Författare: kerstinochpeppe

Söndag: Alla pratar om sex och kön men ingen pratar om o-ålder

Han: Jag vet hur det känns att vara instängd i en främmande kropp. Därför förstår jag hur ni känner. Men jag förstår inte hur ni tänker.
Eftersom vi idag är en dag äldre än igår har dagens predikan ett allvarligt ämne: Långt bortom udden pågår en diskussion om rätten att välja sitt kön. På kultursidorna hävdas att definitionen av kön har förändrats radikalt på tio år. ”Kön har blivit ett val, inte ett biologiskt faktum”, skriver Dagens Nyheter. Plötsligt användes ord som ”icke-kvinna” och ”person med livmoder” i stället för kvinna.
Kort sagt: Kön beskrevs som något varje människa har rätt att välja, frikopplat från kroppen.

Tänkvärt, tycker jag. Och så typiskt diskriminerande!
– Varför är det ingen som försvarar vår rätt att välja ålder!
Bara för att jag råkar vara 70+ just nu betyder ju det inte att jag känner mig som 72.

Så här tänker jag: Varje morgon vaknar jag och känner mig instängd i en främmande kropp, med artros i vänster axel och hudsprickor på hälarna. Om kvinna och man bara är ”sociala konstruktioner” då är väl ung och gammal det också?
Och kom inte dragande med det där om biologi – allt handlar ju om känslor nu för tiden.
– Jag känner mig som …

Alla som definierar sig som kvinnor ska få vara det, hävdas det i debatten. Eller inte, kvinna alltså.
Annars mår människor dåååligt.
– Jag vet hur det känns.
Jag har också mått dååååligt. Bara ett exempel: När jag var 31 och min fru lämnade mig ville jag hellre vara 22 när vi träffades och hon var lycklig bara med mig.

Uppriktigt sagt fattar jag inte varför alla pratar om sex och kön, när åldern faktiskt är mänsklighetens stora skälvande ångest – detta att åldern tar slut och vi dör.
Och jag tar det personligt:
– Ju äldre jag blir desto mer orättvist är det.
Känns det som.
– Klart att nån måste göra nåt!

Vad krävs? För det första krävs en helt ny grundinställning: Åldern är bara en social konstruktion och vi lever trots allt i ett demokratiskt land.  
– Och vi kan lära mycket av den nya könsdebatten!

När nu myndigheter och politiska partier uppmanar oss alla att ”dra ned på bruket av ordet ’kvinna’, eftersom personer som inte känner sig helt hemma i ordet kan känna sig uteslutna” så tycker jag att Folkhälsomyndigheten ska sluta tala om äldre och äldre äldre utan använda inkluderande uttryck som ”människa med begynnande flint” eller ”gråstarr-individ”. Vårdguiden råder vårdgivare att tala om ”kroppsdelar” i stället för typiskt gammelbiologiska uttryck som ”vagina” för det har inte alla.
Vänsterpartiet anammar samma nydemokratiska språkbruk när man i sitt sjukvårdsprogram undviker det icke diskriminerande ’kvinna’ till förmån för omskrivningar som ”gratis cellprovtagning för alla med livmoder”.

Känns fint, jättefint, tycker jag och föreslår ”gratis PSA-prov för alla med prostata” – å andra sidan känns det också icke-inkluderande på något sätt.
– Ska de som inte har någon prostata inte få gratis PSA, va? Vi lever väl ändå i Sverige år 2021.

Och sen har vi det här med plastikopera… nej, det känns inte som ett bra uttryck. Förr talade man ju på samma råa sätt om  ”könsbyte”, därefter om ”könskorrigering” och nu föreslås ingreppen benämnas ”könsbekräftande kirurgi”, framför allt bland unga.
Läser jag i Dagens Nyheter Kultur och det känns rätt tänkt!
– I fortsättningen ska operation av hängande ögonlock med mera kallas för vad det är: ”åldersbekräftande stimulnsåtgärder”.

Möjligen bör vi föra en diskussion om hur icke-gammal man måste vara för få del av denna demokratiska kirurgrätt. Enligt ett lagförslag från 2018 ska underlivskirurgi tillåtas på femtonåringar (15!), om en av föräldrarna medger detta.
För resten av befolkningen gäller en åldersgräns på 25 år för frivilliga steriliseringar.
Jag vet, been there, done that.

Den senare åldersgränsen för icke-barn beror på att det socialdemokratiska Sverige har en mörk historia av tvångssteriliseringar av lappar, uteliggare och idioter. Men nu är vi alla fina människor som inte uttrycker oss så och jag tror att vi skulle kunna tillåta åldersbekräftande operationer från 70.
Vi är ju vana att sätta en gräns där under pandemin, menar jag.
Möjligen skulle man kunna tillåta bekräftande åtgärder från 59 år – men då med äldre makes tillstånd.

Nå, vad säger du? Känns det okej eller sitter fast i gamla fördomar?

Hon: suveränt bra Peppe, önskar bara det varit så när jag var 15 år och inte kom in på disco med 18-års gräns. Kunde jag bara sagt att jag kände mig som 18… eller när jag var 18 år och inte fick handla på systemet. Ja för det måste ju gälla åt alla håll då eller hur? Annars blir det ju orättvist ;).

Lördag: Undrar vad chipsen gör en sån här solig dag?

Han: Sol och mindre blåst. idag firar vi Sommarvattnets Dag här på udden. Det betyder att stugföreningen sätter på vattnet från vår egen brunn. Vattnet används mest för att vattna gräsmattor och fruktträd.
Det är efterlängtat, inte minst från hon denna-där trädgårdsmästaren som nu slipper hinka vatten i köket.

– Har du sett chipsen? Nä, som vanligt är det här gubbarnas dag när frivilliga krafter samlas klockan tio vid pumpen. Och så säger man att det är kvinnorna som är mest socialt kompetenta.

I år hade vi otur. Någon hade råkat gräva av vattenledning och det gav upphov till intressanta vetenskapliga diskussioner innan Lohman satte sig i bilen och åkte till kalmar för att köpa en ny koppling.

Och apropå aktiva gubbar: Antingen gjorde jag nåt smart igår. Eller så gick jag på en välregisserad pr-kampanj som landets journalister backar upp med gratis textreklam. Istället för att köpa några plank åt gången köpte jag ett komplett lass med allt virke jag behöver till Margaretas nya altan.
Ca 430 längdmeter trall och reglar lastade Beppe på Lindbergs på släpkärran. Det vägde säkert ett ton och det var för tungt för kärran så vi fick ta det stora släpet.

Hem till udden kom vi, om än 30 kilometers snigelfart på hårt prövade däck.
– Nu bör jag klara mig resten av våren och sommaren.
Och fakturan är skriven, bara en sån sak. Ty i Barometern läser jag krigsrubriken:
– Prishöjningar och brist på material kan hota altanbygget.

Det är pandemins fel, förstås. Folk har ”jobbat hemma” och tolkat Tegnells budskap efter eget huvud:
– Nu får jag tid att reparera villan och bygga mitt nya spabad, typ.
Det senare har blivit en riktig farsot här bland stugägarna inåt viken.

På grund av detta mentala virus i viruset har virkespriserna drivits i höjden. Och det är inte småpengar: Det vanliga trallvirket (trall impregnerad NTR AB 28×120”) som jag köpte igår har sedan 1 april år 2020 till 1 april i år stigit med hela 37 procent! Reglarna (45×145”) har stigit med 28 procent, enligt Prognoscentret i Stockholm.

Och så det stora hotet: Risken att virket tar slut inför sommaren. Det är det stora larmet. En orsak säga vara att virkesproducenterna, särskilt i Kanada, felbedömde efterfrågan i början av coronapandemin.
De trodde att viruset skull minska behovet – inte öka. Vilket det gjorde och nu står en massa snickare och en massa amatörsnickare med hammaren i handen, men inga bräder att slå spik i.
Åtminstone om vi ska tro dem som säger sig veta.

– Det ser ut att bli brist på trallvirke, säger Johan Freij, skogsexpert på Danske Bank, till Aftonbladet. Hans slutsats låter som en reklamtext för Lindbergs och alla andra byggmarknader:
– Ska du bygga en altan i sommar är det lika bra att åka och köpa virke redan nu.
Been there, done that. Igår.

Hon: brudarna är hemma och städar, bakar, tvättar, förbereder middagen och annat som gör att gubbarna gärna står och tittar ner i ett vattenhål… länge!

Fredag: Äntligen fredag!

(Uppdaterad 19.40, 14:20)

Han: Blommande körsbärsträd förknippar vi med Kungsträdgården i Stockholm, även med  Tuilerieträdgården i Paris men numera med förhoppningar kring det lilla trädet i gränslinjen mellan vår stuga och Ica-Handlarens villa.

Finns det nåt vackrare än ett blommande körsbärsträd – det ska vara en ny kap & girsång från Bosch kanske. Skämt å sido. Det som är lockande med körsbärsträd är även att inte kräver några större insatser när det gäller skötsel. De första året ska det inte ens gödslas.

Däremot ska man vara försiktig med beskäring, vilket vi kanske inte var i höstas. Men ätandet är puddingens bevis: I dagarna slog de första blommorna ut på vårt träd. Därmed blir vi också varse att våren är steget efter i år jämfört med 2020. Dessa båda bilder togs på samma datum 2020 och 2021.
Gissa vilken av bilderna hon tog idag.

• 

• 

Personligen tycker jag att det är bra att våren dröjer. Tiden går fort nog ändå. Varje gång jag ser gamla bekanta i tidningar och på dumburken tänker jag:
– Herregud, vad gammal du har blivit, en gång i tiden var vi ju jämnåriga.

Idag är det fredag. Alla dagar följer samma rytm här på udden. Men fredag är fridag – i morgon behöver jag inte gå upp i ottan för att ta reda på aktiemarknaderna gått i Asien och vad alla tycker och tänker om de handfull bolag som jag bedriver spaning på. Förmodligen kommer jag att vakna lika tidigt i morgonbitti, men jag behöver inte låtsas att det jag skriver förändrar någonting.

PS: Ovanstående skrev jag efter frukost. Jag tar genast tillbaka allt – personligen tycker jag inte alls att det är bra att våren dröjer. Tvärtom.
– Jag kräver att regeringen, markägaren eller Tegnell sätter på vårvärmen och stoppar den förbannade blåsten!

Det var bättre förr. Bläddrar tillbaka i bloggen och ser att idag för ett år sedan gick jag i kortbyxor.
– Och hon hämtade morgontidningarna i sina flipp-flopp.

Hon: men det var ändå en skön morgon med solig frukost i lä, med utsikt över blått hav, blå himmel och blå Skilla, i sällskap av Sädesärlan.

Till det nybakade havrekakor och nygjord granola. Men vem har nallat av kakorna innan de kallnat…

Blev inte så mycket granola, men mycket sirap, olika nötter och annat gott däri. Man behöver inte ta så mycket alltså.

Torsdag: snacka om sammanträffande…

(Uppdaterad 16:45, 13:42)

Hon: skrev ju om mina träskor igår, hur trendiga de blivit, och så slår jag upp dagens lokalblaska…

Kenneth Svensson, farfar i artikeln, är alltså min barndoms-bästis Lottas bonuspappa. Och träskorna fick jag sist Lotta var och hälsade på härnere. Så glad för dem, hade glömt hur sköna ett par bra trätofflor kan vara. Har haft ett par usla kopior. Men dessa är lika sköna som de jag hade var sommar när jag var ung. De åkte på så fort det var någotsånär okej väder, man fick lite skavsår först runt kanten eftersom man mest gick barfota i dem, men det hörde till. Dessa fick jag inte end det av. Så ett tips, ta en tur till Troxhult!!

Ps. Och så kom denna kommentar på FB från min allra allra första bästis, Mia:

Han: Somliga dar när går jag upp, numera senast 05:30 av någon anledning, skriver jag mina PepTalk med stigande entusiasm, ser solen gå upp över havet och blir glad när Hon vaknar och går omkring i sin nattskjorta med en vattenkanna i handen, då inser jag att jag lever i den bästa av världar.

Påminns om detta mitt välbefinnande när jag får dagens meddelande: ”Gomorron” skriver min vän Vardagsfilosofen i Sollentuna. ”Förr i tiden sa man att personen ’grubblar’ för mycket. Idag med PR-proffs och påhejande tidningar kallas den uppgraderade mediterande varianten, Mindfullness. Jag tror att från en udde se ut över havet är bättre än att se in i sig själv. i alla fall om man ser till biverkningarna…”

Mindfulness är som bekant vad hammaren är för en snickare: Svaret på alla frågor om stress och jag-mår-så-dåligt-känslor. Med den skillnaden att hammaren bevisligen är svaret på många frågor, om än inte alla.
Sinnesnärvaro eller ”medveten närvaro” tror jag på, det är mindfulness jag misstror. Och den misstron bekräftas av den artikel Vardagsfilosofen bifogar.
Av artikeln framgår att allt fler studier pekar på att biverkningar av mindfulness inte är ovanliga. En psykiatriprofessorn Willoughby Britton har till och med startat en organisation för att hjälpa människor som drabbats.
– Det var mer än 20 000 personer som kontaktade oss under år 2020. Det här är ett stort problem, säger hon till <a rel=”noreferrer noopener” href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.bbc.com/worklife/article/20210202-how-mindfulness-can-blunt-your-feelings-and-spike-anxiety</p&gt; <!– /wp:paragraph –> <!– wp:paragraph –> <p>Problemet, enligt professor Britton är att den metod som sägs ge ”medveten närvaro i nuet” och ”bättre kontakt med de egna känslorna” och ”därmed förmåga att fatta bättre beslut” istället panikångestattacker och avtrubbade känslor.</p> <!– /wp:paragraph –>” data-type=”URL” data-id=”<!– wp:paragraph –> <p>https://www.bbc.com/worklife/article/20210202-how-mindfulness-can-blunt-your-feelings-and-spike-anxiety</p&gt; <!– /wp:paragraph –> <!– wp:paragraph –> <p>Problemet, enligt professor Britton är att den metod som sägs ge ”medveten närvaro i nuet” och ”bättre kontakt med de egna känslorna” och ”därmed förmåga att fatta bättre beslut” istället panikångestattacker och avtrubbade känslor.</p> BBC Worklife.
”Effekterna kan ses i hjärnröntgen, med tillväxt i hjärnbarken, en region som är involverad i kroppsuppfattning och känsla”, skriver BBC.
– Det är som om någon skruvade upp volymknappen och intensiteten i alla dina känslor kommer att bli högre, förklarar doktor Britton.

Så vitt forskarna vet är det fenomenet okänt här på udden. Enligt den bofasta befolkningen kan det bero på att om man är på det humöret räcker det att sticka ut huvet för att nordanvinden ska blåsa skallen ren från konstiga idéer.
– Men det gäller förstås att man står stadigt i sina röda träskor.

Han, senare: Ibland står det något i tidningen. I kväll läser Hon högt ur DN Kultur. Hon gör det för att hon är snäll, ty det knyter an till en pågående kulturdebatt här på udden.
Min version:
– Vårt o-behov av detta dagliga duschande och hudvårdsindustrins propaganda för alla dessa krämer som ska ersätta det naturliga fett som huden behöver men går miste om på grund av allt det tvättande och duschande som samma industri försöker få oss att tro är nödvändigt.

Kanske har något hänt under pandemin, konstaterar DN:s Niklas Wahllöf: I takt med att vi förra året började tvätta händerna som vore vi miljarder kloner av Howard Hughes smög sig något annat in. Vi började tvätta resten av kroppen, och håret, mindre. Städa mindre, skura golv, badrum och diskbänkar i en makligare frekvens. Ingen kom ju på besök och ingen kände hur vi eller vårt hem doftar.
I höstas kom så boken ”Clean.The new science of skin”. Författare var James Hamblin, han är läkare och undervisar på Yale School of Public Health, och så skriver han i The Atlantic. Han ser ut som en klassisk, hälsosam A-student.
Men han har inte duschat på fem år.
Han har nämligen med egna ögon sett effekterna av vårt eviga skrubbande, insmörjande, masserande, putsande. Och återfuktande av de ställen vi nyss skrubbade torra.

Hamblin är bara en av alltfler som nu påtalar det alla vet – det hysteriska duschandet skadar oss långt mer än det skyddar oss. Allergierna ökar i västvärlden, psoriasis likaså. Hudvårdsbluffen är bara en ”briljant historia om marknadsföring”, som Hamblin uttrycker det. Den personliga hygienen har gått från en gång vetenskapliga upptäckter om skydd mot infektioner och smittspridning till våra tiders främsta klassmarkör.

Kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Onsdag: Arrangerade äktenskap är inte det sämsta

(Uppdaterad 18:46, 17:45)

Han: Mathias, en kompis i huvudstaden, skickar ett klipp. Det handlar om en katt i Panama som används för att smuggla in knark i ett fängelse.

Vi har också katter. Vilda och Ludde heter de. Båda tillhörde en flock på 70 vildkatter som deporterades från en övergiven bondgård i Sorunda och är sedan dess ett praktexempel på att arrangerade äktenskap också kan bli lyckliga.
Fortfarande vågar vi inte lyfta dem, men Ludde kan konster han också:

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: en del faktafel, men i stort rätt. De kom från Sorrunda, men inte från samma koloni, och vi har lyft båda, men inte hållit fast dem. Då blir de rädda. Men ligga tätt intill matte och kela, det gör de gärna! Matte är dessutom väldigt trendig när hon gräver i myllan…

Tack Lotta, hälsa Kenneth att de här träskorna är de skönaste jag haft. Och jag har haft många!!

En del tång hamnade i Hans potatisland, resten runtom viken, helt enkelt. Får torka så det blir lite lättare att transportera, sen bra gödning i mina land. Nu välförtjänt drink i kvällssolen.

Han: Inte mycket att tillägga. Utom att jag undrar varför Leif GW alltid dyker upp när det vankas eftermiddagsdrink. I övrigt kan jag berätta att till middag serveras köket en Teriyakikålpudding på köttfärs från Attanäs Gård, vitkål från Tempo Gökalund och hennes rårörda lingon och hemgjorda tabasco.
Serveras med ett litet glas Fontanafredda, en Nabbiolo från 2019.
– Så har vi det en onsdag bland onsdagar på udden.

Tisdag: Solen skiner – idag kommer vi att gå Folkhälsomyndigheten till mötes

Han: Läser att Folkhälsomyndigheten klagar på att vi rör oss för lite undan pandemin – konstigt eftersom många har mer tid än nånsin.
Så även där ger mediefolkets spekulationer en skev bild, typ att vi är mer ute i naturen, har mer sex, tittar mer på tv-serier, läser mer (72 procent läser inte alls mer under coronan, även om redaktörerna jublar över att ”Var fjärde läser mer”).
Med tanke på 9 av tio nyheter baseras på pressmeddelanden från olika företag, intresseorganisationer och lobbyister anar vi att de mesta fejknyheterna kommer därifrån.

Oroande är att många unga rör på sig mindre än BC (before Corona). 44 procent 16-29 åringar uppger att de är mer stillasittande – vilket kan jämföras med att bara en av fyra fullvuxna (70+) rör sig mindre än förut.
Skillnaden beror förmodligen på att det är vi som bygger landet.
– Bokstavligt talat.

3 399 steg på en dag. Det låter inte så mycket, eftersom doktorn att jag bör gå minst tiotusen steg. Men jag ser det så här: Tretusentrehundranittionio steg är ganska mycket om man beaktar att de alla avverkats under två timmar och bestått i att gå upp och ner på en stege.
Det var vad jag gjorde igår.

Snyggade till ett litet hörn på den stora kuliss som hon kallar Margaretas Chateau. Sedan stod jag mest i lä och tittade på när hon arbetade.
– Det är klart jag borde gå några steg till.
Och vad gör man inte för myndigheterna ska bli nöjda:
– Nu har jag rivit Margaretas gamla altan mot sjön. Och så har jag varit hos Lindbergs och beställt 40 kvadratmeter trall plus 44 längdmeter reglar (45 x 120 och 45 x 145), samt en låda stor skruv.
Resultat så här långt: 893 steg och jag har inte börjat jobba än.

• 

Hon: kan inte påstå att jag gått speciellt många steg varken igår eller idag. Jag började dagen i soffan med räkningar, de börjar droppa in nu, de från Chateau Margaretas renoveringar alltså. Konstigt nog känns det bra, hellre veta var vi ligger än att leva i ovisshet. Från min plats i soffan såg jag vilket fint ljus det var ute och hur havet glittrade. Tänkte att jag tar en bild nu, sedan går jag ut och tar en där inte gardinerna som är fördragna för plantornas skull stör. Glömde, tur jag tog en i soffan..,

Resten av dagen har tillbringats i växthus 1 med omplantering. Förutom någon timmes hårt kroppsarbete med det som var kvar av jordhögarna som jag påbörjade igår. Nu ser det ganska städat ut bakom Chateau Margareta. Glömde ta ett bildbevis. Och orkar inte gå dit och ta en heller. Vi pustar ut i lä framför sjöboden. Härligt, känns vi värda fast klockan bara är fyra 🙂

Måndag: Visst blåser det på udden, men vem bryr sig?

(Uppdaterad 18:46, 08:37)

Han: ”Odlas i subtropiska områden – heta somrar och svala vintrar – på torr, lucker och kalkrik jord. Trädet är känsligt för frost, blommorna för blåst, men kan odlas på soliga skyddade ställen i södra Sverige”.
När vi köpte våra tre mandelträd i fjol på Ljungbyholm Handelsträdgård visste vi att de var känsliga för blåst. Naturligtvis placerade vi dem på sämsta platsen – där byarna härjar som värst oavsett om vinden kommer från N, NV eller NO.
Hur det gick?
– Alla tre träden blommar och idag slog den första blomman ut i 10-12 sekundmeter nordostlig vind!

Slutsats? Visst blåser det på udden. Men idag klagar vi inte på vädret, vi gläds åt alla vårtecken:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Dessutom har vårt svanpar vanligt men bestämd uppmanat sin hemmason att det är dags att flytta och letar föräldrarna någonstans att bygga sitt nya rede. Kanske duger det här, kanske inte.

Och så det som tyvärr tycks vara den första vårkänsla som drabbar homo villa sapiens: Lusten, begäret, åtrån att få höra lockropen från en gräsklippare som bara drabbar hannar i dess tider.
Här ett praktfullt exempel i sovande tillstånd, möjligen död:

Hon: och bladlössen har uppenbarligen överlevt trots besprutning och två omgångar med inplanterade gallmyggor och parasitsteklar. Beställt ännu fler idag, före frukost, efter att ha klämt ihjäl hundratals och sprutat ner både mig och citronträdet. HATAR dem!!!

Sedan har dagen bestått av hårt jobb. Tog tag i de två högarna med jord och sten som grävts upp under badrummet och lagts precis på gränsen till Kajsa och Rolf. Måste bort, ser inte bra ut!! Resten tar jag imorgon!

Och så har jag planterat resterande två rosor. Den i mitten vet i tusan om den kommer klara att utveckla rötter, omgärdad av stora stenar åt alla håll. Nummer tre har det lite bättre, och nummer ett där jag lyckades få upp en stor sten har nog bäst chans…

Söndag: Det blåser på udden – har du hört det förut?

Han: På P1 säger tjejerna på vetenskapsradion att där ute i verkligheten finns det indiska hoppmyggor som kan krympa och utvidga sina hjärnor. Och hon har skaffat sig en köttätande blomma som jaga flugor. Problemet är att hon också har skaffat andra husdjur – gallmyggor och parasitsteklar som ska äta upp bladlössen som invaderat hennes chiliplantor men nu riskerar bli uppätna av den köttätande blomman som inte verka gilla bladlöss.
– Se där en modern sekulär skapelseberättelse, av människa kreerad: ”I begynnelsen skapade Hon en bit himmel och jord, som arvedel från sin far och mor. Och udden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Hennes Ande svävade över udden och den vindpinade marken blev till odlingar. Och Hon sade: ”Varde ljus”; och El-Göran kom och snart sken grislampornas ultravioletta ljus över växthusen, ty det blåste som fan från nordost sedan veckor tillbaka …”

För egen del känner jag mig mer och mer som Louis Dega. Det är den förbannade blåstens fel.
– I Stockholms blåser det inte, säger hon.
Inte i Paris heller, tänker jag som jag vill tro att Louis Dega också tänkte.
Jag vet, få läsare av den här bloggen vet vem Louis Dega var.  
Steve McQueen var den självklare hjälten.
– Snygg, smart, tuff.
Men redan första gången jag såg filmen Papillon identifierade jag mig inte med Steve McQueens rollfigur Henri Charrieres, känd under namnet ”Papillon”.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega, som även han funnits i verkligheten.

Det var kanske inget jag öppet medgav hösten år 1973 när filmen hade premiär. Och jag grubblar fortfarande över varför jag kände denna samhörighet med en närsynt småskurk som satt på den blåsiga Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom.
– För egen del var jag trots allt en politiskt aktiv socialskolestuderande med kärleksfull flickvän och en son som just överlevt det första årets ständiga kolik.

De som minns filmen minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska lyckas rymma från den vidriga fängelseön mitt ute i havet. När stunden är inne för den stora flykten – en dag när vindarna vänt in mot land – händer något.
Dega förklarar att han tänker stanna på Djävulsön.
– Varför?!
Hoffman ser förlägen ut när han pekar mot sin lilla vindpinade trädgård där han trots allt lyckats få några blommor att gro.  
– För att ta hand om dom där. Nån måste göra det också.

Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela salongen stönar åt tönten Dega.
Inte jag.
Och på den vägen är det.

Under årens lopp har jag förvisso flytt – inklusive mer ombonade ställen är Djävulsön. Men Lois Dega har trots det förblivit ett inre alter ego och här på udden har han tagit materiell form.
– Särskilt blåsiga dagar som denna när man får lust att behålla mössan på även inomhus.
Jag anar vad du tänker: Griniga gamla gubbar växer bäst på vindpinade uddar.

Hon: 10 gr stämmer inte härute, det har inte varit över 8 gr på vår termometer någon gång idag. Inte igår heller. Fast går man hundra meter inåt viken är det säkert det, men härute kyler nordanvinden ner flera grader. Vi skulle egentligen ha Tina och Blomman här i eftermiddags och grillat korv. Var bara att ge upp. Kom hit istället sa Tina, vi har lä. Så det gjorde vi. Jag gick, Tina mötte upp halvvägs. Peppe tog bilen. Mysig eftermiddag. Tack!!

9000 steg blev det! Tog en timme, trodde det skulle ta 40 minuter… Peppe och Blomman väntade tålmodigt vid grillen när vi kom fram.

Lördag: sten, sten, sten och så ännu mer sten…

(Uppdaterad 16:39)

Hon: igår tog vi bilen och stack ifrån udden efter att ha tröttnat på den hårda vinden. ”Vi kanske skulle åka och kolla vad de har på Blekingeplantan” kom Han på efter att vi hade varit på tippen plus hämtat ett paket med krukor på Mekonomen. Det blev en dyr, men ändå ekonomisk, tur. Ja, vi hittade bra och billiga solstolar på Biltema i Karlskrona. Resten av inköpen var kanske inte sådär ”jätte-ekonomiska”…

Bland annat köpte vi tre rosor ( 2 MME Boll, 1 Portland) som jag just nu har lyckats få ner en i marken. Och jag klarade själv av att få upp den stora stenen ovan. Hålet till ros 2 har jag just nu gett upp, för en stund. Alltså, det är bara sten, sten, sten.

Ja, det blev ett citronträd också. Egentligen vill jag ha ett apelsinträd, men det här var mycket finare och doftade förföriskt. Apelsinträdet tänkte jag önska mig i födelsedagspresent. (Peppe, Kristina berättade när hon var förbi nyss att handelsträdgården i Långasjö annonserat om just sådana i veckan…).

Köpte också en köttätande växt som jag tänkte skulle hjälpa till med flugdödandet härinne. Men jag undrar om den kommer att lyckas dupera en enda fluga att gå tillräckligt långt ner… den på bilden nedan lyckades i alla fall ta sig upp trots att den kröp långt ner i trumpeten. Jag har annars för mig att växten ska slå igen. De var poppis i början på 70-talet och en kompis hade en hemma. Fast är de inte lite läskiga… och är det kanske till och med djurplågeri att ha en sådan istället för flugsmälla?

Och så en liten film inne ifrån växthus 2. (Okej, lite för lång kanske den blev.) Det är väldigt synd att man inte kan få med doften därinne!!

Han: Imponerade film hon lagt ut. Undrar varför vi tittar på en massa trädgårdsprogram på dumburken när vi har ett eget ”Händer i Kerstins trädgård”?
För egen del njuter jag även i övrigt av andras arbete. T ex kan jag stå länge i vindbyarna (17 sekundmeter!) och betrakta de nya fönstren som ”Vi” fick på plats igår.
Vi och vi, detta rojaliis pluralis är en subjektsform som kungar och andra parasitära skikt använder när de talar om vad andra har gjort i deras namn. Det kallas på fint språk för nosism.
– Men det duger åt dem som ska bo här.

Men nu blir det reklamfilm. Lördagens eftermiddagsdrink intas i lä vid sjöboden och huset bjuder på Horses Neck, en energihöjande 3-rättermeny i ett kylt glas med anor från flydda tider. Eller hur Ludde?

Fredag: Från dockhus till stuga med sjöutsikt

(Uppdaterad 11:05)

• 

• 

• 

Han: Under stort intresse från lokalmedia anlände äntligen leveransen med de nya fönstren till Margaretas Chateau. Möjligen blev det lite si och så med själva monteringen. Men man kan ju inte lyckas med allt.

Skojar bara, innan Peptalk nått sina prenumeranter 08:01 var Engman och Krzystof på plats. Och snart satt panoramafönstret där det ska sitta. Det ser bra ut!

• 

• 

• 

•