Söndag: Fåglar är också människor

(Uppdaterad 17:00, 16:20, 16:00)

Han: Vi har berättat om vår frukostgäst, den luggslitne talgoxen som varje morgon ansluter till vår frukostbuffé och vinglar direkt fram till osten.
Han ser ut som en uteliggare som haft en tung natt med näbben i gräs. Han dansar fram, knäande, liksom lite på snedden.
– Det är därför vi har döpt honom efter Ron Wood i Rolling Stones.

Vår Ron Wood verkar vara singel. Och det finns en förklaring. I det komplicerade spelat mellan han & hon på talgoxiska spelar färgen en central roll.
– Det är hannen som ska vara snygg och om ett klargult bröst med en distinkt svart revär är vad som får honor att dåna av upphetsning, så bär Ron Wood en urtvättad smutsgul T-shirt från 70-talet med någon diffus svart reklamtext mitt fram. (Tänk Spike, den inneboende tönten hos Hugh Grant i filmen Notting Hill så fattar du.)

Vi tycker fortfarande att han är en märkvärdig gäst på udden, talgoxen alltså. Men kanske inte lika märkvärdigt som vi tyckte innan Uggla kom förbi och visade bilder på Jacko, en silltrut som hänger på deras balkongräcke.

Två meter mellan vingspetsarna! Gästar Ugglornas veranda mellan maj och september, nu på sjunde året.
Till hösten flyger Jacko söderut. Kanske passerar han vår udde på väg till Victoriasjön i Östafrika, via Turkiet och Port Said i Egypten.
– Det senare vet man för Jacko tillhör en flock som försetts med gps.
En resa på 6 810 km, enkel resa.
Inget för vår kompis.
Vi anar att Ronny kommer att stanna där han är.
– Man överger inte den ost som föder en.

Apropå att vi döpt vår kompis efter Rolling Stones gitarrist är det komiskt hur vi förmänskligar våra mer eller mindre tama djur. När jag tvivlar på mina medmänniskor brukar jag läsa Woody Allen. I Rena Anarkin (Bakhåll) beskriver han en rättegång där Disney stämts av en sparkad chef.
Rättegången skedde i den verkliga verkligheten år 2005, men i Woody Allens referat är inte alla vittnen verkliga i den verkligheten. En av dem som vittnar dock till dåvarande Disneychefen Michael Eisners fördel förhörs av mediebolagets advokat.
Det låter så här:

A(dvokaten): Vänligen uppge ert namn.
V(ittnet): Musse Pigg.
A: Ert yrke.
V: Animerad gnagare.
A: Var ni och Michael Eisner vänner?
V: Jag skulle inte säga vänner. Vi åt middag ihop ett antal gånger. En gång blev Mimmi och jag hembjuden till honom och hans fru.
A: Diskuterade ni någonsin affärer med varandra?
V: Jag var närvarande vid en frukost tillsammans med mr Eisner, Roy Disney, Pluto och Janne Långben.
A: Var skedde detta?
V: På Beverly Hills Hotel.
A: Fanns det några andra närvarande?
V: Steven Spielberg stannade till vid vårt bord för att hälsa … och just det, Daffy Anka också.

Lite längre ner i förhöret får vi veta att Kalle Anka bodde hos sin chef, den snälle mr Eisner, när han och Kajsa hade separerat:
V: Kalle hade haft en affär med Putinia Pigg, Pelle Piggs flickvän. På Disney ansågs det helt oacceptabelt att socialisera sig med varelser från ett konkurrerande filmbolag, men i fråga om Kalle valde mr Eisner att se mellan fingrarna, vilket förargade aktieägarna.

Enligt Musse Pigg är kompisen Kalle inte bara är kolerisk farbror:
A: Om vi återgår till festen, kan du minnas vad som hände sedan?
V: Ja. Kalle Anka blev full och gjorde ett närmande mot Nicole Kidman. Det var extremt pinsamt, för detta var medan hon och Tom Cruise fortfarande var gifta. Kalle var ganska fientlig mot Tom, minns jag, och kände att Tom blev erbjuden alla roller som han själv hade velat ha. Jag minns att mr Eisner under festen tog med sig Kalle ut för att få honom att lugna sig.
//
A: Stämmer det att Kajsa Anka senare slängde ut Kalle?
V: Ja, och mr Eisner gav honom husrum tills Kalle och Kajsa så småningom kom överens om att de skulle flytta igen men fortsättningsvis ha en sexuellt öppen relation.

Det är möjligt att vår Ron Wood lever i något liknande förhållande. För idag dök han upp i sällskap med en snygg talgoxhona som även hon uppskattar vår ostbuffé. Eller om det är en pojkvän.
– Man vet ju inte så noga med talgoxar.
Heller.

Hon: gurklandet fortsätter leverera, i överkant… gett bort massor, och de går ju inte att lagra eller frysa. Och snart är plantorna utarmade, så synd. Att de inte går att lagra alltså. Borde kanske börja sälja! Tomaterna har också kommit igång på allvar, alltså på riktigt på allvar. Och de kan man både frysa in, torka, göra ketchup etc på. Beställt en ny frys, toppmatad. Perfekt!!

Och så har mormor lyckats lära Alice att tomaterna som växer på plantorna runt om i trädgården också går att äta, och dessutom är mycket godare än ICAs! Det tog ett tag, men när poletten ramlade ner blev det applåder, och det från Alice själv framförallt. Det var gott!

Och så har jag gräddat surdegsbrödet som bakats på ekologiska kulturarvssorter, och nästan bara på fullkorn. Tog i lite av det siktade Jacoby-mjölet bara. Hade jäst fint men reste sig inte så mycket i ugnen. Vilket var förväntat. Undrar bara hur det smakar… man får inte sköra i brödet direkt, ska gå minst två timmar och helst mer. Imorgon vet vi!

Han: Jag brukar citera Lejonkungen om allt hänger ihop i våra liv. Ännu ett bevis: Idag för år sedan besökte vi Utklippans fyr. Jag noterar att det sista jag ser när vi lämnar fyren är att en stor trut nickar till mig. Han var halt. ”Sen åkte vi hem. När vi kom satte vi oss på vårt soldäck på sjösidan för att prata om allt intressant som hänt under dagen. Plötsligt sitter det en trut på taket och tittar konstigt på mig.
– Sa jag inte att allt hänger ihop i livets stora cirkel?”

Den truten, som var halt, stannade hos oss någon månad innan hen drog vidare. Kanske en polare till Ugglornas Jacko?
På den tiden var vi dock inte så larviga att vi gav flygfän människonamn.
– Men jag tyckte att han sa att han hette Jonathan Livingston Seagull.
Eller sa han Trump? Eller Trut?