Författare: kerstinochpeppe

fredag: … och sen blev det juldag

Hon: men först en bild från gårdagen när tomten Peppe kör paketen i skottkärra mellan husen. I brist på snö fick släden stå.

Han: Som urgamla traditioner kräver ägnades juldagen åt intellektuella lekar. Värdinnans fågelspel var dock lite för svårt för gästerna, som snart blev lite för trötta och kvällen liksom fadade iväg.

Hon: ja fy sjutton så krångligt, speciellt för trötta småbarnsföräldrar och deras barnvakter… fast lättare, nöjdare och gladare barn än Alice får man leta efter. Vi är alla charmade, och sitter gärna barnvakt när mammorna vilar.

Imorgon sänker sig friden över Udden igen, då åker julfirarna hem. Det blir tyst, och tomt…

Julafton!

Onsdag: Dan före dan börjar med rim

Han: Dan före dopparedan börjar lugnt. Både ute, 4 grader varmt, 6 sekunder mer ljus än igår, lugnt hav. Och Ludde blir ompysslad av sina beundrarinnor. För egen del är jag mest imponerad av alla poeter som kommer ut ur jordkulorna så här års med nya ihopsnickrade verk. Bäst och mest hittills:

Ville önska er en god jul
Hade tänkt att göra det på rim
Men jag är bättre på spik och lim
Så därför utan krusedull
Hoppas jag att udden är full
Utav nära och kära på håll
Med MSB s restriktioner har koll
Jag själv har nog blodgrupp noll
Ganska säker men måste gå och kolla
För i skolan blev jag kallad nolla
Måste vara blodgruppen dom mena
Tyckte ju själv att jag var en fena
Hoppas ni får en trevlig jul i Skäppevik
En stuga till så får man ändra till Peppevik

Kram och GOD JUL ÖNSKAR Jocke Jobs

Och sen kom tomten förbi och drog upp båten. Eller om det var Adam, eftersom det är hans namnsdag och han hatar att någon säger att det inte går.

Hon: och så var vi kompletta, Alice har kommit.

Och när kissarna också somnat fick jag äntligen gå en längre kvällspromenad och kolla in Skeppevik by night…

Tisdag: nu är det jul, ut i vårt hus…

Hon: och helt plötsligt tog jag ledigt… så har inte mycket att säga. Gör som jag brukar när orden tryter, en liten bildodyssé:

Måndag: dan före dan före…

Hon: eller var det nu blir. Stressigt värre är det hur som. Men nu är mina sillar klara, står fint i kistan ute på altanen, men de känns lite ensamma. Hur går det med dina Peppe?

Men först fick jag vattna ur sillen över natten, lite drygt. Kokade en grundlag i gårkväll och imorse skördade jag mina babypurjolökar. Fanns inga på Tempo så tur jag hade några stackare kvar på landet. Man tager vad man haver…

Han: Oss emellan – jag har sagt att vi inte behöver tävla i år. Hon är bra på många saker och jag … ja, även jag kommer att servera 3 sorters sill och jag är ganska säker på att Adam på julafton kommer att säga:
– Mamma, köttfärssåsen vi fick när kom fram på måndagkvällen, den var i alla fall bäst.

Hemmalagets startfält består i år av en traditionell senapssill (med lite Clan MacGregor whiskey, en chili & limedränkt sill som inspirerats av alla mina otaliga resor i Asien innan jag träffade henne och så en överraskning – även för mig: en Kajsa Warg-version på curry, resterna av hennes purjolök (hon har fått för sig att det är knölarna man ska äta, inte den färska blasten!) och två tunna skivor hennes nyskördade Hot Lemon dopad i lag.

Jag vet att du undrar – när jag efter segern håller mitt tacktal kommer jag självklart att tacka för hennes stöd, utan vilket jag inte skulle stå här på julafton och se ut över massorna som hyllar mig för en välförtjänt seger i silltävlingen.
– Och jag är säker på att hon kommer att le mot mig, typ som Glenn Close i The Wife ler mot sin man, vem som nu spelade honom i den undanskymda rollen.

Tyvärr kan jag inte visa några bilder på mina sillburkar, det är emot de lokala Silltestreglerna från år 1967. Men denna, den mörkaste av alla dagarna, kan jag visa en bild på en rödpannad chiliand som plötsligt dök upp framför min kamera.

Söndag: Livets stora cirkel går igen på udden

(Uppdaterad 21:14, 18:06))

Han: Och se, morgonen efter ligger hon där och guppar! Lika vacker som hon var när jag tog henne hit ut till udden.
– Förlåt att jag skrev att jag ville ge bort dig till någon som är en bättre människa än jag.
Klart du ska ligga där du ligger. Du ska till och med få ett namn:
– Härmed döper jag dig till Amalia, efter min mor.

Därmed är cirkeln sluten, visar det sig. Hennes pappa Bertil hade en båt som han använde för att lägga nät vid sandbankarna utanför Fimpan.Näten finns kvar, men tyvärr såldes båt båt och motor.
Fisket och båten omtalades i smått mytiska ordalag av den andra generationen fiskare på udden.
Enligt henne ansågs särskilt tvåtaktsmotorn ha varit en dyrgrip.

Hennes lyriska berättelse fick även mig att se ut över havet med drömsk blick och en sommar bestämde jag mig:
– Jag ska också bli fiskare som Bertil och komma hem till henne med ett bistert leende i mitt vindpinande ansikte och näten fulla av flundra.
Trettio år efter Bertils gett sig av på livets sista resa investerar jag därför i en egen båt. En plastskorv som jag fick hjälp av Johan på Lindbergs att hitta. Hon låg djupt och på förekommen anledning begrep även jag efter en sommar att den 20 hästars Mercury 200 som ingick i köpet var för tung för min lilla båt.
– Om inte kapten Uggla satt i fören rann det helt enkelt in vatten i aktern när jag drog på med gas.

 
När jag väl bestämt mig går det fort. Jag får tips om att Knoen på OK-macken i Torsås möjligen har en motor som bättre passar mitt flaggskepp.
Så var det.
Så är det: Vi pratas vid, bytt är bytt och en augustidag år 2016 kommer jag stolt kånkande på en begagnad 2-taktsmotor i skick som ny.
Och det är inte vilken motor som helst.
– Pappa Bertils Yamaha har kommit tillbaka hem till udden!

Hur det hänger ihop? Efter Bertils död 1986 gav hans änka bort utombordaren till Knoen. Detta som tack för att Knoen brukade fixa hennes gamla Toyota Corolla inför besiktningen. Knoen ställde undan motorn, men bevarade den i sitt minne och nu är den min.

PS: Lejonkungen talade om att allt hänger ihop i livets stora cirkel. Inte bara Yamahan går igen. Innan jag hinner berätta för henne att min båt ska heta Amalia – som min husbåt som jag byggde när jag var ung – säger hon att pappa Bertils båtar alltid fick ett och samma namn:
– Amalia…

Nu vet du det också. Det händer många konstiga saker här på udden denna  konstiga vinter. Hittade dessa små vårblommor bland tallarna mellan Mariannes stuga och Rolfs & Britts hus.
Internet är underbart: Den lilla blomman tillhör alltså vintergrönan, berättar Lena som läst vår blogg via Facebook. Och genast vet jag att Vinca minor tillhör familjen oleanderväxter och blommar vanligtvis i maj–juni.

Hon: det där är väl Scilla, tidig vårblomma! Men tidig är inte jag längre, med förberedelserna inför jul alltså. Har inte hänt mycket med dem i helgen. Igår var det ju förlåtet, den dagen gick till kompis-umgänge, digitalt och Corona-anpassad sådan förstås.

Först kom en av mina allra första kompisar förbi, Annika. Vi har nog känt varandra hela livet faktiskt. Våra mammor var jämngamla, 41 år när de fick oss… gammalt på den tiden. Och de kände dessutom varandra. Annika och jag gick först på lekskola ihop och sedan i samma klass ända upp till nian. När vi blev vuxna fick vi barn ungefär samtidigt som sedan lekte de ihop när vi var nere och hälsade på mormor i Småland.

Annika kom inte tomhänt, tvärtom, egengjord glögg (så impad…), saffransskorpor to die for, och dessutom hemgjord ostkaka gjord på mjölk från ”närodlade” kor, och en påse valnötter plockade från ett träd i trakten. Tack bästa!

Efter det tog vi ju en långpromenad med några andra kompisar som Han skrev om igår. Med glögg-paus. Supertrevligt!! Då åt vi upp Annikas saffransskorpor. Eller nästan alla, som tur var fanns ett par kvar till frukost imorse…

På kvällen hade vi galet roligt digitalt födelsedagsfirande för tvillingarna Helen och Marie. Tänk att det ändå funkar så bra. Med virtuellt firande alltså.

Calle ringde in från Mogadishu, Marie, Hanna och Daniel från Bryssel, Monika från Dalarna, Helen och Bibi från Södermalm, Madde från Skärgården och så vi från Skeppevik. Fantastiskt.

Lördag: En vision har gått på grund – men sedan blir det en god helg

Han: Grace gjorde det. Amorella gjorde det i september, även hon för att inte drabbas av ett öde värre än döden.
– Och nu har min egen skönhet gjort som sina stora systrar där ute – hon har satt sig själv på botten för att inte sjunka djupare ner i det svarta vattnet.

Det finns något dubbelt tragiskt över kvinnor som gått ner sig – och det förklarar kanske varför man (män) ger sina båtar kvinnonamn.
Man blir lessen bara man ser dem.
– Särskilt om man vet att det man själv har skuld i deras olycka.
Kanske till och med är ansvarig.

– Ska jag hjälpa dig och dra upp henne?
Undrade Blomman redan för två månader sedan.
– Hon ligger bra där hon ligger, sa jag.
– Du borde dra upp henne, sa Isman för tre veckor sedan.
– Jag vet, sa jag. Men det är lättare sagt än gjort.
Särskilt när det är lågvatten.
För tung är hon, förvånansvärt tung för at vara så liten. Och då menar jag även utan att vara vattenfylld.

Det är inte det att jag inte försökt. När havet steg med den första vinter stormen lyckades jag dra upp henne en bit. Men sedan sjönk vattennivån igen. Och så kan man ju lämna en dam i nöd, eller hur?

Och soliga dagar såg hon fin ut där hon låg och guppade. Det är därför hon ligger där hon ligger. Sedan hände nåt.

Förra veckan köpte jag i alla fall en present. En röd länspump, 380 kr på Hjula. När den är på låter det som hon spinner som en katt.
Det gör hon förstås inte.
Mestadels får hon mig att tänka på döden på stranden. Per Högselius essäsamling med samma namn, utgiven på Ellerströms år 2020.
– Det är en hemsk bok.

De flesta båtägare vet att det inte havet som är farligt, det är stranden. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. De mysiga badhotellen på de engelska kusterna började där – med att folk vallfärdade till stränderna för att se fartyg gå under och människor dö.

Bortsett från Isman och Blomman lockar mitt vrak ingen publik. Den goda nyheten är att ingen dör i vårt drama. Bara ägarens vision om att det är mysigt att ha en liten båt som man kan ro ut i en stilla sommardag. Hon har aldrig tyckt om min båt, hennes pappa hade nämligen en riktig båt med köl. Därför skrattar hon mest åt eländet.

Och jag börjar tro att hon har rätt. Till sist tvingas även kaptenen överge sitt vrak.
– Om jag ska vara ärlig har hon varit ett jävla besvär!
Säg till om du vill ta över henne.
– Båten alltså.
I befintligt skick.
Nästan oanvänd länspump ingår.

I övrigt har det varit en trevlig dag. Att vända ryggen till och bara gå sin iväg har funkat förut. Så jag gjorde det. Vi tog en långpromenad med goda vänner, Eddies husse och matte och och en kanna glögg. 10 000 steg, runt Järnsida och förbi Tomat-Hasses nya växthus.
Kallt? Nej de låtsas bara.

Hon: och så har vi fått ett handbroderat julkort med posten av några andra goda vänner. Sååååå imponerad Neta, tack!!! Och tack Bengt, jag kanske var fördomsfull där när jag tog för givet att det inte var du som stod för hantverket…;)

Fredag: välkommen tillbaka!

Hon: alltså, så härligt. Skulle till och med kunna tänka mig att börja städa, men han ska vara med i något tv-program för DI Weekend vid ett, och de vill väl inte ha en dammsugare i bakgrunden…

Men istället för att läsa på och förbereda sig inför det, har han nu börjat tömma båten, igen… moment 22 om du frågar mig!

Han: Ännu en arbetsdag är över på udden. Hon har städat och jag har förklarat för världen där bortom udden hur saker och ting hänger ihop. Nu är det mörkt och fredagkväll och vi återsamlas kring eftermiddagsdrinken för att prata om allt viktigt som hänt i våra liv under dagen.

Torsdag: motsatsen mot igår…

Hon: vaknade dessutom för tidigt och man blir ju inte piggare av vädret.

Igår däremot var det en helt underbar dag. Sol precis hela dagen, eller korta dagen iof, men jag utnyttjade de timmarna väl. Satte lite sallad som jag hoppas ska komma upp tidigt i vår. Klippte lite på oregerliga buskar och annat som behövde ansas. Terapeutiskt.

Och så bäst av allt, jag messade länge (grupp-mess) med mina två bästisar, den ena nyss hemkommen från sjukhuset (hurra!!!). De fick filmer skickade live från buskaget, bl a:

Herkulesplanens julkula flög över. De var så nära, och flög superlågt, men jag hann inte riktigt med. Och så kom Han med musfällan, som det aldrig ”fastnat” någon mus i tidigare. De brukar bara äta osten och sticka ut igen… men vad gör man med dem sen 😉

Var ju tvungen göra något åt denna dagen också så kom på jag kunde testa att göra knäckebröd. Roligare än att städa, det får vänta lite till.

Onsag: Och ännu är det bara morgon!

(Uppdaterad 14:40, 11:54)

Han: Ännu en vacker vintermorgon. 5 grader, sol. Nästa bleke. PepTalk har nått sina läsare, Hon hämtar tidningarna vid Kiosken och från köket kommer doften av nybryggt kaffe.
– Undrar vad medelklassen gör en sån här morgon?

Hon: lägger upp en film också, så här mycket sol måste dokumenteras, inte ett mörkt moln i sikte. Man hör bränningarna ute på revet från tidigare vind, men de överröstar inte fågelkvittret. (Fast Hans slammer i köket stör ju en del…).

Han: Telefon slår mejl som slår sms, men slår alla a-sociala medier gör det skrivna brevet. Fick ett (1) härom dagen. Det gjorde mig glad – och lite ledsen.
Läs det själv, så förstår du varför jag blir glad.
Det har skrivits av någon som känner mig och lever som jag vill leva.
Ledsen blir jag över en sak:
– Jag vet inte vem som tänker som jag!
Kan inte tyda namnteckningen. Kan du?

Vad gäller konsten och krogen och Peter Dahl snuddar min anonyme vän vid ett känsligt ämne. För den som eventuellt läst mina journalistiska memoarer så beskrivs denna ganska pinsamma historia utförligt under rubriken”Passionsdramat på KB” på sid 544.
I korthet: I Stockholm finns en klassisk krog som heter KB, Konstnärsbaren. Restaurangen ligger i på bottenvåningen av Konstnärshuset som invigdes redan år 1891. Stamgäster har kommit och gått och många har varit kända konstnärer som Isaac Grünewald, Erland Cullberg, Gunnar Torhamn och Peter Dahl – konstnärer som bokstavligt talat blivit kvar hängande på väggarna.

En gång i förr-i-tiden-tiden ville den dåvarande krögaren Johan Borg att en mindre legendarisk, men tämligen krogvan målarkludd, skulle ställa ut i hans krog: Peppe Engberg.
– Inte bara med en duk – Johan ville att jag skulle ställa ut i hela krogen. Alla lösa tavlor skulle tas ner.

För sent insåg jag att jag bara var en trojansk häst.
– De gamla mupparna har suttit här sedan ett glas vin kostader sju kronor och det tycker dom att glaset bör kosta idag med, konstaterade källarmästaren.
Källarmästaren ville locka det nya köpstarka Stureplansfolket genom att modernisera den anrika krogen och trodde att en del av lösningen satt uppåt väggarna.
I praktiken kom denna kulturrevolution i första hand att drabba Peter Dahl. Hans bilder förpassades till ett gästrum på övervåningen.
Däribland det välkända litografiet som avbildar Peter och hans fru Tina, sittande vid konstnärens favoritbord.

Bilden hängde länge på sin naturliga plats, på väggen ovanför Dahls favoritbord till höger innanför dörren till matsalen. Det gjorde det en dag inte längre, där hänger en annan tavla. Samma tema, men dystrare färger. Vilket i sin tur innebar att favoritbordet blev ett bord bland andra bord när konstnären vägrade äta vid sitt favoritbord utan sin tavla.

Peter Dahl överger sitt bord som övergett honom och flyttar in i baren. Hans fru Tina sitter dock kvar, enligt vad personalen berättar senare.
Peter tillskrivs även uttalandet:
– Den där Engberg, kan inte han hålla sig till journalistiken?

Till saken hör att jag inte kände Peter Dahl närmare. Vi hade setts och vi hade ätit middag ihop på krog, eftersom våra fruar känt varann sedan de var tonåringar.
Den relevanta frågan lär även ha ställts på ett årsmöte i konstnärsföreningen som äger KB:s lokaler.
– Får verkligen vem som helst ställa ut på KB nu för tiden?
Framför allt är man i föreningen mycket missnöjd med att priserna på öl och vin höjts markant.

För egen del blir jag medveten om min roll i sammanhanget först efter att min utställning plockats ner. Jag sitter i baren en kväll tillsammans med mina äldre systrar. Jag pekar på ett glatt gäng i lokalen:
– Där sitter Konstnärsklubben. Det är de som håller liv i den här krogen.
Den glada stämningen i gubbgänget vid bardisken sjunker dock i takt med nivån i flaskorna och plötsligt reser sig en av medlemmarna och vacklar fram till mitt bord.
– Tjena, säger jag. Det var länge sen.
– Hur fan vågar du dig hit, säger mannen som var en profil i reklambranschen på min tid.
Inte ovänligt, men överraskad.
Och så berättar han varför.

Där kunde den här historien ha slutat. Men det gör den inte. Ett år senare ringer Johan Borg. Krogen går bra och han har stora planer. KB ska byggas ut, en ny matsal inreds.
– Och jag vill att du gör en väggmålning i den nya delen.
– För fan Johan, säger jag som under året som gått följt det fortsatta kriget mellan honom och ”mupparna” i konstnärsföreningarna.Priserna på krogen. Historien och framtiden.
– Bränn inte alla broar, säger jag. Låt Peter Dahl måla väggen.
Jag talar för döva öron.
Det finns många omdömen om källarmästare Borg, kompromissvillig och jovialisk tillhör inte dem. Han var passionerat övertygad om att fullfölja sin mission att frikoppla sin krog från historiens grepp.

Källarmästarens blick blev allt svartare och så målade jag honom, ty det är klart att han fick sin väggmålning. Och historien har sin gång. KB har bytt ägare och källarmästare och med tidens förlåtande glömska torde dagens gäster betrakta målningen över Bord 57, omgiven av Peter Dahls välkända litografier, som en naturlig del av ”de unika väggmålningar, som under decennier målats av Sveriges främsta konstnärer”.
– Och Peter Dahl?
Det som känns mest i hjärtat: Enligt vad personalen i baren berättat hade legenden till slut uttryckte sin förtjusning över hängningen.