Måndag: Det våras för granen … och Evert Taubes insats för världslitteraturen

Hon: årets julgran, som fick epitetet fulaste granen någonsin, har transformerats till finaste någonsin. Typ i alla fall. Och den skjuter skott och barrar inte alls. Den kommer få stå kvar ett tag till. Kanske inte ända till påsk som min mamma lät en gran som sköt skott vara kvar…

Hon: och mina dvärgtomater blommar för fullt, trodde jag skulle hitta någon liten liten tomat också, men inte än. Borde plantera om dem i större krukor men inväntar det varma vädret som utlovats i veckan. Då kan jag stå i växthuset och slipper spilla jord härinne.

Känns som om jag borde gjort mer nytta idag. (Typ planterat om trots jordspill…). Det enda vettiga jag företagit mig i det fina ”vårvädret” är en långpromenad ner till Södra Kärr. Tanken var att vi skull flyttat lite boklådor till torpet efter den, men han frös för mycket efter att ha stått ute i för lite kläder och pratat med kompisen Blomman när han skulle hämta upp mig.

… men nu går vi in i stugvärmen

Han: Vackra bilder, men här håller vi oss nära bokhyllan. Messi, Ronaldo eller Zlatan? För egen del röstar jag för att Messis landsman Borges är bäst i världen.
– När det gäller författare alltså.
Därför kom det som en glad överraskning att det var en svensk sjöman, vissångare, charmör och entertainer var den som introducerade 1900-talets mest inflytelserika författare i Sverige.

Även om minnet av denne gick under med briggen Blue Bird från Hull och glömdes bort av flickan i Havanna, Karl-Alfred, Gustav Blom från Borås, Svarta Rudolf, Charlie Boy, Blonda John och de andra som överlevt in i modern svensk TV-underhållning.
– Inte minst blir Borges skuffad över kajkanten av den unge sjömannen Fritiof Andersson som trots allt bara vill köpa sex en afton på Paseo de Colon men blir rånad, slår ihjäl en rasifierad medmänniska och hamnar i fängelse i Buenos Aires.
Synd och skam.
– Att Borges glömdes bort alltså.

Evert! Evert! Evert! Många tyckte om SVT:s dokumentär om Evert Taube. Särskilt de som inte tyckte om Jane Magnussons val att berätta om Taubes liv, musik och kändisskap.
– För lite Evert, tyckte många.Sveriges radios kulturrecensent Karsten Thurfjell hittade huvudpersonen ”mest i kulisserna, dold av egna later och nutida nytolkningar”.
– Det som saknas i SVT:s ”Evert! Evert! Evert!” är faktiskt Evert, konstaterade även Dagens Nyheter recensent Jens Peterson.
Det är för många andra intervjupersoner av varierande intresse. ”Prat prat prat i stället för bildberättande”. Musikjournalisten Andres Lokko jämför ängsligt Evert Taube med Leonard Cohen och Picasso. 
– I SVT:s arkiv torde det finnas många hundra timmar inspelat material med, av och om Evert Taube. Varför då inte visa mer av honom, även när han var som bäst? 

Taubes fem avgörande ungdomsår i Argentina får till exempel inte plats. Kanske tycker Magnusson att ämnet är uttjatat, undrar Carsten Palmær i Aftonbladet.
Där satt den! Nu närmar vi oss ämnet för dagens långa predikan!
– Visste du att det var vissångaren Evert Taube som introducerade Borges i Sverige?

Tänkte väl det: Ämnet för dagen är gamla böcker. Sent omsider inser jag att jag i år totalt glömde det här med nyårslöften. Såna brukar jag avge tyst för mig själv.
– Till liten nytta visserligen, men ett brutet löfte är också ett löfte.
Ett löfte jag borde ha avgett är att läsa mer. Som hon gör, faktum är att hon konsumerar en ny roman i veckan. Jag läser långsamt. Framför allt föredrar jag gamla böcker framför nya.
Därför ser mitt sängbord ut som det gör.

Borges, Truman Capote, Hemingways noveller, Steinbecks ”En underbar torsdag”. Just nu läser jag Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad” från år 1988 (året innan Berlinmuren föll, om du minns den).
Förvisso, ”Paradiset” ligger där. Romanen som nyligen gav Abdulrazak Gurnah ”dynamitpengarna” som Strindberg kallade nobelpriset.
Kerstin Ekmans ”Löpa varg” har jag läst, liksom Klas Östergrens nya roman ”Pistolerna”.
– Mycket bra!
Inser att de är böcker kommer jag att läsa om – när de blir gamla. Båda handlar om gubbar i min egen ålder som funderar över vad de egentligen bidragit med under sin stund på jorden – för att nu citera Vilhelm Moberg. En bortglömd författare som tack vare den nya filmen om Utvandrarna återupplivats som någon slags lokal kändis och till och med fått en egen hemsida.

Men när tarmarna verkligen kräver tuggmotstånd är det bara gamla böcker som duger.
– Du skrattar, men även japanska sumobrottare tror att själen sitter just där (därav: ju större mage = desto större själ.) Nu är vi inte många som tror det. På tuggmotståndet. Jag inser att jag i denna antikvariska diet bara har en kompis. G är fundamentalist – han har gjort till en dygd av att bara läsa gamla böcker.
Möjligen för att inte störas i sitt eget modernistiska författande.
– Och det funkar bra.

Som nybliven pensionär skriver han på sin femte roman bland gamla böcker: ”Nu sitter jag här i en fåtölj, befriad från lönearbete, ungefär som Michelle de Montaigne i sitt torn, omgiven av sin döde väns bibliotek, märklig känsla”, skriver G i ett brev.
de Montaigne (1533-1592) är en gemensam favorit. ”Montaigne bestämde sig tidigt för att vara sig själv och enbart sig själv i sina anteckningar om livet”, som det heter i Wikipedia. ”Han skydde och föraktade allt prål med falska fjädrar, och skämdes inte alls för att öppenhjärtigt berätta om sina egna svagheter – liksom han inte heller skämdes att berätta om sina förtjänster. Han hade ett glupskt och aldrig sinande intresse för andra människor och historiska personligheter, vars liv och åsikter han gärna jämförde med sina egna.”

Även en avdöd skriftställare som den österrikiske författaren Robert Musil (1880-1942) tillhör favoriterna. På den tiden när jag fortfarande fyllde år fick jag Musils praktverk ”Mannen utan egenskaper” av G.
– Men även i G:s inre värld heter favoriternas favorit Jorge Luis Borges.

Livet bland gamla böcker är inte problemfritt. Men det finns ljuspunkter. I sitt nyårsbrev skriver G: Hej Peppe och god fortsättning! Efter mitt första besök på KB i måndags, hela förmiddagen satt jag i Stora läsesalen och njöt av arbetsbefrielsen, insjuknade jag i covid-19. Men det är omikronvarianten så det verkar inte bli så farligt, ingen feber längre, lite ont i halsen, men försatt i karantän är jag. Såg denna artikel i SvD och tänker att livet ändå är ganska fint på något knastertorrt sätt.

Artikeln som G messar handlar om ”Borgesiana”, en essäsamling som Borgesöversättaren Oscar Hemer publicerat på Bokförlaget Tranan år 2021. Samma förlag har gjort den kanske viktigaste förlagssatsningen på årtionden genom att ge ut Borges samlade verk på svenska (och som naturligtvis står i bokhyllan här på udden).
– Borges lever alltså!
Även om somliga tror att han hette Börje.

Det är kuriosa, men kuriosa som roar stofiler som G och mig. Det är nämligen här SVT:s dokumentär ”Evert, Evert, Evert” får oss Borges-supportrar att yla som AIK-huliganerna efter förlustmatchen mot Halmstad.
– Varför missade statsfinansierade public service-televisionen Taubes hyllning till Borges?!
Om jag inte minns fel sjöng man bl a ”Den kinesiska muren”, Taubes bästa dikt och visa om du frågar mig. Dessutom är det ett pionjärverk inom det som idag kallas spoken words.
Lyssna här:
Det var Shi Huangdi, kung av Qin
Som lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid
Innan Jesus var född
Det var kungen av Qin, Shi Huangdi
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren
Et etc.

Dikten, som Evert Taube läste in år 1960 är fortfarande mycket aktuell med tanke på den tilltro till murar som makthavare i både öst och väst visar idag.
– Och Evert var beläst även om många såg honom som en lättviktig vissångare.
Det är nämligen ingen slump att dikten i Evert Taubes original heter ”Muren och Böckerna” – en titel som han lånat rakt av från Borges första essä i samlingen ”Andra Inkvisitioner” från 1952 (se sidorna 170-174, Borges 2).
För att säga som det är: Dikten som helhet är en poetisk kortversion av Borges text. I fjärde versen heter det:
Borges har sagt i en märklig skrift
Att skuggan av kinesiska muren
Är skuggan av en härskare som ville
Plåna ut sitt rikes hävder ur historien
Stryka trettio seklers odling bort från jorden
Bygga upp en mur omkring sej själv mot döden

Evert Taube visste alltså mycket väl vem Borges var långt innan svenska kulturjournalister gjorde det. G känner naturligtvis till Taubes dikt, men det jag kunde roa honom med under hans karantän är en detalj som Oscar Hemer berättar för oss i ”Borgesiana”:
– När kultbandet Dag Vag på 80-talet gjorde sin version av ”Den Kinesiska Muren/ Muren och Böckerna” hade de uppenbarligen inte hört talas om Borges och dennes ”märkliga skrift”.
I bandets suggestiva version reducerades denne världslitteraturens gigant till någon Taubefigur som heter Börje!

Nu vet du det också. Om du nu bryr dig. Som G och vi andra B-huliganer gör.

Apropå att bry sig. Apropå gårdagens matexcesser uppmanar en läsare oss att inte publicera såna bilder. Detta för att inte skapa upplopp och hungerrevolter här i trakterna, där dylika kroppkakor uppskattas. Vill därför lugna allmänheten.
– Stanna hemma. Det är för sent, provianten jag fick med mig hem är uppäten.
Finito! Inte ens doften av uppstekta kakor finns längre kvar över udden. Serverades enligt kockens anvisningar:
– Med stekt ägg, smör och lite grädde och utan lingonsylt.
(Eftersom jag är fin människa avstår jag från att beskriva hur enastående gott det var).

Söndag: Dagen efter öländska kroppkakor

Han: Gillar du öländska kroppkakor? Jag menar inte kroppkakor utan stora hemlagade öländska kroppkakor serverade med grädde, smör, lingonsylt och vin från Öland!

För länge sen, i förr-i-förr-i-tiden-tiden (1400-1500-talen) när européerna upptäckte den värld som kineser, morer och isländska vikingar redan upptäckt, hände det att när Columbus, Vasco da Gama, Magellan m.fl. passerade särskilt underbara paradisöar att de lät sina kartritare medvetet ange fel koordinater för att ingen annan skulle hitta dit.

Jag är inte lika snål, men nästan. Därför nedtecknar jag endast detta i dagens (b)logg: Om du från udden går stigen runt Margaretas stengärdsgård, passerar resterna av Bertils brygga (som har andra namn i andra stugor), fortsätter in mot viken förbi Båtbryggan (som nu är snyggare än nånsin!), Midsommarstångens heliga plats, Gungställningen (nu utan gungor), tomten med Den Förlista Ekan, vidare in på stigen förbi Den Mördade Enen och Bingoboden (där lokalbefolkningen lät hålla glada Grisfester i oktober) och … ja sedan är det bara att följa doften av nykokta öländska kroppkakor.

Jag berättar inte mer. Trots att kocken skickade med proviant på vår fortsätta resa runt udden missunnar jag ännu alla er andra att glufsa i er Bramstedts kroppkakor.
– Tusen tack för en trevlig och en bokstavligt talat god lördagskväll!
                         Nedtecknat dagen efter av signaturen: ”Fortfarande mätt och däst”.

Lördag: Gud så bra Gudfadern fortfarande är!!

Hon: tänk att jag fortfarande tyckte Gudfadern var sååååå himla bra! Trodde vi skulle tycka den var långsam och omodern och snabbt slå över till Netflix och se sista delen av Kastanjemannen istället. Men icke, släng dig i väggen Kastanjeman säger jag. Det blir Gudfadern II ikväll, 21:00 på SVT1. Längtar redan!!!

Dessutom var ju faktiskt boken en höjdare den med. När jag tittade på filmen igår kom den liksom tillbaka i minnet. Läs den om du inte gjort det. Och se filmen på play om du missade att se den linjärt igår.

Annars har dagen gått till brödbak. Först scones till frukost. De blev ganska okej, kunde nog stått i ugnen ett par minuter till…:

Sen ett mörkt bröd med mycket rågkross i som legat och dragit i kaffe under natten. Hade dock varit lite snål med surdegen så de blev inte riktigt så höga som de ska. Skit också!! Är ju ändå fyra (misslyckade) limpor…:

Och så ett ljusare surdegsbröd med endast kulturarvssorter i, vilket också gör det lite mer svårbakat. Pyttelite Emmermjöl, det är knepigast. Sen Ölands– och Dalavete. Och så Dinkelmjöl. Alla sorter är ekologiskt odlade på Solmarka Gård, som ligger ett par mil norr om udden. Degen ska kalljäsa i kylskåp över natten så först imorgon vet vi resultatet.

Hann med en promenad medan det mörka rågbrödet stod i ugnen. Kunde gått illa, träffade så många trevliga grannar på vägen som jag stannade och pratade med så jag fick springa sista biten hem …

Han: Instämmer när det gäller Gudfadern! Vad gäller hennes blogg i övrigt har jag tänkt på det länge. Hon är som änderna i vår vik. De stretar på från morgon till kväll. Vad de tänker är svårt att veta, men i betraktarens öga ser de ut som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson gjort i julhelgens repriser på TV4:
– Jag har en plan!

En plan som ibland kräver även den närmaste omgivningens insatser.
– Hägern däremot är fågelvärldens filosof här ute hos oss.
Timme efter timme står den där på sin sten och ser mörkret sänka sig över världen, åtminstone udden.
Det är svårt att veta vad den tänker, men mycket mer än tänker gör den inte.
– Filosofen lämnar allting som det är, konstaterade Wittgenstein.
Och han borde veta.
Inte för inte kallas han för poeternas, konstnärernas och författarnas filosof.

Det vill säga de yrkesgrupper som i likhet med hägern ”lämnar allting som det är”.
Visst, de väsnas lite då och då. Som poeten Katarina Frostensson gör i sin tredje försvarsskrift om maken, Kulturmannen Jean Kladd (A, andra tankar. Bokförlaget Polaris).
Men på hela taget iakttar de bara världen.
Iakttar för att förstå och med ord beskriva vad som händer omkring dem.
– Men utan att gripa in och förändra någonting.
De bokstavligt talat lämnar saker och ting som de är.

Du har förstått, eller hur? Allt oftare känner jag mig en häger. Särskilt så här vintertid när marken är hård och vinden kommer från nordväst.
Jag upptäcker att jag allt oftare lämnar saker som de är.
Men idag har jag i alla fall ritat en häger som står och tänker på sin sten.
– I mina stövlar.

PS: Två sjömil utanför udden, mot nordväst, ser jag som vanligt Garpen fyr. Kanske borde vi ta över den och driva värdshus? Nån måste göra det, för i höstas valde kocken Niklas Banérsson att lämna fyren för att driva Hotell Amigo i Emmaboda.
Nu jagar föreningen Garpens Vänner en ny värdshusvärd som är redo att ta emot alla turisterna. De som vallfärdar till den anrika fyren för att se det lilla rummet som nån Ernst Kirschkål ”känd från tv” renoverade år 2009 så att det nu ser ut som alla andra rum denne barfota kulturman inrett under de senaste hundra åren, inklusive kuddar och plädar och några pinnar i brasan.

Ja nån borde verkligen göra en insats för Garpen, tänker hägern.
– Även Dalskärs Camping är till salu.
– Jag tycker du ska åka till torpet och ta itu med din ateljé, säger hon som alltid har en plan.
Kanske i morgon.

Fredag: Det verkar bli en torr sommar i Gökalund

Han: Jag vet att även du går och längtar efter vårtecken. Okej, här kommer mitt bidrag: ”Skatan har ej större vördnad för den helige juldagen än att hon just då börjar sitt byggnadsarbete. Hon vet redan då hur sommarens väderlek skall gestalta sig och bygger högt i trädtoppen ifall den blir våt, ty hon tycker ej om takdropp; blir sommaren torr, bygger hon bland trädets lägre grenar.”

Så lyder ett axiom från den svenska folktron. Och det verkar bli en torr sommar ty vår skata har redan flyttat in i vårt soldattorp. Upptäcker hennes bo när vi idag ersatte besöket på gym (obs! ironi) med att på allvar börja tömma vårt lager. Har kört ett lass med ytterligare åtta boklådor till torpet.
– Ibland beklagar även jag min oförmåga att göra mig av med böcker.

Å andra sidan har vi även gjort en första översyn av elnätet i torpet och dessutom testat att elda i kakelugnen.
– So far so good.
Vi får se om skatan är kvar i morgon. Eller om vi får trevligt besök: ”Flyttar hon från sitt bo, förutser hon eldsvåda i dess närhet. Det enda gagn hon gör människan, är att hon genom att skratta i närheten af boningshuset varskor att gäster komma under dagens lopp.”

Hon: känns bra att vi äntligen börjat tömma lagret på boklådor så att jag kan hitta allt annat som gömmer sig bakom dessa mängder av böcker. Kanske han borde öppna antikvariat i ladan istället för ateljé…

Torsdag: Det blåser på udden – är det därför elmätaren snurrar så snabbt?

Han: Vintertid kostar det att värma upp stugan på udden. I december 2020 ville E.O.N. ha  3 622 kronor av oss.
Det tyckte vi var mycket. Möjligen tyckte även ansvarig på E.O.N. det, för hen varnar oss: ”Om du förbrukar lika mycket i år som vid samma tid förra året (2 264 kWh), och med nuvarande pris skulle beloppet nästa gång bli cirka 3300 kr.”

Ett år senare får vi E.O.N:s nota för december 2021:  8 982 kronor – för ganska exakt samma mängd kilowattimmar. Även denna gång påpekar den pedagogiske avsändaren på E.O.N: ”Om du förbrukar lika mycket i år som vid samma tid förra året (2 965 kWh), och med nuvarande pris skulle beloppet nästa gång bli cirka 10000 kr.”
10 000 kronor!
För en månads lyse och värme i en liten stuga!
– Ändå hoppas jag att E.O.N. inte invaggar oss i samma falska trygghet som förra gången.

Ja, jag tar det personligt. Jag är uppvuxen på ett kraftverksbygge. Ibland gick stömmen. Det berodde oftast på att snön fått något träd att falla över någon ledning, men det fixade man på någon timme.
– Det här är nåt annat.

Efter att under sju decennier haft världens stabilaste elproduktion och distribution har vi hamnat i något mycket mer obegripligt. Priset på el rusar värre än inflationen i den värsta bananrepubliken.
– Och det konstigaste av allt är att ingen tycks bry sig på allvar.
Inte ens Expressen har lyckats peta ihop en löpsedel om den vanliga folkstormen ( = 7 arga läsare). Oppositionen fortsätter spela politikens ”Sänka skepp” som just nu snöat in på KU-anmälningar (typ mot energiministern).

Inget ”Eluppror” så långt ökat når och våra vanligaste opinionsbildare är fortfarande upptagna med att sia om framtiden enligt temmat i Netflixfilmen ”Don’t Look Up”.
– Att man inte tittar upp från tangentbordet?
Kan det bero på att stockholmsmediernas åsiktsmaskiner inte bor här i södra Sverige där prishöjningarna är som störst?

Det värsta av allt är att jag inte begriper hur vi hamnat här. För sex månader sedan fanns det ingen elbrist … förlåt ”effektbrist” och ”effektbalans” heter det just nu på marknadsekonomins fikonspråk.
Det näst värsta är att jag begriper att jag inte alls begripit hur saker och ting hänger ihop. Jag är till exempel för vindkraftens utbyggnad – även utanför udden.
– Men är ökad effektobalans verkligen lösningen på effektobalansen?

Lyssna här på Björn Gillberg, den gamle miljökämpen och kärnkraftsmotståndaren:
– Vindkraften, elhysterin och elbristen hotar välfärden, demokratin och miljön, menar Gillberg.
Och du, säg gärna att Gillberg har åt helvete fel! För det här in det mest omskakande analys jag hört under hela elkrisen.

Varför jag vill att Gillberg ska ha fel? Utanför udden vill ett företag bygga en vindkraftspark. det har jag inget emot (se bloggen ”GÄRNA VINDKRAFTVERK MEN INTE …?”
Frågan är bara hur vi kommer att märka av denna vindkraftspark på elmätaren?
– Blir E.O.N:s nota högre eller lägre än årets decemberfaktura?

PS: 3 sorters utegrillad korv med bröd är annars en alldeles utmärkt energikälla. Särskilt när temperaturen (-3°) känns som -6° när vinden kommer över havet från NV i 5-9 m/s.
– Tack kompisar för denna gång!

Onsdag: Den vårdag de svaga kallar höst

(Uppdaterad med en eftermiddagsdrink 17:09)

Han: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst. Nu blommar heden röd av ljungen och hvitt av liljor älvens bröst.”
Så diktar Erik Axel Karlfeldt i ”Höstens vår” och så känns det i mitt bleka bröst. Jo faktiskt, hon behövde bara komma hem för att gubben på udden skulle känna sig frisk.
– Den höst de friska kallar vår!

Visst är det så. Onsdag 5 januari 2022, det är 3° varmt, 4-5 s/m vind från sydost och det regnar på udden.
– Är det slutet på hösten eller början på våren?
Att jag frågar beror inte bara på att jag vaknat med laddade batterier.
Kvinnan i mitt liv har dessutom på allvar börjat bekymra sig för vårsådden.

Och som ett tredje vårtecken: Till frukost upptäcker vi en oinbjuden – men välkommen – gäst.
Årets första geting!
Möjligen fjolårets sista. Men varför backa in i framtiden?
– Alltså bestämmer vi oss för att betrakta henne som ett tidigt vårtecken.

Att det är en hon är givet. Även bland getingar utgör hannarna det svaga könet. I Vespidae-land existerar inget #metoo – folk med snopp har bara en funktion. De dansar en sommar och sedan tack och ajö.
– Endast de befruktade honorna överlever vintern.

Kanske tänker du: Getingar, usch. Du har fel. Getingar är synnerligen nyttiga djur, särskilt om du bor på en udde och odlar tomater och chili. Getingar fångar mängder av insektslarver som annars ställer till med problem i hennes odlingar.
De vuxna getingarna älskar dessutom nektar och denna diet gör getingarna till viktigare pollinerare än många enfaldiga människor tror.
– Särskilt du som samtidigt säger att du ääälskar goda äpplen, päron, plommon, körsbär, jordgubbar, hallon och björnbär.
Du tänker kortare än din snabel räcker!
Och rosor.
– Även flock- och korgblommiga växter (typ astrar, blåklint,tusenskönor) hör till dem som behöver sina getingar för att blomma.

Visst, de kan stickas. Men bara om du bär dig dumt åt i deras sällskap. Och jag är inte rädd. Därifrån jag kommer fanns en hemlig ”getingbön” som skyddade oss:

Geiting, geiting, etterspik
ta satan e du kommen
å hanom e du lik.
Stick i stein, men int i bein
stick i mull, men int i hull,
i trefaldighets namn.

Hittills i vår har den besvärjelsen, som finns i flera versioner, funkat bra.

Hon: alltså getingen kan jag väl fördra, men bladlössen…grrrrrrr!!!! På mina övervintrande chilis förstås. I mängd!!! Så himla dumt att låta dem stå härinne tillsammans med allt nyplanterat. Men nu fick de flytta ut i friggeboden, utan växtbelysning. Kraftigt besprutade med såpa och neemolja. Och ut från badrummet, och den varma golvvärmen, fick de nysådda chilisarna flytta. De tittade upp ur jorden medan jag var i Stockholm. Kul! Men nu får jag hålla koll, bladlössen kanske ligger och avvaktar för att hugga in på de små ”bebisarna”….

Han, igen: Och som ännu ett vårtecken serverar vi i kväll en Old Cuban på finrom (tack grannar!),lime, champagne och med årets första myntablad från rabatten vid sjöboden.
Ses nog först i morgon här i hörnet. Råkade nämligen blanda ovanstående ingredienser för 6 personer.
– ¡Salud, querida esposa!

Tisdag: började bra, men tidigt…

Hon: det blev en bra morgon och förmiddag. 12:20 gick tåget söderut! Och om tåget fortsätter att gå som tåget är jag i Kalmar strax före fem!

…. och positivt covidbesked här hemma

Han: Äntligen! Men hon vill att jag testar mig först. Eftersom jag mår som jag mår. Hasar mig alltså ur sängen, öppnar asken med självtest och vecklar upp instruktionen.
– Herregud den ser ut som en kinesisk väggtidning under kulturrevolutionen!
Detta är information, inte kommunikation! Du ser det inte men nånstans i mitten av textmassan står det – Läs noga igenom hela denna instruktion!

Om det inte var hennes skull skulle jag veckla ihop ordmassan och snyta mig i den. Nu tar jag till mig innehållet, penetrerar mig själv och droppar tre droppar där de ska droppas.
Nej, jag är inte överraskad.
– Utslaget är negativt, det vill säga positivt.
Undrar du också vilket snille det var som kom på att man skulle använda tvärtomspråket just i detta fall. Det skedde i alla fall innan även läkare insåg att all kommunikation bör ske på mottagarens villkor för att gå fram.

Ingen covid, alltså. Bara huvudvärk, nackspärr – och nu ont i vänster näsborre. Men sånt räknas ju inte längre i tider av pest.
– Ses om en stund!

Måndag: Fortfarande mormor… och han får en släng av post-stockholmssyndrom

Hon: ja jag är fortfarande kvar i Stockholm och har fullt upp som mamma, svärmor och mormor.

Plus kock faktiskt. Mammorna ville så gärna att jag skulle göra en gratäng som jag lagar av alla tomater och zucchini på sommaren. Men hur skulle det gå med endast ”köpetomater”… jodå, den blev faktiskt helt ok ändå!

Jag och Alice fick ta en tur till Högdalens centrum (i duggregnet) för att köpa ingredienser och lite annat smått och gott. Mamma Meli behövde få jobba lite i lugn och ro.

Alice somnade dock direkt, och mormor fick tid att ta en tur på Lindex också före matinköpen på Coop. Och vågade ta rulltrappan upp, med barnvagnen, gamla takterna satt i. Pust! Okej, det blev hissen ner, det kändes tryggare…

Han: Underbar läsning! Inte undra på att jag känt mig trött hela dan. Nej, inte covid. En släng av post-stockholm-syndromet. Hade tänkt köra ett flyttlass från lagret till soldattorpet. Reducerades till en lunch hos Tåbbe & Fred i Torsås.
– Levergryta med kokt potatis och lingonsylt.
Får man inte i Stååckhålm.

Och sen fick det bli sängen igen och dåliga filmer på tv, typ 2012. En film på TV3 om jordens undergång tio år innan alla pratar på Don’t Look Up. Same story, bortsett från att den mest påminner om USA-etablissemangets flykt från Afghanistan år 2021.
– Bekräftar slutsatsen att alla förutsägelser om framtiden är meningsfulla endast i en värld där ingenting av betydelse någonsin händer.

Hon: imorgon kväll kommer jag hem till udden igen, husse och kissarna!

Nyåret 2021-22: Så här får det gärna fortsätta

(Uppdaterad 19:07)

Han: Två bildserier summerar nyår i Stockholm 2021-22. Så här trevligt hade hon & jag i glada vänners lag …

… och så här lugnt och fridfullt hade jag med mig själv mitt bland goda vänner i Sturehofs personal innan jag tog tåget hem till katterna och kråkorna på udden igen.
– Klart 2022 blir ett bra år!

Hon: och jag stannade kvar i stan för att hinna vara mamma, mormor och farmor lite också innan jag far ner till kissarna igen för att vara matte.

Nyårsafton: vi kommer nu…

Hon: och så en massa massa fler roliga nyårsaftonar tillsammans med Mia och Bengt har det varit. På Mallis x 2, i Berlin, i Rom, på Åsögatan, i Bromma m fl m fl. Och i år blir det Villervallan igen. Och Bengt, nu kan du börja blanda drinken… tåget går som tåget!

Bengt (igår…):