Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: ”Jag älskar att spela konstnär!”

Han: ”Jag älskar att vara konstnär! Det är det där jävla målandet jag har svårt för”.
Erkände Erik Ragnar Holmgren i Strömsund när han försökte lära mig att måla. Jag var 17 år, han var 80 och proffs av den gamla skolan.

Ett 30-tal utställningar – och sextio år senare – har jag vernissage i vårt torp i Gökalund. Det är en slags lagerrensning, döstädning om man så vill.
Det gick bra. Vem av oss som är mest omdömeslös är oklart. Av 115 verk säljer jag fyrtiofem (45!) under fem timmar.
– Sååå roligt!

Visst, men Erik Ragnar Holmgrens mantra snurrade i mitt bakhuvud.
Det var en rolig dag att leka konstnär på. Det var länge sen jag träffade så många trevliga människor på så små ytor.
– Tack för att ni kom! Och att ni drack, åt och såg ut att trivas ihop!
Gärna ett sånt party snart igen.

Men oss emellan, Erik Ragnar Holmgren, det är bara ett problem:
– Tyvärr fick jag en känsla av att många som kom förväntar sig att jag nu tar tag i penslarna och fyller luckorna på de tomma väggarna.
Känslig för smicker som jag är, tror jag till och med att jag lovade en ny utställning redan till sommaren …

PS: Jag tackar också för presenter. Särskilt tack till Conny som knöt ihop mitt livs historia denna dag. Detta genom att lämna över en flaska 50-procentig Vattudalen Rye Whiskey ”med drag av kolade ekfat, vanilj, marsipan och kryddor i både doft och smak”.
– Märkvärdigt?

Ja, särskilt om man vet att den kommer från ett litet destilleri i den jämtländska byn Äspnäs.
– En håla några mil norr om Strömsund, där Erik Ragnar Holmgren lärde mig att konstnärslivet har sina fina sidor vid sidan av penseltvätt.

Tack även Kerstin och Erik för hjälpen.

Lucia: och imorgon vernissage i torpet!

Hon: välkomna imorgon 12-18, om ni har vägarna förbi. Kungsvägen 100 i Gökalund.

Måndag: soffläge…

Hon: ont i halsen, inte bra alls med tanke på hans stundande vernissage. Rädd för att jag ska smitta honom. Jag är nog snart på benen. Inte tid med annat, mycket som ska fixas nu…

Pepparkakor bakade jag i alla fall igår. Degen var, eller rättare sagt är (alltid), hopplös (mammas recept). Och jag var trött och okoncentrerad, resultat därefter. Men de smakar bra, pust!

Hann klicka hem det mesta av julklapparna på tågresan upp och ner från Stockholm (under Black friday) förra helgen. De sista klickade jag hem imorse, dock utan rea, men check på det.

Egenhändigt tillverkad julkrans är också upphängd. Ja jag vet, jag har inget tålamod, så den blev lite punkig även i år. Men inget fel på jul–punk.

Tack Gith och Tina för en rolig, god och julig pysseldag. Välbehövligt!

Tripp, trapp, trull i julkransar:

Ps. Soffläget blir inte långvarigt. Idag ska närmre två kilo köttfärs bli till köttbullar. Ett fåtal blir kvällens middag, resten ska frysas in. Det kommer många köttbullsälskare ner i jul. Stora som små!

Fredag: Ibland känns botox som en möjlighet

Han: Hjärnceller lär gå i grått först efter döden, men vem bryr sig? Vädret är grått. Liksom dagens stämningsläge:
– En sån där dag när man fastnar för alla stavfel när man tidningarna.
Rubriken ”Festinger har julafton” syftar dock inte på fästingar. Texten visar sig handla om Leo Festinger. Den gamle psykologen som enligt det utmärkte nyhetsbrevet Noden Trender troligen skulle mysa ordentligt i dessa juletider: ”Hans klassiska dissonansteori – idén att vi människor instinktivt duckar för det som skaver och söker oss till det som bekräftar oss – trendar mer än någonsin, tydligen.”

Poängen: Det handlar inte bara på juletider, det är tidsandan. Igelkotten går i ide så här års. Vi människor nöjer oss med att bygga egna små filterbubblor lika omsorgsfullt som julens pepparkakshus, där bara de budskap som smakar gott släpps in.
– Resten lämnar vi helst utanför dörren i den grådaskiga vinterkylan.

Diagnosen stämmer på undertecknad. Min hjärna känns som hennes julbaksdeg.
– Den jäser, men det mesta är luftbubblor.
I bubblorna försvinner de stora världsnyheterna; Gaza, Sudan – inte minst Putins fortsättningskrig och Trumps ryska ”fredsplan” (vi har sett det förut!).
Istället fastnar jag för för en annan liten rubrik i marginalen:  ”Så får du en piggare hjärna – utan träning eller tillskott”.

Att pröva på nya saker är bra för vår hjärna. Nyfikenheten fungerar som en positiv spiral. ”Ju mer vi vet och lär oss, desto större lust får vi att fortsätta lära”. Det menar hjärnforskaren Martin Korte som kallar det för ”ren hjärngympa”. Problemet är att jag inte har lust att pröva nya saker! – Minst av allt att gympa.
Uppriktigt sagt svek jag till och med veckans simning. Jag anslöt till Bad Boys direkt vid lunchen på Möre Golfrestaurang efteråt.

Det var värt ansträngningen (läs: Peters Kålpuddning!). Konstigt nog kom jag hem med träningsvärk i kroppen och inte minst i knoppen.

Kanske är det vädret, kanske bara åldern? Jag vägrar skylla allt på förra helgens intensiva turné bland barn och barnbarn i huvudstaden. Inte heller på trevliga middagar med goda vänner. Eller att vi även hann besöka ännu en kompis ”boksläpp”, dessutom på anrika Wetterling Gallery.
– Tänker du köpa en bok i julklapp? Kolla in Claes de Faires femte roman Att gå på teater!
Oroande bra, som vi generösa kamrater brukar säga. Dessutom är författaren 194 cm lång och född år 1978.
– Okej, möjligen bidrar även detta till min självömkan och får mig att fastna för ännu en självhjälpsrubrik: ”Så föryngrar du hjärnan – utan botox eller biohacking”

Visserligen har jag aldrig tänkt på botox skulle kunna vara en utväg, men budskapet är uppbyggligt: En ny studie med över 1 400 deltagare visar att personer som sysslar med ”kreativa hobbyer” har yngre hjärnor än sina år på körkortet. Forskarna använde så kallade “hjärnklockor” – ett sätt att mäta den biologiska åldern på hjärnan, alltså hur gammal den egentligen känns på insidan.
Slutsatsen är att bland annat konstnärer har hjärnor som verkade 4 till 7 år yngre än genomsnittet. ”Träning håller blodkärlen i trim, vikten i balans och diabetesrisken i schack. Men de kreativa hobbyerna tillför något extra – rytm, känsla och mening. Kort sagt: hjärngympa med soundtrack.”

Hjärngympa med soundtrack.Inte dåligt för något som dessutom är roligt, hävdar den käcke skribenten. För övrigt även han en gammal kompis som fortfarande hanterar tangentbordet som en fullmatad stalinorgel.
– Viggo, du har rätt. Men du har ändå ingenting förstått! Jag är visserligen bara amatör, eller snarare terapimålare (”Älskar att vara konstnär, det är bara det jävla målandet jag avskyr”). Men orsaken till att jag mår som jag mår är att jag gjort exakt det du så hurtigt uppmanar mig till.
Hon tycker att jag ska vara glad och stolt.
Icke, jag ångrar mig genast:

Tisdag: sådärja!

Hon: och så var årets första chiliblandningar malda och förpackade. Espeletten blir exklusiv i år, endast tio burkar blev det allt som allt.

Av den ganska heta Chiliblandningen är än så länge 20 färdigmalda. Får nog ihop lika många till. Ett magrare år med sen mognad. Förutom vad det gäller chilin till Fisk–chili–blandningen, de mognade i mängd. (De väntar dock fortfarande på malning…)

Men nu är det snart dags att sätta fröerna för nästa år, och då hoppas jag på bättre skörd och tidigare mognad. Några nya sorter blir det också. Frågan är om smakerna kvalar in i originalet, den ”ganska heta chiliblandningen”.

I lördags hade vi lite kalas inne i Chateau Margareta, det behövde värmas upp inför årets julfirandet, och det lyckades vi bra med!

Fina soluppgångar har helgen bjudit på också, även om det nu mest är snöblask kvar av all snö som kom i förra veckan.

Synd, men med tanke på dagens elpris som tangerar fem kronor per kilowattimme känns det ändå rätt bra!

Årets vinter i bilder (den stannade endast en dag):

Helgen: Putin & Trump överens: Måste löna sig att invadera små länder

Han: Snön förändrar ingenting, ponnyexpressen måste fram även om hon får gå till kiosken för att hämta morgontidningarna.
– Det behöver sägas: det är självvalt.
Jag sköter frukosten. Och fotograferar ännu en vacker morgon på udden.  

Dagens svek: Än en gång har Trump lagt fram en fredsplan som kapitulerar inför Putins aggressiva krig mot Ukraina. En plan som inte bara pissar på Ukraina utan även på Sverige och Europa.
Av de 28 punkterna framgår nämligen att inga nya länder ansluta sig till Nato i framtiden, länder som Irland, Österrike, Bosnien och Hercegovina och Georgien m fl.
– Kreml får alltså överhöghet inte bara över Nato utan även över alla enskilda länders säkerhetspolitik. 

Även i Sverige fortsätter putinisterna att hävda att det är ”Natos expansion” som gör att Ryssland känner sig tvungna att invadera Ukraina.
– Det är trams, historieförfalskning.
Redan år 2005 förklarade Putin varför han angriper Rysslands grannar. I sitt årliga tal till nationen beskrev Putin sin världsbild: ”Framför allt bör vi erkänna att Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof.”

”Århundradets största geopolitiska katastrof” är Putins diagnos på Rysslands svaghet och hans handlingar följer receptet för att bota denna svaghet.
– Putin är inte kommunist, men han fullföljer en imperialistisk dröm som de ryska tsarerna och de röda tsarerna med Stalin i spetsen delade.
I två decennier har Putins vision varit rysk politik:
– Att återupprätta Moskvas överhet och kontroll över Öst- och Centraleuropa; Ukraina, Vitryssland, Georgien, de baltiska staterna och delar av Centralasien.
Stater som ockuperats av tsarerna och Stalin.

Ibland behöver det självklara upprepas. Ryssland är Ryssland och förblir Ryssland. Resten är fria stater som själva bestämmer över vilken värld vi vill tillhöra.
Kom inte och säg att vi inget visste.

Torsdag: och så blev det vinter, bara sådär!

Hon: snöblask, fy tusan! Och jag som snart ska åka till Kalmar för att hämta honom vid tåget. Han har varit på vift i drygt två dygn nu. Först på 24-timmars kill-kryssning till Gdansk. Sen tog han tåget från Karlskrona till Stockholm för ännu mera kill-häng. Han lät trött i morse…

Gibson, vars husse också var med på kill-kryssningen till Polen, behövde rastas när grabbarna dragit. Vi tog två sköna långpromenader, en vid lunch och en innan mörkret föll. I strålande solsken. I tisdags alltså… Skönt!

Ludde har passat på att sträcka ut sig i husses soffa, oavsett om solen skiner eller snön faller! Så fyrfota vänner har hållit mig sällskap.

Och hjälpt till att byta lakan, bland annat… suck! Matte har bråttom till gymmet nu!!!

Väl där var det helt öde, såg inte en kotte på hela tiden. Kunde inte bestämma mig för om det var skönt eller lite läskigt… Stannade ändå en timme. Bra jobbat!

Nä nu måste jag köra in till tåget. Krypa fram!

Pust, tog mig in precis i tid. Med hjärtat i halsgropen. Jag låg i max 80 hela vägen in till Kalmar. Det är egentligen 110. Inte en kotte körde om. Hem får han köra. Nu kommer tåget, hurra!

Söndag: Vackra höstdagar i årets trendfärg

Hon: ja nu är det helt tyst på udden igen och det är hög tid att ta sig i kragen och uppdatera bloggen.

Mest har senate veckan handlat om svamp. Förutom pyssel och att titta på nya Saltkråkan då. En riktig hit tycker Alice och Essa. Tyckte mormor också när förlagan kom i början på 60-talet. Nya får också med beröm godkänt!

Men åter till svampen… det var inte bara roligt att plocka den, utan även att göra ren den. Där håller kanske inte mormor riktigt med. Men med assistans gick det ju kanske inte fortare men kändes mer glädjefyllt i alla fall ;).

Och igår var det återigen dags för en tur till svampskogen, men då tillsammans med bästisarna i Södra Kärr! Det var ett underbart soligt väder, men natten hade varit riktigt kall, så svampen var mer eller mindre djupfryst.

Men jag tycker den ser helt okej ut även efter den tinat. (Se bild nedan). Tror inte den behöver förvällas och frysas in utan går nog bra att torka som de vi plockat tidigare.

Och det blir definitivt en svampsoppa ikväll, det lär ändå bli svamp över att torka…:

Med barnbarn i huset får man kanske inte så mycket gjort i trädgården som önskat, men de har gjort en hel del nytta i veckan också (förutom att rensa svampen) och har varit fullt sysselsatta. Även utomhus.

Hjälpa till att skörda de sista tomaterna och chilifrukterna till exempel. Och tömma växthusen på krukor. Och det precis innan frosten kom, pust!

Så ut med chili och tomater, och in med citron- och olivträd, samt pelargoner och annat som ska övervintra i växthuset vid Chateau Margareta. Känns så skönt. Tack barn!

Sen var det vitlöken då, ett annat görande i vardande som hängt över mig senaste tiden.

…den fick jag i backen först i fredags, efter att barn och barnbarn styrt kosan mot storstan igen. Som tur var hade jag grävt upp landet och gödslat på det rejält för någon dryg vecka sedan.

Han: Se där, nu vet du varför hon varit frånvarande här på bloggen så länge. Och apropå den trista uppgiften att under tiden hålla fanan högt så funderar jag på att köpa upp ett antal flaggor och vimplar.
Innan det är för sent:
”När jag var ung motionerades det på Moderata ungdomsförbundets stämmor om att återinföra duellrätten, att tillåta gladiatorspel och att legalisera all form av narkotika. Nu, läser jag, motioneras det om att ändra färgkoderna på den svenska flaggan från de ljusare 4055-R95B och 0580-Y10R, till de äldre och mörkare varianterna.”

Nej, citatet är inte hämtat ur mitt eget minnespalats. Än en gång är det Sveriges bäste fredagskrönikör, Johan Hakelius som uppmärksammar mig på detta omstörtande förslag.
Muffarna vill alltså ge den svenska flaggan en mörkare blå nyans. Ett tecken i tiden som jag ogärna vill uppleva.
– Är inte hösten 2025 tillräckligt mörk?

Men det är klart, allt är bättre än nyanser av brunt. Nu syftar inte bara på politiska strömningar i vår tid.
– Jag lyssnar som vanligt på Susanne Ljungs modelektioner på P1.
Av ett avsnitt på vårkanten framgår att årets trendfärg är brunt.
Jo, det är sant.

Naturligtvis inte vilken brun kulör som helst, utan ”en ljus och mild nyans” som ska leda våra tankar till en blandning av kaffe och choklad och därför fått namnet mocha mousse.
Ungefär som färgen på löven i hennes odlingsbäddar.
– Eller snanare färgen på den ljuva svampsoppan hon just nu serverat redaktionen.

Torsdag: Trist men sant om vårt behov av att ha tråkigt

DET HÄNDER JUST NU: Midsommarblomster (skogsnäva, Geranium sylvaticum) blommar från maj till juli. Så brukar det vara. Idag 13 november 2025 blommar midsommarens symbol fortfarande på udden.  
– Enligt Sjöräddningens kustväserrapport är det 10 grader varmt, molnigt med en frisk bris (6 m/s) från sydväst

Han: Nu till dagens ämne: I människobyn har många fått för sig att lejon vilar för att orka jaga gnuer och zebror på savannen. Det är tvärtom:
– Lejon jagar för att kunna sova resten av dagen.
Eller bara slappa, nojsa med sin partner och ungar.
– Är du redan uttråkad?

Det var länge sen vi andra levde på savannen.Att ha tråkigt är trist. Men enligt Harvardprofessorn Arthur C. Brooks är tristessen något vi bör välkomna.
”Du behöver ha tråkigt. Ditt liv kommer att ha mindre mening, och du kommer att bli mer deprimerad om du aldrig är uttråkad”, säger Brooks i en intervju med Harvard Business Review. 

Han menar att hjärnan behöver stunder av stillhet för att koppla över till det som kallas default mode network – ett nätverk i hjärnan som aktiveras när vi inte gör något särskilt.
– Det är då, säger han, som de stora tankarna föds. När hjärnan får vandra fritt kan vi börja reflektera över livets stora frågor.

Ingen nyhet, men det behöver upprepas: Mobiler och sociala medier har fått oss att avsky tomrummet. ”Vi har kommit på ett sätt att eliminera tristessen”, konstaterar Brooks. Den här ständiga stimulansen leder dock till en “doom loop of meaning” – en ond cirkel där vi tappar förmågan att tänka långsiktigt och hitta mening i både liv och arbete. 
Brooks beskriver ett experiment där deltagare fick sitta i ett tomt rum i 15 minuter utan att göra något. Den enda erbjudna sysselsättningen bestod av en knapp som gav en smärtsam elstöt (sic!).
“En majoritet av deltagarna gav sig själva stötar i stället för att sitta och tänka på ingenting”, berättar Brooks.
Det säger en del om hur illa vi står ut med tomrummet.
– Vi står helt enkelt inte ut med pauser så vi fyller varje tomrum med aktivitet.

Efter fyra dygn med underbara barnbarn med ständiga aktiviteter (inklusive 12 timmar med Babblarna rullande på tv-skärmen) inser jag att det är det arv vi även lämnar vidare till kommande generationer. Eftersom även jag är ett barn av min tid kan jag naturligtvis inte bara läsa om Brooks experiment (DagensPS). ”Pappa, ibland tror jag att du bara gör saker för att kunna skriva om det”, sa min förstfödde son när vi första gången åt lunch tillsammans på Sturehof, man to man.
– Det är 30 år sedan!

Med Ring P1 i mina nya trådlösa öronsnäckor ”måste” jag därför skriva av mig ovanstående här på bloggen. Dessutom kan jag inte låta bli att berätta för dig att DagensPS är en utmärkt nyhetssajt som min kompis Uggla startade i början av seklet.
– Vi var båda ”mellan två jobb” som vi sa förr när vi fått sparken.
Hajen drunknar om den inte simmar och som den haj Uggla var, kravlade han sig snart upp ur soffan och resten är historia.
Till provenansen hör att PS inte bara står för ”post scriptum” utan även för Pontus Schultz, den tredje musketören i vårt band som definitivt aldrig kunde sitta still.
– Nu vet du det också.

Söndag: Farsdag med barnarbete och enslingar

Han: Söndag på udden, en vilodag som gjord för barnbarnsarbete. Vad kan (en) man mer önska sig på farsdag?
– En vacker syn!

Och samtidigt, i en anan del av udden: Gråväder och dimljus så långt ögat når; perspektivet blir därefter: ”Den ensamma hägern, skarven som sitter på sin sten och tittar ut mot revet där de andra skarvarna håller till. Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan. En ensam hackspett i Ismans tall…”.
Ensamma människor brukar ge somliga djur, stenar (”Sälen”) och träd (”Stora tallen) namn. Jag erkänner, ända sedan hösten 2017 när katterna och jag blev kvar på udden, har jag haft sällskap av Ålakråkan och Ensamma hägern.

Varat bestämmer tänkandet (Marx). I en av de första dagboksanteckningarna här på udden fäste jag mig vid att platsen verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring och gjorde föga för att störa varandra med synpunkter om hur ditten och datten borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.

Många udda kompisar har (en) gammal man haft under årens lopp. Kompisar som få andra uppskattat. Och det är få häromkring som uppskattar skarven.
– De har sina skäl.
Visserligen är det få som numera fiskar utanför udden, men revirinstinkten lever vidare som fantomsmärtor.
– Begripligt med tanke på att skarven äter ett halvt kilo fisk och det finns 75 000 skarvar i Kalmarsund.
Hägern är inte heller populär.
”Naturens värsta mördare” hävdar en vän som är fågelskådare. Den har fått sin sjätte halskota för att med en kobras snabbhet döda värnlösa småfågelungar.
– Naturens värsta mördare?
Jag trodde det var människan, muttrar jag. Vad sägs om Ukraina, Gaza, Sudan?

Fast det här handlar inte om kollektiv skuldbeläggning. Ålakråkan och Ensamma hägern är solitärer, de har uppenbarligen lämnat sina respektive flockar för att slå sig ner här ute.
– De bodde här dessutom innan jag utvandrade och invandrade till udden.
Som nyinflyttad nöjer jag mig därför med att nicka till hälsning och då och då att fotografera dem i smyg.
Men idag hände något märkvärdigt i vår lilla värld.
– Jag lyckades jag fånga dem tillsammans!

Tro mig, det här är en unik bild, två enslingar på samma sten:

PS: Berättade jag att den ensamme hackspetten i Ismans tall heter Hacke? Det gör han, åtminstone här. Detta efter Johan Hakelius, Hacke kallad gamla kollegor emellan.
– Om inte namnet är bekant så han den bäste och mest enerverande av alla tangentknackare i svensk medievärld, alltför ofta fjäskad för här i hörnet.