Fredag: Noteringar kring en varm bildningsresa

Han: Tillbaka på udden efter Car Tour 2025: Två mäns bildningsresa i en röd Toyota från udden via Karlskrona till Gdynia, Lotz, Krakow (Europas vackraste gamla stad), Salzburg och till Auschwitz-Birkenau som firar ett hemskt 80-årsjubileum.
Om det finns det mycket att skriva. Men ”att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”, hävdade den tyske filosofen Theodor Adorno och det gäller även glättiga resereportage.

Därför raskt vidare till Berchtesgaden, där jag byter den självklara wienersnitzeln mot en großer Bergsteiger-Schnitzler; en större variant för bergsbestigare med äggnudlar och brunsås och lingonsylt (!).
– Det är därför vi är här!
För att inta Berghof – Hitlers Örnnäste på berget Kehlstein.
– Karln var verkligen galen.

Nästet ligger 1 834 meter över havet och hit upp tvingade Hitler inte bara sin en stab utan även devota politiker och diplomater från Europas länder. Däribland Chamberlain, den brittiske premiärministern som några månader före andra världskrigets utbrott viftade med ett fredsavtal med Hitler och lovade ”peace in our time”.

Vidare till Wien där vi drack två Hurricaine (defriefing!) på en irländsk pub innan vi kände att vi landat i en trevligare värld.
– Naturligtvis åt vi äkta wienersnitzlar i nästa kvarter innan vi somnade ovaggade på hotel Erzherog Rainer, Wieder Haustrasse 27-29).

Vidare mot Verona där två tågluffande fruar väntar på Hotel Bologna i gamla stan, vackrare än vi mindes dem. Självklart hittar de till Casa di Guilietta, det berömda huset där Shakespeares Romeo och Julia utspelar sig. 
– Vilket naturligtvis är fake news, eftersom Shakespeare (1564 – 1616) aldrig kom till Verona och Julias balkong är en ombyggd sarkofag som stadens smarta PR-makare murade upp på en centralt belägen och skuggig innegård på 1930-talet.

Till saken hör: Vår bildningsresa inleddes i november under en trevlig middag på Sturehof, där någon kläckte ur sig att hon gärna ville gå på opera i Verona.
– Sagt är gjort och biljetter bokas till en flaska Mont-Redon.
Därmed var målet satt och resten en fråga om tajming.

Nu är vi ett stenkast från målet, bokstavligt talat. Arena di Verona är en av världens största romerska amfiteatrar, byggd år 30 år efter år noll enligt vår kristna tideräkning, dvs äldre än Colosseum i Rom.

Här visas Verdis opera La Traviata (”Den vilseförda kvinnan”, även slarvigt översatt till ”Den fallna kvinnan”). med den amerikanska stjärnsopranen Angel Joy Blue i rollen som den olyckliga Violetta.
– Som tyvärr dör i sista akten, vilket sopraner gör i alla stora operor, innan hon återuppstår under Veronas natthimmel i Foppatofflor till 15 000 jublande åskådares glädje.
Klockan är 00:30 och det är mer än 32 grader varmt i min vita linnekostym.

Europa är varmt sommaren 2025. När vi körde in Italien via treriksröset Österrike-Serbien-Italien var det 38 grader varmt. Lokala medier rapporterat att Meloni förbjudit arbete utomhus.
– Vilket inte hindrar att vår vägvisare Siri regelbundet varnar för ”Men at work” längs motorvägarna.
(Den svenska könsdysforidebatten har inte nått hit ner).

Nåväl, dagen efter operabesöket kör vi vidare till Sirmione i Gardasjön (älskar italienska motorvägar i air-condition!).
– Vi är inte de första som hittat hit.
Här har det bott människor sedan 5 000 år f.Kr, halvön är känd för sitt medeltida Scaliger-slott, och de romerska ruinerna av Grotte di Catullo. För på den tiden när vi här uppe på tundran roade oss med att hugga självskryt i runsten var Gaius Valerius Catullus (84 – 54 f.Kr) världsberömd i resten av världen för sina känslosamma dikter om sin omöjliga kärlek till Lesbia.
– Men han skrev även den första turistbroschyren om Gardasjön.
Poetens sommarvilla låg på halvön Sirmio (nu Sirmione) som redan då ett populärt semestertillhåll för välbärgade Veronabor.

Även andra har varit här. Eftersom allt hänger ihop i livets stora cirkel (Lejonkungen) ringer jag till Echo på Sturehof för att boka det vanliga bordet på årets kräftskiva (14 augusti).
– Aha, vid Gardasjön, säger Echo. Då vet du att sjön är känd för sina stora abborrar?
Yes man, nu har vi simmat även med dem.

Vi anländer till Venedig samtidigt med 93 jetplan (chauffören älskar sin flygplansapp!) och internationella medier rapporterar att staden med de fallande änglarna invaderats av Jeff Bezos 200 rika polare och att det pågår massdemonstrationer mot Amazonägarens bröllopsfest.

Glad att göra dig besviken, men Gud är ibland god mot de goda även i vår tid: Vi kände inte ens ett doftspår av the Kandashians, Diane von Furstenberg, Oprah Winfrey, Trumps dotter, Orlando Bloom, Bill Gates, Clooney eller Mick Jagger (som hon gärna ville träffa igen; de gick på samma klubb i London när hon 18).

– Inte heller några demonstranter, konstigt nog och en (1) enda banderoll om Gaza.
Det kan bero på att allt är fiktivt i vår digitala tid. Eller att vi valde att bo i sköna Academia, besökte Peggy Guggenheims konstmuseum och åt gott och länge i gränderna. Trevligast och bäst i test: Antica Locanda Montin.

Dessutom fick vi vara med och fira goa vänner bröllopsdag. Närmare bestämt deras femtionde (50! bröllopsdag.
– Det du, Jeff Bezos.

Vi undvek turistfällorna, men visst: Vi sökte förstås upp Harry’s Bar där Hemingway (och jag) förr-i-tiden-tiden drack våra första Bellini.
– Som på den tiden inte kostade 22 euro för lite bubbel och persikopuré, en kombination uppfunnen av Harry’s Bars grundare, Giuseppe Cipriani.
Bara i sociala medier fanns bevis för att även Bezos gäng varit där, skyddade med kravallstaket mot pöbeln.

PS: Vill du få en mer problematiserande version av Bezos bröllop kan du lyssna på P1 Dagens Eko, vilket jag gör när jag skriver dessa lättsinniga dagsnoteringar i min skrivstol på udden.

Sista benet: Med chaufförens fasta grepp om ratten svänger vi ner mot Nice strandpromenad.
– Hotell West-End och Blue Beach Bar, “bienvenue Don Peppe”.
Dyrare än senast, varmare än senast vi campade här.
– Men samma känsla av att livet är underbart när Marianne och Staffan Heimerson, världsreporter och doyen inom svensk journalistik, ansluter.
Samma bord som förra gången vi sågs här. Samma ohejdbara berättarglädje, möjligen fler flaskor rosévin på grund av värmen, samma sköna faire la sieste på 2:a linjen.
Och flytande i havet: Fortsatta samtal om nya djärva planer. Staffan skriver på en ny bok, jag återkommer om det kapitlet, men här en cliffhanger:
”Det är inte ålderismen som är problemet, det är åldern”.

Några reflektioner efter 12 dagars bil- och bildningsresa:  

1. Tack för att Europas växer ihop till den stora sammanhållning den bör vara. Öppna gränser, Euron is King (även där kronan eller zlotyn lever kvar), samma hyggliga människor överallt.
– Leve internationalismen – ner med den inskränkta provinsialismen!

2. Vägnäten och järnvägen är mycket mycket bättre än i Sverige där politiker och myndigheter dragit på oss 300 miljarder i underhållsskuld.
– Om även det tillhör ”de svenska värderingarna” så avstår jag gärna från dem.

3. Men, det finns ett men: Sommarens extrema värmeböljor pekar mot att detta förmodligen var vår sista resa i Syd- och Centraleuropa sommartid. Åter på vår ljuvligt blåsiga udde förstår jag varför tyskar, holländare och andra européer köper stugor i Småland.
– Bara på udden, uddens rosar blommar så här års.

PS: Åter på udden inser jag att allt är som vanligt. Regeringen har hamnat i en ny miniskandal, glad att jag slapp mediecirkusen i Almedalen och förvånas över att rötmånadshistorier om aggressiva måsar härjar i landet.
– Våra måsar sitter och dåsar på sin vanliga sten och låtsas att de inte ser att jag är tillbaka.
Det gör inte ens katterna.

Men tajmingen är rätt för jag hinner höra Jonas Bonniers sista Talk show (tänk att det blev nåt av den grabben också!) och inte minst: Göran Rosenbergs eftertänksamma sommarprat om en annan bild av dagens värld.

– På återseende!
(Om du undrar var hon är, så är svaret: På väg till Stockholm och barnbarn utan föräldrar)

Midsommar: Strålande sol, lek, rosor och glada människor

(Uppdaterad dagen efter)

Midsommaren 2025 blev en enda lång dans med barnbarn, deras föräldrar och alla andra. Bilder säger ibland mer än ord.

Till och med rosorna kom till festen:

… men vakrast av alla är som vanligt …

Men vad vore midsommar utan den svenska melankolin. Sveriges mest talföra Krösa-Maja, DN:S kulturredaktör Björn Wiman, väljer att sätta in midsommarfirandet i den dystraste av alla dystra perspektiv: ”När klockan slår tolv på midsommaraftonens natt, och ljuset är som ljusast, börjar också den långa vandringen mot höstens mörker.”

– Välskrivet och självklart i en litterär kontext. Sommaren 1901 sitter Oscar Levertin i den schweiziska alpbyn Hospental och arbetar på en dikt om ”Folket i Nifelhem”; ”en dyster karaktäristik av ett folk fjättrat av mörker och köld i ett land långt uppe i norr. Utan misskund skriver Levertin om dessa människors – vårt! – deprimerande predikament.” 

För den melankoliske är slutsatserna om den svenska folksjälen upplyftande som Wagners musik: ”Det är här den missuppfattade midsommaren kommer in. Den stora midsommardikten i Bellmans författarskap är Fredmans epistel 23, som inget har med sorglösa frukostar eller glittrande fjärdar att göra.
Den utspelar sig i stället i en rännsten utanför en krog i Gamla stan, där en man i svåra plågor begrundar sitt öde – förbannande inte bara den stund han föddes utan också sina föräldrars samlag och virket till den säng där hans olyckliga existens koncipierades. Oscar Levertin kallade denna epistel för ”den svenska litteraturens stora vara eller inte vara-monolog”, vilket är välfunnet. Fredmans monumentala bakfylla jämförs ofta med Jobs plågor i Bibeln och inledningens klassiska rader ”Ack du min moder…” är närmast ordagrant stulna från profeten Jeremias Bok: ”Ach! min moder at tu migh födt hafwer” (”Ve mig, min mor, att du födde mig” i den nya översättningen).”

Men efter sitt inledande lidande går Fredman samma väg som andra bibliska figurer i Psaltarens klagopsalmer – från mörker till frälsning: ”Luckorna till krogen skruvas upp, luften blir så ljum. Ljuset finns i världen och mörkret har inte besegrat det. Liksom Levertins dikt är detta värt att minnas denna midsommar, i en tid då de politiska och existentiella lågvattenmärkena avlöser varandra. Oavsett hur miserabelt allting är ställs det alltid fram ny snaps till sillunchen…”

När nu även Trump bombar Iran är det en liten tröst för oss dysterkvistar.

Tisdag: Är det inte det ena så är det det andra, som flickan sa

Han: – Jag har upptäckt att ju oftare vi ses, desto sjukare blir jag.
Syster Camilla skrattar och sticker mig än en gång i armvecket.
Är man självupptagen – och det är (en) man – då lär man sig mycket om sig själv på 1177.
En utmärkt dagbok, faktiskt.
– Minns du vad du gjorde den 19 augusti år 2016?
Det vet jag.
Sedan augusti 2016 finns det 378 noteringar om min obetydliga person på 1177 Journalen.
Därav 89 (sic!) hittills i år. Den senaste igår, måndag.
– Borrelia!
Är det inte det ena så är det det andra, som flickan sa.

Hur jag mår? Fråga inte mig för jag har mått bra hela mitt liv. Fråga Camilla, Aleksandra, Sara som hittade tumören redan 2016, Greger, Dr Eva som sa att det i alla fall inte är något fel på mitt huvud; Inger, David som opererade in min startmotor för några veckor sedan, Mohamed och alla de andra i min stora stab av samhällsfinansierade omvårdare.
– Om du undrar vad fan jag får för mina skattepengar så har du fått mitt svar.

Men livet på landet går vidare. Nu har jag varit i Torsås och besiktat bilen.
Det kostade mig 728 kr.
– Och då förblir släpvagnen obesiktad tills Knoen har tid att fixa den.
Dessutom tyckte Ollwig att jag borde tvätta bilen, vilket jag gjorde.
– Minus: 395 kr.

PS: Å andra sidan finns det nöjes som inte kostar pengar. På hemvägen, där man svänger av gamla E22:an mot havet, träffade jag den här trevliga polaren igen.
– Vi sågs på samma plats redan i går men hade vi båda för bråttom för att hälsa.

Tofsvipan (Vanellus vanellus) är en berest vadarfågel. Hon övervintrar i norra Afrika, norra Indien, Pakistan och sydöstra Kina. 
– Hon återvänder redan i mars, men det är första gången jag ser den här hos oss.
Jag lär mig att topsvipan tillhör våra ”jordbruksfåglar”. Arten drabbades hårt av utdikningarna i början av 1900-talet här i Småland. Sedan dess har arten fortsatt att minska och är nu rödlistad som sårbar (VU).
– Eftersom våtmarken är det nya nya i naturläran, så kanske vi ses här igen.

Dessutom, ett sista utrop: Upptäcker att vi faktiskt hade 7 rätt på V75! Det blev visserligen inga stora pengar, men det jämnade ut balansr

Hon: och vårt svanpar har återvänt till viken efter barnafödande och visade idag stolt upp sina små bebisar för första gången:

Och rödstjärtarnas små börjar växa ur sitt hem. Flygfärdiga snart kanske…

Sommarens varmaste kväll dessutom. I skuggan på havssidan:

Söndag: nu är det fullsatt!!

Hon: och helt otippat blev det en Brandywine som knep sista platsen!

En liten gurka har också fått komma ut på friland. Hoppas den blir lika glad som förra året, då levererade en Passandra gurkor långt in på hösten och slingrade sig upp längs tomaternas ställningar. Nu har den fått en egen liten till att börja med.

Nu lämnar jag över dagens scoop till honom …

Han: Scoop vet jag inte, men ingen av oss hade väl en tanke att någon skulle flytta in detta danska hus. Inte för att det var danskt, utan för att var designat för människor och inte för fåglar.
– Tänkte vi när vi köpte huset på torget i Dragør för två år sedan.
Livet består av ”att kyssa kvinnor och betala skatt”, skrev Lord Byron som trodde att han begrep allt trots att han bara blev 36 år.
Men det som driver livet framåt är något annat:
– Nämligen överraskningar!
Faktum är att överraskningar – ”Surprise! Surprise!” – har haft en mycket stor betydelse för människans evolution och att det därför finns en hel vetenskap kring dess betydelse.

Jag hade gärna uppehållit mig vid detta intressanta ämne, men det är söndagskväll och efter hennes inlägg ovan vill jag bara berätta att efter att den danska holken stått tomt två år hör hon idag kvittret från barnfamiljen därinne.
Först trodde vi att husockupanterna tillhörde familjen mindre flugsnappare, men mina mentorer inom ornitologin dödar samstämmigt den teorin:
– Rödstjärt, I presume, svarar Dr Isman.
– Inte en snappare, men en rødstert hane, skriver den internationella juryn. Den er ikke så sort på hovedet som den er i fuldt farvel dragt – nok fördi den er udslidt på grund af for mang unger, der kraever mad hele tiden.

Rödstjärt, alltså. Hannens häckningsdräkt är som du ser på filmen stilren; vit panna, svart strupe och grå mantel. Stjärt och undersida är rödbrun. Honan är, som många andra fåglar, ”oansenligare färgad”, brunaktig med ljus undersida och tegelröd stjärt.

Rödstjärten är en ganska vanlig fågel i Sverige. Men här på udden har vi faktiskt inte sett den sedan juni 2021 enligt bloggen. Den beror på att rödstjärten vanligtvis häckar i skogsmiljöer, inte så här nära kusten. Under 1800-talet torde rödstjärten ha varit vanligare i våra trakter eftersom det sydsvenska skogslandskapet såg annorlunda ut.
– Den svenska populationen uppskattas till 100.000 – 300.000 par, enligt Artfakta.

Enligt gammal folktro i den här delen av Sverige är rödstjärten en helig fågel. En utbredd myt lär oss att om man beter sig illa mot den så får korna rödsot och mjölkar blod.
– Idag kallas sjukdomen dysenteri och är farligare och smittsammare än kolera för människan.
Eftersom ingen beter sig illa mot rödstjärtar här på udden har det nyinflyttade paret i danskhuset fullt upp med sin föräldraledighet.
– Alla som upplevt den ”ledigheten” vet vad det innebär.

Fredag: Efter mansläger till havs uppskattar (en) man rosorna på udden

Han: Har deltagit i ett intellektuellt stimulerande 24-timmars mansläger tur och retur Polen. Många intressanta inblickar, utblickar och god mat.

Mycket lärorikt. Vet du t ex varför den v-formade svallvågen efter skepp, inklusive ubåtar i övervattensläge alltid har samma vinkel?

Det har den nämligen – vinkeln är alltid 39 grader.
– Varför det är så?
Riktigt varför det är så minns jag tyvärr inte just nu. Men när den vetenskapliga förklaringen flyter upp igen lovar jag att återkomma.

Borta bra men hemma bäst. På udden möter jag inte bara en vacker svart ros i solhatt utan massor av rosor som slagit ut under mitt utevarande.

Samt en del andra växer som också trivs i solen. Om du undrar var den bästa odlingsjorden finns på din tomt så vet jag svarat utan att veta var du bor:
– Kolla var nässlorna trivs bäst och mest.
I Den hemliga trädgården (Albert Bonniers förlag, 2016) skriver Ronny Ambjörnsson  att nässlor har näsa för den finaste jorden du har. ”Nässlorna är förklädda detektorer, de samlas där din jord är som bäst.”

Hemma på udden är det utan tvekan i dragonlandet vid lilla sjödäcket. Tillbaka i arbetslägret inser jag att det är min uppgift.
– Tjoff, tjoff!

Onsdag: Katten är tydligare än Pehrson

Han: Det fanns en tid när de digitala valkompasserna gjorde mig till folkpartist. Och jag var inte ensam, ovanligt många i min bekantskapskrets blev också folkpartister på 1990-talet.
Till saken hör att de flesta av oss var gamla vänstermänniskor.
Och mest anmärkningsvärt:
– Ingen av oss hade en tanke på att rösta på folkpartiet.
Vilket för övrigt allt färre gjorde även bland folkpartisterna.

Folkpartiet vann Valkompassernas val, men torskade i vallokalerna. En paradox som experterna bakom kompasserna förklarade med att de liberala principerna sitter djupt i den svenska folksjälen, men att nästan ingen förstod vad det liberala partiet stod för i politiken.
”Att vara folkpartist är att vara kluven”, som partiets egen ledare Gunnar Helén konstaterade. 
– Utan ironi.
 
Folkpartiet har bytt namn, men har förblivit kluvet. Och idag höll Johan Pehrson sitt sista tal i riksdagen. I sitt anförande poängterade Pehrson vikten av att fler blir politiskt aktiva.
– Jag vill faktiskt se fler miljöpartister i Sverige, ja fler kristdemokrater också.
Stark avslutning.

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig ...

Så diktade Edith Södergran, en av många kattälskande poeter och konstnärer. Somliga dagar är livet inte så enkelt.
– Vår hankatt Ludde mår inte så bra.
Enligt mattes otaliga besök på Doktor Googles mottagning har han alla sjukdomar en katt kan ha.
Luftvägsinfektion, kanske hypertyreos.
– Förhoppningsvis är det bara allergi. En förkylning, kanske bara mask?
Det får ett bli ett skott i nacken.
– Maskmedicin, alltså.

”Om ett lejon kunde tala, skulle vi inte förstå det”, skriver Luddes namne, Ludwig Wittgenstein i ”Filosofiska Undersökningar” (1953). Och det är onekligen konstigt att människan kan tala med intelligenta maskiner och delfiner, men ännu inte lärt sig katternas språk.
– Trots att vi bott ihop under 6000 år.
Att katter har ett språk vet alla som är med katt.
– Att Ludde inte tycker om maskmedicin behövs dock inga lexikon för att förstå.
Han håller sig undan förövaren och i hans gula ögon lyser budskapet: ”Stopp! Min kropp!”

Hon: och precis när Ludde är färdig med kvällstvagningen och lagt sig till ro bredvid matte kommer husse in. Bäst att fly…

Flitiga humlor och bin har vi i år trots att det är kallt och blåsigt. Det är roligt, förra året var det alldeles för dålig pollinering. Men kommer tomaterna klara de kalla nätter som spås härnere framöver. Och bara här… resten av Sverige får varmt. Orättvist!!!

Måndag: Självklart bär jag dem även inne…

Hon: Läser hela DN noga var dag, utom just Namn och nytt-sidan. Men igår föll ögonen direkt på en av rubrikerna och jag läste hela krönikan:

Jag har konsekvent struntat i att ”skämmas” för att jag bär mina solbrillor (med slipade glas) inomhus ända sedan jag bedömdes behöva bära glasögon dagligen för sisådär 40 år sedan.
Tyckte allt kändes för skarpt och påträngande mot min tidigare världsbild som var lite mer skönt suddig. Lösningen blev slipade mörka glas. (Inte så vanligt i mitten av 80-talet).
– Så jag håller helt med Jessica Ritzén om att ”hela världen blir lite vackrare målad med ett mjukt uv–filter.” Inne som ute! Mulna dagar som soliga. Vinter som sommar. Funkar alltid. Utom kanske på natten … om ljuset är släckt vill säga.

Han: Jag har alltid retat mig på jagsvaga människor som måste veta vad ett vin kostar innan de vågar säga om de gillar det. Sån oginhet straffar sig. Inför sommarens pimplande har DN:s vinexpert Alf Tumble valt ut rött, vitt, rosé och bubbel ”som smakar mer än det kostar”.
Problemet:
– Än en gång pekar han ut min favorit bland rosévinerna: Côté Mas Organic Rosé 2024.

”Ren och solid smak som drar åt persika, vattenmelon och röda bär med mjuka sömmar. Precis vad man förväntar sig, men med kalasvänlig prislapp och färgglad etikett”.
Stämmer, utom möjligen det där med ”mjuka sömmar” som jag har svårt känna i gommen.
Förhoppningsvis tar vinsnobbarna dock priset (99 kr) som en varning och inte som en uppmaning.
– I vårt systembolag i Torsås är flaskorna redan slut.

En sak jag tycker om hos min fru är att hon förlänger mina tankar. Inte alltid medvetet, men alltid på ett sätt som gör att jag ser ljuset i det hål som Trumps alterego katten Cheshire, lockade ner Alice i underlandets mörker.
– Hon berör dagens exempel ovan, men jag vill gärna ge en bakgrund.

Ända sedan vi möttes – bara det är en saga; typ ung, snygg och smart ateljéchef möter ”farbror som ser tråkig ut” (citat!) och som presenteras som hennes nya chef på den balla reklambyrån.
– Ett drag som 96 dagar senare visar sig vara en rififikupp när han försvann med henne som gisslan och redan då bar hon solglasögon.
Både ute och inomhus.
– Om jag har undrat varför?
Jag har fått ett antal förklaringar. Några har till och med antytt synfel (hon har slipat glas). Men i morse, bakom tidningen vid frukost på sjösidan, gav hon mig den mest existentiella förklaring jag fått under snart 30 år:
– Är det nåt fel i att man vill att världen ska se lite trevligare ut?

Det handlar alltså inte om se bra ut utan om vi andra ska göra det!
Klart jag älskar den kvinnan.

Nationaldagen: Flaggdag mot skitprat och skitväder!

(Uppdaterad 7 juni 09:08)

Han: Så går flaggan i topp igen. Med tanke på världsläget kräver det inga längre förklaringar.
Att Putins ”Fredstrevare” avslöjats som en Potemkinkuliss det är och att Trump och Musk redan råkat i luven på varandra är förhoppningsvis tecken i tiden.
Liksom att vi här hemma insett att Winston Churchill hade rätt: ”Demokrati är det sämsta av styrelsesätt – om vi bortser från alla de andra”. 

Uggla skickar mig en intressant text. ”Nu gäller det att se till att den svenska guldkistan – tilliten till samhällsinstitutioner och andra – inte sinar, skriver Handelshögskolans rektor Lars Strannegård (DN 5 juni 2015).
Det låter kanske trist, men är vårens bästa text:  ”I den svenska offentligheten framhålls osäkerheten och polariseringen som signifikativa för vår tid. Mörka bilder tar plats i det svenska kollektiva medvetandet. Vi sägs befinna oss mitt uppe i ett kulturkrig där meningsmotsättningarna ökar och diskussionsklimatet är hätskt”, skriver Strannegård.
Men han tillägger: ”Detta är en djupt problematisk verklighetsbeskrivning. Inte minst för att den på ett plan rent av är osann.”

Visst, våra politiker tjafsar om ditt och datt. Och vi andra sitter hemma och gnäller över våra små eländen.
– Men det finns en motbild när det gäller motsättningar och polarisering.
SNS Demokratiråd har studerat polarisering i meningen hur långt vi står ifrån varandra ideologiskt inom ett antal olika grupper – medierna, riksdagen, partierna och medborgarna. Inga tecken på ökad polarisering inom någon av grupperna identifierades. 

”Etnologer har länge talat om Sverige som ett konsensusland, och det gäller fortfarande. Vi måste ta fasta på att vi inte är ett splittrat land och att våra likheter är oändligt många fler än våra olikheter,” slår Stannegård fast.
”Trump och hans sluggerartade hejdukar tvingar på oss sina världsbilder. Utan avbrott exponeras vi för den amerikanska verklighetsbeskrivningen och tvingas förhålla oss till den. Och sakta riskerar den bild som kablas ut från Vita huset att etsas fast i våra medvetanden… Nu får vi inte ge efter för det narrativ som kommer från auktoritärt håll.
Sverige är djupt förankrat i den västerländska, liberala demokratin med de tillhörande månghundraåriga värderingarna om frihet, jämlikhet och broderskap. Vi måste se denna styrka och inte låta autokraters verklighetsbeskrivningar äta sig in i samhällskroppen.

I den osäkerhet som råder i världen är vår mentalitet en del av totalförsvaret. Rektorns ord är årets tal till dig och mig på nationaldagen: ”Vi måste helt enkelt reflektera över kraften i vårt lands sammanhållna mentalitet och ta befälet över vår eget narrativ. Därför gäller det att se till att den svenska guldkistan – tilliten till samhällsinstitutioner och andra – inte sinar”.
– Att tänka efter är en motståndshandling!
Kort sagt: Sluta prata skit! Det riktiga skitstövlarna gillar den tonen.

Tillägg, lördag: ”Eniga i stort, blott oeniga i smått”, skrev Herbert Tingsten. För att hålla liv i illusionen om att motsättningarna är avgrundsdjupa har det blivit allt vanligare att oppositionen anmäler regeringen eller enskilda minsistrar till Konstitutionsutskottet (KU). 2024 kom det in 40 anmälningar från riksdagsmän och kvinnor.
– Men, vilket Barometerns politiske chefredaktör Martin Thunström påpekar i dagens tidning, är KU:S prickningar på ”en historiskt låg nivå”.
– Det är en kvalitetsstämpel på både utskottets och regeringens arbete, menar Thunström.
Att KU, där alla partier har representanter, inte låter sig provoceras av PR-kåta politruker är framför allt ett bevis för att polariseringen i svensk politik är mer tröttsamt munväder än baserad på reella motsättningar.

Avslutningsvis: I linje med ovanstående avstår jag från ett längre högtidstal till uddens befolkning. Jag nöjer mig med att redovisa vad vi redan skrivit de senaste fem åren denna högtidsdag:

Torsdag: Nationaldag i gult, blått, rött, svart, vitt – och brunt

Tisdag: Därför är Sveriges nationaldag värd att fira!

Nationaldagen: Därför fladdrar svenska flaggan på udden

Söndag: 6 juni!

Nationaldagen: flaggan ska upp före frukost

Torsdag: tillbaka på udden!

Hon: det händer mycket på fem dagar, vallmon har slagit ut och de först satta tomaterna har börjat mogna!

Och jag jobbar nu stenhårt hela dagarna med att få ut alla tomatplantor på friland. De har helt enkelt växt ur växthuset. Och nu ska chilin få bästa fönsterplatserna.

Växthuset dagen innan jag for till Stockholm:

Första tomatlandet är nu fullsatt:

Det är förresten inte bara vallmon som har slagit ut medan jag var borta. Även Rododendron och vildrosorna har börjat blomma. Vackert nu! Men det får gärna bli lite varmare…

Tisdag: Första tomatplantan i jorden

Han: Vardag igen och arbetslägret håller öppet. Hon har satt ut sina första tomatplantor. Även gräsklipparen har fått jobba.

Säga vad man vill om poeten Karin Boye, men inte tänkte hon på rosor när hon skrev att Ja visst gör det ont när knoppar brister. Dagen till ära slår svärmors gula Goldstern upp sin första knopp. Vår gula klätterros på sjösidan blommar i omgångar från juni till oktober och det utan minsta smärta så vitt jag kan se.

I övrigt går livet sin gilla gång. Hanfolket bland uddens bofasta befolkning registrar allt viktigt som händer i skuggan av dagens hjältinnor.