Onsdag: Den vårdag de svaga kallar höst

(Uppdaterad med en eftermiddagsdrink 17:09)

Han: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst. Nu blommar heden röd av ljungen och hvitt av liljor älvens bröst.”
Så diktar Erik Axel Karlfeldt i ”Höstens vår” och så känns det i mitt bleka bröst. Jo faktiskt, hon behövde bara komma hem för att gubben på udden skulle känna sig frisk.
– Den höst de friska kallar vår!

Visst är det så. Onsdag 5 januari 2022, det är 3° varmt, 4-5 s/m vind från sydost och det regnar på udden.
– Är det slutet på hösten eller början på våren?
Att jag frågar beror inte bara på att jag vaknat med laddade batterier.
Kvinnan i mitt liv har dessutom på allvar börjat bekymra sig för vårsådden.

Och som ett tredje vårtecken: Till frukost upptäcker vi en oinbjuden – men välkommen – gäst.
Årets första geting!
Möjligen fjolårets sista. Men varför backa in i framtiden?
– Alltså bestämmer vi oss för att betrakta henne som ett tidigt vårtecken.

Att det är en hon är givet. Även bland getingar utgör hannarna det svaga könet. I Vespidae-land existerar inget #metoo – folk med snopp har bara en funktion. De dansar en sommar och sedan tack och ajö.
– Endast de befruktade honorna överlever vintern.

Kanske tänker du: Getingar, usch. Du har fel. Getingar är synnerligen nyttiga djur, särskilt om du bor på en udde och odlar tomater och chili. Getingar fångar mängder av insektslarver som annars ställer till med problem i hennes odlingar.
De vuxna getingarna älskar dessutom nektar och denna diet gör getingarna till viktigare pollinerare än många enfaldiga människor tror.
– Särskilt du som samtidigt säger att du ääälskar goda äpplen, päron, plommon, körsbär, jordgubbar, hallon och björnbär.
Du tänker kortare än din snabel räcker!
Och rosor.
– Även flock- och korgblommiga växter (typ astrar, blåklint,tusenskönor) hör till dem som behöver sina getingar för att blomma.

Visst, de kan stickas. Men bara om du bär dig dumt åt i deras sällskap. Och jag är inte rädd. Därifrån jag kommer fanns en hemlig ”getingbön” som skyddade oss:

Geiting, geiting, etterspik
ta satan e du kommen
å hanom e du lik.
Stick i stein, men int i bein
stick i mull, men int i hull,
i trefaldighets namn.

Hittills i vår har den besvärjelsen, som finns i flera versioner, funkat bra.

Hon: alltså getingen kan jag väl fördra, men bladlössen…grrrrrrr!!!! På mina övervintrande chilis förstås. I mängd!!! Så himla dumt att låta dem stå härinne tillsammans med allt nyplanterat. Men nu fick de flytta ut i friggeboden, utan växtbelysning. Kraftigt besprutade med såpa och neemolja. Och ut från badrummet, och den varma golvvärmen, fick de nysådda chilisarna flytta. De tittade upp ur jorden medan jag var i Stockholm. Kul! Men nu får jag hålla koll, bladlössen kanske ligger och avvaktar för att hugga in på de små ”bebisarna”….

Han, igen: Och som ännu ett vårtecken serverar vi i kväll en Old Cuban på finrom (tack grannar!),lime, champagne och med årets första myntablad från rabatten vid sjöboden.
Ses nog först i morgon här i hörnet. Råkade nämligen blanda ovanstående ingredienser för 6 personer.
– ¡Salud, querida esposa!

Tisdag: började bra, men tidigt…

Hon: det blev en bra morgon och förmiddag. 12:20 gick tåget söderut! Och om tåget fortsätter att gå som tåget är jag i Kalmar strax före fem!

…. och positivt covidbesked här hemma

Han: Äntligen! Men hon vill att jag testar mig först. Eftersom jag mår som jag mår. Hasar mig alltså ur sängen, öppnar asken med självtest och vecklar upp instruktionen.
– Herregud den ser ut som en kinesisk väggtidning under kulturrevolutionen!
Detta är information, inte kommunikation! Du ser det inte men nånstans i mitten av textmassan står det – Läs noga igenom hela denna instruktion!

Om det inte var hennes skull skulle jag veckla ihop ordmassan och snyta mig i den. Nu tar jag till mig innehållet, penetrerar mig själv och droppar tre droppar där de ska droppas.
Nej, jag är inte överraskad.
– Utslaget är negativt, det vill säga positivt.
Undrar du också vilket snille det var som kom på att man skulle använda tvärtomspråket just i detta fall. Det skedde i alla fall innan även läkare insåg att all kommunikation bör ske på mottagarens villkor för att gå fram.

Ingen covid, alltså. Bara huvudvärk, nackspärr – och nu ont i vänster näsborre. Men sånt räknas ju inte längre i tider av pest.
– Ses om en stund!

Måndag: Fortfarande mormor… och han får en släng av post-stockholmssyndrom

Hon: ja jag är fortfarande kvar i Stockholm och har fullt upp som mamma, svärmor och mormor.

Plus kock faktiskt. Mammorna ville så gärna att jag skulle göra en gratäng som jag lagar av alla tomater och zucchini på sommaren. Men hur skulle det gå med endast ”köpetomater”… jodå, den blev faktiskt helt ok ändå!

Jag och Alice fick ta en tur till Högdalens centrum (i duggregnet) för att köpa ingredienser och lite annat smått och gott. Mamma Meli behövde få jobba lite i lugn och ro.

Alice somnade dock direkt, och mormor fick tid att ta en tur på Lindex också före matinköpen på Coop. Och vågade ta rulltrappan upp, med barnvagnen, gamla takterna satt i. Pust! Okej, det blev hissen ner, det kändes tryggare…

Han: Underbar läsning! Inte undra på att jag känt mig trött hela dan. Nej, inte covid. En släng av post-stockholm-syndromet. Hade tänkt köra ett flyttlass från lagret till soldattorpet. Reducerades till en lunch hos Tåbbe & Fred i Torsås.
– Levergryta med kokt potatis och lingonsylt.
Får man inte i Stååckhålm.

Och sen fick det bli sängen igen och dåliga filmer på tv, typ 2012. En film på TV3 om jordens undergång tio år innan alla pratar på Don’t Look Up. Same story, bortsett från att den mest påminner om USA-etablissemangets flykt från Afghanistan år 2021.
– Bekräftar slutsatsen att alla förutsägelser om framtiden är meningsfulla endast i en värld där ingenting av betydelse någonsin händer.

Hon: imorgon kväll kommer jag hem till udden igen, husse och kissarna!

Nyåret 2021-22: Så här får det gärna fortsätta

(Uppdaterad 19:07)

Han: Två bildserier summerar nyår i Stockholm 2021-22. Så här trevligt hade hon & jag i glada vänners lag …

… och så här lugnt och fridfullt hade jag med mig själv mitt bland goda vänner i Sturehofs personal innan jag tog tåget hem till katterna och kråkorna på udden igen.
– Klart 2022 blir ett bra år!

Hon: och jag stannade kvar i stan för att hinna vara mamma, mormor och farmor lite också innan jag far ner till kissarna igen för att vara matte.

Nyårsafton: vi kommer nu…

Hon: och så en massa massa fler roliga nyårsaftonar tillsammans med Mia och Bengt har det varit. På Mallis x 2, i Berlin, i Rom, på Åsögatan, i Bromma m fl m fl. Och i år blir det Villervallan igen. Och Bengt, nu kan du börja blanda drinken… tåget går som tåget!

Bengt (igår…):

Torsdag: Har även 2021 varit vårt märkligaste år hittills?

Han: ”Jag hoppas att vi kommer att minnas att framtiden fortfarande finns”. Så skrev författarinnan Agnes Lidbeck för ett år sedan i en av alla dessa nyårskrönikor som då hävdade att viruset hade gjort år 2020 till ”det märkligaste år vi varit med om”.
Så kunde man tycka.
– Men det tycker inte jag, skrev jag här på bloggen. Det berodde på att jag inte mindes år 2020 i första hand för coronan, utan för att Hon flyttade ner till katterna och mig på udden. ”Det stora lugnet infann sig i det lilla, med färska tomater och smak av chili. Jag vaknar glad varje morgon”.

Inför 2021 hoppades jag bara en sak för egen del:
– Att jag kommer att vakna ännu en morgon och fortfarande minnas att framtiden redan är här.
Och det började bra.

Enligt bloggen försvann nyårsdagen som en dans på slottet: ”Om nyårsafton började med en utomhusdrink hos Isman (trevligt folk, de börjar fira nyår enligt Samoatid), Lindbergs fyrverkerier och supé för två och en oxfilé från och slutade med en kylig men coronasäkrad skål med goda vänner på udden, så både började och slutade den korta nyårsnatten med bal för 2 i upplyst hus.
Eftersom jag var den ende kavaljeren var jag glad och lycklig som en prins på slottet över att få även den sista dansen redan klockan 06.10 (!) och om inte musiken tystnat så dansar mina sockor fortfarande.
– Sa jag inte att 2021 skulle bli ett roligt år!”

I år har jag inte läst några nyårskrönikor. Förmodligen beror det på att jag förväntar mig att få veta att viruset även gjort år 2021 till det märkligaste året vi upplevt.
– Inte heller i år delar jag den uppfattningen.
Tror jag i alla fall.
– Märkligt förvisso, men det märkligaste hittills?
Och berodde det i så fall på viruset…?

Det tål att tänkas på. Men just nu sänker sig mörkret över udden. Nöjer mig därför tillsvidare med att citera en kompis som bor vid ett annat sund och som besvarade den obligatoriska nyårsfrågan så här:
Tack Peppe,
Igår var det underbart solglitter över Sundet. Men jag tänkte av någon anledning på vad Samuel Beckett svarade en vän på frågan ”Får inte en dag som denna dig att bli glad över att leva?”
Becketts svar: ”Så långt skulle jag inte vilja sträcka mig.”
Men annars är det bra.

Kanske räcker det så. Allt behöver inte vara så märkvärdigt ens ett år när domedagsskrollandet (”Överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd”) och fono (Rädsla för normalitet) tog sig in på listan över årets nyord.

Onsdag: Dagen efter ett rejält 67-års kalas …

(Uppdaterad 18:17)

Hon: japp, två utslagna kalasfirare på varsin soffa efter att ha gått 9000 steg för att hämta vår ”kvarglömda” bil… (någon städning, vilket var dagens plan, blev det inte!)

Betydligt färggladare var gårdagskvällen. Så himla kul, och sååå god mat. Tack Linn och Niklas för världens godaste svamprisotto, toppad med rostade mandlar och parmesan.

Och tack världens bästa Tina, kvällens värdinna, och min kompis sedan minst 45 år. Ändå lyckades jag inte få med dig på en enda bild idag heller. Du bytte ju liksom plats hela tiden 😉

Som tur var gick Patrik ut och startade bilen någonstans här, tack!!

Tänk ändå vad kul en tisdagkväll kan bli på Menlösa barns dag.

Han: Inte mycket att tillägga en dag som denna, förutom ett manligt perspektiv.

Och en korrigering i tiden. I hennes värld har Blomman alltid haft födelsedag på Menlösa barns dag. En dag som i vår politiskt korrekta offentliga språk numera döpts om till Värnlösa barns dag.
Vilket de oskyldiga gossarna som Herodes lät mörda förmodligen ger blanka fan i däruppe i sin himmel.

Hon (igen): så här fin var kvällen egentligen. Dessa bilder är tagna av en betydligt bättre fotograf, Linn, som inte bara tog bilder utifrån sin position vid bordet… och se så fint ljus det är dessutom!! Och så är Tina med 🙂

För övrigt var det längesedan jag skrattade så mycket. Tack för det också kompisar! Kändes skönt i magen.

Tisdag: klipp-akuten tur och retur och andra kråkor

Hon: igår fick jag nog och ringde Petra & Camilla för att höra om de mot förmodan hade en klipptid före nyår. Och hurra, Petra hade tid idag, så nu hoppas jag det ska hjälpa. Mitt eget försök med vietnamesiska fårsaxen häromveckan gjorde inte eländet bättre…

Men först ett yogapass, var alldeles för längesedan sist. Och så valde jag då typ det jobbigaste Lulu Lemon-passet ever, istället för att ta ett av de beprövade vinyasa-varianterna. Tyckte det skulle vara kul med ett jag inte prövat, men det var det alltså inte… kommer förmodligen ha ont överallt imorgon!!

Han: Han måste ofta ha refererat till Kråkan, för det är det enda ord jag efter 54 år minns av hans lektioner.
– Som Kråkan brukar säga …
Han hette Janander och han var vår lärare i historia och samhällskunskap. Han kom från Stockholm i tredje ring, tror jag. De som minns mer än jag tror sig minnas att han kom från något departement men förvisats till Strömsund (”Norrland”) på grund av spritproblem.
Inte helt otänkbart.
Cyniker, alkoholiserad akademiker som i minnet fått drag av Richard Burtons rollfigur George i Vem är rädd för Virginia Woolf?
Men Söderkis, därav Kråååkan.
Frun alltså.
– Som Kråkan där hemma brukar säga …

Kråkor stod inte högt i kurs. I Blåsjöfallet, där jag växte upp, fick vi 25 öre per par fötter.
Som vi sköt med luftgevär på soptippen på vägen mot Sippmikk.
– Kråkorna, alltså.
Därför trodde vi att Janander föraktade sin fru som han verkade förakta det mesta i sitt liv, oss elever inkluderade.
När vi tagit studenten och kunde ta en öl tillsammans insåg vi att vi inget förstått.
”Samma här, min bästa lärare”, sms:ar min kompis Gunnar ”Nicke” Westrin (som även han har en blogg).

Fast jag hade redan fått en tankeställare på det muntliga förhöret. På den tiden kom det examinatorer från nåt skolverk nånstans långtbortifrån. Det var de som gjorde tummen upp eller ner om vi studenter skulle bli godkända eller inte.
Den sista dagen.
Den sista timmen, när föräldrar och släktingar redan samlats på skolgården.
– Behöver jag säga att jag låg illa till?

Jananders fråga till mig handlade om Sovjetunionens första konstitution av år 1918.
Jag har glömt frågan, men minns att jag i Jananders vattniga ögon såg att han trodde att jag kunde svaret – det här var i maj 1968 och den ryska revolutionen hade vi diskuterat alltför ofta på hans lektioner.
Det gjorde jag inte.
– Kunde svaret, alltså.
Min hjärna var tommare än de ballonger mina föräldrar redan blåst upp för att fira att deras son tagit studenten.
Därför svarade jag som jag gjorde:
– Svaret på den frågan kan magistern lika bra som jag. En intressantare fråga att diskutera är varför Sovjetunions första konstitution formulerades som den gjordes.
Och så pratade jag på.

Ja, konstigt nog. Jag blev godkänd och kunde springa ut med de andra godkända klasskompisarna och få blommor av föräldrar och Carina Hansson som samlats och jubla över att alla i vårt gäng klarat oss och sedan bjöd vi Janander på öl på Hörnet med allt vad det innebar av nya insikter om att även lärare är människor.
– Och Kråkan?
Möjligen var hon lika begåvad och vass i replikerna som Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf. Det vet jag inget om. Mina föräldrar hade visserligen flyttat ner till Strömsund och blivit grannar med Jananders, men efter det sista sommarlovet flyttade Carina Hansson och jag till Uppsala och resten är en annan historia.

Det är först nu när jag bor på en udde som även kråkorna kallar sin, som jag allt oftare tänker att Kråkan måste ha haft något speciellt som fick hennes man att så ofta referera till henne i sin undervisning.
– Och på ett sätt som gör att jag fortfarande tror att kråkan har mycket att lära oss.

PS: I europeisk folktro har den negativa symbolvärden, men i Japan symboliserar kråkan familjekärlek. För den amerikanska urbefolkningen är den en kreativ och kultiverande solfågel. Enligt en legend bland Apsáalooke ([ə̀ˈpsáːɾòːɡè]), kråkindianerna, var kråkan ursprungligen en vit fågel som varnade buffelhjorden varje gång jägarna närmade sig. Kråkan fångas så småningom av de allt hungrigare jägarna och kastas i elden. Men kråkan lyckas fly innan elden slukat den. Om än med några fjädrar svedda svarta och resten av den vita fjäderdräkten grå av askan.
Efter den incidenten låter kråkan människan göra jobbet och varnar aldrig mer buffelhjorden när jägarna närmar sig.

Och sen dess fungerar kråkan som somliga av oss andra gör på udden: De lever under matriarkatet även om det inte alltid ser ut så. De gör knappast nån nytta, men flaxar omkring i samma gamla gångkläder.
Och så konsumerar de vad andra producerar.
– Äter ordentligt på morgonen, vilar på eftermiddagen om vi får.
Och framåt kvällen samlas uddens kråkor i vindögat och tillbringar sedan natten tillsammans.
Fast i kväll ska vi medmänniskor först gå på födelsedagsfest i Södra Kärr.
Vad jag ska ha på mig?
Tar nog nåt i grått.
Och svart.
– Sitt inte upp för länge och vänta!

Måndag: Allt behöver man inte förstå när det är 7° kallt

(Uppdaterad 17:21)

Han: Berättade igår att redan Shakespeare ansåg att vintern är den perfekta årstiden för att berätta sorgliga historier. Uppgiften hade jag hämtat från Mats Ekdahls essäsamling Snöns historia (Carlsson bokförlag) som är en bibel för vinterläsare.
– Lättläst men spränglärd, med rubriker som ”Isen är vårt klimatarkiv”, ”Hemingway missade inte en enda isflinga”, ”Storstadssnö”, ”Den melankoliska snön”, ”Snöflingeskådning är som fågelskådning” och ”Ljudet av snö”.

– Tack Mats för alla tankar din bok väcker! Till exempel att Olaus Magnus – som vi som gått i skolan när den var skola och inte fritidsgård/uppfostringsanstalt, minns honom för hans kontroverser med Gustav Vasa efter reformationen år 1526 – var den förste som sägs ha ritad av en snökristall i forskningssyfte.
Och inte minst ditt påpekande i förbigående att snöflingans sexhörningsregelbundenhet skiljer sig från blommans femhörningssymmetri – en olikhet jag gärna fördjupat mig i om inte hon upptäckt att värmepumpen i Chateau Margereta stannat och att jag därför efter tre timmarsfelsökning ringer Thorsten Bahr, alltid hjälpsam elektriker i Bergkvara som för sitt magiska trollspö över elskåp och säkringar och plötsligt funkar allt igen.
– Se där ett annat mirakel!

I efterhand hävdar Thorsten att han inget gjort, men vem bryr sig? Nu är det varmt i stugan igen och allt behöver man inte förstå även om man läser om det.

Hon: skam den som ger sig, trots skavsår… kompisen i grannhuset kom med plåster och tog en tur med. Och apropå inte förstå, vad är det för konstiga Alien-rundlar på isen:

Sen satte jag äntligen fart med chilin. Satt 20 olika chilis. Några var i och för sig paprikor och så en aubergine. Känns bra. Varit lite stressad över att jag inte kommit igång än…

Mina små dvärgtomater är däremot riktigt på gång. Och det börjar komma knoppar fast de bara är en dryg decimeter höga. Så himla kul!!

Annandagen: Skridskopremiär och en sorglig vinterhistoria

Hon: fortfarande kallt, -7, det blir absolut en tur på isen inne i viken idag. Gäller bara att hitta skrillorna …

Hittade dem! Och efter ett tag hade bästisen i grannhuset rotat fram sina också.

Hon hade dessutom materialare med sig. Två stycken till och med!

Kul! Sol, motion och trevligt umgänge på ett bräde. Kan inte bli bättre.

Han: Glada bilder ovan. Men redan Shakespeare ansåg att vintern är den perfekta årstiden för att berätta sorgliga historier: ”En ledsen saga är bäst om vintern” och snö är den en av litteraturens vanligaste symboler för ond bråd död. Joseph Brodsky, nobelpristagaren, skrev att
”den starka kölden är en fingervisning
Om den framtida temperaturen hos kroppen”.
– Döden, alltså.

Och när de andra skrattade och glammade mötte jag döden. Detta i form av skatan som hängde upp och ner i vårt buskage. Jag såg den redan igår vingla omkring i grenverket. Trodde den också lekte, men idag var den död:

Inte så roligt. Fågelinfluensan härjar här omkring, minst fyra vitkindade gäss har hittats i Bergkvara och det här kan också vara ett offer för influensan.
– Blev till att plocka ner den döda och köra den till uppsamlingsplatsen för döda i fåglarnas version av vår corona.

Mycket fågelldramatik i kylan. i morse såg vi en havsörn försöka skaffa sig kallskuren and utanför udden. Attacken misslyckades, men den ensamma svanungen lever farligt. Däremot verkar vår enda fasantupp vara alert. Försökte fånga den i kameran. Det gick så där: