Författare: kerstinochpeppe

Måndag: full fart…

Hon: Allt jag skulle gjort igår har jag försökt hinna ikapp idag. Gått ganska bra tack vare att Han envisades med att visa hur jag borde göra rent översta fönstren mot havet, och hur man bäst tar bort alla spindlar. Bra sa jag, bäst du gör det själv då så går jag ut och klipper gräset istället… blev väldigt rent och fint 🙂

Sen tog jag tag i alla goda plommon vi fått. Tack Tina, Kicki och Bibi. Blev nog i alla fall fyra burkar sylt/marmelad trots att jag fick slänga en del som börjat ruttna. Mitt fel, väntat för länge. Och så gjorde jag en stor burk grenola. Ja, ska ju försöka göra så mycket som möjligt från grunden. Tar tid, pust, och vet inte om det blir billigare precis. Men det känns meningsfullt. Fast kommer nog snart behöva en weekend på hotell i Stockholm. Nu drink i växthuset, det nya. Här står alla misskötta plantor, men jag tycker de börjar arta sig trots att säsongen börjar gå mot sitt slut.

Han: Inspirerande frukost på sjösidan, idag med med Anns banankaka. Ann är ordförande i vår förening och en fena på bakverk. Hade en plan. Tänkte skriva om den amerikanska valrörelsen. Känner igen lössen på gången från år 2016. Joe Biden har en betryggande ledning enligt opinionsmätningarna och än en gång tar svenska journalister ut demokraternas seger i förskott.
Liberalt önsketänkande!
– Än gång tror jag att mina gamla kollegor har fel: Trump vinner.

Jag spår inte i döda fiskrens eller i hur stjärnorna står. Money talks och det räcker att titta på bettingbolagens prognoser:

Hade åtminstone kommentera en liten notis i Barometern: Även jag skickar en ros till Dr Abdulla idag – det var han som hittade en förändring i mitt öga som sjukvärden sedan dess lagt ner många tusen skattekronor på att identifiera. En lokal nyhet som jag naturligtvis hade tänkt sätta in ien större vårdpolitisk kontext.

Dessutom hade jag tänkt placera vårt lokala scoop i ett större sammanhang: Sop-Bengt och Höjdhopparn har ägnat helgen åt att installera stugföreningens hjärtstartare i sitt skåp på Pumphusets vägg. – Vi hoppas att den aldrig kommer att behöva lämna det skåpet, säger Bengt till lokalpressen (som råkar vara undertecknad).

Men nu när klockan är snart sju undrar jag fortfarande var den här dagen tagit vägen. Ja, som hon redan påpekat har jag putsat fönster. Det ändrar inte världens gång. Men det gör i alla fall att man får perspektiv på vad som är viktigt där ute.

Hon: precis när jag skulle göra såsen till kvällens middag hittade jag en stolt fjällskivling utanför Chateau Margareta. Jag skulle bara hämta lite pasta därinne eftersom vi inte hade någon kvar i hus 1. Och så stod den där, bara sådär. Perfekt, stekte den och sen hamnade den rakt ner i gräddsåsen.

Han: vaktavlösning. Nu när månen tar äver kan gubben på udden gå och lägga sig. God natt jord.

Söndag: ”Det är jag som är döden”

Hon: sorry Peppe men jag hackar mig in före ditt morbida inlägg, som jag väl få ta på mig skulden för… bad honom nämligen börja blogga idag och skriva låååångt och intellektuellt, som pendang till min bombmatta av osorterade bilder från igår kväll. Det var förstås väldigt sorgligt med den lilla sparvhöken och jag ville bara den skulle komma till ro fort… men att det skulle bli upprinnelsen till din hemska mardröm, hrmmm…

Han: Letade efter en försvunnen fru på Balkan nånstans, att döma av språket. Det pågick ett krig. Jag blev tvungen att döda. Det var hemskt första gången. Till slut hittade jag henne och där vaknade jag.
Glad över det, men ändå missmodig. Insåg att det hängde ihop med att jag somnade missmodig.

Mycket trevlig dag med spontana möten, vilket framgår av hennes bildkavalkad. Dock inte det sista mötet. Inte alls trevligt, det var o-kul som vi norrlänningar säger. Det berodde på att det var jag, precis som i drömmen, fick befälets mycket distinkta order:
– Du måste döda den.
Och så blev det. Höken, som inte var någon duvhök som Hon kallade den som. Utan en liten sparvhök som alltså i dödens ögonblick tvingades uppleva vad många krigsoffer gör – att bödeln inte ens bryr som vem man egentligen är.

Ja, jag lydde order. Sedan slängde jag liket i gräset bakom hennes favorittall som hon vill sätta belysning på.
Sedan gick jag in, bara för att gå igen med en ficklampa och leta i gräset. Gick sedan omkring med liket inlindad i min målartrasa. La det sedan på lit de parade i ateljén.
Eller snarare:
– Jag gömde liket där för att hon inte skulle bli upprörd.

Jag ville vinna tid. Försäkra mig om att jag hade rätt om den dödes identitet och skickade ett sms till Axel, som kan sånt. Jag hade tänkt berätta min version redan då för er andra, men befälet tyckte att det skulle förstöra den trevliga bilden av vår trevliga kväll.
Hon hade naturligtvis rätt. Men priset blev en mardröm, min. Efter frukosten, som vi trots höstkänning intas på terrassen mot havet, ska jag begrava den lilla sparvhöken. Namnlös men identifierad.

Ett PS, när jag nu ändå ligger på terapisoffan: Till lördagskvällens melankoli hör att sparvhöken aktiverade ett mycket distinkt minne. Det var under Bosnienkriget, se där mardröm! Min pappa och jag spikade tak på ett uthus när min fru ropade jag måste komma. Vår katt Sofi hade fått ungar – för tydlighetens skull:
– Det har funnits andra hus, fruar och en katt som heter Sofi och den här låg nu död i en pöl av piss och blod och hon som den gången hade befälet sa:
– Du måste lösa det här.
Och?

Jag tog de blinda ungarna i en plastpåse och gick bakom huset där jag slog ihjäl dem en efter en med en sten. Ja la dem i en plastpåse och tänkte at den tar jag hand om sen. Sedan gick jag tillbaka upp på taket och sa till min pappa att nu fattar jag varför det är lätt att döda många.
– Det svåra är att döda den första.
Sant.Det har blivit sant flera gånger. I en dagsnotering den 23 juli år 2015 skriver jag apropå ovanstående minne: Det svåra är att döda den första, men det är svårt att döda den sista också. Sofi (IV?) har hunnit passera tjugo år och är alltså äldre än hundraåringen som klev ut genom ett fönster. Sofie kliver alltmer sällan ut genom några fönster. Hon har problem med sköldkörteln och njurarna och går långsamt ut genom öppna dörrar om hon måste. En dag ser hon på dig med ovanligt trötta ögon. Hon förstår varför veterinären har kommit till udden idag. Nu ligger hon under sten med utsikt över havet.
– Sov gott, lilla älskade panter.

Livet stora cirkel, som Lejonkungen formulerar det. Nu sitter vi med utsikt över en vildvuxen kattgrav som snart får sällskap av en nygrävd grav.
Ha en trevlig dag!

Hon: ja vad säger man, får nog hoppa i havet och kyla ner huvudet, och på köpet få säga äntligen en tredje gång.

Gårdagen var ändå en ljus dag tack vare goda grannar och vänner. Och ett extra tack till dig Kristina B för att du så snällt hörde mitt rop på hjälp vad det gäller sortering av mina fröer. Tänk så bra ”laboratorie–askar” passar för det ändamålet också. Istället för mina högar av hushållspapper…

Men jag gjorde lite nytta igår också, innan drinken alltså, och gav mig på en ny fermentering, en gul Hot Sauce denna gången. Mest gjord på Hot Lemon och Blondie. Men några stora Aji Amarillo och en och annan Jamy fick också komma med. Alla i färgskala mellan vitt och orange. Nu håller jag bara tummarna för att jag ska lyckas en gång till 🙂

Han: Eftersom jag satte dagens tema. Så här kul är det att leka med en död larv, Vilda heter lustmördaren:

Lördag: kalasdag i bild…

Hon: spontan drink som övergick i helkvällskalas med två och fyrbenta vänner. Lite regn o lite sol.

Fredag: äntligen x två, men inte tre…

Hon: äntligen sprack det upp och vi kunde äta frukost ute i solen. Känns längesedan. Och, tro det eller ej, ett välbehövligt yogapass. Det var så längesedan att det verkligen tog emot. Jag har sådan himla infektion i en armbåge, det gör ont och det är bra att skylla på… men faktiskt gjorde det inte ont alls i någon yoga-position. Men vattna med vattenkannan gör jätteont, och dammsuga… vattentorkade lite istället.

Men så skulle jag ju bada, rensade viken från sjötång igår och solen sken under hela passet. Och jag blev lite varm. Men när jag var klar hade det mulnat på och blåst upp, tappade sugen. Men imorgon så…

Han: Hade tänkt skriva nåt begåvat om gårdagens tv-program om Jan Guillou och om gårdagens affärsnyhet: ”Modern Times Group Appoints Former CFO Maria Redin as President and CEO”. Säger kanske inget i din värld, men i min. Ingen pratar längre om Metoo, men under det som synes ske förändras affärsvärlden och än en gång har gubbarna i näringslivet insett var kompetensen finns.

Mer om det en annan gång, den här dan försvann. Kan inte formulera det bättre än Ulf Lundell (Vardagar 3, sid 753):
En dag som runnit mellan fingrarna känns det som
Alla dagar kan inte vara dagar man är nöjd med
Kunde ha gjort nåt mer bestående
Eller inte bestående.

Hann i alla fall snickra ihop tre små fönster till hennes nya växthus. Ringde Engman och beställde tre fönsterglas 16 x 114 cm. Ska hämta dem i morgon kl 09:00.
I övrigt kan jag bara bidra med en egen vinkel på hennes dagsnotering om en underbar fredag i den bästa av världar:

Torsdag: Hemkört redan vid frukost

Han: ”Hej, det är Janne. Jag står här vid bommen med ett bokpaket till dig”.
– Okej, kommer direkt.
Skillnaden mellan att vara trendsättare och härmapa är trådsmal, skrev jag härom dan.Detta apropå att den mänskliga flockmentaliteten tycks öka i omvänd proportion till pratat om ökad individualism. Vi är lika mycket flockdjur som gnuerna i Ngorongorokratern i Tanzania.
– Oavsett om vi bor på Hipster-Södermalm eller på en udde i Kalmarsund

Dagens exempel: Regnet hänger i luften, därför frukost i sofforna med tända ljus. Hon har som vanligt cyklat och hämtat tidingarna vd Kiosken. Som husfar är det mitt privilegium att läsa Barometern först. Stockholmstidningarna är umbärliga, utom kulturdelarna. Riksnyheterna finns i koncentrat även i lokalbladet.  Läser alltså att enligt Postnords e-barometer växte e-handeln under juli  med 45 procent.
Nästan åtta av tio (77%) uppger att vi handlar på nätet, en ökning med tio procent jämfört med 2019.
Det är de äldre konsumentgrupperna som ökar mest inom näthandel. Antalet e-handlande 50-64 åringar har ökat med 59 procent. I åldern 65-79 ökade näthandlandet med 47 procent – jämfört med att 18-29-åringarna ökade med ”endast” 24 procent.

Slutsats: gubben på udden är alltså en medelmåttig gubbe, trendkänslig eller en vindflöjel. För när Janne från Nybro Transport ringer handlar det om böcker från Bokus som jag beställde i förrgår – Lydia Sandgrens omdiskuterade ”Samlade Verk” och Kjell Westös ”Tritonus, en skärgårdsberättelse (båda från Albert Bonniers förlag). I förrgår kom Jamaica Kincaids ”(Boken om) Min trädgård”, en present till vår lokala trädgårdsmästarinna.
– Som även hon handlar på nätet.
Till skillnad från mig, som handlar böcker, är hon trendkänslig i dubbel bemärkelse. Enligt PostNord är skönhet (och hälsa) fortsatt det som handlas mest på nätet följt av kläder.

Hon: hallå, jag köper också böcker!!!
Tegelstenen ovan är min. Och ”upptäckt” av mig… inte för man hinner läsa så mycket, pust. Idag blev bakdag. Älskar frukosten mest av alla måltider och då vill man ha en mörk macka med nyttigt på, en ljus med ost och marmelad och så en kakbit på det. Och nu hade vi inget kvar, inget färskt i alla fall.

Hon: ja jag lyckades med fermenteringen. Kanske tog jag den aningen för tidigt, men den fick koka ihop lite med vinäger. Och den blev god, och stark!!! Tror jag ska göra en till, en gul. På Hot Lemon och Aji Amarilljo. Borde bli lite annan smak också. Blodad tand alltså 🙂

Onsdag: Idag kom hösten

• 

• 

• 

• 

Han: Idag kom hösten. Det är hon som säger det. Och något betyder det. Visserligen har hon pysslat om sitt nya citronträd, regnet och blåsten till trots. Hon har buteljerat sin första sats hemmagjord limoncello.
Jag har filat lite på dörren till hennes växthus. Jag har bjudit på en misslyckad version av Stefano Catenaccis corbona baserad på bogfläsk från Attanäs gård.
Det blev äggstanning med fläsk i – men eftersom varje kris gömmer en möjlighet:
– Resterna kommer att bli en underbar makaronilåda!
Säger jag.
Hon ler frånvarande.
Hon tycker inte om makaronilådor.
Någonting har hänt.
Och eftersom sanningen ska fram:
– Jag tror att det inte bara är hösten. Hon har varit på läkarbesök. Nej, hon är inte sjuk. Men hon tror att om man tar en massa prover så betyder det per definition att andra snart vet saker om henne som hon inte ens själv vill veta.
– Nu kan jag i alla fall ta en godis till. Jag har ju redan tagit alla prover.

Hon: älskar dörren Peppe, tack! Jo, känns lite läskigt med provtagning utan att vara förberedd. Borde levt nyttigt några veckor först…

Tisdag: fiskdag med citroner, drink i växthuset och Idol

Hon: äntligen vågat hälsa på min faster Gun och farbror Sten. Man kan verkligen inte tro att de är 86 och 90 år gamla. Men man vill ju verkligen inte att de ska få Covid. Vi satt ute och vi har ju också varit väldigt försiktiga med tanke på att Peppe också tillhör riskgruppen 70+…

Tyvärr lyckades vi inte ta några bilder på dem eller deras fina trädgård i Ronneby. Får bli nästa gång. Men citronträdet vi köpte på vägen hem är väldokumenterat:

Ändå rätt bra med tanke på att det fick ligga ner bak i bilen. Nu är ju frågan om vi lyckas få det att överleva vintern. Lite dumt infall kanske, att köpa ett citronträd, men med tanke på limoncello och självhushållning så kändes det klockrent. Då…

Men faktisk har jag fått oliver på olivträdet han gav mig i våras. Det har misskötts rejält och ska inte få frukt så snabbt egentligen, eller…

Och så hann jag plocka en liter björnbär och göra lite marmelad med en skvätt mörk rom i som pricken över i. Lite sena idag men framåt sexsnåret blev det drink i växthuset där nya dörren nu är på plats och även slut-piffad. Kommer nog bilder på den också så småningom.

Och på tisdagar äter vi fisk. Panerad rödspätta med hemodlad potatis, skirat smör och ett stänk ättika. Och så småningom även piffad med hemodlad citron 🙂

Han: Inte mycket att tillägga. Utom att det som vanligt var mycket trevligt att hälsa på våra lokala gamlingar, som jag dessutom har bild på…

Jag blev hyfsad klar med dörren till växthuset (tack Jocke B för att du hittade den i ditt förråd i Skruv!)…

… Belönades med Klockan-5-drinken i växthuset för första gången på veckor – tomaterna och chilin trodde ett tag att huset var deras…

Rödspättan var mycket god, krispig (serveras med ättika på hemmakrogen) och sedan såg vi på Idol och där nånstans somnade även Ludde i soffan.

Söndag: Jag mötte Lennart – igen

Han: Igår kväll var vi på kräftskiva hos Hasse och Kicki och Emma och Fanny och när jag borde ha gått hem kom Lennart och det blev så himla trevligt att det inte känns som det blir nån grogg idag… jag menar blogg.
– Vi har mötts tidigare, på samma plats och i samma mängd.
Lennart är alltså namnet på värdinnans livsfarliga nattfösare – tänk päronkonjak och du fattar.
Idag har jag cyklat genom skogen till Södra Kärr och tillbaka. Detta för att visa henne jag till slut följde med hem, att jag är en fin människa innerst inne.
Minst en mil över stock och sten.
Hon ville titta på några tomatplantor.

Hon: ja förstod att det skulle bli en prövning… men du klarade det, även hinderbanan över stock och sten på vägen dit. Glad jag gick med på att köra den lättare, kortare vägen hem även om det innebar ett par kilometer på E22:an. Utan hjälm…

Och på tal om alkohol, jag hittade ett förenklat recept på limoncello som var gjort på grappa istället för vodka. Lät gott fast jag inte gillar grappa… konstigt! Men in case tog jag fifty-fifty (vodka/grappa). Vi har haft en flaska grappa stående i åratal så det känns nästan som självförsörjning att utnyttja den. Och för den delen har de inte limoncello på systemet i Torsås, det får man beställa i så fall. Och vår flaska är nästan slut. Blir spännande smaka denna om några dagar när den dragit färdigt. Blir den god har jag grappa för minst en sats till :).

Vi har ofta, eller nästan alltid, lite limoncello i bubblet vid Femdrinken. Och lite fläder, och en droppe gin. Ja jag tog det lugnt igår och har inga problem med tanken på alkohol, även om det skönt med en och annan dag utan 😉

Tror min fermentering av chilisåsen har börjat. Man kan se en liten och en stor bubbla precis i framkant. Hoppas, hoppas!!! Annars skiter jag i fermentering och kokar såsen istället. Lagt ner surdegen, tycker inte det blir bättre bröd direkt, bara krångligt. Och det lite samma ju, ska också bubbla…

Lördag: En kväll som gjord för kärlek i soffan

Han: Fredagskväll på udden. Som gjort för kärlek i soffan. Först ”Sune vs Sune”, en film som tar barnens blick och känslor på allvar. 

Sedan Agathas gåta, en skruvad version av Agatha Christies möte med sin andre man Max Mallowan. Visserligen somnade även jag (hon sov redan när apan giftmördades) i sista akten, medveten om att i verkligheten växte parets kärlek med deckarförfattarinnans ålder – de förblev gifta i 45 år.
Eller som hon själv konstaterade:
– Max är femton yngre, men framförallt arkeolog och som vi vet har dessa öga för äldre objekt.

Apropå att ha ögon för andra läser jag en artikel med rubriken ”10 kroppsspråk som avslöjar att hen är intresserad av dig”: Om ni inte befinner er i ett mörkt rum och hens pupiller blir stora när hen tittar på dig så innebär det att hen tycker om dig. Så håll extra koll på hens ögon och pupiller om du är nyfiken på vad hen egentligen känner för dig.

Jag tror inte att Doktor Malin på St Eriks onkologiavdelning hade läst den artikeln, men det var i alla fall vad hon gjorde. Eller snarare tittade hon bredvid min pupill på höger öga, för där har hon tidigare sett en förändring som hon nu vill kolla igen.
Någon förändring i förändringen såg hon inte. I sin journalanteckning skriver hon: ”Planerad kontroll ögbförändring ovan papill hö öga som upptäcktes i samband med glkrsavlossning. Tidigare op njurcancer, för tre år sedan partiell nefrektomi hö, var god se anteckning 19 12 03. Mår bra.” 
Däremot gjorde hennes ögondroppar att jag efter läkarbesöket gick omkring med en förstorad pupill och dimmig blick på grund och till slut kände mig tvungen att köpa ett par Ray Ban för att kvinnorna på Stureplan skulle läsa in fel budskap i mina gråmelerade ögon.

Och apropå förstorade pupiller: ”Du har levt i lite drygt 27 000 dagar. Vilken har varit den bästa – förutom den när du föddes?”
– Det är nog idag.
Frågan ställs av Hänt i veckan och svarar gör ”världens bästa Gert” – Fylking i efternamn.
Svaret avslöjar en djupsinnig mans livssyn som öppnar för ett filosofiskt samtal. Men det här är underhållningsjournalistik och istället för intelligenta följdfrågor hoppar reportern raskt vidare i kändisjournalistikens formulär 1A:
– Vad händer på tjejfronten?

Jag ser framför mig hur kamrat Gert fixerar reportern med blicken. Sen säger han:
– Jag säger som Remarque, författaren:
– På den fronten är det intet nytt. Det tycker jag är väldigt tråkigt.
Det framgår inte om reportern läst Remarques klassiska roman om första världskrigets fasor som översatts till 50 språk.
För säkerhets skull förtydligar Gert metaforen:
– Jag är ingen singelkille, jag är väldigt beroende av en partner, någon att dela vardagen med.
Rubriken är därmed satt: ”Gert är singel men redo för mingel!”.
Det är nu inte helt enkelt, ty den kände tv- och radioprofilen sitter i coronakarantän på en kobbe i Roslagen.
– Inga förstorade pupiller så långt kikaren når.

Men drömma kan (en) man göra. I storm duger vilken hamn som helst, brukar sjöbusar säga – några undantag visar sig dock finnas i detta fall. Eftersom intervjuobjektet är känd för många saker (inklusive att förknippa Svenska akademin med ett ”Äntligen!”) men på senare tid mest för (ännu) en skilsmässa:
– Vem av dina ex-kvinnor kan du tänka dig att återförenas med?
Dum fråga kräver dumt svar:
– Den som sluppit undan galgen går väl inte upp på stupstocken igen, va?

Snabb i käften är han, men snäll. Och rak. Jag vet. Kvinnliga läsare som saknar något i sitt liv får här ett vidarebefordrat SOS-meddelande från en ensam man på en kobbe i Roslagen:
– Jag är uppmärksam. Jag är ganska påhittig. Jag är ganska duktig på att göra roliga saker. Sedan delar jag gärna med mig av mitt smultronställe: Kobben.
Frågan löd: ”På vilket sätt kan det vara en fröjd att leva ihop med dig?”
Kobben tillhör de mer omtalande i landet och i rättvisans namn bör eventuellt storögda läsa även Robban Ashbergs beskrivning av sitt besök där.

PS: Gert, om det inte funkar – testa Kafkas metod. I ett kärleksbrev till sin Felice skrev han: ”Tänk på vilka förändringar ett äktenskap skulle innebära för oss… Jag skulle förlora min oftast plågsamma ensamhet och vinna Dig, som jag älskar över allt på jorden. Du däremot skulle förlora det liv Du hittills levt och som Du i stort sett varit belåten med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs så bra, väninnorna, de små nöjena, möjligheten att gifta Dig med en frisk, glad, livsduglig man och få friska, fina barn, vilket – om du tänker rätt på saken – är vad Du innerst inne längtar efter. Som ersättning för denna oersättliga förlust skulle Du få en sjuk, svag, fåordig, osällskaplig, dyster, stel, närmast hopplös människa, vars enda förtjänst är att han älskar Dig…”
– Hur det gick för Kafka? Den metoden funkade inte heller.