söndag: undrar vad för intressant som väntar idag?

Han: Igår kväll somnade hon besviken. Hon var besviken över att vi hade bloggat så andefattigt, med tanke allt vi gjort under dagen. På nåt sätt har den kommentaren marinerat i min hjärna i natt för när jag vaknar tar jag fram James Joyce Ulysses – den ramlar snarare i min famn från bokhyllan vid sängen.

Som många vet handlar den romanen om en enda dag i Leopold Blooms liv, närmare bestämt den 16 juni år 1904 – den dag författaren träffar sin blivande fru Nora, men som i romanform kommer att handla om hur Leopold flanerar genom Dublins gator, en dag när nästan ingenting händer men som i Bonniers utgåva i nyöversättning av Erik Andersson omfattar 792 sidor, fotnötter och efterord ej inräknade.
– 792 sidor om en enda dag!
Dessutom en blogg som till formen lånat struktur från Homeros Odysséen om Odysseus resor. Leopold Bloom har en bakgrund i reklambranschen – som hon. Bitvis påminner hennes språk om Joyces (beröm) och för egen del kan jag känna igen mig i Leopold, denne flanör som går omkring och tänker och som ofta tänker på sin fru Molly, en modern och mer temperamentsfull version av Odysseus tålmodiga fru Penelope.

Så det är klart, visst kunde vi fyllt på bloggen igår. Förvisso inte 792 sidor, men å andra sidan brukar hon tycka att jag är mångordig. Därför ska jag avsluta denna morgonmonolog (vi sitter på verandan mot sjön, äter frukost och läser dagstidningarna på paddan eftersom det är söndag) med en kort dagsnotering: Min pappa skrev dagbok tills han inte längre kunde läsa sin egen handstil. I en av de sista anteckningarna som gick att tyda, daterad 12 juli år 2002, beskriver han en dag med sin fru: Skjutsar Henny ner till byn. Hon ska handla. Jag åker till Bolletjärn och tar en promenad i skogen. På eftermiddagen dricker vi kaffe och pratar om allt viktigt som hänt under dagen.

Sensmoral? Ibland kära fru behövs det inte så många ord för att fånga en underbar dag.
– Vad vill du göra för intressant idag?
Jaså, vattna dina tomatplantor. Kul! Jag går över och tittar på de nya verandadörrarna i Margaretas stuga, så dricker vi kaffe sen på eftermiddan.

Hon: egentligen bara gå omkring och vattna, plantera om och ut osv. Men tror du vill åka till Blomster och Trädgård och köpa ett till Mandelträd plus lite blomsterlådor till ”vägen”. Så det gör vi.

Fick ett efterlängtat mejl i bilen på vägen till blomsteraffären: ”din vara är nu tillgänglig”, så det blev lite shopping under bilfärden med 🙂

Han: Se där Joyce, hon har redan hunnit med mer än vad Leopold Bloom upplevde på 792 sidor. Lägg till brända mandlar med bacon (vem vill ha bränd njure, egentligen?) till lunch, coronasäkrad tur retur till Ljungbyholms handelsträdgård, inköp av 1 mandelträd, 1 buske svart++, 15 pelagoner, 2 korgar att plantera i.
Dessutom har vi tagit ner några illasittande björkar tillsammans med Caisa & Rolf, 5 o’clock drink i växthuset, vår dagliga trädgårdstur, ätit av min kött & rotfruktsgryta i solnedgång och sett på Älska Mig på SVT Play (2 avsnitt) och dessutom har jag börjat betsa kökspanelen i Margaretas stuga och finjusterat fodret till verandadörrerna.
– Ännu en intressant dag i våra liv, alltså.

Lördag: somliga dagar slutar med en cliffhanger

• 

• 

• 

Han: Hon säger att hon känner igen namnet, men tror inte att det är nån hon känner närmare. Jag berättar inte att de har samma jobb: han dömdes av gudarna att rulla upp en sten för ett berg bara för att inse att när han nått toppen så rullar stenen ner igen. Hon har ärvt från sin mor att man måste hålla viken fri från tången som havet fyller sandbotten med vid pålandsvind och som efter varje gång hon rensat viken inser att när hon är klar så vänder vinder och nästa dag har havet fyllt viken med ny tång.

– Nu vet även hon vad som menas med en Sysifosuppgift.

Hon: som med gråsuggorna då… men det är ju det som är livet. Och så The Split. När kommer nästa säsong så allt kan bli bra igen? Och Peppe, nio minuter kvar av lördagen, du måste hitta på en rubbe!

1 maj: första dagen i resten av våra liv

Han: Tack Gert för bilden. Som du anar samlas vi tidigt här för att marschera runt udden. På mitt plakat står det i år: ”Ropen skalla/ vedkap åt alla!”

Hon: aldrig orkat ut med nåt plakat, i min värld har alltid Valborg stått för party. Men skulle kunna tänka mig en runda i trädgården med ”död åt gråsuggorna”, om det slutar regna vill säga…

Peppe, dags sätta på kaffet nu va?

Han, tyst för sig själv: Kravmaskinen är igång. Påminner om den gamla fackliga parollen: ”Gärna guldklocka, men först en rejäl pension.

Han, högt: Visst älskling.

• 

• 

• 

Hon: Just, på Valborg öppnade Masten i Kristianopel för säsongen. Dit åkte man varje helg. Så kul! Och alla band kom dit. Disco hade de också för oss lite coolare som inte ville, eller kunde… bugga till Flamingokvintetten. Tyvärr skedde en stor tragedi där, just på Valborg, 1981 när Gyllene Tider skulle uppträda. Så mycket folk och trängsel i entrén att tre stycken blev ihjältrampade. Efter det repade sig aldrig Masten igen. Så tråkigt. Jag hade redan flyttat till London, och hade nog ”vuxit” ifrån stället, men ändå.

Läs mer om Masten här.

Han, om jag hållit tal idag: Kamrater, deltagare i karantän och ni andra! Coronakrisen är hemsk… bra! Den har gjort att luftföroreningarna minskat kraftigt i Europa.
Och det är inte kattskit, heller: De senaste 30 dagarna har den genomsnittliga halten av kvävedioxid minskat med 40 procent, samtidigt har halten av vissa partiklar minskat med 10 procent. Det betyder att att ungefär 11 000 för tidiga dödsfall på grund av luftföroreningar har undvikits, enligt en studie från forsknings­organisationen Centre for Research on Energy and Clean Air (CREA).

Det kära mötes(o)deltagare betyder att vi vet vad regeringar och Folkhälsomyndigheter bör göra när coronan gått över. Vi ska kräva att de tar itu med klimatfrågorna!
– I Sverige dör cirka 7 600 personer varje år i förtid på grund av luftföroreningar. Det är tre (3) gånger fler än vad som dött av viruset!
Som lydig Riskgrupp talar jag för oss alla – vi accepterar karantän mot att ni andra lovar att därefter minska på era utsläpp där ute!
– Överens?

Hon: planterat om och planterar ut. Det är lite våghalsigt men eftersom de var fulla med gråsuggor kändes det som en god gärning. De kom undan. Men det ska inte gråsuggorna, nu är det fullskaligt krig. Det är alltså inte några under nån rostig kruka, det är miljarder överallt och mitt på gräsmattan också. Började i höstas, då började de gömma sig mellan tomaterna och deras fästen i stjälken. Men mest där det var väldigt trångt mellan bladen. Hur det ska gå i år undrar man ju… Brukar inte ha något emot gråsuggor, men detta är sjuuukt!!! Nu HATAR jag dem!!!

valborgsmässoafton: inställt

Han & hon: Trevlig Valborg alla där ute i coronaland. Här respekterar vi statsmakternas dekret, men framför allt för att det blåser pålandsvind 8 m/sek i byarna. Alltså ingen brasa. Skön innesittardag, alltså.
Tid att läsa, tid att tänka.

• 

• 

Han: – Hur mår du?
Plötsligt betyder den retoriska frasen någonting väsentligt. Just när jag ska sätta dit det gamla fönstret (tack för stödet, det betyder mycket när hon ger mig beröm) ringer Gert. Han undrar om jag mår bra och jag säger att jag mår bra och att jag har tänkt ringa och fråga detsamma. Det visar sig att beskedet om Adam Alsings tragiska död hade väckt samma tanke hos oss båda.
– Hur mår du?
Gert Åke Fylking är en vän som alltid finns där. Läser i Aftonbladet att Robban Aschberg hälsat på Gert på kobben: Han sitter där med Runo Andersson, en gemensam bekant. Halva öns trädbestånd gick åt i stormen Alfrida förra vintern. Man ser det på långt håll. Bara enstaka ståndaktiga pinnar där det förut var urskog.
De låg och sov när vi förtöjde. Egentligen skulle de ha svetsat en grej till en båt men de hade ingen svets så de sov middag istället. Det var enklare. Livet går ju ändå lite långsamt i karantän.

Skriver Robban och jag ser scenen framför mig även utan bilderna i tidningen. Gert har hållit sig på sin kobbe i Stockholms norra skärgård i tre veckor när han ringer mig. Ska vi tro Robban Aschberg har det blåst värre där än här på udden, men Gert är lugn och samlad och säger att det kunde vara värre. När jag hör honom är det svårt att förstå att den här mannen lyckats skapa så många stormar kring sin person.
Det började tidigt. Gert gjorde lumpen som plutonbefäl vid Vaxholms kustartilleriregemente. Fylking muckade med goda betyg och vitsord och skrevs in på Kungliga Sjökrigsskolan. Han relegerades dock efter att på en kadettbal dansat ”alltför tätt med prinsessan Sibylla” som det heter i Wikipedia. Sibylla var den nuvarande kungens mamma, om du inte visste det.

Det är klart att den mannen skulle stå på en scen. Skådespelare på Pistolteatern med Kim Anderzon och Claire Wikholm. Filmroller i Hassel, Adam & Eva och andra filmer. Oförglömlig som Robban Aschbergs side-kick när TV3 förändrade debattprogrammen för all framtid. Fräck radiopratare i FiX FM Morgonzoo (”Fylking Sverige) och mannen som skrev in utropet ”Äntligen!” i Svenska Akademins historia, vilket slutade med att Horace Engdahl portade honom från det årliga jippot när årets litteraturpristagare offentliggörs.

Däremellan en massa andra upptåg, men Gert Fylking är mycket mer än så. Han spelar på alla positioner, inte minst när det gäller entreprenörskap och ledarskap. När jag bläddrar i mina egna dagböcker hittar jag bland annat följande notering: ”Gert Åke Fylking drabbar mig på krogen Blå Dörren vid Slussen. Gert drabbar mig varje gång ni träffas. Nu hade han träffat Kenta Forsberg (Foppas pappa, även han en lysande hockeyspelare) och utvecklar dennes teori om hur man förvandlar ett arbetsteam till ett vinnande lag (”förhållandet mellan centrum och periferi och kärnans avgörande betydelse, mycket intressant”). Dessutom berättar Gert vad alla chefer kan lära av Greenspans kalsongindex(1) och en fylkingsk vidareutveckling av den portugisiske filosofen Manuel Sérgios inflytande över fotbollslegenden Mourinho.
– Den som bara intresserar sig för fotboll förstår aldrig någonting om fotboll säger Sérgio, enligt Gert. Matcherna avgörs i huvudet. En stor tränare vet att han/hon arbetar med människor, inte bara fotbollsspelare och måste därför förstå sig på kultur, filosofi, litteratur och psykologi.
– I det perspektivet framstår Mourinhos återkomst till Chelsea som Napoleons återtåg från Elba.

Ungefär så. Som fotbollsintresserad ungdom i alla åldrar inser är därmed lunchen med Gert daterad till år 2013 – sedan dess gick med Mourinho som för Napoleon. Lägg till två smala glas gammeldansk och några expressiva skisser i hovmästarens orderblock och plötsligt slår det mig att jag för egen del denna vår firar 17 år som o-chef. Det kräver naturligtvis några reflektioner. Lyssna här, säger jag och Gert lyssnar faktiskt:
– Enligt legenden hade Chamulaiindianerna de bästa hövdingarna. Det berodde på att de hade ett smart sätt att utse bossen: Alla kandidater fick sätta sig på det kollektiva utedasset med byxorna nere. Sedan tände man eldar under stjärtarna och den som satt kvar längst fick bli chef.

Poängen: Eftersom ingen ville göra om det årliga testet slapp Chamulaiindianerna chefer som år efter år klängde sig fast vid makten.
– Lysande, sa Gert och än en gång föddes en idé i hans entreprenella hjärna:
– Vi borde hålla ledarskapsseminarier!
Jag håller med, men vet att när det gäller mig faller ännu en av Gerts idéer på hälleberget. Jag har inte minsta lust att ge mig in i affärslivet igen. Det räcker med att sitta på en udde och veta att längre norrut står en polare denna Valborgsmässoafton i lovart och lägger ut texten om hur världen ska bli bättre.
– När coronan blåst förbi.

Hon: vill bara direkt poängtera att vi började vår solrostävling innan första avsnittet av Trädgårdstider gått. Eller, det var ingen tävling från början utan Peppe skulle helt enkelt ta hand om de små solros-skott som kommit upp bland tomatplantorna. Fågelfrön som hamnat i planteringsjorden. Blommor är Peppes grej, jag kör sånt man kan äta. Så han planterade de två skotten som kommit upp, men de slokade mer och mer, trots fina lerkrukor med fat. När så ett tredje litet skott kom upp bredvid en annan planta tänkte jag att nä nu gör jag ett försök. Och bilderna ovan talar ju för sig… jag tror t.o.m min håller på att slå ut 😉

Han: Man kan säga mycket om solrosor, typ att i somliga bonusfamiljer gör man skillnad på egna barn och andras ungar. Jag utgick från att även mina solrosfrö fick del av den kärlek hon visar sin egen planta.
Men jag vet att hon är snäll innerst inne. Under den dagliga eftermiddagsdrinken i växthuset fick jag en present.
– En bortglömd liten anemisk lökplanta, som trädgårdsmästaren ratat och ändå skulle dö.

Hon: om det inte varit för mig hade de stackarna inte levt alls… och grejen är att jag fortfarande pendlade mellan Stockholm och här när jag överlämnade ansvaret för de två solrosorna till dig, min är omplanterat efter det redan var kört för dina. Vet inte om den biologiska ”trädgårds-pappan” varit en bra förebild precis 😘

onsdag: en vit dag

Han: Den här dan har Johan satt färg på, om en göteborgsvitsen passerar. Johan kommer från Anderssons Måleri i Torsås och håller på att förvandla Margaretas gamla stuga om inte till ett slott, så till något mer än en kuliss. Inte för inte sammanfattade han uppdraget så här:
– Taket är dåligt, golvet är dåligt och väggarna är obefintliga. Men utsikten är fantastisk.
Dagens färg är vit. Klart det kommer att bli en fantastisk sommarstuga!

För egen del har jag drevat de nya verandadörrarna och lappat och lagat de vackra innegolvet.

Hon: och jag har jag inte gjort nån nytta alls känns det som. Var för blåsigt o kallt imorse, och hade inga krukor till mina urväxta plantor. Satte en deg och tog en promenad upp till Tomat-Hasse. Fick smaka en sparris, bröt av den direkt från landet och åt upp den på stående fot, smakade underbart!! Fick också en tur runt i hans växthus och frilands-planteringar, kul. Pratade med Mia (Uggla) på vägen. Också kul. De kommer till Kristi himmelsfärd, om vi alla friska förstås. Kom hem lite försent men degen såg ok ut.

In med brödet i ugnen, började klippa gräset. Lite bara, runt maskrosor och annat fint. Bensinen tog slut, Peppe kom och fyllde på. Sen startade den inte alls… började ändå plantera om i nödlösningskrukor. Brände vid brödet.

Fick sms om att mina krukor kommit, efter jag redan börjat nödlösningsprojektet… men åkte på stört och hämtade dem, och ett annat paket med lite glamour från Åhléns. På olika hämtställen upptäckte jag på första och närmaste i Gökalund, fick åka upp till Torsås också. Det var dit det viktigaste kommit. Köpte jord och nya tofflor på vägen, Peppe skrattade åt mina gamla Pissetofflor tidigare idag…

Full fart med middagen, fiskgryta med nybakat bröd. (Det var godare än det såg ut, brödet alltså). Och så grattis-samtal med världens bästa Richard, som idag äntligen blev en mogen man. Grattis!!!

Tisdag: alltså, det behövdes regn, men…

Hon: vaknade i tid idag, satte på kaffet och hann hämta tidningarna mellan två skurar. Blev frukost i sängen. Också skönt, men känns mer lyxigt på helgerna när vi sagt att man bara får göra sånt som man tycker är kul. I sakta mak. Idag var det egentligen en massa som skulle göras, men man har inte riktigt lust med med nåt när det regnar. Hade det varit helg kunde man ju bara stannat kvar i sängen och läst böcker. Men Luther kallar, och dagens arbete inne hos Margareta, vilket Peppe får uppdatera om senare.

Det var som sagt välbehövligt med regn. Och förra årets överblivna salladsfröer som jag slängde ner i jorden i julas på vinst o förlust fick full fart och verkar komma upp ordentligt. Trodde jag inte riktigt, tänker ju ha tomater där sen, men kul ändå.

Hon: tur min krukleverens från Sneckenströms verkar vara på ingång. 15 5,7 liters krukor + 15 stycken 10-liters. Förmodligen på tok för lite, men …

Han: Johan, målarn, kom tidigt. Jonas, rörmokarn kom också tidigare än vi bestämt. Därmed har denna vecka redan dödat en myt:
– Hantverkare kan man inte lita på, de kommer alltid mañana, mañana.
Inte mina personliga assistenter här på udden – tack för att ni finns! Även Jonas sa förstås vad jag borde göra men inte tänker göra, för Margaretas stuga är en kuliss och vi bättrar bara på den lite här och lite där.
– Fryser avloppet, så fryser det.

• 

• 

Efteråt är jag trött. Fördelen med regn är att även Luther tycker att vi kan lägga oss på soffan och lyssnar på Nordegren & Epstein. Det gör jag varje vardag sedan jag flyttade till udden. Utom fredagar när de inte sänder, då lyssnar jag på Stil med Susanne Ljung. Har känt henne länge, en modern folkbildare.
På lördagsmornar har jag Naturmorgon i örsnäckan och söndagar är det God Morgon Världen. Men Thomas Nordegren är alltså min favorittyckare i radion. Det skorrar alltid. Han säger det jag tycker och muttrar ensam här ute på udden. Louise Epstein däremot står för det politiskt korrekta, jag avskyr hennes beskäftiga kommentar:
– Man kan tycka annorlunda också.
Klart man kan! Men att tycka rätt är bättre.

Karantän eller inte, P1 är mitt dagliga seminarium och det är en av de saker hon inte förstår med mig.
– Måste du lyssna på radion hela tiden?
Det beror på att hon inte vet hur det började. Hon fanns inte ens. Det var den natten jag första gången ritade en stol som flyger över blå berg. Jag har sett den stolen flyga många gånger och alltid undrat varför jag ritar en stol som flyger. Programmet jag lyssnade på den natten handlade om van Goghs stol, stolen han målade efter brytningen med sin vän Gauguin och innan han skar av sig örat för att ge det till flickan på bordellen, Gabrielle Bertatier.
Radio har sina begränsningar, vilket ger ökat utrymme för den egna fantasin och kanske trodde jag att van Gogh hade målat en flygande stol. Det hade han inte, men jag är tio år och har följt med min pappa tillbaka till Blåsjöfallet. Han ska träffa ”maskinisterna”, det är något problem med en av turbinerna. Maskinisterna heter Tryggve och Sune Olofsson och Lars-Erik och namn jag glömt men som jag då hade känt hela mitt liv och som styr Blåsjöfallets kraftstation från kontrollrummet långt ner i berget när alla vattenrallare flyttat till nästa anlägge.

Han lämnar mig i huset närmast sjön. Kanske är det första gången jag är här efter att vi flyttat. Det är ett tvåvåningshus, blåmålat som det Det Blå Huset vi bodde i högst upp i anlägget men inte lika stort. Om jag inte minns fel blev husen här nere vid sjön något slags semesterboende för anställda inom SCA. Bakom detta blå hus låg fotbollsplanen, där jag blev djurgårdare år 1955 när DIF tog sitt femte SM-guld efter att ha vunnit Allsvenskan. Nu, det vill säga då, fyra år senare har de vita målstolparna börjat vackla och björkslyn flyttar fram sina positioner vid mittlinjen. Och så det vi inte talar om: Det har inte ens gått ett år och förmodligen tänker även din pappa på att min lillasyster Pia drunknat bara hundra meter från huset han lämnar dig ensam i. I vart fall säger han inget. Han säger bara, ”Stanna här, jag kommer tillbaka i kväll.”
– Det gör han inte.
Det här hände långt innan det fanns mobiltelefoner och sms och innan världen gick under om man inte besvarar ett meddelande inom sju sekunder och förmodligen förväntar jag mig inte att han ska höra av sig och förklara varför han inte kommer.
Han kommer bara inte.

Det blå huset vid Jormsjön är tomt på personliga referenser, men jag hittar två gamla Lektyr i en tom garderob och en radioapparat. De bara brösten och sexbreven i tidningarna väcker fantasier och egna litterära ambitioner. Transistorradion är inställd på P1 och hela dagen och hela kvällen lyssnar jag.
– Allt är mycket intressant.
Den natten är den första jag somnar till P1. När jag vaknar på morgonen undrar jag inte varför min pappa inte hört av sig, utan varför van Goghs stol på min egen teckning flyger över blå sjöar och blå berg.
Men viktigare: Där och då insåg jag att jag aldrig mer kommer att ha tråkigt, aldrig mer vara ensam och sextio år senare somnar jag fortfarande till P1 när jag sover ensam (1). Ofta lyssnar jag till och med på reprisen av Nordegren & Epstein, som nu. Även om jag tycker att Louise är präktig och beskäftig blir jag glad att hon säger det hon säger innan jag somnar i soffan för det visar att världen kanske trots allt är bättre än vad jag och Thomas Nordegren tror.
– Man kan fortfarande tycka annorlunda. Där ungefär somnar jag i soffan. När jag vaknar har hon stängt av min radio. Det regnar och hon ligger i den andra soffan med iPaden och säger att hon pratat med Ikea om vårt kök, nu när Jonas kopplar på vattnet redan måndag eller tisdag.

Vad gäller min pappas förklaringar om varför han inte hörde av sig den natten har även jag på förekommande anledning upprepat, men det är en annan historia.

____________
1Jag är som vanligt bara ett lackmuspapper i tidens vinglas. ”Han vill inte ens ha tyst när han ska sova. Då vill han helst lyssna på en dokumentär om IB-affären,” skriver Emma Bouvin i en krönika. Han är hennes man och ”detta tyckte jag i början av vår relation var lite gulligt. Jag lät honom lyssna på den när vi skulle somna ibland, för att vara snäll, trots att jag omöjligt kan komma till ro när någon pratar.” Det var längesen nu, konstaterar fru Bouvin och hävdar att alla hennes väninnor har samma irriterande erfarenhet av manligt behov av ljud. En typiskt kvinnlig könsrelaterad generalisering som jag på empiriska grunder tyvärr skriver under på till hundra procent.

Måndag: lugnet före stormen

Han: Lugn morgon på såväl udde som på världens börsen. Hon sover och Trump har ännu inte twittrat.

Men snart drar det igång. Målarn, Snickarn och Bellman … förlåt Elektrikern … kommer idag för att glra Hus 2 beboerligt.

söndag: apropå hemingway, nya växter och namns nämnande

Han: Eftersom det är helg och inget morgonarbete är det min tur att hämta tidningen. Tog en kudde och gick iväg i min blå pyjamas. Det vill säga, jag gick i väg för att sätta mig i bilen för att köra och hämta tidningen. Kudden för att av frysa stjärten av mig, men inser att det inte går. Björns gamla Volvo är kopplad till släpvagnen och på släpvagnen står de nya verandadörrarna till Hus 2 och lat är jag, men inte så lat och framförallt tillräcklig fåfäng för att undvika att gubbarna i viken ska blogga om att idag tog Stockholmarn på udden bilen och släpvagnen och de nya verandadörrarna till postlådan för att hämta tidningen.

Postlådorna ligger vid Kiosken, ca 600 meter inåt viken och det fick bli till att tillgripa Icahandlarns cykel igen (nu vet du det också, Christer!) och det går bra, även om jag saknar kudden, men utanför Nånslagskonsultens stora villa håller jag på att falla av cykeln.
– Förbannade odjur!
De är tysta som möss men stora som vildsvinsungar och mittimot Advokatens kommer den svarta robotgräsklipparen farande rakt emot mig, möjligen av märket Lyfco E1200 WiFi och när den tvärvänder, för det gör den ju eftersom den är en robot, är jag redan på väg in i den stora tallen hos Nisses husse och matte.
Nåja, utanför Landshövdingens residens plingar jag på ringklockan som jag brukar tuta i bilen och sedan rullar det på förbi Sop-Bengt och Uppfinnar-Jockes tomt och i gatukorsningen smyger Officerens robotgräsklippare fram, ensam hemma och till synes planlöst. Men Polisintendenten verkar inte vara här och det är tyst och mörkt hos Snickarn/Höjdhopparn och Kineserna har inte öppnat än.

Nå, det räcker. Alla fattar att där vi bor har människor smeknamn, ofta efter sin roll eller funktion. Kanske är det ett sätt att inte bli för privat? Att jag denna morgon reflekterar över detta är inte bara de fina bilderna som hon la upp i går kväll, Utan också att jag i natt läste mig till att Hemingway i sina romaner och noveller alltid talar om spritsorter och drinkrecept i termer av egna varumärken – Gordon’s, Perrier, Noilly Prat.
– Det gäller allt drickbart. Han nämner dem vid namn – utom när han skriver om sin favoritsprit: whisky.
Även om alla (i min generation) lärt sig att Daiquiri, Bellinin på Harry’s Bar och La Bodeguitas Mojito i Havanna var författarens favoritdricka, så har jag från säker källa att det var whisky som låg Hemingway närmast hjärtat.
 – Ofta stavade han den bruna drycken ”whiskey” även om han mest drack skotsk whisky, men i sina texter nämner han inga namn. Detta trots att andra vittnat om att Hemingway helst drack Dewar’s White Label, Old Parr, Grand Macnish, Haig & Haig eller Johnny Walker i sin Whiskey & Soda – en grogg som serveras i minst tolv av hans romaner och noveller.

– Varför jag är så säker på det? För att jag för några år köpte Hemingsways roman To Have And Have Not på Hedengrens bokrea på Stureplan. Eller, jag trodde att jag hade köpt romanen. I själva verket hade jag köpt en bok som heter To Have And Have Another – a Hemingway Cocktail Companion. Författaren, Philip Greene, har gått igenom Hemingsways alla verk och listat alla sorters sprit och drinkrecept som flödar där.
En enastående bibel för en kulturintresserad man i karantän, som just nu helst dricker Horse’s Neck som bekräftas av lördagskvällens bildbevis (måste vara Jim Beam, men det duger med Jack Daniels) + några droppar Angostura och hälften så mycket alkoholfri Ginger Beer från Ica i Jämjö).
– Och dessutom massor av is. En dotter som jobbat som bartender har nämligen lärt mig att om jag tar en isbit så smälter den. Fyller jag hela glaset så blir drycken kall utan att isen smälter.
Inte som Hemingway, alltså. I A Farewell to Arms sitter Frederic och Catherine i ett hotellrum i Lausanne. Frederic läser tidningen, smuttar på sitt glas och säger rakt ut i rummet:
– I would have to tell them not to put ice in the whiskey. Let them bring the ice separately. That way you could tell how much whiskey there was and it would not suddenly be too thin from the soda… Good whiskey was very pleasant. It was one of the pleasant parts of life.

Detta apropå namns nämnande. Och till minne av en intressant söndagmorgon efter ännu en skön lördagskväll i hennes sällskap.

Hon: och eftersom han redan hade förberett denna texten igår på dan blev han skitsur när jag la upp bilden ovan redan igår kväll och skrev att det var en horses neck. Beskar bilden så att glaset försvann och skrev om bildtexten för husfridens skull. Fattade då att bloggen som jag tog initiativet till och fick sälja in på en motsträvig man plötsligt blivit med ”pappa” 😉

Är väl mer ”spontan” och fåordig, i alla fall i skrift, ha ha. Så nu kommer jag lägga upp lite bilder istället, från morgonens rond. Kollat in om de nyplanterade bärbuskarna och träden verkar ha tagit sig. Tror det… lite osäker på en del.

PS: Hon har rätt, fina bilder säger mer än tusen bokstäver. Men tillbaka till morgonens predikan. En bloggläsande son påpekar att Hemingway söp ihjäl sig och det kanske jag bör tänka på. Rätt, men fel. Hemingway söp inte ihjäl sig. Han drack för mycket för att han inte kunde skriva längre och när han en morgon gick upp för att pinka, stannade han i hallen, satte en gevärspipa i munnen och tryckte av.

Jag dricker, just nu helst whisky men jag dricker inte för att jag har ångest. Jag kan skriva även om mina historier inte är några särskilt bra historier och jag har inget gevär heller. Det finns en tragisk kommentar om alkohol i Snön på Kilimanjaro som kan sägas förebåda Hemingways självmord. Harry, även han författare, ligger i sin tältsäng på fjället och väntar på döden med kallbrand i benet. Hans fru Helen, även hon gillar Whiskey & Soda, försöker hindra Harry från att dricka. De grälar, hon ger med sig men Harry konstaterar:
– So this was the way it ended in a bickering over a drink.

Det var alltså så här livet slutade – i ett käbbel över en drink. Tragiskt. Ändå är det inte detta som är det verkliga tragiska i historien. Harry ligger och dör med kallbrand i benet efter att han struntat i ett litet rivsår och han är förbannad, som Hemingway var förbannad. Förbannad över att han ”fördärvat sin talang på fruntimmer och sprit och dåliga historier”.
Förbannad över att han har sparat de bästa historierna för att han var rädd att han inte skulle få ihop dem på slutet och som därför aldrig blev skrivna och som det nu är för sent att skriva. Nu skulle han aldrig komma att skriva det som han hade sparat tills han visste tillräckligt för att kunna skriva det bra.

Sådana ambitioner har jag aldrig haft och jag slipper därför Harrys ångest över att han aldrig fick tillfälle att åstadkomma ”någonting riktigt”. Jag har redan skrivit på tok för mycket, vilket mina 699 sidor samlade dagsnoteringar visar. Numera skriver jag bara för att det roligt att mäta mig med henne som på sitt vanliga spontana vis valt att servera mig en och annan Horse’s Neck utan att varken käbbla eller oroa sig för min framtid.

Och med det sagt vill även jag låta bilder tala för sig själva:

• 

• 

• 

Hon: jag gillar dina låååånga texter Peppe ❤️

lördag: en morron med tankar om snö – och bröd

Han: Läser i Dagens Industri att hobbybyggare bör skippa sågen under karantänen. Glöm det.  Jag har lärt mig saker av proffsen: Förutom spännband är Tigersågen snickaren bäste vän. Och när huset jävlas för mycket:
– Motorsågen är inget som regissören Tobe Hooper hittade på i ”The Texas Chainsaw Massacre 2003” (Motorsågsmassakern). Den bärande principen är enkel: Våld funkar!
Vaknar dagen efter utan skador. Däremot en irriterande sticka i tummen.

Nu till någonting helt annat: Idag blommar vårt stora körsbärsträd på udden, men i en annan del av Sverige: Med två meter höga snövallar var det egentligen dårskap att ge sig upp dit så här års. Snön och kälen gjorde det omöjligt att ta sig in genom ytterdörren till stugan, alltså fick de klättra in och ut via det vanliga fönstret mot söder. Vatten hade de tänkt hinka upp från tjärnen – men de gav upp när det visade sig att de var tvungna att gräva sig ner genom tre meter snö för att nå isen.
– Alltså fick det bli att smälta snö på spisen och funkade bra det också.

Jag utgår från att du som läser det här inte vet var Sippmikk ligger.
– Någonstans i Norrland?
– Sant. Men se det här klippet från Stockholmbaserade SvT så fattar du ungefär hur det ser ut just nu. Nu till kroken i dagens predikan: Om jag inte tyckte så mycket om Mats Ekdahls ”Snöns historia” (Carlsson Bokförlag, 2019) skulle jag ha skickat med den när Björn och Hanna for upp till Sippmikk för fyra veckor sedan. Den boken hör hemma i Engbergs fjällstuga. Mats har fått lysande recensioner. Snöns historia är inte bara intressant kulturhistoria utan även ett viktigt inlägg i den pågående debatten om vårt klimat och planetens framtid, skriver Magnus Halldin i Svenska dagbladet. Bakom Ekdahls ambitiöst upplagda böcker anar jag en oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

Efter den snölösa vintern här på udden känns den slutsatsen dubbelt oroande. Men Mats Ekdahl har skrivit en rolig bok, tankeväckande, folkbildande. Här kan vi läsa sedelärande historier om världens främste utförsåkare Lindsey Vonn och Mats glaciologfavvo John Tyndall. En essä handlar om Olaus Magnus känsla för snö, en annan om konstnären Claude Monets strapatsrika resa till Norge. Jan Baalsruds heroiska kamp undan tyska soldater i de norska fjällen under andra världskriget bör ingå i alla historieböcker.
Vi förstår varför snön är så central i den turkiske författaren Orhan Pamuks författarskap. Ett roligt kapitel handlar om hur Simone de Beauvoir försöker lära Jean-Paul Sartre skidkultur i Chamonixdalens backar. Lärospån ger även kapitlet om snön i Thomas Manns ”Bergtagen”, och om Elfriede Jelineks begränsade entusiasm för skidsport och den masskultur som invaderat Alperna.
Hemingways fanklubb får sitt: Snön på Kilimanjaro har vi läst många gånger. Vi var där nyåret 2018 – men visste vi att 49 av mästarens noveller börjar i snö?

I övrigt illustrerar Mats Ekdahls snöbok den förvirrade tes jag grubblade över igår: Smarta författare följer kapitalismens axiom om skalbarhet. Men det innebär också problem. Mats har berättat att det tagit honom 40 år att samla material till boken.
– Under den tiden funderade jag vidare, förkastade idé på idé och månader blev till år innan jag fattade pennan, skriver Mats i sitt efterord.
Snön har så att säga fortsatt att falla. I ett brev till undertecknad, daterat Helsingborg den 19 december år 2018, berättar författaren: Skriver nu färdigt en bok som ligger mig varmt om hjärtat – ”Snöns kulturhistoria”. Min första bok gjorde jag just om snö, is & kyla och skidåkning redan 1982. Nu har jag tagit itu med det ämnet igen. Har bland annat varit vid den stora isfjorden i Diskobukten på Grönland när min son var läkare där och min 70-årsdag firade jag i slutet av mars i Tromsö i Nordnorge, ”Porten till Arktis” som staden kallas, eftersom flera stora polarexpeditioner utgick därifrån.
  Snön och skidåkningen betydde mycket för mig, jag åkte mycket skidor i min barndom med min mamma som avled mitt i mitt vintersportlov 1963. Endast 38 år gammal fick hon ett aneurysm med mig ensam hemma som 14-åring och avled en vecka senare i ett mörkt sjukhusrum, på den tiden klarade man inte ett aneurysm, inte alltid nu heller men skådespelaren Suzanne Reuter överlevde en sådan för ett tjugotal år sedan, minns jag…

Upptäcker nu när jag läser om brevet, även det ett stycke romankonst, att Mats ger en bild av hur livet var före coronan för oss i ”Riskgruppen”: Käre Peppe, Jag blev väldigt glad för din bok som jag kommer kasta mig över i julhelgerna när jag fullgjort mina plikter här i hemmet där jag bor intill Sofiero slott i gamle kungens fruktträdgård. Här knåpar jag med mina böcker, har bland annat slutför en om ”Officersmässarnas historia” (nördigt, men kul) och en om ”Ägget” i matlagning, måleri och litteratur (James Bond åt alltid fina äggrätter i Ian Flemings romaner, men inte i filmerna där han mest dricker vodkamartini).
Om jag har tråkigt tar jag färjan över till Helsingör där jag går jag till Kulturhuset och läser Weekendavisen. Har jag jättetråkigt och känner mig melankolisk fortsätter jag bara med tåget till Köpenhamn där, som vi vet, dimmorna oftast brukar kunna skingras. Före lunchen på Slottskaelderen slår jag mig ned en stund i Rådhushaven (den rekommenderas, det inte många som känner till den trots att den ligger så centralt), en fin liten park som omnämns i en bok om stadens ”stilla platser”.
Åtskillig – rolig – tid går också åt till dialogen med Martin som är läkare vid neurologen i Malmö och Hedvig på advokatbyrån i Stockholm och hustru Margareta (Maggie) som är lärare i bild, naturvetenskap och teknik på högstadiet i Lerberget. Hon har gått ned till tre arbetsdagar i veckan. Men inga barnbarn ännu, tyvärr.
Jag tror ju på vetenskapens teorier om att det är bra för hjärnan att hålla igång och har därför även en citatblogg på en ledarskapssajt… Nu har tiden kommit här nere när vågorna slår höga över Strandpromenaden när man kör ned mot centrum. Sundet är ömsom upprört, ömsom stilla, men ständigt lika vackert. Äter man middag i Helsingör, som man förr kunde göra på klassiska Sundskroen, och blickar ut över Sundet känns det lite grann som om man satt och tittade ut över Huangpofloden i Shanghai eller Bosporen i Istanbul. Alla de många fartygens lanternor, och vid dimma det hesa ljudet från mistlurarna. Ja Peppe, där har jag en del av svaret på frågan varför springsjasgrabben från Stockholm bosatte sig vid Sundets pärla.
Tanti saluti
tillgivne Mats

Nu fattar ni andra kanske varför vi 70+ har så svårt att acceptera att ni satt oss i karantän. Mats, vi ses där ute. Förr eller senare …

(Nu är klockan 07:50 och hon borde vakna)

Hon: sant, jag sov nästan till åtta, men jag var uppe vid sex och kollade till degen jag satte igårkväll vid nio- tiotiden.

Detta ska alltså föreställa en hembakt Skogaholmslimpa, men jag borde nog haft finmalet rågmjöl istället för grovt. Men å andra sidan utgör rågmjölet endast en liten mängd av det mjöl som är i. Resten är vetemjöl special och rågsikt. Och så sirap o honung förstås. Jag testar mig igenom alla recepten i min nya brödbibel Bröd Bröd Bröd.

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: efter en mulen, ganska kylig dag och välbehövligt regnande klarnade det upp och blev en väldigt fin kväll.

fredag: det är skillnad att skriva och att renovera gamla hus

Han: Apropå den ensidiga nyhetsrapporteringen i coronatider: Det länge sedan våra vanligaste redaktioner uppmärksammade att en man dött efter att örn från hög höjd tappat en sköldpadda i huvudet på honom. Uppriktigt sagt får man gå tillbaka till år 456 f.kr för att hitta en sån nyhet. Det var nämligen vad som hände dramatikern Aischylos som, inbjudan av tyrannen Hieron i Syrakusa, dragit sig tillbaka till Sicilien efter att den yngre författarkollegan Sofokles visat sig vara bättre på marknadsföring och erövrat de stora scenerna i Athen.

Historien skulle ha gått mig förbi om det inte var så att Alf Henriksons Uppslagsbok (Bokförlaget Bra Böcker) står i mitt Tobibiotek. Henrikson var en av våra stora folkbildare och år 1990 inledde han ett personligt skrivet uppslagsverk om sällsamma människor och märkvärdiga händelser i vår historia. Så vitt jag vet kom han bara till ”A”, det är den volym som står i vår toa. Den relativt tunna boken är sig en påminnelse om att även framgångsrika författare tillämpar ett viktigt axiom i dagens affärsverksamhet:
– Skalbarheten.

Det räcker inte att skriva en bok för att förlagsredaktörerna ska bli intresserade. Debutanter bör leverera 3 alster för att bli utgivna och med sitt uppslagsverk kunde Henriksons förlag kalkylera med ytterligare 27 utgåvor. (Om du inte visste det så fick det svenska alfabetet 29 bokstäver först år 2006)

Henrikson skulle alltså ha haft jobbet säkrat i många år om han inte dött år 1995. Nu vet du det också och kanske undrar du vart jag vill komma? Bara hit: Att riva hus är som ett smart upplagt författarskap.
Fast tvärtom. Medan författare bygger upp sitt eget ”hus” genom att addera nya projekt till gamla, river vi husrenoverare bokstavligt talar ner mer än vi bygger nytt.

• 

• 

• 

Dagens rapport från Hus 2: Häromdagen rev jag Margaretas gamla kök, för att få plats med vårt nya Ikeakök. Insåg då att vatten & avlopp inte är vintersäkrat och har därför idag sågat upp golvet i köket. Det visade sig att det också saknades trossbotten och nu har vi hål ner till marken.

Tröst för tigerhjärta är att Johan, målarn, plötsligt dök upp. Hantverkare brukar ju säga att ”det är mycket nu” och lovar de nåt så är det sen. Kent på Anderssons Måleri Torsås lovade inget bestämt igår – men redan idag rullar alltså Johan in och börjar omedelbart förbereda målning och tapetsering.
– Åtminstone började han riva ner de gamla tapeterna.

Hon: hade tagit en mycket bättre bild på säsongens första drajja, som jag tänkte lägga upp eftersom jag var bartender medan Peppe författade, länge…. Och det tänker jag göra ändå. Serverades 17.00 enligt tradition, med tankarna hos Margareta, men betydligt torrare blandad.

Och så upptäckte jag nåt nytt i dag, en kanonplatta. Tog en långpromenad, var längesedan, och kroppen saknade det. Peppe har aldrig lust att följa med, speciellt inte så långt, och man rör sig iof hela tiden ändå. Men det är ändå lite terapeutiskt att gå. Och jag hann både tänka och prata med kompisar i telefon. Och med Håkan och Eddie som jag mötte i skogen mellan vårt område och Järnsida.

Hursom gick jag lite längre söderut än jag brukar, varit lite nyfiken på vad som döljer sig efter stugområdet nästgårds. Och det var en kanonplatta…

Ps. Igår fick jag en bänk längs mitt växthus, som jag önskat. Tack Peppe!

Han: Benen? aha, inser efter hjälp till erinran att det inte är mina muskulösa vadmuskler hon lagt märke till som förr i tiden. Benen på bänken är en copy-cat av de naturben vi Engbergare brukar bygga i Sippmikk, vårt tillhåll i de norrländska fjällen (mer om det i morgon).

I övrigt: Antar att alla eventuella läsare inser att jag röstade ja till den här bloggen för att förstå vad som rör sig i hennes vackra huvud.
– Kanonplatta i Järnsida, det visste jag inte.
Hoppas alla nu förstår att jag inte alls föll för henne för att hon är snygg. Det är de outgrundliga vindlingarna i hennes hjärna som intresserar mig.

Hon: ja man är ju kokerska också, inte bara bartender. Blev ganska gott.

Han: inställsam som en marskatt merger jag att det i första hand var en kokerska jag saknade mest under mitt år som särbo på udden. Hot chicken with palsternacka, sötpotatis, gul- och rödbeta and Greek Fetaost.

Hon: och en massa mer ingredienser än så Peppe 😉