torsdag: Nu Klart att vi går mot ljusare tider

Han: Inte för att jag tvivlat, men nu är det tecken i tiden – vi går mot ljusare tider, post-corona. Idag gick hon och hämtade morgontidningarna i flipp-flopp!
Är jag lycklig eller är jag lycklig?

Hon: denna lilla fina en fick Peppe av Jessica Bjurström, tack bästa, på sin 70-års dag. Den har bott på balkongen på Åsögatan i drygt ett år och inte sett jätteglad ut. För en månad sedan fick den flytta ner till typisk ”en-mark”, rotade sig direkt och fått massa fina skott. Väldigt kul för alla enar härnere börjar bli gamla och dö en efter en, och inga nya verkar komma. Kan bero på att alla verkar vilja ha trädgårdsgräsmattor à la villastad och renrakar marken på allt utom ädelgräs…

Hon: wow, jag har fått en avslappnad, cool, sommarman à la Stureplan. Vart tog arbetsbyxorna och rutiga flanellskjortan från Jula vägen? Kan man kanske hoppas på en stressfri dag utan irriterade ”skynda dig, vi har inte hela-livet–på-oss-miner”…

Fem minuter senare — satt potatisen, vad ska vi göra nu…

• 

• 

Han: Yes, potatisen satt. Eller som vi potatisodlare säger – ett kilo Casablanca, dito Monte Carlo och så ett tjog Vitelotte Noire, inköpta på fina gatan i Paris för 10,94 Euro men som efter fyra veckor ännu inte börjat gro.
Nu får sjötången göra resten.
– Vad ska vi göra nu??!!

Jahaa.. ännu ett tecken i tiden: Hon rensar viken från tång. Badar gör hon ännu inte. Det är elva grader i vattnet.

Onsdag: ledsen Peppe, du är för långsam

Hon: bleke, kackel, svanar, änder, tuffande båt. Glömde, sälarna ligger på redden också. Nu får du fortsätta Peppe. Ändra rubben om du vill 😉

Han: Tack min fru! Egentligen borde vi stanna i den bilden. Men jag har förstås tänkt – och tänkt långt. Dagens predikotext handlar om media: Igår läste hon om katten i Söderåkra räddats efter två dagar i en fem meter hög gran.
– Han har varit livrädd för skatorna har varit på honom, berättar Birgit Olsson som dock kan berätta att katten var oskadd när Patrik Folkesson kom med sin skylift och plockade ner katten (Barometern 21 april).
Det är vad man kan kalla en riktig nyhet.

Annars brukar man säga att i dagens medievärld är en nyhet något som man läst förut. ”I Sverige är en nyhet ingen nyhet förrän man hört den förut”, konstaterade författaren och utrikeskorren Herman Lindkvist redan år 1990, enligt mitt textarkiv. Det är därför alla nyhetsredaktioner i dag anser att en nyhet är något som handlar om coronaviruset
Och det är därför vi blir allt mindre intresserade av nyhetssändningarna – för egen del har missat Krismyndighetens dagliga presskonferens en hel vecka.
– Vi har nämligen redan hört nyheterna förut.
Det är också därför det är intressantare att läsa vad författare skriver om coronapandemin än vad våra vanligaste nyhetsredaktörer producerar i samma ämne.

• 

• 

Ibland får jag frågan om jag inte längtar tillbaka till mediebranschen. Svaret är ett ödmjukt:
– Nej, för helvete!
Efter 50 år i mediefabriken har jag slutat tycka i tidningar och i morgonsoffor. Varför? Kanske för att jag började fundera på andra frågor än dom den rådande mediedramaturgin förväntade sig att jag skulle tycka om.
Typ vad då?
– Typ, vem har någonsin hört talas om att Allah ingrep i människors tillvaro innan Muhammed dök upp?
Den frågan ställde sig författaren Lars Gustafsson i Tennisspelarna år 1978. I Den extra milen (1995) väcker Stig Claesson en annan intressant fråga:
– Det sägs att Jesus kunde få döva att höra och blinda att se, men jag undrar om han kunde hoppa nio meter i längd.
Författaren Torgny Lindgren berättar att hans farbror Hjalmar ville bli mördare, men inte kunde bestämma sig för vem han skulle mörda. Frågan fick aldrig något svar och farbrodern fick bli förtalare istället – han pratade skit om folk.
Det är i alla fall vad Lindgren minns att han minns i sina Minnen (Norstedts, 2010). Och han minns att farbror Hjalmar var traktens värsta besserwisser. Gubben hävdade till exempel att Mozart komponerade den musik han gjorde för att han inte kunde spela dragspel.
– Hade Mozart känt till dragspelet hade han skrivit Livet i Finnskogarna, deklarerade farbror Hjalmar.
Hade han verkligen det? Ingen vet, Buschmann uppfann trots allt dragspelet först 30 år efter Mozarts död, men det visste å andra sidan varken Mozart eller farbror Hjalmar.

Slutsats? Svar: Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret. Och det finns många frågor att ställa. I Upplaga Noll (2016) låter till exempel Umberto Eco ett gäng journalister samlas för att göra en dummy till en ny dagstidning. Tidningen ska skaka om läsekresten, men ägaren avser nu inte att ge ut tidningen – bara använda dummyn för att skrämma investerare att satsa pengar i den cyniske tidningsägarens andra projekt. Detta i tron att här kommer en tidning som verkligen ställer nya frågor och därför mycket väl kan komma att ställa obekväma frågor även om investerarnas skumma affärer och skenheliga livsstil.

Eco beskriver ett redaktionsmöte, där journalisterna diskuterar artikeluppslag till morgondagens tidning. Frågor och hypoteser korsar varandra ungefär så här:
– Varför möts aldrig parallella linjer?
– Därför att om de möttes skulle de som gymnastiserar på barr bryta benen.
– Varför uppfanns whisky i Skottland?
–  Hade den uppfunnits i Japan hade den varit saké och ingen skulle komma på att blanda den med soda.
Och varför Christofer Columbus seglade västerut? Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.
– Du undrar vart vill jag komma?

Bara hit: Eco är författare och han beskriver ett redaktionsmöte som en författare tänker sig ett redaktionsmöte, där journalister förutsättningslöst diskuterar morgondagens tidning. Umberto Eco var en bra författare, men här är han naturligtvis ute och cyklar. I verkligheten ställs inga förutsättningslösa frågor på redaktionsmöten eller i morgonsoffor.
Man vet vart flocken springer – och man är fast besluten att springa i samma riktning.
Jag har en tes:
– Författare vidgar våra vyer genom att visa på nya sammanhang. Journalister däremot har blivit vår tids prästerskap. De envisas med att formulera svar på frågor som redan besvarats och alla texter anpassas till den stora berättelsen. Just nu handlar det om viruset och nyheter är inga nyheter, utan historier som mediedramaturgin lärt oss känna igen som nyheter.
Det är därför vi aldrig lär oss nåt nytt av nyhetsprogrammen. De bekräftar vad vi redan visste.
Och det känns bra.

Amelia (Adamo) berättade en gång att orsaken till att hennes kvinnotidningar (Tara, Amelia, M Magazine m fl) ältar om samma ämnen vecka efter vecka (diet, relationer, hälsa, ”brinnande vulvor”) är att tidningarna fungerar som söndagarnas kyrkobesök gjorde förr i tiden. Kvinnor gick dit för att få vara i fred och få tid med sina egna tankar. Att prästen (redaktören) mal om gamla budskap är själva poängen.
– Det ska inte vara några nyheter! Däremot ska de gamla sanningarna gärna gestaltas på ett nytt sätt, annars somnar vi i kyrkbänken/soffan.
I dagens coronatider fyller nyhetsprogrammen samma funktion.
– Allt har hänt, men ingenting har förändrats.

Men till slut anar vi träullen i dockan. För egen del fastnade jag för en nyhet på Nybrosidan i Barometern: Naturfotografen Torsten Klint  satt gömd i en koja i skogen norr om Nybro för att lyssna på tjäderspel. Plötsligt försökte någon tränga sig in till honom. Det var ingen fågelskådare.
– Det visade sig vara en räv!
Hur det gick med tjäderskådandet?
– Nja, tjädertupparna flydde när räven började väsnas. Så det det sket sig kan man säga, sa Torsten. ”Men jag fick en annan upplevelse.”
Det kallar jag en nyhet.

PS: Historien om räven påminner om den klassiska löpsedeln som en gång i tiden användes för att lära journalister vad som skiljer en nyhet från reklamtexter: ”Greve bet hund”, löd rubriken på en artikel om ett bråk där både en hund och en greve var inblandad. Underförstått att hundar biter människor är ingen nyhet.

Tisdag: en liten gul körsbärschili är på g

Hon: efter en hård och ”skitig” (tippen t.o.r flera varv) arbetsdag var det kul se att körsbärschilin fått frukt. Och den lite för sent planterade auberginen börjar växa till sig. Den ska ge frukt ganska tidigt, små och långsmala, så jag är förhoppningsfull. Aldrig sått aubergine förut så det blir spännande. Imorgon ska jag sätta Melon-frön, det blir ännu mer spännande att se om det lyckas. Men först blir det en sväng till tippen med mer bråte.

Tina och Blomman cyklade förbi imorse och sa att de har ett jättebra släp som vi kunde låna. Så himla bra, tack!!! Haft superångest över allt som behöver tömmas i grannhuset och hur vi skulle klara det i tid till Meli, Elin och Alice kommer i midsommar. Och så var vi förbi och pratade med Kent på Anderssons måleri. De skulle försöka hinna hjälpa oss med tapetseringen, vi kom på att vi nog inte fixar det själva…

Hon: och tapeterna valda, efter livliga diskussioner, men ändå snabbt beslutat. Som vanligt… hoppas det blir bra.

Han: Med ”tippen” menar hon Återvinningscentralen i Torsås, denna begravningsplats för gårdagens prylar och morgondagens återuppståndna inredningsfynd.
Även när det gäller valet av tapeter står jag bakom henne som en man.
– Ganska långt bakom.
Men hon brukar ha rätt.

Hon: men vaddå, du fick ju som du ville med färgen på Poem D’amore, en kall mellanblå nyans istället för den varmare beiga nyansen som hade matchat det gröna köket bättre 😉

måndag: nånting har hänt med journalistiken

Han: Nånting är på gång när det gäller kampen mot coronaviruset. Eller håller journalistkåren på att trötta på sin egen 24/7-bevakning? Nånting måste det i alla fall betyda att Dagens Nyheter, detta flaggskepp för massmedieras flockmenalitet, i sin del ”Din Ekonomi” publicerar en helsida om kampen mot möss.

”Använd rätt fälla mot mössen – annars kan du fällas för jaktbrott”. Det visste vi inte. På sidor där vi i Riskgruppen nyss uppmanades att låsa in oss kan vi nu läsa att enligt jaktförordningen är det inte heller tillåtet att flytta en musfälla från fångstplatsen för att släppa ut musen. ”Om den fångats inomhus får man alltså inte släppa ut musen utomhus”.

Det hade jag ingen aning om. Karantänen gäller således inte bara 70+ utan nu även mössen. Å andra sidan undrar man om den liberala skribenten nånsin sett en levande mus under sin diskbänk. Jag kan försäkra att vi som fångar möss inte har någon tanke på att släppa ut det lilla monstret i det fria igen.

Hon: angående gårdagens små glädjeämnen, vi köpte och planterade fyra träd, två äppel och två sötmandelträd. Två av vardera för båda behövde en kompis för att pollineras. Annars hade vi nog köpt ett persikoträd också, men det kanske blir ett sånt också. Så småningom.

Bästa grannarna kom, och vi invigde träden med några flaskor rosé. Hasse, Kicki, Ancy och Håkan. Och Eddie, boxer, var förstås också med. Många skratt när Kicki berättade vad man förväntas hållas koll på som medlem i styrelsen härnere…

Söndag: om att glädja sig över små muskler

Han: Man behöver inte föra dagbok om det ljuva livet på en udde för att inse att män och kvinnor tänker olika. Tjejer är inte som vanliga killar helt enkelt. Jag vaknar till exempel nästan alltid med ett leende på läpparna.
– Bokstavligt talat.
Det har min hjärnas belöningssystem att göra.

Glada människor skrattar och ler. Men jag lärde mig redan som ung man att det funkar tvärtom också – om man ler blir man glad.
Det har blivit en vana. Och det funkar nästan alltid på morgonen:
– Innan jag slår upp mina sömndruckna gråblå skickar min hjärna ut en signal till de små ansiktsmusklerna. Jag känner att det rycker lite i nedre delen av ansiktet. Min halvöppna mun drar liksom ihop sig och läpparna formas till ett leende.
Även om hon inte tycker det är roligt, förstår jag av hennes min att det ser lite lustigt ut. Men det funkar!
– Jag ler – alltså blir jag glad!

Med tiden har jag lärt mig att hon inte funkar så. Tvärtom. Det finns en anledning att depression är så mycket vanligare bland kvinnor än män. Skillnaden minskar visserligen med åldern men trots det är dubbelt så många kvinnor som män deprimerade.
– Varför, undrar även du. Ett kännetecken för depression är oförmågan att känna tillfredställelse, eller anhedoni som det kallas för. Den bakomliggande orsaken till anhedoni är en minskad aktivitet i hjärnans belöningssystem.

Det är inte jag som påstår det. Forskare vid University of California kan även ha hittat en förklaring till varför kvinnor lättare drabbas av depression. Det kan nämligen bero på att kvinnor utvecklar en inflammation i hjärnan som leder till en oförmåga att känna sig glada över små saker som vi män.

Därför drabbas kvinnor lättare av depression

Det är fortfarande är tidigt och hon just vaknat utan att le. Därför ska jag inte fördjupa mig i det ämnet. Skälet till att detta blev min morgonpredikan är att jag efter min lilla hjärngymnastik (vaknade 06:00) är att jag blev full i skratt när jag tänkte på min äldsta syster.
Jag ringde henne igår och jag visste att hon inte skulle svara, eftersom hon inte hittar sin mobil. När hon ringde upp sa vi de vanliga sakerna om viruset, men kom snart in på väsentligheter. Att hon inte svarat berodde på att hon börjat höra illa och fått en örsnäcka. Tidigare på dan hade den börjat tjuta och hon trodde det berodde på att batteriet var slut. Problemet var att det fortsatta tjuta i hennes öra även när hon tagit ut snäckan och nu blev hon orolig.
– Jag trodde att jag hade fått tinitus och det är ju inte roligt.

Detta ville hon berätta för sin man som stängt in sig i sitt bibliotek och skrev. Även han hör lite illa och på vägen dit noterade hon att det bolmade rök från köket.
Ja, jag fattade och ni andra fattar: Syrran hade glömt en kastrull på spisen och nu hade röken satt igång brandvarnaren och därför fortsatte det att tjuta i hennes öron.

Det var inte lite rök heller, så hon öppnade balkongdörren och får då se att det står en brandbil där nere på gården omgiven av människor som stirrar på henne. I samma stund bankar det på dörren och där står stora tysta män i sina rustningar och undrar saker.
– Förlåt, jag hade visst glömt nåt på spisen…
Säger hon när brandmännen lyckats stänga av brandlarmet. Men poängen – och det som visar att även kvinnor har ett belöningssystem som gör att också ni kan känna glädje över små saker – är min systers kommentar över den uppståndelse hon orsakat.
Hon säger:
– Jag är i alla fall glad att jag inte hade fått tinitus.

Hon: att jag inte funkar hur… ler på beställning eller vaddå? Om man vaknar och någon ger en order att le blir man ju direkt skitsur, men nu hände ju som tur inte det idag. Vaknade utsövd och hittade dig vid datorn redan bloggandes. Du sa att jag var söt, eller nåt liknande, och att det inspirerat dig till dagens ämne. Då blev jag glad och log. Och så läser jag detta, där jag och mina medsystrar framställs mer eller mindre som deprimerade surkärringar…

Ja, inte i andra delen då. Det var sött. På ålderns höst blir vi söta, snälla och tacksamma igen.

Fatta att dagens leende direkt utbyttes till irritation över det manliga jagets självgodhet.

Han: Som sagt, ätandet är puddingens bevis. Vad vill du göra idag, älskling?

Hon: grrrr…

Hon: blev en dag med många små glädjeämnen och många skratt och leenden. Berättar mer om dem imorgon, eller nån annan dag 🙂

Lördag: Bredvid växthuset stod en liten stuga

• 

• 

• 

Han: Och bredvid växthuset står en stuga, som också kräver sitt. Det började med att jag högg upp ett i hål i köksväggen i tron att väggen var lika dåligt byggd som den lät när man knackade på den. Förutom masonitskivan och parkettpanelen, visade sig väggen bestå av 2 ytterväggar och 2 bastanta inneväggar i en tums virke. Detta eftersom Margaretas Bertil hade ställt två små stugor bredvid varandra och spikat ihop dem i en tid när efterkrigstid övergick i egnahemstid och högkonjunkturen gjorde spiken väldigt billig.

• 

• 

• 

• 

Sedan fick jag hjälp att säkra taket av Snickarn/Höjdhopparn. Panelen i kökstaket visade sig dölja ett yttertak med dubbel takpapp, som i sin tur dolde ett plåttak – som inte är det nuvarande plåttaket utan ett yttertag som blivit innetak under historiens gång…

• 

• 

• 

• 

• 

Den lilla stugan bredvid växthuset visade sig bestå av tre (3) små bodar, ett garage och en två utbyggnader under ett och samma tak. Och denna vecka har jag byggt ett sovrum i vardagsrummet som kommer att överraska framtida ombyggare.
Satte upp reglar och gipsskivor i går. Återanvände ett fönster från vår andra stuga. Kanske spackla idag? Om hon inte behöver mig till annat.
Så har vi det.

Hon: Peppe, jag tycker det lilla fönstret mellan hallen/köket och nya sovrummet blev jättefint och bra för extra ljus.

Fortsätter klura på mina chilis. Kom på att jag nog sett en till mindre planta med lila blommor, då kollar jag förstås märkningen på den, genialt. Ja till man då hittar den och läser vad som står där…

Fredag: chili, chili, chili

Hon: idag har äntligen mina chiliplantor fått lite omvårdnad. De fick komma ut och få vind under bladen, men i skydd för solen under parasollet. Planterade om så många jag hann och hade större krukor till. Krukor är ett gissel, finns aldrig den storlek man behöver om man inte köper svindyra i lera. Nödlösningen idag blev ett gäng billiga plasthinkar som jag gjorde hål i botten på.

Sen upptäckte jag förstås en del felmärkningar. Konstigt, var sååå noga i år. Förra året lyckades jag blanda ihop alla, tror inte jag hade ett rätt. Men lite spännande det också.

Imorgon måste jag börja plantera om och organisera mina gurkor och squashplantor. Satt för många, förstås, och en del alldeles för tidigt. Som vanligt. Förra året var de så stora när det var varmt nog för utplantering att vissa inte gick att plantera om, hade redan stora gurkor och fick stanna kvar i krukor på altanen. Gick iof bra.

Torsdag: Adams död Visar hur trubbig ”Riskgruppen” är

Han: Tråkig nyhet om Adam Alsing. ”Ja, väldigt trist, se till att hålla dig vid havet med tanke på att du är i riskgruppen”.
Skriver Ludde Wadman i ett sms. Även han har känt Adam länge i Stockholms medievärld.

Jag vet inte om Ludde är ironisk. Jag kände Adams pappa Rolf långt innan Adam blev Alsing med hela svenska folket. Pappa Rolf, mångårig redaktör på bland annat Aftonbladet, är född år 1948 och tillhör även han ”Riskgruppen”.
– Vilket visar hur tragiskt trubbig den definitionen är.
Adam Alsing blev 51 år.
Våra tankar stannar till hos hans familj.

Han, senare: Här en historia som jag tror att Adam Alsing skulle ha skrattat åt eftersom han var en man med flera visitkort.

Härom dagens ringer en tjej och frågar om jag är nöjd med mina strumpor.
– Socks?
Jag blir full i skratt och säger som det är:
– Ja, jag är väldigt nöjd med strumporna. Däremot väntar jag fortfarande på mina kort.
Hon förstår naturligtvis inte vad jag menar. Hon var knappt född när det började. Började gjorde den här historien den 29 november år 2004: Den poppar upp under det sedvanliga morgonzappandet bland nyhetssajter. Reklamen för ”Gratis visitkort!” Popuppen (som det hette på nysvenska i början av 2000-talet) är av den ovanligt envisa typen och till slut är jag fast. Knepet är det gamla hederliga: Istället för frågan, ”Behöver du ett visitkort?” ställs jag direkt inför det oemotståndliga valet, ”Vilket kort passar just dig?”.

Alltså kryssar jag för ett alternativ och snubblar genast ner i nästa vallgrav:
– Designa ditt eget kort.
Jag har alltså med proffs att göra. Kallhamrade typer som vet att det nya näringslivet är till bredden fyllt av entreprenörer som raspar ner sina affärsidéer på en servett men ägnar timmar åt att designa Kortet.
Jag väljer den sobraste mallen. Namnet är enkelt, men du känner viss tvekan om vad du skulle skriva på titelraden.
Det får bli ”Yrke: Peppe Engberg”.

Och så den avgörande knuffen: Premien. För ett tystlåtet folk som aldrig lärt sig pruta är Premien beviset på att vi svenskar gör en bra affär. I det här fallet träffar erbjudandet rakt i veka livet. Jag erbjuds tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovar virilitet, platt mage och trevligt sällskap. Det är som om reklamma- karna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Jag erbjuds att beställa 500, 1000 eller valfritt antal kort till ett icke iögonfallande pris. Förblindad väljer du dock att handlöst falla i den sista fällan: ”Testa gratis!”.
Tvåhundrafemtio kort gratis. Räcker inte det? Handen på hjärtat – hur många nya affärsrelationer vill man egentligen ha. I efterhand kan det sägas: I mitt fall hade det blivit billigare att inte välja gratis. Redan efter någon vecka ligger det första paketet i postlådan.
Sedan dess har de regelbundet ramlat in.
– Kalsongpaketen, alltså.
De första var gratis. Det andra paketet kostade 34:50. Redan då hade jag glömt sambandet med Kortet. Det tredje paketet kostade 174 kronor och efter det fjärde paketet tröttnade kvinnan i mitt liv på min nyvirila image.

Jag tar itu med saken. Skriver ett brev där jag säger upp avtalet. Det som händer: Kalsongerna slutar dimpa ner i brevlådan – istället började jag få strumpor från samma företag.
– Socks.
Därefter händer ingenting. När jag läser om min dagsnotering från år 2004 har det gått femton (15) år sedan min beställning av gratis visitkort. Och nu ringer alltså en ung säljare på Socks och undrar om jag inte vill testa ett nytt koncept.
Hon säger så:
– Ett nytt koncept.
Och häromdagen kom paketet: identiska strumpor med dem jag fick år 2004!

Slutsats? Jag drar slutsatsen att jag missförstått affärsidéen, ty ännu har jag inte sett röken av beviset på ditt affärsmannaskap – visitkortet.
Däremot dimper det alltså femton år efter beställningen av ett egetdesignat visitkort ner ännu ett 3-pack strumpor i min brevlåda.
Å andra sidan: Visst behöver världen fler strumpor än visitkort?
Åtminstone jag.

Onsdag: efter drygt tre timmar på Ikea…

Hon: och matte är väldigt nöjd med nya hyllorna! Så nu har även en del av småplantorna fått flytta in, och jag kommer få plats med fler. Men efter drygt tre timmar på Ikea och ett kök samt några sängar senare får det bli imorgon. Peppe såg mest fram emot Ikeas korv, men både korvserveringen och restaurangavdelningen var stängda, ingen lunch med andra ord. Men med lite chips och jordnötter till kvällsdrinken i växthuset så ser han ganska glad ut ändå. Trots hemsk ryggvärk…

Just, vi var först i Ljungbyholm på Blomster & Trädgård och köpte lite olika bärbuskar, bl a vita björnbär. Och så ett par blåbärsbuskar, en hösthallon och några andra konstiga bär som Peppe absolut ville ha. För de var billiga, brukar ju inte han bry sig om… men de var tydligen nyttiga så ok 😉

Tisdag: arbetsläger slutade i soffan

• 

• 

• 

Han: Arbetsläger. Smyckar växthuset. Planteringsbord. Hylla. 14 grader, men vind från NV. Bygger en solaltan i söderläge. Även tomater vill sitta i lä en stund. Inte jag. Ingen lunch. Inget P1. Missar Tegnells presskonferens. Lyssnar på lunchekot först klockan två. Sträcker mig i sidan. River mig på en hand. Hon arg för att jag flyttat på två plantor.
– Det är mitt växthus!
Blir snäll. Champagnedrink i hennes växthus. Lammstek och potatisgratäng till middag. Somnar i soffan redan till signaturen av Trädgårdstider.
Borde ha skrivit kallelse till stugföreningens årsmöte. Inget bloggande (hade en kul grej om mina strumpor). Vaknar av värken i ryggen. Tar en Alvedon. Skriver detta 02:20.

I världen bortom udden: K. ringer. Hon och B. har återhämtat sig från coronan. Särskilt han var illa däran. Eftersom han är läkare vägrade han låta sig läggas in.
– Säger något om svensk sjukvård som vi inte vill veta.
Apropå virus: Trump visar propagandafilmer om sin egen förträfflighet på sin (numera) dagliga presskonferens. ”We did the right thing. Everything we did was right.” CNN, New York Times och andra liberala medier avbryter sina sändningar. De fattar inte att Trumps anhängare älskar att hata dem. Jag är mer undrande över att våra grönfinkar vägrar att äta jordnötterna jag köpte hos Lantmännen.