hade fel i det han skrivit.
– Om det inte vore sånt slöseri med tid och pappersmassa skulle jag skriva ett samlande verk om mina samlade verk.
Arbetstitel: ”Även det hade jag fel om”.
Haha, jag hör vad du tänker:
– Vem skulle vilja läsa en sån torftig samling värk?!
Du har naturligtvis rätt, betrakta det som en utvikning.

I sina Bekännelser konstaterar Augustinus ”att det endast är nuet som är verkligt, framtiden är ännu inte verklig och det förflutna är inte verkligt längre.” Även om kristendomens viktigaste tänkare var ute efter någonting annat, så är det en träffande sammanfattning av vår tidsanda.

I filmen ”The apprentice”,får den unge Donald Trump tre råd som han konsekvent följt sedan dess:

√ Anfall!
√ Förneka allt – medge inga fel.
√ Även om du förlorat – utropa dig till segrare.

Efter debatten med Tamala Harris, som både opionsmätningar och bettingbolag visade att han förlorade, förklarar Trump obekymrat, ”Jag vann. Alla säger att jag vann”.
– En inställning som möjligen gör honom till vinnare 5 november.

Vid närmare eftertanke är Trumps tre budord en bra sammanfattning även av gårdagens partiledardebatt. Men även det är en utvikning, om än en nödvändig sådan. Men vad jag egentligen ville säga med alla dessa ord är bara detta:
– Bruno K. Öijers korta inledningsdikt i nya diktsamlingen ”Växla ringar med mörkret” (Wahlström & Widstrand) höjer sig över både Descartes och Augustinus sentenser i ett viktigt avseende.
I en tid av självgod narcissism placerar han sin egen existens i en kollektiv gemenskap, ett vi:

jag skriver
alltså finns vi till

Inte undra på att det tog tio år att komma fram till den enkla meningen.

Lördag: Besök av svartklädd poet och vitkindade gäss

Han: Vi är här nu! I torsdags flög omkring 14 000 prut- och vitkindsde gäss över Oskarshamn på sin väg från Norra ishavet och Kolahalvön ner till Tyskland och Neder­länderna.
Det berättar ornitologen Tommy Larsson som haft extra koll på himlen från sin trädgård i Mockebo i Oskarshamn.
– Gässen brukar sedan stanna till på Öland och på fälten i Kalmartrakten, säger han i dagens Barometern.

Svar direkt: Tommy, de har landat utanför udden!

Nu till ett annat celebert besök: Det intressanta med arkeologer är att de nöjer sig med att frilägga sina fynd och förklara vad det de har grävt fram.
– De borde även kulturskribenter också göra.
Jag har aldrig förstått varför kulturjournalister envisas med att inbilla sig att jag vill veta vad just de tycker om gamla välkända legender som Bruno K. Öijer.

Bruno K. Öijers dikter ”hade kunnat hämtas från en bok med Mark Levengood-aforismer”, hävdar Dagens Nyheters Po Tidholm. Det framgår att han inte är imponerad av poeten, som 50 år efter sin debut turnerar igen med sina dikter: ”Kanske är Bruno K. Öijer helt enkelt ett annat slags djur. En kvarleva från en tid med andra kulturvanor och därtill snudd på folklig med sin effektiva och nästan naiva poesi … Därmed inte sagt att Bruno K. Öijer är tråkig. Det finns en ofrivillig komik i hans allvar och något slags inbyggd distans i manéren. Stämningen i lokalen är dock andäktig. Jag hör inga fniss i mörkret utom mina egna. Varje dikt avslutas som vanligt med en märklig segergest och ett ”Yes!”.
– Vem tror PO bryr sig om vad han tycker?

Antingen vem man att Bruno K. Öijer är en poet som varit konsekvent i fem decennier, att han har kultstatus och under de senaste decennierna beskrivits som en rockstjärna, ”en Thåström utan gitarr” av recensenter som hellre lyssnar på musik än poesi.

Eller så vet man inte vem Bruno K. Öijer är – som tjejen bredvid oss på andra raden, höger, 3 våningar upp på Kalmar Teater, invigd år 1863 när stan hade endast 8 000 innevånare, varav många fortfarande var barn vilket förklarar varför benutrymmet är begränsat på balkongen.
– Hon hade aldrig hört talas om Bruno K. Öijer, men lockats hit av en obekant kvinna på caféet där hon satt och skrev tidigare på dan.
Och nu är hon här.

Och fortsatter anteckna i sin skrivbok gör flickan bredvid under poetens två timmar långa uppläsning. Hon lyssnar uppmärksamt på orden.
– Totalt ovetande och ointresserad av att DN:s åsiktspolis redan baxat in denne diktare i samma box som Thåström: ”Ständigt detta performativa utanförskap, denna svarta romantik och detta horn i sidan till den kulturelit de sedan länge tillhör. Ingen av dem arbetar med en tillstymmelse till humor. De var inflytelserika på 80-talet, buttert framgångsrika under det ironiska 90-talet och nu en hamn för många i den kommersiella samtiden.”

Att döma av hennes skratt, blanka ögon och entusiastiska applåder gillade hon vad hon hörde och såg.
– Det gjorde även vi.
Det räcker att citera ur poetens ”Testamente” för att inse att allt handlar om oss:
en natt
slår vi upp fönstret
på vid gavel
och blåser ut all belysning
i staden
dom har ju oss.

Aftonbladets recensent Jack Hildén skriver i övrigt vad som behöver sägas redan i rubriken:

PS: Bruno K. Öijer debuterade år 1973 med diktsamlingen ”Sång för anarkismen”. Det stora genombrottet kom med ”Medan giftet verkar” (1990). Nya diktsamlingen heter ”Växla ringar med mörkret” – den första diktsamlingen på 10 år.  
Den kan även du beställa här.

Eftersom det var en dag i kulturens tecken passade vi på att också fira Nobelpristagarinnan i litteratur Han Kang.
Självklart val: Gangnam på Fiskaregatan: Bibimbad (nationalrätten), starkt Ramen, vegetariska dumplings och misosoppa förstås.
– Behöver inte heller jämföras med en svensk musiker utan gitarr för du ska fatta att du ska gå dit.

Torsdag: Aha, fyra av tio uniformerade poliser sitter kvar på kontoret

Han: Upptäcker att jag efter fem år på udden blivit lokalpatriot. T ex har jag börjat hålla på Kalmar FF. Visserligen efter Djurgården (mitt lag sedan 1958; trots att jag växte upp på ett kraftverksbygge i Norrlands fjällvärld); Brommapojkarna (grabbens lag) och Hammarby (alla älskar Bajen).
– Men ändå, det känns som att Smålands stolthet behöver lite extra support just nu.

Dessutom börjar jag morgonen med att läsa Barometern (efter New York Times på nätet; gammal yrkesskada, ty efter Watergate är NYT svenska journalisters bibel) och lagom till andra frukostmackan (leverpastej på hennes hembakta) läser jag att rikspolischefen Petra Lundh berömmer vår lokala polis.
– Klart jag blir glad.
Och lite stolt.

Orsaken: ”Här jobbar hela 60 procent av de uniformerade poliserna i yttre verksamhet. Det är en väldigt bra siffra”, säger hon till Barometern.
– Imponerande?
Vad hon säger är alltså att fyra av tio uniformerade poliser i Kalmar-Kronoberg län sitter på kontoret hela dagarna.
– Rörd men inte skakad?
Uppriktigt sagt trodde jag inte det var så illa – vilket kan bero på att vi som alla andra följer Tunna blå linjen på SVT, där till och med Jesse är ute på hojen.

Inte undrar på att rikspolischefen anser att hon behöver ytterligare 10 000 poliser.
Särskilt med tanke på att allas vår Leif GW Persson hävdar att majoriteten av poliserna ”sitter på högst lugna byråkratiska funktioner”.
Och Leif konstaterar att ”prestationsförmågan bland poliser är ohyggligt varierande”.
– Om man ska köra en enkel mall utan att förgripa sig på sanningen, är det en fjärdedel av poliserna som ger järnet. Hälften gör det de ska. Och en fjärdedel av dem, om de försvann skulle det inte ens märkas på produktionen, sa han i Nyhetsmorgon för ett år sedan.

Några siffror: Åren 2023–2027 beräknas anslaget till polismyndigheten öka från 37 till 51,9 miljarder kronor, vilket är en ökning med 40 procent. 
I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen att polismyndigheten totalt tillförs 1 385 miljoner kr för 2025, 1 220 miljoner kr för 2026 och 4 122 miljoner kr fr.o.m. 2027. Regeringen föreslår också att Polismyndigheten i höständringsbudgeten för 2024 tillförs ytterligare 400 miljoner kr för att säkra den fortsatta polistillväxten.

Hon: Och idag har vi varit runt på några av våra lokala favvo-affärer, Smaklöken i Jämjö och Öljersjös fina klädbutik. Den är en ny favorit och perfekt en regnig dag.

Dagens fynd: En grön och svartrutig blus med matchande nagellack.

På vägen stannade vi också till hos bästisarna nästgårds som har varit söderut och tagit med lite riktiga doningar hem till min Limoncello-sats.

Nu ska det bli lite kräm i den också. Räcker nog till ytterligare en sats! Tack bästa ni!!!

Han, igen:  Den satsen ser vi fram emot. För många år sedan gjorde vår kompis Pelle Wendel och jag limoncello på Mallorca. Även då baserade vi denna Medelhavslikör på 96-procentigt sprit och citroner från Annika Reuters trädgård i Port de Pollenca.
– Om du inte vet så är Annika lillasyster till Susanne Reuter som också var med den sommaren och vår 10-liters damejeanne stod sedan i tre månader och allt detta minns jag med nostalgi och kärlek.

Och en stor enhet sorg.
– För allt hänger ihop: Just idag är det det 19 år sedan Pelle Vännen dog inför mina ögon.
Om du inte vet vem Pelle Wendel var så får du skylla dig själv. Han var murveln personifierad och hans avslöjande av Ebbe Carlsson-affären har utsetts till 1900-talets största scoop.
– Idag kan vi dessutom läsa att att media spekulerar om vem som får årets Wendelpris på 100 000 kr.
(Jag har haft nöjet att ingå i juryn och om Pelle finns mycket att säga. En del har jag skrivit här på bloggen. Annat bör inte skrivas)

Men det där var en spontan utvikning på grund av hennes hemkörda limoncello. Varat bestämmer tänkande, skrev Marx (Karl inte Groucho) och det gäller även bosättarna på udden.
Jag inledde dagens blogg med att medge ett växande lokalpatriotiskt perspektiv på livet.
– Det är värre än du anar.

Eftersom det regnar vill hon åka till Jämjö och handla (vi ska ha vinprovning på lördag). För egen del ville jag med egna ögon uppleva dagens stora lokala nyhet:
– Äntligen öppnas en bit av nya E22:an söder om Jämjö!
Nyheten som stockholmsmedierna missade:

Måndag: Dagen efter helgen…

Hon: lördagen tillbringades med maniskt klippande av vår fina vresros…

Varför klippa ner något vackert med en del blommor kvar och massor av fina röda nypon? Jo för nu när vi tillbringar mer av dagarna inomhus vill jag se havet även därifrån, speciellt ifrån sängen på morgonen:

Rosen växer minst en och en halv meter var sommar och måste ansas hårt. Den var nästan lika hög som den ensamma ”ädelrosen” på översta bilden nu. Sen var det nästan lika mycket nedvissnad kaprifol hopslingrad med rosens stam. Ett hårt dagsverke!

Och det är inte klart än, hälften är kvar att göra, båda ”häckarna” ska klippas ned.

Söndag: mmm, då skulle alltså nedersta rosen klippas. Men det var för mycket blommor kvar, bestämde jag. Och helgens väder var för alltför vackert för ytterligare en arbetsdag…

Han: Efter denna sköna naturlyrik blir det en kort lektion i schack. Eller snarare i konsten att göra en tavla.
– Fast kanske mest om vårt behov av att läsa mellan raderna och där hitta något som skänker ett trivialt parti en djupsinnigare mening än den egentligen har.

Det finns skribenter jag alltid läser oavsett vad de skriver om. En sådan skriftställare är Ola Larsmo. Han kan konsten att berätta en historia och häromdagen läste jag Larsmos initierade artikel om Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi (DN 13.9.24), vars porträtt jag fascinerades av redan som barn.
– Av lätt förklarliga skäl.
Detta hände som du förstår i förr-i-tiden-tiden när det fanns få svenska pojkar som såg ut som den grabben.
– Och även om sjömanskostymer var vanliga på oss pojkar vid den tiden, så blev jag avundsjuk på den uniformen.

Målningen har jag senare återsett under min tid som journalist. Porträttet hänger på väggen i Arvfurstens palats där Utrikesdepartementet nu huserar. Historien känner jag alltså till. Adolf Ludvig Gustav Albert kallades Badin”,vilket är franska för ”joker” och ”spjuver”.
Han föddes år 1747 som slav på sockerplantageön Saint Croix i Västindien, som vid denna tid en dansk koloni med en stor slavbefolkning (Danmark var vid den tiden en viktig slavhandlarnation, vilket man talar tyst om numera).

Ola Larsmo berättar om pojken som föddes i en brytningstid när idéer om jämlikhet och frihet formulerades samtidigt som föreställningar om ”vildar” och ”naturbarn” florerade.
Det har betydelse, för vid unga år skänktes gossen som present till den svenska drottningen Lovisa Ulrika.
– I hennes ögon var den lille slaven ett naturbarn, obesmittad av civilisationens fördärvligheter och lockelser, varför hon gjorde honom till sitt personliga kulturexperiment.

Experimentet misslyckas. Badin förblir inget naturbarn utan anpassar sig till den svenska överklassens stil och vanor. Han intar sin plats i Stockholms societet. Det är upplysningstid med dess bildningsideal. Han lär sig genast flera språk och får stort intresse för modevetenskaperna astronomi och meteorologi.
Larsmo noterar att när den forna slavpojken dör äger han ett av Stockholms största privatbibliotek med runt 800 volymer.

Framförallt växer han upp med kungabarnen Gustav och Sofia Albertina och mycket tyder på att Couschi, som han nu kallas, är förälskad i sin sex år yngre bonussyster.
– Det skvallras om att de har en kärlekshistoria.

Som många adoptivbarn grubblar han över sin bakgrund. Men varat bestämmer tänkandet, som Marx påpekar. Intrigmakeri är en överklassport och som vuxen dras den forne slavpojken in i det politiska spelet mellan Gustav (nu III) och dennes mor änkedrottningen Lovisa Ulrika.
Liksom Sofia Albertina väljer han moderns sida.
– Allt det där är mycket intressant.
Och du kan i höst se historien på Kungliga Operan för Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, Badin kallad, står på scenen i höst.

Som sagt, Larsmo beskriver en mycket intressant personlighet i svensk historia som hittills bara varit kuriosa.
– Som vanligt fastnar jag dock för en udda detalj.
År 1775 målar Gustaf Lundberg ett porträtt av Couschi. Klädd i den fantasifulla kostym jag som barn tog för en flott amiralsuniform, men som visar sig vara en påhittad ”indiankostym” (Västindien = indian i okunniga 1700-talsöverklassens världsbild).
Men detaljen jag fastnar för nu:
– Schackpjäsen!

I sin hand håller Couschi en vit pjäs, en häst (springare). ”The knight” kallas den på engelska, vilket bättre motsvarar pjäsens roll, styrka, nobilitet och lättrörlighet på slagfältet.
Med sitt unika rörelsemönster är riddaren den enda pjäs som kan hota motståndarens dam, utan att kunna bli tagen av damen.
– Detta gör att springaren är den pjäs som är bäst lämpad för gaffeldrag, ett drag som hotar flera av motståndarens pjäser samtidigt.

Ola Larsmo ser konstnärens val av schackpjäs som en ”ironisk” blinking till huvudpersonens personlighet, ”Den som kan gå rakt fram – och sedan snett åt sidan.”
– Exakt där fastnar jag.
Anledningen är en smula självupptagen. Ty det händer att även jag spelar schack.
– Framför allt har jag målat schackspelare.

Ovanstående oljemålning gjorde jag för 30 år sedan, i en annan tid, i ett annat liv.
– Jag minns när jag målade den. Men fråga mig inte varför den blev som den blev.
Det intressanta är därför den analys som min kompis Thomas Kanger gjorde när han fick se bilden i vårt bibliotek.
Efter att ha granskat verket i två minuter konstaterade han kort:
– Vit spelare vinner.

Så var det med den saken. Det finns ett litet ”men”:
– Det hade jag ingen aning om.
Om sanningen ska fram hade jag överhuvudet inte funderat över vem som vann partiet. Jag hade varit i Amsterdam med en fru, sett Rembrandts ”Batavernas trohetsed” på Rijksmuseum och försökte nu lära mig att måla klärobskyr.
Men just därför fann jag Kangers analys intressant.
– Han var redan då en duktig schackspelare och såg något som jag inte såg.

Den fråga som snurrar i mitt huvud efter att ha läst Larsmos artikel är därför denna:
– Tänker verkligen Gustaf Lundberg på valet av schackpjäs när han målar sitt porträtt av slavpojken som hade blivit en bildad man i societeten?
– Vet vi det?

Konstnären kanske inte ens kunde spela schack? Jag menar, tänk om Lundberg bara råkade välja en pjäs som såg bra ut i pastellfärg?
Måleri handlar ju om att fylla en yta med färg.
Å andra sidan:
– När vi väl hört tolkningen så vill vi gärna tro på den, eller hur?
Även jag tyckte att mitt alster blev mycket intressantare efter att jag hört tolkningen av den.
– Vi är enkla människor, vi vill gärna att David slår Goliat.
Framför allt tycker vi om goda historier.

PS: En historia gömmer en annan. Schack har sitt ursprung i Indien. Enligt en legend från på 600-talet hittades spelet på för att en indisk kung inte skull ha tråkigt som kung. Idén kom från Brahmin Sissa och imponerad av spelet frågade kungen Sissa vad han skulle vilja ha i utbyte för att ha hittat på ett så fantastiskt spel.
Sissa var en ödmjuk man och bad ödmjukt om att få ett enda riskorn på den första rutan och att antalet korn skulle fördubblas för varje ruta på schackbrädet tills alla rutor var fyllda.
Förvånad över det till synes ödmjuka kravet accepterade kungen belöningen.
– Det borde han inte ha gjort.

Om du äger ett schackbräde kommer du att upptäcka varför. Om du lägger ett riskorn på ruta ett, därefter 2 på nästa, ytterligare 4 på den tredje och 8 på den fjärde rutan osv osv, så kommer du till slut att ha fyllt ditt bräde med 18 446 744 073 709 551 615 riskorn!
– Hur mycket det är?
Tja, så där omkring 18 kvintiljoner riskorn, en mängd som skulle kräva en silo som är 15 mil lång och en mil hög enligt de som måste kolla en bra historia.

Sissa tog naturligtvis inte emot sin belöning. Hans syfte vara att lära kungen att bättre tänka igenom sina beslut innan han agerade, som man måste göra i schack.
– En eftertänksamhet som man inte alltid bör förvänta sig av målarkluddar.

Torsdag: Ett glas med vår generations svar på Bellmans Ulla Winblad

Han: Min vecka börjar på torsdagar. Det beror på att min tidräkning är kopplad till min gröna dosett med dagens piller.
– Ur den tar jag tre piller till frukost och ett till middag.
Med början torsdag.
Att det blev just torsdag beror på att jag köpte min pillerask på apoteket en onsdag och alltså började mitt välorganiserade pillerliv dagen efter, en torsdag.

Jag drar alltså inga långtgående slutsatser av detta faktum. Tiden är som vi vet relativ.
I den svenska almanackan är torsdag veckans fjärde dag.
Det beror bara på att söndag anses vara veckans sjunde och sista dag.
– Numera.
För den ordningen är också relativ.För det första är 7-dagarsveckan ett relativt nytt påfund. Under antiken hade atenarna 10-dagarsvecka och i det romerska imperiet förlängde man veckan till åtta dagar.

Revolutionärer och imperiebyggare vill gärna att historien skulle börja med dem.
Under franska revolutionen infördes en särskild revolutionskalender med ändrade månads- och veckonamn samt en vecka om tio dagar.
I Stalins Sovjetunionen experimenterade man på 1930-talet med 5-dagarsvecka.
7-dagarsveckan ansågs opraktisk ur ekonomisk synvinkel.
– I en 5-dagarsvecka skulle människor kunna arbeta i skift och produktionen aldrig avstanna.
Folkligt motstånd gjorde dock man återgick relativt snabbt till 7-dagarsveckan.

Tiden är som sagt relativ och även veckodagarnas ordning är relativ. Först år 1972 blev dagens kalender internationell standard och numera börjar veckan med dagen vi kallar måndag.
I traditionell kristen och judisk tideräkning var söndag däremot veckans första dag.
Det är lite lustigt i sig.
– Detta eftersom skapelseberättelsen enligt Gamla testamentet försöker göra troligt att Gud skapade världen på sex dagar för att sedan vila på den sjunde.
Inte undra på de religiösa sekterna redan från början fick nåt att bråka om:
Kristna = söndagen är kyrkodag.
Judar = lördagen är sabbaten.
Muslimer = fredagen är den stora bönedagen.

På persiska och kurdiska kallas söndagen yek, ”den första dagen” efter veckans första som är lördag. Dusjanbe, huvudstaden i Tadzjikistan, har fått sitt namn från persiskans ord för måndag, ordagrant ”andra dagen”.
”Söndagsbarn” brukar man kalla framgångsrika personer.
– Den myten har sina rötter i antiken, då barn som föds på en söndag ansågs ha övernaturliga krafter.
Måndag däremot anses vara en otursdag i många kulturer. Därav uttrycket ”måndagsexemplar” här hemma.

I den romerska kalendern namngavs veckodagarna efter olika gudar. Torsdag kom att bli Jupiters dag – ”dies Iovis”. En benämning som gått i arv i nästan alla de latinska dotterspråk och gömmer sig även i vår torsdag efter Tor, åskguden som även var mänsklighetens och gudarnas beskyddare. 
Det senare tycker jag ger en plausibel historisk kontext till varför min vecka börjar på en torsdag.
– Utan min dosett skulle jag inte må så bra som jag gör.

Apropå att vår tid är relativ:  Härom dagen reste jag tillbaka i tiden, närmare bestämt till 1960-talets första hälft.  Detta för att träffa gamla polare från Strömsund på ett releaseparty för Anders Sundelins nya bok om Kjell Höglund.
– Musiklegenden som började sin karriär i denna metropol, inbäddad i vårt gäng och i vår tid.

Det var kul att återse så många kända ansikten från förr (även om jag blev lite häpen över att vi en gång tiden var jämnåriga). Tillbaka till framtiden, om man säger så.
Framför allt fick jag äntligen svar på frågan som gäckat oss alla sedan dess – nämligen vem var hon var som Kjell diktade om i sin underbara ”Jag hör hur de ligger med varann i våningen ovanför”.
– Vår generations motsvarighet till Bellmans Ulla Winblad, plötsligt stod hon där på scenen och sjöng sin egen sång.

Hon heter Inger Olsson, bor på Möja med sin Åke, ”min älskling” – samma snubbe som Kjell inte riktigt ville kännas vid i visan, förälskad som han var.
Och Inger visar sig vara precis så där levnadsglad som jag alltid vetat att hon skulle vara.
– Dessutom kom vi på att vi i ett senare liv tillhört samma vänster kring tidningen Gnistan och FNL-grupperna.
Klart att jag är starstruck.
– Skål Inger, och tack för ett mycket trevligt barhäng!

Hon: och medan han var i storstan har jag hängt med den här stiliga mannen!

Vi har tagit långa, raska promenader och det mår man också bra av utan dosett, därför fick han allt hänga på idag. Tror nog lite frisk lantluft och en stärkande promenad var precis vad som behövdes efter allt barhäng…

Men vissa hade bråttom hem så promenaden blev inte lika lång som de andra dagarna, men ändå hyfsat lång.

För övrigt har det blåst halv storm senaste dagarna. Filmen ovan tog jag i förrgår morse efter att kört honom till flyget. Tyckte det blåste hårt då med tanke på flygresan, men sen blåste det bara upp mer och mer. Fortfarande styv kuling!

Söndag: Jag hör inte längre att de ligger med varann i våningen ovanför

Han: Bokmässan går mot slut efter att ha fått sedvanlig gratis textreklam i medierna. Det fanns en tid när även jag vallfärdade till denna klassfest för skrivande och läsande. Jag har även uppträtt som lekledare på någon av alla dessa scener (även om jag just nu inte kan komma ihåg varför).
Ett minne minns jag fortfarande: Jag skulle intervjua Roald Dahl, författaren vars barnböcker det moderna prästerskapet ville tvätta från onämnbara ord (”ful”, ”tjock” mfl).

Då, i förr-i-tiden-tiden, var han en hyllad författare. Och det skrämde honom. Innan jag hann formulera min första fråga avbröt han mig och sa:
– Är du besviken?
– ???
Sedan förklarade han sig.

Roald Dahls favoritförfattare hette W. Somerset Maugham, nu bortglömd. När Dahl fick chansen att intervjua mästaren var han toxisk (modernt uttryck), sprickfärdig av förväntningar.
– Om du visste vad besviken jag blev, säger Dahl och suckar.
– Framför mig satt en trist liten tjänsteman, en torr gubbe utan karisma. Jag tänkte: Hur kan denna oansenliga människa skriva så briljanta böcker! Därför undrar jag, är du besviken?

Besviken blev jag inte. Dahl var en rolig jävel, på det där lågmälda brittiska viset. Och jag lärde mig nåt:
– Böcker är inte sina författare och författare är inte sina böcker.
Åtminstone var det inte så förr.
– Innan författare tvingades blev handelsresande i egen sak och mediernas författarporträtt viktigare ”köpsignaler” än vad som står i böckerna.

Bokmässan är ett marknadsjippo (tänk: Torsås marknad) för boknördar som gillar att trängas. Missförstå mig rätt:
– Om jag låter som den surgubbe jag blivit, så beror det bara på att jag gärna hade varit där även i år.
För som Jonas Hassen Khemiri skriver på sitt instakonto: “Det finns så få ställen tillägnad boken att varje ny plats som inte är ett köpcentrum är en bra plats.”

Å andra sidan, jag har igen anledning att klaga. Verkligen inte. I veckan har jag fått två efterlängtade böcker på posten. När hon undrar säger jag som det är:
– Ja, vad ska man med vänner till om de inte skriver böcker?
Böcker man själv skulle ha velat skriva, muttrar man för sig själv efteråt och lägger in en ny prilla som surgubbar gör så här vid havet. Åtminstone förr.
– Och jag tål bara vitt snus, helst 2:ans Espressino Mini Dry.

Men det var en utvikning, möjligen en nödvändig; för det finns två sorters författare (jag är faktiskt medlem i Författarförbundet). De som skriver och publicerar sig och vi andra som känner igen Harry Streets ångest i Hemingways ”Snön på Kilimanjaro”.
Om du inte läst boken, så är Harry någon slags författare och nu ligger han i sin tältsäng på Kilimanjaro och väntar på döden med kallbrand i benet.
Hans fru pysslar om honom och det gör Harry förbannad, men mest förbannad är han över att han inser att han fördärvat sin talang på fruntimmer och sprit och dåliga historier.
– Det som gör honom jävligt störd är att han har sparat de bästa historierna för att han var rädd att han inte skulle få ihop dem på slutet och som därför aldrig blev skrivna och som det nu är för sent att skriva. ”Nu skulle han aldrig komma att skriva det som han hade sparat tills han visste tillräckligt för att kunna skriva det bra.”

Mats Ekdahl och Anders Sundelin tillhör den andra kategorin. De som arbetar hårt, gör grundlig research, skriver och låter oss andra läsa deras bästa historier.
– Båda har skrivit om ämnen som berör mig mycket (jag har arbetat med båda och förekommer som en fluga på väggen i bådas böcker).
Mats bok heter ”Jobbet: glädjen, chanserna, livsvalen, vänskaperna” (Carlssons). Titeln säger egentligen allt, men får sin tyngd först när jag sträckläser sida efter sida.
– När andra skriver om utbrändhet, jobbångest och stackars gig-arbetare är det här är ett ett filosofiskt praktverk om arbetets glädje.

En vibrerande kärleksförklaring till jobbet, skriven av en man vars cv är längre än ett snöre. Mats har varit chefredaktör för ett flertal tidningar, alla viktiga i sin tid. Han har belönats med Stora Journalistpriset, varit gästprofessor vid Stockholms universitet och suttit i styrelsen för Sveriges Television och andra tunga institutioner.
– Dessutom har han varit generaldirektör i två regeringar (varav Styrelsen för Psykologiskt försvar är den mest fantasieggande i mina öron).
Mats har jobbat för minst tre bokförlag och dessutom skrivit ett tiotal böcker (”Tidningsmakarna: skapandets filosofi, en bok om redaktörskapets hemligheter” är min favorit, den gjorde mig till tidningsman och publisher).

Och säkert en massa annat som han själv glömt, men som vid 76 års ålder fortfarande hävdar att han aldrig varit någon arbetsnarkoman och inte heller aldrig ägnat sig karriärplanering.
Nu har han alltså skrivit en bok, dedikerad till sina barn Hedvig och Martin. För att de ska förstå arbetsplatsens betydelse och arbetets villkor.
En 300-sidig lärobok som pedagogiskt nog inleds med den mångtydiga anteckningen: På morgonen dagen efter min sista arbetsdag i huset där jag börjat som fjortonåring i det som då var kontorstryckeriet i ett bankhus och som med tiden blev Försvarsdepartementet ringde jag upp regeringskansliets växel och frågade efter mitt namn och fick svaret: ”Nej tyvärr. Jag kan inte få fram någon med det namnet”.
– Jag säger bara: Köp boken, läs den! Ge din till dina halvvuxna barn!

Konsten att berätta en historia kan även Anders Sundelin. Honom har jag känt sedan början av 1960-talet och det är dit han tar mig tillbaka. ”Kjell Höglund och hans värld” (Kaunitz-Olsson) är en länge efterlängtad bok om den mytiske artisten och låtskrivaren Kjell Höglund.
– Men också om den värld som Kjell formades i.
Och: I detta lilla hörn av världen (Strömsund, Sverige) formades även Anders och jag (och Jarefors och Nicke och Madeleine och Anneli och Bengt Ollander och Eva och Sven Simonsson och Bränngård och Conny och … och alla andra).
– Resan dit och tillbaka ut i den stora världen i Kjells och hans musik är omtumlande.

Jag hade turen att vara med om starten på Kjell Höglunds resa och även du får chansen att följa den historien om du köper boken (obs! textreklam). För egen del ser jag fram emot att gå på releaseparty och träffa det som återstår av vårt gamla Svitengäng.
Därför slutar min blogg här med ett nostalgiskt favoritklipp från en tid som flytt.

Hon: och medan han bloggade har jag slitit hårt med att röja och städa ur växthuset där mina träd står under vintern. Det verkar som om det ska bli kallt i natt, och även om de klarar någon minusgrad gillar de inte blåst och skyfall. Så bara att sätta igång trots att på framsidan mot havet är sommar…

Han: Ännu en arbetsdag är slut. Eftersom jag även här på udden bara är en fluga på väggen, så får jag beskriva även hennes arbete. Så här går det till att höststäda ett växthus:

– Klart att hon är värd att fira med höstens sista tomat! Tack för ännu en givande dag på udden.