Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: Oförsvarbart – och därför slipper någon ansvarig ta ansvar

(uppdaterad 16:33)

Han: Coronapandemin har slagit hårt mot Sveriges äldreboenden. Hittills har över 2 800 personer som bodde på särskilt boende avlidit. Och det finns en anledning:
– Regionerna har allvarligt brustit i vården av äldre under coronapandemin.
Det menar Inspektionen för vård och omsorg som granskat äldrevården. Studien har framförallt tittat på hur personer i åldrarna 85 till 95 behandlats. I Västernorrland togs beslut om palliativ vård utan att läkaren hade tillgång till journalen. På en vårdcentral i Jönköping gick läkare ut med generella riktlinjer, typ: ”Noll hjärt- och lungräddning och noll vård på IVA för alla på särskilt boende”.
Även i Stockholm var ”direktiven att insjuknade personerna skulle vårdas i boende”, enligt svaret från medicinskt ansvarig sjuksköterska.

Rapporten presenterade av Ivo:s generaldirektör, Sofia Wallström. ”Hon var sakligoch korrekt”, konstaterar Dagens Nyheters ledarskribent. ”Samtidigt gick det inte att undgå skärpan i rösten när hon sa: ”Det här är inte acceptabelt”, vilket är ovanligt hårt för att vara myndighetssvenska. ”
– Självklart är det mycket allvarligt, sa även Stefan Löfven till journalistförsamlingen.
Inte acceptabelt?
Allvarligt?
IVO-chefen och statsministern borde ha sagt:
– Det här är helt åt helvete. Nu måste de ansvariga ta sitt ansvar och avgå .

Förlåt, jag tänkte inte på det: I Sverige tar man inte ansvar för sina handlingar.
Åtminstone inte om du är politiker eller chef, beslutsfattare.
Hade IVO:s rapport gällt på kontinenten hade ansvarig minister avgått med omedelbar verkan. I Japan hade de högsta man gråtande bett om ursäkt. I USA hade man stämt skiten ur de företag som har haft ansvaret för vården av gamla.

Inte i Sverige. Trots att det som hänt inte är ”allvarligt” – det handlar om massdråp! Kanske mord, eftersom syftet i många fall faktiskt varit att gamlingarna ska dö.
– Och dö så billigt som möjligt.
Ingen är ansvarig för i Sverige avskaffades tjänstemannaansvaret år 1974. Fram till dess kunde fel eller försummelser i tjänsten leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Straffskalan sträckte sig från böter hela vägen till fängelse. Därtill fanns möjlighet att stänga av tjänstemannen från vidare arbete, eller till och med avskeda vederbörande. 
I april 2018 biföll riksdagen flera motioner som argumenterade för att återinföra tjänstemannaansvaret. 
Dåvarande justitieministern, Morgan Johansson, svarade som han brukar svara:
– Vi lovar tillsätta en utredning.

Den utredningen har ännu inte tillsatts, än mindre levererat något beslutsunderlag för riksdagen. Denna orörbarhet förstärks av ett unikt Moment 22 långt som ett gummiband och avstötande som teflon:
– Jag kan tyvärr inte uttala mig om det enskilda fallet…
Hur ofta hör vi inte den floskeln? Regeringsformens §11 och 12 reglerar ministerstyre och avsåg ursprungligen att motverka kungligt envälde. Men används idag av politiker och höga tjänstemän för att slippa ta personligt ansvar för övergripande beslut.
Typ de beslut som enligt IVO tagit livet av hundratals åldringar.

Därför kommer ingen att tvingas avgå på grund av IVO:s upprörande rapport.
 – Läs INGEN! Varken politiker, högre tjänsteman eller VD för alla dess privata vårdföretag som skor sig på skattepengar. I bästa fall kommer någon tillsätta en utredning för att utreda IVO:s utredning och som de ansvariga kommer att kalla för ”Särskild händelse” och att man på grund av IVO:s påhopp tvingas gå upp i ”Stabsläge” och kanske till och med inrätta inte Krisgrupp.
– Inga åtgärder, alltså.

Däremot kan vi utesluta att dessa höga ansvariga kan komma att hitta en eller annan timanställd undersköterska att skylla sitt haveri på.
Hon får förstås sparken.
– Nån måste ju ta ansvar för våra beslut.

PS: Herregud, verkligheten överträffar verkligen dikten! Trodde jag tog i från skorna i ovanstående raseriutbrott. Men det är inte jag som tillhör den ironiska generationen. Nu hör jag på nyheterna att polisen har upprättat ”en så kallad nationell särskild händelse med anledning av pandemin”.
Sant. På riktigt.
Betyder det att polisen nu är beredd att åka ut att gripa de ansvariga politikerna och höga sjukvårdscheferna som tagit livet av de gamla eller… ?
– Nej, det innebär att myndigheten ”snabbt kan stärka en viss del av verksamheten – eller omfördela resurser.”
Jaha. Alla kan somna om alltså. ”Även i våras, när coronapandemin bröt ut i Sverige, införde polisen en liknande särskild händelse, som pågick fram till i början av oktober.”

Hon: jättetrött, idag har jag städat som en tok. Men fortfarande inte fått upp något pynt i hus 1, fast plockade lite mossa i alla fall. Tog en kort skogspromenad i skymningen efter att ha varit inne hela dagen när solen sken… blir en tidig kväll. Tänkte läsa i sängen, men han zappar mellan det ena tokigare programmet än det andra. The Crown ville han däremot inte se, ”vi kan väl läsa lite istället…”

Tisdag: Kan man inbilla sig att man är hypokondriker?

Han: Kan man inbilla sig att man är hypokondriker? Den i dessa kanske-har-även-jag-corona-tider mycket relevanta frågan ställs på Dagens Nyheters NoN-sida. För egen del är jag snorig och trött i kroppen. Men tre tester har visat att jag är frisk, dvs virusfrisk. Och nu har jag fått besked från min cancerläkare att den senaste skiktröntgen på SÖS var negativ, det vill säga positiva.
– Det är inget fel på dig. Vi ses om ett år, skriver Dr Malin och det är ju värt att fira.

Å andra sidan är det ju bara viruset som räknas. Det var därför alla radiosändningar avbröts för meddelandet att vår statsminister skulle tala till nationen. Och det är klart vi lyssnade på det.
– Vad han sa? Först tror att jag det är mig det är fel på. En kvart efter talet minns jag uppriktigt sagt inte ett ord av vad Löfven sa.
Har jag slutat bry mig om coronan?
– Eller var det så demensen började.
Situationen är närmast alarmerande:
– Landet är i kris. Statsministern talar direkt till mig. Och jag minns inte ett enda ord, bara att munnen
rör sig på ett sammanbitet sätt som om om han tuggade på kaka samtidigt som han pratar.

Nästan like illa: Inte heller minns jag en enda mening som SVT:s kommentator Mats Knutson sa direkt efter talet. Det är först när jag läser dagens Croneman som jag inser att Hon ännu inte behöver skaffa mig ett enkelrum på Mariahemmets äldreboende i Torsås: ”Stefan Löfven hade hållit ett ”förmaningstal”, menade Mats Knutson. Det var ”en sammanbiten statsminister” och han hade ”ett bistert budskap”. En av Aftonbladets analytiker tyckte att det lät som en statsminister i krig, i Expressen tyckte man att statsministerns budskap var en ”uppläxning”.

– Vi kan inte ha lyssnat på samma tal, menar Johan Croneman i DN: Visst, vi skulle tvätta händerna, och visst såg Stefan Löfven lika sammanbiten och ospontan ut som han alltid gjort, och visst, det är bistra tider – vari låg själva nyheten?
Om någon hade frågat mig hade jag sagt att det var dålig teater, ingen gestaltning, inget innehåll, bara politiska klichéer. Tur att ingen gjorde det. Frågade alltså.

Tack Croneman. Du svarade på den viktigaste frågan: Nej, det är inte mig det är fel på.
– Bortsett från att jag fortfarande har spettarmbåge. Igår köpte jag till och med ett stödförband, som på otymplig medelklasssvenska kallas Tennisarmbågsband.
Men det är förstås ingen intresserad av att prata om när ett viruset härjar på bästa sändningstid.

Hon: jo det kan man, vi var båda ”svårt” sjuka i Corona tills vi fick svaret att så inte var fallet. Vet att han påstår att det i så fall måste ha varit vanlig influensa. Men det är fel, det var klockren hypokondri!
För övrigt tycker jag också Cronemans krönika var spot on. Skrattade när jag läste den. Annars bakat precis hela dagen, från 06.00 typ…

Just, också satt pepparkaksdegen. Den ligger till sig i kylen nu. Minst ett dygn, helst mer. Blir nog bak på fredag eller lördag. Hoppas den blev bra trots att jag glömde sockret… men som tur var slickade jag av fingrarna efter att ha knådat ihop den, tyckte kryddningen satt, men brukar den verkligen inte vara lite sötare, tänkte jag. Just fasen, har nog glömt sockret som ska i grädd- och sirapsblandningen, innan mjölet… äsch, knådade i det efteråt. Tre deciliter… facit kommer i slutet av veckan.

• 

• 

Han: Skrivjobb. Inte liks kul som hennes knådande i köket. Tar som alla hemmaarbetande en paus och går på gym.
– Det kan ju inte vara så farligt. Alla bär ju tights.
Skojar, jag gick över till Margaretas för att lägga lite trall på nya verandan. Det går långsamt, men jag har inte bråttom. Resan är allt, målet intet.
Trä är vackert.

PS: Om jag verkar uppspelt så beror det på att jag fått provsmaka på hennes saffransbullar. Generös som jag är hade jag tänkt avslöja receptet, men så givmild är inte bagaren.

Måndag: puts och pust, klart!

Hon: putsat typ alla rutorna i Chateau Margaretas växthus, och några borta i hus 1. Tagit hela dagen och jag känner mig helt mör. Han har isolerat klart inne i växthuset, och vi har piffat med äkta matta, julstjärna och adventsljusstake. Även inne i Chateau Margareta har det pyntats. Och utanför. Hus 1 är kvar, känns mörkt därborta…

Han: Jag har slutat läsa tidningarnas coronareportage. Men Dagens Nyheters Per Svenssons söndagsartikel läste jag från början till slut. Per är en duktig skribent som alltid skriver intressanta saker. Han har ofta rätt och när han har fel har han till skillnad från de flesta skribenter fel på ett intressant sätt.

Per menar att coronakrisen satt tiden ur spel. Han är beläst och läst en artikel i franska Le Monde med rubriken ”Comment le confinement nous fait perdre la notion du temps”, Artikeln handlar om hur restriktionerna får oss att förlora känslan för tid. Som Le Monde framhåller leder hemarbetet lätt till att dagarna blir allt mer lika varandra. Det blir svårare att skilja mellan ett slags tid och en annan.  Gränsen mellan arbetstid och fritid luckras upp. Helg och vardag flyter samman i strömningstjänsternas flodfåra. Det är som om alla klockor stannat och alla tåg har gått och någonstans inom oss är det alltid här och nu. Varje dag samma dag. I Frankrike talar man om lundimanche, måndagssöndag. För somliga av oss är det nu såndag, eller kanske möndag, hela veckan.
– Man känner igen det från det tokiga tekalaset i ”Alice i Underlandet”. Där är klockan alltid sex. Alltid tedags.

Visserligen dricker vi inte te, men man förstår vad han menar. Pandemin gör att alla dagar blir likadana. Det är i alla fall det intrycket man får om man lever med mederna. Därav alla artiklar på temat ”Hur räddar vi kärleken i hemarbetets tid”, ”Vad gör isoleringen med våra hjärnor”. I alla medier förklarar landets psykologer hur ”Du utvecklas under ensamheten och krisen” och senast i dag kan vi höra att ”alla” nu skaffar hundvalpar för att stå ut med coronarestriktionerna.

Det är här jag inser att Per Svensson har fel. Eller snarare: han beskriver vad viruset betyder för en urban, medial och hemmaarbetande medelklass i storstadssverige som de senaste sju månaderna stirrat sig blinda i sina twitterflöden.
– Sanningen är att de flesta av oss inte känner igen oss. Per Svenssons krönikörskollega Andrev Walden visar en annan verklighet: ”Åtminstone 93 procent av LO:s nästan 1,5 miljoner anslutna saknar möjlighet att jobba hemifrån under pandemin, enligt en undersökning av Novus. Och man kan nog anta att ungefär 100 procent av gigekonomins löpare, svenskarna som levererar paket och matkassar till hemmakontoren, saknar både möjlighet och marginaler att stanna hemma.”

Även Walden är besläst. Han har hittat 119 tecken, skrivna av den Londonbaserade konstkritikern JJ Charlesworth, som sammanfattar den andra sanningen om coronan:  ”There was never any lockdown. There was just middle-class people hiding while working-class people brought them things.”
(Det var aldrig någon nedstängning. Det var bara en medelklass som gömde sig medan arbetarklassen hämtade saker åt dem.)

Per Svensson har rätt att för somliga av oss är det såndag, eller kanske möndag, hela veckan. Men inte heller här på udden beror det på coronan.
– Det beror på att vi bor på landet.
Jag påminner mig vad en norrlänning sa i våras när ordet ”karantän” var ordet för dagen:
– Bra att stockholmarna får känna på hur vi har det på landet varje dag, året runt. Det är ensamt.
Lite tillspetsat, men det ligger nåt i det.
Dagarna blir ganska lika här på udden, men som Hon visat ovan vet vi när det lackar mot jul.

Och visst känner vi igen oss  i ”Alice i Underlandet”. Men här är klockan inte alltid sex utan kvart i fem.  Inte ens adventspyntandet gör att vi glömmer att skåla för ännu en underbar dag, corona eller inte.

Hon: på morgonrundan i växthusen upptäckte jag att de få chiliplantor som fortfarande står kvar i växthus 1 helt plötsligt gett upp och frukterna börjat ruttna istället för att mogna. Bara att plocka av de som var ok, och flytta över de plantorna jag vill övervintra till växthus 2. Och väl därinne upptäcker jag att de få tomatplantor jag har där har fått löss. Väck med dem. Och typ där började nog dagens fixande och putsande. Så tack lössen, nu fick vi det gjort!

Och nu borde jag ta itu med chilin. Men det får bli imorgon. Godnatt!

Söndag: Inte lätt göra fett rätt

(Uppdaterad 16:24, 15:30)

Han: Det är inte lätt att göra rätt. Trodde det var bara att mata småfåglarna med talgbollar och talgkottar. Rätt för talgoxen och nätväckan på udden – men inte för småfåglarna i Amazonas.
Talgen kommer nämligen från palmolja är som vi vet fult.

Alltså gick jag till biblioteket, Google alltså. Och i morse hängde jag stolt upp den första hemgjorda Bregottkotten.
Du läser rätt: Bregott är naturfundamentalisternas oväntade alternativ till talg ur palmolja.
– Köper du talgbollar och hänger upp i träden till fåglarna? Sluta genast med det. Det är riktigt dåligt för miljön, säger Jan ”Slåttergubben” Wester till ETC.
”Slåttergubben” låter så dumt att jag genast tror på honom.
– Har man inget smör kan man ta Bregott istället.
Naturligtvis bör det vara ekologiskt.

Och så gör du: Häng upp Bregottpaketet direkt som det är. Tycker inte om designen kan du baka ihop innehållet med solrosfrön eller nötter. Det gjorde jag.
En mindre kladdig version är att bre Bregott på en av de köpekottar du köpte hos Lantmännen när du var en sämre människa, förra veckan alltså.
Och sedan är det bara att servera godsakerna i det vanliga bufféträdet.
Hör jag en invändning?

– Men Bregott innehåller salt och salt är väl inte bra för fåglarna.
Säger Hon vars nyinköpta ask hänger i syrenen utanför sovrumsfönstret. Rätt och fel: Bregott och smör innehåller salt och det finns ett gammalt rykte att det inte är bra för fåglarna med salt.
– Men numera är den rådande uppfattningen bland experter att det inte gör något att mata med fläsksvålar, bregott eller smör.
Säger Slåttergubben och då är det så.
Åtminstone bättre än palmolja.

Och vad tyckte talgoxen?
– Nja, någon succé blev det inte. Ett antal hen smakade som de väluppfostrade små liv de är. Hackspetten, nötväckan och flertalet finkar föredrog de oskalade solrosfröna.
Kanske vill de att Bregotten ska härskna lite?

Å andra sidan är det skillnad på riktig Falukorv från Scan och Quorn Korv också, eller hur. Så vi får se var det slutar. Visste du förresten att näbbens utseende berättar vilken sorts mat en fågel föredrar. Smala näbbar kan pillra fram insekter, kraftigare är bra på att knäcka hårda fröskal.
– Många fåglar äter lite av varje. Det viktiga är att de får i sig mycket energi, särskilt om det är riktigt kallt.
Därför föredrar också många småfåglar riktigt feta frön, till exempel solrosfrön.

Vem äter vad? Enligt Naturskyddsföreningen ser favvorätterna ut så här bland de vanligaste fåglarna hos oss på udden:

Blåmes: Vill ha hampfrö, osaltade jordnötter, talg, ister, späck, kokosfett
Bofink: Hampfrö, vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö, bokollon
Domherre: Hampfrö, solrosfrö
Entita och talltita: Hampfrö

Gulsparven: föredrar havre, brödbitar
Gråsparven däremot vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö vid sidan av hampfrö, havre, brödbitar,
Grönfink vill ha Hampfrö, solrosfrö, vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö,
Nötväcka: Solrosfrö, bokollon, ekollon, hasselnötter, osaltade jordnötter
Pilfink; Hampfrö, vildfågelfrö, burfågelfrö, linfrö
Ringduvan som är här just nu: Havre, brödbitar, ekollon

Sidensvans: Äpple, päron, banan, rönnbär, oxelbär
Större hackspett: Hasselnötter, talg, ister, späck, kokosfett

Talgoxe: Hampfrö, Solrosfrö, talg, ister, späck, kokosfett
Trasten: Äpple, päron, banan, rönnbär, oxelbär

Detta enligt Naturskyddsföreningen. Hennes mor tyckte också om sina småfåglar. På den tiden gällde dock följande här på udden:
– Talgoxen kräva ost, bofinken sockerkaka och sädesärlan vill ha brödsmulor, gärna franska.
Om Bregottkotten floppar torde vi återgå till den ordningen.

Hon: ja jag tror ju på talg och frön. Och sockerkaka, ost och fralla när det är kalas.

Sen kan man också säga gör om gör rätt även när det gäller gårdagens dagsarbete…

För när jag går morgonrundan i växthusen upptäcker jag att utanför Chateau Margareta stinker det avlopp utav bara den. Trots uppgrävd stenkista och en skopa sand därpå… luktar mig fram till att det faktiskt luktar från avloppsröret, alltså det ”nya” kommunala avloppsröret. Hämtar Honom, hetsig argumentation om huruvida det kan vara det eller inte. Inser att jag inte kommer få med honom på en söndagspromenad för att plocka mossa och går istället in för att byta om och gå själv. Kollar mobilen och ser att kompis Tina frågar om jag vill ta en promenad med henne i Södra Kärr. Yippee!!!

Han: Det finns en anledning varför fler kvinnor än män går på gym.
– Promenad! För att röra på sig ­– när (en) man kan gräva upp ett hål som han tolv timmar tidigare fyllt med fyra skottkärror sand!?
Och dumdristigt sa att nu kära fru tror jag att vi har fixat stanken.
– Icke!

Arg, jag? Lite upphetsad kanske. Av att alla haft synpunkter, typ att det är den gamla stenkistan som luktat.
– Okej, om ni tror att det beror på kistan så gräver jag upp den.
Sa jag och där någonstans fick jag ont i armen. Men nu är stenkistan urgrävd och Peter kom med ett lastskopa grus och i morse var allt klart. Skulle bara lägga på trallvirket igen och sedan skulle vi leva lyckliga i alla vår dar och … nä, hon ropar tvärsöver udden att det stinker.
– Det stinker!
Men inte från Bertils fördömda gamla stenkista som inte längre finns – utan från det nya avloppsröret som legat där som en färggrann blindtarm i plast tvärsöver kistan!
Jaha, och vad säger (en) man?
– Det hade varit jävligt bra om nån sagt nåt om det innan jag grävde bort ett halvt ton sten under röret, typ.

Okej, Hon har rätt. Hon brukar ha rätt. Men ändå fel! Det var inte där hon la sin lilla söta näsa i blöt och sniffade som det pyser ut ångor. När jag frilagt röret visar det sig att avloppsröret från köket glidit isär under huset.
– Ja, naturligtvis älskling. Det har jag fixat.
Tyst som en teaterviskning:
– Medan du tog en promenad i skogen för att hitta mossa.  

PS: Apropå arbetet glädje. Ord är viktiga. Det kallas ”tennisarmbåge” och ”golfarm” – inte ”spadarm” eller ”spettarmbåge”.  Det borde det göra. Diagnosen kallas medial epikondylit, vilket är en skada i handböjarmusklernas senfästen som sitter på insidan av underarmen nedanför armbågen och golfarna torde därför vara den minsta minoritet i världen som drabbas.
– Efter revolutionen ska alla som inte lyft ett spett det senaste året dingla i gatlamporna.

Intressant nog är det i vänster arm som jag haft ont i de senaste två veckorna. Men mer om det en annan dag. Nu har adrenalinet runnit bort med dagens regn och en G&T.
Dessutom ringer yngste sonen och säger att han och Amanda testat positivt för coronan. De mår bra men att klaga över spettarmbåge känns ändå lite skruvat.

Lördag: En dag som Ulf Lundell fortfarande kan skriva en dikt om

Han: Jag vet, jag har citerat oraklet på Österlen förut: ”En dag som runnit mellan fingrarna känns det som/ Alla dagar kan inte vara dagar man är nöjd med/ Kunde ha gjort nåt mer bestående/ Eller inte bestående.”
Men fördelen med orakel är att man kan tolka dem lite som man vill. Ulf Lundell har rätt: kunde ha gjort nåt mer bestående.
– Men det blev ännu en trevlig dag på udden.

Om vi tar det från slutet: Egentligen hade vi planerat för en Medelhavsinspirerad trerättersmiddag men sen sa nån att det är coronatider, så blev en korv med bröd i växthus2. Vi hade hamstrat 23 sorters öl och bara det var värt att fira.

Annars firade vi att inte alla entreprenörer arbetar livet ur sig för att få coronabidrag – jag ringde Börje om att jag behövde en skopa grus för att fylla igen stenkistan hos Margareta och jaha, sa Börje, och 45 minuter senare kom Peter med en skopa grus.

Som Hon genast gav sig på och snart hade vi fyllt igen graven trots att det blåste småspik och regnade.

Och sedan firade vi i glada vänners lag att ännu en dag bokstavligt talat runnit mellan fingrarna och nu när mörkret sänkts sig över udden har jag nästan glömt att dagen började med att jag vaknade, bara en sån sak. Kände dessutom att hon fanns där och ….

… sedan upptäckte jag de tre hägrarna som dansade utanför fönstret – är det vår eller är det vår? Lyckades inte filma deras ménage à trois men det kändes som att det inte alls är en regnig höstdag och det var en bra början på en dag som Ulf Lundell fortfarande kan skriva en dikt om, typ:
Kunde ha gjort nåt mer bestående
Eller inte bestående.

Hon: väldig oordning på inlägget idag tycker jag Peppe… så då kan ju jag lika väl fortsätta röran och lägga in bilden på nya Corona-favvo-hänget före öl och korv-sammankomsten.

Fredag: Undvik Yoggi – Är du man blir du dum i huvet

Han: Hade man skojat med muslimer eller svarta på det här sättet hade tusentals gått ut på gator och torg och bränt bilar och plundrat butiker – och om det handlat om Sverige:
– Åtminstone krävt att någon ska avgå.

Medlemmarna i The Kazakh American association är förbannade på Amazon som distribuerar Borats nya film som ”förlöjligar en marginaliserad grupp”. Så kan man tycka. Men vi behöver inte gå över vatten (Atlanten) om man vill känna sig krääänkt.
Ta bara Yoggi-reklamen som nu går på TV4 och andra kommersiella kanaler.
– Pappa, får jag låna bilen och åka till Roskilde med min nya pojkvän och hans band.
– Mmmmm. svarar tonårstjejens pappa med ett debilt fånleende över sin yoghurt tallrik och ser inte det övertydliga vi tv-tittare ser: Dottern är ihop med en karikatyr på allt en förälder inte förväntas vilja att ha till svärson.

Undvik Yoggi – det gör dig dum i huvet! Det borde vara slutsatsen, men meningen är att vi ska skratta åt den korkade farsan och svälja yoghurten på köpet. Och det är bara ett i raden av exempel. Hade svenska kvinnor och mammor idiotförklarats som vi män och pappor förlöjligas i reklam och filmer skulle reaktionerna få häxprocesserna under Metoo-kampanjen att framstå som smeksamma viskningar och rop.
– Vems fel det är?

Jag vet: Ledsna kor, sprätthönor och minkars medborgerliga rättigheter kämpade hon för. En grupp har Astrid Lindgren dock under 50 år systematiskt förödmjukat, baktalat och förlöjligat – oss pappor. Tänk efter: Vad förenar Emils, Lottas och Madickens och Ronjas pappor, Skrållans klant till morfar och en rad andra fadersgestalter i Lindgrens 88 böcker?!
– Jo, de är alla karikerade nidbilder. Kollektivt dömda som mindre vetande (Madickens pappa), bindgalna koleriker (Emilis stolle till far), frånvarande som Pippis farsa (”min pappa, fordom havets skräck, numera negerkung, Efraim Långstrump”), lättmanipulerade och lätt korkade jättebarn (Björn Ahlstedt som Ronjas rövare till far) och allmänt löjliga figurer (Lottas lätt debile far, utomordentligt rolltolkad av Claes Malmberg).

Och Astrid Lindgren har varit inflytelserik. Hennes förklenande mans- och papparoller förvaltats in i det absurda av dagens filmmakare och reklamare. Yoggireklamen är bara ett ovanligt tragiskt exempel i mängden  – tänk bort mansrollen i nästan samtliga filmer för telekombolagen och budskapet skulle reduceras till hö!
– Men det får väl inte (en) man säga i det här jävla landet längre?
Inte ens de humorbefriade medlemmarna i The Kazakh American association verkar bry sig om oss.
– Nån som vet var chipsen är en sån här kväll?

PS: Ovanstående text skulle ha publicerats igår på Den Internationella Mansdagen. Men den fick inte plats. Det händer ju mycket i en kvinnas liv också.

Hon: hur kunde jag glömma…

Och Happy friday till er andra. Kvällens drink blev en whisky sour, det är ju ändå fredag. Skål!

Torsdag: aprilväder, nya böcker och en ny kamera

(Uppdaterad 20:52)

Hon: fin solig förmiddag, fast blåsigt. Tog en kort skogspromenad med risk för att få en tallgren i huvudet, men var tvungen kolla svampstället före helgen. Men nada!! Så antingen har någon annan haft samma tanke eller så blir det nog inte fler trattisar i år. Inte där i alla fall…

Hann precis hem innan det började duggregna, men så kom solen fram igen en kortis, och nu svart himmel och ösregn. Aprilväder! Men det gör mig inget, bakar bröd och måste börja på boken vi ska ha läst till nästa bokklubb den 4 december. Digital bokklubb blir det förstås…

America är skitsnygg, och formgivningen (av Eva JaisNielsen) top notch, tycker jag. Lite 80-tal sådär va… Tyvärr så får innehållet för min del vänta tills jag läst Testamente. Men den är ju snygg där den ligger och pryder soffbordet under tiden.

Och nu ringde timern. Brödet är klart!! Ser ganska ok ut, nytt recept, men kunde nog jäst upp lite bättre. Gjort på rågsurdeg.

Han: Ännu en dag med nya kärva rekommendationer från Folkhälsomyndigheten. Vart tog dagen i övrigt vägen? Har kört bort två kasserade gräsklippare och en varmvattenberedare till återvinningen.
– Har dessutom kört hem 144 längdmeter trallvirke med Björns hyrda buss.
Men denna höstdag går nog till historien om det ljuva livet på udden som den torsdag när jag äntligen köpte en kamera för att plåta våra fåglar.
Björn har fixat en Canon med teleobjektiv.
Även kameror är ju dator numera, men autofokus verkar funka:

Hon: bra kamera Peppe! Vilken bild, Björn skulle lugnt platsa på Vogue Hommes omslag, trots munskyddet. Vi kommer nog se mer av dem där med iof.

Bra bild kom också per sms från grannhuset alldeles nyss. Elsa och Rut sitter i baren och är missnöjda på servicen hälsar matte Ancy…

Onsdag: Sista flyttlasset från Södermalm, Fel Medusa och första glöggen

Han: Ibland vänder man inte bara blad som kungen gjorde i älgskogen i Hunneberg. Ibland börjar man skriva på en helt ny bok. Att jag gjort det, insåg jag igår kväll när Björn kom med mitt sista flyttlass: Jag inte bara lämnat Stockholm och Södermalm. Jag har lämnat min ateljé på Puckeln, Hornsgatan 34, kvarteret Svalgången.
– Frivilligt!

Här har det hänt mycket uppåt väggarna, även om jag nog mest kommer att sakna soffan som Thomas Kanger och jag köpte.
– I den har det skapats många storverk till Van Morrison eller Buena Vista Social Club. Det var på den tiden när man fick röka cigarr inne och dricka rötjut ute på innegården – vilken man fortfarande får, utom jag då som flyttat.
Enda trösten är att Björn övertagit hyreskontraktet och säger att jag får komma in i värmen när coronan tillhör minnena.
Resterna av ännu ett liv i sus och dus är nu magasinerat i ett omklädningsrum i Torsmaskiners tomma fabrikslokaler.

Han, igen apropå målningar: Jag har ordat om Katarina Frostenssons nya anklagelseskrift, F. I Frostenssons huvud är våldtäktsdomen mot sin make en häxprocess i nivå med rättsskandalen mot Dreyfus, Kafkas Processen, anklagelserna mot Oscar Wilde, förföljelserna av Jean-Jacques Rousseau och Strindbergs landsflykt undan dumheten i Sverige. Frostensson må älska sin lilla gubbsjuke make – men snacka om arrogant högmod, världsfrånvänd dumhet och iskall självupptagen!
För allt kan väl inte vara ironi?
Sitter denna Poesins Drottning i sin Parisvåning och gapskrattar åt alla kulturskribenter som försöker hitta något vettigt att säga om hennes nya bok, F?

Kanske försöker förlaget ge oss en vink om att det inte står rätt till redan på omslaget? Ty det märkligaste med Frostenssons arroganta stridsskrift är nämligen detta omslag. Det återger den franske konstnären Théodore Géricaults målning ”Medusas flotte”. Det hade varit mer relevant om Frostenssons anklagelseskrift hade illustrerats med en bild på flickan Medusa som hånades för att hon låtit sig våldtas.

Se bilden och tänk efter: Målningen skildrar de överlevande från vraket av den franska fregatten La Méduse. Medusa gick under utanför Senegals kust år 1816 av en kombination av mänskliga tillkortakommanden:
– Arrogant högmod, världsfrånvänd dumhet och iskall självupptagen!

Detta har hänt: Skeppet var på väg med trupper till Senegal för att återupprätta den forna franska kolonien. Ombord på Medusa fanns 250 passagerare och 150 besättningsmän. Den tilltänkte guvenören, överste Julien-Désirée Schmaltz, var en arrogant uppkomling som ivrig att ta över sitt afrikanska imperium. Med hot och smicker övertalade han därför kaptenen att ta en genväg över det farliga Arguinbanken.
Denna dumhet underlättas av att det franska marindepartementet hade gjort misstaget att på politiska grunder utse en oerfaren sjökapten, den före detta tulltjänstemannen Hugues Duroy de Chaumereys, till skeppets befälhavare.
Resten beskrivs ganska bra i Wikipedia: Den 17 juli gick fartyget på grund på Banc d’Arguin utanför Afrikas västkust. Först försökte besättningen få loss fartyget genom att kasta alla tunga föremål över bord men de Chaumereys stoppade ansträngningarna och beordrade att skeppet skulle överges. Eftersom det bara fanns sex livbåtar lät man tillverka en flotte av masterna och bommarna åt resten av besättningen. De 250 dignitärerna ombord intog livbåtarna och försökte bogsera flotten. Den visade sig emellertid vara alldeles för bräcklig för de 150 besättningsmedlemmarna (149 män och en kvinna). Sjutton av dem valde därför att stanna kvar ombord på La Méduse.

Snart upptäckte dock Schmaltz och de Chaumereys i livbåtarna att bogseringen var dåligt genomtänkt och Schmaltz och de båda ansvariga för skeppsbrottet beslutar därför att kapa tamparna och lämna flotten åt sitt öde sex kilometer från land.
Detta utan färskvatten och med mycket begränsat med mat.
– Dock ett antal lådor franskt vin, oklart från vilken region.

Under de närmaste tretton dagarna driver flotten omkring och fortsättningen på historien berättas av bland andra professor Per Högselius i essäsamlingen ”Döden på stranden”:
– Många av de 150 ombordvarande omkom under den första nattens storm, de ramlade över bord och krossades mellan plankorna. Dagen efter skördade den mördande heta tropiksolen ytterligare liv. Tre män begick självmord genom att hoppa i havet. ”Bland de övriga utbröt vilt slagsmål, varvid sextio (!) människor dödades och, som om inte det var nog, så gott som all proviant förstördes. Nästa dag började de överlevande förtära de döda.”

Fem dagar och nätter senare var bara 30 män och en kvinna vid liv av de 150 som lämnats på flotten. Förutom tillgången på människokött finns lådorna med vin och det senare blir orsaken till nästa scen i denna tragedi: Skeppsläkare, som var högst i rank, och några kvarvarande soldater kommer överens om att försöka rädda sitt eget skinn genom att helt enkelt skjuta av dem som ansågs vara de tolv svagaste ombord, däribland den enda kvinnan och hennes man.
– För vinets skull!

När flotten tretton dagar senare upptäcktes av en fransk brigg lever femton av de 150 som den högmodige guvernören och hans kapten övergett på havet. Ytterligare fem avlider kort efter räddningen.
– Så varför har förlaget valt att använda denna händelse för att visualisera innehållet i F?
En fruktansvärd historia om högmod och dumhet – där de ansvariga dessutom skyller ifrån sig på andra. Så till vida finns det en länk till Frostenssons båda böcker.

Men nog kunde väl förlaget ha hittat något mer relevant omslag till denna bittra kalk? Kan det vara så att förläggaren blandat ihop målningen av Medusas förlisning med bilden på Medusa – flickan som enligt grekisk mytologi våldtogs av havsguden Poseidon i ett av Athenas tempel. En våldtäkt som gudinnan Athena sedan väljer att straffa – nej inte sin halvgud – utan flickan Medusa som låtit sig våldtas!
– Detta genom att förvandla henne till ett monster.

Och vad sa Athena om Poseidon, undrar du? Riktiga gudar och gudinnor behöver inte försvara eller förklara sig. Där andra såg en våldtäktsman i Poseidon såg Athena måhända en ”taktil” gentleman, något amorös måhända men som ”rörde vid människor på ett sätt man inte var van vid.” I likhet med Frostensson må Athena ha varit sorgsen över Poseidons uppträdande, men även denne halvgud ”må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.”
– Och även om även Poseidon var en gubbsjuk skitstövel så var det kvinnans fel.

Nog om det. Nu ska vi testa årets glögg och fira att även jag har flyttat till udden på riktigt. Hejdå, Söder!

Hon: nej Peppe, eftersom du bara muttrade och var arg på datorn medan du bloggade bestämde jag och Björn enhälligt att vi istället smakar den trestjärniga i silver. Den är lite starkare och dessutom spetsad med rom.
Passar bättre i ett kallt växthus, tycker vi. Bättre än Marrakesh-inspirerad glögg som enligt expertis egentligen smakar bäst kall.
– Vi har i alla fall satt på värmefläkten i god tid, kanske blir mynta-te-glögg som aperitif 🙂

Men det bästa idag var ju ändå att mina gurkor som inte syntes ett livstecken ifrån i går kväll hade tittat upp när jag vaknade imorse. Alltså hänt under natten. Känns lite som i sagan om Jack och bönstjälken.

Han: Coronan har sina fördelar. Färre möten, men viktigare. Här testar vi årets första glögg i växthuset.

Tisdag: tänt var det här!

Hon: förutom hämtat julpynt och städat upp i lagret hämtade vi också upp diverse postorderleverenser uppe i byn. Den bästa kom från Sneckenströms. Neemolja för att ta kål på bladlössen, fiberduk för att skydda mot frost och så bäst av allt; små lampor med dagsljus för mina små nyplanterade tomater. Så himla fiffig lösning. Man sticker liksom ner lampan i jorden, sedan kan man dra upp den allt eftersom plantan växer, typ som en gammal radioantenn.

Ok, basilikan fick också hänga på eftersom den hade större kruka som lampans fot fick ”stå i”. Ska också testa om jag kan driva upp små gurkor härinne i vinter. De är precis nysatta så de står fortfarande på golvvärmen i badrummet och har inte tittat upp än. Har en lampa till dem också sen.

Och snart blir det juleljus också. Man måste väl ändå kunna börja pynta lite nu till helgen tänkte jag. Känns ju väldigt bra att veta att jag bara kan gå en bit bort för att hitta grön mossa, hur mycket som helst faktiskt. Slippa springa söder runt för att hitta en blomsteraffär som säljer små små påsar svindyrt.

Och om det är dags att pynta, är det dags för glögg, med risk för att man tröttnat lagom till första advent då. Men årets årgångsglögg kan man ju alltid tjuvstarta med. Smakar ändå aldrig glögg, utan nån annan trendig smak för året.

Han: Har inte mycket att tillägga. Hennes ”himla fiffiga lampa” som hon kan dra upp den allt eftersom plantan växer, ”typ som en gammal radioantenn” är alltså en blomlampa med teleskopskaft. För egen del lyssnar jag på dgens presskonferens medan jag skruvar ihop en ungspannkaka med bacon och vildäpplen från andra sidan viken. Och apropå tekniska prylar har jag äntligen provat den franska éplucheur de pommes som vi fick av Kinna & Bomme för några år sedan.
– Denna fiffiga apparat skulle man också kunna kalla för mekanisk äppelskalare.

Och tjockpannkakan blev helt okej med hennes nyskördade morötter, Netas lingonsylt och några halvtorra chili av gammal vana.

Måndag: Vad Jean Kladd kunde ha lärt sig av TINY Tim

(Uppdaterad 18:58, 18:06)

Han: Nån där ute som minns Tiny Tim? Inte jag, men enligt Dagens Nyheters kulturskrivare Moa Malmqvist tog sig artisten, kulturmannen och queerikonen Tiny Tim ”till världsberömmelse och tillbaka in i bortglömdheten på rekordtid” genom att balansera mellan galenskap och genialitet.
Det säger mig fortfarande ingenting. Men förklaringen till att Tiny Tim är bortglömd fångar mitt intresse: Den 27 december 1969 gifte sig Tiny Tim med sin Miss Vicky under en direktsändning av Johnny Carsons ”Tonight show”. I samband med bröllopet skrev Tiny Tim kontrakt med den amerikanska maffian som kom att styra hans karriär.
– Han vände sig till dem för att han tänkte att de kunde skydda honom med sin muskelkraft från att vara otrogen mot sin fru. Men de visste ju ingenting om showbusiness så han fick bara skitjobb efter det.

Alltså: Maffian skulle ”med sin muskelkraft” hindra denna kulturman från att vara otrogen mot sin fru!
– Intressant lösning, eller hur?
Tanken fladdrar i många riktningar. Här en: Om en i Sverige mer känd kulturprofil hade haft Tiny Tims självinsikt skulle den svenska kulturscenen sett annorlunda ut. Svenska Akademin hade fortfarande varit en respekterad institution och i mina bokhyllor på udden hade det saknats ett antal böcker, däribland ”K” och nu ”F”.

Jean-Claude Arnault (”Kulturprofilen”) avtjänar för närvarande ett fängelsestraff för våldtäkt. Men han är oskyldig, , menar hans fru Katarina Frostensson som skrivit de båda böckerna.
Jo, sant är förvisso att maken ”fladdrade iväg i höstnatten med en sedermera missnöjd och förbittrad som fick luft under vingarna i metoorörelsens vildvåg”.
Men brottet ligger inte i detta ”fladdrande”. Brottet består i att den otacksamma slampans obildade sätt ”att, sex år efter att ni haft sex medvarandra, polisanmäla dig efter en tidnings framgångsrika och kraftigt spekulativa artikel, sammansatt av en journalist med författarambitioner och rötter i en bibeltrogen missionsorganisation, som med den stora, döende draken och dess korsfarare i ryggen, tänkte sig göra ett scoop genom att blotta en syndare och utkora ’Kulturmannen’. Det var röken som blev elden …”.

Skriver Frostensson. Vi andra minns historien annorlunda. Allt börjar med en artikel i Dagens Nyheter den 24 november år 2017 där arton kvinnor anklagar en person med anknytning till Akademien för sexuella trakasserier och övergrepp.
Mannen nämns inte med namn, men redan halvvägs in i ingressen konstaterar kvinnan i mitt liv:
– Det är Jean-Claude. Jag hoppas hans fru slipper läsa det här.

Ingen rök utan eld. På förekommen anledning hade Kerstin långt tidigare berättat om hur Jean Kladd fick henne att undvika favoritkrogen P&A under en period när hon var yngre.
– Är det han!
Sa jag, ty även jag drog mig till minnes hur den kutryggige lilla fransmannen cirkulerat kring Bord 100 på Sturehof. Ditlockad av den krets av unga och glada medarbetare som även i mina oskyldiga ögon såg mycket kompetenta ut.
Intresset för min ringa person hade dock avklingat i samma takt som kretsen av unga kvinnliga medarbetare ersattes av något äldre yrkeskvinnor och inte minst allt gråare riddare som återförenades runt Bord 100 i slutet av karriären.
Men visst visste jag vem Jean-Claude var.
Vi hade dessutom nyligen nickat igenkännande i entrén till Stutehof någon vecka tidigare.

Det intressanta här är att min K. tänker som en fru när hon läser DN:s avslöjande. Hon hoppas att Frostensson ska slippa läsa i tidningen vilken skitstövel till man hon har.
När vi senare tillsammans läser boken K inser vi att det gör inte Katarina Frostenson.
– Tänker som en fru alltså – åtminstone inte som de fruar jag känt.

I en recension av ”K” konstaterade jag: ”Hade inte taket störtat in hade hon som poet tvingats uppfinna skandalen för att skriva denna vackra och fascinerande bok som kommer att överleva både krymplingarna i akademien, Herr H, den avundsjuka pöbel i ”den trånga stövel” som utgör landet Sverige och konspirerande redaktörer, särskilt på Dagens Nyheter. Frostenson är den enda som insett det djävulska i att DN:s första artikel byggde på intervjuer med 18 kvinnor – De Aderton! – som anklagade hennes man för sexuella trakasserier.
Där andra ser en snuskhummer ser hon en ‘taktil’ gentleman, något amorös måhända men som ‘rörde vid människor på ett sätt man inte var van vid.’ Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.
– Jävlar vilket underbart snille, smak och okuvliga förnekelse!

Jag konstaterade vidare att ”K” är skriven i Paris ”av en kvinna som ser sig som ‘Poesins drottning’ och som tänker som en fransk drottning en gång formulerade sin oberördhet: ’Om de fattiga inte hade råd med bröd, kan de väl äta kakor’. Men denna hånfulla drottning säger naturligtvis:
– Låt dem äta brioche!….”
Som en randanmärkning påpekade jag att det inte var Marie Antoinette som fällde de bevingade orden om kakorna, ”vilket populasen i landet S tror i sin enfald”, utan drottning Marie-Thérèse, gift med kung Ludvig XIV (Kung Sol).
Jag tror att om Katarina Frostensson läste min recension (vilket hon givetvis inte gjorde) skulle Poesins drottning åtminstone ha uppskattat den kommentaren.

Och nu har uppföljaren kommit. Efter att kommit mer än halvvägs in i ”F” räcker ovanstående recension. Men jag är mindre fascinerad av stilen, mer benägen att jämföra hennes verklighetsuppfattning med Trumps.
Därmed framstår hennes skriverier som mer komisk än tragisk.
Tragiskt är däremot att Frostenssons kulturman avslöjades med byxorna nere först år 2017. Redan 2007 tog journalisten Maja Lundgren bladet från munnen i sin bok ”Myggor och Tigrar”: ”Denne erotikens Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd heter han, har ett förtjusande finurligt drag som gör att även en del intelligenta kvinnor tycks ha överseende med att han tafsar. Katarina Frostenson är den mest illustra av dessa toleranta kvinnor.”

Det tragiska vid den tiden var att kulturetablissemanget flockades i Arnaults & Frostenssons kulturklubb och därför varken ville se, höra eller säga högt vad alla visste. Om denna kulturmaffia på den tiden varit mer förutseende hade Horace och andra kunnat tipsa Jean-Claude om hur Tiny Tim gjorde för att undvika skandal.
– Och inte bara han. Kanske kan vi slå två flugor i en smäll: Istället för att kriminella gäng tillskansar sig bidrag på falska grunder skulle de kunna hjälpa alla skitstövlar som kan behöva andras muskelkraft för att blockera egna spasmer.

PS: Undrar du om F är en bok för dig? Börja med lyssna på Jenny Teleman recension.

Hon: känner kanske inte att jag är hundra procent rätt citerad om Jean Claude, men andemeningen stämmer rätt bra, så låt gå… jag undvek alltså inte PA, det var ju mitt stamställe under två decennier typ, men jag pustade ut när han inte var där. Och oroade mig för att han skulle vara där…

Men sedan är frågan om jag gjort mjuka eller hårda tunnbröd? Han är experten, har berömt dem och ätit flera, men åt dem som hårda. Jag har däremot använt receptet för mjuka… Tycker nog också de hårda kanterna är väldigt goda.
I mitten är de mjuka och iof också goda. När jag jämför recepten, för att se hur de kunde bli både och, eller rättare sagt varken eller… är i princip skillnaden bara att mjuka kallnar under bakduk, hårda utan. Antar handduken legat lite slarvigt på. Nu ska enligt recepten de mjuka i plast, hårda i burk. Kanske kan man lägga hälften i plast och hälften i burk, kom jag just på, problemet löst 🙂

Han, efter 3 provsmakningar av hennes tunnbröd (**** med smör + Cheddar) och apropå dagens presskonferens: Hur svårt kan det vara! Vid regeringens presskonferens idag är budskapet tydligt:
– Gränsen för allmänna sammankomster minskas från 50 till åtta personer. Men viktigare: Nu måste alla ta ansvar. Gå inte på gym, gå inte på krogen, gå in på bibliotek, ha inte fester. Åk inte på nöjesresor. Kort sagt: ställ in.
– Och försök inte hitta kryphål för att du ska slippa ta ansvar.

Jag försöker komma vidare med den nya altanen hos Margareta och lyssnar i öronsnäckan på P1 Kultur där man pratar om Katarina Frostenssons nya anklagelseskrift, när man bryter för regeringens presskonferens. Jag måste sätta mig ner för jag har aldrig hört statsministern var så stringent och skarp i tonen:
– Det är allvar nu. Hitta därför inte på undanflykter för att slippa ta ansvar. Det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Och vad blir mina gamla kollegors första fråga efter detta tydliga budskap?
– Vi undrar – vad händer om man bryter mot de nya rekommendationerna?
Jag skäms. För en gång skull applåderar jag socialminister Lena Hallengren. Hon svarar sammanbitet:
– Vad som händer om vi bryter mot de nya riktlinjerna är att viruset fortsätter att spridas. Människor blir sjuka, människor dör.
Fler frågor?

Så enkelt är det. Bara den som är totalt tondöv, skiter i andra och vill hitta kryphål för att själv slippa ta ansvar undrar någonting annat. Det handlar inte om att felparkera bilen och kalkylera om det värt risken att få en p-bot.

PS: Efter presskonferensen ringer M. Han skulle ha opererats idag. Det blev inget.
– På sjukhuset har de fullt upp med coronasjuka som inte fattat att de ska hålla sig hemma.
Det är tredje gången man ställer in hans operation.