Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: lugnet efter stormen och vilda tomater på g…

Hon: efter toppenfin gårdag började det blåsa hårt strax efter mörkrets inbrott. Gardinerna fladdrade trots helt stängda kraftiga skjutdörrar i treglas. Och man hörde hur saker flög utanför. Kraschen var väl spegeln som föll… eller stegen, eller någon av förrådsdörrarna som flög upp. Då saknade jag honom verkligen!!!

Vaknade tidigt, lyssnade, ingen vind. Inte å tala om i alla fall. Men bara 8 grader ute. Låg kvar i sängen, med Ludde tryggt intill, i säkert två timmar. Men framåt nio var det varmt och skönt på framsidan. Lä och sol, fast fortfarande bara 10 grader i skuggan. Och höstens första högvatten!

Och på vårt ”soldäck” har squashen som gråsuggorna tidigare fullständigt käkat upp fått ny fart. Kul!! Och de vilda tomaterna frodas som sjutton i morotslandet. På baksidan, där jag planterade tomater, har hösten dragit fram och de som finns kvar är mer eller mindre ruttna. Varit för blött och kallt en period och solen försvinner mer och mer bakom träden så de har inte haft en chans att komma igen efter det. Och jag har väl tröttnat lite… vill mer planera nästa års sådd nu. Men ändå kul med vildisar 🙂

Jodå, badat! 1 grad kallare, 15,5. Och så massor massor av maneter. Trevligt med lite sällskap så här som gräsänka…

Onsdag: ny bra dag och en underbar morgon

Hon: husse saknas förstås, men dagen börjar ändå väldigt bra med morgon-kel inne och sol ute.

Tar lite längre frukostpaus med morgontidningarna så här när han är borta. Hittar som vanligt roligaste läsningen i lokaltidningen….

Missade ta bild på grannparet Bengt o Neta som hoppade i plurret mitt under frukosten. Har också lust att hoppa i för det är väldigt varmt, men efter att ha hört deras frustanden väntar jag lite till… Och tack bästa grannar för att ni bjöd ”gräsänkan” på middag och trevligt sällskap i går kväll!!

Tisdag: tummen mitt i handen

Hon: lämnat Peppe vid tåget mot Sundsvall. Hämtar upp tre paket på Tempo, två till honom från Bokus, ett till mig från Åhléns. Jäkligt noga inslaget…

Och så var det limoncellon som behöver silas av och hällas på flaska, likaså den gula färdigfermenterade såsen vilken också ska kokas ihop med vinäger.

Börjar med limoncellon eftersom båda ska igenom silen och orolig jag inte ska lyckas diska bort alla chilirester om jag gör tvärtom. Silar i en skål för att sedan hälla över i flaska med hjälp av en rejäl gammal tratt från Kockums. Där går det fel, typ en deciliter hamnar bredvid och rinner ner på mattan, f__n!!! Får hälla i ett litermått först och sen i flaskan.

Och så såsen… silar, känns mindre än det blev av den röda diton. Konstigt. Häller i vitvinsvinäger och sätter den på plattan. Börjar diska flaskan och en liten burk som jag ska hälla den i när den har lagom konsistens. F__n, den kokar över, ungefär som mjölk gör. Där rök väl också en deciliter. Och spisen… fram med Mr Muscle. Tack för tipset Meli.

Hade tänkt göra en chili- och tomatchutney också eftersom jag insett att jag gjort för få av den favoriten. Inventerade nämligen kylen i Chateau Margareta, där jag förvarar alla ”röror”, tidigare idag. Men tror jag väntar till i morgon…

Han: Älskade vän, du skulle ju vila ut nu när du är gräsänka (undra vad det ordet egentligen betyder?). Om det är någon tröst arbetar även jag hårt på tåget. Oklart med vad, har bytt tåg tre gånger (Sverige är inget tågland!), har lyssnat på radioföljetongen, läser i FT att det går inte bra för D och R att komma överens om det amerikanska stödprogrammet vilket kommer att påverka hela världsekonomin (utom på udden, förstås).
Har besökt restaurangvagnen (såg fel på klockan så det blev en tidig 5’o-clock drink) och ser fram emot ytterligare 4 timmar innan jag når staden jag föddes i.
– Hälsa kissarna!

PS: Enligt Wikipedia:kallas en kvinna Gräsänka vars make/maka är bortrest. Den manliga motsvarigheten är gräsänkling. Ordet gräsänka är känt redan på 1700-talet, och kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka. Förledet syftar antagligen på förförelse i det fria. Därefter har ordet fått en annan innebörd, då betydelsen har gått från förförd och övergiven, till tillfälligt ensam.

Måndag: Vårt behov av fejk

Han: Vi har blivit med cykel. För 5700 kr köpte vi två cyklar. Min var begagnad och kostade 700 kr på Vågen, vår lokala Vintage Store – loppmarknad alltså. Andra gången jag cyklade på den lossnade kedjan och jag föll illa. Således använde jag hennes cykel när jag hämtade tidningarna en morgon.
Mötte en granne som sa:
– Jaså du har skaffat cykel, sa grannen som var ute med hunden (det är bara hundägare och tidningsläsare som är ute så här tidigt).
– Ja sent omsider, sa jag. Du vet att cykeln haft en oerhört stor betydelse för den svenska demografin. Särskilt här i trakten.
– Det visste jag inte, sa han vars familj bott här i generationer.
– Jo, när cykeln kom till Sverige minskade inaveln. Det berodde på cykeln utökade människors naturliga umgängeskrets till 1,4 kilometer.
– Det va som fan, sa han och såg imponerad ut. Det hade jag ingen aaaning om.
– Ja, utom här i bygden, sa jag på min hoj. Statistiskt sett är det fortfarande få som cyklar här i kommunen.

Janerik Larsson, som jag känt sedan jag var chefredaktör på Gnistan och han var informationsdirektör på SAF, förlagan till Svenskt Näringsliv, påminner oss om att Donald Trump slog igenom reality-tv-stjärna. De flesta av oss har glömt att Trump var en mer framgångsrik motsvarighet till Robinson-Robban och Paradise Hotelstjärnan Sofia Hellqvist numera känd som prinsessan Sofia.

Denna bakgrund nämns ofta som en förklaring till Trumps väljarstöd, men Janerik påpekar också att minst lika viktigt är att USA:s president sedan 1980-talet varit starkt engagerad för World Wrestling Entertainment(WWE), ett amerikanskt börsnoterat bolag i underhållningsbranschen. 2013 hyllades Trump med en plats i World Wrestling Entertainments Hall of Fame.
– En stor merit var att han 2007 brottades i direkt-sänd tv med WWE:s vd Vince McMahon – och vann.

Alla som vet något om wrestling vet att det är ett enda stort fejk. Stora pojkar, ofta före detta boxare och brottare, låtsas slåss i ringen till publikens överdrivna buanden och jubel. Alla vet att det fejk, men ingen bryr sig.
– Eller snarare: fejket är en del av showen.
Att publiken är medberoende i detta fejk tål att tänka på när vi läser i Washington Post att det tog president Trump 827 dagar att leverera 10 000 helt eller delvis osanna uttalanden. Tolv lögner per dag, enligt The Fact Checker’s database.

Men det räcker inte. Den 9 juli, efter 440 dagar som president passerade han 20 000 offentliga lögner –­ 23 per dag!
Coronapandemin har varit en outtömlig källa till presidentens ljugande – hittills har han levererat minst 1000 lögner sina tal.

Att liberala Washington Post brytt som om att räkna alla presidentens lögner är hedervärt. Tyvärr finns det en risk att liberaler – och hit hör hela den svenska medievärlden – inbillar sig att detta avslöjande skulle missgynna Trump i den pågående presidentvalskampanjen.
– Det gör det inte.
Hans anhängare bryr sig lika lite om sanningen som de gör när det gäller de uppgjorda matcherna i wrestling.

PS, innan hon undrar vem det var träffade när jag cyklade och hämtade tidningen: Jag skojade bara för att hitta en lokal vinkel på ett globalt fenomen – vårt behov att låta oss luras. Å andra sidan är det slående att det är så få som cyklar här omkring, eller hur? Ulf Svensson gör det, liksom Sop-Bengt, Modig, Tina & Blomman som cyklar ända från Södra Kärr och så Christer, Ica-handlarn som måste ha en annan slags diagnos för han cyklar hit ända från Johanneslund. 
– Men resten? 

Hon: imorgon åker han upp till Sippmikk nästan en hel vecka. Kissarna och jag håller ställningarna härnere. Vi har mycket att fixa med när husse lagar pumphuset i släktstugan i Norrland. Och sköta bloggen dessutom, ingen mottagning alls däruppe, så då tyckte jag han kunde sköta den idag helt själv. Men när Peppe kom på att han nog hade en lite ciggar-fimp kvar kunde jag inte motstå ta en bild när han samtidigt plåtar utsikten som minne att spara på färden. Här är det fortfarande 19 grader och ljummet, klockan är 18.25. I Norrland är det typ 15 grader kallare och mulet, burrr.

Han: Som sagt, i morgon åker jag till Norrland, som sörlänningarna säger. Etthundratrettio mil norrut. Sippmikk ligger i norra Jämtland. I Frostviken, vilket Eva på vårdcentralen i Torsås vet, ty hennes farfar byggde vägar där. Vilket hon berättade när jag ringde henne för att berätta att jag missar ett läkarbesök. 
– Vilket betyder att Evas farfar byggde de vägar som min pappa och de andra vattenrallarna behövde för att elektrifiera Norrlands inland på 50-talet.
Världen är liten, men korven har två ändar: Till den sista måltiden bjöd kvinnan i mitt liv på favoriträtten:
– Korvstroganoff.
På Scans falukorv, inget pjåsk.
Hon är snäll innerst inne.

Söndag: oväntat besök redan till frukost…

Han: Mr Mink, I pressume? Eller är det fru Iller som är ute och går? Eller kanske en mård?
Först var vi helt säkra på att det en mink som passerade. När vi googlat runt är vi mindre säkra. Hon var mer tecknad som en iller, menar jag. Å andra sidan har vi haft mink här förut.
På samma ställe dessutom.
– Om det nu var en mink…
– Jag tror det är en mård, säger hon i sängen bredvid. Den var så otroligt söt.
Vad tror du?

Hon: den från förra året ser ju ut som en utter. Men den idag tror jag var en mård eftersom svansen var så lång och yvig. Eller stor mink. Men jag såg ju ansiktet tydligt också och den var sååå söt. Googlat att mården har större ögon än andra mårddjur så jag tror på det. Men de verkar ju inte vara så kul…

Rätt vad det var idag fick vi ett mess från sonen Björn att en av hans vänner, som de träffat på Capri när de var där på konststipendium, ställde ut härnere. Var ju jättekul så vi åkte direkt. Jättefin utställning av Elisabeth Moritz och väldigt bra hängt. Vi passade också på att gå in och titta på konstrundans utställning i lokalen intill. Där köpte han ett grafiskt blad.
Mer om det och om konstnären bakom får du berätta om Peppe!

Han: Inte mycket jag kan säga eftersom det är första gången vi ses och the beginning of a beautiful friendship som man säger i Casablanca. Kåre Holgerson verkar vara en trevlig man och en av alla dessa hjältar i bygd och obygd som håller kulturens fana högt. Kulturmagasinet i Bergkvara är adressen och jag köpte genast ett grafiskt blad med ett överväxt växthus.
– En bild i vår tid om vår tid. Eller en bild av en avlägsen framtid när naturen har tagit tillbaka udden?
Tekniken kallas fotopolymer.

PS: Internet är underbart, googlade fram en intressant intervju som Svenska Dagbladets Karin Thunberg gjorde med Kåre för ett antal år sedan.

Lördag: fortfarande frukost-ute-i-solen väder

Hon: vi båda trodde det var bokpaket till Peppe, men så var det Elena Ferrantes senaste som jag inte ens trodde hade kommit ut än. Satte den på önskelistan när vi tittade in på Bokus för någon vecka, eller kanske två, sedan. Så glad. Tar nog och läser den före Samlade Verk som är sååååå tjock och tung att jag inte riktigt orkat börja läsa den på kvällarna. Blir mest lite surf på paddan… dumt!!! Men jag har läst ett par sidor i soffan, med boken i knäet. Den verkar ok, men aningen långrandig kan jag tycka. I alla fall i början…

Nähä, nu ska vi ta med sommargästerna i Chateau Margareta på en tur ut på Örarevet. Var nyss borta och vattnade citronträdet i växthus 2 med lite citrusnäring som kom med posten igår, passade på att stressa upp dem därinne i soffan. ”Vi åker om en halvtimme!” (Riktiga sjusovare…)

Han: ”Det märks om en mening är sann. Det som är sant kan man aldrig fnaska bort”, citerar Aftonbladets före detta kulturchef Åsa Linderborg sig själv i sin nyutkomna dagbok från detta turbulenta år.Riktigt så enkelt är det. Idag publicerar DN Kultur en helsidesannons Åsa Linderborgs på kultursidorna omtalade ”Året med 13 månader”. Syftet är att sälja in boken till de av oss som ännu inte läst den. Detta genom att citera kulturskribenter som vana kultursidesläsare förväntas känna till och imponeras av.

Jag har läst boken. Den är intressant på många plan, återkommer med en recension när Tomat-Hasse och jag diskuterar igenom Linderborgs bok. Jag har även läst en massa recensioner. Även de som citeras i reklamen ovan. Slutsats: Alla vet att reklam fungerar bäst om man låter små sanningar dölja den stora lögnen.
– Den som gjort DN-annonsen har gjort ett bra jobb.

Bland annat citeras Lars Linders recension av boken i DN: ”Det är välskrivet, bitvis naket och när texten är som tätast rentav rafflande”.
Jo, så skrev Linder. Men framför allt skrev han: ”Så är boken också ett försök att förklara hur Åsa Linderborg kunde tappa fattningen. Ett försvarstal som å ena sidan klarsynt analyserar den destruktiva medielogiken, å andra sidan vill visa hur den egna krisen bidrog till att grumla blicken. Men något avgörande saknas: en tydlig, intellektuell diskussion om vad hon faktiskt skrev. Varför hon valde sina ord och, om de nu var illa valda, vad hon borde ha skrivit i stället.
Och i det framstår den känslostyrda, till synes ärliga dagboksformen mest som en smitväg. Allt blev så jobbigt. Ni fattar?”
Vi fattar.

I annonsen citeras Amanda Svensson, Aftonbladet: ”Åsa Linderborgs perspektiv på det kaotiska medieåret 2017-2018 är omistligt”.
Visst, men Svensson skrev också:..’Dagboksformen är djärv, i alla fall när den avslöjar saker om författaren som inte är särskilt smickrande, eller oförblommerat visar upp mänsklig svaghet’, skriver Linderborg, och jag vill invända: dagboksformen är framför allt förljugen, kokett, självförhärligande också när den ger sken av motsatsen. Fnaskig. Paradoxalt nog är det inte oförenligt med att den också är sann, ärlig och hudlös.

”Det starkaste med Året med 13 månader är diskrepansen mellan den offentliga personen som går på som en uppdragbar mekanisk leksak, och den allt tröttare och mer tvivlande personen”
Citeras Annina Rabe, Expressen. Jomenvisst, men jag minns att Rabe även skrev:Den person som framträder i boken är bitvis både egocentrisk, maktberusad och inkonsekvent. Hon minns alla gånger hon svikit sina nära, både av ideologiska och av känslomässiga skäl. Hennes anhöriga och vänner ifrågasätter gång på gång hennes tvärsäkra ställningstaganden, men hon lyssnar inte. Hon rusar vidare, skriver som i trans. Efteråt förklarar hon att hon knappt minns vad hon skrev i de där hårdaste krönikorna. Men är det verkligen ett försvar som håller?

De ”hårdaste krönikorna” syftar här på texterna som ledde fram till teaterchefen Benny Fredrikssons självmord. Det perspektivet är kanske det viktigaste skälet att läsa Linderborgs bok.
– Även i den boken har det klippts och klistrats.

Fredag: Ludde har tagit semester… och han tänker på öar

Hon: slutvaktat för den här säsongen, nu är det fasta rutiner igen. Inomhus. På morgonen börjar vi med kel, minst en halvtimme, sluta inte klappa matte!

Lite för tidig morgon för matte dock, vaknade redan 5.30… funderar allvarligt på ett uppfriskande dopp. Solen skiner och det är varmt i lä, men jag råkade titta på badtermometern, det var bara 15 grader, brrr. Funderar en stund till. Kanske gästerna i Chateau Margareta vill göra mig sällskap i havet när de jobbat klart vid lunch. Han är ingen idé att hoppas på…

Nix, Staffan kom just klädd i joggingstass. Och Magdalena vill ta en promenad. Det blir bra, kan vi kolla efter lite mer svamp, vilket jag inte brukar hitta… men igår stod det helt plötsligt tre champinjoner mellan husen. Så ett par till skulle sitta fint!

Han: Alla har vi våra drömmar, Ludde. Här min: Utanför udden ligger en ö som kallas Fimpan. Det är en mycket liten ö, en fågelö som människor inte får besöka under häckningstid. Då och då ser vi stora havsörnar flyga in som B52-or för att plundra ejder- mås- och skrarvbon. Ibland ligger en och annan knubbsäl och solar på stenarna hitom ön. De händer att vi upptäcker att okända motorbåtar lagt till och människor försvunnit in i buskagen.
– Vi har även sett kustbevakningens snabbgående ribb-båtar cirkla runt ön utan att vi fått någon förklaring.  

Inte sällan försvinner Fimpan i morgondimman och det är då andra historier flyter upp. Som nu, när Hon inte vill att jag ska störa gästerna genom att dra igång girsågen.

Det har skrivits om Fimpan. ”Ett alster börjar så här: Om hon inte varit med om det förut hade hon kanske tvekat. Nu visste hon att den svarta säcken skulle vara tyngre än hon väntat sig. Det är nämligen inte sant som det sägs, att en kropp blir lättare när själen lämnar den.
En död kropp väger varken mer eller mindre. Att den känns tyngre beror på att muskler och leder stelnar när blodcirkulationen upphör. Kroppen blir oföljsam och motsträvig, men den väger inte mer. Det är en illusion, men en högst påtaglig sådan och kvinnan stönar när hon ömsom släpar, ömsom bär och baxar den svarta säcken ner till havet och upp i ekan som ligger förtöjd i den av månen upplysta viken.
Först i slutet av sommaren hittar man ekan uppdragen på Fimpan. Fåglarna har gått hårt åt kroppen i den sönderrivna säcken. Av båtens ägare finns inga spår. Vid det laget hade alla glömt det holländska paret i den röda kajaken.”

Det finns många historier om öar. Här ett upplägg: Havet är spegelblankt.Scott Moorman och hans tre kompisar handlar bärs och snart ser människorna i hamnen den lilla motorbåten som en prick vid horisonten. Ombord påSarah Joe tänder någon en joint. Röken och den blå himlen speglar sig i Scotts solglasögon, när han ser ut över havet. Någon timme senare kommer stormen. Under den kommande veckan söker Sjöräddningen efter den fem meter långa fiskebåten. De försvunna pojkarnas anhöriga söker ytterligare några veckor, utan att hitta minsta spår.

Först åtta år senare återfinns vraket av Sarah Joe på den obebodda atollen Taongi.
Tre omständigheter förbryllar:
1. Taongi ligger tretusensjuhundrafemtio (3700!) kilometer från Sarah Joes hemmahamn på Hawaii.
2. Bredvid vraket finns en enkel grav. I den ligger resterna av Scott Moorman.
– Vem har begravt honom?
3. Och vad hände med de andra tre kompisarna?
Ingen vet, det är fortfa- rande ett mysterium.
Låter som en ganska bra början på en historia, eller hur? Om någon skrivet den vet jag inte. Men jag påminns om den när jag läser Niklas Wahllöfs krönika (”Jag tröstar mig med drömmen om femtio avlägsna öar”) i Dagens Nyheter.

I uddens toa-bliotek ryms fyra böcker just nu: Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga, Witt-Brattströms och Horace Engdahls rapporter från ett medelålders inbördeskrig och så Judith Schalanskys Pocket Atlas of Remote Islands (Penguin Books, 2008). Det är stor liten bok och när jag sitter ner försvinner jag bort.
Den korta noteringen om Sarah Joe är bara en av femtio bisarra historier, som alla väcker lusten att skriva en fortsättning. Jag utgår från att Niklas Wahllöf, som även han brukar återvända till Schalanskys kartbok, har läst om Sarah Joe. Även om han fastnat för en annan historia.

Vad är det som lockar med öar? Vi vet att Schalansky är besatt av att rita kartor över avlägsna öar. Det kan vi tacka kommunismen för. Den blev inte som den var tänkt, eller så blev den just det.
Oavsett vad, i ett avseende öppnade den onekligen ett fantasieggande perspektiv: Judith Schalansky är uppvuxen bakom järnridån och den existerande socialismen i Östtyskland tillät den unga flickan att bara resa fritt i fantasin. Detta via föräldrarnas världsatlas, och där kartan tar slut tar fantasin vid. Judith börjar rita egna kartor och ensliga öar långt borta blir en livsuppgift. Inte alla finns i den verklighet vi andra lever i.

– Men vad lockar oss andra?
Wahllöf skriver i coronatider. ”Vi vet inte när, eller om, utlandsresandet bör återupptas. Kanske snart, kanske långt fram. Men med Atlas över avlägsna öar hemma skulle fler inte ha så bråttom. Eller som Schalansky skriver: ’Längtan kommer alltid att vara starkare än tillfredsställelsen över att ha uppnått det man suktat efter’…” 

Jag har en annan infallsvinkel. Jag skrev om Judith Schalanskys kartbok i en dagsnotering för några år sedan, före coronan. Jag hade redan då noterat det blir allt vanligare att romaner utspelas på isolerade öar. Sedan dess har jag läst flera böcker om män som hamnar på öde öar. Även min kompis, T, har en roman om en man på en öde ö i byrålådan.  

Så vad är det som lockar med öar? Min tes ligger nära Wahllöfs. Men att öar driver fantasin är inte att de omöjliga att nå, utan att de är avgränsade. Till skillnad från fastlandet består öar av en bestämd yta och rymd som koncentrerar alla intryck. Ingen ståndpunkt jag tänker slåss för till siste man, men en sak är jag tvärsäker på:
– Fria fantasier kräver en begränsad yta för att bli fria.

Hade Robinson Crusoe lidit skeppsbrott på den afrikanska eller amerikanska kontinenten hade Defoes historia blivit en annan. The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe (1719) är en handbok i hur en man bygger sig ett eget universum. En historia ”hur människan uppfinner sig själv som individ, formar samhället och erövrar världen. En sekulär skapelseberättelse,” som Per Wirtén konstaterar i en essä.
Gud skapade som vi vet inte jorden på sju dagar och Robinson får jobba 28 år, två månader och 19 dagar innan hans skapare, Daniel Defoe, tycker att han är klar med sitt verk.

Fantasin krävde en begränsning i rum och tid för att bli verklig. För egen del växte jag upp på ett kraftverksbygge i Norrlands inland. Efter några blir pappa Engberg chef och familjen flyttar in i det Blå huset, där Schibbye tidigare regerat. I det Blå husets vardagsrum står jordgloben. På köksväggen hänger Bonniers världskarta. Framför den lär du dig stava till Rio de Janeiro.
– Detta långt innan jag vet att det finns en stad i Sverige som heter Kalmar. Jag samlar på frimärken, av någon anledning bara franska kolonier, och när jag är nio läser jag Bengt Danielssons Villervalle i Söderhavet.

Jag sitter i det oinredda utrymmet i trappan upp till övervåningen i det Blå huset. Luckan mäter sextio gånger sextio centimeter och där inne finns ingen belysning. Det doftar sågspån och spindelsekret och möjligen är det här jag ”uppfinner ensamhetens kastell genom att rita en cirkel omkring mig i mörkret” som jag långt senare formulerar det.

Jag är inte rädd eftersom jag inte är där. Ljuset från min pappas pannlampa (han orienterar) förflyttar mig till den soliga Söderhavsön och rad för rad blir Villervalles äventyr mina.
Men för att återknyta till ämnet i den här tråden: I pannlampans flackande sken fick mina fantasier optimalt utrymme att växa. Om jag då och där hade läst Judith Schalanskys atlas, skulle jag även med säkerhet ha fantaserat ihop en historia om vad som hände Scott Moorman och hans kompisar.

Å andra sidan: År 1957 var Judith Schalansky ännu inte född och inte ens de vuxna anade att kommunisterna i Östtyskland snart skulle bygga en Berlinmur för att hindra Judith från att resa ut i den verkliga världen. Än mindre att fyrtio år senare skulle hennes hemland inte ens längre finnas på några kartor.
– En häpnadsväckande episk berättelse vars slut vi ännu känner.

För egen del nöjer jag med att fundera på vad som händer på Fimpan nu när dimman lättat. Eller inte, ty nu ser jag hela Ölands kustlinje och horisonten är oändlig. Tror att jag åker till Lindbergs och köper två klädselbräder, 22×95, vitmenade.

Ett annat utkast börjar så här: ”Fru Olsson var en ovanligt vedervärdig människa. Ändå väcker det förvåning bland hennes grannar att hon mördades på detta brutala sätt. Polisassistent Valtersson å sin sida är mest överraskad över att så många tycker så illa om en granne även när hon är död.
– Jag har alltid tyckt att den här udden verkat vara så fridfullt, säger han till kollegan när de rullar ut ur området. När jaf var barn åkte vi ofta ut till Fimpan och grillade.
– I de lugnaste vattnen gömmer sig de fulaste fiskarna, säger kollegan som är från storstan.
Valtersson ser i backspegeln hur bommen återgår i sin fasta position tvärs över infarten till stugområdet. Han tänker på hur oroliga alla varit på stugföreningens möte. Alla, utom den döda fru Olssons granne, som muttrat:
– Det säkraste sättet att skydda sig är att låsa porten inifrån.
Grannen visste inte att det var det fru Olsson hade gjort. Hon hade låst stugdörren från insidan.”

Torsdag: Man borde kanske göra som Mick – fast det inte regnar

Han: Vaddå bo på en udde vid sidan av världen? I morgon öppnar The Rolling Stones butiken ’RS No. 9 Carnaby. på den klassiska gatan i Soho, London.
– Det känns nästan som en lokalnyhet.
Fast det inte ens regnar här hos oss.

Stjärnor som Jay-Z och Kanye West har gjort det. Snart gör alltså även Mick Jagger och grabbarna i Rolling Stones det.
Bär modeskaparen Alexander Stutterheim regnrockar. Alexanders glittriga regnrockar med Stones fräcka tunga på ryggen kommer att bäras av hela bandet och även säljas i butiken.

Och det vet ju alla här på udden att Alexander är från Nybro. Därför blir det en stort reportage i lokaltidningen. Journalistiken är rak – och lokal.
– Vi sänder direkt från Nybro-London!
Fråga: Vilken var din första reaktion när du fick frågan om du kunde special­designa ­regnrockar till Rolling ­Stones?
– Det var lite chockartat, men häftigt! Jag lyssnade mycket på dem förr när jag var yngre, alltid när det var fest, och jag har alltid gillat Mick Jaggers stil. Han har alltid gått sin egen väg och han och de andra i bandet var lite av förebilder när jag var yngre och låg hemma i sängen på Gösvägen i Hanemåla.
Vad tycker du om Mick Jagger?
– Mick Jagger är fortfarande supercool och sexig och helt otroligt bra. Han betyder mycket för mig för han gjorde att jag fick upp ögonen för att det fanns ­något utanför Hanemåla. Han blev en symbol för att man kan leva sitt liv på vilket sätt man vill. Var lite mer som Mick Jagger sa ja till mig själv innan jag gick ut i Nybro, men jag var aldrig någon Mick Jagger, ha, ha.
Nä, vem var det.

Nybro ligger visserligen sex mil från udden, men på landet är det nästgårds. Kring udden bor dessutom många från Nybro. Nej, jag känner inte Alexander Stutterheim. Men Höjdhopparn, Tommy Ekholm och Jocke Jobs kände säkert hans syrra, om han nu har nån, eller kusin, och jag känner ju Höjdhopparn, Tommy Ekholm och Jocke Jobs.
– Alltså en lokalnyhet. Vi rapporterar direkt från London-Nybro.
Känns nästan som att man borde ha varit inbjuden till Carnaby, eller hur?

PS: Hade vi bott kvar på Söder och fått för oss att ha en Hipsterblogg, då hade jag kunnat skriva samma självcentrerade historia som ovan. Alexander Stutterheim bodde nämligen på Kocksgatan, mitt emot oss på Åsögatan. Vi delade innegård och det var ofta ett jävla festande i hans takvåning.
Lokalnyhet alltså, Stockholm London.
Så är det med den saken.
Nu vet du hur man gör lokaljournalistik på internationellt kändisskvaller.
Men nu måste jag sluta. Vi får gäster från Ståååkkkholm.   

Onsdag: Bara En rolig historia

Han: Du kanske har tröttnat på soluppgångar över hav. Inte jag. Så här såg vår ut klockan 05:15. Ja, tidig morgon. Måste hinna med min rapport innan jag ska träffa Josefin.
Nu har jag gjort det. På vägen hem såg jag två glador som hovrade över fälten, minst 2,5 meter mellan vingspetsarna. Där nere sprang en fasan lite av och an, omedveten om att hen befann sig på dödens fält.
Men nu ska berätta en roligare historia som jag läste hos Josefin medan hon smekte mig i armvecket. En historia som knyter an till dagens partiledardebatt, som all politiskt intresserad ungdom har lyssnat på idag.

Historien går ungefär så här. På ett sjukhus någonstans anställde man 5 kannibaler. Varför man gjorde det valet framgår inte, men förmodligen var det ont om sökande. Det funkade bra i flera månader. Men en dag kom en av tjänstemännen från sjukhusledningen ner och samlade kannibalerna. Han eller hon spände ögonen i de nyanställda:
– Det saknas en av de tre undersköterskorna. Är det nån av er som vet vad som kan ha hänt henne?
Kannibalerna teg. Några skakade på huvudet, andra tittade upp i taket. Till slut klev den äldste av dem fram och röt:
– Vem var det?!
En av kannibalerna, han som stod längst bak, sträckte genast upp handen och erkände.
– Det var jag.
– Idiot, skrek äldsten. Fattar du vad du har ställt till med??!! Här har vi flera månader festat på sjukhusdirektören, 8 chefsläkare, 4 översköterskor, en väldig massa konsulter och minst 13 välgödda HR-människor – utan att nån märkt något.
– Och så avslöjar du oss genom att ge dig på en undersköterska!

– Precis så är det, säger Josefin och skrattar med mig. Hon har just stuckit mig i armen och jag är bara en av alla som besöker Torsås vårdcentral denna onsdag morgon. Det finns en orsak till varför historien sitter på väggen i undersköterskornas provtagningsrum.
Det här är tredje gången gillt på två veckor som jag träffar Josefin. Under partiledardebatten pratade partiledarna mycket om att man borde satsa mer på vården.
– Gör det. Gärna på undersköterskorna!

Hon: Hann bara lägga upp bilden så började det regna, bara att flytta in. Jag som tyckte det var så skönt. Har mest varit inne hela dan, städat Château Margareta inför morgondagen, då kommer en av mina bästa väninnor hit, Magdalena. Och hennes man Staffan, (du är förstås också en av mina bästa vänner ;). Vi lärde känna varandra när våra äldsta barn var 3 år, och vi just fått vårt andra. Vi var mammalediga och hängde i lekparken om dagarna. Och så var det förstås Gunnar också, Malin jobbade. De var väldigt jämlika, delade på allt slaviskt rättvist. Hursomhelst blev vi tre tjejer bästisar och har hängt ihop sedan dess. Det kommer kännas lite konstigt att inte Malin o Gunnar också kommer, men inget är sig ju riktigt likt just nu. Men så fort allt sig likt igen hoppas jag de kommer på stört!

Han: Jag hann i alla fall smutta på dagens eftermiddagsdrink och ta en bild när hon, ljuset i min tunnel, tar bilden ovan. Sedan kommer regnet och nu ringer min lillasyster och plötsligt sitter vi inne och talar om allt viktigt som hänt under dagen.

Tisdag: blåsig dag blev vlogg…

Hon: tänkte det lilla olivträdet skulle få stå i sin hörna på Chateau Margaretas nya veranda tills vi får finbesök från Storstan på torsdag, men nääää, den fick komma in till Citronträdet. I alla fall för nu… tror den västliga vinden på Udden slår Mistralen, och även om jag inte gillar att äta oliver vill jag gärna lyckas ”föda” upp dem 🙂