Månad: mars 2022

Fredag: vaknar i Stockholm…

Hon: och i min hand håller jag boken 1983 som jag hjälpt Helene Schmitz med under vintern. Vi har gjort ett par böcker ihop förut, Blow Up och System och Passion.

Men det var mer än 15 år sedan jag gjorde en bok senast (just System och Passion), några original har jag inte heller gjort sedan dess. Varnade Helene och sa att jag var ringrostig när hon ringde och frågade om jag kunde hjälpa henne.

Min insats i denna boken var dock blygsam, Helene har gjort i princip all formgivning själv. Men det har varit väldigt kul att jobba ihop igen. Tack för det Helene. Och för en superlyckad vernissage. Boken är för övrigt helt fab!!!

Kvällen avslutades på Taverna Brillo. Tack älskade Meli för att du följde med mamma på vernissagen. Och för trevlig middag efteråt. Det var mysigt att hänga bara vi två, även om jag förstås längtar efter att få träffa sötnosen Alice.

Men vi ses ikväll Alice, då kommer mormor hem till dig. Mammorna får stå för middagen 🙂

Han: Mormor jobbar hårt. För egen del njuter jag av en stillsam kväll på udden med ett glas vin, stillsamma katter och musik.

Torsdag: Och nu blir det reklam

Han: Sugen på en öl? Ta en Gunnar! Är den burken bara hälften så go som den pojken så får du en angenäm kväll.
– Fast i min värld heter han Nicke.

De flesta av oss går till historien för något annat än vi tänkt oss. Till exempel har jag en kompis som är en av Sveriges bästa hjärnkirurger, men som hellre vill bli ihågkommen som en av landets mest entusiastiska samlare av grävmaskiner och andra stora dieseldoftande maskiner.

En annan kompis är världsberömd i hela landet som expert på flugfiske. Men som i framtiden kan komma att bli känd för den stora allmänheten som han på ölburkarna med den lustiga mössan.

Så här är det: I dagarna lanserar Systembolaget ett ny öl från ett bryggeri i Norrland som heter Fjällbryggarna.
– Ölen heter Gunnar.
Gunnar finns på riktigt och han heter Gunnar ”Nicke” Westrin från Råneå (se hemsida!). En gång i förr-i-tiden-tiden var han känd som en av de sju medlemmarna i ”Ria Wägner Fanclub”, ett kultförklarat sällskap som hyllade en av den svenska televisionens mesta älskade programledare på den tiden när public service var som bäst.

I sitt program ”Hemma” (1956–1979) blandade Ria mat, glamour, musik och konst. Hon är originalet bakom floran av dagens alla matprogram, Go’kväll och andra folkbildande mysprogram som dumburken.
Ria Wägner Fanclub var kanske inte lika legendarisk som vår hjältinna, men betydde mycket för oss sju unga män som träffades på realskolan i Strömsund i början av 1960-talet.
– En av dem gick även på den tiden omkring med en färgglad turmössa.

Sånt sätter sina spår i personligheten och därför viker jag dagens blogg till ocensurerad textreklam för ett öl som marknadsförs med ett typiskt motto från en broder och kamrat:
– Naturen är ett njutningens tempel och är inte en roffares marknad.

PS: För egen del går jag gärna till historien som samlare av ölburkar. Affischnamn för en tidigare brygd från Fjällbryggarna heter Janne Schaffer, en inte helt obekant musiker som också korsat min väg.

Onsdag: solen bedrar… men trädgårdsmöblerna är dagens fynd

Hon: egentligen är det jättekallt. Titta på torpets skugga, det är is där inte solen skiner. Tröstar mig med det när jag går in för att städa bort allt byggdamm och måla färdigt det sista…

Och helt plötsligt ringer budet från Ikea och säger att de är på väg och kommer om tio minuter. Hade vi helt glömt bort. Men vilken tur att de kom innan jag börjat måla golvet i vardagsrummet…

Han: Dagens fynd: utemöblerna som vi spanade in på Vågen för några veckor sedan och som vi idag äntligen fick köpa med oss hem. Pris: 470 kr för bord, två stolar och soffa.

En seger som vi genast firade med pizza från Pizzeria Turin i Gökalund. Kocken, som inte är från Turin, var inte var nöjd med sin mexikanska variant. Därför fick jag med mig tre pizzor! Så är det ljuva livet på landet.

Eftersom det är min tur att fixa middagen blir det även pizza till kvällen. Men först en rejäl eftermiddagsdrink vid Luddes sten, da capo där också.
– Även mobilen är densamma.

Tisdag: strålande väder ger fler verandor…

(Uppdaterad 20:12)

Hon: vilket väder det är, dag efter dag, men denna morgonen slår nog årsrekordet! Skulle kunna invigt våren med flip flops, nästan…

Tur vi (han) bygger ytterligare en veranda. Den nya ligger alltså på baksidan av Chateau Margareta, i söderläge och i skydd mot nordan. Tänkte ha tomatplantor i krukor där på sommaren, kanske citronträdet också eftersom det inte trivdes jättebra på verandan vid parkeringen. Förmodligen för blåsigt på den, och denna är mer skyddat av ett gäng tallar. Det är också enda stället där vi har sol på vintern, typ…

Och om man sitter på en altan vill man förstås ha utsikt. Alltså fick jag röja. Och det blev jättefint! Helt plötsligt har Chateau Margareta fått en fin tomt även bakom huset. Lite buskage måste dock vara kvar som vindskydd för altanen ut mot havet. Den med kvällssol och utekök! Och så måste ju småfåglarna ha lite buskar kvar att bygga bo i. Gärdsmygen gillar det buskaget speciellt!

Och så här fin blev kullen utan sly. Slängt ut lite blomfrön också. Ängsblommor! Hoppas det inte är för torrt och skuggigt bara…

Han: Inte mycket att tillägga denna den internationella kvinnodagen. Jag har i alla fall gjort mitt för att solen ska skina på henne.

Du undrar förstås om stenen? Den är tillägnad alla som vägrar ge sig. Som vägrar att flytta på sig bara för någon övermakt vill det. Fuck you Putin!

Hon: dags att sätta på värmefläkten i växthus 2, temperaturen närmar sig nollan, så lämnar soffan motvilligt. Det lönade sig. Vilken kväll!! Nymåne och stans (landets…) stjärnhimmel. Dagen slutar lika vackert som den började:

Måndag: Idag är första dagen i resten av denna vår

Han: Idag är första dagen i resten av ditt liv. Ibland känns den gamla devisen sann, även om det bara var en reklamslogan som nån begåvad copywriter i förr-i-tiden-tiden skruvade ihop för ett försäkringsbolag.

Idag har vi till exempel intagit vårens första eftermiddagsdrink i solnedgången vid Luddes sten. Och som sig bör var han först på plats.  

Skön avslutning på en lång arbetsdag. Har påbörjat arbetet med ännu en altan, bakom Margaretas sydvägg. Eftersom hon gör sig bättre på bild för hon markera det hårda arbetet i den steniga småländska marken.

Det behöver inte sägas att att arbetet sker i skuggan av Putins oprovocerade invasion och krig i Ukraina. Idag påminner dessutom Hesa Fredrik om att hur flyglarm låter, om ännu som test, dessbättre. Grabbarna från Nordpolen fortsätter arbetet med våra solceller – även det en försvarsåtgärd mot vårt självförvållande beroende av Putins gas och olja.

Noterar dessutom att samhörigheten mellan det ukrainska och det svenska folket symboliskt markeras även av att våra vimplar är identiska.

Hon: ja nu är jag helt slut. Jobbat som en tok. Började med att möblera om bland plantorna inne, igen… allt för att få plats med de plantor jag borde planterat om i större krukor redan i förra veckan men fortfarande inte gjort på grund av platsbrist. Men det kommer inte räcka långt såg jag ju direkt.

Fortsatte därför med ommöblering även i Chateau Margaretas växthus. Ut med rottingfåtöljerna och rottingbordet vi haft därinne i vinter, sitta får vi hädanefter göra utomhus. Och vips så har jag plats för en hel del tomat- och chiliplantor därinne:

Men då krävs förstås att jag har värmen på lite mer frekvent och inte bara när temperaturen går under nollan. Och nu är solcellerna tydligen ytterligare försenade… började nästan gråta när de snälla killarna berättade det idag.

Fortsatte med att klippa buskar och röja bakom Chateau Margareta. Även satt två bröddegar på jäsning och gräddat en plåt Brysselkex.

Vi var förbi torpet en sväng också. Nu är alla tapeter på plats och golven ska bara målas klart. Helst innan fredag då ny bäddsoffa och sängram ska levereras. Men idag orkade inte någon av oss ta tag i det. Vi skyllde på att vi inte hade någon svabb i torpet, och golvet behöver svabbas av innan det kan målas en andra gång.

Men vi gick i alla fall en sväng i trädgården för att se om något mer än vitsippor och krokus börjat titta upp. Och det hade det. Men vad är det för något? Lite spännande är det allt med en ny trädgård.

Söndag: Det slutgiltiga vårtecknet ur en grills perspekiv

Han: Och efter alla andra vårtecken kommer den som får bägaren att tippa över: Årets första osande grill på udden.
– Korv med bröd i vindstilla och sol med goda grannar på Margaretas uteservering mot söder.

För att framtida generationer ska förundras över de märkliga maträtter som serverades på vår tid noterar vi att menyn bestod av chorizo och cheese & bacon från Attanäs, fårkorv, färsk chorizo och ”äkta korv av gris” från Smaklöken i Jämjö + korvbröd med inbakad rostad rök, 3 sorters senap och hennes hemlagade ketchup och syltad rödlök som inhalerades med vitt, rött och rosé samt alkoholfri pilsner från Tempo i Gökalund.
– Jag vet, så här ska ni ha det när ni har det som sämst, konstaterade även Eddie som på hundars vis fick nöja sig med att se på när andra smorde kråset.

Och från Ismans tallar svarade tre stora hackspettar med korta morsemeddelanden att våren är här även bland uddens fåglar.

Hon: och eftersom solen fortsatte skina även efter grannarna gått hemåt framåt tre, fyrasnåret och till och med värmde, kände vi att det nog var dags att göra ordning framför uteköket på Chateau Margaretas fantastiska kvällssolsaltan!

Lördag: Inte bara kråkorna kommer att fira segern

(Uppdaterad 17:14)

Han: Det finns en gammal saga om kråkan som höll på att gå under av törst. Då fick hon se en kruka och flög till den i förhoppning att hitta vatten: Det var visserligen vatten i krukan men endast några droppar på botten, hvilka kråkan icke kunde komma åt. Hon försökte då stjälpa krukan, men krukan var alltför tung. Kråkan plockade då upp några stenar, tog dem en och en i sänder uti sin näbb och släppte ned dem i krukan. Därigenom steg vattnet så småningom till krukans mynning och kråkan blef i stånd att med bekvämlighet dricka sig otörstig.

Kråkor är smarta, det har vi konstaterat förut. Men människor är smartare. Idag vet vi att Ukraina får kämpa utan hjälp utifrån. Trots det: I längden kommer inte bara Ukrainas kråkor att än en gång få dricka sig otörstiga.

Tiden är ur led, även bland vårtecknen på udden. Förutom att Vintergäck och Krokus återuppstår vill fjolårets Julstjärna visa att vi trots allt går mot vår.
– Till och med vår gamla Novemberkaktus visar knopparna för att inge oss hopp om att de ljusa tiderna kommer tillbaka!

Hon: och inne i torpet blommar det för fullt också. Snart är även kökstapeten på plats…

Det är nog ändå bra med den lite lugnare randiga emellan de blommiga…

Fredag: alltså, såååå fint det blir…

Är så himla, himla nöjd med vår sovrumstapet!!!

Hon: och Thomas, vår målare, tycker också den är jättefin och helt klockren i torpet!

Den passar bra till den randiga tapeten i vardagsrummet också, precis som tanken var.

Och han är väldigt nöjd med matchningen till den blottlagda timmerväggen…

Dagen började dock med frukost i solen ute, trots ganska hård nordlig vind, men vi hade lä. Älskar att äta frukost ute på altanen med fri sikt över havet. Dessutom har måsarna börjat boa in sig ute på Fimpan och deras kackel ger sommar-vibbar!

Fast går man bakom huset är det jäkligt kyligt och känns mer som vinter… Tror bara det varit ett par plusgrader som mest idag. Arbetat mig varm. Har ett berg av sjötång att frakta bort…

Men båten… vad gör vi med den? Ligger liksom fastkilad på en bädd av sjötång och gick och inte att bara knuffa ner som jag trodde. Och tror knappast vattnet kommer nå så högt upp igen så den tar med den tillbaka ner till strandkanten igen…

Gav ganska snabbt upp sjötången och gick in i växthuset där de övervintrade växterna står. Där har jag på värmen de nätter temperaturen går under nollan, vilket den gjort var natt senaste veckan.

Men eftersom solen värmer upp så mycket på dagarna nu har både salladen och blommorna jag satt i vinter börjat titta upp. Kul!! Och bara jag får upp solcellerna på taket kan jag ju brassa på med mer värme och kanske flytta ut en del av plantorna inne också 🙂

Han: Hitler, Stalin, Putin. Hur kommer det sig att kortvuxna män har ett sånt behov av framstå som stora män? Och så nyheten vi längtar efter:

Torsdag: En dag till arbetets ära

(Uppdaterad 16:00)

Han: Om arbete ger hälsa, kraft och mod – vilket man hävdade förr i tiden – då är jag vid gott mod. Idag har jag nämligen sett många arbeta. Typ Thomas från Färgklicken som kommit en bra bit på renoveringen av torpet. Och snart skiner solen inte i onödan över udden:

Idag kom nämligen Erik och Timmy från Nordpolen Energi för att montera våra solceller. Även de behövde lite arbetsledning och efter det blev även chefen själv inspirerad av andras arbete och satte igång med vårarbetet i växthuset.

Vad jag har bidragit med? Någon måste ju dokumentera arbetet. Hur ska man annars veta att nån fått något gjort?

Hon: nu kan vi äntligen få våra egenodlade tomater på frukostmackorna igen! Det är microdwarfarna som jag satte före jul som börjat mogna på allvar. De är faktiskt mycket godare än de sorterna jag satte förra året, men inte är de så goda som tomaterna som mognar ute under den riktiga solen senare i sommar. Men godare än ”köpetomater” är de, och känslan att äta sin egna…Mmmmm!!!

Och så testade jag ett nytt recept ur årets julklappsbok, Bonniers stora bakbok. Hur det blev vet vi imorgon bitti.

Onsdag: ”Hade det hänt förra veckan hade jag förmodligen snörpt på mun…”

Han: ”Det här är början till slutet för Putin”, skriver min förstfödde son i ett sms. Med hans trosvisshet skriver jag ett uppmuntrande brev till alla våra barn: Diktatorer som vill expandera sitt rike har en defekt: De torskar alltid! Det kan ta tid, men det slutar alltid med att de drar undan mattan för sig själva.

Under en lunch (korvgryta + äppledricka) hos Tåbbe & Fred överhör jag hur gubbarna bakom mig pratar om att nu måste vi öppna våra stugor för flyktingar.
– Behöver jag säga att bara för någon månader sedan hör jag i den här delen av Småland samma gubbar muttra andra saker om flyktingar.

Sitter nu SJ:S bistrovagn på väg hem till udden (räkmacka + alkoholfri öl). En bäbis med asiatiska drag välter en vattenflaska i knät på en kvinna i min ålder. Barnets moder blir förstås ifrån sig – det är nämligen andra gången på sju minuter. Men den äldre kvinnan tittar upp från sin tidning och säger lugnt:
– Jag läser om Ukraina. Hade det här hänt förra veckan hade jag förmodligen snörpt på mun. Man får perspektiv på vad som är viktigt när man läser om vad som händer där just nu.

Björn Häger, en kollega från förr i tiden, gör en intressant iakttagelse på Facebook om före och efter Putins invasion: ”Något riktigt, riktigt stort ska ha hänt om en lokaltidnings etta inte toppar med en lokal nyhet. Så här blev det idag. Tanken som uppstår vid frukostbordet, att detta kan vara en tidning att lägga undan och spara, känns obehaglig.”
Björn visar en etta (förstasida) på lokaltidningen i Avesta.
– Obehagligt, för att den stora världen tränger sig på bland bortsprungna hundar och nån fyllekörning.
– Eller hoppfull?

För egen del har jag hyllat lokaljournalistiken för att den lyckas transformera stora nyheter till lokala – typ att någon framgångsrik eller en (efteråt) mindre framgångsrik deltagare i Melodifestivalen faktiskt har rötter i vårt län.
– Content is King – but Context is King Kong!
I Högsby finns Greta Garbo-museet som ofta uppmärksammas i lokaltidningen.
Varför?
– Jamen, här bodde faktiskt filmstjärnans mormor…

Vad jag menar: Det är inte bara i Avesta som den lokala redaktören inser att världen hänger ihop. Även den ansvarige utgivaren av vår lokala tidning inser att ibland behöver bomben inte falla i det egna kvarteret för att vi ska bry oss.

Hon: det var tydligen på håret han hann med bytet i Linköping. Pust!! Ses snart!