Juldagen: Som lejonen i Serengeti

(Uppdaterad 15:05, 12:30, 10:59)

Han: Juldagsmorgon. Fortfarande mätt på gårdagens julbord. Okej, erkänner. Den sista bilden ovan är inte från udden. Den är tagen i Serengeti i Tanzania på julafton 2017.
Men så känns det, trots att jag inte ens smakade på prinskorvarna (jfr korvträdet ovan).
Mättnad är ett understatement. Nu vila.
– Slutjagat i gårdsbutiker och i näthandelshus. Resterna av alla paket, som vi kommit överens om att inte köpa i år heller, har förpassats till bakluckan på bilen.
Och alla barn, barnbarn och familjens nykomling, Skrot, har rest hem igen.

Soffläge, brasläge. Läser i tidningen att vi människor är djur som behöver vila. Lejonen ligger och dåsar större delen av dygnet för att vid ytterst få tillfällen slå på ”fight or flight-mode” och adrenalinet får dem att slå till eller fly.
– Nutidsmänniskan dåsar däremot sällen och utsätts desto oftare av små men många stressmoment, säger en förståsigpåare i en stor stockholmstidning.
Som vanligt känner jag inte igen mig i Dagens Nyheter.

Hon: mitt bidrag idag blir en liten bildresumé från julafton:

Juldagens morgon:

Han, senare: Det finns andra djur än lejon. I Serengeti får gnuernas Lucy då och då för sig att hennes flock måste röra på sig för att få vila – det vill säga tvärtom jämfört med lejon.
– Det där med att man ”måste” ta en promenad är något genetiskt eller hormonellt, som smittar i sidled och som fick urmänniskan Lucy att kliva ner från träden, korsa savannen och fortsätta genom Euroasien och Stora Bält och en massa släktled senare återskapas i en kvinnas kropp på en udde i Kalmarsund, född med restless legs och ett starkt överjag som när flocken har som det skönast viskar i hennes öra:
– Nu måste du ta en promenad innan du får vila, läsa en bok och somna som lejon gör på juldagen.

Alltså tvingas tusentals gnuer, zebror och antiloper att resa på sig och vandra över till andra sidan av stäppen och stackars Pumbaa tittar yrvaket upp från sin soffa och tänker ”klart jag måste springa efter de andra, jag är ju trots allt deras ledare” och så drar hela flockan över savannen, in i träden och ut på isen och först efter en timmes lunkande är vi hemma igen i soffan och blir som lejon igen.

Julafton: God Jul!

Hon: hurra, det snöar!! Cykeln får stå, det blir en promenad till brevlådan och hämta tidningen idag. Blev alltså 2000 steg direkt! Fler blir det nog inte idag. Hård nordlig vind och -7.

Och inne hos den lilla barnfamiljen i Chateau Margareta är redan ljusen tända och alla barnen är vakna, små som stora!

Torsdag: En man är inte där hans stövlar står

(Uppdaterad 19:00)

Han: Människan är inte där hennes skor står, påpekade författaren Ivar Lo-Johansson. Så sant. Och särskilt män tycks sväva en bit över marken i sina visioner.

Blomman är en sån man. Även han och Tina har ett gammalt torp, som de nu bygger om. En orsak är längden. När torpet som nu står i Södra Kärr byggdes var medellängden för män 167-169 cm (på den tiden växte människorna till 20-25 års ålder, sedan krympte de som vi gör först i 60-årsåldern).

Så vad gör en man med visioner? Nej, han river inte sitt hus. Inte heller lyfter han taket. Han sänker grunden genom att gjuta en platta och lyfter sedan huset upp till dagens krav på livsrum.
– Ingenjörskonst när den är som vackrast!

Snyggt jobbat! Tycker även hejarklacken som dyker upp lagom till taklagsfesten. För egen del är jag där min skor är idag. Efter att ha lagt in 3 sorters sill har jag gjort skinkan och nu puttrar revbensspjällen i ugnen.

Hon: Och på udden fortsätter paketinslagningen, nu har övriga julfirare också satt fart:

Onsdag: Paket-inslagnings-dag med historiska inslag

Hon: dagen har till största delen gått till att slå in julklappar, det har vi alltid tagit seriöst i min familj. Lack och vitt eller brunt papper som man sedan dekorerar. Jag gillar gammaldags bokmärken som börjar bli väldigt svårt att få tag på. Och mina tryter! Hjälp!!!

Och Iggy har uppenbarligen bestämt sig för att ta över sin pappas uppgift i år 🙂

Han: C-ledaren hånas för att inte tror att Gustav II Adolf föddes i början av 1800-talet. Det var inte jätterätt. Det är ungefär lika obildat som att tro att Zlatan spelar pingistränare eller har varit statsminister – eller att Annie Lööf är SD:are. Eller …
Men som Ann-Charlotte Marteus påpekar i Expressen: ”Håna inte Annie Lööf! En dag kommer vi att längta tillbaka till en tid då ledande politiker åtminstone kände till Gustav II Adolfs existens…” 

Vårt nya torp är också ganska gammalt. Det byggdes ungefär i tiden när Abraham Lincoln valdes till USA:s president och det amerikanska inbördeskriget bröt ut.
Det vill säga samma decennium som Italien bildades av Apenninska halvöns småstater, det Andra opiumkriget avslutas där England och Frankrike tvingade Kina att acceptera västs opiumhandeln (en förödmjukelse som dagens kinesiska ledarskap bestämt sig för att aldrig utsätta sig för igen). Och i en svensk kontext byggdes torpet samma decennium den svenska Ståndsriksdagen, med dess adel, präster, borgare och bönder, ersätts av en tvåkammarriksdag – om du minns när det var.

Vi talas alltså om 1860-talet. Ett omtumlande decennium när Alfred Nobel uppfinner dynamiten, Sverige delas in i kommuner, tiotusentals svenskar gör som Kristina och Karl Oskar och utvandrar till Amerika, men där svenska myndigheter även känner sig föranlåtna att utfärda en ordningsstadga som förbjuder folk att kasta döda djur och sopor i vattendrag eller på gator och torg.

När Småland drabbas av hungersnöd det extremt kalla året 1867 bör torpet i Gökalund hållit värmen med sitt stampade jordgolv och vedspis. Kakelugnen torde ha kommit på plats långt senare, kanske år 1933 eller 1937 när torpet renoverades.
Och det är kakelugnen som gör att Niklas, sotarn, kommer till torpet idag. Vedspisen i köket fungerar utmärkt, men kakelugnen har inte använts på länge enligt tidigare ägare.
Och domen blev mild.
– Inget större fel på den inte, sa Niklas. Utom att det verkar som en tegelsten ramlat ner i rökgången när skorstenen renoverades på 90-talet.
Behöver åtgärdas, alltså. För att det inte ska ryka in.
– Kanske morgondagens projekt?

Kanske inte. I kväll har torpet sin första nattgäster:

Tisdag: Dan före dan före dan före dan kommer julen

(Uppdaterad 20:14, 16:37)

Han: Ofta är jag stolt över att vara svensk, ibland till och med över att vara journalist. Som när jag läser min kollega Björn Wimans krönika (DN Kultur 19 dec) om vårt svenska julfirande.
– Det vill säga det julfirande som vi kallar svenskt och som vi tror är rotad i vår kristna tradition.
Inte helt sant, visar det sig.

Om motsägelser är historiens lunga, slår det mig att paradoxer måste vara den spegel som historien använder för att driva med oss.
Jag citerar författaren Eduardo Galeano igen.
– Passar bra så här i juletider.
Som en av många paradoxer, nämner han att den kristne gudens son valde att födas i en subtropisk ögon där det nästan aldrig snöar – vilket inte hindrade att just snö kom att bli kontexten för Jesus födelse när Europa bestämde sig för att europeisera Jesus (vit, blond och lång).

Och som om det inte räckte har dennes födelsedag blivit det kommersiella jippo som månglarna han drev ur templet numera tjänar mest pengar på under året.
– I Sverige förväntas vi i år handla julklappar för 21 miljarder kronor. Det motsvarar omkring 3 150 kronor per person som köper julklappar.
Ironiskt, men sant.
Men julens paradoxer är fler än så. Mycket har vi till exempel att tacka judar för vårt julfirande – det vill säga ”dom där andra” som i jultider brukar få utstå mest gliringar för att det var deras sort som såg till att ”vår” Jesus korsfästes.
– Fast han egentligen var en av dom.

I sin krönika nämner Wiman även den judiske affärsmannen Josef Simon Levin (1836 – 1922) som i sin butik vid Stortorget i Kalmar visade Sveriges första julskyltning, med nyinkomna varor som guttaperkagaloscher, äkta tebrickor och barnkrinoliner.

Världens genom tiderna bäst säljande julsång, ”White Christmas”, skrevs av den unge judiske flyktingen Israel Beilin, som kom till USA från Ryssland och senare tog sig namnet Irving Berlin, om namnet är bekant för någon under 40: ”Sången lanserades strax efter attacken mot flottbasen Pearl Harbor 1941 och blev ett nostalgiskt uttryck för ett gyllene förflutet i USA som aldrig funnits annat än i fantasin hos en rysk jude”, konstaterar Wiman.

Dokumentärfilmen ”Judarna som skrev julen” handlar om hur synen på julen förändrades i USA och västerlandet under första delen av 1900-talet och om hur de nya julsångerna – om slädfärder, rostade kastanjer och vit snö – hade en huvudroll i denna omvandling.

I ”Judarnas historia i Sverige” – nominerad till Augustpriset – berättar historikern Carl Henrik Carlsson om hur svenska judar legat bakom företeelser som numera ses som typiskt svenska – skolämnet slöjd, Göteborgsvitsen, Barnens dag, Gustav Adolfs-bakelsen och musiken till den svenskaste av svenska barnvisor, ”Idas sommarvisa” – skriven av den judiske invandraren Georg Riedel. 

Poängen: De judiska bidragen till vårt julfirande skapade en mer inkluderande högtid. Ett exemplen är julsången ”Rudolf med röda mulen”, vars originaltext skrevs av reklammannen Robert May och återspeglar dennes känslor av utanförskap från sin egen judiska barndom.
Sången handlar, som du kanske inte tänkt på, om renen vars nos lyser så röd att de andra renarna retar honom och Wimans slutsats: Hela poängen med texten är att Rudolf inte behöver bli eller se ut som de andra renarna, utan att han vill bli uppskattad för den han är (vilket han till slut blir, när han med sin prominenta mule får lysa upp vägen för tomtens släde). Det är det som är poängen med mångfald.

Och om nån missat poängen i dagens predikan: Det är vi gammelsvenskar som är vinnarna på denna mångfald.
Vid närmare eftertanke skulle det inte bli mycket av julen på udden utan denna mix av traditioner:
Även våra adventsljusstakar lånar sina sju ljus från den judiska traditionen. Lucia, som vi firade förra helgen i Kristianopels gamla kyrka var ett italienskt helgon, inlånad från katolicismen som svenske kungen Gustav II Adolf bekämpade under 30-åriga kriget.

Våra granar på udden (inklusive hennes mindre vackra) kommer från Patrik Karlssons hygge i Sloalycke – men traditionen med julträd är inlånad från Tyskland.
– Julmusten likaså, och julölen.
Jultomten har importerats från Turkiet, säger en del. Andra hävdar att han är tysk – Herr Weihnachtsmann (julmannen) som han kallades. Även om vår tids trinda gubbe i vitt skägg och röda kläder är made in USA (av judiska tecknare).
– Och Kalle Anka på julafton är som vi vet den främste symbol för USA-imperialismen!

Strunt samma – eller just därför! Utan Kalle blir det ingen svensk jul!
Inte utan barn och barnbarn heller. Och först på plats är den minste i klanen:

Hon: jajamän, det långväga efterskickade aktivitetstäcket föll Iggy i smaken. Redan avsmakat med mössan fortfarande på! Jag fick dock lämna den nyanlända barnfamiljen ganska omgående eftersom jag hade inbokad tid för tredje sprutan. Så skönt. Blev Modernas, halv dos, varför man nu inte får en hela av den som med Pfizers. Men hoppas skyddet är lika bra…

Såg just inlägget ovan på FB. Känns ännu bättre med tredje sprutan i armen, pust! I grevens tid med andra ord.

Hann med en liten drink inne hos barnfamiljen efter sprutan, och före läggdags. Vi ses igen imorgon Iggy!

Måndag: Den absolut fulaste någonsin …

(Uppdaterad 17:27, 16:54)

Hon: nästa år köper vi en av sjöscouterna som vanligt!! Hugga själv var inte lyckat, speciellt inte med någon som vill ta första bästa, och dessutom efter scouterna precis tagit ner typ 200 …

Han: För en gång skull valde hon årets gran. Och som jag brukar säga när vi tycker olika:
– Titta här i spegeln, älskling, ser du också vem av oss som har bra smak?

Å andra sidan, när mörkret faller och jag fått min eftermiddagsdrink (Horse’s Neck) känner jag viss sympati för årets spolformade gran som hon valt.
– Skål på dig, så länge du får vara kvar här på udden torde jag få det också.
För att inte tala om den tomten!
Med risk för du ska tro att jag medvetet köper fula saker till henne så fick hon den gubben förra julen.

PS: Inte den fulaste granen i mitt liv. När jag var pöjk i Blåsjöfallet följde jag med pappa ut i någons skog och högg världens snyggaste gran ( i hans ögon). Stolt surrade han fast den på takräcket på sin Volvo PV 444 LS, 1957 års modell, och sedan körde vi hem och direkt in i det låga garaget under kraftverksbyggets tvättstuga.
Sensmoral?
– En halvt avskalad gran är också en julgran.

Söndag: Varje dag är en balansakt

(Uppdaterad 17:05)

Han: Idag har vi promenerat, mest hon. Men även jag har gått 4 115 steg över stock och sten, åtminstone vattensjuk sjöäng. Och här har hon nått målet, som synes på en enslig plats dit ingen vit man vågat sig.

Hon: han tog alltså bilen halva vägen… jag har gått nästan 9000 steg! Men nu blir det glögg, pepparkakor, soffan och ”The Midnight Library”.

Det är jag värd. Ligga på soffan resten av eftermiddagen alltså. Vaknade för övrigt före sex imorse. Var så vackert med fullmånen som hade vandrat från framsidan (ut mot Öland) där den stod när vi la oss, till baksidan mot Chateau Margareta till.

Han: Och så här ser det ut 17:04 när konstnären får fria händer. ”Fullmåne och kvinna reflekterade genom panoramafönster” (försök bortse från den j-a flaggstången som hennes pappa fick i 60-årspresent och som därför står där den står på alla havsnära bilder):

Lördag: Elektriska prylar är som människor

(Uppdaterad 18:28)

Han: Elektriska saker är som människor. De går sönder när man minst anar det. Vi har en avloppspump på udden som kommunen är ansvarig för. Till skillnad från människor går den sönder ganska regelbundet
– Och alltid på fredagskvällar eller lördagar:

– Och alltid när jag har jouren, sa Peter i Backagården när jag fick tag på honom ute i skogen där han sökte ett skadeskjutet vildsvin.
Peter är nämligen skyddsjägare också
En trevlig man som alltid ställer upp när vi behöver honom.

Och vips! Peter hann knappt visa sig innan felet av avhjälpt (nästa gång vet jag hur man gör!) och jag kunde återgå till dagens eftermiddagsdrink – en Dermots Gin Mule med is, lime och Fontäns Ginger Beer från Smaklöken i Jämjö.

För vi har inte bara haft oväntat besök, vi har även varit på rundtur i Blekinge. Köpt godis på Olsängs gård och en massa goda ostar hos Isabelle i Smaklökens butik i Jämjö. Dessutom har vi hämtat upp årets julskinka, revbensspjäll, köttbullar och prinskorv på Attanäs gård.
– Där matte dessutom träffade Luddes okände tvillingbror som även han krävde att bli klappad.

Hon: ja pust, ett par punkter till avbockade på julens ”to-do-list”! Nu soffan efter middag på Attanäs köttbullar som vi också köpte idag. Mina spar vi på till julafton, och dessa kvalade nog egentligen också in, men jag vägrar. Mina egna ska vara på julbordet!! Basta!

Och medan han tittar på travet efter att ha spelat en egen rad utan att veta ett uns om varken hästarna eller hur du avläser raden med reserver och annat, läser jag första engelska romanen på länge. Inköpt på Pocketshop i Göteborg för några veckor sedan när jag var där och passade barnbarnet medan mammorna packade inför flytten till Stockholm (som gick igår).

Tyckte mest omslaget var snyggt, och att det faktiskt vore nyttigt läsa en bok på engelska, men trodde inte riktigt jag skulle ta mig igenom den. Utan mer att den skulle bli liggande oläst på nattygsbordet. Men icke, jag började läsa lite förstrött häromkvällen och fastnade direkt. Den är riktigt riktigt bra, och fängslande. Dessutom på bra engelska som är mycket lättare att förstå än sådan innehållande mer ”slang”. Men den är inte gammaldags på något sätt. Tvärtom. Läs den!!

Fredag (och torsdag): japp, stressigt nu…

Hon: barnen hade alla deklarerat att i år skulle de fira jul med sina respektives familjer så vi skulle alltså bli ensamma. Det var ju förstås tråkigt, men samtidigt så såg vi ju en ljuspunkt i att det skulle bli en stressfri julhelg utan så mycket julmats- och julklappsbestyr.

Men så för ett par veckor sedan meddelade den nyblivna småbarnsfamiljen att de ändå skulle komma ner till oss över julen. Och det gjorde förstås farmor väldigt glad. Full fart med att beställa grejer till lilla Iggy, baka, trilla köttbullar, pynta Chateau Margareta mm mm.

Och igår fick vi helt plötsligt veta att även den nyblivna hundfamiljen skulle komma och bo i det nyköpta torpet. Kul! Men full fart framåt igen, högsta växel i. Vad behövs fixas i torpet… husgeråd, basvaror, sängkläder, handdukar mm mm. Ja vi hann alltså inte blogga i går! Knappt idag heller för den delen…

Så vad har jag då hunnit med sen sist, förutom att röja, städa och fylla torpets skåp och lådor:

Han: I morse vaknade jag 04:45, pigg som … ja, som en nyvaken gubbe på en udde som sovit gott! Gick upp och fick en förklaring – även gubben i månen var vaken, full dessutom.
Till skillnad från mig alltså.
– Eller nästan.
Enligt kalendern är det inte månen full förrän om två dagar, den 19 december klockan 05:35. Då vänder hela månen hela sin solbelysta sida mot jorden.

Enligt samernas traditionella religion uppfattades decembermånen som farlig och lättretad och om människorna störde den, så kunde det sluta med döden för människorna. 
Manliga sexistiska läkare har beskyllt fullmånen för att skapa psykisk ohälsa hos kvinnor, men om du frågar mig får du ingen kommentar.
– Hon sov som en stock när jag steg upp och har varit lika snäll hela dan som hon brukar vara så här års när julstressen sätter in.

Det engelska ordet för galning, ”lunatic”, kommer från det latinska namnet för månen, ”lunar”. Hur fullmånen påverkar gubbar framgår inte av litteraturen. Däremot finns det en myt som säger att fler förlossningar startar med vattenavgång och att fler barn föds vid fullmåne.
Bortsett från behovet av förlossning kan jag inte bestrida att förklaringen till att jag vaknade tidigt var behov av vattenavgång.

Onsdag: Festen fortsätter efter 10 287 steg

Han: ”Man ska inte bli äldre än sjuttio, då blir man bara tillvand och vill inte dö”, skrev författaren Eduardo Galeano och det ligger mycket i det. Fyller man år därefter vill man ju gärna att festen fortsätter.
– Det gjorde den!
Visserligen tvingade min kärleksfulla personliga assistent den gamle mannen att gå hela väggen mellan udden och nya torpet i Gökalund.
– Tack vare Johan på Lindbergs, som vi stötte ihop med i Dalskär, blev det bara 10 287 steg – 7,8 kilometer.

Men det var det värt! Julmust och 4 sorters pizzarester från Turin Pizzeria i Gökalund. Passar på att tacka Ancy och Håkan och Tina från Södra Kärr (bakom kameran) för en trivsam kväll och alla ni andra för glada tillrop.

Hon: ja tack Tina för alla stämningsfulla bilder. Fattar inte varför jag inte fick upp kameran och förevigade även dig…

Bildspel à la Tina:

Förbokar taxi, skulle inte bokat så tidigt hemfärd dock… fast vi hann i alla fall precis smaka av den goda romen han fått av Ancy och Håkan. Men det var så mysigt att ingen direkt ville åka hem. Och Eddie (the dog) hade hittat till sängen och njöt av att få luta ryggen mot mina favvokuddar från Åsögatan.

Och så ett par bilder från dagens promenad (ja bilen stod ju alltså kvar vid torpet eftersom vi tog taxi hem i gårkväll…):