Tisdag: hurra hurra hurra, för dagens bästa födelsedagsbarn:

Hon: förutom ett litet torp, där han ska ha ateljé i ladan som tillhör, fick han ”bara” hårda paket i år. (De mjuka får bli julklapp).

Och nu undrar jag förstås vad jag kommer att få i julklapp? Och i födelsedagspresent…

Han: Min insats var blygsam, men ja jag fyller år igen. Uppriktigt sagt blev jag förvånad, jag trodde jag redan var så här gammal som är jag är nu.
Och födelsedagspresenten går ju inte av för hackor, men som vi säger på landet:
Ropen skalla
eget torp till alla!

Tack min fru!

Måndag: Vem vill inte bli kryssad

Han: I morse hade jag en liten söt bergfink. Det var första gången för mig, ett kryss i kolven alltså.
Typ.
Som jag berättade härom dan heter så. Fågelskådare säger inte att de sett en speciell fågel.
– De säger att de ”hade” den och den ovanliga sparvfinken.
I mina öron låter det ekivogt på nåt sätt.
Eller snarare lite sentimentalt, något man hade men förlorat.
– Typ, jag hade en gång en fru.
Eller som i Cornelis Vreeswijks visa:
Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar
Var är den nu?

Och det väl så fågelskådarna känner, eller hur Isman?
Särskilt om man kryssar.
– Fågelskådare kryssar bara en gång.
Det är som att förlora sin oskuldsfulla svendom.
Om än med vantar och storstövlar på, kamera med superobjektiv också.
Att ”kryssa” betyder nämligen att ha haft en ny fågel.

Nåja, lite kan man relativisera sanningen. Enligt Bengt Rönde, en skådiskollega till Isman, kan man till exempel Världskryssa, Europakryssa, Sverigekryssa, kommunkryssa – eller soffkryssa som jag ofta gör.
– Det vill säga: Jag sitter i soffan och sätter ett kryss för en ny art som jag upptäckt just i den här soffan.
Alltså fåglar som jag sett, upptäckt, haft första gången i samma bemärkelse som Columbus såg, hade och upptäckte Amerika från skeppet Santa Marias förpik. Det vill säga fåglar som jag aldrig lagt märke till tidigare men som redan utförligt beskrivit i alla de fågelböcker vi håller oss med på udden med förhoppning att jag ska lära mig mer om fåglar ju fler fågelböcker vi äger.
– Kryss alltså för bergfinken.

Fågelskådarspråket visar sig för övrigt vara ett eget universum. Att dippa är till exempel motsatsen till att kryssa.
– Att dippa är att man missar en ovanligt sexig sparv som andra redan lagt ögonen på men som man själv alltså missat, oftast men en liten marginal, för att man just då måste hjälpa till med nåt.
Typ, julpynta.

Det finns faror. Ligger man i soffan omgiven av alla dessa fågelböcker finns det en uppenbar risk att man tycker sig se fåglar man inte ser.
– Don’t go there!
Det kallas att stringa. Det vill säga att påstå att du haft en fågel på udden som du inte har haft. ”Slarvig bestämning, önsketänkande, okunskap eller rent ljug kan vara orsaken”, skriver Rönde.
– Kanske var det inte en bergfink jag såg i morse?
Kanske var bara en vanlig pilfink som ville bli kryssad?

Hon: dagen har gått åt mer fixande och pyntande, och framförallt förberedelser inför hans födelsedag. Mer om detta imorgon. Nu måste jag sätta fart och börja slå in de ”små” presenterna också…

Söndag: När bumerangen kommer flygande genom glastaket

(uppdaterad måndag 10:45)

Hon: så fin morgon, havet ligger helt blankt och går ton i ton med himlen. Ja inte i blått utan snarare grått, men det är vackert och massor av sjöfåglar. En trut kalasar på ett kadaver därute men vi lyckas inte se vad det är för något.

Sen har jag bara pyntat och letat julsaker. Pyntandet skedde framförallt inne i Chateau Margareta som också fick en liten uppfräschning med dammsugaren. Vi väntar julbesök om någon vecka.

Gick sedan en liten promenad för att kolla in huset som för närvarande är regerande mästare i julpynt. Men de verkar ligga lite efter…:

Och så en liten runda till efter solnedgången för att se hur våra hus ter sig när det mörknat:

Han: Nu ser vi bortom udden. Att en surgubbe på en udde envisas med att blogga har jag förståelse för (obs! ironi). Det är hjärngymnastik för en föredetting som inte kan släppa taget om tangentbordet. Men jag fattar faktiskt inte varför våra mest aktiva politiker inte kan hålla fingrarna borta från att tycka i sociala medier.
Deras jobb är göra politik, inte gnälla på vad andra gör.
Dessutom har de upparbetade kanaler att föra ut denna sin politik på ett genomtänkt och kontrollerat sätt.
Missförstå mig rätt, politiker får naturligtvis tycka fritt även på privata plattformar.
Vad jag inte förstår är varför man tar risken.
– På nätet blir det ju så lätt fel, eller hur Thomas Eneroth?

Ta infrastrukturminister Thomas Eneroth, till exempel. Det enda inlägg på Facebook som åtminstone jag har läst av denne rutinerade makthavare blev helt nyligen världsberömt i hela vårt långa land.
Detta när ministern avslöjades med att tafsa på en annan(s) rumpa.
– Då påmindes vi alla om Eneroths retoriskt oomkullrunkeliga och ståndaktiga avståndstagande från ”Dessa små ynkliga män som inte har förmågan att se andras värde, att respektera andra, att förstå att ett nej är ett nej.” (Facebook 18 april, notera gärna bilden).
– Den bumerangen hittade verkligen hem.
Pang!

Det är dubbelt tragiskt. Eneroth är en omvittnat kompetente politiker tills nyligen känd för de flesta av oss som en man utan andra egenskaper. Nu går han till historien inte bara som en tafsare – utan dessutom som en bigott, skenhelig och hycklande dito.
Och hycklare tycker vi inte om. De är mer föraktade än lögnare och andra sneseglare.
– Inte för inte placerade Dante hycklarna i Malebolgia, helvetets åttonde krets (av nio).

Hade Eneroth inte varit så kåt på att synas vid sidan av de officiella kanalerna hade han åtminstone sluppit bära med sig den skamkudden. Så illa går det förmodligen inte för Eneroths nygamla kollega i den nya regeringen, Annika Strandhäll.
Men lika onödig framstår hennes oförmåga att hålla fingrarna från det privata twitterkontot.

Som vi minns kanade Strandhäll av isen redan i första kurvan som minister i Magdalena Anderssons regering.
– Nej, några lik hade hon inte i garderoben.
Verkligen inte!
Däremot en hel hög med obetalda räkningar, inklusive till skattemyndigheten.
Till och med en obetald pool på tomten.
Visade det sig.

En sanning som ministern först förnekade, sedan erkände i takt med att bevisen presenterades. Illa nog, men sen kom även bumerangen vinande genom luften: Strandhäll är känd för ett ovanligt skummande flöde av tweets om ditt och datt.
– Även om om andras moral.
T ex ett utfall mot Ebba Busch som Strandhäll kommer att få äta upp många gånger i Dantes Inferno, våning 8: ”Att glida på sanningen och inte ta ansvar själv verkar vara ofta återkommande”.
I Strandhälls fall minst nio gånger om vi ska tro Aftonbladets avslöjanden om hennes skulder som inte fanns.

Man ska inte kasta sten i glashus. Även här är slutsatsen given: Hade ministern inte varit så uppfylld av att nätmobba andra politiker på mobilen hade hon åtminstone sluppit bli kallad hycklare idag.
Att vara slarvig med räkningar är illa nog.
Men där finns kontrollsystem som förr eller senare korrigerar det beteendet.
– När det gäller hyckleri får man ingen hjälp utifrån. Det gäller att tänka efter före och ett sätt är att låta bli att kasta den första stenen på andra via sociala medier.

Och som sagt: Att en gubbe sitter på sin udde och gnäller på andra är en sak. Men att duktiga politiker frivilligt utsätter sig för faran är för mig obegripligt. Det avleder ju bara intresset bort från deras politiska arbete.
Och det kan väl inte vara meningen?

PS, måndagsmorgon: ”Alla kan kasta första stenen nu! Utan dröjsmål!”, konstaterar Stig-Björn Ljunggren i dagens gästledare i Barometern. Som vanligt mycket läsvärd: Om vi medverkar till ett diskussionsklimat där vi fokuserar på att försöka karaktärsmörda folk istället för att prata om sakfrågorna, så leder det fram till att alla slags försyndelser hamnar i fokus, även de som egentligen är harmlösa.
Risken är att vi till slut får ett andra klassens uppbåd av politiker som antingen är psykopater och skiter i kritiken, utan snarare njuter av uppmärksamheten; eller plattfötter, som inte förstår om de gör rätt eller fel, utan bara ångar på i ullstrumporna.
Nej, låt oss i stället se till att det bland våra politiska företrädare finns sådana som är som vanligt folk, levnadsglada personer som gjort dumheter, som inte bara suttit på ungdomsförbundsmöten och skrivit reservationer. Och låt oss sedan angripa dem när de har fel i sakfrågorna.
Instämmer!

Lördag: Tankar kring Lucia i gränslandet

(Uppdaterad 21:58)

Han: Udden ligger närmare Köpenhamn än Stockholm och vi behöver bara åka en halvmil in i Blekinge för att inse att det.
Staden anlades av danskarna år 1599 och kung Kristian IV hade stora planer: Kristianopel skulle bli den nya huvudstaden i det danska lydriket i norr. De drömmarna gick om inte under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Mycket lite påminner idag om att Kristianopel faktiskt var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer. Det mesta är borta, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur. Kyrkan, anlagd redan på 1200-talet, brändes ner av den av svenska armén med den tappre kronprinsen Gustav II Adolf i spetsen, men byggdes upp igen och påminner fortfarande om att multikulti är intressantare än enfald.

– Hon tycker om den lilla kyrkan och det var självklart att det var hit vi skulle åka för att höra Lucia och hennes tärnor sjunga traditionella svenska julsånger.
Även Lucia är som bekant ett mångkulturellt fenonom – för övrigt med rötter från samma del av Europa som skapade både renässansens geometriska principer och kvinnan vid min sida.
– Hennes mormor hette Emilia Franscesca.

Att dagens Lucia och tärnorna representerades av idel blonda småflickor från trakten gjorde den kulturella kompotten komplett. Inte minst mot bakgrund av kyrkans vackra korvägg, målad av Johan Eneberg år 1838. På den enkla vitmålade väggen av ohyvlat breda bräder har Eneberg nämligen målat hennes älsklingsträd ­– långa smala svenska tallar som förenar jord och himmel.
– Som på udden, alltså.

En utflykt tillbaka till den mångkulturella framtiden alltså. Tack för idag! Nu eftermiddagsdrink. I kväll ska jag laga asiatisk gryta med fisk, grön curry och nudlar – inköpta hos Nhi Jacky Voong på Tempo i Gökalund.

Hon: och så avslutade vi kvällen med första avsnittet av ”nya” Sex and the city! Och så såg vi andra avsnittet också, bara för att första slutade som det gjorde…

Och vad tyckte vi då, mmm, det tog sig väl lite i andra avsnittet, annars kändes de mest patetiska. När serien började för typ 20 år sen ville man ju vara en i gänget, nu kände jag mest lust att göra Samantha sällskap i London 😉

Fredag: Bakväder upphöjt till två – och boknörden firar ännu en seger

Hon: fy tusan vilket skitväder det har (är) varit idag. Hann cykla och hämta tidningen men sedan har jag inte varit utanför dörren. Jo förresten, snabbt ut till växthuset för att hämta gjord till tomaterna som behövde omplanteras. Satte några chilifröer också, mest Havanna-peppar-sorter, de tar längre tid på sig.

Jodå, jag har bakat också. Ett mörkt på bikarbonat, och så ett ljust surdegsbröd som ska kalljäsa i kylen något dygn. Testade att ha i ganska mycket av det siktade Dala-lantvetet som jag hittade i gårdagens nyupptäckta gårdsbutik Smaklöken. Och en uns emmervete. Hoppas nu jag inte tog för mycket av det som senast, då jäser det inte upp som det ska…

Han: Hon skapar, jag läser. Jag är en boknörd. Jag erkänner: Jag tycker att det är märkvärdigt med böcker. Jag tillhör en läsande generation. Inte mitt fel, jag är en produkt av det svenska folkhemmet som inte bara stipulerade elektricitet och vattenklosett åt alla utan även en rejäl bokhylla för ett rikt inre liv.
I mina föräldrars hem i Blåsjöfallet, Gäddede och i Bollnäs fanns det minst tjugo längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.
Där rymdes såväl uppslagsverk och kartböcker över världens länder som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband – förmodligen inköpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen.
Många av böckerna står nu i mina åtta bokhyllor i tre hus – den stora mängden ligger dock sedan snart två år oupppackade i vårt förråd på Torsmaskiner i Torsås.

Jag berättar inte det för att skryta. Att äga böcker idag är inget att skryta över. Vi lever i en tid när fler sett Kastanjemannen på Netflix än läst Søren Sveistrups utmärkta thriller med samma titel. 
– För egen del ser jag det som en last att vara boknörd.
Det kräver utrymme.
Det är väsentligen Jan Myrdals fel.
Myrdal var författare som inspirerade vår generation på vänsterkanten under 1960-1980-talen. i En illojal europés bekännelser berättar Myrdal om hur hans bokhyllor upphöjdes till ett bibliotek: ”Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.”

Myrdals bokhyllor hade blivit bibliotek och tillväxten mättes i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Till skillnad från Myrdal har mitt internationella imperium inskränkt sig till sju meter i Palma de Mallorca, nu förlorat när Milton och jag övergav lägenheten på Montenegro 14. Men jag inser att Myrdals tänkande påverkat mig även på detta område.

Vid varje flytt av lust eller skilsmässa sedan år 1968 har jag börjat om genom att bygga mig bokhyllor.
– I Uppsala, Östersund, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, i lägenheten på Åsögatan, i ateljén på Hornsgatspuckeln vid Slussen och i min ateljé på udden (som hon konfiskerat till lager för sina lökar).
För tre år sedan hjälpte Jocke Ohlsson mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla på udden – och Johan Målarn såg till att en vägg i Margaretas chateau täcktes av ytterligare 22 meter.
– Och snart hoppas jag få ta hem de 40 flyttlådorna från lagret i Torsås.

Och varför berättar jag det här? Av ett enda skäl:
– För att du ska förstå hur barnsligt förtjust jag blev när vi härom dan fick en bok av Isman. Ölands Fåglar, ett praktverk på 495 sidor utgiven av Sveriges Ornitologiska Förening och BirdLife Sverige år 2015.
Det klack till i hjärtat när jag tog emot den 4,5 centimeter tjocka boken som inleds med orden: ”När jag berättar för mina vänner från fastlandet att sånglärkan är Ölands vanligaste fågel så finns det en och annan som inte tror mig”.
Bara den meningen har vidgat mitt intellekt och fördubblat mina kunskaper om Ölands fåglar,

Isman är en läsande man. Och fågelskådare. Jag inser förstås att han försöker höja min kunskapsnivå i det ämnet.
Från grunden.
När jag berättade att jag sett att rödhaken har kommit korrigerade han mig genast:
– Vi fågelskådare säger inte att jag såg en rödhake i morse. Vi säger, jag hade rödhake i morse.
Det är ju sånt man vill veta att man vet, eller hur.

PS: Idag har jag inte haft en enda sjöfågel. Det beror på att jag varit på ännu ett besök på Ögonkliniken och har fått droppar i ögonen, vilket grumlat min syn ytterligare. Men läsa kan jag.

Torsdag: Blekinge är vårt Södermalm

(Uppdaterad 19:00, 18:47)

Han: Ursäkta en utflyttad stockholmare med trångsynta referensramar, men Blekinge framstår alltmer som vårt Södermalm. Det är här vi hittar de små mysiga matbutikerna och de trevliga producenterna. Som Orranäs Gårdsmejeri där vi köper våra ostar och Mikael Nilsson på Attanäs gård, som ringde härom dan och sa att han bestämt sig för slakta en gris till för att vi även i år ska få vår julskinka och våra revbensspjäll.

Och idag hittade vi ännu en oas som vi inte visste fanns: Smaklöken, den välfyllda lilla lanthandeln i Jämjö.
– Ja, vi är väldigt dåliga på att marknadsföra oss, erkänner Isabelle Karlström och just nu känns det som att det får hon och hennes kollegor gärna fortsätta att vara.

Isabelle driver lammproduktion och småskalig uppfödning av linderödssvin på Karlströms gård. Även om hennes butik i kväll var välfylld med allehanda väldoftande godsaker inser jag att vi riskerar allt genom att berätta om det här på bloggen – snart kommer vänner och bekanta att vallfärda hit för att länsa butiken.
– Publish and be damned, som vi redaktörer brukar säga.
Men det är värt!

Hon: sant, men ägaren av Orranäs Gårdsmejeri härstammar faktiskt från Bergkvara här i Småland

Har för övrigt inget att tillägga eftersom förmiddagen gick åt att städa, pust, innan vi åkte och hälsade på min faster Gun och farbror Sten i Ronneby. Det var på vägen dit vi upptäckte Smaklöken i Jämjö. Gjorde en pasta Puttanesca när vi kom hem, nu soffan och Antique Roadtrip!

Han: Okej, jag fattar. Jag har bara upptäckt Blekinge i samma bemärkelse som Columbus ”upptäckte” Amerika 500 år efter att vikingarna varit där och att de som blev mest förvånade över att höra om ”upptäckten” var de människor som redan bodde där.
Nån har till och med organiserat en Julsafari den 18 december. Hänger du på den passerar du både Orranäs, Attanäs och Smaklöken.
– Men glöm inte var du läste om det först.

Onsdag: … och vi andra hukar i den kyliga vinden

(Uppdaterad 16:45)

Han: Blåser kallt på udden. Inte bara människor och katter håller sig inne (nedan). Upptäcker att även vår murgröna utanför sjöboden föredrar att växa inomhus.
– Helt okej för mig.

Har tänkt städa boden, som egentligen är mitt vergtygsförråd, allt sedan försommaren. Det blir inte idag heller, för nu blåser det småspik från sydost, kuling som gör att 0° känns som minus 6.
– Kuling förresten, du kanske inte vet det betyder?  

Den skotske hydrografen Alexander Dalrymple utvecklade den så kallade Beaufortskalan som översatte vindar till havs till språk som landkrabbor kunde begripa.
Att det blåser ”Styv kuling”, det vill att vinden drar in över i udden i en hastighet av 50-61 km i timmen )eller 14 – 17 meter per sekund) märker du när mindre trädstammar böjer sig och du får svårt att gå upprätt.

Ambitionen att översätta vindstyrkor till urban svenska återfinns i den märkliga romanen Hur en man övervinner sin rädsla för hajar en bok som jag brukar läsa om så här års.
Boken handlar om en man som av någon anledning flyter omkring i ett hav och en eftermiddag ägnar han timmar åt att översätta en egenutvecklad ventimeter ”till ett språk en älskad kvinna förstår”.
En ventimeter är en enkel vindmätare (som jag för övrigt hittade bland svärfars grejer i stugan) och så här poetiskt beskriver mannen som flyter omkring i havet Baufortskalan för sin kvinna där hemma på udden:  

Stiltje Jag flyter högt på spegelblank sjö. Röken från din cigarett stiger rakt upp. Nästan stiltje Små fiskfjällsliknande krusningar bildas på havet, men ännu inget skum.
Någon andas mot din nakna hud.

Lätt bris Korta utpräglade småvågor som inte bryts. Du flyter fortfarande högt. Små löv sätts i rörelse. Vimplar och vida klänningar lyfter.

God bris Vågkammarna börjar brytas omkring mig. Glasaktigt skum. Någon enstaka vit skumkam döljer mina fötter.
Blad och tunna grenar i oavbruten rörelse. Gång på gång stryker du hårslingan ur ansiktet.
Du är glad att du tog den tjocka tröjan.

Frisk brist Vågorna har blivit påtagligt längre. Jag ser det vita skumkammar kommer närmare. Ett kortvarigt brus över vattenytan.
Du vill gå inomhus. Mindre lövträd börjar svaja utanför fönstret. Den röda filten.

Styv bris Långa vågor lyfter mig framåt. Jag är omgiven av vita skumkammar. Sjön bryter med ihållande brus. Jag får allt svårare att hålla ihop mina ägodelar.
Kraftiga trädgrenar slår mot rutan. Telefontrådarna viner. Du står vid fönstret och ser en man vars paraply vänder sig i vinden.

Hård bris Vågberg. Vita skumkammar breder ut sig. Enstaka skumstrimmor. Dovt rullande brus dränker mina tankar.
Du ser människor där ute som kämpar för att gå upprätta mot vinden. De stora träden vrider sig. Den svarta katten inser att du oroar dig för att något hänt.

Styv kuling Sjön tornar upp sig och bryter över mig. Skumstrimmorna ordnar sig i vindriktningen. Brotten hörs på längre avstånd.
En tegelpanna lossnar från taket mittemot. En soptunna blåser omkull och rullar skramlande bort längs gatan. Du försöker läsa en bok. Du vågar inte längre se ut över havet.

Hård kuling Höga vågberg med sammanhängande skumkammar, från vilka skum börjar blåsa bort. Utpräglade skumstrimmor. Jag klamrar mig fast vid lådan. Katten hoppar ner från fåtöljen. Du lägger ifrån dig boken. Stanna inomhus!

Halv storm Sjön börjar dåna. Höga vågberg med långa brottsjöar. Ihållande dån över havet. Tätare skumstråk, skummet gör mig blind. Jag tänker bara på att andas.
Vi vet båda att någonting hänt, men du kan ingenting göra.

Storm Höga vågberg med långa brottsjöar. Havsytan vit av skum. Starkare dån som kommer stötvis. Jag håller andan och låter kroppen sjunka under ytan.
Stanna för guds skull inomhus!

Orkan Allt är förlorat. Stora fartyg siktade i hallucinationer går under bakom vågbergen. Jag flyter i vitt skum.
Vad du än gör, kom inte ner till havet.

Så är det med den saken. Mindre poetisk är vår elräkning för november månad: 4 603 kr – jämfört med 2 706 kr förra året.
– När vi dessutom gjorde av med något mer el!

Jag är fortfarande förvånad över att det inte blåst upp till folkstorm om elpriserna – och media är förstås mer upptagna med att en nybliven minister för 15 år sedan möjligen gjorde en heilhälsning hemma i pojkvännens kök (sic!).
Men kanske myr det i stugorna. En kompis ringer och undrar om det verkligen är sant att en normaldusch idag kostar 30 kr.
– Vår grabb ockuperar vårt badkar varje dag och väääldigt länge.
– Nej, säger jag. Idag kostar en dusch 45 kronor. Ett bad kostar nog minst hela veckopengen.

Enligt en sammanställning som Aftonbladet gjort, baserat på fakta från Energimarknadsbyrån och Telge Energi, ser det ut så här:
> Att duscha i en kvart, vilket förbrukar drygt 7 kWh, kostade tidigare omkring 3,5 kronor. Efter dagens (tisdag 7 dec) prishöjningar kommer det istället kosta 30,38 kr. 
> Tidigare kostade det drygt 0,75 kronor att dammsuga i 1,5 timme, men under måndagen landar priset istället på 5,76 kronor. 
> Att använda diskmaskinen då? Priset för en maskindisk stiger från 0,5 kronor till 4,34 kronor. 

För den som ska ladda sin elbil blir elpriset minst sagt märkligt. För en förbrukning på 95 kWh stiger priset med hela 364 kronor – från 47,5 kronor till 412,3 kronor. 
– I måndags blev det till och med dyrare än att köra på bensin och diesel, konstaterar Emanuel Karlsten i Breakit.

Ändå rycker politikerna på axlarna och säger att marknaden fungerar. Inte ens oppositionen gläfser som de brukar göra.
Och vi andra?
– Vi hukar i den kyliga vinden.

Hon: bakväder alltså! Var dessvärre totalt okoncentrerad idag så istället för bikarbonat tog jag bakpulver i kakan ovan. Hade inte gjort något om jag dubblerat mängden, men det gjorde jag inte. Liten och kompakt blev resultatet, och totalt dränkt i romlag…

Och kakan ovan borde stått i ugnen några minuter till! Jag gillar i och för sig ”dö-bakta” (småländska för ej färdiggräddad) mjuka kakor, men det finns en gräns… fast kladdet var jäkligt gott. Precis som innanmätet i en mazarin. Lyckades ändå få ut en hel del kakbitar i hyfsad rutform, hoppas de stabiliseras i frysen!

Tisdag: det stora julklippet och annat som får tiden att gå långsammare

Hon: idag var det alltså dax att plocka fram den stora fårsaxen och bli lite julfin i nacken. Tror det blev ganska okej, får ta lite bilder i spegeln och se:

Han: Varför visar alla urtavlor 12 när timvisaren står rakt upp? Varför inte klockan ett? Eller noll?
– Fundera på det så lever du längre.

Funderar gör jag där jag sitter i Ögonmottagningens väntrum med pupillvidgande droppar i ett öga.
– Vilket betyder att jag inte ser vad klockan på väggen är.
Därav dagens blogg.

För många år sedan byggde jag en bokhylla med en inbyggd klocka. Det var en gammal klocka och när jag satt in den lossnade den guldfärgade urtavlan med gamla romerska siffror.
När jag limmade fast den vred jag medvetet urtavlan ett snäpp så att I hamnade där XII regerat.
– Det var antagligen en protest mot något i tiden.
Kanske kände jag mig krääänkt. Men när jag tänker efter var det här långt innan 78 procent av svenskarna kände sig krääänkta och resten krävde en krisgrupp för att de kände sig utanför.

Behöver jag tillägga att ingen har kommenterat urtavlan under de 32 år som gått sedan jag byggde bokhyllan? Det är bara mina dagar som har blivit längre, dvs varje gång jag tittar på klockan funderar jag över saker jag vanligtvis inte tänker på.
– Vilket enligt hjärnforskarna gör att jag upplever att min tid går långsammare än brukar göra.
Om varför äldre tycker att tiden går fortare än yngre har jag förklarat tidigare – att tvingas förklara det skulle göra min dag kortare.
Vilket i och för sig skulle ta mig snabbare till eftermiddagsdrinken, men ändå.

Det finns mycket att säga om klockor. Det mesta bygger på vidskepelse. Visste du att den första mekaniska klockan skapades i Kina flera hundra år innan det första europiska uret började ticka 1335 (San Gottardokyrkan i Milano).
Orsaken: Kejsarens astrologer behövde veta exakt när olika arvtagare hade avlats så att de skulle kunna ställa sina horoskop och peka ut den bäste kandidaten.
– Och så finns det människor som tycker att det är konstigt att det krävdes att vi skickar ut satelliter i rymden för att forskarna skulle uppfinna GPS till våra bilar och båtar!

Men varför är klockan 12 när timvisaren står rakt upp? Varför inte 1 som min klocka?
Oklart, faktiskt.
– Ganska ogenomtänkt om jag fär säga det själv.
Våra urverk går tillbaka till de gamla egyptiska soluren. Men det förklarar inte varför vi fortfarande hävdar att solen står högst klockan 12 och inte klockan ett – eller varför inte klockan 0?
För det första är solen allt mindre relevant i vår tidräkning. Dessutom har vi rubbat ordningen genom att införa sommar- och vintertid – vilket innebär att solen bara står högst klockan tolv halva året.

För det andra blev det fel från början, eftersom jordens bana runt solen inte är helt cirkulär utan något ellipsformad, vilket gör att ”klockan 12” varierar med upp till 16 minuter.
– Det är i sin tur var skälet till att man övergav den ”sanna soltiden” till förmån för medelsoltid redan under 1800-talet; i London redan 1792, i Berlin 1810, i Paris 1816 och i Stockholm 1841.

Till saker hör också att klockan 12 blev klockan 12 i hela Sverige först på 1850-talet. Detta när järnvägsnätet byggdes ut och alla fick ställa om sina ur enligt Göteborgstid.
Först den 1 januari år 1879 infördes Svensk Normaltid och klockan blev 12 i alla orter i Sverige. Svensk Normaltid definieras numera av medelsoltiden för Örebromeridianen. Den ligger 15 grader öster om meridianen genom Greenwich, det vill säga 1 timme före den tid som gäller i England.
Att solen står högst på himlen klockan 12 är alltså en sanning med modifikation.
– Och på uddens gamla ur gör inte ens siffran 12 (XII) det.

Tänker jag och känner genast att tiden liksom stått stilla ganska länge. Och just nu håller regeringen presskonferens. Tillbaka till framtiden? 

Måndag: Gärna vindkraftverk men inte …?

(Uppdaterad 20:20)

Han: Utanför udden, vid horisonten ser vi ett antal vindsnurror längs Ölands kust. Utgrunden vindkraftpark i Kalmarsund uppfördes 2000 och var Vattenfalls äldsta vindkraftpark till havs innan den demonterades 2018. 
Det finns nu planer på att bygga en ny vindkraftpark i Kalmarsund.
Området kallas ”Nya Utgrunden” och ligger mellan Bergkvara och Degerhamn och det planeras att byggas mellan 13 och 17 stycken vindkraftverk.
– Utanför udden, alltså.

Vad jag tycker om det? Igår skrev Vattenfalls vd Anna Borg ett intressant debattinlägg om att det är sannolikt med ny kärnkraft i Sverige de närmaste 10–15 åren. ”Därför måste svenskarna acceptera en utbyggnad av storskalig vindkraft både på land och till havs för att möta elbehovet.”

Många tycker att vindkraften ska byggas ut. Antalet vindkraftverk måste fördubblas för att nå Sveriges målsättning om en helt förnybar elproduktion innan 2040. 
– Det rör sig om runt 4 000 nya vindkraftverk, säger Maria Stenqvist vid Energimyndigheten.
100 terawattimmar varav 80 terawattimmar ska produceras på land och 20 till havs.

Frågan är var de ska byggas. Miljöpartiet och Vänstern är de partier som är mest entusiastiska till vindkraften – och de två partierna har sitt starkaste stöd i Stockholms kommun. Även Centern har procentuellt fler sympatisörer i Stockholm jämfört med i landet som helhet.
Trots det är vindkraften minst utbyggd i Stockholmsregionen.

– Av Sveriges 4 500 vindkraftssnurror står bara 46 i Stockholms län, konstaterar min favoritbloggare, Sune Flisa, chefredaktör och härförare på andra sidan sundet.
Detta trots att det är i Stockholmsområdet och söderut som elen behövs som mest just nu.

Minsta barnbarn vet att nästan all vattenkraft i Norrland där gammelmorfar/gammelfarfar byggde kraftverk på 1950-1980-talen. Trots vattenkraften står vindkraftskogen tät i norr. I Norrbottens län snurrar 418 verk, i Västerbottens 368, i Västernorrlands län 406. Det blir 1 192 snurror i tre Norrlandslän.
I Ragunda kommun i Jämtland produceras tio procent av landets klimatsmarta el.
Att jämföra med 46 vindsnurror i Stockholmsregionen med dess långa blåsiga skärgård
– Hur var det nu man sa…? Gärna vindkraft men inte där jag bor.
Denna inställning kallas på politikersvenska för NIMBY-syndromet, Not in my backyard. 

Men lösningen finns, konstaterar redaktör Flisa och hela udden av utflyttade stockholmare applåderar åt den befriande populismen.
– Montera 370 meter höga snurror runt slottet i Stockholm, på Slottsgården, runt riksdagshuset. Bygg dem på Stureplan, St Eriksplan, i Humlegården. Smäll upp dem i Täby, Nacka, Saltsjöbaden och Lidingö! Havbaserade verk kan göras ännu högre och dumpas i Nybroviken, på Riddarfjärden, i Värtan, utanför Vaxholm och runt Sandhamn. Var bor Per Bolund? Strunt samma, placera åtminstone några snurror på hans tomt.

Nja, så griniga är vi inte. Men nog bör ledningarna för de tre stockholmspartierna tänka sig för innan de svarar på Vattenfalls och Energimyndighetens krav.
– Det är inte svaret på frågan ”om” utan ”var” vindkraftverken ska byggas som kräver politiska visioner – och politiskt mod.
Resten sköter teknikerna, ingenjörerna.
Som gammelmorfar/gammelfarfar gjorde på sin tid. Ett livsverk som dagens politiker låtit rasera så att vi än en gång måste elektrifiera landet.  

Och nu undrar du vad jag tycker om att få 13-17 vindsnurror utanför udden.
– Hur var det nu; gärna vindkraft men inte hemma hos mig?

Hon: såklart vi tycker det är bra, och de står ju långt ut så man knappt ser dem med blotta ögat. Fattar inte att de i Stockholm tycker det är ett problem att det ska byggas vindkraftverk fem mil utanför Sandhamn. Och så ska vi i söder som har massor betala mest för elen…

Slösat el på två limpor idag, men stängde av golvvärmen under den dyraste timmen mellan 16 och 17, undrar om det hjälpte…

Och så gjorde jag en gammal trotjänare, Stockholms–levain. Det var ett tag sedan. Fast lite nytt känns det ändå, använt enbart Ölands-vetemjöl. Blir spännande smaka av till frukost imorgon.

Söndag: Det börjar dofta jul på udden

Han: Andra advent. Vaknar i en dröm för en ny dröm. Jag hör dånet från havet. Hon köper julklappar på nätet. SMHI har hissat gul flagga (kuling 14-17 m/s från NO. En grad varmt känns som -5°.
– Bara några talgoxar har vågat sig fram till sin frukostbuffé.

Inte mycket till vinterväder, men första julbordet har avätits. Sött & Salt i Kristianopel bjöd på riktig julstämning, god mat och dryck i goda vänners lag. Rekommenderas (men du bör inte äta lila mycket som jag gjorde).

Hon: väldigt väldigt trevlig kväll, tack Tina och Blomman för initiativet, och tack även för dagens ”hugga gran-utflykt”. Den gick till Sloalycke och Patrik Karlsson och hans sambo Monika Olsson som låter oss välja ut och hugga våra egna granar på deras ägor:

Så himla roligt faktiskt, även om Bergkvara scoutkår går miste om en kund i år. Oss! De hugger för övrigt sina granar hos Patrik och Monika också. De hann dessutom före oss och höll för fullt på att packa ihop alla granar när vi kom.

Och så sjöng vi och hurrade för dagens födelsedagsbarn, Daniel. Hipp! Hipp!