Författare: kerstinochpeppe

Måndag: Om vi vänder på perspektivet

(Uppdaterad 17.50, 16:14)

Han: Tillbaka från Stockholm. Kul och intressant, men inte så kul och intressant som reklamen. Som här:

Tillbaka på udden får jag ett kort från en av sönerna. Han och flickvännen är vid Medelhavet och texten på vykortet lyder i översättning: Om du ser filmen Hajen baklänges är det en hjärtknipande historia om en haj som skänker armar och ben till funktionshindrade.

Sonen nattbadar i Medelhavet och då brukar vi båda tänka på hajar. Vi har till och med gjort en bok och en utställning ihop. Titeln på boken/utställningen säger allt som behöver sägas: ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar”.
Björns semesterkort är en blinkning till detta projekt.

Men i ett större sammanhang belyser baklänges-tanken ett fenomen i tiden. Nämligen att allt beror på i vilket perspektiv vi väljer att se världen. Det gäller till exempel hur vi ser på det som händer långt bortom udden just nu:
– Efter två decenniers krig lämnar USA och dess allierade Afghanistan.
Vad har man uppnått?
– Nada!
Lika lite som när USA tvingades lämna Vietnam 1975.

Den enda skillnaden är att Kabul faller så mycket snabbare än Saigon gjorde. Det är synd om de människor som hamnar i korselden. Men Afghanistans förbannelse är inte talibanerna, utan att utländska makter under tre sekler –Storbritannien (1800-talet), Sovjet (1900-talet) och USA (2000-talet) – tagit sig rätten att bestämma hur Afghanistan ska styras.
Just nu har mediecirkusen fokus på Afghanistan. I morgon hamnar människor där i samma medieskugga som Irak, Syrien och Libyen där världspolisen lämnat kaos och död efter sig.
Slutsats?
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

Hon: ja det händer grejer när man är borta, men här på Udden är det mycket trevligare grejer. Som att vindruvorna har mognat, och att fåglarna inte har upptäckt det, än. Kan bero på att de fortfarande är aningen aningen för hårda. När jag har bestämt mig för att nu är det dags att skörda, brukar de små rackarna redan ha varit där. Borde kanske tagit in några idag då, men det har jag inte hunnit…

Är så lycklig över att vara tillbaka och gå runt och fixa med de nedrasade tomatplantorna (var hård vind när vi var borta…), skörda och småäta lite under tiden. Klippa bort vissna grenar och ruttna tomater. Ja det går fort och händer mycket på fyra dygn. Först blev jag förskräckt, men snart såg jag inte de tydliga hösttecknen längre, bara det vackra som att rosorna är på gång igen till exempel…

Sedan behövde surdegen fräschas upp så nu har jag ett bröd på enbart kulturarvssorter på gång igen. Blev lite si och så senast, då använde jag enbart fullkorn. Det dög, men var inte toppenbra. Nu tog jag lite siktat mjöl i också. Men alla tre vetesorterna är med, Jacoby, Dala– och Ölandsvete. Håller tummarna för att det blir bra!

Fanns bara två havrekakor kvar i burken i morse så bakade en sockerkaka också. Frukost utan kaka är ingen frukost!

Och nu puttrar en Bolognese gjord på de nyskördade tomaterna på spisen. Allt utom köttfärsen som är från Attanäs gård är odlat på Udden. Vitlöken, chilin, paprikan, löken, oreganon, basilikan och salvian. Och så lite av mina malda chilikryddor är i förstås. Gillar när det är lite sting.

Känns så himla bra att bara kunna gå ut och hämta det jag behöver utan att behöva åka och handla. Dessutom har jag haft en kund här idag. Berömde grönkålen, och han fick plocka så mycket han ville. Kommer aldrig hinna göra av med all. Och så köpte han en gurka och lite tomater också. Väldans bra dag alltså! Fast det var väldigt kul i Stockholm också…

Söndag: lunch med Iggy, sen hem till kissarna!

Hon: ja nu längtar matte hem till sina kissar. Skulle förstås gärna ta med mig Iggy hem också men det skulle nog inte föräldrarna uppskatta. Kommer garanterat åka upp alldeles snart igen, men måste be Hotel Kung Carl om ett rum längre bort från epicentrum (Stureplan) nästa gång… sista låten i natt från Utecompagniet, strax efter 3.35, var Eloise. På högsta volym med basen i botten.

Men innan hemfärd fick vi audiens med Iggy och hans trötta men glada föräldrar (som haft besök var dag sedan de kom hem från BB för en vecka sedan). Hoppas de får det lite lugnare nu. Men vi är sååå tacksamma att ändå ha fått hänga med familjen en stund även idag!

Först lunch på Tennstopet. Jättegott och jättetrevligt!! Sen fika hemma hos Iggy. Farmor fick byta blöja, en ynnest ;), och bonusfarfar ville också hålla lite så farmor lämnade motvilligt honom ifrån sig…

Men nu är vi på väg hem kissarna! Redan incheckade på Bromma. En och en halv timme i förväg… inatt sover vi nog gott.

Lördag: Turister i vår egen stad

(Uppdaterad: 21:30)

Han: Intressant att turista i sin egen stad. Till exempel tycks Stureplan vakna när hon brukar somna på udden. För säkerhets skull behöll hon solbrillorna på.
Man gör saker man bara gör som turist, typ ser den stora Zornutställningen. Noterar att Nationalmuseum har en kopia på Kol-Margit.För det är väl originalet vi fortfarande har i stugan i Sippmikk?
– Det var i alla fall vad jag trodde som barn.
Det visade sig vara Sveriges mest kopierade tavla på 50-talet.

• 

• 

Promenerade ut till Djurgårn för att se stans mest omdiskutera hus. Vad jag tyckte om Gert Wingårds annex till Liljevalchs?
Tja, som provokation är det överskattat. Som minnesmärke över östtysk byggnadskonst sent påtänkt. Men med tanke på allt prat om betongens negativa miljöpåverkan blir det en värdig påminnelse om politikernas förmåga att tala med kluven tunga.

Men vi fick i alla fall en promenad. Över 10 000 steg, något mer än tur och retur Sturehof…

• 

• 

Men vi hamnade förstås på brottsplatsen ännu en gång. Och som den turist jag är serverade Jonnie mig självklart en Ricard som starter.
Sedan lunch med blivande bröllopsparet (3:e gången gillt idag om ett år på grund av pandemin). Nu snart middag på Söder. 

Hon: återkommer till dagen men måste göra ett inlägg till om Zorn. Jag tyckte utställning var ovanligt intressant eftersom den åtföljdes av beskrivningar om samtiden och hur det visade sig i måleriet. Och hur jag då till exempel blev väldigt illa berörd och led med modellen på speciellt en målning:

Blev desto gladare av en annan målning, en akvarell. Såååå fin, och vilket ansikte, här med ett helt annat uttryck:

Och så tillbaka till dagens alla stopp, drygt 20.000 steg tilldrygalagda!!!

Stopp 1: Petit Marche. ”Mormor” Netas fina blomster-café! Som om man vore i Paris. Var tvungen visa det för Peppe också. Neta är alltså mitt barnbarn Iggys mormor.

Stopp 2: Liljevalchs, som Han redan berättat om. Men han missade fasaden som innehåller massor av flaskbottnar: lite häftigt ändå!

Stopp 3: Lunch på Sturehof (efter 10.000 steg). Tar det lite lugnt med alkoholen ett tag till, men beställde 5 cl av ett Orange-vin eftersom min dotter hyllat det till skyarna. ”Men mamma, det passar ju bättre till ost…” sa hon när jag skickade en bild:

Stopp 4, det viktigaste idag! Ett besök på min bästis Malins gravplats på S:ta Maria Magdalena kyrkogård med vännerna Staffan, Magdalena och Gunnar, Malins man. Fin, känslosam stund. Kändes väldigt bra!! Sedan åt vi en trevlig middag på Söders Hjärta!

Stopp 5, sängen på hotellet och kvällens deckare på ettan, Whitstable Pearl.

Årets Fest i kräftans tecken

Hon: kräftskivan i år innehöll både otroligt goda kräftor, goda vänner, roliga samtal och mycket kul att iaktta vid borden runt omkring. Och Han var i sitt esse…

Stockholmsbesökets höjdpunkt har förstås varit att träffa Iggy, mitt lilla barnbarn som fyllde en vecka kl 00.00 i natt. Grattis från farmor!!

Men gå runt på stan och shoppa, speciellt i reatider är inte heller att förringa. Men det var tur att han landade på Stureplan som han gjorde, i grevens tid. Höll på att gå helt bananas inne i favvobutiken när han ringde från taxin…

Mmmmm, ja jag är nog rätt billig med mina tomater hemma på Udden. Men 379 kr per kilo är väl lite väl häftigt att dra till med 🙂

Nu ska jag skaka liv i honom så vi kan ut på stan och uppleva lite storstadspuls. Nationalmuseum tror jag han ville till, se Zorn-utställning. Tror jag det var. Förutom att shoppa lite till, är jag nyfiken på Liljevalchs nya tillbyggnad och utställning! Får se vad vi orkar med idag, lite matt är även jag…

Han: Klart man lite trött. Det känns i hjärtat att återvända till sin favoritkrog och träffa alla. Särskilt personalen. Däremot fattar jag inte varför hon börjar sin notering med de bilderna.
– Varför så star struck. Hon visste ju att jag skulle komma upp. Vem är föresten grabben som ville bli fotograferad med mig, en sliten Stureplansprofil?

Skojar. Jag vet vem han är. Det är Emilios grabb och Emilio hade på den gamla (mycket) goda tiden sin krog Ribello mitt emot vår lägenhet i La Llonjja i Palma de Mallorca. Det var trevligt att träffa honom här bland alla sörplande vänner..
Som vanligt stod Klingspor för musiken, sumpdjuren var ovanligt goda och det fanns vätskor att skölja ner dem med.
Uggla saknades med bedrog med en egen snapsvisa (Melodi: Brevet från Lillan) som genljöd över Stureplan
”Stackars Ugglaaa
tänk så illa det kan gå
fick ont i örat
som vi vill bli på”

Eloge till Echo & co för bästa servicen! Och kyssar till min vackra fru som blev så glad att se mig och dessutom såg till att vi framåt natten tömde den sista flaskan Mont Redon ordentligt!

• 

• 

Torsdag: En Dag som gjord för kräftfest

(Uppdaterad 09:10, 08:49)

• 

• 

Han: Ännu en underbar torsdag på udden. Bleke, till och med den ensamma hägern betraktar omvärlden under tystnad. Enligt dagsnyheterna brinner Europa och om 250 år kan hela Skåne ligga under vatten.
– Men för 250 år sedan var väl Skåne ändå danskt, eller hur?
Ungefär.
Det är vad jag alltid anat:
– De svenskes seger i det skånska kriget (1675-1679) var en pyrrhusseger.

Och sedan började äventyren: Eftersom jag har utsetts till hennes stuntman har jag idag övertagit motsvarigheten till den urbana ovanan att trötta ut sig i trikåer på gym – jag har vattnat alla odlingarna.
Och där i växthus 2 hittar jag den här lilla krabaten som inte heller hittar ut ur alla labyrinter av plantor.:

När vi väl insåg att vi båda var fångna på udden blev vi kompisar.
– Ses snart! Du vet var jag finns!

Onsdag: Vem vill ha gårdagens nyheter?

Han: Jag gillar att se andra jobba. Så varför skriva när andra gör det bättre, kortare och helt gratis:”I förrgår stannade världen. Vi går mot katastrof, sa FN. Alla måste göra allt för att rädda jorden. I dag är allt som vanligt igen. Den klimatmedvetne Tjabo, kung av Sverige, leder Svenska kungsrallyt 21 augusti. Drygt 115 fordon hjälps åt att spy ut undergångsgas under det öländska nöjesåkandet. Det är ju så roligt att köra bil! Gud ske lov att FN:s undergångsteorier bara var falskt alarm!”

Skriver min nya kompis i cyberrymden Allan von Kompost, redaktionschef på bloggen Alvarsamt2 som brukar tycka som jag, typ igår.
Jag läste också artikeln i Barometern om kungarallyt. Undrade sedan varför Sveriges radios Bibi Rödöö lät forskningschefen Alexandre Antonelli på Royal Botanic Gardens i Storbritannien sommarprata.
– Han verkar ju inte fatta att klimatkrisen var gårdagens nyhet.

Nu till dagens stora pseudonyhet: ”Småland känns som taget ur en sagobok med sina skogar, sjöar och röda stugor. Här finns också många spännande ställen att bo på under semestern. Varför inte börja med en fyr?”
Läser Marko T Wraméns artikel i Dagens Nyheter med stigande intresse.
– Äntligen!
Ibland blir jag stolt över kollegorna. Inte ett ord om att Ernst (Kirschkål) inrett ett litet rum på Garpen som man inte ens får gå in i. 
– Tänker att Marko T Wramén låter taget, men är förmodligen en frilans som inte fattar vad den tv-fixerade stockholmläsekretsen vill läsa.
Men ändå.

Kanske inte så mycket att tacka för, men som min mentor CA Carlson, 92, brukar säga:
– När jag blir bortbjuden på fest har mamma sagt att jag ska tacka även om det var snålt tilltaget.

Ja, det är allt vi hade att säga idag. Hon har flugit till Stockholm (kungen har ju visat att klimatkrisen är över) och katterna och jag undrar hur vi ska klara oss.

Hon: äntligen fick jag hålla i honom, pussa på det fjuniga huvudet och snusa i den veckiga nacken! Har till och med bytt blöja. Helt underbart! Nu är både farmor och Iggy trötta, vi återkommer imorgon.

Tisdag: Utan personligt ansvar?

(Uppdaterad 22:00)

Han: Lyssnade på skådespelaren Sten Ljunggrens sommarprat. Han spelade Povel Ramels visa om Kommissarie Larsen (med den stora mustaschen) och berättade att han en gång råkat ut för Larsens förlaga i verkligheten.
Även han hade en stor mustasch och dessutom samma tuffa attityd till brottslingar.
Stora och små.
En mörk kväll blev den unge Ljunggren stoppad av den myndige polisen som påpekade att grabbens cykel saknade lykta.
– Nu kliver du av cykeln och leder den hem. Och gör inte om det här, röt poliskonstapeln och tilla:
– För då ringer jag hem till din pappa och berättar vad du är för en lymmel.

Igenkännande leenden från äldre lyssnare som minns någon polis från förr i tiden. En hopplöst förlorad illusion om hur polisen arbetade i förr-i-tiden-tiden när föräldrarna hade huvudansvaret för sina barn.
Nu är det Myndigheterna och Politikerna som har ansvaret och vi andra hukar bakom våra gardiner. Åtminstone om vi ska tro nyhetsflödet från förorter och andra små orter där tystnadskulturen ersatt folkhemmets sociala kontroll.
Men kanske delar sig även verkligheten i två?
Läser denna lilla notis ur Torsås/Bergkvaras Facebooksida:

Det bor en kommissarie Larsen en somliga. Nu till andra påföljder: FN:s nya klimatrapport är inte en lika trevlig läsning. Vi fattar hur illa det är: Extremare väder, värmeböljor och förhöjda havnivåer kom­mer bli allt vanligare.
– Vi är i ett klimat­nödläge, säger Linné­universitetets professor Martin Gren, som forskar om planetära nödlägen.
Vi har tio år på, oss att vända utvecklingen säger forskarna. Klarar vi det?
– Nä, det är kört, förklarar Allan von Kompost redaktionschef på bloggen Alvarsamt2: ”Vi konstaterar kort och gott: Det är kört. Orsak: Egoismen. I takt med – eventuella – neddragningar av användingen av fossila drivmedel kommer protesterna att stå som oljedimma ur gamla fabriksskorstenar.”

Här några av de argument som skymmer sikten enligt kulturorganet från andra sidan sundet:
– Ska vi inte få köra speedway nu heller? De få liter vi gör av med gör ingen skillnad!
– Men fan, jag måste väl på klippa min gräsmatta med min nya fina Husqvarna i alla fall!
– Min veteranbil gör varken till eller från. Jag kör bara ett par hundra mil om året. Visserligen drar den fyra liter milen men vad är det i jämförelse med en långtradare!
– Ska jag inte få använda min motorsåg nu heller? Ska allt förbjudas i det här jävla landet? Nä, ut ur EU och det snabbt!
– Jag köpte den här vattenskotern till min lille son, 41 år. Han måste väl på leka när han vill? Barn mår bra av det?

– Min gräsmatta är det enda roliga jag har här i livet. Ska jag inte ens få putsa kanterna med min trimmer nu heller? Vad är det för jävla kommunistland vi lever i?
– Här har man gått och köpt sig en moppe från 1956, mitt födelseår. Å så ska jag inte ens få köra den! Nu blir det SD!
– Min åkgräsklippare kostade 48 000. Den är så rolig att köra. Man kan till och med backa med den. Och tuta har den också! Aldrig att jag slutar använda den. Aldrig! Får jag förbud kör jag den på nätterna.
– Senast jag var i Thailand var för evigheter sen, 2019. Ska jag inte få flyga dit nu heller? Var fan ska jag då ha kul nånstans? Svara!
– Jag har bunkrat två ton grillkol för alla eventualiteters skull. Om kriget nu kommer får jag alltså inte använda det! Skandal är ordet! Ta hit den där jävla Löfven!
– Ska man inte få spela golf nu heller!? Ska banorna slås med lie? Jag har klubbor för 100 000… Jag vill bara gråta. Varför jävlas dom bara med mej? Gå på andra, vetja!
Osv, det är ironi förstås. Eller?

Som alternativ till personliga insatser mot klimatförändringarna rekommenderar det öländska kulturorganet inköp av våtdräkter, gummibåtar, vadarstövlar, brandsläckare, magirusstegar, nödbloss och torrproviant.
Professor Gren på Linné­universitetet ger ett alternativ svar på den personliga frågan: Vad kan och ska jag göra:
– Man borde göra som Greta Thunberg.
Som svar frågan ”Vad kan jag göra?” ställde hon en motfråga:
– Vad skulle du göra om en skogsbrand hotade ditt hus?
Vänta på att någon annan gjorde något? Skylla på det är andra som orsakat skogsbranden? Eller göra åtminstone något för att släcka elden och försöka rädda huset.

Hon: jag försöker bidra med det lilla jag kan, som att odla våra egna grönsaker, handla närodlat kött, baka mitt eget bröd och koka soppa på en spik. Det gör jag lite hela tiden. Allt för att slippa åka och handla. Ja ett litet bidrag är det väl hoppas jag. Till en bättre miljö alltså. Fast imorgon flyger jag faktiskt upp till Stockholm, tåget var typ dubbelt så dyrt. Det är ju galet!!!

Annars mest förberett för att vara borta fyra dagar från vattning och skörd. Har förstås bästa hjälpen till det när jag är borta, men ändå! Skördat mogna och övermogna tomater och fryst in. Torkat chili i ugnen. Gjort ugnsbakade tomater, och lagt in redan torkade i olivolja och kryddor. Och så till sist plockat ihop lite gott och blandat till den lilla nya barnfamiljen.

Sen fick vi finbesök lagom till kvällsdrinken. Lilla Alba med sina pappor Linus och Jonas. Och så farmor Annika, min kompis sedan lekis. De fick resterande ej än omhändertagna grödor.

Måndag: Dagar när vi står på jättars axlar

Han: Idag har jag varit ordförande hela dan. Vilket inte säger dig nåt och ingen annan heller. Men i enlighet med det kända uttalandet som inget fattar eftersom det bygger på ett syftningsfel – själv galen och omgiven av dåliga rådgivare – så har jag åtagit mig att bli ordförande i vår stugförening med 77 medlemmar.
Nej, jag var ingens förstaval.
– Inte heller mitt.

Nåväl, nu sitter vi här med mer än skägget i brevlådan och idag åkte Isman och jag till Blekinge för att titta på en flytbrygga.
– Det var intressant.
Det finns människor som samlar på flytbryggor.

Sedan kommer Mellström förbi. Mellström är en sån där människa som alltid har funnits här och som kan allt om allt och om inte Isaac Newton redan fällt de bevingade orden ”Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar” så hade jag stulit den metaforen och tillägnat den Mellström.

Ty nu talar vi om viktiga saker, typ att nivåmätaren i Pumphuset läcker och så kan vi inte ha det. Eller hur?
Särskilt inte eftersom det ser ut som det växer nåt där i röret.
– Och det är ju du som har hand om det nu, säger Mellström.

Jag vet vad du tänker: Hur hamnade jag här – en vit, lönnfet, lyckligt gift heterosexuell man i mina bästa år som inte vet nåt om nivåmätare i en pumpstation?

Hon: och jag tycker jag mest gått omkring och känt mig jättestressad över allt jag borde göra, men inte fått något gjort alls av vikt… satte i alla fall ut bordet med lite grejer till försäljning idag också. Och la upp nytt, rensade bort de övermogna (blev ketchup) och fyllde på påsarna med körsbärstomater med några nya sorter. Nu får man ännu mer för pengarna, ha ha. Imorgon åker de i frysen, på onsdag kväll åker jag till Stockholm och ”butiken” stänger över helgen.

Första Hot ketchup-batchen för i år. Det var bett i den… får nog minska chilin i nästa! Alltså inte jättestark, men tror den starkare än förra årets. Men det här var första, gjord på jäkligt goda tomater. Mest Brandywine och Alice’s dream.

Nu ska vi äta! Först blir det majs, skördade en till idag. En annan sort faktiskt. En halv var från vardera. Spännande avsmakning!!! Till efterrätt blir det fikon från vårt fikonträd, första skörden, också spännande! Huvudrätten inte lika spännande, ha ha, tredje dagen med rester från bolognesen jag gjorde i lördags…

Söndag: en inställd loppis är också en loppis…

Hon: ja, loppisen ställdes tydligen in igårkväll på grund av för få anmälda. Mitt namn och telefonnummer bad de aldrig om när jag ringde och anmälde mig, och fick alltså heller inget meddelande om att den var inställd. Snopet, men det blev en hellyckad dag ändå. Och jag hann knappt få upp varorna förrän ägaren och kocken från Kinakrogen nästintill var där och plockade bland varorna. De köpte flera stora Brandywine (tomaternas tomat) och en jättegurka. De plockade också till sig nästan alla auberginer, talade om att detta är riktig kinamat. Sedan ville de nog pruta på dem, men det fattade inte jag, ha ha!

Och alla mina flaskor med chilikrydd-blandningen tog slut, och det nästan direkt! Men chilisäsongen har knappt börjat, så lugn alla intresserade, det kommer mer! Och tack vare dagen fick jag blodad tand och borden följde med ut till Udden, så nu kan den som tar en promenad förbi stanna till och köpa av dagens skörd. Ketchup och kryddor kommer komma framöver.

Lördag: Nu börjar nuet om igen

Han: Jag har en känsla av att ju äldre jag blir desto mer har livet med nuet att göra. Eller så är det bara något jag säger för att göra dig intressant. Som när Cecil Beaton säger till Greta Garbo att det värsta med att bli gammal är att hans genitalier tycks krympa med åren.
– Jag önskar att jag kunde säga detsamma, svarar Garbo.

Kanske är det bara en bra historia. Det är min favoritförfattare Truman Capote som berättat den och Capote har sin egen definition av sanning. För egen del är det inte i första hand strålens fallande vinkel som påminner mig om att jag blir äldre.
Det är något annat som krymper.
– Och framförallt något som växer.

Jag tänker på det just idag. Vi har vinkat av Emil och Kasper och Miguel och Daniel och Johanna. Det känns lite vemodigt. För dem är sommarlovet slut. På måndag börjar framtiden med en skrällande väckarklocka.
Och för oss som är kvar på udden?
­Mitt svar:
– För oss fortsätter nuet.

Jag blir varse denna distinktion när jag läser Rebecka Kärdes krönika i dagens tidning. Under pandemin har hon varit besatt av att göra-listor: ”När man bockar av listor får man en känsla av förändring. Vi lever i ett samhälle som skyr stillaståendet och ser tiden som linjär”, skriver Kärde.
Jag inser att jag inte alls tänker som hon gör.

Jag har länge fått för mig att jag tänker som aymaras, de bolivianska indianerna som bokstavligt talat backar in i framtiden. På en utställning på Moderna muséet för några år sedan lärde jag mig att när aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln.
När de talar om det förflutna pekar de däremot framför sig som vi gör när vi pratar om nåt som ska hända där framme i framtiden.
Men idag är jag beredd att revidera denna min självbild.

Efter några glas kallt vitt vin inser jag att jag tänker som det sydafrikanska jägar- och samlarfolket ju/’hoansi. Enligt Rebecka Kärde räknar detta samlarfolk i Kalahariöknen med att framtiden, precis som det förflutna, kommer vara ungefär som nu.
Kärde påminner om den nu bortglömde mediefilosofen Vilém Flusser (”Die Schrift. Hat Schreiben Zukunft?” (”Skriften. Har skrivande en framtid?”, 1987) som menar att att det är ett misstag att tro att ”historia” alltid har funnits eftersom saker alltid har hänt.

Enligt Flusser börjar historien med skrivkonsten. Skiften sammanfattar i kronologisk ordning vår historia. I motsats till tankar och tal, som går i osammanhängande cirklar, är den västerländska skriften logisk och linjär. Den styr vårt tänkande rätlinjigt.
– Oändliga cirklar – tack, det känns bekant, skriver Kärde som har ångest över att ”den pandemiska tiden verkar både frusen och obönhörlig.”
Hon tycker denna stillastående tid är ”otäck”.
– Rebecka, här vi tänker olika!

Jag har inte lidit av den pandemiska tiden. Inte en minut! Tvärtom. Liksom för ju/’hoansi-folket betyder cirkelmetaforen något helt annat än leda.
Jag inser att jag har snuddat vid ämnet förut här på bloggen. Detta att livet inte är linjärt. Inte heller cirkulärt, snarare att livet med stigande ålder framstår som en spiral där vi rör oss inåt, inte utåt.  
Jag har lånat den metaforen av konstkritikern John Berger.

Universum krymper med åldern. Livet förtätas. Färre saker händer, men det som händer blir viktigare. Nuet växer på både historiens och framtidens bekostnad.
Så Emil och Kasper, så tänker morfar när ni suckar över att sommarlovet plötsligt är slut och väckarklockan alldeles för tidigt ringer in framtiden efter helgen.

PS: Eller för att nu ytterligare förvirra Sope-Bengt och er andra unga läsare i alla åldrar – ovanstående resonemang kan läsas som en fortsättning på min spretiga predikan häromdagen om skillnaden mellan havet och vågorna.
Nu är nu och nu är det är dags för eftermiddagsdrink.
Puss & kram, vi ses i morgon som också är nu fast lite senare.