Fredag: I kväll har vi hängt upp skylten: Stör ej!

DAGENS TAVLA: Har varit i ateljén. Tio grader i ladan, spöregn utanför. Fastnade för strukturen i en bit OSB-skiva, som blev över när jag gjorde rullbrädan till hennes citronträd.
– Det blev en katt (40 x 40).
Även jag är förvånad.

DAGENS BROTT: Efter de uppmärksammade kabelbrotten i Östersjön i december kommer nu beskedet att Helsingfors tingsrätt inte har rätt att döma kaptenen samt förste- och andrestyrmannen på oljetankern Eagle S för brott.
– Åtalet handlade bland annat om grovt sabotage och grovt störande av post och teletrafik efter att Eagle S släpat sitt ankare i 90 kilometer i Finska viken, vilket orsakade kabelbrott, på bl a elkabeln Estlink 2 mellan Finland och Estland.

Försvaret hade hävdat att tingsrätten inte har rätt att döma i fallet eftersom kabelbrotten inträffade på internationellt vatten. Eftersom rättstater inte gör som Trump gör på internationellt vatten utanför Venezuela utgår jag från att den finska regeringen kommer att nöja sig med ett perkele!  
Åtminstone till nästa gång.

DAGENS UTFLYKT: Höstmarknad i i Algutsrum på Öland. Trevlig eftermiddag med egen fru bland knallar, Marielunds godis, ostar, gott italiensk kaffe (Chai Latte med kanel) och en obligatorisk korv med bröd. 30 kr för parkeringen.
Livet på landet.

VECKANS BOK: Jag minns själv rubrikerna om mordet på Helén i skånska Hörby 1989, ett obehag som gjorde att jag tvekade. Men jag hade läst Lina Wolffs ”Promenader i natten” och ”Liken vi begravde” handlar även den om skrivandets villkor, detta att berättandet ”hela tiden skapar ett slags vanföreställningar, egna och ofta skorrande versioner av verkligheten”. 

Läsart:
– Det var länge sen jag mådde så bra som just nu, sa fosteror.
– Du har mördat typ två personer, sa jag
– Och det, min lilla Jolly Roger, sa fostermor, har varit som ett själsligt laxeringsmedel. Morden blåste rent mitt inre på det uppdämda slagget från ett helt liv. Allt känns prima som aldrig förr i din fostermors visserligen befläcade, men inte desto mindre upprymt bultande hjärta.
Hon höjde pekfingret i luften och tillade:
– Och kom inte med moralkakor. Faktum är att om du tänker komma med moralkakor ska jag klå upp dig så du blir lika sladdrig i hullet som halsfettet på de okynnesfeta klimakterikärringarna på din systers bröllop …

Det är bara ett smakprov.

PS: Noterar att när det gäller nya romaner läsa jag numera bara kvinnliga författare. Senast, Amanda Julys ”Alla fyra”; sommarens mest omtalade roman.
– Nåja, jag lärde mig en del om kvinnor i förklimakteriet som jag borde ha vetat.

Dessförinnan Katarina Rambergs ”Första boken”, en mycket läsvärd självhjälpsbok i skrivandet förklädd till förälskelseroman med mycket sex; ”Rent Hus” av Alia Trabucco Zerán (klassdrama, mycket bra) och Ella-Maria Nuttis ”Kaffe med mjölk” (nja, för mycket Norrland Noir för mig).

KVÄLLENS FILM: Äntligen är Gary Oldman tillbaka som Jackson Lamb, den sluskige, ständigt småfisande, småätande och svärande skrävlare till mellanchef över MI5:s elefantkyrkogård – och som alltid överlistar sina chefer på huvudkontoret.

Read my lips, se ”Slow Horses” du också på AppleTV+!

– Och inte för att risken är stor när skymningen faller över udden. Men respektera skylten tills Mick Jaggers ledmotiv klingat ut.

Torsdag: Två små sötnosar!

Hon: Först hördes en duns mot fönstret, kort därefter en till …

Som tur var klarade sig båda de små kungsfåglarna från värre skador. Och med snabbt ingripande från husse även från Ludde och Vilda, som i princip aldrig tar fåglar (bra uppfostrade) annat än om de flyger in i fönstren och blir ett alltför lätt byte att motstå.

Han: Ja, det var ett oväntat besök. Kungsfågeln (Regulus regulus) är inte bara Sveriges minsta fågel, utan även Europas minsta och faktiskt en av världens minsta fåglar.
– Den väger endast omkring 5-6 gram och är ungefär 9 centimeter lång.

I gammal folktro är kungsfågeln känd för en saga där den blir kung efter att ha gömt sig på en örns rygg och därefter flugit högre än alla andra.
Sensmoral: Även sagans värld kan den minsta med list övervinna den störste.
Andra legender nämner att kungsfågeln gav elden till människorna och att den drabbas av olycka som skada en kungsfågel. 

En mer marknära slutsats av dagens besök: Det är inte katten som är småfåglarnas värsta fiende.
– Det är människan.
I det här fallet de stora fönstren i människobyn, där naturen speglar sig och förvirrar de små.

Senast det hände på udden var det en svarthätta (Sylvia atricapilla) som drabbades av huvudvärk.
Även den drog vidare söderut efter att ha fått lite vatten.– Enligt Lars-Åke Janzon på Naturhistoriska riksmuseet kan svarthättan bli 12 år.
Nästan som en katt, alltså.

Andra dagsnoteringar en dag som denna:

MEDAN KRIGEN PÅGÅR: Även idag berättar medierna om Trumps fredsutspel, utspel som inte tycks påverka krigen. Som vanligt är det serietecknarna som bäst sammanfattar tidsandan.

DAGENS POLITIK: Vi har en kompis som jobbar hela sitt liv som läkare på Karolinska Sjukhuset. Hans slutsats efter 33 år:
– Vem jag ska rösta på i nästa val? En sak vet jag: Partier som lovar mer pengar till sjukvården går bort. Varför? Därför att kasta in friska pengar efter sjuka göder bara byråkratin och konsultersjukan.

Det finns en förklaring: Såg du presskonferensen med Produktivitetskommissionens ordförande Clas Olsson?
– Jaså, den dan hade du fullt med att läsa ”HELA Christopher WOLLTERS OTROHETSLISTA!” i kvällstidningen?

Me too. Det är därför jag alltid uppskattar Martin Tunströms ledare i Barometern. Jag vet ingen som så ihärdigt och konsekvent kommenterar det som sker under det som synes ske i vårt land.
Så här långt är han den ende journalist i hela landet som kommenterar Produktivitetskommissionens betänkande.
– Låter det tråkigt?
Absolut. Regeringens pr-konsulter borda ha kallat den ”Slöserikommisionen”.
Men tråkigt är det inte!
”Äntligen blir produktivitet politik igen”, konstaterar Martin Tunström. ”Den stora betydelsen av Produktivitetskommissionen är att ordet produktivitet kommer upp på dagordningen igen.”

Vad det står i Slöserikommissionens senaste betänkande?
– Läs själv, ärthjärna. Serveras här!

PS, fakta: Kostnaden för administrationen inom svensk sjukvård ökade med 50 procent per invånare mellan år 2010 och år 2022. Under samma period ökade antalet läkare med 20 procent och antalet sjuksköterskor minskade med 6 procent.
– Och vad får vi patienter för flödet av skattepengar?
Svar: Under samma period ökade antalet ”vårdkontakter” (det är där vi kommer in) bara med 2 procent.

Foto: Bengt Uggla.

DAGENS FRISSA: Yes. Lagom till höstens mösspåsättning jag har låtit Johanna på ”Huvudsaken” klippa mig.
Resultatet roar en kamrat.
Men som vi brukar säga:
– Även en död get har styv svans.

PS: Om du inte sett Gökboet eller vet vem Skå-Gustav var kan du bläddra vidare bland dina egna selfies.

VECKANS SOFFPOTATIS: Sett alla avsnitt av House of Guiness. Bra! Sex, öl och politik. Check! I väntan på att få grotta ner oss i årets bästa serie, Slow Horses, får det bli lättsamma I vår herres hage (SVT play), Wednesday (Familjen Addams2.0) och lagomt fåniga High Potential.

Trevlig kväll!

Onsdag: ”För fan, dra in kuken så att det inte kommer en timmerbil och kör över den!”

DAGENS VÄDER: Idag äter vi frukost utomhus, på sjösidan. Vädret tillåter det. Eller kräver det?
– Vi återkommer ofta till vädret här i bloggen.
– Det finns en förklaring.

Väderpratet är med Dan Sjögrens ord ”en sorts byggställningar” (DN 1 okt) kring vilket dagens arbete vilar på. Sjögren, som bor på en ö, berättar om en fiskare i sitt förflutna som cyklade ner till havet varje dag. ”I tio minuter stod han sedan blickstilla och betraktade vädret. Sedan cyklade han ofta hem. Då var det olämpligt att gå ut. Han kunde se in i det kommande vädret, ja om det fanns fisk i sjön.”

Så tänker även hon, uddens enda bofasta jordbrukare. Skördetid ute i odlingsbäddarna? Eller inomhusarbete i chilifabriken?
För egen del ska jag simma. Inomhus, badhuset i Söderåkra. Därefter sammanträder Bad Boys hos Peter & Lisa på Möre Golfkrog.
Alltid på en onsdag.
– Men sedan ska jag fixa rullbrädan till hennes citronträd som snart måste flytta in i växthuset.
På grund av vädret.
Jag kunde ha fixat det nu direkt, men jag måste åka förbi Höjdhopparn för att låna ett bits till skruvdragaren (en detalj kvinnor sällan behöver grubbla över).

DAGENS KAFFEPENGAR: Enligt Trafikverket uppgår underhållsskulden på Sveriges vägar och järnvägar till 127 miljarder kronor. Detta på grund av att politiker och myndigheter struntat i underhållet.
Enligt dagens rubriker vill Trafikverket åren 2026 – 2037 satsa 1 200 miljarder kronor på olika infrastruktursatsningar runt om i landet.
– Av denna enorma summa landar 1,4 miljarder kronor i vårt län.

”Vad är det man brukade säga? Kaffepengar!”, konstaterar Barometerns politikreporter Mats Andersson.
– Mats, vet du vad kaffet kostar nu för tiden?! Ett glas vatten, möjligen.
Om det inte var för att även vattenpriset skjutit i höjden – även det på grund av att de ansvariga i årtionden misskött underhållet av VA-ledningarna.

För egen del är jag glad att E22:ans förbifart runt Bergkvara/Gökalund fortfarande står kvar på Trafikverkets bruttolista för perioden 2026–37. Att leda trafiken runt byn har planerats sedan 1950-talet och även Johan Persson (S), kommunalråd i Kalmar, är nöjd med just det beskedet:
– Det är oerhört viktigt att den är med, säger han i tidningen. Då får vi ner restiden till Karlskrona till under 50 minuter. För första gången på 30 år får vi en större arbetsmarknadsregion i Kalmar. Det är därför förbifarten är viktig.

Min bevekelsegrund är mer personlig: Gökalund (Bergkvara på kartan) ligger mitt emellan Kalmar och Karlskrona och idag dundrar tusentals långtradare förbi vårt lilla torp. Det är mindre roligt, för att inte säga farligt.
Vilket är tråkigt, eftersom jag fick en elcykel senast jag fyllde år. Detta för att jag skulle kunna cykla till min ateljé i torpet.
– Däremot störs jag inte av bullret.
Vilket jag egentligen bara tänker på för att det påminner mig om en liknande situation vid en annan väg.
En genomfartsled i Noratrakten där en viss Björn Rosengren köpt en herrgård.

Det finns mycket att säga om Björn Folke Rosengren och alltför många har haft mycket att säga om honom utan att känna honom (även jag).
För egen del känner jag honom sedan många år som en kompis som har så många fel att man inte kan låta bli att tycka om honom.
Han är en mycket känslig själ i en skräddarsydd kostym.
Särskilt känslig för kritik från personer vars åsikter han respekterar.

Det fanns ett problem med den fina herrgården: Björns kompis Göran Persson, även han en del av sosseadeln med känsla för herrgårdar, mobbade honom för läget.
– Jag vet, för jag var där.
En kväll, efter en god middag gick vi ut i månskenet för att ”lätta på trycket” som herrgårdsfolket sa förr-i-tiden-tiden. När vi står där och njuter i utkanten av den stora tomten ringer det herr Rosengrens mobil.
– Vad gör’u?
Jag hör på rösten vem det är.
– Uppriktigt sagt står jag här med Peppe Engberg och pinkar …
– Pinkar! Men för fan, dra in kuken så att det inte kommer en timmerbil och kör över den!

Sa vår dåvarande statsminister med sitt bullrande garv och det blev så att säga sista droppen. Kort därefter var en nyrenoverad herrgård utanför Nora till salu. (För att kompensera sitt ego köpte ägaren sig en ny herrgård. Denna gång på en ö i Mälaren där inga jävla timmerbilar passerade.)

Vi äger ingen herrgård. Men vårt lilla torp i Gökalund ligger farligt nära E22:an där långtradarna dundrar förbi dygnet runt. Förhoppningsvis lyssnar Trafikverket på kommunalrådet Johan Persson.

Hon: Först promenad med Gibbe (labrador) och Tina (kompis) i Södra Kärr. Sen keramik hos Gith. Och idag tror jag äntligen jag lyckades knäcka koden. Fyra tallrikar drejade jag, alla lite olika, men vad gör väl det! Hoppas det sitter kvar till nästa vecka, då blir det fler tallrikar.

Inte mycket gjort i pallkragarna med andra ord. Men lite fröer från paprikorna tog jag.

Tisdag: Det kommer att ordna sig …

Hon: och det har hänt en hel del medan vi var ute och seglade. Bara att kavla upp ärmarna och ta hand om skörden.

Och det bästa av allt, det kommer att bli chiliblandning i år också även om det såg dystert ut i början av säsongen. Tack september!

Men först måste de torkas i ugnen på låg värme. Obs, glöm inte handskar, annars brinner fingrarna typ upp efter ett tag.

Och så det tråkigaste, att spara fröer …

Hösten kom med besked medan vi var borta, så bäst att ta upp alla betor innan frosten tar dem.

Nu måste jag ut och ta in min novemberkaktus kom jag på. Apropå frost. Den har stått ute sedan i våras.

Han: Hon är som vanligt flitig. För egen del gungar marken fortfarande under fötterna och semesterhjärnan vill inte riktigt inse att vi är tillbaka på landbacken.
Nöjer mig därför med några randanmärkningar: Det blåser ungefär lika på udden som på Egeiska havet (god till styv bris) men att det är 12–13 grader kallare i vattnet här (26,5° ute till havs).

Katterna verkar glada att se mig och jag berättar att där matte och husse varit, bor det hyggliga människor.
– På de grekiska uteserveringarna är katterna lika välkomna som vi tvåbenta, kan jag berätta och två par gula ögon lyser i höstmörkret.
De fria hundarna däremot försvann under pandemin, oklart varför.

I den stora världen fortsätter krigen medan tidningarna skriver om olika fredsutspel. Var det inte Brecht som skrev att när herrarna pratar om fred bör småfolket förbereda sig för krig?
– Här hemma verkar det dock som om tiden stått stilla.
Utom priset på el som under min frånvaro steg med 119 procent här nere i elområde 4, medan det sjönk med 55 procent hos mina svågrar i Norrland (SE 4).

Okej, nånting har hänt: Henrik Rydström har fått sparken från Malmö FF som nu bara ligger 5:a i Allsvenskan.
– Jo, det är klart det finns självkritik, säger den förre Kalmar FF-ikonen. ”Jag är en vandrande grubblare, man är fotbollens Lasse Winnerbäck, typ. Jag har vridit och vänt på besluten och frågan jag kan ställa mig nu är om vi försökte vrida på saker och ting för mycket”.

Bekräftar min käpphäst: Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

Nu ser jag fram mot Smaklökens kyckling med hennes rödbetor. Sedan kvällens avsnitt av den lagom underhållande serien House of Guiness på Netflix.

Måndag: En odyssé i den grekiska ö och ordvärlden

Han: Tillbaka på udden efter att ha seglat i grekiska arkipelagen. Vi har sett delfiner, hon har simmat med en sköldpadda. Vi har snorklat över en romersk ruin som sjunkit havet och vi har gjort trevliga strandhugg.
Kort sagt: Vi har rest i en reklamfilm för alla som drömmer om att segla i större hav än Kalmarsund.
– Men vet du vilket språk flest människor i världen talar?
Rätt svar: Bad English.
Påminns om det efter en vecka i sällskap med lokala skeppare och många andra trevliga möten.
– Ingen språkförbistring här inte!
English rules!

Vilket inte hindrar att vi talat både svenska och grekiska. Till exempel har vi insett att många begrepp i svenska språket är rena grekiskan. Åtminstone om vi ska tro Cyril, den mest debattglada av våra nya vänner. Cyril är en anglifiering av grekiskan Κύριλλος (Kyrillos).
Namnet härstammar från det grekiska ordet kyrios, som betyder ”herre” eller ”mästare”. 
– Ett passande namn på denne vår skäggige och kedjerökande guide i språkens historia.

Grekerna är idag ett litet folk, ungefär lika få som vi svenskar. Men till skillnad från oss är de ett folk med en lång och stolt historia.
Kanske därför, apropå den pågående diskussion om ”svenska värderingar”, också ett folk med skön självdistans:
– Vi greker uppfann demokratin (δημοκρατία – dēmokratia) för 2 500 år sedan. Och nu har vi ingen demokrati, bara korruption (corruptio).
Även det en grekisk uppfinning, förstås.

Efter några öl på en trevlig taverna sammanfattas den självkritiska lektionen med orden:
– Korruptionen betyder att vi inte har något fungerande samhällssystem.
We have no system!

Behöver jag tillägga att även begreppet ”system” härstammar från det grekiska ordet systēma (σύστηµα), vilket betyder en organiserad helhet. Uppenbarligen är det där med bristen på systema någonting som många greker funderar över. För den vanligaste kommentaren vi fick på de De Saroniska öarna (Egina,  Poros, m fl) var faktiskt:
– Aha! You come from Sweden, a very good system. Very good system.

Nattligt äventyr på gropig sjö: Vill man gå på finkrog duger den lilla gummibåten.

Något ligger det väl i det. Särskilt om man är grek. Enligt Transparency Internationals Index över korruptions rankas Grekland som ett av de mest korrupta länderna i EU. Men det är en randanmärkning från en bokmal. Förutom intressanta samtal om vår tids stora frågor hade vi en mycket trevlig semester från semestern under kapten Ugglas ledarskap.
– Som för en gång skull (nästan) frivilligt lämnat över ansvaret för den 47 fot stora seglingsyachten Anegada till sina lokala båtsmän.

Intressant nog kommer namnet ”Anegada” inte från grekiskan utan från spanskan. Det spanska verbet är ”anegar”, som betyder ”att dränka” eller ”att översvämma”. Den feminina formen ”anegada” betyder alltså ”den dränkta”.
– Det berättade inte Cyril när vi la ut från Delta Marina i Kallithea (Pireus) och det kanske var lika bra.
Efter en underbar vecka till sjöss i ett generöst land är vi tillkomma på vår blåsiga udde.
Välbehållna om än med gungande gång (och en flaska ouzo i kylen).

PS: Om du läst ända hit inser du att ofta säger bilder mer än ord. Men om du fortfarande undrar: Här är en lista över svenska ord och begrepp som kommer från grekiskan (borde kanske ingå i den stora Kulturkanon?):

• Politik (πολιτική – politikē): Konst att sköta statens angelägenheter. Av polis (stad/stat).
• Demokrati (δημοκρατία – dēmokratia): Av dēmos (folk) och kratos (makt, styre). ”Folkets styre”.
• Monarki (μοναρχία – monarchia): Av monos (ensam) och archein (att regera). ”En persons styre”.
• Aristokrati (ἀριστοκρατία – aristokratia): Av aristos (bäst) och kratos (makt). ”De bästas styre”.
• Oligarki (ὀλιγαρχία – oligarchia): Av oligos (få) och archein (att regera). ”De fås styre”.
• Anarki (ἀναρχία – anarchia): Av *an-* (utan) och arche (ledare, styre). ”Utan styre”.
• Tyrani (τυραννίς – tyrannis): Av tyrannos (härskare, ofta med betydelsen av envåldshärskare).
• Autokrati (αὐτοκρατία – autokratia): Av autos (själv) och kratos (makt). ”Ensamhärskande”.
• Burokrati (γραμματεία – via franska bureaucratie, men byggt på grekiskan): Av byros (skrivbord) och kratos (makt). ”Skrivbordsstyre”.

• Akademi (Ἀκαδήμεια – Akadēmeia): Platons skola, uppkallad efter hjälten Akademos.
• Fysik (φυσική – physikē): Av physis (natur). ”Naturlära”.
• Biologi (βιολογία – biologia): Av bios (liv) och -logia (lära, studium).
• Geografi (γεωγραφία – geographia): Av gē (jord) och graphein (att skriva). ”Jordbeskrivning”.
• Geometri (γεωμετρία – geometria): Av gē (jord) och metron (mått). ”Jordmätning”.
• Psykologi (ψυχολογία – psychologia): Av psyche (själ) och -logia (lära).
• Filosofi (φιλοσοφία – philosophia): Av philos (vän) och sophia (visdom). ”Kärlek till visdom”.
• Matematik (μαθηματικά – mathēmatika): Av manthanein (att lära). ”Det lärdas konst”.
• Teknik (τεχνική – technikē): Av technē (konst, hantverk, färdighet).

• Etik (ἠθική – ēthikē): Av ēthos (sed, vana).
• Etcetera (ἐταῖρος – via latin et cetera, men originalet är grekiskt): ”Och de andra”.
• Kris (κρίσις – krisis): ”Avgörande, skiljande, omdöme”.
• Skepsis (σκέψις – skepsis): ”Undersökning, betraktelse”.
• Symbol (σύμβολον – symbolon): Ett föremål som bröts i två delar för att bekräfta identitet.
• Dialog (διάλογος – dialogos): Av dia (igenom) och legein (att tala). ”Samtal”.
• Kategori (κατηγορία – katēgoria): ”Anklagelse, påstående”.
• Energi (ἐνέργεια – energeia): Av en (i) och ergon (verk, arbete). ”Verksamhet”.
• Kosmos (κόσμος – kosmos): ”Världsalltet, ordning, skönhet”.
• Kaos (χάος – chaos): ”Den tomma, bottenlösa rymden före skapelsen”.

Så till sist, från oss alla till oss alla medskyldiga, tack för den här turnen! Vi ses vid horisonten!

Onsdag: Sista råttan lämnar skeppet

Han: Nyligen publicerade journalisten Jan Almgren sin bok om hur Jan Stenbecks arvingar förvaltat pappa Jans arv.
Förhoppningsvis inte den sista boken om en av Sveriges mest imponerande entreprenörer.
– Självklart har jag beställt boken.
Under en omtumlande period var jag plutonchef i Stenbecks mongolhär, därefter i två decennier en frigående underrättelsetjänst på två ben med täcknamnet PepTalk.
– Jag var en fluga på väggen.
Nu har inte bara väggen rivits.

2024 försvann den sista kassakon i Stenbecks affärsimperium; Tele2 såldes till den franska telekomkoncernen Freya.
– Och nu har även den sista råttan lämnat skeppet.

Ett mycket litet steg för mänskligheten, men inte för mig. Förr sa man att vi svenskar skiljde oss oftare än vi bytte bank. Det gäller fortfarande, trots att konsumentrådgivarna numera uppmanar oss att vara otrogna mot de girigbukarna.
– När det gäller teleoperatörerna är ni andra däremot swingers.

Den där Wollter, han med det äckliga flinet som ”alla” måste prata om, kan slänga sig i toaväggen. Enligt Post- och telestyrelsen (PTS) byter 1,2 – 1,4 miljoner mobilanvändare partner varje år.
– Utan att skriva en bok om att de skäms.

Men det har inte gällt mig. I snart två decennier har jag varit lojal mot min gamla arbetsgivare.
– Likt Odysseus har jag surrat mig vid masten med vaxproppar i öronen för att inte lockas av sirenernas sköna lockrop.
Men nu är det slut.

Visserligen är Frank tillbaka. Han ser inte en dag äldre ut, och har kvar sin humor, charm och utmanarattityd. Men det är för sent. Även jag har lämnat skeppet. Dessutom har jag gått över huvudfienden, det gamla statliga monopolet.
– Jag vet Jan, du vrider dig i din grav.
Till mitt försvar kan jag bara säga att jag inte gjorde det för pengar.
Our Group finns helt enkelt inte längre:
– Men jag behåller mitt gamla telefonnummer om du vill ringa.

Apropå att checka ut. Nu tar vi semester från semestern. Skörden av tomater och chili är bärgad, Vildas och Luddes extramamma tar hand om hus och hem.
Vi återkommer i oktober.
– Om skepparn vill och vindarna blåser åt rätt håll.

Apropå allt: För övrigt anser jag att alla som förtfarande försvarar Israels folkfördrivningskrig i Gaza bör lyssna på Ehud Barak, före detta premiärminister, försvarsminister och Israels mest dekorerade krigshjälte.
– Eller är han också antisemit?

Onsdag: Svenska gubbar säger nej till 50-åriga wannabees

Han: Självklart blev jag upprörd över Mischa Billings kommentar om ”gubbfemman” i Årets kock.
– Självklart ska hon anmälas till Granskningsnämnden!
Jag menar, hon ska inte komma här och tvinga på oss svenska gubbar några jävla 50-åringa wannabees!

Den gubben går vi inte på. Jag utgår från Jimmie och grabbarna med järnrör håller rågången fri från så osvenska värderingar som Mischa (BARA 59!) försöker pådyvla oss på bästa sändningstid.
Det är inte amatörkocken Fredrich Frithioff, 52, som ska känna sig kränkt.
– Det är vi gubbar som känner oss kränkta och mår dåååligt idag.

Det finns faktiskt regler (men det får man väl inte säga längre i det här jävla landet): I Jesper Swedbergs ”Swensk Ordabok” från år 1720 talas det visserligen om en medelålders man som halfgubbe. Men i Nordisk Familjebok från år 1890, band XIV är gränsdragningen solklar:
”Senescens (af Lat. Senex, gubbe) ålderdomens inträdande och utveckling, menniskans involationsperiod i motsats mot evolutionsperioden, gubbåldern i motsats till barna-, ynglinga- och mansåldern”.
– Det slår mig nu: Varför TEG Lars Trädgårdh och experterna bakom Kulturkanon om denna fråga???

Alla som nått gubbåldern vet vad den innebär. ”Nog är jag gubbe!”, skrev Jan Myrdal i ”Gubbsjuk” år 2002: ”Fast ordet roar mig inte. Det klingar inte när man slår det i bordet; det ligger inte bra i munnen. Inte undra på. Det är inget riktigt ord. Ett barnspråksord om något tjockt och klumpigt. Finns i vårt språk bara sedan femtonhundratalet. Gammal är däremot rätt, liksom äldre. […] Men det är rätt att i Sverige kalla sig gubbe. Just för att det finns förakt i ordet. Vi är ju varken kineser eller japaner; ja, vi hör alls inte till någon kultur där ålderdom högaktas.”

Lite svamligt kanske, men Myrdal hade trots allt fyllt 75 när han skrev de raderna.
– Du kanske reagerar på titeln på hans bok?
Jojo, men det är inte den gubbsjukan som oroar Jan Myrdal. Han dreglar inte efter småflickor, höhö.
Han har, som många av oss gubbar, insett att tiden rinner ut för att hinna bli klar med den livsuppgift som han ställde sig ett halvsekel tidigare.
”Det börjar bli ont om tid för att föra samtalen med vännerna till punkt”, skriver han.

Vilken snorvalp i 50-årsåldern tänker så?! Det gjorde i alla fall inte jag.
– Då.
Och ätandet är puddingens bevis, eller hur?

Vi byter ämne: Det blåser på udden, 12 sekundmeter i byarna. Under vecka 36 ökade vindkraftsproduktionen i Sverige med 55 procent och i Norden steg den med 40 procent jämfört med föregående vecka.
– Det läser jag i det utmärkta nyhetsbrevet Läget på elmarknaden.

Här dribblas det inte med vallöften och glädjebudskap. T ex konstateras utan sötningsmedel att vecka 36 sjönk spotpriset i elområde SE1 (Norrland) med 83 procent (!) till medelpriset 10,1 EUR/MWh.
Här på udden (SE4) sjönk priset med tio procent – till 82,1 EUR/MWh.
– Åtta gångar så dyrt, alltså!

När jag skriver detta ser prisskillnaden ut så här:

Lägg till elskatten och moms på skatten och alla fasta avgifter som EON lägger till (ca +55 procent av slutpriset).
– Klart att gubben i mig blir lite vresig när jag lyssnar på dagens partiledardebatt.
Här slår sig Ulf Kristersson för bröstet för att regeringen lovar sänka elskatten med 10 öre i sin nya valfläskbudget för 2026.
Detta efter att man så sent som 1 januari höjde samma skatt med 11 öre.
– Bra jobbat, halvgubbe!
Det finns mycket att säga om regeringens politik. Men någon skattesänkarpolitik är det inte.

Eftersom hon är på sin keramikkurs avslutar jag dagens föredragning med ett uppbyggligt citat. Den där Croneman, han är en riktig gubbe. Trots att han bara är 70, fast det har han kanske alltid varit förresten …

Lästips/ Andra gubbsjuka blogginlägg:

Fredag: Klart gamlingar ska bo nära en krog vid havet!

Söndag: Alla pratar om sex och kön men ingen pratar om o-ålder

Torsdag: När blev en äldre man yngre än en gammal?

Fredag: Skön dag att prata om döden

Fredag: ”Livet har fått en viss smak”

Fredag: Det är hon som är i riskgruppen – inte Han 70-plussaren

Torsdag: Man vet när man är gammal

Måndag: Ateljébesök…

Hon: ja ska man hänga något med honom nu får man helt enkelt åka till torpet.

Roligt att han börjat måla igen och till och med förbereder för vernissage. Det hänger tavlor i båda ateljé-delarna plus inne i torpet. Fina!

Passade på att plocka av druvorna, och det var i rödaste rappet. Men hur ska jag hinna koka saft nu efter en helg i Stockholm…

… jag har liksom mer skörd att ta hand om!

Chilin har jag i alla fall fått in på tork i ugnen idag. Plus tagit fröer. Tråkigt jobb, tar sån tid. Men glad att jag äntligen börjar få ihop ett gäng till årets kryddblandningar.

Har varit oroligt, något var tok med plantorna i början av säsongen så det är först nu de har börjat producera och mogna. Som tur är tycker jag frukterna som kommer är ovanligt stora och fina. Bara att hålla tummarna för fortsatt fint väder med hyfsat varma nätter!!!

Han: Någon har sagt att måleri är konsten att skydda en plan yta mot väder och vind och utsätta den för kritikerna. Nu när min bästa vän och bitskaste kritiker lämnat ett första utlåtande känns det som torgskräcken lossat lite på greppet om halsen.
– Återstår att se när stjärnorna står rätt för att öppna ladans dörrar för allmänheten.
Nångång i höst, kanske?

I väntan på det ser jag som terapimålare fram emot att besöka mina professionella vänner i trakten som öppnar sina ateljéer i helgen som kommer.

Ätandet är puddingens bevis och i övrigt noterar jag att kulturadelns gnäll på den omtalade Kulturkanonen har klingat av. I stället läser, ser och hör jag plötsligt massor av tips om kultur som kultursidorna gömt till förmån för gratis textreklam för kändiscirkusen (DN ägnar hela ettan och en helsida åt Biancas återkomst).

Till exempel påminns jag om alla de bortglömda storheter som finns här omkring mig. Några exempel:
– När jag läste jag senast något av Erik Johan Stagnelius, en av Sverige mest särpräglade poeter född i Gärdslösa på Öland?
– Vad vet jag. Men jag har en tes: Intressantare än textreklamen kring Biancas återkomst.

Ellen Keys hem i Omberg vid Vättern har jag besökt, ett diffust minne. Men jag har inte läst hennes storverk ”Barnets århundrade” som blivit en internationell referenspunkt för pedagogik och barnuppfostran. Att hon nu ges plats på 100-listan är en påminnelse om vilken betydelse vår del av Sverige haft i utvecklingen av en modern samhällssyn.
Lite sent påtänkt, kanske. Men det är inte kuriosa, onödigt vetande.
– Vi har trots allt sex barn och tio barnbarn tillsammans.

Astrid Lindgren var förstås given i en svensk kulturkanon och Vilhelm Moberg har jag läst, inte bara Utvandrarna. Men jag aldrig varit i Algutsboda (6,5 mil från udden), där Karl Oskar och Kristinas resa till Minnesotas prärie skriv in Moberg i världslitteraturen.
– Åtminstone i Jan Troells filmatisering (1971), som borde ha varit med på 100-listan.

Psalmen ”O store Gud” hörde jag som barn (och senare med Elvis, fast jag inte visste att det var samma psalm), men jag visste inte att Carl Boberg var från Mönsterås längre upp i Kalmarsund.
– Bara att Lars Trädgårdhs utredning påmint mig om det, gör att jag ser bortom kulturadelns gnälliga snobbism.

Kort sagt, diskussionen kring denna kulturkanon visar att det finns intressantare saker än Bianca Ingrossos återkomst i rutan. Det känns bra att bli påmind om den saken.

Torsdag: Men, det blev ju sossigare än väntat

DAGENS CITAT: ”Att vara svensk nationalist på 2020-talet, det är att hylla det Sverige som sossar och folkpartister har byggt. Och nu har SD genom kulturkanon de facto kanoniserat folkhemmet. Så kan det gå.”

Han: Vi börjar i ateljén. Jag har alltid haft svårt att måla granar. Jag insåg varför för några sedan, när min kompis Jarefors hämtade upp mig på flygplatsen i Östersund – som i enlighet med marknadskrafternas seger över geografin numera heter ”Åre Östersund Airport” – detta för att köra de elva milen till Laxviken.
– Det var en lärorik resa.

Jag insåg nämligen att granar inte ser ut som vi tror att granar ser ut och som generation efter generation därför målar dem.

Så ser granar inte ut. Åtminstone inte de granar som jag växte upp med. För mig gav resan till Laxviken en deja vy av de granar jag växte upp med.
– De var långa och urgamla skogsvarelser.
Eller snarare – eftersom det fortfarande rådde efterkrigstid – som dystra, skadade och ovårdade soldater som återvänt hem efter ett förödande nederlag.
– Och som därför blivit stående på bergsåsarna och i skogsbryn, osäkra på om de är välkomna tillbaka.

Det är faktiskt sant: Första gången jag läste Don Quijote hade jag inte sett en väderkvarn IRL. I min fantasi drog riddaren av den sorgliga skepnaden ut i krig mot de gamla granarna på höjden bakom det Blå Huset i Blåsjöfallet; kraftverksbygget, nu ifrågasatt av mina gamla klasskamrater men där min världsbild formades.
– De stora granarna i Blåsjöfallet och Sippmikk var tysta, gråa.
Framför allt gamla, många med testar av svart eller grå skägglav som sträckte ut sina långa skinntorra armar och grep efter mig när jag vände ryggen till.
Senare lärde mig farbror Sundman, då en upphöjd författare och vän i familjen, att den svarta skägglaven är en parasit som heter alectoria på latin.
– Jag kan inte påstå att latinet ändrade min uppfattning.

Vad jag vill säga: Idag hittade jag gammal målning i torpet Gökalund (se ovan). Så vitt jag minns är det den enda tavla med granar jag målat. Det är ingen slump att den fortfarande efter fyra decennier står kvar i min ateljé.

Nu tillbaka till gårdagens nyhet: Kulturskribenterna fortsätter att sura kring kulturkanonen. Skottvinkeln har visserligen sjunkit väsentligt. Inför presentationen visste alla kritiker att det skulle bli ett inskränkt, nationalistisk och rasistiskt projekt beställt av SD; nu gnälls det om att vällingen är avslagen och urvattnad.
“Själva listorna är däremot så oförargliga att jag har svårt att föreställa mig en större debatt om innehållet”, skriver Expressens kulturchef Victor Malm i en typisk kommentar.

För egen del har jag hittills bara läst en enda kommentar som förlänger mina tankar. Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro, noterar: ”Det är möjligt att själva tillkomsten av en kulturkanon är ett uttryck för en konservativsamhällsvind. Men av denna märks faktiskt ingenting i innehållet. Huruvida det är Sverigedemokraterna eller kulturskribenterna som har bäst skäl att nu känna sig lurade vet jag inte. Båda har ju sett framför sig ett nationalistiskt projekt. ’Ett Sverigedemokratiskt redskap för att koppla medborgarskap till av staten godkända kunskaper om Karl XII och Esaias Tegnér’, som /Aftonbladets kulturredaktör/ Karin Pettersson skrev tidigare i veckan.

Så blev det inte. Det blev betydligt sossigare /…/ Eller, om man så vill, den socialliberala och socialdemokratiska historieskrivningen. Vilket är en i stora delar sann berättelse, både i sin helhet och sina detaljer. Samtidigt som det finns helt andra berättelser om Sverige som också är sanna: om sociala konflikter, minoritetsförtryck, klasskonflikter, kapitalism, social konformism och så vidare. Men som kanske passar mindre bra i sammanhanget av en kanon som ska vara inkluderande och gemenskapsfrämjande.Här rymmer den utredning som nu presenterats en inre spänning.
Å ena sidan någorlunda folkligt förankrade listor över böcker, filmer, pjäser och konstverk där kvalitet och inflytande för det mesta går hand i hand.Å andra sidan en lista över politiska och ekonomiska händelser som oundvikligen resulterar i en politiserad historieskrivning…”

Kort sagt: ”Kulturkanon illustrerar det dilemma som Sverigedemokrater och andra svenska nationalister står inför: att den svenska kulturen är så impregnerad av liberala värderingar och att traditionellt konservativa idéer om nationen sedan länge är marginaliserade i berättelsen om Sverige. Vilket förstås märks extra mycket inom konst, litteratur och film, som oundvikligen hamnar i centrum av en kanon, oavsett hur mycket man fyller på med annat innehåll … Att vara svensk nationalist på 2020-talet, det är att hylla det Sverige som sossar och folkpartister har byggt. Och nu har SD genom kulturkanon de facto kanoniserat folkhemmet. Så kan det gå.”

Spännande, tycker jag som är ett barn av det socialdemokratiska folkhemmet. Bokstavligt talat. År 1948, när Sverige fick ett allmänt barnbidrag oavsett inkomst, fortplantade sig den samhälleliga optimistismen i den obetydliga spasm som nio månader senare skulle bli jag.

– Förresten, om det är nåt jag saknar i 100-listan, så är det tanken bakom det barnbidraget – utformat som det är för att skapa samhörighet mellan alla svenska medborgare oavsett hur rik eller fattig man är eller var man är född.

Tisdag: Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större

Han: Ja ja ja, jag vet. Jag har ofta fel och jag har gärna fel. Dessbättre har denna blogg fågelkunniga nördar (hur skulle jag annars kunna lära mig nåt nytt?)
Det var alltså inga talgoxe-ungar som vi räddade igår.
– Det ser väl vilken halvblind fågelkännare som helst att det var två små svartmesar!
Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större, som det står över ingången till universitetsaulan i i Uppsala.
(Åtminstone när jag förr-i-tiden-tiden flanerade omkring där på jakt efter kunskap.) 

Liksom talgoxen är svartmesen en mes i släktet Periparus. Dessutom är det Sveriges minsta mes. Den ser ut som en liten talgoxe, men saknar gula eller gröna färger.
– Istället har svartmesen svart huvud men med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika och sången liknar talgoxens men är snabbare.
– Tuii tuii, där fick jag!
Men liksom talgoxen lägger svartmesen ofta två kullar på säsong, så min lätt vidbrända pudding var i övrigt godkänd.
– Kul att vi har svartmesar på udden också, eller hur?

Nu till något som flaxat länge, men idag landat på allas vårt bord: ”Sveriges kulturkanon kommer bli ett skämt”.
Det tvärsäkra tipset levererade Expressens kulturredaktör Victor Malm härom dagen. Han undrar varför regeringens kulturpolitiska projekt inte blev större (texten toppar Expressens digitala kultursida när jag skriver detta).
”Denna kulturkanon kommer inte att spela någon som helst roll.”
Slutsats: ”Tre bortslösade år”
Kulturredaktörens killgissning gjordes alltså någon dag innan Lars Trädgårdh och hans expertkommittéer presenterat sitt förslag till Kulturkanon .
– Idag fick vi svaret.

Min spontana reaktion: Efter att ha lyssnat på expertkommittéernas presentation av kulturkanonen är mitt svar:
– Näää, Viktor Malm – och alla andra Krösa-Major som på förhand dömt ut arbetet med kulturkanon – framstår som pajasen i den här musikalen.

Nu ska jag studera listan på alla de verk som jag som medborgare i Sverige bör ha läst, sett, upplevt och lärt mig något om.
– Hänger du med? Den blir en lång resa genom Sverige:

Uppfinningar:
Luft- och eldmaskin, Mårten Triewald.
“Systema naturae” av Carl von Linné.
Tabellkommissionen av Pehr Wargentin.
Kakelugnen av Fredrik Wrede och Carl Johan Cronstedt.
Justitieombudsmannen, Hans Järta och Bondeståndet.
Göta kanal av Baltzar von Platen.
Nobelpriset av Alfred Nobel.
Det sfäriska kullagret av Sven Wingquist.
Pappaledigheten, Sveriges riksdag.

… till och med Viggen, nu kultförklarad.

Offentlighet:
Gustavianum i Uppsala, Gustav II Adolf och Olof Rudbäck dä.
1634 års regeringsform av Axel Oxenstierna.
Lappkodicillen, svenska och norska staten.
Svenska Akademiens ordbok, Gustav III.
“Läsebok för folkskolan” av Norstedts förlag och Fredrik Ferdinand Carlsson.
Riksdagshuset av Helgo Zettervall och Aron Johansson.
Brunnsviks folkhögskola av Karl-Erik Forsslund.
Vasaloppet, Anders Pers och IFK Mora.
Radiohuset av Erik Ahnborg och Sune Lindström.

… och Per Albin Hanssons legendariska folkhemstal år 1928.

Litteratur, prosa:
“Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist.
“Giftas (Äktenskapshistorier 1–2)” av August Strindberg.
“Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.
“Muittalus sámid birra. En bok om lapparnas liv” av Johan Turi.“Kallocain” av Karin Boye.
“Pippi Långstrump” av Astrid Lindgren.
“Utvandrarna” av Vilhelm Moberg.
“Katitzi” av Katarina Taikon.
“Den vedervärdige mannen från Säffle” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö.

Litteratur, dikter – sammanförs i en antologi:
“Skulle jag sörja, då vore jag tokot” ur “Helicons blomster” av Lasse Lucidor.
“Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar”, Fredmans epistel nr 30 ur “Fredmans epistlar” av Carl Michael Bellman.
“Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon, 1–33” ur “Skaldeförsök” av Anna Maria Lenngren.
“Vän! I förödelsens stund” av Erik Johan Stagnelius.
“Triumf att finnas till” ur “Septemberlyran” av Edith Södergran.
“Det är vackrast när det skymmer” ur “Kaos” av Pär Lagerkvist.
“Stjärnorna kvittar det lika” ur “En döddansares visor” av Nils Ferlin.
“Eufori” ur “Färjesång” av Gunnar Ekelöf (min första diktsamling, inköpt på bokhandeln i Strömsund 1963).
“Den halvfärdiga himlen” ur “Den halvfärdiga himlen” av Tomas Tranströmer.
“Äktenskapsfrågan I–II” ur “Husfrid” av Sonja Åkesson.

Bild och form:
Kalkmåleri i Härkeberga kyrka av Albertus Pictor.
Gripsholms slott med statens porträttsamling.
Självporträtt med allegorier av ”den svenska målarkonstens fader”: David Klöcker Ehrenstrahl.
Kungliga slottet av Nicodemus Tessin dy, Carl Hårleman.
“Nordisk sommarkväll” av Richard Berg.
Lilla Hyttnäs, Sundborn av Karin och Carl Larsson.
“Målningarna till templet” av Hilma af Klint.
“Tomtebobarnen” av Elsa Beskow.
Stockholms stadshus av Ragnar Östberg.
“Sitting… Six months later. Version A” av Öyvind Fahlström (nedan).

Musik:
“Drottningholmsmusiken” av Johan Helmich Roman.
“Sjung med oss mamma”, första häftet, av Alice Tegnér.
“Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1 för stor orkester, op 19” av Hugo Alfvén.
Tre inspelade låtar med spelmannen Hjort Anders Olsson.
“Flyttningssång” och “Till kåtan och hemmet” av Lars Sikku, Frida Johansson.
“Calle Schewens vals” och “Möte i monsunen” av Evert Taube.
“Förklädd gud, op 24” av Lars-Erik Larsson (som även hon arbetade med!)
“Aniara” av Karl-Birger Blomdahl.
“Jazz på svenska” av Jan Johansson.
Symfoni nr 7 av Allan Pettersson.

Lärdom och sakprosa:
“Heliga Birgittas uppenbarelser” av Heliga Birgitta.
“Historia om de nordiska folken” av Olaus Magnus.
“Christinas självbiografi” av Drottning Christina.
“Lappländsk resa” av Carl von Linné.
“Drömbok” av Emanuel Swedenborg.
“Fädernas gudasaga” av Viktor Rydberg.
“Svenska folkets underbara öden” av Carl Grimberg.
“Barnets århundrade” av Ellen Key.
“Kris i befolkningsfrågan” av Alva och Gunnar Myrdal (mycket aktuell idag!).
“Vägmärken” av Dag Hammarskjöld.

Lag och rätt:
Magnus Erikssons landslag från 1350 av Kung Magnus Eriksson.
1734 års lag. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen.
1766 års tryckfrihetsförordning. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen.
Offentlighetsprincipen.
1809 års regeringsform. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen.
Rättegångsbalken. Sveriges riksdag.
Europakonventionen. Europarådet.
Brottsbalken. Sveriges riksdag.
1974 års regeringsform. Sveriges riksdag.
Allemansrätten.

Religion:
Husaby kyrka.
Vadstena kloster, Heliga Birgitta.
“Horologium Mirabile Lundense”, troligen av Nicolaus Lilienvelds med flera.
Malmöpsalmboken av Christiern Pedersen.
Gustav Vasas bibel, svensk översättning troligen av Olaus Petri, Laurentius Andreae, Laurentius Petri med flera.
Konventikelplakatet, Svenska staten, riksdagens ständer.
Marstrands synagoga.
“O store Gud” av Carl Boberg.
Kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för både män och kvinnor, Svenska kyrkans kyrkomöte.
“Nattvardsgästerna” av Ingmar Bergman.

Ekonomi:
Falu koppargruva.
Riksbanken, Sveriges riksdag.
Storskiftesreformen.
Näringsfrihetsförordningen av Johan August Gripenstedt.Industrilandskapet i Norrköping av bland andra Carl Theodor Malm och Theodor Glosemeyer.
Harsprångets vattenkraftverk i Lule älv (som pappa visade mig när jag var pöjk),
Sveriges riksdag.
Folkpensionsreformen, Sveriges riksdag.
Saltsjöbadsavtalet, LO och SAF.
Ikea Älmhult, Ingvar Kamprad.
Särbeskattningen av makar, Sveriges riksdag.