Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: Chili och vin, EU – och bokbål?

Hon: skickat iväg lite fler beställningar och malt mer av Chiliblandningen, klassikern. Det blev en rejäl batch, och jag tror den blev väldigt bra trots sent på säsongen. Chili(fisk) blandningen är helt slut. Fick ihop ett par till men de är förbeställda. Malde även ner de sista av Espelette–chilin, de har jag eventuellt ett par kvar av…

Hämtade också en låda vin jag beställt efter att ha läst olika rekommendationer. Kul! De var inte speciellt dyra heller. Mellan 135 och 159 kronor styck. (Vet inte om han håller med om priset ;).

Tog en långpromenad mellan malningarna. Skönt, men lite kyligare. Gårdagens hårda vind hade dock avtagit, men hade lämnat vissa spår efter sig…

Han: När hon gick i skogen lyssnade jag på dagens EU-debatt i riksdagen. Det finns en gäckande vit fläck i denna debatt. Förr -i-tiden-tiden var högern för de fria marknadskrafterna spel, vänstern emot.
– När det gäller EU är det tvärtom. I Sverige.
I resten av Europa har vänstern (inkl De Gröna) i decennier förstått det uppenbara. Att EU är en motkraft till marknadskrafternas fria spel, vilket inte minst är uppenbart idag på miljöområdet där EU:s omfattade miljöreglemente är tuffare än de svenska. Att SD:are drömmer om ett svenskt frispel är mindre konstigt än att vänsterpartister och miljöpartister har svårt att släppa kravet ”Sverige ut ur EU”.
– Hur blev det så?

Apropå förr-i-tiden-tiden beskrev jag häromdagen mitt arbete för att mina böcker ska få samma omtanke som våra vinflaskor (vinkyl mm). Eftersom vi har mer böcker än vinflaskor betyder det att vi nu passerat 80 längdmeter fasta bokhyllor  (designade av Jocke Job’s), alla spontana bokhögar oräknade (+ ett trettiotal ouppackade flyttlådor).
– Jag vet att det är nördigt.
Min pappa hade också mycket böcker, ty i den socialdemokratiska folkhemsideologin på 1950-60-talen ingick att i varje egna hem skulle det vfinnas elektricitet och vattenklosett. Men även finns minst tio längdmeter böcker,.
Det var en del av folkbildningen.
Mina föräldrar kom från småbonde- och arbetarhem, men i Det blå huset i Blåsjöfallet fanns det minst 20 längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.

Det är en ungefärlig uppskattning. Att jag är mer exakt skyller jag på Jan Myrdal. Den mannen har som bekant flutit upp på kultursidorna. I En illojal europés bekännelser (1968) berättar han om hur hans bokhyllor upphöjs till bibliotek: ”Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.”

I Myrdals värld blev stringhyllor till bibliotek och tillväxten mäts i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Etc. etc.
Jag vet att det nördigt. Men om jag sedan länge känner mig färdig med Myrdals politiska inflytande över vår generation av vänstermänniskor, så kvarstår bokintresset.
– Jag tillhör en läsande generation.
Tänk på det kära barn och barnbarn. Om ni får ärva nåt av morfar och farfar så blir böcker.
– Take it or leave it, ungjävlar!
Döstäda tänker jag inte göra.
Inte heller anlägga något bokbål.

Frågan kvarstår. Vad ska göra med min samling av Lenins samlade verk (2,8 längdmeter). På Facebook ger gamla kamrater goda råd. Varför inte skänka Lenins samlade till Knausgård, som tog emot Leninpriset i Varberg i helgen? Samt publicerade sitt långa tacktal, där han blandade ihop fakta och/med sanningsbegreppet”, skriver T apropå Knausgårds märkliga tacktal.
”56 utgåvor av Vladimir Lenins samlade verk” låter som ett leninismens problem, menar A.
Och det har han rätt i.
Frågan kvarstår:
– Ska jag ge bort, slänga eller bränna historiskt intressanta böcker för att jag ogillar innehållet? Till exempel har jag ett antal pamfletter där ett antal vänsterröster argumenterar varför vi aldrig borde ha gått med i EU.

För att inte tala om Bibeln och Koranen och Toran som tyvärr har ett större inflytande över dagens elände i världen än Lenins unkna skrifter.

Måndag: Nu återstår bara 1960 böcker

Han: En bokhylla är för tankar och idéer vad vinskåpet är för vinet och kylskåpet för maten. Nu har även det gamla torpet en bokhylla. Tio längdmeter.

Om du behöver fler argument räcker kanske dessa bilder. Sedan vi lämnade Södermalm och ateljén på Hornsgatspuckeln har det sett ut så här i en av bodarna.
– Fyrtio ouppackade flyttlådor har blivit 35, säger den stolte snickaren.
– Ser ingen skillnad, säger Krösa-Maja nyss kommit hem från huvudstaden.
(Bloggens nördiga faktagranskare konstaterar att det går cirka 41-43 böcker på längdmeter hylla. Det betyder att varje låda innehåller cirka 55-60 böcker. Alltså återstår cirka 1 960 böcker. Alltså fattas bara drygt 46 längdmeter hyllor innan friggeboden blir beboelig igen. Å andra sidan kanske jag bara göra sig av med mina 56 utgåvor av Vladimir Lenins samlade verk = 2,8 meter).

Sant är vi lever i krigens tid. Sant är att det första som dör i krig är sanningen.
Ofta sägs det att krigen beror på att människor missförstår varandra. Men tänk om konstnären Jesper Waldersten har rätt.
– Det är tvärtom.Om vi förstod vad andra egentligen tänker, skulle det rasa fler krig än det gör.

Hon: nöjer mig med en liten film från lugnet på udden. Här ”köar” gässen lugnt och fint inför avfärd söderut. Inte alls som kaoset i kön utanför LYKO i Stockholm i gårdagens blogg.

Fars dag: på väg hem…

Hon: lämnar Stockholm och nyblivna fäder för uddens far, farfar och morfar. Nu längtar jag efter honom och kissarna efter tre intensiva dagar i storstan. Faktiskt träffat vänner var kväll, vilket jag är väldigt glad för, men dagarna har ägnats alla mina stora och små älsklingar.

Fredag:

Lördag:

Söndag, tidig morgon:

Hejdå Stockholm:

Lördag: Sagan om gran(n)arna och den lilla enen

Han: Gräsänka kallas som bekant en kvinna vars make är bortrest. Uttrycket, känt redan på 1700-talet, kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder ”förförd och övergiven flicka”.
– Förledet syftar antagligen på förförelse ute i det fria, enligt Svenska Akademins ordbok.
Den manliga motsvarigheten, gräsänkling, betyder kort och gott: ”Man vars hustru är bortrest”.
Jag överlåter till er läsare att fundera över den lingvistiska skillnaden.
– Liksom vad man kallar en liten hankatt som saknar sin matte?

Hon är alltså fortfarande bortrest. Vilket är ganska skönt. I fyra timmar, typ. Dag tre får jag lust att berätta en historia för henne. Jag gör det här.
”Enbusken som trodde den var en gran” heter en saga som jag av en slump hittar på en sida som heter TorsåsNytt.
Emma heter hon som berättar denna julsaga och hennes röst vill man gärna höra berätta andra historier. Den här går ungefär så här:
– Det var en gång en ung enbuske som växte ute i skogen. Varje år kom en liten flicka och hennes lillebror och tittade på den lilla enen. Även barnens pappa tittade. Men han tittade inte på den lilla enen, han lyfte blicken och såg sig omkring.
Det här hände sig någon veckan före jul och pappan hade en stor yxa i handen.
– Barn i alla åldrar fattar vad som ska hända när pappan lyfter den vassa yxan.
Hugg!

Varje år, någon vecka för jul, kom flickan och pojken och deras pappa tillbaka. Och varje år ignorerade pappan elen och högg istället ner den största granen. Den lilla enen hade hört mycket om resan in i det stora varma huset och han ville själv komma in dit en dag.
– Men han visste att det var omöjligt för att han var en enbuske, berättar Emma
Men, se i sagornas värld kan allt hände. En dag kom den lilla flickan med sin lillebror och barnen satte sig nära den lilla enen. Det brukade barnen göra, för flickan brukade berätta sagor för sin lillebror. Eller om det var för den lilla enen som nu inte längre var så liten längre.

En dag berättade flickan sagan om ”Den fula ankungen”. Och plötsligt fattar den lilla enen. Att den fula ankungen blev den finaste svanen gav enbusken nytt hopp. Tids nog skulle han växa upp och bli en fin gran.
– Vi anar hur det går, eller hur?
Året efter blir åter vintern och åter kommer pappan för att hugga sig en gran.  Enbuskar växer väldigt långsamt men nu vår en reslig och grann. Och han ärsäker på att denna gång är det hans tur.
– Men pappan tog inte med honom utan högg ner som vanligt ner en granne, en gran.
Emma fångar scenen i två meningar: ”Granen åkte iväg på en vagn och såg väldigt stolt ut, han hade också hört historien om det underbara huset, den underbara värmen och alla barnen som dansade runt en. Enbusken som trodde att den var en gran blev så ledsen att inte han blivit vald till att få stå i huset.”

Tiden går och plötsligt kommer den lilla flickan tillbaka med sin lillebror. Enbusken blir glad när han ser barnen, för hela vintern hade den stått och sörjt. De andra granarna i skogen retade den lilla enbusken som trodde att den kunde bli lika stor och ståtlig som dom, en ful enbuske som han skulle aldrig kunna bli belönad med att få komma till huset.
Vår en suckade uppgivet, för nu hade den insett att den inte var en gran.
Och aldrig skulle kunna bli en.

Flickan och pojken satte sig på en filt nära enen och flickan började berätta en ny saga som enbusken aldrig hört. Sagan handlade om en gran som blivit bortförd och intagen i ett hus där barnen dansade omkring sig. Enbusken tyckte det lät som en dröm, den ouppnåeliga drömmen. Men sedan kom fortsättningen av sagan:
– Granen hade inte ens fått stå i huset innan den blev avklädd allt glitter och utslängd naken på tomten tills den hade tappat alla sina barr.
Sedan blev den instoppad i bakluckan på familjens bil och slängd på en återvinningscentral som då kallades soptipp.
En förfärlig historia och snart spred sig ryktet till skogen. Först trodde inte enens grannar att det var sant. Men snart spred sig skräcken. Alla granar i skogen blev förskräckta inför tanken att de en gång i sitt liv ska sluta på det viset.
Åren gick och varje vinter kom pappan och hämtade nya granar. Det som en gång varit en dröm var nu en mardröm.
Vi förstår hur sagan slutar.
– Granarna kommer och går. Men enbusken som växte väldig långsamt, stod kvar. Stolt över att han är en en och inte en gran.

Fin historia, eller hur? Och sen då? Hade historien ovan inte varit en saga utan en kommentar från någon av våra vanligaste politiska förståsigpåare skulle en given följdfråga vara:
– Om nu den lilla enen kände sig kränkt – varför anmälde hon inte till Diskrimineringsombudsmannen att granarna gick före i kön till julfirandet?
– Och efter att granmassakern avslöjats skulle vi inte nöja oss med att säga ”Fin historia, eller hur?”
En massa frågor skulle kräva sitt svar:
– Varför gjorde granarna inte motstånd?
– Varför stod enarna där och teg när gra(n)narna släpades bort?
Och vi andra skulle rycka på axlarna.
– Det är förfärligt det här med granarna. Jag visste ingenting.
– Nej, hade jag vetat skulle jag ha huggit mig en en istället.

”Idiot,” skulle hon säga eftersom hon älskar enar. Därför lägger jag till att hennes lilla en, som vi planterade förra veckan, mår bra. Dessutom har jag röjt undan resterna av den gamla fallna enen som Wallentorp hjälpt mig att kapa upp.
Om du undrar så har vi i en princip i vårt stugområde:
– Den som tar ner ett träd ska plantera ett nytt.
Nu är det gjort.
Även om den aldrig blir en julgran!

Torsdag: Ett blygsamt inlägg om ältande penisbärare

Han: Idag ser vi bortom udden och Skeppeviken. På våra vanligaste kultursidor pågår en debatt om gnälliga självupptagna män som skriver romaner om sina egna gnälligt självupptagna liv. Ofta är det kvinnliga kulturskribenter som spyr sin galla – läs: sin eftertänksamma, nyanserade och välgrundade kritik – över sina manliga kollegor.
Ibland vågar sig även manliga kulturskribenter ut på manegen. På kulturdebattens stora scen bidrar kulturskribenten Niklas Ekdal med en privat­spaning, ”Ett blygsamt förslag till de ältande, krisande männen” (Dagens Nyheter 8 nov 2023).

Det är ett roligt och inte alls ett gnälligt inlägg. Möjligen beror det på att Ekdahl skriver om andra mäns gnäll (Jan Myrdal, Karl Ove Knausgård, ­Gunnar Ardelius, Hemingway m fl). ”Penisbärare har blivit det ­känsliga och ältande könet”, menar Ekdahl. ”Män har makten och blir lyssnade på världen över, men likväl rapporterar kvinnor högre tillfredsställelse med livet. Trots all jävelskap är kvinnor lyckligare. Hur kan det komma sig?

– Ja, hur det kan komma sig?
Niklas låter en kvinnlig kollega besvara hans fråga, hon heter Katrine Kielos-Marçal. En gång i tiden gjorde Katrine och jag ett program ihop på TV8. Hon var rolig redan då och hennes svar på Niklas fråga är skarpsinnigt. Häng med här:
– Vi har våra könsroller, men våra könsroller är olika. Skillnaden är att ”manlighet hela tiden måste ­bevisas, medan kvinnlighet betraktas som ett kroppsligt faktum.”
– Att vara kvinna ”är inget pris att vinna, mera ett dike som du sitter fast i”, för att citera Katrine.

Mansrollen begränsar känslo­registret. ”Vara arg, kåt och hungrig är okej. Vinn eller försvinn, utan nåd och intimitet.”
– Priset som män betalar för sina privilegier är fruktansvärt, konstaterar Kielos-Marçal.Men, tillägger hon
– Män förstår docken sak om livet som kvinnor missar.
Nämligen att ingenting är gratis, allra minst frihet. Det märks bland annat på vad vi gillar att läsa och titta på. ”Berättelserna som män konsumerar är de mest dramatiska, om den största ondskan, de yttersta prövningarna och innerligaste lojaliteten. Upp­offringar, triumfer, smärta och ära.
Till kvinnor marknadsförs däremot filmer och romaner om  ”flickmord i skärgårdsmiljö, medelklasspar som tjafsar över middagen, smala vita tjugoåringar i europeiska huvudstäder som ligger med varandra utan att lyckas kommunicera”.

Poängen är att männen har fattat livets storhet, menar Kielos-Marçal. ”Fallhöjden blir då desto brutalare, och manligheten ofta defensiv. Ett livslångt, stapplande, våldsamt försök att bevisa att man inte är kvinna.”
– Så kan man tycka.
Även om jag inte tänker riktigt så, när jag rensar avloppet i duschen från hennes svarta hårstrån med inslag av grått. Kan förstås bero på att jag i hennes frånvaro (barn och barnbarnen kallar!) äntligen får öppna min burk med fiskbullar i hummersås (Numera i praktisk plastburk) och lyssna på P1 på hög volym.

Mörkret sänker sig över udden, katterna har fått mat och gått och lagt sig. Och hon, den enda, har hört av sig från huvudstaden. För att avsluta kvällen i dagens tonart ska jag titta på en film om mannen, enstöringen och den mystiske konstnären Åke Göransson (1902-1942), som Thomas Kanger tipsat mig om.

Tisdag: Någon måste berätta vad andra gör

Han: Dagens paradox ser ut så här: Det är det hennes tur att börja blogga. Det är den rutin vi har. Men hon har arbetet hårt hela dan med sin chiliförsäljning.
– Nej, inte det också. Jag orkar inte, säger hon och sjunker ner i soffan för att äntligen ta ett litet glas vin.
Vinet är egentligen en förevändning för henne att ta en snus. Vilket i sin tur är en reminiscens från hennes mångåriga tid som rökare.
Mest tror jag att både det lilla vinglaset och det tobaksfria snuset är en markör:
– Hon vill vara i fred.

Jag fattar det. För jag är en man i tredje äktenskapet och inte en domesticerad vildkatt.
– Ludde fattar det inte.
Ludde är vår hankatt och han dyker alltid upp när han anar att matte sätter sig i soffan. För då vet han att hon äntligen har tid att klappa honom. Och i hans värld är det det är det enda som är viktigt.

Alltså. Eftersom jag är klokare än en svartvit hankatt fattar jag och det är dagens paradox:
– Hon som har något att berätta om vad som hänt på udden tisdagen den 7 november år 2023 orkar inte att berätta det. Förmodligen var det så min yrkeskår uppstod.
– Journalisten!
Vi som insåg att när alla andra arbetar, behövs någon som berättar om det.

Därför börjar jag dagens blogg så här: Ätandet är puddingens bevis. Även trattkantarellens. Här hade jag tänkt publicera en bild på svampsmörgåsen hon i detta nu serverade till förrätt. Men den var för god, så bildbeviset fick bli en tom tallrik. 
– Försvinnande god!

Läste någonstans att ett ljushuvud undrade varför allt han gillar att käka ger mössen cancer enligt forskarna. Det kan man inte säga om trattkantarellerna som våra grannar kom förbi med igår. Om du inte visste det så svampen är både nyttig och god (smörstekt på uddenbakat bröd).  
Vildplockad svamp är en källa till vitamin D, vilket är unikt bland vegetabiliska livsmedel.Svampar är överlag bra källor för kostfiber, folat och vitaminer, men när det gäller specifikt A- och D-vitaminer är kantarellen något av ett undantag bland skogssvamparna.
– Trattkantarellen innehåller faktiskt mer D-vitamin än många fiskarter.
Det visste du inte, eller hur?

Slumpen är ingen vanlig tillfällighet och det ser ut som en tanke att vi äter svamp på hösten, när solljuset inte räcker till för att huden skall kunna omvandla strålarna till D-vitamin.
– I det sammanhanget är trattkantarellen till och med något vassare (15,4 µg/100 gr) jämfört med vanlig färsk kantarell (5,8 µg), enligt Livsmedelsverket.

Allt detta alltså sagt i brist på matpornografisk bild i motljus på hennes nu uppätna svampsmörgås.

Och eftersom det är svamptider även bortom udden kommer här en faktaruta:
– Visste du att svamparna varken tillhör växtriket eller djurlivet? Som av en händelse pågår en svamputställning på Nobelprismuseet i Stockholm. I utställningen utforskas svamparnas värld genom konstverk, designobjekt, mode och samtida vetenskaplig forskning. Här finns artisten allt mellan Björks svampmönstrade scenkläder till tecknade serier om hussvamp.

Dessutom: På bio går just nu den svenska lågbudgetfilmen ”Fungi”. Storyn bygger på att en ny, okänd art av svamp, slagit ut stora delar av mänskligheten. Fyra svenska regissörer har tillsammans skrivit och regisserat filmen. Kulturredaktionens kritiker Joakim Silverdal har sett ”Fungi”. Här kan du läsa hans recension.

Hon: Tack!

Ja, jag har packat beställningar, och fyllt upp burkar med senaste batchen Chiliblandning typ hela dagen. De ska med mig upp till Stockholm på torsdag. Resten packas och levereras nästa vecka. Förutom några som ska med upp nästa tur till Stockholm. Roligt!
– Men lite trött är jag nu.

Han, igen: En sak har jag faktiskt gjort idag. Som långvarig medlem i den pratande klassen har jag uttalat mig i pressen.

Söndag: I gränslandet mellan arbete och ”arbete”

Han: Har ägnat dagen åt att följa en stor havsörn, som terroriserat sjöfåglarna på Fimpan. Hade tänkt visa en serie bilder som bevis på mitt arbete. Tyvärr räcker mitt Canonojektiv bara 500 meter och det är 700 meter till fågelön utanför udden.
Då blev kortet på vår blommande ros bättre. Den enda som klarade den senaste styva kulingen.

Även ett av många strecken av gäss fastnade.

Dessutom har jag gett småfåglarna mat i det nya fågelbordet som vi köpte på Borgholms Handelsträdgård igår. Jag har skrivit några brev, ringt min gamle kompis CA Carlson (som dock inte var på humör att prata med mig) och tittat ut platsen där vi ska gräva ner vår nya en som sällskap för den gamla skadade enen vid Chateu Margareta.

Jag hör vad du tänker:
– Är det allt du har gjort idag?
– Ja, allt detta har jag gjort idag.

Den filosofiska frågan är vad vad denna rapport säger om mig. ”Jag kallar det för att lösa uppgifter. Jobba på riktigt är mer att köra grävmaskin, och upp­gifterna jag ska lösa har jag nästan alltid gett mig själv, och är nästan alltid lustfyllda. I dag kom jag till exempel på en bildidé som jag skrev ner.”
I en intervju med Johan Croneman definierar Lasse Åberg det han själv sysslar med på dagarna.
Han kallar sig själv för ”fragmentarie”.

Lasse Åberg behöver ingen närmare presentation. Johan Croneman i skribenter på Dagens Nyheter. Han är tv-krönikör och en av få skribenter i DN jag läser utan att känna mig som en sur gubbe på en udde i medievärldens utkant.
– Förmodligen beror det på att Croneman brukar vara en surgubbe själv.
I intervjun med Lasse Åberg visar han en annan sida. På en begränsad yta lyckas Johan Croneman beskriva vad konstnären, filmaren, serietecknaren, musikern, samlaren är för en figur.
– Lasse Åberg är en folkhemsprodukt, det är därför vi älskar allt han gör
Och själv kallar sig Lasse alltså för en fragmentarie.
– Jag är inspirerad av Werner Aspenströms bok ”Fragmentarium”. Jag brukar kalla mig för fragmentarie, det ger en bra bild av det jag sysslat med under hela mitt liv.

Många känner Lasse Åberg mycket bättre än jag. Men våra vägar har korsats ett antal gånger. Senast vi sågs hamnade vi bredvid varandra på en krog vid Stureplan.
Även jag beställer bläckfisk. Efteråt säger Lasse:
– Jag kunde ha varnat dig. Grillad gummisnodd med doft av fisk.
Det är inte ofta vi klagar på maten på favoritkrogen. Nu gör vi det. Men ni tar det som stamgäster gör – som en förevändning att samtala.
Någon påminner sig om att en bläckfisk som fångades i Indonesien år 2005 visade sig kunna anta samma form som en flundra, en havsorm och i princip alla möjliga sorters fiskar den såg framför sig.
– Vissa bläckfiskar har blått blod, tre hjärtan och en hjärna i vardera arm.
– Inte undra på att de kan vara svåra att grilla.

Lättuggade är däremot era gemensamma minnen. Som när Electric Banana Band lyfte taket i Bonnierhuset. Detta för att jag som chefredaktör en av Bonniers affärsmagasin fått för mig att en storslagen djungelfest var den bästa och mesta reklamkampanj man på den tiden kunde köpa under en miljon kronor.
– Inklusive en riktig boaorm, djungelljud, palmer, stora spindlar, tre djungelbarer, Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer på scenen; en gorilla som faller fem våningar och ändå vacklar upp på scenen med armarna om två pumor i jaguarfärgade kroppsstumpor som senare blev kända som systrarna Graaf.
Gorilladräkten var mycket varm och mycket dumt har jag gjort. Och ångrat.
– Men inte den festen, säger jag.
Alla som skulle vara där var där – inklusive Bonnierklanens tongivande medlemmar – och alla tunga annonsörer, reklambyrår och medierådgivare. Över en natt visste alla i branschen att Månadens Affärer hade bytt namn till Bizniz.
– Finns blaskan kvar, undrar Lasse Åberg stillsamt.
– Nej, men många minns festen.

Innan Lasse och hans fru lämnade sitt bord fick jag hans kort. För egen del saknade jag visitkort. Business card, som det heter utanför den svenska provinsen. Orsaken är att jag redan då var osäker på vad jag skulle skriva för titel.
Lasse hade löst det problemet på sitt vanliga kreativa sätt: Stilren svartvit bild, postadress och resten integritet: no mobile no e-mail no car.
– Och ingen titel.

Nu kallar han sig alltså fragmentarie. Jag tror att Lasse Åberg under sin långa karriär kallat sig för många saker. Som det anstår en framgångsrik mångsysslare.
En gång i tiden kallade han sig ”retrogardist”. Det var i början av digitaliseringen. Lasse hade bildat föreningen ”Nödbromsarna” och vi satt i en panel som diskuterade det (då) nya medielandskapet.
– Hans förening var ”teknikavvaktande”, såg internet som ”världens största avloppsrör” och enligt en dagsnotering jag gjorde den dagen hävdade Lasse att det var bättre förr ”när tiden inte gick så förbannat fort och väckarklockan var mekanisk och därför inte blinkade efter elavbrott”.

För egen del kallades jag för ”Internet-Jesus”, vilket definierade min roll i debatten. Lasse Åberg vann naturligtvis skrattarna på sin sida. Även jag fnittrade gott åt hans historia om att småbönderna i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.

Min tafatta replik drunknade i skattsalvorna. Men finns trots allt kvar på papper: ”Lasse, möjligen beror det på att jag bott där uppe i Blåsjön som jag gillar att tiden går fortare nu för tiden. Det gör nämligen att världen blir bättre och bättre snabbare…”
– Pensionerad fragmentarie.
Och retrogardist?
Fan tro’t om jag inte ska börja skriva mig som det också.
– Om jag nu skulle komma på tanken att skaffa mig ett visitkort.

Men nu lämnar jag ordet till hon som arbetar.

Hon: och jag har ägnat dagen åt en Osso Buco på närodlad kalv från Ramdala i Blekinge. Har verkligen tagit hela dagen förutom ett välkommet avbrott när grannarna och bästisarna kom över med ett helt lass trattkantareller. Tack bästa ni!!! Ps. Så många hittar jag aldrig… avis!

Han, igen: Fantastiskt gott min kär fru. Om det är något som skiljer arbete från ”arbete” så är et smaken!

Fredag: Och vad har vi gjort av våra liv idag, del 2

Hon: Varmt men ihållande regn, så löd prognosen. Och stämde fram till tolv ungefär, sedan slutade det både blåsa och regna och jag fick snabba mig på med bakningen (ja, bakväder var lovat…) för att ta mig ut. Tänkte bara en kort promenad men det var såååå skönt så det blev en del trädgårdsarbete gjort också!

Och vad har han gjort idag då…?

Han: Bra fråga. Vad har jag gjort idag? Frågan är vad jag inte har gjort. Uppriktigt sagt är jag fortfarande omtumlad av gårdagens breaking news om hur mycket tid vi svenska män och kvinnor tillsammans lägger ner på obetalt hushållsarbete.
Att unga par under småbarnsåren vadar fram som i kvicksand vet jag. Men att jag som fullvuxen man enligt Jämställdhetsmyndighetens statistik fortfarande förväntas slösa 288 minuter per dag på städning, disk mm ger mig existentiell ångest.
– Ägnar jag verkligen nästan 5 timmar av mina vakna tid på att förbereda mig för att göra något vettigt av mitt liv?!
Inte undra på att jag inte fått mer gjort under ett långt liv.

Nej, jag är inte bitter. För det första vägrar jag tro att jag nånsin varit den man som Jämställdhetsmyndigheten hävdar att jag statistiskt sett är. För det andra lever jag i den bästa av tider.
– Det står till och med i den alltid politiskt korrekta morgontidningen:

Innehållet i Dagens Nyheters artikel är i sak ingen nyhet. Jag har själv bloggat om att ”70 är det nya 50”, ett antal gånger faktiskt.
– Kanske ska budskapet i DN:s artikel ses som att redaktörerna äntligen insett att tidningen åldras med sina läsare?
Vare sig de vill vill det eller inte.
Officiellt är DN:s målgrupp 45-60 år. I själva verket är varannan läsare redan en bra bit över 60, på väg mot 80, vilket inte hindrar att framförallt kulturredaktionen tror att de skriver för TikTok-generationen.
– Som alltså inte läser tidningen.

Mer om det en annan dag. När jag studerar Jämställdhetsmyndighetens statistik (läs: ”Handla andra varor”) inser jag att det är halvdag idag och som man 65-74 år måste jag hinna gå på Systemet.
– Och jag får inte glömma att köpa snus till henne på Tempo!

Under tiden kan du ägna några minuter åt att fundera över en större fråga.
– Var det hit den svenska arbetarrörelsens hundraåriga kamp för 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars sömn ledde fram till:
”Ropen skalla – 5 timmars hushållsarbete åt alla!”

Hon: lugn, du ägnar inte så mycket tid du enligt statistiken ska på hushållsarbete. Och då är det ändå väldigt lite tid en man i din generation ägnar åt detta. Så fortsätt lugnt sitta med datorn på magen i din favoritfåtölj. Du lär inte jobba ihjäl dig på ”icke-kreativt-arbete” som du nu kallar det 😉

Han, igen: Hon har rätt. Men hon har ändå fel och till hennes försvar ska sägas att hon till skillnad från Jämställdhetsmyndigheten har fel på ett intressant sätt. Eftersom hon redan serverat eftermiddagsdrinken nöjer jag mig med att hänvisa till Paul Lafargues kritik av sin svärfars syn på arbete.
Se Lafargues utmärkta lilla manifest Rätten till Lättja.
– Om du inte visste det så spottade även Paul i motvind. Hans svärfar hette Karl Marx.
Puss.

Torsdag: Om statistiken har rätt – vad fan gör vi av våra liv?

Han: Krig i Ukraina, krig i Gaza. Men dagens huvudnyhet är förstås det 30-åriga kriget på hemmaplan. Du vet vad det handlar om:
– Kvinnor diskar, lagar mat, städar och tvättar mer än oss män.
Det visar en ny rapport från jämställdhetsmyndigheten.
Det är alltså helt enkelt inte särskilt jämställt i svenska hem. Och så kan vi ju inte ha det.
– Det politiska målet i Sverige om att det ska vara en jämn fördelning av obetalt hemarbete är inte uppfyllt, konstaterar Johan Kaluza på Jämställdhetsmyndigheten och författare till rapporten.
Fin kille.

Visserligen. Enligt rapporten utför män mer underhållsarbete i och runt hemmet. Till exempel montering av möbler, målning och installationer av ny teknik.
Men totalt sett är fördelningen på obetalt hemarbete ojämn.
Förlåt om jag låter sarkastisk?
– Är någon förvånad?

Jo, ett antal manliga vänner är förvånade. För att inte säga kränkta. För ingen vettig man vill numera framstå som en mansgris.
– Men det som förvånar mig är en annan sak.
Om jag fattar Jämställdhetsmyndighetens gedigna rapport rätt så ägnar svenska män en timme och 53 minuter per dag åt matlagning, städning och att hantera barn.
– Motsvarande tid för deras/våra kvinnor är två (2) timmar och 40 minuter per dag på samma arbetsuppgifter, alltså 47 minuter mer per dag.

Vänta nu! Är det bara jag som inte ser skogen för alla träd?! Menar Jämställdhetsmyndigheten att runt om i svenska hem ägnar två vuxna människor denna blåsiga dag tillsammans 4 timmar och 55 minuter åt att städa, diska, montera Ikeamöbler och att ”hantera barn”?!
– Nästan 5 timmars obetalt hushållsarbete per dag!
Herregud! Om den statistiken stämmer har vi inte bara ett jämställdhetsproblem. Vi har ett existentiellt problem:
– Vad fan gör vi av våra liv?

Onsdag: finfin svamp- och höstdag!

Hon: äntligen blev det lite rejäl skörd. Regn och därefter sol har gjort susen.

Alltid trott det varit trattkantareller jag plockar på mitt hemliga ställe i skogen. Men efter ett inlägg på FB börjar jag undra om det kanske är gul trumpetsvamp. Någon som vet?

Också skördat de sista betorna i landet. Det börjar bli lite kallare, endast +2 i morse. Så säkrast ta upp dem innan frosten kommer.

Stora och fina är de också. Röda, gula, vita och polka. Blir korv, betor och svamp till middag.

Och växthus 1 är tömt och vinterstädat. Check!

Eftersom vi varit lite dåliga på att blogga senaste dagarna kommer det en liten film från i förrgår. Då var det också strålande sol hela dagen, över tolv grader varmt och magisk kvällshimmel på det:

Igår regnade det däremot hela dagen. Åkte till Ronneby och hälsade på min faster Gun (89 år) och hennes man Sten (93 år). Det var allt för längesedan. Bra dag! Och trevlig kväll hos grannar efter det!