Tisdag: Rapport från uddens fulaste gräsmatta

Han: Lyssnar som vanligt på Vetenskapsradion på P1. De vilda växterna får nu sin första fröbank i Sverige.
– En stor nyhet i vår lilla värld.
Som osökt får mig att berätta mig att vi förmodligen har uddens fulaste gräsmatta.
Eller: Det är egentligen ingen gräsmatta längre.
– Men det var en gräsmatta.
En hårt tuktad grässvål som i alla andra villaträdgårdar.
Vi är lite stolta över vår icke-gräsmatta.
– För plötsligt är det trendigt med fula gräsmattor.
Det anordnas till och med tävlingar i vem som har den fulaste:

Enligt Oxford Companion to Gardens, de trädgårdsreligiösas bibel, kan en gräsmatta definieras så här: ”En gräsmatta är ett naturligt växtsamhälle vars kultivering har som syfte att bibehålla balansen mellan de olika gräsarterna”.
Sveriges lantbruksuniversitets definition lyder: Gräsmattan är ett av människor skapat växtsamhälle som består av kontinuerligt klippt gräs. Gräsmattan är skapad för att fylla olika funktioner (rekreation, sport eller estetiska syften). Gräsmattan innehåller i vissa fall spontant förekommande örter.

Grässvålen är ett viktigt särdrag hos gräsmattan, påpekar SLU i En handbok. Alternativ till gräsmatta i Sverige och enligt Nationalencyklopedin (http://www.ne.se) definieras grässvål som det ”översta, rotfyllda jordlagret av gräsmark tillsammans med det (korta) gräs som växer där /…/ Det byggs upp främst av minerogena partiklar och humusämnen och hålls samman av en tät filt av gräsrötter.”

Låter inte så kul, eller hur?
– Det är det inte heller.
Ändå upptar gräsmattor 40-60 procent av Sverige urbana grönområden, enligt  SLU. Det betyder att cirka 2 500 000 hektar av vårt land utgörs av grässvål.
Eller på ren svenska:
– Storleksordningen 5 miljoner fotbollsplaner, ofta ihopklumpade i större kluster.

Varför det inte låter så kul? Därför att alla dessa snaggade skinnskallar förvisso är gröna– Men de gör inte mycket grön nytta.
– Snarare tvärtom.
De är en belastning för miljön trots att de enkelt hade kunna gynna den biologiska mångfalden. Hårt klippta gräsmattor gynnar inga pollinatörer som bin och humlor, producerar inga frön eller frukter och har ungefär samma biologiska mångfald som betong. 
Det är Mark Hostetler, professor i ekologi och bevarande vid University of Florida, som myntat uttrycket:

Nästa alla av oss älskar vi blommor, eller hur? Och alla har vi lärt oss det där med blommor och bin.
Och bin och andra pollinatörer blir allt färre, det har vi märkt inte minst denna sommar.
– Det är en av orsakerna till varför ”fula” gräsmattor plötsligt hyllas.
Medan grässvålen breder ut sig på alltfler hektar, så upptäcker allt fler att det istället det så kallade ”ogräset” som är räddningen. Du må tycka att du har gröna fingrar, men i ett avseende har sanningen redan vissnat omkring dig:
– Det är inte din fina gräsmatta som ökar antalet fjärilar och bin omkring dig. Det är ogräset som du kämpat så hårt för att ta bort.

Grässvålsmattor är ett amerikanskt påfund, importerat och upphöjt till social ingenjörskonst under det socialdemokratiska folkhemsbygget (1930 – 1970-talen).
– Idag, ironiskt nog, ett fenomen som i första hand försvaras av villaägare som röstar borgerligt.
Om detta har jag skrivit.

Jag avslutade med en liten anekdot: ”Grässvåls-fundamentalisterna finns numera i alla politiska kretsar. Gängstrukturen är stabil i stora delar av landet, även om det sker ett inre sönderfall.
– Det förekommer utbrytningsförsök. I många kommunen finns det till och med stödpersoner som hjälper avhoppare att bryta det jobbiga innanförskapet.
Så även i vår kommun.
– Och det mentala stödet behövs för det är inte lätt att veta hur man ska våga gå vidare, berättar en avhoppare som vill vara anonym.
En ganska tragisk figur, faktiskt:
– Jag vill ju egentligen gå mycket mycket längre, mumlar han. Men när jag drar igång gräsklipparen är det som om grässvålen liksom ropar på att jag ska befria den från blommor och örter och bin och humlor och …”

Men i år har jag alltså stått emot begäret. Därför har vi just nu den fulaste gräsmattan på udden.
– Och det känns fint på nåt sätt.
Nästan som om jag vore lite religiös när det gäller min omvändelse.

Nu väntar vi på att de sista röllikorna, stråket av backtimjan, rödbläran och rödplistern och de små blåklockorna ska dansa färdigt för denna sommar. Sedan ska vi bara slå resten så att fler arter kommer tillbaka i vår.
– Då har vi åter den kanske vackraste blomsterängen på udden?

PS: Vår ”förfulning” inleddes våren 2020. Den sommaren identifierade Axel 59 blommor och örter som överlevt tack vare hennes kamp mot mina kalhyggen.

PS 2: I helgen har vi slagit vårt gemensamma blomsterängsprojekt på den andra udden.

Hon: … och mina plantor är också väldigt ”fula” nu, men jag skördar fortfarande, både tomater och chili.

Måste verkligen börja mala kryddor nu innan de ramlar av den stoooora brickan de ligger på.

Och från andra hållet. De ligger ju ändå ganska ordnat 🙂

Söndag: 1:a september. Välkommen höst!

Hon: Citronträdet är nu tungt av mängder citroner. De börjar skifta i gult och är stora och fina, så det är hög tid att skörda och göra årets sats limoncello.

Den ena grenen slår nästan i backen så nedtyngd av citroner är den, risk att den går av om den blir inte blir befriad från de största. Dessutom blir nog de små bebis-citronerna glada åt att få ta del av mer av trädets näring, och utrymme att växa.

Han: Imponerande! Som kraftvrksunge uppvuxen i Frostviken är jag varje år lika förbluffad över att det överhuvud taget växer citroner i Sverige.
Mycket har förändrats sen förr-i-tiden-tiden. Läser en kul historia i Kalmar läns tidning:
– Vad du ser dålig ut.
– Ja, jag fick sitta och åka baklänges på tåget ända från Stockholm, och det tål jag inte.
– Men du kunde väl ha bytt plats med någon.
– Nej, det gick inte för jag var ensam i kupén.

Det fanns en tid när vi inte förstod vad som var poängen i den historien.
Man visste sin plats och man följde regler.
– Tror jag i alla fall.

Kanske är det bara en del av den svenska myten om det lutherska ”lagomlandet”.
– Du ska inte tro att du är något.
Jantelagen, som inte ens är svensk utan dansk (påhittad av Aksel Sandemose som hellre ville vara norrman än dansk), men som likt förbannat får svenska politiker att år 2024 resa till Danmark för att be om ursäkt för att de alltid lika stöddiga danskjävlarna rekryterar våra svenska pojkar som barnsoldater.

Vad som är fel? Danmarks justitieminister borde förstås ha krupit på sina knän genom hela Sverige för att beklaga sig över dessa barnarov.
Men icke!
– Varför?
– Tänk tanken att svenska gangsters ägnat sig åt trafficking av danska småpojkar.
– Vilket jävla liv det skulle bli. Men nu är det plötsligt VÅRT FEl att danska drenger inte har vad som krävs!
– Och då åker våra politiker över sundet och ber om ursäkt …
– Exakt! Och varför?
– För att vi svenskar är så jävla mesiga och självutplånande!

Kanske, tänker jag efter att ha haft intensiva diskussioner med en ung polis.
Eller beror det på att vi är så jävla bra.
– Jag menar, trots all självkritik vi är trots allt bland de lyckligaste mänskobyarna i världen.
Bland de absolut rikaste dessutom och totalt sett tillhör vi de nationer som har den bästa livskvaliteten på hela vår stora runda glob!

Och inte minst: Snart kommer våra danska vänner och njuter av fågellivet på udden. Då ska jag berätta ovanstående historia för Axel (som egentligen är norrman som Sandemose men flyttat till Danmark).
– Han kommer garanterat att skratta åt den dumme svensker.

Hans favorithistoria är den här (min med):

 Sanna, när vi slutar skratta åt den historien ska jag börja oroa mig för att vi svenskar blivit ett mesigt och degenererat folk.

Torsdag: En del är bara mer jämlika än andra

Han: Jag förstår inte varför alla hånflinar åt direktörerna på Svenskt Näringsliv. Mitt i debatten om arbetstidsförkortning avslöjas att på näringslivets kontor har man redan sänkt arbetstiden till 37,5 timmars arbetsvecka under större delen av året och 32,5 timmar under sommarveckorna.
– Men att direktörerna är emot att alla får del i samma arbetstidsförkortning beror nog bara på att de kan sin Djurfarmen:
”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”

George Orwell skrev sin klassiska satir redan år 1945. Men alla förstår inte satir och det ska man inte häckla obildade människor för.

Apropå att bara tänka på sig själv så lyfter våra kompisar Ugglorna från Djurgården efter 22 år i samma lilla anspråkslösa rede.
Kul för dem. Trevligt för oss som får ett nytt hak att hänga på. Jag undrar bara en sak:
– Vad händer med Jacko?!!

Är han informerad? Vet han var han ska bo när han återvänder från Afrika i vår? Flyttar han med till en ny adress?
– Ska jag ingripa och erbjuda honom en plats här hos oss på udden?

Men apropå att tänka bort sig själv Det byggs färre flerfamiljshus i områden där kommunpolitiker bor, visar ny nationalekonomisk forskning.
– Det är tydligt att politiker placerar nya, impopulära byggprojekt i områden där de själva inte bor, säger Olle Folke, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet som citeras i dagens medier.
– Va säger du! Är det ett dåligt aprilskämt eller …?!

Så tänker väl inte våra jämlika politiker? Jo, det är inget skämt, studien publiceras i den mycket seriösa tidskriften Journal of Politics. Där framgår med oönskad tydlighet att när de svenska forskarna analyserar samtliga kommuner visar det sig att både höger- och vänsterpolitiker ofta bor i relativt välbärgade områden med högutbildade höginkomsttagare och bostadsägare.
Och just där ges inga bygglov till stora, fula bostadslängor.
– Konstigt tycker jag.
Men så bor jag på en udde.
Här bor inga politiker.
Däremot ville de bygga ett stort bostadsområde inåt viken.
Den idén har nu skrotats och det hedrar ansvariga politiker att de i vårt fall insett ”att det inte nödvändigtvis är bäst att bygga där det inte bor politiker”, som professor Olle Folke formulerar det.

–

Måndag: Så har vi det när vi har det sämst

Han: Härom veckan ramlade jag ur sängen. Det är inte så kul som det låter. Det gjorde ont, jävligt ont, för vår säng är 1,10 meter över markplan (pga att jag monterade sängen fel och jag därför sover på en sarkofag).
Fel! Egentligen ramlade jag inte, jag kastade mig ur sängen eftersom jag hade en mardröm om att något, oklart vad men muränaliknande väsen, angrep mig från hennes sida av sängen.
– Vilket osökt gör att jag kan berätta en historia som jag tycker är ganska dråplig.
Den handlar om Putin, den stackars idioten som fått känna på sin egen bittra giftkur.

En historia som cirkulerar i Ryssland går så här:
– Putin vaknar i en mardröm 14 dagar efter ukrainarnas förödmjukande anfall i Kursk. När han tittar han upp ser han sin föregångare Stalins spöke som undrar:
– Vad hände?
– Nazisterna har angripit oss i Kursk, klagar Putin. Mina generaler och soldater flyr och det känns för jävligt. Vad skulle du ha gjort i mitt ställe?
Stalin kliar sig i mustaschen, medveten om att Pulin saknar skäggväxt. Sedan säger han:
– Ta det lugnt tavaritj, gör som jag gjorde år 1943. Kalla in ukrainarna, de är våra bästa soldater. Och be sedan amerikanarna om mer vapen.

PS: Slaget vid Kursk år juli 1943 kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.
Kursk var också namnet på den ryska ubåt som år 2000 sjönk med 111 mans besättning.

Nu till något roligare. Har återvänt efter trevlig dagar med mycket skratt. Först träffade jag ”Tian”, vårt yngsta barnbarn tills vidare. Bekräftar en tes vi upprepat i sommar:
– Hade vi vetat hur trevliga barnbarnen är skulle vi ha hoppat över ett steg.

Därefter den årliga kräftskivan, denna gång på Sturehof. En av få föreningar jag av begripliga skäl fortfarande tillhör och den enda där man öppnar champagneflaskorna med svärd.
– Och vem passar bäst stå för klassiska sabreringen om inte gängets hedersordförande, Carl Jan.

Förutom kräftor serveras gamla historier som alla hört, särskilt Tomas Bolmes. Till vickning serveras även varmkorv, som vanligt donerade av Korvakademins Janne Scherman.

Tack Pelle och Sturehof, tack Bertil för att håller ihop ett kul gäng (26:e året!).
– Och det var bara slutet på början av min helgresa.
Dessutom fick jag vara med om ett mycket trevligt i 80-årskalas i familjen.
– Grattis Anna Beata!

Sedan vaknade jag hos goda vänner som visade att Gnosjöandan även lever på Östermalm.
– Om du undrar hur man gör äppelmos så vet jag det nu:

Och resan avslutas som vanligt med en kontemplativ lunch i ensamhet på favoritkrogen.
Det var väl allt jag hade att rapportera.
– Så har vi det när vi har det som sämst.

Lördag: medan han är i storstan…

Hon: hade tänkt göra massa nytta, till exempel börja mala Chiliblandningarna. Högen med torkade chilis är jättestor nu, och det är ingen liten bricka:

Hade också tänkt koka ett par batcher ketchup innan de skördade tomaterna ruttnar. Men inget har jag gjort. Igår städade jag halva dagen, och idag har jag klippt gräset, lite. Båda sakerna i och för sig välbehövliga. Men…

…istället har jag läst, och nu satte jag mig för att börja med en ny bok som kom med EarlyBird imorse. Tur för jag läste precis ut den senaste delen av Katarina Widholms böcker om Betty.

Nu tänkte jag läsa ”Det slutar med oss” som tydligen just blivit film, och har sålts i stora upplagor världen över. Får se hur den är. Dedikationen lovar i alla fall gott:

Tisdag: Man tager vad man haver…

Hon: Gillar när jag kan koka ihop något av det som finns antingen i trädgården eller frysen. Idag blev det en paj på egenodlade tomater och gul lök. Resten av ingredienserna fanns i ”ladorna”. Handlar sällan nu.

Löken har verkligen grott bra i år, kanske inte vitlöken precis, de flesta blev ganska små. Men de gula och röda är stora och idag skar jag bort den nu torra blasten och la lökarna i en låda. Räcker nog ett tag in på hösten. Och sen blir det purjolök…

Två pallkragar har jag med fina purjolökar. Kul, första gången jag odlar det. Lite meckigt, precis som med de andra lökarna. Jag odlar från frö. Mer sport än sättlök. och mer jobb. Så väldigt roligt när skörden blir lyckad.

Han: Nu till vd som är viktigt för andra kvinnor. Efter det ökade säkerhetshotet mot Sverige har polisen i sommar infört ett förbud mot väskor på alla större evenemang. ”Men väskförbudet blir i praktiken ett hån mot kvinnor”, menar Dagens Nyheters ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz (DN 17 aug 2024).
Orsaken fattar till och med en gubbe på en udde:
– Kläder för damer saknar nästan alltid fickor!

Om detta har även jag skrivit (se: Kjolarna avslöjar inget längre).Men jag medger att jag inte insåg vidden av polismaktens hån mot kvinnligheten.
Isobels argument är överväldigande: ”För jag bär alltså, i likhet med de flesta kvinnor, nästan alltid med mig en väska. I den har jag sådant som telefon, plånbok, hörlurar, näsdukspaket, nycklar, halstabletter, pennor, ett par olika läppstift, värktabletter, hårsnoddar, mensskydd och tyvärr alldeles för ofta något ätbart som jag köpt men glömt att äta och som gradvis blivit allt mer likt något från en bronsålders­utgrävning. Allt det här är förvisso inte strängt taget nödvändigt en vanlig dag, men rätt mycket är sådant som det vore svårt att klara sig utan. Om jag går på match, konsert, festival eller något annat som räknas in i polisens definitioner har jag ingen möjlighet att bära med mig ens en bråkdel av de här sakerna.”

Varför tiger Annika Strandhäll (S) när debatten verkligen behöver henne?

Nu till något helt annat. Uttrycket ”Egetintresset ljuger inte” brukar tillskrivas Karl Marx men kan spåras till 1600-tals filosofen Thomas Hobbes och nu ska jag berätta om dagens stora nyhet i min värld.
– Återvinningscentralen, Lindbergs (XL Bygg) och Södras stora bygghangar, se där tre favorittillhåll för manlig kontemplation, idéutbyten och storslagna planer.

Sedan i januari har det legat svarta moln över Bygghangaren, där otaliga byggplaner materialiserats i många kvadratmeter hyvlade bräder och trallvirke.
– Men idag läser jag att det finns det hopp om en fortsatt ljus framtid för oss nybyggare och kolonisatörer.

Eftersom jag inte har några byggplaner (just nu) har jag ägnat min kreativitet åt att skapa en pizzasallad.
– Det är faktiskt första gången. Eftersom jag inte har några byggplaner (just nu) har jag ägnat min kreativitet åt att skapa en pizzasallad.
– Det är faktiskt första gången.
Inget märkvärdigt, men den matchar hennes franska tomatpaj.

Mitt recept: Hennes 2 sista vitkålshuvuden (små), en skvätt vitvinsvinäger och dito vatten; en nypa av min torkade oregano, en halv dl olivolja, en tesked salt, svartpeppar och en av hennes vackra paprikor.
– Som sagt, inget märkvärdigt. Men om jag inte minns fel var det Picasso, som efter en händelserik dag hävdade att han vägrade gå och lägga sig om han inte lärt sig nåt nytt under dagen.  
God natt!

Söndag: Ett öde värre än döden

Han: Det finns många obskyra klubbar. Härom dagen erkände jag medlemskap i en vänsterorganisation, trots att jag inte riktigt kvalat in. På förekommen anledning söker jag mig nu till Trollsländeföreningen.
– Varför?
– Förmodligen för att Marx hade rätt. Varat bestämmer tänkandet. Det vill säga, har man bosatt sig på en udde börjar man snart bry sig om det som är viktigt på en udde: Havet, vindarna, fåglarna.

Företeelser man tänker mindre på när man sitter vid sitt favoritbord på Stureplan; förr alltid Bord 100, nu Bord 46 (se där en notering som även den bekräftar Marx tes).
– För att inte tala om att döden är ständigt närvarande.

Härom dan hittade vi en död sparvhök utanför Margaretas stuga. I morse räddade jag en förvirrad koltrastunge från ett öde värre än döden, nämligen att bli levande uppäten. Ungen gjorde som Ikaros, dvs struntade i sin pappas varningar om att ta det försiktigt på den första flygturen.

På förekommen anledning är jag nu djupt engagerad i trollsländornas liv. Detta mitt intresse väcks när när jag städar stugan (min tur) och en vacker trollslända passar på att göra hembesök.
– Det händer ibland, men den här vägrar lämna lokalen.
Emellertid, förblindad av min godhet lyckas jag till slut fånga in den och bär ut den utmattade lilla flygaren till den gula rosen (som än en gång står i blom).

Goda intentioner kantar vägen till helvetet och det är först efteråt som jag drar mig till minnes vad Isman berättat. Borta vid fågeltornet hade han upptäckt massor av stora trollsländor.
– Sen fick han syn på de två lärkfalkarna och såg genast sambandet.
Lärkfalkar älskar trollsländor, de jagar i flock och kan ses fånga stora sländor i flykten, snabbt knipsa av vingarna och sluka kroppen innan den faller till marken.
Jag vet, du ryser vid tanken.
Naturen är grym, ett faktum som våra djurrättsaktivister ofta blundar för.
– När hörde du någon kräva att rovfåglarna måste bli veganer?

En trollslända gör ingen sommar, men hur vet vi att falkarna borta vid Fågeltornet vet att vår slända är den enda som sökt skydd på udden?
Undrar signaturen ”Att en rovfågel (duvhök) slår en annan rovfågel (sparvhök) verkar rättvist, men att en rovfågel (lärkfalk) klipper vingarna av en liten slända i flykten känns fel”.

Har jag rätt eller har jag rätt?

PS: Nu ska jag publicera protokollet från stugföreningens årsmöte på vår nya hemsida. Sedan åker jag in till människobyn för att sitta vakt på Bergkvara konsthall. Bengt Rindner har kallats ”en konstens kammarmusiker”. Det är sagt med respekt. Det finns konst som man genast känner igen som konst. Detta av samma skäl som man känner igen kvalitén hos en duktig kammarmusiker som kan de stora verken och tycker om att spela dem.
I mina ögon är Bengt Rindner en sådan målare.
– Som sagt, varat bestämmer vad vi tycker är viktigt.

Hon: … som att se Garpen när man äter frukost på altanen:

Sådärja… snart i hamn:

Dagens bröd: surdegslimpa på diverse svårjästa kulturarvssorter, fullkorn och av både råg och vete. Och så lite manitobamjöl för att säkra upp. Kryddat med kummin och anis samt en skvätt mörk sirap.

Torsdag: Tack vänner för ett urmysigt dygn på Öland …

Hon: japp, varit hos Lena och Anders i Kalkstad, vilket alltid är lika trevligt, generöst och avslappnat! Även om Lena är bra på att sätta oss alla i jobb, ha ha. Det är nog det som gör festen:

Och som grädde på moset var även Cecilia och Henrik från Kråkelund där. Vi har bara setts en gång tidigare men blev aktiva kompisar på Instagram efter det, så det känns nästan som om vi alltid känt varandra.

Och så avslutades kvällen med Olle Adolfsson på Spotify, hans önskemål…

Lena och jag är morgonpigga, så före frukost dagen efter var vi ute och plockade utblommade stockrosor, kul! Och nu ska fröerna inuti kapslarna sås på udden. Bildbevis kommer nästa sommar.

Han: En gång i tiden när européerna ”upptäckte” världen hände det att de upptäcksresande ritade falska kartor för att ingen skulle hitta till deras paradis (se t ex Kristian Petri, Den förlorade ön,).
Ungefär så tänker jag tänker när jag läser hennes text ovan.
– Måste hon göra reklam för ”vårt” hideaway på Öland?
Ogint kanske mot gamla vänner (En gång i förr-i-tiden-tiden anställde Anders mig som vd i Sveriges största reklambyrå konglomerat där en snygg ateljéchef jobbade, resten är nutidshistoria).
– Men vem har sagt att världen ska vara rättvis?   

Kalkstad är en bortglömd liten by i Mörbylånga kommun. Det som är speciellt med denna idyll är att det är en så kallad vinklad radby med välbevarad ålderdomlig bebyggelse i kanten av alvaret.
– Det är en by med anor.
År 1540 omfattade Kalkstad sju gårdar; sex skattegårdar och en frälsegård som ägdes av kung Gustav Vasa. I närheten ligger bland annat Kalkstads naturpark.

Här bygger våra kompisar ett gömställe för besökande.
– Det var alltså ingen tillfällighet att när vi ramlade in i en av de ombyggda stallen så sitter Johan Rustan redan här och dricker kaffe.
Johan är ny chef för Ölands besöksnäring och han ser ut som om hittat hem.

Det kanske jag inte heller borde berätta, men ”publish and be damned” som det heter på journalistsvenska. Och eftersom jag är snäll innerst inne:
– Om du söker en plats för konferenser, matlagningskurser, bröllop, din 25-75-årfest eller bara en plats för dig och mannen/kvinnan i ditt liv.
Andra har (tyvärr) redan hittat vägen hit.

Tisdag: Idag firar vi vänsterns dag

Han: Plötsligt händer det. En sparvhök flyger förbi våra fönster, någon meter över havsytan. Den slår sig ner på hennes tomatstöd. Sparvhöken är en stannfågel men det var länge sen vi såg den här ute på udden. Självklart ryckte bloggredaktören ut för dokumentation:

Tyvärr blev det ett kort besök. En dag senare hittar jag resterna:

Mordkommissionen rycker förstås ut, frivilliga underrättelsetjänsten kallas in. Ingen är gripen men en misstänkt har identifierats.
– En ung duvhök har iakttagits nära brottsplatsen.
Även om den är mindre än offret, så är hypotesen tills vidare att sparvhöken slagits av sin kusin. Skadorna på huvud och bröst pekar i den riktningen.
– Duvhannen är en aggressiv jägare som även ger sig på större rovfåglar.
Men det bör tilläggas att även ”the usual suspects” finns med i bilden:
– Idag hovrade en stor havsörn över havet.
Om den har alibi för morddagen framgår inte av telegrammen.

Nu till någonting helt annat. Jag har alltid varit vänster, även under tider när vänstern inte längre är med mig som den velige opportunist jag alltid varit.
– Idag är det De Vänsterhäntas Dag.

Jag erkänner: Jag är medlem i ”The Lefthanders Club”. Det är faktiskt en av få klubbar jag fortfarande tillhör.
Jag har alltså kommit ut ur garderoben, men jag vet inte om jag får vara med i festligheterna idag.
– Det beror på att jag inte är en äkta vänster.
Jag tillhör nämligen en minoritet inom en minoritet.

Det är en defekt jag ärvt av min far och det är ett tveksamt arv jag lämnat till några av mina barn.
Om detta har jag skrivit. Eftersom vi är bortbjudna för att fira större segrar hänvisar jag till nedanstående text om ”stygghanden”.
Du hittar bekännelsen här.

Söndag: Äntligen tid för skörd och förädling…

Hon: Hemma på udden efter några intensiva och roliga dagar med barn, barnbarn och vänner i storstan. Och därmed dags att ta itu med skörden.

Satte för första gången några vitkålsfröer tidigt i våras. De har inte fått någon omsorg eller bra placering, stått tajt och mörkt, men två små huvuden ser det ut att bli. Kul! Men det blir nog ingen repris nästa år.

Satte även en ny sort aubergine, Rosetta tror jag den hette, ingen hit alls. På fyra plantor har det inte kommit någon frukt alls trots mycket blommor. Eller rättare, två pyttesmå tidigt på säsongen. Hade gett upp helt på fler, och så under dagarna vi varit om Stockholm hade en frukt kommit och ser ut att bli ett praktexemplar. Hurra! Men Rosetta blir det inte nästa år…

Tomatplantorna har ju inte heller varit så fina i år, men skörden blir nog inte så dålig ändå, och några riktigt fina exemplar av den trendiga (bland trädgårds-influencers) tomaten Taiga har jag också fått. Fick ju sätta nya fröer ganska sent i våras eftersom de första plantorna stendog. Det var nog bra. Satte tomaterna lite för tidigt i år speciellt med tanke på den kalla våren. Så de sent satta plantorna och några omplanterade tjuvskott är de som ser finast ut nu. Också en kul överraskning.

Och de senast satta gurkplantorna är helt översållade med gurkor…

Och sist, men inte minst, en massa nya mogna chilis. Nu ska de bara in i ugnen och torkas också. Och tas fröer ifrån. Får bli imorgon, inte lika kul som att skörda…

Han: Nu till något annat. OS är över. Äntligen! Åtminstone att OS-journalistiken är över.
– Där slogs ett rekord.
Ett sätt att få uppmärksamhet är att göra sig dummare än man är. För somliga räcker det att bara visa hur okunnig man är. Förmodligen har du inte hört inte talas om den, men en av Sveriges minsta tidningar heter ETC.
OS stora svenska guld kommenteras så här:

Stämmer den bilden? Det välkända amerikanska magasinet Time Magazine kommenterar den ”okände” svenske stavhopparen så här: ”Mondo! Clap. Clap. Clap. Mondo! Clap. Clap. Clap. Not since Usain Bolt was leaving sprinting foes in the dust had an Olympic track-and-field stadium been so enraptured by a single mononymous athlete. Bolt.”

En snabb sökning visar att Mondos OS-guld ger 25 000 000 (!) träffar på Google. Däribland kommentarer i kinesiska Xinhua, arabiska Aljazeera, franska Liberation, kubanska Grandma med flera.

25 miljoner artiklar. En liknande sökning på ETC-skribenten ger ett mindre antal träffar. Däribland ett klargörande (inklusive felstavningen): ”Teodor Stig-Matz har arbetat som journalist och copywriter och upptäckt att han inte passar till nåogtdera.”