Tisdag: Kanske det ändå blir nåt…

Hon: tycker inte jag hunnit med mina odlingar alls i år, och vissa grönsaker har jag slarvat med på olika sätt. Inte gödslat tillräckligt eller orkat ta tag i ogräset, eller helt enkelt inte orkat förså.

Men det börjar ändå kännas lite hoppfullt, och tomaterna börjar så smått mogna, men jag är ändå lite orolig över att vi inte har så många humlor och bin som vanligt. Blir det tillräckligt med pollinerade blommor…

Mitt fina fikonträd verkar trivas. Tio nästan mogna fikon har det redan.

Har tre plantor med squash, de är på gång för fullt. Skördat tre redan. De växer snabbt…

Och isbergssalladen försådde jag, och planterade ut i lagom tid. Den verkar trivas och har börjat knyta sig till huvuden. Kul! Var flera år sedan jag hade senast.

Och så våra mandelträd, som mot alla odds överlevt på denna blåsiga udde i flera vintrar nu, och trots en kall vår verkar leverera rekordmånga mandlar!

Han: ”Måleri är konsten att skydda en plan yta mot väder och vind och utsätta den för kritikerna”, skrev den amerikanske journalisten och ävertyraren Ambrose Bierce.
Ambrose pratade förstås om konsten att måla en tavla. Nu pratar jag om riktigt måleri, för om en vecka ska vi måla om vårt röda torp i Gökalund.
Eller mer korrekt:
– Thomas på Färgklicken, som redan tapetserat och målat om invändigt, har lovat att måla om det gamla soldattorpet från år 1863.

Men även andras arbete kräver arbete, mitt arbete. Ty väder och vind har satt sina avtryck i väggarna och mitt arbete består sedan någon vecka tillbaka består att byta ruttna vindskivor, fönsterlister och allt annat som påminner mig om att vi alla blir äldre.
Bildbevis:

Måndag: Nu när alla har vunnit behövs en kanon för politiker

Han: Dagen efter EU-valet framställer sig alla partiföreträdare som vinnare. Och det är klart att man blir rörd över att alla verkar vara så nöjda. Efter att ha hört alla segerintervjuer 15 gånger om surnar någonting inom mig till.
– Lite märkligt är det, eller hur?
Sanningen är ju att en mycket, mycket MYCKET STOR majoritet av oss väljare inte har röstat på alla dessa självutnämnda vinnare.

Förr, kära barn och barnbarn, kallades såna segrar för Pyrrhussegrar.

Kanske är det bra med en kulturkanon som somliga politiker vill ha, men en sak är klar:
Efter EU-valet är det dags för en kanon för politiker.
Inom den katolska liturgin betyder kanon en accepterad lista av bibeltexter. I en överförd betydelse, som i kulturkanon, betyder kanon ett urval av vad som anses vara föredömliga verk.
– Den fungerar som en måttstock att förhålla sig till.

En föredömlig måttstock att hålla sig till är vad våra politiker behöver.
– Sämre valrörelsen än den som äntligen är slut har jag aldrig upplevt.
Och jag har levt länge.

Nu när alla har vunnit behövs en kanon för politiker. Den kan bli mycket kort:

1. Sluta läs mellan raderna – där står inget!
Ta fasta på vad dina motståndare säger och gör och bygg din argumentering på det.
Skippa skitpratet om vad andra ”egentligen” menar och tillskriv dem inte åsikter som de inte har eller har haft.

2. Ta fasta på dina motståndares bästa argument – inte de sämsta!
Lyssna på dina motståndares tyngsta argument för sin ståndpunkt och bemöt dem om du är oenig i huvudsak, inte i bisak.

Det räcker så. Om jag uttryckt mig oklart föreslår jag ni politiker läser vad redan Aristoteles skrev om fallasier.
– Kanonbra texter som bör ingå i en kanon för politiker!
Bedrägliga argument och vilseledande argumentation kallas inom retoriken för fallasier. Att argumentera med fallasier kallar eristik, efter Eris som är osämjans och splittringens gudinna inom grekisk mytologi.

Eristik är en härskarteknik som går ut på att man inte är intresserad av att övertyga andra om varför man har rätt, utan att vinna debatten genom att fördumma motståndaren, fördjupa oenigheterna och bevara splittringen.
– Känner vi igen det?
Ja, det är där vi står dagen efter EU-valet.
– Alla har vunnit, somna om Pyrrhus!

Fredag: De ätbara är för fina att förtära…

Hon: köpte ett paket fröer med ätbara blommor i våras, satte dem kanske lite tätt, men oj så vackra de är nu när de börjar slå ut. Inte kan jag ta bort de fina blommorna och lägga i en sallad!!

Det får bli mer av gurka istället, de kommer klasvis nu. Önskar dock plantorna kunde spara lite på energin och leverera lite pö om pö istället. Nu lär de vara utarmade vid midsommar…

Paprika lär vi nog ha gott om i alla fall, och de kan man ju även äta gröna, så en sådan kan jag nog lägga i kvällens sallad också. Men blommor bli det inte!

Han: Oönskade besök av främmande makter har som vi vet blivit allt vanligare i en tid när geopolitiken åter blivit imperialismens främsta kännetecken.
– Även på vår fredade udde sker det oönskade besök.I morse flög en flock skränade tärnor och några skrattmåsar in från den yttersta delen av udden ut mot havet.

Först trodde vi att det var ett stim av småfisk – eller kanske någon näbbgädda – som hetsat upp stämningen.
Men utfallen skedde längs strandlinjen och ingen fågel dök i havet och plötsligt klarnade bilden.
– En svart skugga gled ner i vattnet och simmande tvärs över vår lilla vik innan den försvann in mot Icahandlarns och Ismans till.

Så snart den oönskade inkräktaren jagats bort upplöstes det flygande hemvärnet och allt blev lugnt igen. Minken är inte populära i dessa häckningstider.
Andra oväntade besök är mer harmlösa. Tyska turister som tror att svensk allemansrätt är absolut och gäller överallt.
– Eller den ensamme fasantuppen som tog samma väg som minken.

Även andra besök är oväntade om än välkomna. Som när en och annan nyfiken småfågel tittar in.
Varför?
– Bara för att de kan och är nyfikna på hur vi andra på udden har det.

Torsdag: Nationaldag i gult, blått, rött, svart, vitt – och brunt

Han: Jag vaknar av att hon vaknar. Nationaldag, flaggdag (Papphammar show, enligt henne). Långsam frukost på sjösidan, inklusive små bruna ägg från Lise och Mats i Skörebo.
Mycket är som en vanlig dag: Hungrig pilfink vill också ha frukost. Ilsken svalförälder leker anfall a la Spitfire mot morgontrött svart katt.
– Och i det stora buskaget övar en luggsliten koltrast på sommarens slagdänga.

Dagen till ära visar svärmors gula ros upp sina första knoppar och kråkvickern kompletterar med sina blå blommor (som bönder förr odlade för kossornas skull).

Tärnorna har gått upp, men för en gång skull råder radiotystnad. Gårdagskvällens nya sommargäster sover däremot över längst ut på udden.
”Svärta på väg mot er”, rapporterade uddens frivilliga underrättelsetjänst sent i går kväll.  
– Och där kom han simmande, i enfärgad svart praktdräkt med vita armpennor; en liten vit fläck under ögat och orangegult fält på sidan av den gula näbben.

Wow, viskade amatörvoyeuren, för det är första gången jag såg en svärta i våra vatten. Ett par faktisk, även om modeintresserade läsare får ursäkta att honan inte väcker samma uppmärksamhet i sin bruna städrock (jfr gräsand m fl).

Och här har vi satt ämnet för nationaldagens text: Färglära och könsskillnader.
– Dagens första snus.
Rättning mittåt! Även här har identitetspolitiken gjort det viktigt att hålla tungan rätt i mun. Det gäller att skilja på svart, vitt och brunt.
– Efter en god frukost i skuggan av vår blommande vresros intar jag dagens första vita tobaksfria snus.

Eftersom det inte kommer några tidningar på nationaldagen får det bli gårdagens nyheter. Förmodligen har du redan glömt dem. Men det har inte jag och dagens första vita nikotinpåse påminner mig om den viktigaste:
– Frågan om det svenska undantaget för snus i EU aktualiseras inför valet.
Och här råder total enighet mellan alla partier – EU ska hålla fingrarna borta från det svenska snuset!
Därför slog fria svenska publiceserviceradions nyhet ner som en bomb (obs! journalistspråk) att den svenska ståndpunkten vilar på en bluff.

Tre riksdagspartier – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – bygger nämligen sin argumentering på Sverige har lägst ”tobaksrelaterad dödlighet” inom EU.
– Men det stämmer inte, hävdar nu Peter Allebeck, professor i socialmedicin vid Karolinska Institutet.
Sverige kommer först på 14:e plats i världen när det gäller tobaksrelaterade dödlighet.
Orsaken är att den svenska statistiken ”glömt” att räkna in kvinnorna!

Aj! Aj! Aj! Redan där kändes min vita prilla brun; till och med svart som döden. Efter att skandalen upprepats åtta gånger under förmiddagen gjorde Moderaterna och KD en pudel.
I deras valplattform har nu suddats. Sverige idag inte längre EU:s lägsta tobaksrelaterade dödlighet.
– Båda partierna skyller ifrån sig på den s k Snuskommissionen, som dock inte fick komma till tals i medierapporteringen.

Så vad är sant och vad är falskt om svenskt snus, undrar orolig gubbe på nationaldagen.

Sant är att Sverige inte har den lägsta tobaksrelaterade dödligheten inom EU.
Rätt är att Sverige bara har EU:s lägsta tobaksrelaterade dödlighet bland män.
Kvinnorna har högre dödlighet, vilket gör att vi bara hamnar på en simpel 14:e plats i världsligan.
– Men det är det som poängen, stupid!

Svenska män har snusat under lång tid istället för att röka. Kvinnorna har rökt. Därför ser dödstalen ut som de gör.
Kort sagt:
– Hade svenska kvinnor gett fan i ciggen och snusat istället så hade Sverige vunnit i mixen också!

Slutsats? Hade de hårt arbetande journalisterna på Sveriges radio grävt lite djupare hade deras knäck blivit ett klargörande inslag om snusfrågan i EU-valet.
Enklare då att sikta på skotträdda politiker som inte heller de verkar förstå vad de missat.

Tisdag: Det finns mer att minnas än Ravellis hjälteinsats

Han: Tisdag, vaknar med morgonsolen eftersom jag glömt dra för gardinerna. Noterar att svalorna förlorat ett ägg.
– Klantiga förstagångsföräldrar eller ett illvilligt angrepp?
Läser gårdagens tidningar i skuggan (eftersom ingen hämtat dagens). Hon leker (?) farmor och mormor i huvudstaden och det ger utrymme för dagens predikan:

Natten till den 11 juli är det exakt 30 år sedan straffvinsten i VM-kvarts­finalen mot Rumänien, som förde oss till semifinal och så småningom det där bronset.
– Hade Thomas Ravelli (vars föräldrar hade stuga inåt viken) inte hade tagit de två straffarna hade de flesta av oss inte haft en susning om vad som hände sommaren 1994.
– Sommaren 1994 lever för alltid i den svenska folksjälen, minns däremot Isobel Hadley-Kamptz i en läsvärd kommentar (DN 3.6). Hon var nykär den sommaren, minns Ravellis hjälteinsats men framförallt att den sommaren pågick en folkomröstning för ett svenskt EU-medlemskap.

”Sveriges succé i fotbolls-VM markerade på många sätt slutet för en svunnen era och början på en ny tid”, skriver Joakim Broman i den nyutkomna boken 1994 – Sommaren som förändrade Sverige för alltid: ”Vi tog oss ur den ekonomiska krisen och de efterföljande reformerna lade grunden för ett snabbt växande välstånd. Avregleringar av radio, tv och telekom förändrade medielandskapet. Vi fick en bro till Danmark, fritt skolval och ett nytt pensionssystem.”
– För egen del minns jag egentligen bara den 500-procentiga räntan (vi hade just låtit bygga det blå huset i Bromsten).

Dessutom var avregleringen av telekom- och mediemarknaden den räkmacka jag personligen seglade på mot nya djärva mål.
– För att sedan flyta upp här på udden haha!

Folkomröstningen minns jag diffust. Men jag tror gärna Hadley-Kamptz, när hon konstaterar att den valrörelsen i grunden var optimistisk och utan smutsig skrämselpropaganda (läs: troll): ”Det negativa jag hittar är från motståndarna, där socialdemokraten Marga­reta Winberg exempelvis varnade för att Sverige vid ett EU-medlemskap skulle tvingas driva Vatikanstatens jämställdhetspolitik. Vatikanen var förvisso inte ens med i EU, men varför låta sig hindras av sådana småsaker?”

Även om det 30 år senare finns olika uppfattningar om EU så slipper vi den typen av Krösa-Majaretorik.Jag var för EU-medlemskap 1994 och jag är för EU-medlemskap idag.  
Joakim Broman påpekar i sin minnesbok att Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt (M) såg resan mot EU som att Sverige skulle ”komma tillbaka till ­Europa”.
– Så här 30 år senare är det tydligt att det också var så det blev.

”Vi är inte längre ett litet apart land med närmare kontakter med afrikanska diktaturer än med våra europeiska grannar”, för att låna en formulering av Hadley-Kamptz. I dag är 68 procent av svenskarna för ett svenskt EU-medlemskap. Bara 13 procent vill gå ur.
– Drygt åtta av tio svenskar känner sig som EU-medborgare.
Putins krig och Natomedlemskapet har ytterligare förstärkt rörelsen mot Europa. Men det började redan 1994. Som av en händelse deltog Sverige för första gången i ett Natotoppmöte dagarna innan Ravelli tog hela Sverige till VM-toppen.

PS: Skriver jag samtidigt som de svenska tjejerna var på väg mot ett mardrömsresultat hemma mot Irland.
Då slår Magdalena Eriksson till i slutminuterna …

Söndag: som vackrast…

Hon: Åker till Stockholm imorgonbitti för att vara mormor när mamma Meli är i Ukraina (oroligt…) på jobb. Ska bli så mysigt att träffa mina små barnbarn, var längesedan nu, men samtidigt svårt att lämna udden när det är som vackrast.

Inte för att jag hinner njuta så mycket, ligger hela tiden steget efter med omplantering, utplantering och vattning. Pust…

Men tog en paus och for upp till Lisesgården och köpte ägg. Så fina och så goda. Tyvärr var inte Lise hemma, men vi fick ett varmt mottagande ändå. (Och tack Lise för alla de extra ”småägg” du hade skickat med. De är så söta och alldeles lagom stora till frukost).

Känns bra veta att hönsen som värper våra ägg har det bättre än bäst. Och nu börjar vi dessutom klara oss på våra egna grönsaker. Känns också bra!

I morse skördade jag tre gurkor, en lång slanggurka och två smågurkor. Tre sorters paprikor, flera mogna chilis och några olika sorters körsbärstomater. Och så lite salladsblad till frukostmackorna. Nähä, nu måste jag vattna!

Han: … nåja, som man bäddar får man ligga, hon hann i alla fall njuta av ett dopp. För egen del badade jag härom dan, men idag nöjer jag mig med att vara badvakt i skuggan av en ros.
– Liksom svalan som bygger bo ovanför min hatt.
Jag tror mig veta att även han njuter av utsikten.

När (en) man sitter så här vid havet och njuter av livet är det svårt att inte tänka på alla de människor som inte får bo där de vill bo.
– Då är det lättare att tänka på de som för egen del inte vill bo där de tycker att alla andra ska bo.
”Jag tror absolut uppriktigt att Vladimir Vladimirovich Putin är ett idealiskt alternativ för Ryssland”.

Det slog oligarken Araz Agalarov fast i en intervju med den liberala TV-kanalen ”Dozhd” år 2012.
”Låt mannen avsluta jobbet som han påbörjade”, vädjade Agalarov. ”I historisk mening är 20 år ingenting.”

Nu är det år 2024 och Putin har regerat i ytterligare 12 år. Av allt att döma har ryssarna fått honom på livstid.
Agalarovs dröm gick alltså i uppfyllelse och han borde älska sitt liv i Ryssland.
– Njet!
Medan Putin ”avslutar jobbet” har Agalarov och hans familj flyttat till USA med sina miljarder. Frugan och dottern är redan amerikanska medborgare.
Många var de, oligarkerna som hyllade Putin, finansierade Putin, stödde Putin – kort sagt har påtvingat Ryssland Putins styre.Men de har en gemensam egenhet:
– Ingen av dem vill själva leva i Putins Ryssland.

Oligarkerna har varit väldigt bekväma med Putins regim. Han tillät dem att plundra landet för en liten bråkdel som de fick betala i bonus till honom. Men ingen av dem planerade att bo där, ingen planerade att uppfostra sina barn där.
De drömmer alla om det ”onda västern”. Många av dem är redan där.
– De flesta barnen till den ryska eliten bor i väst.

Medan Putin sitter vid makten kan de tjäna pengar och bo utomlands.
– Ingen av de vill bo i gruvan.
Och det är ju inte så konstigt. Ser vi bortom Putinkulisserna saknar 35 miljoner ryssar så elementära saker som WC.
– Var femte medborgare som enligt putinisterna är ”världens bästa demokrati”!
Enligt Rysslands statistikmyndighet har 47 miljoner (32%) inte ens rinnande vatten i hemmet.
– Hur många som kan sitta på en solig veranda och se ut över havet framgår inte av tillgänglig statistik.
Men det mest olustiga i kråksången: Inte ens putinisterna vill bo i Ryssland, men de tror sig veta att även 37 miljorner ukrainare gärna vill leva under Putin.
– Eller hur, svalan?

PS: Allt flyter ihop i avloppsröret. Behöver det sägas att Mister tavaritj Agalarov även är kompis med en nyligen dömd amerikansk brottsling som också gillar Putin.

Fredag: Vad är det journalister inte förstår?

Han: ”Snatterhand på väg till er badvik”, skrev Isman 09:36. Tyvärr var vi då på väg till Torsås bibliotek för att rösta i EU-valet.
– Allt hänger ihop i livets stora cirkel, som Lejonkungen säger.

Nu till det stora: Trump fälls på alla 34 punkter, häcklas i medierna … och får ökat stöd bland sina väljare. Här hemma har en enig Mediedomstol fördömt SD:s trollfabriker … och nu Sverigedemokraterna större än Moderaterna enligt Indikator Opinions enkät på uppdrag av Sveriges Radio Ekot.
– Det visar att Kalla Faktas avslöjande inte tycks ha påverkat väljarstödet, konstaterar Indikators opinionschef Per Oleskog Tryggvason.

Även Sveriges Radios inrikespolitiska kommentator Fredrik Furtenbach slår fast att Kalla faktas avslöjande inte påverkar stödet.Är det verkligen en riktig slutsats?
Tänk om det är tvärtom:
– Tänk om det är Kalla Fakta som är SD:s stora trollfabrik, vars kritiska journalistik bidrar till att öka stödet för Jimmie Åkesson.

Obehaglig tanke, visst. Men detta är min tes: Utan ”Journalistpartiets” dagliga pr-insatser hade SD fortfarande varit ett litet skitparti, typ Centern, Liberalerna och Miljöpartiet.
– Det är en tes jag drivit länge.
Och om det är nåt jag tröttnat på så är det att upprepa ”vad-var-det-jag-sa?
– Här följer en sån text.
Texten publicerades år 2016 och bygger på noteringar sedan år 2009, när Sveriges radios hyllade program Kaliber första gången drog ner brallorna på Jimmie – ett avslöjande som starkt bedrog till att fördubbla SD:s stöd bland svenskarna. Eftersom jag redan då hade behov av att ställa mig bredvid mig själv är texten skriven i 2:a person singularis (”du” är jag).
– Läs texten om du vill veta vad journalister inte förstår.
Eller gå ut i solen och gör nåt roligare. Som hon gör här:

Min text från förr-i-tiden-tiden fortsätter: ”Ganska exakt så upplever du på plats den kvinnliga aktivisten i Nytorgets Antirasistiska Tårtfront (eller Fronten för Antirasistiska Tårtor?) och hennes attack på Jimmie Åkesson under ett SD-möte på din hemmaplan, Nytorget på Södermalm.
– Snacka om politiskt självmord, gallskrek du i din fredagskolumn den 8 november år 2013. Enligt den dagens Novusmätning gjorde nio av tio tummen ner för Åkessons politik. Du trodde dig veta hur det kommer att gå: ”En tårta till och jag slår vad om att SD får 15 procent av rösterna i nästa val.”
Du hade fel.

SD fick ”bara” 12,9 procent av rösterna i riksdagsvalet 2014. Men det var mer än en fördubbling jämfört med valet 2010 och ett indirekt svar på den retoriska fråga du ställde i din krönika om tårtattacken:
– Fundera på varför SD sålde filmen på attentatet till Sveriges största nyhetsmedia.

I april år 2009 skrev du: Ätandet är puddingens bevis. Det betyder att det varken är en massa snack eller goda avsikter, utan praktiken som avgör. Jag kan därför ha fel – och jag har som vanligt gärna fel – men jag är helt övertygad:
– I efterhand kommer vi att se att SD fick sitt stora genombrott i svensk politik efter Kalibers grävande reportage.

Den tvärsäkra slutsatsen drar du efter att SD under några veckor utsatts för en kritisk granskning av radioprogrammet Kaliber. Reportagen fick mycket stort genomslag i andra medier – precis som filmen på tårtattacken på Nytorget.
Din slutsats är densamma: ”Ska vi slå vad om det Kalibers avslöjan- den kommer att märkas i kommande opinionsmätningar?”
Det gjorde det.
Dock inte på det sätt de engagerade reportrarna avsett.

Du tror dig veta varför och svaret kräver en omväg: Du påminner läsarna om hur Microsoft krossade alla konkurrenter.
– Minns du det?
Företaget hade i slutet av 90-talet stora problem med buggar i sina system och Bill Gates och företagsledningen la ner mycket kraft på att försvara sig mot kritiken. Tills man bestämde sig för att hyvla osten från ett håll. Istället för att tona ner missnöjet där ute uppmanade man sina användare att bombardera högkvarteret med kritik av företagets betaprodukter.
Det var smart tänkt.

Tack vare kritiken kunde Microsoft snabbt rätta till buggar och hitta lösningar på problem som användarna tyckte var viktigast att lösa.
Metoden har sedan dess tagits upp av andra företag och nu känner du igen lössen på gången: ”Det är också vad som just nu händer med Sverigedemokraterna. Med den skillnaden att initiativet inte kommer från parti-ledningen, utan från journalistkåren.
Sällan – läs aldrig – har något parti fått så mycket tips om var buggarna sitter.”

Du hävdar att du lyssnat och sett allt Kaliber och andra hårt arbetande reporterteam tagit fram om Sverigedemokraterna. Du behöver inte vara Einstein för att fatta att journalisterna jobbat hårt för att ”avslöja” ett parti de ogillar. Men det tragikomiska är att effekten blev den motsatta.
– Varje nytt ”avslöjande” har stärkt SD. I likhet med Bill Gates kan Jimmie Åkesson flina varje dag åt dessa kritiker som hjälper honom att identifiera buggarna. ”Journalisterna har ringat in de svaga länkar som partiet måste ta itu med (inte minst en del medlemmar som snackar skit) för att växa.”

Skrev du alltså våren 2009 och noterar att både du och Janne Josefsson nu är ”Jimmie” med grabben, som flertalet knappt visste fanns fem år tidigare.
– Det senare är en kommentar som får dig att bläddra vidare i din självskrivande historia.
Sex månader senare hittar du ännu en text där du hytter med näven åt dina journalistkollegor. Under rubriken ”Åkesson och tuttarna i Cannes” tar du till tungt vägande skäl varför du som vanligt har rätt i din kritik.
– Det handlar om Canneseffekten!
– Canneseffekten?

Det sägs ofta att allt går att sälja med mördade reklam. Det är en myt. All reklam är inte bra reklam. Starka varumärken måste vårdas ömt och strategiskt. Nya varumärken däremot behöver i första hand uppmärk- samhet. Det gäller att sticka ut och därför litar man till Canneseffekten.
Vad det handlar om?
Tänk filmfestivalerna i Cannes. Tidigt 1960-tal. Massor av unga be- gåvade flickor och pojkar försöker väcka uppmärksamhet för att få en chans i drömfabriken.
– Vad gör man för att sticka ut?

Man gör just det. Som av en slump råkar ambitiösa tjejer som Brigitte Bardot tappa bikiniöverdelen framför uppbådet av journalister och fotografer. Det kanske inte alltid funkade, särskilt inte i slutet av decenniet när alla kvinnor enligt historieskrivarna slängde behån.
Men det funkade tillräckligt bra tillräckligt ofta.
– Det spelade ingen roll om skriverierna var kritiska bara bilderna blev bra och journalisterna stavade namnet rätt, som en uppburen filmstjärna senare skulle konstatera.

Nåja, förmodligen är det bara en skröna som så många av dina bästa minnen. Men om denna nu fullt påklädda stärna inte sa så skulle hon ha kunnat göra det, ty Canneseffekten är en realitet och politikjournalisti- ken fungerar inte annorlunda än nöjesjournalistiken.
Det är din poäng: ”Alla som sysslar med opinionsarbete – lobbying som det heter nu för tiden – vet att det inte är vad som sägs som är avgörande. Det är vem som sätter agendan.”

Slutsats? Torsk så här långt är det medieetablissemang som tror att ”Åkesson har avslöjat sig”. Det är tvärtom.
Din dom är hård men rättvis:
– Journalisterna är Sverigedemokraternas nyttiga idioter och om ni inte fanns hade Jimmie & Co varit tvugna att uppfinna er.
Skriver du den 23 oktober 2009 och som om du anar att läsarna inte tror på tuttarna i Cannes, låter du den trovärdiga statsvetaren Marie Demker säga samma sak med andra ord:
– Ju mer buller och bång desto bättre för SD. Anledningen är inte att det i sig skrivs mycket – utan att väljarna stimuleras att tänka på partiets frågor (DN 20 oktober 2009).

Buller och bång har det blivit. Tio år har gått sedan Kalibers gedigna reportage år 2009. Mycket har hänt, ingenting har förändrats. Journalisterna har hjälpt Jimmie Åkesson att frilägga buggarna och mediefixeringen har tvingat alla partier att positionera sig kring SD:s agenda.
Samtidigt har den ensidigt kritiska bevakningen varit ett stresstest, som visar att SD:s koncept håller.
Det finns utrymme för ett invandringskritiskt parti och framförallt för ett parti som är kritiskt till den förda integrationspolitiken.
– Sverigedemokraterna har en unik USP!, som pr-folket skulle säga.

Det räcker att lyssna på Ring P1, vilket du gör varje dag, för att inse att det finns många grumliga idéer i det här landet. Och tack vare journalisternas intensiva bevakning har hundratusentals människor fått upp ögon och öron för att det finns ett parti som sätter ord på deras grumliga idéer.
– Är det bra eller dåligt?
Om man (som du) avskyr SD:s populism, konstaterar cynikern inom dig än en gång:
– Det finns inget så meningslöst, som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

Å andra sidan: Det är bra för demokratin att det politiska intresset ökar och det är bra att medierna granskar nya politiska strömningar. Med en reservation: Efter tio år av detta kritiska granskande bör alla redaktioner av ren självbevarelsedrift ha en sak klar för sig:
– Inbilla er inte att ni sänker skepp med era ”avslöjanden”. Efter Microsoft och Cannes gör ni det jobb som SD:s pr-folk drömmer om att någon ska hjälpa dem med.
Gratis.

Skrev den allt grinigare gubben på udden för snart ett decennium sedan. Frågan kvarstår:
– Vad är det journalister inte förstår?

Torsdag: och så stod de bara där…

(uppdaterad fred 08:30)

Hon: igår stod helt plötsligt mina gamla kompisar Lise och Annika utanför med en massa roliga plantor, tack bästa ni, vilken överraskning!

Känt dem har jag typ hela livet, nio år gick vi tillsammans i grundskolan alla tre, men Annika har jag känt sedan jag föddes, Lise kom till Torsås när vi började ettan, och vi blev genast bästisar. Hon bodde dessutom i grannhuset.

Nedan står en del av plantorna jag fick. Han fick också två stycken fina tistelblommor. Lite avis på dem, jag fick en av Annika förra året. Tror jag snor en och sätter i kruka. Den andra lär hamna i hans nya ”trädgård”…

Och i förrgår fick vi besök av ”danskarna” Bibi och Axel. Väldigt trevligt det med. Men nu måste jag faktiskt plantera de nya växterna och fortsätta fylla det andra tomatlandet med plantor så chilin i växthuset får mer plats att växa!

Han: Även jag fick en present, snarare två Mariatistlar till min Havsträdgård.
– Tack för dem!
Mariatistel (Silybum marianum) är en ett- eller tvåårig ört som kan bli över en meter hög med rödvioletta klotformade blommor och långa drakliknande taggar.
– Som gjord för en onyttig lustträdgård (jfr förlagan).

Tisteln, som egentligen är en örtväxt, har sitt ursprung i Medelhavsområdet. Enligt myten fick tisteln sina vitpläterade blad och sitt namn efter Jungfru Maria, som när hon ammade sin berömde son råkade spilla bröstmjölk på örten.
Mariamisteln medicinska egenskaper är dock ingen myt,
Örtens huvudsakliga aktiva ämne kallas silymarin och har i årtusenden används för att motverka gallbesvär, förstorad lever, förhöjda levervärden:
– Till och med skrumplever.
Bra att veta, tack Annika!

Tisdag: En lektion i färglära

Han: Så här års är naturen som färglagd av ett barnbarn som fått nya färgpennor. För en gubbe på en udde är det naturligtvis inte så enkelt. Delvis beror det på att jag parallellt med att gå runt i vår trädgård läser ett mycket inspirerande manus om just färger, colours.
– Problemet är att texterna är som ett rävgryt – jag hittar många ingångar men ingen utgång.
Alltså är jag kvar i författarens manus även när jag ser mig omkring bland alla färger på udden.

I filosofisk mening kan färger nämligen beskrivas ur flera perspektiv. Detta beroende på vilken filosofisk inriktning man följer.
Här är några sätt att förstå vad det egentligen är vi ser:

1. Realisten om färger: Realister hävdar att färger är verkliga egenskaper hos objekt i världen, oberoende av observatören. Den amerikanske filosofen John Searle har argumenterat för en form av ”direkt realism”, där perceptionen ger oss tillgång till världen ”sådan som den är”.
Även fysikalisten Alex Byrne är en modern filosof som har försvarat idén att färger är objektiva egenskaper hos objekt. Byrne argumenterar för att färger kan förstås som specifika fysiska egenskaper, t ex som ytors förmåga att reflektera ljus av vissa våglängder.

2. Idealisten om färger: Idealister, som exempelvis George Berkeley, menar att färger inte existerar utanför vår upplevelse av dem. Färger är mentala konstruktioner som uppstår när vi upplever världen. Utan en betraktare finns det ingen färg.

3. Fenomenologi: Inom fenomenologin, som utvecklades av filosofer som Edmund Husserl, studeras färger som en del av den direkta mänskliga upplevelsen. Färger är något vi upplever och det är denna upplevelse som är primär.
– Hur färger framträder för oss är centralt för att förstå deras natur.
Poeten Johann Wolfgang von Goethe hade åsikter om mycket, inte bara om andras fruar. Citatet ”Färger är ljusets gärningar och lidanden” kommer från hans verk Färglära (tyska: Zur Farbenlehre), publicerad år 1810. Goethe betonar färgernas ”dynamiska och upplevelsebaserade natur” i motsats till Isaac Newtons mer statiska och matematiska synsätt när han oombedd plockade isär regnbågens färger.

4. Fysikalism: Fysikalisterna hävdar att färger är fysikaliska fenomen som kan förklaras genom vetenskap.
– Färger är ljusvåglängder som reflekteras från objekt och registreras av våra ögon och hjärnor. Färgupplevelsen kan därför reduceras till en fråga om fysik och biologi.
Trist men ganska begripligt.

4. Färger som kvalia: Om du är på det humöret kan du följa en mycket smal stig in i ditt eget huvud. Färger kan nämligen beskrivas som ”kvalia” eller qualia, vilket refererar till ”de subjektiva upplevelsernas kvalitativa aspekter”.
Dvs hur det känns att se en blommas specifika färg, att känna smärta eller att höra en specifik ton. I filosofiska diskussioner används qualia för att beskriva ”de inneboende och individuella kännetecknen av våra sensoriska upplevelser som inte kan kommuniceras eller fullständigt förstås objektivt”.
– Fattar du?

6. Det sociokulturellt perspektivet: En annan filosofisk infallsvinkel är att färger är ”en kulturell konstruktion”. Betydelsen och uppfattningen av färger kan variera mellan olika kulturer och historiska perioder.
– Detta perspektiv betonar hur vår förståelse av färger formas av språkliga och kulturella faktorer.

7. Pragmatikern om färger: Pragmatikern anlägger ett ”socialkulturellt perspektiv” på uddens blommande träd och blommor.
Pragmatismen är en filosofisk riktning som betonar handlingens och erfarenhetens betydelse för betraktaren.
– För pragmatikern är färger kategorier som hjälper oss att navigera och förstå världen.
Färger är inte nödvändigtvis något objektivt eller subjektivt, utan något praktiskt som vi använder för att kommunicera och agera.
Reklamfolket och grafiska designers fattar vad jag menar:
– Rätt färgval ökar vår uppmärksamhet i butiken och påverkar våra köpbeslut.

Nu vet du det också. Blir du uppspelt, köpsugen eller allmänt förvirrad av den färgglada naturen så beror det antagligen på att du inte riktigt vet vem du själv är.

Hon: Nöjer mig med en bild på honom plåtande den stora fina vallmon. Färgcirkeln var det tråkigaste jag visste, den skulle man igenom var gång ny lärare började eller teckningskurs startade. Jag ville ju bara teckna… apropå ovan.

Måndag: Vilken kväll vi mammor fick…

(Om pappa Bertils värdträd, se längst ner i bloggen)

Hon: Vilken underbar morsdags-kväll det blev! Firade tillsammans med mammorna från Södra Kärr, även deras män fick vara med förstås. Och han :). Och Hjalmar och Gibson!

Idag hårt arbete igen! Till exempel sätta tjuvskott från tomaterna i vatten…

Och även plantera de tjuvskott som har fått rötter. Det kommer att bli mycket tomater på udden i sommar. Lite orolig för att chilin ska få plats att växa också…

Som tur är har jag ett stort tomatland kvar att plantera ut plantor i. Tack han för att du har rensat bort allt ogräs!! Och det var mycket.

Första tomatlandet är redan fullsatt:

Han: Inte bara mammorna blommar, nu blommar oxeln. Den har funnits där sedan hon var liten, planterad av pappa Bertil på 1970-talet.
– Oxeln är ett träd, men det tillhör släktet rosväxter (Rosaceae).
Virket är hårt och användes förr i tiden till hjulaxlar, kugghjul, block och annat som krävde hållbarhet (i ordets gamla betydelse, innan det blev en överideologi).
– Någon äldre än jag har berättat att förr-i-tiden-tiden användes virket till tumstockar.
Kanske var det min morfar. Han ägde ett litet sågverk.

Vår oxel har status som vårdträd. Vad det betyder?
– Ett svar är att det torde stå kvar där det står, även när nästa generation tagit över udden.
Enligt Nina Burton, författare och ledamot av Vetenskapsakademin, har det alltid funnits en nära relation mellan hus och träd: ”I virket till väggar, golv och tak ligger ju trädminnen, och ved kan ge rum en ombodad värme. Bredvid hus planerades förr också ett vårdträd för att rötterna skulle suga fukt från grunden medan trädets själ värnade huset.”

På den svenska landsbygden började man plantera vårdträd under slutet av 1800-talet. Vanliga arter att plantera som vårdträd var lind, alm, ask och lönn. Men det förekommer också så kallade ”bärande träd” som rönn, kastanj, vaknöt, ek – och oxel.
– Som vanligt spann man en väv av vidskepelse kring viktiga praktiska saker (som att driva fukt ur grunden).
Redan då trodde människor hellre på fake news än fakta. Sagorna berättar om att hustomten eller gårdens skyddsandar bodde i eller under husets vårdträd, alltså gav lymlarna fan i att skada vårdträdet.
– Förmodligen finns det trådar långt bakåt i tiden. Redan  Adam av Bremen (upptäcktsresande och reseberättare, död före år 1095) berättar om träd som ansågs vara heliga bland nordborna.

Uddens vårdträd är en oxel (Sorbus intermedia) eller ”svenskoxel”, en hybridart av träd i familjen rosväxter som förekommer naturligt endast i Norden. Carl von Linné ville ge den artnamn suedecia, men det blev Sorbus intermedia.
efter latinets ”mellanstående”, ”osäker” (se Trädgårdsakademins ordlista).
– Som så mycket annat ”typiskt svenskt” har även oxeln invandrat; bland anfäderna hör tyskoxeln (S. torminalis).
De flikiga löven påminner om ekens, men skiftar i blågrönt och är ludna på undersidan.
Blommorna och bären däremot liknar rönnens, som oxeln också är släkt med.
– Multikulti, alltså och en egenskap som vuxit fram under 12 000 år är hållbarheten och tålighet med blåst.

Pappa Bertil visste vad han gjorde när han valde oxeln som vårdträd för stugan på udden.