Onsdag: Äntligen en påsk i takt med tiden

(Uppdaterad 17:45)

Han: I år är tajmingen perfekt. Påskliljorna på udden slår ut som namnet anger: till påsk.
– Eller om det är tvärtom.
För en gång skull infaller påsken i takt med naturen. 

Det är inte självklart. Till skillnad från julen halkar påskheglen omkring i kalendern. Julafton är alltid den 24 december, men påskhelgen infaller någon gång mellan den 22 mars och den 25 april.
– Att det är så kan vi skylla på kyrkomötet i Nicaea år 325.
Som så mycket annat. En smart PR-kampanj har fått medievärlden att tro att alla (män) tänker på Rom, men ska vi förstå världen av idag bör vi tänka på kyrkomötet i Nicaea år 325.
– Det var där allt började.
Åtminstone när det gäller påskfirandet.

Från början var allt mycket enkelt. Eller så var det tvärtom – det strulade till sig redan från början. För kristna är påsken årets viktigaste högtid; Kristus korsfästes och dog på långfredagen för att återuppstå på påskdagen.
– Värt att fira, tyckte den lilla kristna församlingen.

Problemet: Guds son dog mitt under firandet av Pesach, det judiska påskfirandet till minne av israeliternas uttåg ur Egypten där de hade hållits fångna av den egyptiske faraon.
Alla sekter hålls samman av trossatser och önsketänkanden, men också av symboler som skiljer ut dem från andra.
– Egna hälsningsriter, kläder (typ röda kepsar made in China), inte minst egna högtider.
Från början fanns alltså en inbyggd motsättning hos de kristna: Viljan att avskilja sig från det judiska påskfirandet vs. att utnyttja de röda dagarna men ge firandet ett nytt innehåll (jfr hur de kristna tog över asatrons helgdagar i vår del av tundran).

Till saken hör att den judiska påsken redan var på glid. Det judiska ”Pesach” börjar den 15 Nisan och firas under sju eller åtta dagar. Nisan är den första månaden i den judiska kalendern, vilken i sin tur var en mix av Moseböckernas skapelseberättelser, komplicerade matematiska beräkningar, astrologi, ett tydligt babyloniskt inflytande med mera.
– Den judiska kalenderns referenspunkt anses traditionellt sett vara ett år före världens skapelse, vilket t ex betyder att år 5783 inleddes efter solnedgången den 25 september år 2022 i vår tidräkning och att påsken därmed förskjuts från år till år.
– Förvirrande, särskilt för religiösa grupper som också firar påsk, men en annan påsk.

För att göra en lång historia kort: När kristendomen spred sig över världen blev förvirringen ohållbar. Och här citerar jag rakt av en habilt skriven TT-bulletin i dagens tidningar: Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 bestämdes att påsken alltid skulle firas på en söndag och hur påskens datum skulle räknas ut, vilket ledde till principen som gäller i dag.
Påskdagen firas ”den första söndagen efter den första fullmånen och efter vårdagjämningen”.

Frid och fröjd? Inte riktigt. Som alla sekter förökade sig även de kristna genom celldelning och de därför firas den kristna påsken på olika dagar i olika delar av världen.
– Det beror på att den ortodoxa kyrkan går efter den gamla romerska så kallade julianska kalendern, medan katoliker och protestanter använder den gregorianska kalendern. En kalender som har sina rötter i den Babyloniska kalendern, men har behållit den julianska kalenders månadsindelning men har en annan årscykel.
(Fråga inte varför, det bara är så.)

Att påsken 2025 sammanfaller med att påskliljorna slår ut på udden ser ut som en tanke.
– Tack vare besluten i kyrkomötet i Nicaea år 325 sammanfaller nämligen både det ortodoxa, det katolska och det protestantiska påskfirandet just i år.
I år det dessutom 1700-årsjubileum för detta gubbmöte Nicaea (som idag heter İznik och ligger i Turkiet).
Alltså, ännu en god ursäkt att fira påsk med lite svensk påskmat.
– T ex med krämig matjessill med örter, pepparrot och senap a la udden.

PS: Som du förstår har hon inte tid att skriva. Förutom att hon lagat mat hela veckan förbereder hon allt annat inför påskfirandet.
– För nu väntar farmor bara på påskens stora återkomst:
Barnbarnen Iggy och Jack.

Hon: jag har minsann också lagt in sill. Sahlens på matjesfileer med krossad tomat, dill, ättika, socker, lök, krydd- och svartpeppar. Den gjorde min mamma! Han har gjort ett nytt recept, på filéerna som blev över. Spännande!

Bakat två mörka limpor och tre baguetter på surdeg. Ser kanske mer ut som limpor det med…

Och en kaka med citron och mandelmassa som jag brukar göra till påsk, i alla fall när Filippa (svärdotter) kommer. Hoppas hon gillar den i år med. Borde ju påsk-piffats förstås. Gjorde ett misslyckat försök med små vitsippsblad, var ingen bra idé, så det blev bara florsocker

Och givetvis har farmor gjort köttbullar också. 73 stycken, ganska stora. Borde räcka.

Nej nu ska jag åka och hämta älsklingarna vid flyget. Hoppas det blir bättre väder i påsk än vad prognosen säger. Håller tummarna. Glad Påsk!

Måndag: grönt är skönt, och nyttigt…

(Uppdaterad 20 april)

Hon: idag rök en hel del av vår fina fjolårsplanta med grönkål. Tog även av purpukålen eftersom det gjorde ont att strippa av allt på den gröna som blivit så fin med nya blad längs hela stammen. Men snart ska ju årets ut i pallkragarna, och de ska ju ätas inte bara beskådas.

Blev en grönkålspaj med fetaost, lök och parmesan. Smakade av fyllningen, allt fick inte plats, den var himmelskt god. Sen skulle det på topping av valnötter också. Lite overkill kanske, de lär nog trilla av när vi hugger in…

Dagen fortsatte i grönt. Utemöblerna behövde målas, vintern går hårt åt möblerna som står ute.

Även bordet i Chateau Margaretas uterum fick ny färg, det var omålat och täckt med duk tidigare. Varför har vi inte målat det tidigare…

Och pyntats inför påskens finbesök har det också. Dessutom har farmor fyndat ett par ”nya” bilar på Vågen. De går också i dagens färg..

Han: Ännu ett vårtecken. Den gröna vågen har nått udden. Hedras den som hedras bör:

Nu till dagens tråkiga besked. Även Mario Vargas Llosa vart dö*). En favoritförfattare, skarp i analysen. I Tant Julia och författaren (1977) berättar Vargas Llosa om Goar Mestres, vars kubanska medieimperium på sin tid sålde radioföljetonger över hela Latinamerika.
– I lösvikt.
Affärslogiken var enkel:
– Kan man sälja kött och smör och ägg per så kilo kan man naturligtvis sälja manus på samma sätt, menade Mestres.
Särskilt i en tid när det stora utbudet av ord omöjliggör en djupsinnigare textanalytisk värdebedömning.

Vid den tiden, som även var min tid, betalade redaktörer och förläggare per ord. Men, menade Mestres, om det inte finns tid att läsa igenom texterna så finns det väl ännu mindre tid att räkna igenom alla orden.
– Ord i kilopris, alltså.
I vår tid finns det fler böcker i modebutikerna än hos bokhandlarna.
– Som inredningsdetaljer (sic!)

PS: Om du undrar: ”Vart dö” är ett uttryck som författaren Lars Gustafson använde. Det var så han uttryckte sig, den pensionerade yrkesläraren Lars ”Vesslan” Westin i En biodlares död (1978):
– De är praktiska här i Norra Västmanland. Man säger aldrig på västmanländska ’han dog’. Man säger ’han vart dö’.
Även herr Gustafsson vart dö i april (2016) och i vår har jag nyligen än en gång omläst Förberedelser till Flykt (1967). Den är fortfarande lika bra som den var när jag läste den första gången i början av 70-talet.
– Det märkligaste är att Gustafsons historier (tillsammans med Norman Mailers Varför är vi i Vietnam?) är den bok från det politiskt högoktaniga decenniet som jag minns mest.

Detta trots att ingen av böckerna är ”politiska”, aktivistiska. Mailers roman handlar om en bilhandlare som åker på hjortjakt i Alaska med sin tonårsson för att lappa ihop deras relation. Förberedelser till flykt är en novellsamling. Titeln har hämtats från den mest gripande texten, historien om en man som uppenbarligen planerar någon slags flykt från en enslig udde vid havet.
Men som vanligt när det gäller Gustafsson är det omöjligt att riktigt förstå vad som har skett och varför det har blivit som det har blivit.

Boken publiceras år 1967, samtidigt som Göran Palms En orättvis betraktelse, Jan Myrdals Myglaren och Göran Sonnevis och nu! – alla politiska pamfletter.
Lars Gustafsson hävdade senare att hans novellsamling ”borde ha tett sig utmanande världsfrånvänd,” men att tidsandan gjorde att även Förberedelser till flykt lästes genom de politiska glasögonen. ”En snäll och välvillig kritiker som PO Enquist kunde helt enkelt inte tänka sig annat än att boken ändå på något sätt måste ha något slags parabelkaraktär”, skriver Gustafsson i en tillbakablick.
– Enquist läser texten ”som en fabel över Vietnamkriget och fann den dålig som framställning av det historiska händelseförloppet”, skrockar Gustafsson (Fantastiska Berättelser, 2008).

Av dagens nyhetsbulletiner framgår att även Vargas Llosas böcker läses med politiska glasögon. Allt är politik, men Tant Julia och författaren är en självbiografisk historia om hur den unge författaren blir kär i sin (ingifta) faster Julia.
– Hon är skild och 14 år äldre än författarjaget.
Upplagt för förvecklingar inom familjen alltså.

Sensmoral i denna runa? Mitt svar är två: Gamla böcker är ofta bättre än nya.
Framför allt:
– Stora författare skriver små historier som fångar det stora skeendet bättre än de storslagna epos av små författare.

PS, senare. Diskussionen fortsätter. På Facebook följde detta replikskifte:

13 april: Grattis min fru och tack även för gråa dagar

Han: Vissa dagar går vi in i dimman tidigt. Söndagen den 13 april är en sån dag. När jag vaknade (05:14) var allt glasklart. Havet låg i bleke, en klotröd sol var på väg upp över Fimpan. Men det som hindrade mig från att gå tillbaka till sängen var en säl som fiskade utanför vår vik.
– Först trodde jag att det en mink eller möjligen en utter för den fiskade som ett mårddjur.
Det var först när den efteråt frukosten låg och flöt med nosen över vattenytan som jag visste att det var en kut.
Sedan kom dimman.
Till och med den stora gråhägern försvann in i det gråa.

Kustdimman uppstår när varm och fuktig luft sveper in över det relativt kallare havet (+6). Den varma luften kyls av så pass mycket att den kondenserar, dvs små vattendroppar i luften frigörs och det är det vi kallar dimma.
Ganska trist, tycker många.
– Men för uddens obotlige optimist döljer detta gråa vårens färggranna palett.

Grå är nämligen en färg som vägrar passa in i någon enkel färglära. Grått är varken en primärfärg eller en komplementärfärg, Målare kallar den för en neutral bro mellan svart och vitt.
– Men det är inte hela sanningen.
Grått är nämligen inte bara ett möte mellan svart och vitt. Det gråa uppstår även om du blandar gult+violett och rött+grönt.
– Eller om du blandar orange och blå färg, liksom orange, blått och gult.

Tittar du närmare ner på din palett kommer det ”gråa” att få olika nyanser beroende på de olika grundfärgernas karaktärer – modefärger som skiffergrått eller dämpad greige eller naturens varianter av duvgrå, drivvedsgrå, musgrå, trallgrå, kråkgrå eller den gråbruna nyans som rosenbusken har innan den sätter blad och blommor.
– 50 nyanser av grått har blivit ett begrepp.
Men sanningen är att det mänskliga ögat kan urskilja 500 nyanser av grått.

Med andra ord: Det gråa i förmiddagens kustdimman gömmer alla de grundfärger som tillhör våren på udden.
Tänk på det nästa gång den grå dimman sveper in över land.
– Kanske inte världens bästa tacktal – men skål kära fru! Tack för att du står ut och grattis på din 19:e bröllopsdag.

Andra minnesvärda dagar:

Skärtorsdag och bröllopsdag!

Onsdag: 16 år som gifta…

Skärtorsdag: också bröllopsdag…

Tisdag: Femton år är en bra början på en relation

Fredag: ”Livet har fått en viss smak”

Han: Författaren Carl-Göran Ekerwald är död. Han somnade in i tisdags 101 år gammal.
– Eller det var då han trädde in i vad han själv kallade för ”icke-varat”.
”Folk klagar över att det är tråkigt att bli gammal. Man förlorar framtiden”, konstaterar han i en annan intervju (Senioren 8/2023). ”Då vänder jag på det hela. Fördelen med att bli gammal är att du inte har någon framtid. Du slipper alla hyvel. Du har blivit fri.”
– Enbart en sån formulering är värd att minnas en människa för.

Men att jag bugar för en mästare är mer personligt är så. Ekerwald var en av sin generations kanske mest mångsidiga författare. Sedan debuten med novellsamlingen ”Elden och fågelungen” 1959 gav han i snitt en bok om året; romaner om småstadslivet, dikter om kärlek och relationer, biografier om Goethe, Nietzsche och Shakespeare. Sammanlagt närmare 60 titlar, samt en mängd artiklar och översättningar.
– Han återkom ofta till barndomens Jämtland, i såväl fiktionen som i essäerna.
Och det är där våra vägar korsades. För vad som inte framgår i dagens runor är att Carl-Göran Ekerwald var ordförande i juryn för något som hette Lyrans poesitävling.

Inget jättekliv för mänskligheten kanske, med ett stort steg för mig. För i maj 1968 läste min kompis Jarefors högt ur Östersunds-Posten: ”Lyrans norrländska litteraturpris tilldelades i år Per-Erik Engberg för ”Kalejdoskopisk uppgörelse mellan ögat och den sovande handen”.
I juryns motivering till priset heter det: I en kvalitativt mycket jämn serie dikter präglade av intelligens och engagemang gör Engberg upp med de flesta moderna attityder och företeelser i välfunna och ofta satiriska bilder, där han på ett fint sätt utnyttjat de typografiska möjligheterna …”
– Någon poet blev Engberg inte, men att utnyttja de typografiska möjligheterna blev hans liv.

Haha, den meningen lät som hämtat ur dödsruna, eller hur? Ofrivilligt.
– Även om tankar om ”icke-varat” på senare tid flutit upp även på udden.
Eftersom jag redan debriefat mig här i hörnet kan jag lägga att jag idag sett mitt hjärta slå. Jag har nämligen varit på ekokardiografi på Fysiologiska kliniken i Kalmar.
– Inget dramatiskt, rutinundersökning.
Detta eftersom läkarna kommit fram till att mitt hjärta förmodligen behöver en extra startmotor.
Orolig? Nej, gubben på udden är glad att han betalat skatt sedan min kalejdoskopiska uppgörelse mellan ögat och den sovande handen.

PS, apropå att resa tillbaka till framtiden: Läser på Facebook att Pia Gillsäter fyller år.
– Grattis Pia!
Om du inte vet vem Pia Gillsäter är så kan jag berätta att jag gått omkring i hennes kortbyxor.
Den sedelärande historien säger en del om både ålder och om Ekerwalds och min tid.
Har du tid över kan du läsa den här.
– Skribenter emellan kallar det för en cliffhanger.

Onsdag: På rymmen från arbetslägret. Eller ..?

Hon: egentligen borde jag bara uppdatera om alla de olika trädgårdsgöromål jag håller på med. Men blir dessvärre inte mycket gjort av sådant. Har inte riktigt haft lusten i år. Chilin visar det tydligt, de växer inte alls så bra som de brukar, suck! Och pallkragarna är fortfarande varken uppgrävda eller gödslade.

Vad jag pysslar med istället:

Keramik till exempel. I lördags var jag hos Gith och målade samt glaserade mina senast brända alster. Mest tallrikar. Testar olika färger för att se hur de blir efter nästa bränning.

Detta är alltså bara prototyper, så servisen kommer jag kunna hålla på med forever, typ ;). Och nu ska jag snart åka iväg och kavla lite fler muggar. Kanske träna på drejningen också.

Dörrmattor kan man också pyssla med. Det gjorde jag en ny hos Lise på Lisesgården i söndags! Förra årets höll på att falla i bitar.

Påskkransar och kvastar kunde man också göra:

Tina, kompisen nästgårds, gjorde en fin krans.

Boxas är också ett nytt alternativ till trädgårdsarbete. Gjorde jag igår. Och ett yogapass körde jag imorse. På gymmet alltså, inte hemma. Så när ska jag ha tid för mina plantor då, imorgon, basta!

Han: På rymmen från arbetslägret? Jojo. Som min mamma sa:
– Sitta ner kan jag göra när jag är död.
Och nu undrar du vad jag ägnat mig åt denna onsdag?
Svar: Intellektuellt arbete, dvs jag har läst morgontidningarna.
– Frågor på det?
Svar: Tullkaoset i världen påverkar inte bara börserna – utan också årets majblomma. Leveransen av blommorna är försenad och enligt Ekot är anledningen att Trumps förvirrande tullbesked gett stora störningar i den globala fraktkedjan. Försäljningen skulle börja i morgon, men i stället får man nu förlänga försäljningsperioden till 4 maj för att kompensera.
– Nu fattar till och med jag vad Trump är ute efter. Menlösa barn måste vara det perfekta offret för en mobbare.

Tiden går fort. År 1972 (hon blev 10 år det året) identifierade den amerikanske komikern George Carlin sju ord som du inte fick säga på tv.
– De förbjudna orden: ”shit”, ”piss”, ”fuck”, ”cunt”, ”cocksucker”, “motherfucker” och ”tits”, tuttar.

De fula orden är inte längre vad de brukade vara. Den store Frihetskämpen i väster har bannlyst 199 ord och begrepp som inte längre får användas i statens vokabulär.
Bland dem: equality, female, minority, anti-racism, black, climate change, discrimination, gender, cultural heritage, kulturarv.

På förekommen anledning undviker jag krigsrubrikerna även i dagens morgontidning. I de stora artiklarna ryms inget som jag inte redan visste. Det stora i det stora ryms i det lilla och små notiserna är de sanna tidsspeglarna; därav ovanstående nyheter i marginalen.

Liksom seriesidan, den mest pedagogiska kultursidan för oss som föredrar det korta formatet:

Dagens stora nyhet på udden är också liten: Idag kom sädesärlan äntligen ut till oss.
– Äntligen, ty redan måndagen den 31 mars skrev Isman: ”Idag kom ärlan”.  
Isman bor 300 m inomskärs. Sånt har betydelse.

Enligt Artdatabanken tillhör ärlan datumflyttarna. Enligt statistiken kommer hon till våra trakter omkring 21 mars. Men så här på våren märks det at vi bor på en blåsig udde i det kalla havet (+6°). Eftersom bloggen egentligen är en dagbok håller jag koll på när ärlan knackar på:
2021: 10 april
2022: 18 april
2023: 17 april
2024: 9 april
– Och se! I dag är det onsdagen den 9 april år 2025.

Ulf Lundell har rätt, sädesärlan är vår mest sällskapssjuka fågel (Vardagar, 3). Så här första dagen på udden är hon lite skygg, men hon brukar veta vad hon vill.
– Talgoxen vill ha ost, bofinken kräver sockerkaka och sädesärla vill ha ljust bröd.
Så har det låtit sedan Anna-Brittas tid och det verkar stämma även i år.
Men oss emellan: Det går lika bra med dotterns havrekaka.

Måndag: Mästare kommer (nästan) alltid tillbaka

Han: Idag är hon upptagen med alla göromål på udden. Så vi låter tankarna flyga inomskärs. Det här har jag ägnat dagen åt att tänka på:

”They never come back” hette en gammal film om en boxare som kom tillbaka för att ställa saker tillrätta. Historien till trots blev uttrycket en sanning i boxningsjournalistiken.
– Detta trots att det var en lögn redan när Floyd Patterson kom tillbaka och knockade Ingo Johansson i returmatchen (1960).

Även Muhammad Ali visade att uttrycket var falskt under ”The Rumble in the Jungle” mot George Foreman 1974. Sugar Ray Leonard pensionerade sig 1982, men gjorde comeback och besegrade Marvin Hagler för att bli världsmästare igen fem år senare.
Även George Foreman pensionerade sig efter att ha förlorat mot Ali och Jimmy Young (1977), men gjorde en legendarisk comeback och blev äldste tungviktsmästaren genom tiderna (45 år) när han knockade Michael Moorer 1994.
– Lägg till Lennox Lewis, Evander Holyfield och ukrainaren Wladimir Klytjko (Klitschko), som tog en paus från boxningen 2005–2008 på grund av skador, kom tillbaka och försvarade WBC-titeln fram till sin självvalda pensionering år 2012.
– Han är numera borgmästare i Kiev.

Aktiv i motståndet mot Putins imperialism är även brorsan Wladimir, rankad den bästa europeiska boxaren genom alla tider. Efter 24 segrar i rad (varav 21 KO) förlorade Wladimir oväntat mot Ross Puritty, men kom tillbaka och försvarade sin titel fem gånger (!) innan han la handskarna på hyllan år 2017.  
– Efter sin boxningskarriär har även han varit politiskt aktiv i kampen för demokratin i Ukraina.

Nåväl, det var en etymologisk bakgrund till ett uttryck som saknar relevans. Vad jag egentligen vill uppmärksamma är en motsatt tes:
– Mästare kommer alltid tillbaka!
Detta på förekommen anledning.
För i veckan flöt tre levande bevis upp i tidens medieskvalp.
– Samtliga råkar vara personer jag under ett långt liv räknat som vänner.
Ni andra får därför ursäkta om jag tar deras återkomster personligt.
– Det känns i hjärtat.
Faktiskt med samma värme som när Floyd Patterson sopade golvet på Ingemar Johansson på Polo Grounds i New York när jag var tio år.

Come Back Kid 1: Ingen läskunnig torde ha missat att Aftonbladets ledning har sparkat ”en av våra mest hyllade medarbetare”, som ”haft en avgörande betydelse för Aftonbladet”.
– Vem?
– Staffan Heimerson förstås.
Sveriges meste världsreporter som Aftonbladet nu sparkar efter 62 år i tidningens tjänst men som reser sig på åtta.
– Av ledningens recension låter det som om detta tvärtom vore en grabb att satsa på, skriver han i sitt galghumoristiska svar på uppsägningen.
Där det även framgår att mästaren redan är tillbaka.
– Nu som medarbetare i Expressen.

Heimerson har bevakat och överlevt 34 krig runt om i världen. På hemmaplan har han däremot räknats ut förr. Sparkad från Aftonbladet blev han så sent som år 2017 under den mediala häxjakten som förstörde Metoo#-rörelsen.
Den gången slog han tillbaka med stridspamfletten ”Punkt. Slut?”.
– Staffan, vi visste alla att det bara var ett semikolon.

Come Back Kid 2: En mer oväntad återkomst stod en annan gammal kompis för i veckan som gick. Det tackar jag vår granne inåt viken – snickaren Per Åke Bramstedt, Höjdhopparn kallad – som under vår korta kryssning i Östersjön berättade om galningen i Kanal5:s Renoveringsdrömmar.
Efter ett långt liv som proffs med hammare i handen, vägrar Höjdhopparn titta på alla dessa husprogram som tv-kanalerna öser över oss.
– Men den här knäppgöken kan jag inte låta bli att titta på.

Nej, det handlar inte om ”arge snickarn” Anders Öfvergård – även han en Come Back Kid – utan om en knäppgök som Öfvergård försöker hindra från att riva en fin herrgård med sin hämningslösa entusiasm.
– Vad heter han?
– Christian Wollter.
– Wollter, har han flutit upp!!!

Lång historia kort: Under en galen tid i den mediala förr-i-tiden-tiden umgicks vi. Till det mest minnesvärda hör en högoktanig segling Gotland Runt under kapten Ugglas ledning som redan i Sandhamn under Wolters ledning blev en toxisk hyllning till livet (läs = vin, kvinnor och sång och en rosa fjäderboa som blev kvar i ruffen).
– Omtumlande?
Efter att sett ett avsnitt av Renoveringsdrömmar inser jag att den resan bara var en prolog till det vi får uppleva på tv-skärmen.
– Puss och kram, Christian! Kul hade vi och roligt att dig tillbaka på land.   

Come Back Kid 3: Det ser ut som en tanke att Cristina Stenbeck återkommer till Kinnevik samtidigt som TV-serien om pappa Jan gör succé på SVT.
Hennes come-back är efterlängtad: ”Cristina Stenbeck återtar kommandot i det pressade investmentbolaget Kinnevik.
– Äntligen!, utropar de flesta i sfären runt det anrika maktbolaget och aktien lyfter.”

Som vanligt kommer de mediala tyckarna med goda råd om vad hon måste göra för att få koncernen på fötter. Att hon kommer att golva en och annan i canvasen tvivlar ingen på.
Som sin pappas dotter förväntar jag mig framför allt att Cristina Stenbeck kommer att sopa ut de råd som förståsigpåararna vid ringside kommer med.
(Du vet var den här galärslaven finns om du skulle behöva PepTalk)

PS: I kväll visar SVT sista delen av serien om Jan Stenbeck. Om du undrar hur det gick sen bör du veta att Kinnevik inte längre vad det var. När Jan dog mitt i steget 59 år ung, hade han satt fem (5) nya miljardbolag på börsen: Tele2, Millicom, Metro (världens största dagstidning, enligt Guiness rekordbok); Transcom och MTG med TV3, RixFM, Viasat/Viaplay mm).
– Det har ingen annan svensk affärsman lyckats med, varken före eller efter Stenbeck.

Lägg till Comviq och ett antal mindre projekt som Z-TV, tidningen Z, kulturtidskriften Moderna Tider, den rosa gratistidningen Finans-Vision, m fl.
”Our Group” var samlingsnamnet och det vildvuxna konglomeratet styrdes av Jan Stenbeck.
– Idag har alla koncerner och bolag sålts av eller lagts ner.
Strategin har ändrats, fokus ligger på investeringar i andra entreprenörers startups; en strategi som inte uppskattats av börsen.
– Därav jublet när Cristina Stenbeck nu gör come-back.
Förhoppningsvis har man inte för stora förhoppningar.

Ett sista personligt minne efter två decennier i Our Group: På initiativ av Moderna Tiders första chefredaktör Göran Rosenberg och med Cristina Stenbeck som finansiell motor gick några av det gamla gänget ihop för att möjliggöra att Kungliga Biblioteket skulle kunna digitalisera MT:s hela utgivning (1990 – 2002).
– Ett 30-årsjubileum i mediemarginalen som i sig bekräftar att mycket har hänt (och inte hänt) efter Jan Stenbecks tid.
Alla mästare kommer inte tillbaka.

Fredag: Här ersätter dans både cykel och spermiedonation

Han: Igår badade jag för första gången, visserligen i Stuvenäs trivsamma utomhus-spa.
Men ändå, det var 22 grader varmt i luften och vår. Vilket kan jämföras med att den 3 april 2024 såg det ut så här på udden:

Apropå vårkänslor: Förra veckan skrev jag om att de hade skickat iväg tonårsungarna på kollo ute vid Fimpan. Igår såg jag föräldrarna göra det de gör när ungarna är borta.
– De dansade som bara svanpar kan dansa.

Svanar är som folk i största allmänhet. Även svanar trivs i par. Flertalet är monogama, men somliga seriemonogama. Länge trodde man därför att svanpar håller ihop livet ut, men forskningen visar att det är si och så med den saken.
– Vi har oerhört mycket såpoperor bland fåglarna, konstaterar Sven Mathiasson som varit intendent på Naturhistoriska museet.
Om två svanpar är grannar händer det att honan i det sämre reviret överger sin hane för grannen med det bättre reviret.

Naturen är inte alltid som människan vill att den ska vara.
– Eller så är den det.
Det kärleksfulla svanparet kan nämligen mycket väl vara ett gaypar, två honor eller två hanar. Homo- och bisexualitet har visat sig vara vanligt i djurvärlden, både i form av tillfälliga relationer och livslånga relationer. 
Som sagt, svanar är som folk är mest.
– Though lovers be lost love shall not, som Dylan Thomas diktade.
Kärleken består, det är bara föremålet för kärleken som ändras, sa tant Elsa på Konfekthörnan i Strömsund när hon tröstade oss pojkar när även vi förstått att vi hade bytts ut.

Apropå sex och vårkänslor så är cykeln en underskattad teknisk innovation. Varför?
Svar: I vår del av den småländska landsbygden halverades inaveln när unga människor kunde ta sig till grannbyarna med hjälp av velocipeden på 1870-talet.

Kanske är det bara en skröna som möjligen kan ha berättats av gubbarna som varje morgon samlas i ”Parlamentet” i Bergkvara.
Sant är att fortfarande beräknas en miljard människor leva i kulturer där kusingifte är vanligt. Framför allt i Mikronesien, på Grönland och i Mellanöstern.

I Europa levde inaveln mest kvar bland europeiska kungahus, inte minst inom ätten Habsburg som under 700 år (1278 – 1918) var Europas dominerande dynasti.
– Ett imperium som växte genom krig på slagfältet, men framförallt genom fredsuppgörelser i incestiösa kungliga sängkammare och som vid sitt klimax blev ”ett välde där solen aldrig gick”.

Med viss förvåning läser jag i tidningen (Dagens Nyheter 3 april 2025) att inaveln är på väg tillbaka i Sverige.
– Paradoxalt nog på grund av ännu en teknisk innovation.
Men idag ökar inte inaveln i avlägsna byar på landet utan i storstäderna.
”Jag har träffat mammor som börjar bli oroliga. Framför allt i vissa delar av storstäderna som på Söder i Stockholm”, Gunilla Sydsjö, professor vid Linköpings universitet.

Orsaken är inte längre kusinäktenskap som Tidöpartierna oroar sig för, utan att allt fler barn blir till med hjälp av donerade spermier.
– Utvecklingen tog fart efter 2016 då det blev tillåtet för ensamstående kvinnor att genomgå regionfinansierad assisterad befruktning med, visar siffror från Q-IVF-registret.
Problemet: I vissa kvarter har det vuxit fram kluster av barn som tillkommit via donation. 
”Även i Göteborg och Malmö finns en koncentration av barn som tillkommit via donation och föräldrar som reagerat på att barn från olika familjer som går på samma förskolor liknar varandra”, avslöjar professor Sydsjö.

Situationen bekräftas av Kristina Närman. Hon är ordförande för Femmis, en organisation som samlar kvinnor och icke-binära som har blivit eller funderar på att bli föräldrar med hjälp av donation. ”Det finns en koncentration av våra familjer i storstadsområdena, vilket ökar sannolikheten för att barn kan ha samma donator. Och vi har några exempel på medlemmar som bor nära varandra och till och med umgås, där det har visat sig att de har barn från samma donator”, säger hon.

Av allt att döma är det lättare att vara svan. Om man dansar behöver man varken cykel och donationer för att släkten ska leva vidare.

Hon: … och inte behöver man bekymra sig för världsekonomin. Jag försöker skingra tankarna och glädjas åt gårdagens premiärer:

Omplantering ute:

Flip flop plus rensning av badviken:

Fotbad, ute (typ +5gr…):

1 april: ”Skål, öl är egentligen bara flytande bröd!”

Han: Dagens rubrik är inget aprilskämt. Hyllandet av ”grundläggande svenska värderingar och handlingssätt” ligger som vi vet i tiden och utvisas bör alla som inte anammar dem.
Till gammal god svensk vandel hör att följa gamla traditioner. Alltså utgår från att du vet att vi nu befinner vi oss i den långa fastan före påsk, som firats (?) i Sverige sedan landet kristnades under 800 till 1000-talet e.Kr.
– I år inleddes denna fasteperiod på askonsdagen 5 mars och pågår knappt sju veckor för att avslutas på påskafton.
”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan”, heter det i Bibeln (Joel 2:12).
– Jaså, har du missat det också?

För egen del passade vi under fastan på att åka kryssning till Polen.
– Egentligen korsade vi Östersjön på Stena Spirit i första hand för att fylla på ölförrådet.Men även korta resor ger upphov till långsökta tankar.
– Till exempel detta med ölets heliga rättfärdigande i den kristna traditionen md fasta.

Bra att veta nu när regeringen vill skärpa kontroller över att gamla traditioner följs: Under medeltiden var fastan en allvarlig sak då kristna förväntas avstå från kött, mejeriprodukter och alkoholhaltiga drycker – särskilt under de 40 dagarna före påsk.
– Men regler är en sak, tolkningar av regler en annan
Med en genial (eller desperat) tolkning gjorde de mest troende en kreativ tolkning: ”Öl är ju egentligen bara flytande bröd!”
Argumenten gick ungefär så här:
1. Öl bryggs av maltat korn och korn används i bröd
2. Öl är näringsrikt och ger styrka – precis som bröd.
3. Jesus själv sa dessutom: ”Jag är livets bröd” – och munkarna utgick från att han inte menade torrt bröd utan någonting gott.

Särskilt de tyska benediktinmunkarna blev mästare på att brygga starka, mörka öl som kunde fungera som ”flüssiges Brot” (flytande bröd) under fastan.
Till och med påven Innocentius III (påve 1198 – 1216) gav sitt godkännande:
– För hur kunde något så gott vara syndigt?
Om du undrar varför vissa ölsorter fortfarande heter ”Liquid Bread” idag… tja, nu vet du varför.
– Jag hör instämmande mummel från mina reskamrater. 

Inte för någon i sällskapet ser ut som om de brukar tänka på Innocentius III, men alla vill vi ju gärna känna oss som en del i ett större sammanhang.
Dessutom tillhör vi alla den generation som inte bara sett filmen på Netflix, utan gick i en skola där vi fick läsa historien om hur Jesus mättar 5000 människor med fem bröd och två fiskar (Matteus 14:17–21).

Min föreläsning upphörde här, men apropå fisk noterar jag att efter den valde samtliga sex i sällskapet wienterschnitzeln, eller schabowy som den heter på polska.
– Enligt legenden, som jag självklart tror på, serverar rederiet numera ansjovis till schnitzeln efter påstötningar från en viss Roland Blomman Blomkvist i Södra Kärr.
I denna blogg bl a känd som ordförande i lokalavdelningen för K.O.R.V; Korvens Oförtrutet Runda Vänner. Några belägg för att även korven godkänns som fastemat är oklart när detta publiceras.
– Men ansjovisens vara eller inte vara är däremot central i detta sammanhang, eftersom även om den salta lilla firren är liten jämfört med den bankade köttbiten väcker även den tankar om den kristna fastan.

Under fastan får de gudfruktiga i vår del av världen äta fisk, men inte kött. Orsaken är både religiös och praktisk. I Nya testamentet finns flera berättelser där fisk är en central del av Jesu mirakler.
– Efter uppståndelsen lagar t ex guds son fisk för lärjungarna (Johannes 21:9).
Eftersom Jesus själv åt fisk under fastetider (t.ex. efter de 40 dagarna i öknen) såg kyrkan det som en mer ”ren” och passande mat under bön och avhållsamhet.

Till skillnad från kött (som ofta var kopplat till rika människors festmåltider) var fisk dessutom en vanlig folkmat, särskilt i kustnära områden och kloster nära sjöar.
– Att tillåta fisk under fastan gjorde det lättare för vanligt folk att följa reglerna utan att svälta.
Enligt medeltida tänkande levde fiskar dessutom i vattnet, som i sig var en symbol för renhet (jfr dopet).
Köttdjur däremot, som gick på land, associerades med köttsliga lustar och synd.
– Fisk ansågs alltså vara mer ”andlig” mat.
Många kloster drev dessutom fiskodlingar (t.ex. karpdammar), och fiskförsäljning var en viktig inkomstkälla.
Kort sagt: Genom att göra fisk till den enda tillåtna animalieproteinen under fastan säkrade kyrkan en lönsam marknad.

Men 150 dagar med enbart fisk, hur kul är det? Särskilt i de delar av den kristna världen där man långa vintermånader fick nöja sig med torkad eller insaltad fisk.
– Alternativet lär ha börjat med en bäver.
En vanlig, flitig bäver som levde sitt liv vid flodkanten utan att ana att den snart skulle bli central i en av medeltidens största teologiska fusk.
För när den stränga fastan slog till och kött blev förbjudet, tittade någon hungrig själ på bävern och tänkte:
”Men vänta nu… bävern har ju simhud. Och en platt svans. Och den lever i vatten. Är inte det här egentligen en fisk?”
Alltså var bäverstek inte längre kött – det var fastamässig fisk.
– Och det stannade inte vid det.

Medeltidens mest gudfruktiga människor – särskilt munkar och präster – var väldigt kreativa när det gällde att kringgå fastereglerna. Här är några andra djur som klassades som ”inte-kött”:

1. Den ”vattenlevande” fågeln: Påven Innocentius III fick en gång klagomål om att munkar i Frankrike åt änder under fastan.
– Detta med motiveringen att dessa fåglar simmade i vatten och därför borde räknas som fisk.
Påven ska ha svarat med en irriterad motfråga: ”Så om en råtta drunknar, blir den då också en fisk?” 
Men principer är en sak, guds högsta sändebud på jorden vågade inte utmana hungriga församlingsmedlemmar och lät praxis fortsätta.

2. Kapunen – den kastrerade tuppen: I vissa kloster hävdade man att kapuner inte var ”riktigt kött” eftersom de inte kunde föröka sig.
– Därför åt man dem glatt under fastan.

3. Kaninen – ur jord är du kommen: En annan lustig tolkning var att kaniner kunde klassas som fåglar, eftersom de inte föddes ur moderlivet på samma sätt som andra djur (man trodde att kaniner ”växte fram ur jorden”). Enligt en medeltida legend gick det till och med så långt att en biskop formellt förklarade att unga kaniner var en sorts fisk och därför tillåtna att ätas under fastan.

4. Valen – den ultimata fastematen: Eftersom valar lever i vatten, räknades de som fisk i medeltida Europa. När strandade valar drevs in mot kusterna, såg prästerna detta som en gudagåva – nu kunde man äta ”fisk” i jättestor skala utan att bryta fastan.

5. Även gäss är fiskar: Enligt en legend klassadepåven Gregorius IX även gäss som ”fisk”, eftersom de är vattendjur.
– Jag ser i tidningen att Smålandsförfattaren Peter Hultsberg skriver om den historien i sin nya bok ”Gässen är fiskar” (Solvändans förlag i Torsås), en bok jag omgående i denna stund beställer.

Kort sagt: Medeltidens munkar och påvar var mästare på att anpassa sina principer för att passa de egna behoven – från öl som bröd till bäver som fisk.
– Och varför inte?
När allt kommer kring består även en wienerschnitzel i huvudsak av idisslat gräs, toppad med en ansjovis som otvivelaktigt är en fisk.
– Om sanningen ska fram: Stena Lines schnitzlar denna dag vara stora och möjligen inte av kalv.
Somliga middagsgäster antydde till och med att köttet kunde ha ett annat ursprung, möjligen bäver? Men det kan bero på samtalsämnet.
Och ansjovisen smakade definitivt ansjovis.

Nu vet du det också. Men om inga levnadsregler ändrats fortsätter fastan nu på udden och inåt viken.
– Tack alla för en mycket trevlig resa!

PS: Apropå att ljuga för sig själv och anpassa sina principer efter dagsformen: Nu återstår bara 1396 dagar av Donald Trumps tid i Vita Huset.
– Håll ut, lögnarens tid rinner ut, i morgon återstår bara 1395 dagar.

Lördag: Här skickar man ungarna på kollo så här års

(uppdaterad 10:40, uppdaterad 16:40, uppdaterad 17:28)

Han: Lördagsmorgon. ”Människan är inte där hennes skor står”. Uttrycket tillskrivs författaren Ivar Lo-Johansson och jag lever med en sån människa.
– I morgon den här tiden är klockan redan nio, sa hon drömskt.
Hon ville så gärna äta frukost ute på verandan, men solen var inte tillräckligt varm.

Dagvill som jag tillåter mig att vara, visste jag inte att det är sommarsolstånd och sommartid först i morgon för jag vaknade redan klockan 05:05 och min omnipotenta kropp (eller knopp) trodde att solen hade gått för att jag skulle kunna leka.
Leka ville ingen. Ute rådde den tystnad som aldrig är riktig tyst så här års.
– Skruva upp ljudet om du inte hör!

Där ute följde jag tre tysta och övergivna barn och även det är ett vårtecken: Så här års släpper svanparet ansvaret för fjolårsungarna.
– Nu får ni klara en själva! Mamma och pappa ska göra nya bäbisar och ni får åka på kollo ute vid Fimpan. Stick innan pappa ringer regeringen; han säger att den äntligen har insett att vissa barn mår bra av fotboja och kontaktförbud!

Fyra år förväntas tonåringarna bokstavligt och bildligt driva omkring ute i havsbandet innan de är könsmogna och är välkomna tillbaka in till kusten för att slåss om reviren.

Nå livet går vidare (10:40) och så småningom vaknar de andra. Katterna, skrattmåsen, hon som gör goda varma scones!
Och så strandskatorna:

Strandskatan är lika lite en skata som skrattmåsen skrattar (se gårdagens blogg). Strandskatan är en vadarfågel som heter Haematopus ostralegus; vilket betyder ”blodfotad ostronplockare”. Det svenska namnet kan hon skylla på Linné som år 1746 kallar den ”strandskjura som var ett öländskt dialektnamn på skatan.
– Å andra sidan kan den blodfotade ostronplockaren glädja sig åt att den numera sällan kallas för ”Marspiss” eller ”Marspitt”.

Hon: och så han på taket, tydligt vårtecken, och lite orolig blir man ju…

Men när jag oroligt vandrade runt Chateau Margareta upptäckte jag att mandelträden nästan börjat slå ut. Vill inte ha en köldknäpp nu!

Tänk att de klarat hela fem vintrar på denna blåsiga udde. Kul!

Planterade lite sparade fröer från förra året längs staketet som döljer komposten, brukar jag göra var vår, men med uruselt resultat. Ogräset tar över. Men i år… håller tummarna!

Fått en massa annat gjort också, på tiden, haft huvudet fullt av keramik. Men nu är det fullt fokus på årets planteringar. Ja utom på onsdagkvällar då.

Och inne händer det grejer också! Espeletten har frukt och de första fyra satta tomatplantorna har knoppar. Och en blommar till och med.

Det gör auberginen också…

Och plantorna fick flytta till köksbordet så jag har koll på dem. Fem stycken har jag. Hoppas skörden blir bättre än förra året. Köpte en annan sort i år.

Dessutom behöver jag platsen framför stora fönstren till omplanterade tomatplantor. Trångt som tusan nu. Längtar efter att kunna flytta ut en del till växthusen. Men får ha is i magen ett tag till.

Men löken och grönkålen flyttade ut för några dagar sedan. De verkar trivas toppen!

Fredag: Grönt är skönt

Hon: kavel går bättre än drejning på keramiken, men jag har ändå lyckats få ihop två skålar. Den första jag gjorde blev okej, då satt lärar-proffset Gith bredvid.

Nästa gjorde jag helt själv, vilket syns. Helt oformlig,

Och räddad precis innan total kollaps… men han tycker den är fin. Och lite charmig är den allt, ha ha. Och vi gillar ju grönt. Matchar omgivningen. Men ska nog testa att stänka lite blått ovanpå på det gröna nästa gång.

Och på kommande fyra extralektioner, innan sommaruppehållet, är det just drejningen jag ska öva på. Har jag tänkt. Sista ordinarie lektionen hade vi i onsdags. Då blev det ytterligare en kavlad mugg och tallrik gjord…

Trots att vi redan har varsin mugg till morgonkaffet…

Han: Grönt är skönt och så tänker hon. Ibland undrar jag hur han tänker. Han är helt övertygad om att min fru älskar honom mer än hon älskar mig.
– Och ska jag verkligen vara med när de går in i sovrummet?

Man kan inte se in i någon annan hjärna för att förstå vad andra drömmer om. Tack och lov, men visst märks det även på våra katter att det våras på udden.
– Alla säger att det har med ljuset att göra.

Andra vårtecken: Medan hon flyttar ut citronträdet i solen hör jag grönfinken i tallarna bakom Margaretas stuga. Och i onsdags både såg och hörde jag årets första bofink borta hos Ismans.
– Att människokolonins ”sommargäster” börjar återvända är för övrigt även det ett vårtecken.

Dessutom: Som en sympatiåtgärd för Ukrainas folk går scillan på sjösidan redan i blått och vintergäck i gult.
Och så sent som i går morse hälsade skrattmåsen att hen är tillbaka.

Har du förresten någonsin hört en skrattmås skratta?
– Trodde väl det.
Skrattmåsen är mindre och smärtare än fiskmåsen och ser ut som om den doppat huvudet i mörk choklad. I ett avseende liknar den oss människor – den uppvisar en ringa grad av könsdimorfism.
Vilket inte står för ännu en könsidentitet (jfr debatten om kvinna vs. ”individ med livmoder”) utan bara betyder att hanar och honor är lika varandra, åtminstone på håll.
Vad gäller sex befinner sig även denna art i samma nedåtgående trend som dagens homo sapiens, den föder allt färre barn.
– Sedan 2020 upptas skrattmåsen på svenska Artdatabankens rödlista över hotade arter, som nära hotad (NT).

Men tills vidare; på en punkt skiljer vi oss åt:
– Skrattar gör varken herr eller fru Skrattmås, även om de heter larus ridibundus på latin, vilket kort och gott betyder ”skrattande mås”.

I själva verket inskränker sig ”skrattet” till ett skränigt ”krii-arr”. Namnet kan den o-skrattande måsen skylla på Carl von Linné. När han publicerade sin Systema Naturae (1758) hade Carl aldrig sett en skrattmås, eftersom den inte häckade i Sverige på 1700-talet. Däremot hade vår store vetenskapsman läst Mathurin Jacques Brissons Ornithologia, där Linnés franske kollega beskrev skrattmåsen och den sotvingade måsen som kusiner i en och samma måsart (= Gavis ridibunda) och Linné gjorde det enkelt för sig.
– Den sotvingade måsen heter ”Laughing gull” på engelska eftersom den till skillnad från skrattmåsen verkligen har ett skrattande läte.

Och vår skrattmås heter ”Black Headed Gull” på engelska, vilket jag tror att hen tycker är ett bättre namn på en mås med brunsvart huvud som inte skrattar.
Så kan det gå om man uppträder med lånta fjädrar.