Författare: kerstinochpeppe

onsdag: en vit dag

Han: Den här dan har Johan satt färg på, om en göteborgsvitsen passerar. Johan kommer från Anderssons Måleri i Torsås och håller på att förvandla Margaretas gamla stuga om inte till ett slott, så till något mer än en kuliss. Inte för inte sammanfattade han uppdraget så här:
– Taket är dåligt, golvet är dåligt och väggarna är obefintliga. Men utsikten är fantastisk.
Dagens färg är vit. Klart det kommer att bli en fantastisk sommarstuga!

För egen del har jag drevat de nya verandadörrarna och lappat och lagat de vackra innegolvet.

Hon: och jag har jag inte gjort nån nytta alls känns det som. Var för blåsigt o kallt imorse, och hade inga krukor till mina urväxta plantor. Satte en deg och tog en promenad upp till Tomat-Hasse. Fick smaka en sparris, bröt av den direkt från landet och åt upp den på stående fot, smakade underbart!! Fick också en tur runt i hans växthus och frilands-planteringar, kul. Pratade med Mia (Uggla) på vägen. Också kul. De kommer till Kristi himmelsfärd, om vi alla friska förstås. Kom hem lite försent men degen såg ok ut.

In med brödet i ugnen, började klippa gräset. Lite bara, runt maskrosor och annat fint. Bensinen tog slut, Peppe kom och fyllde på. Sen startade den inte alls… började ändå plantera om i nödlösningskrukor. Brände vid brödet.

Fick sms om att mina krukor kommit, efter jag redan börjat nödlösningsprojektet… men åkte på stört och hämtade dem, och ett annat paket med lite glamour från Åhléns. På olika hämtställen upptäckte jag på första och närmaste i Gökalund, fick åka upp till Torsås också. Det var dit det viktigaste kommit. Köpte jord och nya tofflor på vägen, Peppe skrattade åt mina gamla Pissetofflor tidigare idag…

Full fart med middagen, fiskgryta med nybakat bröd. (Det var godare än det såg ut, brödet alltså). Och så grattis-samtal med världens bästa Richard, som idag äntligen blev en mogen man. Grattis!!!

Tisdag: alltså, det behövdes regn, men…

Hon: vaknade i tid idag, satte på kaffet och hann hämta tidningarna mellan två skurar. Blev frukost i sängen. Också skönt, men känns mer lyxigt på helgerna när vi sagt att man bara får göra sånt som man tycker är kul. I sakta mak. Idag var det egentligen en massa som skulle göras, men man har inte riktigt lust med med nåt när det regnar. Hade det varit helg kunde man ju bara stannat kvar i sängen och läst böcker. Men Luther kallar, och dagens arbete inne hos Margareta, vilket Peppe får uppdatera om senare.

Det var som sagt välbehövligt med regn. Och förra årets överblivna salladsfröer som jag slängde ner i jorden i julas på vinst o förlust fick full fart och verkar komma upp ordentligt. Trodde jag inte riktigt, tänker ju ha tomater där sen, men kul ändå.

Hon: tur min krukleverens från Sneckenströms verkar vara på ingång. 15 5,7 liters krukor + 15 stycken 10-liters. Förmodligen på tok för lite, men …

Han: Johan, målarn, kom tidigt. Jonas, rörmokarn kom också tidigare än vi bestämt. Därmed har denna vecka redan dödat en myt:
– Hantverkare kan man inte lita på, de kommer alltid mañana, mañana.
Inte mina personliga assistenter här på udden – tack för att ni finns! Även Jonas sa förstås vad jag borde göra men inte tänker göra, för Margaretas stuga är en kuliss och vi bättrar bara på den lite här och lite där.
– Fryser avloppet, så fryser det.

• 

• 

Efteråt är jag trött. Fördelen med regn är att även Luther tycker att vi kan lägga oss på soffan och lyssnar på Nordegren & Epstein. Det gör jag varje vardag sedan jag flyttade till udden. Utom fredagar när de inte sänder, då lyssnar jag på Stil med Susanne Ljung. Har känt henne länge, en modern folkbildare.
På lördagsmornar har jag Naturmorgon i örsnäckan och söndagar är det God Morgon Världen. Men Thomas Nordegren är alltså min favorittyckare i radion. Det skorrar alltid. Han säger det jag tycker och muttrar ensam här ute på udden. Louise Epstein däremot står för det politiskt korrekta, jag avskyr hennes beskäftiga kommentar:
– Man kan tycka annorlunda också.
Klart man kan! Men att tycka rätt är bättre.

Karantän eller inte, P1 är mitt dagliga seminarium och det är en av de saker hon inte förstår med mig.
– Måste du lyssna på radion hela tiden?
Det beror på att hon inte vet hur det började. Hon fanns inte ens. Det var den natten jag första gången ritade en stol som flyger över blå berg. Jag har sett den stolen flyga många gånger och alltid undrat varför jag ritar en stol som flyger. Programmet jag lyssnade på den natten handlade om van Goghs stol, stolen han målade efter brytningen med sin vän Gauguin och innan han skar av sig örat för att ge det till flickan på bordellen, Gabrielle Bertatier.
Radio har sina begränsningar, vilket ger ökat utrymme för den egna fantasin och kanske trodde jag att van Gogh hade målat en flygande stol. Det hade han inte, men jag är tio år och har följt med min pappa tillbaka till Blåsjöfallet. Han ska träffa ”maskinisterna”, det är något problem med en av turbinerna. Maskinisterna heter Tryggve och Sune Olofsson och Lars-Erik och namn jag glömt men som jag då hade känt hela mitt liv och som styr Blåsjöfallets kraftstation från kontrollrummet långt ner i berget när alla vattenrallare flyttat till nästa anlägge.

Han lämnar mig i huset närmast sjön. Kanske är det första gången jag är här efter att vi flyttat. Det är ett tvåvåningshus, blåmålat som det Det Blå Huset vi bodde i högst upp i anlägget men inte lika stort. Om jag inte minns fel blev husen här nere vid sjön något slags semesterboende för anställda inom SCA. Bakom detta blå hus låg fotbollsplanen, där jag blev djurgårdare år 1955 när DIF tog sitt femte SM-guld efter att ha vunnit Allsvenskan. Nu, det vill säga då, fyra år senare har de vita målstolparna börjat vackla och björkslyn flyttar fram sina positioner vid mittlinjen. Och så det vi inte talar om: Det har inte ens gått ett år och förmodligen tänker även din pappa på att min lillasyster Pia drunknat bara hundra meter från huset han lämnar dig ensam i. I vart fall säger han inget. Han säger bara, ”Stanna här, jag kommer tillbaka i kväll.”
– Det gör han inte.
Det här hände långt innan det fanns mobiltelefoner och sms och innan världen gick under om man inte besvarar ett meddelande inom sju sekunder och förmodligen förväntar jag mig inte att han ska höra av sig och förklara varför han inte kommer.
Han kommer bara inte.

Det blå huset vid Jormsjön är tomt på personliga referenser, men jag hittar två gamla Lektyr i en tom garderob och en radioapparat. De bara brösten och sexbreven i tidningarna väcker fantasier och egna litterära ambitioner. Transistorradion är inställd på P1 och hela dagen och hela kvällen lyssnar jag.
– Allt är mycket intressant.
Den natten är den första jag somnar till P1. När jag vaknar på morgonen undrar jag inte varför min pappa inte hört av sig, utan varför van Goghs stol på min egen teckning flyger över blå sjöar och blå berg.
Men viktigare: Där och då insåg jag att jag aldrig mer kommer att ha tråkigt, aldrig mer vara ensam och sextio år senare somnar jag fortfarande till P1 när jag sover ensam (1). Ofta lyssnar jag till och med på reprisen av Nordegren & Epstein, som nu. Även om jag tycker att Louise är präktig och beskäftig blir jag glad att hon säger det hon säger innan jag somnar i soffan för det visar att världen kanske trots allt är bättre än vad jag och Thomas Nordegren tror.
– Man kan fortfarande tycka annorlunda. Där ungefär somnar jag i soffan. När jag vaknar har hon stängt av min radio. Det regnar och hon ligger i den andra soffan med iPaden och säger att hon pratat med Ikea om vårt kök, nu när Jonas kopplar på vattnet redan måndag eller tisdag.

Vad gäller min pappas förklaringar om varför han inte hörde av sig den natten har även jag på förekommande anledning upprepat, men det är en annan historia.

____________
1Jag är som vanligt bara ett lackmuspapper i tidens vinglas. ”Han vill inte ens ha tyst när han ska sova. Då vill han helst lyssna på en dokumentär om IB-affären,” skriver Emma Bouvin i en krönika. Han är hennes man och ”detta tyckte jag i början av vår relation var lite gulligt. Jag lät honom lyssna på den när vi skulle somna ibland, för att vara snäll, trots att jag omöjligt kan komma till ro när någon pratar.” Det var längesen nu, konstaterar fru Bouvin och hävdar att alla hennes väninnor har samma irriterande erfarenhet av manligt behov av ljud. En typiskt kvinnlig könsrelaterad generalisering som jag på empiriska grunder tyvärr skriver under på till hundra procent.

Måndag: lugnet före stormen

Han: Lugn morgon på såväl udde som på världens börsen. Hon sover och Trump har ännu inte twittrat.

Men snart drar det igång. Målarn, Snickarn och Bellman … förlåt Elektrikern … kommer idag för att glra Hus 2 beboerligt.

söndag: apropå hemingway, nya växter och namns nämnande

Han: Eftersom det är helg och inget morgonarbete är det min tur att hämta tidningen. Tog en kudde och gick iväg i min blå pyjamas. Det vill säga, jag gick i väg för att sätta mig i bilen för att köra och hämta tidningen. Kudden för att av frysa stjärten av mig, men inser att det inte går. Björns gamla Volvo är kopplad till släpvagnen och på släpvagnen står de nya verandadörrarna till Hus 2 och lat är jag, men inte så lat och framförallt tillräcklig fåfäng för att undvika att gubbarna i viken ska blogga om att idag tog Stockholmarn på udden bilen och släpvagnen och de nya verandadörrarna till postlådan för att hämta tidningen.

Postlådorna ligger vid Kiosken, ca 600 meter inåt viken och det fick bli till att tillgripa Icahandlarns cykel igen (nu vet du det också, Christer!) och det går bra, även om jag saknar kudden, men utanför Nånslagskonsultens stora villa håller jag på att falla av cykeln.
– Förbannade odjur!
De är tysta som möss men stora som vildsvinsungar och mittimot Advokatens kommer den svarta robotgräsklipparen farande rakt emot mig, möjligen av märket Lyfco E1200 WiFi och när den tvärvänder, för det gör den ju eftersom den är en robot, är jag redan på väg in i den stora tallen hos Nisses husse och matte.
Nåja, utanför Landshövdingens residens plingar jag på ringklockan som jag brukar tuta i bilen och sedan rullar det på förbi Sop-Bengt och Uppfinnar-Jockes tomt och i gatukorsningen smyger Officerens robotgräsklippare fram, ensam hemma och till synes planlöst. Men Polisintendenten verkar inte vara här och det är tyst och mörkt hos Snickarn/Höjdhopparn och Kineserna har inte öppnat än.

Nå, det räcker. Alla fattar att där vi bor har människor smeknamn, ofta efter sin roll eller funktion. Kanske är det ett sätt att inte bli för privat? Att jag denna morgon reflekterar över detta är inte bara de fina bilderna som hon la upp i går kväll, Utan också att jag i natt läste mig till att Hemingway i sina romaner och noveller alltid talar om spritsorter och drinkrecept i termer av egna varumärken – Gordon’s, Perrier, Noilly Prat.
– Det gäller allt drickbart. Han nämner dem vid namn – utom när han skriver om sin favoritsprit: whisky.
Även om alla (i min generation) lärt sig att Daiquiri, Bellinin på Harry’s Bar och La Bodeguitas Mojito i Havanna var författarens favoritdricka, så har jag från säker källa att det var whisky som låg Hemingway närmast hjärtat.
 – Ofta stavade han den bruna drycken ”whiskey” även om han mest drack skotsk whisky, men i sina texter nämner han inga namn. Detta trots att andra vittnat om att Hemingway helst drack Dewar’s White Label, Old Parr, Grand Macnish, Haig & Haig eller Johnny Walker i sin Whiskey & Soda – en grogg som serveras i minst tolv av hans romaner och noveller.

– Varför jag är så säker på det? För att jag för några år köpte Hemingsways roman To Have And Have Not på Hedengrens bokrea på Stureplan. Eller, jag trodde att jag hade köpt romanen. I själva verket hade jag köpt en bok som heter To Have And Have Another – a Hemingway Cocktail Companion. Författaren, Philip Greene, har gått igenom Hemingsways alla verk och listat alla sorters sprit och drinkrecept som flödar där.
En enastående bibel för en kulturintresserad man i karantän, som just nu helst dricker Horse’s Neck som bekräftas av lördagskvällens bildbevis (måste vara Jim Beam, men det duger med Jack Daniels) + några droppar Angostura och hälften så mycket alkoholfri Ginger Beer från Ica i Jämjö).
– Och dessutom massor av is. En dotter som jobbat som bartender har nämligen lärt mig att om jag tar en isbit så smälter den. Fyller jag hela glaset så blir drycken kall utan att isen smälter.
Inte som Hemingway, alltså. I A Farewell to Arms sitter Frederic och Catherine i ett hotellrum i Lausanne. Frederic läser tidningen, smuttar på sitt glas och säger rakt ut i rummet:
– I would have to tell them not to put ice in the whiskey. Let them bring the ice separately. That way you could tell how much whiskey there was and it would not suddenly be too thin from the soda… Good whiskey was very pleasant. It was one of the pleasant parts of life.

Detta apropå namns nämnande. Och till minne av en intressant söndagmorgon efter ännu en skön lördagskväll i hennes sällskap.

Hon: och eftersom han redan hade förberett denna texten igår på dan blev han skitsur när jag la upp bilden ovan redan igår kväll och skrev att det var en horses neck. Beskar bilden så att glaset försvann och skrev om bildtexten för husfridens skull. Fattade då att bloggen som jag tog initiativet till och fick sälja in på en motsträvig man plötsligt blivit med ”pappa” 😉

Är väl mer ”spontan” och fåordig, i alla fall i skrift, ha ha. Så nu kommer jag lägga upp lite bilder istället, från morgonens rond. Kollat in om de nyplanterade bärbuskarna och träden verkar ha tagit sig. Tror det… lite osäker på en del.

PS: Hon har rätt, fina bilder säger mer än tusen bokstäver. Men tillbaka till morgonens predikan. En bloggläsande son påpekar att Hemingway söp ihjäl sig och det kanske jag bör tänka på. Rätt, men fel. Hemingway söp inte ihjäl sig. Han drack för mycket för att han inte kunde skriva längre och när han en morgon gick upp för att pinka, stannade han i hallen, satte en gevärspipa i munnen och tryckte av.

Jag dricker, just nu helst whisky men jag dricker inte för att jag har ångest. Jag kan skriva även om mina historier inte är några särskilt bra historier och jag har inget gevär heller. Det finns en tragisk kommentar om alkohol i Snön på Kilimanjaro som kan sägas förebåda Hemingways självmord. Harry, även han författare, ligger i sin tältsäng på fjället och väntar på döden med kallbrand i benet. Hans fru Helen, även hon gillar Whiskey & Soda, försöker hindra Harry från att dricka. De grälar, hon ger med sig men Harry konstaterar:
– So this was the way it ended in a bickering over a drink.

Det var alltså så här livet slutade – i ett käbbel över en drink. Tragiskt. Ändå är det inte detta som är det verkliga tragiska i historien. Harry ligger och dör med kallbrand i benet efter att han struntat i ett litet rivsår och han är förbannad, som Hemingway var förbannad. Förbannad över att han ”fördärvat sin talang på fruntimmer och sprit och dåliga historier”.
Förbannad över att han har sparat de bästa historierna för att han var rädd att han inte skulle få ihop dem på slutet och som därför aldrig blev skrivna och som det nu är för sent att skriva. Nu skulle han aldrig komma att skriva det som han hade sparat tills han visste tillräckligt för att kunna skriva det bra.

Sådana ambitioner har jag aldrig haft och jag slipper därför Harrys ångest över att han aldrig fick tillfälle att åstadkomma ”någonting riktigt”. Jag har redan skrivit på tok för mycket, vilket mina 699 sidor samlade dagsnoteringar visar. Numera skriver jag bara för att det roligt att mäta mig med henne som på sitt vanliga spontana vis valt att servera mig en och annan Horse’s Neck utan att varken käbbla eller oroa sig för min framtid.

Och med det sagt vill även jag låta bilder tala för sig själva:

• 

• 

• 

Hon: jag gillar dina låååånga texter Peppe ❤️

lördag: en morron med tankar om snö – och bröd

Han: Läser i Dagens Industri att hobbybyggare bör skippa sågen under karantänen. Glöm det.  Jag har lärt mig saker av proffsen: Förutom spännband är Tigersågen snickaren bäste vän. Och när huset jävlas för mycket:
– Motorsågen är inget som regissören Tobe Hooper hittade på i ”The Texas Chainsaw Massacre 2003” (Motorsågsmassakern). Den bärande principen är enkel: Våld funkar!
Vaknar dagen efter utan skador. Däremot en irriterande sticka i tummen.

Nu till någonting helt annat: Idag blommar vårt stora körsbärsträd på udden, men i en annan del av Sverige: Med två meter höga snövallar var det egentligen dårskap att ge sig upp dit så här års. Snön och kälen gjorde det omöjligt att ta sig in genom ytterdörren till stugan, alltså fick de klättra in och ut via det vanliga fönstret mot söder. Vatten hade de tänkt hinka upp från tjärnen – men de gav upp när det visade sig att de var tvungna att gräva sig ner genom tre meter snö för att nå isen.
– Alltså fick det bli att smälta snö på spisen och funkade bra det också.

Jag utgår från att du som läser det här inte vet var Sippmikk ligger.
– Någonstans i Norrland?
– Sant. Men se det här klippet från Stockholmbaserade SvT så fattar du ungefär hur det ser ut just nu. Nu till kroken i dagens predikan: Om jag inte tyckte så mycket om Mats Ekdahls ”Snöns historia” (Carlsson Bokförlag, 2019) skulle jag ha skickat med den när Björn och Hanna for upp till Sippmikk för fyra veckor sedan. Den boken hör hemma i Engbergs fjällstuga. Mats har fått lysande recensioner. Snöns historia är inte bara intressant kulturhistoria utan även ett viktigt inlägg i den pågående debatten om vårt klimat och planetens framtid, skriver Magnus Halldin i Svenska dagbladet. Bakom Ekdahls ambitiöst upplagda böcker anar jag en oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

Efter den snölösa vintern här på udden känns den slutsatsen dubbelt oroande. Men Mats Ekdahl har skrivit en rolig bok, tankeväckande, folkbildande. Här kan vi läsa sedelärande historier om världens främste utförsåkare Lindsey Vonn och Mats glaciologfavvo John Tyndall. En essä handlar om Olaus Magnus känsla för snö, en annan om konstnären Claude Monets strapatsrika resa till Norge. Jan Baalsruds heroiska kamp undan tyska soldater i de norska fjällen under andra världskriget bör ingå i alla historieböcker.
Vi förstår varför snön är så central i den turkiske författaren Orhan Pamuks författarskap. Ett roligt kapitel handlar om hur Simone de Beauvoir försöker lära Jean-Paul Sartre skidkultur i Chamonixdalens backar. Lärospån ger även kapitlet om snön i Thomas Manns ”Bergtagen”, och om Elfriede Jelineks begränsade entusiasm för skidsport och den masskultur som invaderat Alperna.
Hemingways fanklubb får sitt: Snön på Kilimanjaro har vi läst många gånger. Vi var där nyåret 2018 – men visste vi att 49 av mästarens noveller börjar i snö?

I övrigt illustrerar Mats Ekdahls snöbok den förvirrade tes jag grubblade över igår: Smarta författare följer kapitalismens axiom om skalbarhet. Men det innebär också problem. Mats har berättat att det tagit honom 40 år att samla material till boken.
– Under den tiden funderade jag vidare, förkastade idé på idé och månader blev till år innan jag fattade pennan, skriver Mats i sitt efterord.
Snön har så att säga fortsatt att falla. I ett brev till undertecknad, daterat Helsingborg den 19 december år 2018, berättar författaren: Skriver nu färdigt en bok som ligger mig varmt om hjärtat – ”Snöns kulturhistoria”. Min första bok gjorde jag just om snö, is & kyla och skidåkning redan 1982. Nu har jag tagit itu med det ämnet igen. Har bland annat varit vid den stora isfjorden i Diskobukten på Grönland när min son var läkare där och min 70-årsdag firade jag i slutet av mars i Tromsö i Nordnorge, ”Porten till Arktis” som staden kallas, eftersom flera stora polarexpeditioner utgick därifrån.
  Snön och skidåkningen betydde mycket för mig, jag åkte mycket skidor i min barndom med min mamma som avled mitt i mitt vintersportlov 1963. Endast 38 år gammal fick hon ett aneurysm med mig ensam hemma som 14-åring och avled en vecka senare i ett mörkt sjukhusrum, på den tiden klarade man inte ett aneurysm, inte alltid nu heller men skådespelaren Suzanne Reuter överlevde en sådan för ett tjugotal år sedan, minns jag…

Upptäcker nu när jag läser om brevet, även det ett stycke romankonst, att Mats ger en bild av hur livet var före coronan för oss i ”Riskgruppen”: Käre Peppe, Jag blev väldigt glad för din bok som jag kommer kasta mig över i julhelgerna när jag fullgjort mina plikter här i hemmet där jag bor intill Sofiero slott i gamle kungens fruktträdgård. Här knåpar jag med mina böcker, har bland annat slutför en om ”Officersmässarnas historia” (nördigt, men kul) och en om ”Ägget” i matlagning, måleri och litteratur (James Bond åt alltid fina äggrätter i Ian Flemings romaner, men inte i filmerna där han mest dricker vodkamartini).
Om jag har tråkigt tar jag färjan över till Helsingör där jag går jag till Kulturhuset och läser Weekendavisen. Har jag jättetråkigt och känner mig melankolisk fortsätter jag bara med tåget till Köpenhamn där, som vi vet, dimmorna oftast brukar kunna skingras. Före lunchen på Slottskaelderen slår jag mig ned en stund i Rådhushaven (den rekommenderas, det inte många som känner till den trots att den ligger så centralt), en fin liten park som omnämns i en bok om stadens ”stilla platser”.
Åtskillig – rolig – tid går också åt till dialogen med Martin som är läkare vid neurologen i Malmö och Hedvig på advokatbyrån i Stockholm och hustru Margareta (Maggie) som är lärare i bild, naturvetenskap och teknik på högstadiet i Lerberget. Hon har gått ned till tre arbetsdagar i veckan. Men inga barnbarn ännu, tyvärr.
Jag tror ju på vetenskapens teorier om att det är bra för hjärnan att hålla igång och har därför även en citatblogg på en ledarskapssajt… Nu har tiden kommit här nere när vågorna slår höga över Strandpromenaden när man kör ned mot centrum. Sundet är ömsom upprört, ömsom stilla, men ständigt lika vackert. Äter man middag i Helsingör, som man förr kunde göra på klassiska Sundskroen, och blickar ut över Sundet känns det lite grann som om man satt och tittade ut över Huangpofloden i Shanghai eller Bosporen i Istanbul. Alla de många fartygens lanternor, och vid dimma det hesa ljudet från mistlurarna. Ja Peppe, där har jag en del av svaret på frågan varför springsjasgrabben från Stockholm bosatte sig vid Sundets pärla.
Tanti saluti
tillgivne Mats

Nu fattar ni andra kanske varför vi 70+ har så svårt att acceptera att ni satt oss i karantän. Mats, vi ses där ute. Förr eller senare …

(Nu är klockan 07:50 och hon borde vakna)

Hon: sant, jag sov nästan till åtta, men jag var uppe vid sex och kollade till degen jag satte igårkväll vid nio- tiotiden.

Detta ska alltså föreställa en hembakt Skogaholmslimpa, men jag borde nog haft finmalet rågmjöl istället för grovt. Men å andra sidan utgör rågmjölet endast en liten mängd av det mjöl som är i. Resten är vetemjöl special och rågsikt. Och så sirap o honung förstås. Jag testar mig igenom alla recepten i min nya brödbibel Bröd Bröd Bröd.

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: efter en mulen, ganska kylig dag och välbehövligt regnande klarnade det upp och blev en väldigt fin kväll.

fredag: det är skillnad att skriva och att renovera gamla hus

Han: Apropå den ensidiga nyhetsrapporteringen i coronatider: Det länge sedan våra vanligaste redaktioner uppmärksammade att en man dött efter att örn från hög höjd tappat en sköldpadda i huvudet på honom. Uppriktigt sagt får man gå tillbaka till år 456 f.kr för att hitta en sån nyhet. Det var nämligen vad som hände dramatikern Aischylos som, inbjudan av tyrannen Hieron i Syrakusa, dragit sig tillbaka till Sicilien efter att den yngre författarkollegan Sofokles visat sig vara bättre på marknadsföring och erövrat de stora scenerna i Athen.

Historien skulle ha gått mig förbi om det inte var så att Alf Henriksons Uppslagsbok (Bokförlaget Bra Böcker) står i mitt Tobibiotek. Henrikson var en av våra stora folkbildare och år 1990 inledde han ett personligt skrivet uppslagsverk om sällsamma människor och märkvärdiga händelser i vår historia. Så vitt jag vet kom han bara till ”A”, det är den volym som står i vår toa. Den relativt tunna boken är sig en påminnelse om att även framgångsrika författare tillämpar ett viktigt axiom i dagens affärsverksamhet:
– Skalbarheten.

Det räcker inte att skriva en bok för att förlagsredaktörerna ska bli intresserade. Debutanter bör leverera 3 alster för att bli utgivna och med sitt uppslagsverk kunde Henriksons förlag kalkylera med ytterligare 27 utgåvor. (Om du inte visste det så fick det svenska alfabetet 29 bokstäver först år 2006)

Henrikson skulle alltså ha haft jobbet säkrat i många år om han inte dött år 1995. Nu vet du det också och kanske undrar du vart jag vill komma? Bara hit: Att riva hus är som ett smart upplagt författarskap.
Fast tvärtom. Medan författare bygger upp sitt eget ”hus” genom att addera nya projekt till gamla, river vi husrenoverare bokstavligt talar ner mer än vi bygger nytt.

• 

• 

• 

Dagens rapport från Hus 2: Häromdagen rev jag Margaretas gamla kök, för att få plats med vårt nya Ikeakök. Insåg då att vatten & avlopp inte är vintersäkrat och har därför idag sågat upp golvet i köket. Det visade sig att det också saknades trossbotten och nu har vi hål ner till marken.

Tröst för tigerhjärta är att Johan, målarn, plötsligt dök upp. Hantverkare brukar ju säga att ”det är mycket nu” och lovar de nåt så är det sen. Kent på Anderssons Måleri Torsås lovade inget bestämt igår – men redan idag rullar alltså Johan in och börjar omedelbart förbereda målning och tapetsering.
– Åtminstone började han riva ner de gamla tapeterna.

Hon: hade tagit en mycket bättre bild på säsongens första drajja, som jag tänkte lägga upp eftersom jag var bartender medan Peppe författade, länge…. Och det tänker jag göra ändå. Serverades 17.00 enligt tradition, med tankarna hos Margareta, men betydligt torrare blandad.

Och så upptäckte jag nåt nytt i dag, en kanonplatta. Tog en långpromenad, var längesedan, och kroppen saknade det. Peppe har aldrig lust att följa med, speciellt inte så långt, och man rör sig iof hela tiden ändå. Men det är ändå lite terapeutiskt att gå. Och jag hann både tänka och prata med kompisar i telefon. Och med Håkan och Eddie som jag mötte i skogen mellan vårt område och Järnsida.

Hursom gick jag lite längre söderut än jag brukar, varit lite nyfiken på vad som döljer sig efter stugområdet nästgårds. Och det var en kanonplatta…

Ps. Igår fick jag en bänk längs mitt växthus, som jag önskat. Tack Peppe!

Han: Benen? aha, inser efter hjälp till erinran att det inte är mina muskulösa vadmuskler hon lagt märke till som förr i tiden. Benen på bänken är en copy-cat av de naturben vi Engbergare brukar bygga i Sippmikk, vårt tillhåll i de norrländska fjällen (mer om det i morgon).

I övrigt: Antar att alla eventuella läsare inser att jag röstade ja till den här bloggen för att förstå vad som rör sig i hennes vackra huvud.
– Kanonplatta i Järnsida, det visste jag inte.
Hoppas alla nu förstår att jag inte alls föll för henne för att hon är snygg. Det är de outgrundliga vindlingarna i hennes hjärna som intresserar mig.

Hon: ja man är ju kokerska också, inte bara bartender. Blev ganska gott.

Han: inställsam som en marskatt merger jag att det i första hand var en kokerska jag saknade mest under mitt år som särbo på udden. Hot chicken with palsternacka, sötpotatis, gul- och rödbeta and Greek Fetaost.

Hon: och en massa mer ingredienser än så Peppe 😉

torsdag: Nu Klart att vi går mot ljusare tider

Han: Inte för att jag tvivlat, men nu är det tecken i tiden – vi går mot ljusare tider, post-corona. Idag gick hon och hämtade morgontidningarna i flipp-flopp!
Är jag lycklig eller är jag lycklig?

Hon: denna lilla fina en fick Peppe av Jessica Bjurström, tack bästa, på sin 70-års dag. Den har bott på balkongen på Åsögatan i drygt ett år och inte sett jätteglad ut. För en månad sedan fick den flytta ner till typisk ”en-mark”, rotade sig direkt och fått massa fina skott. Väldigt kul för alla enar härnere börjar bli gamla och dö en efter en, och inga nya verkar komma. Kan bero på att alla verkar vilja ha trädgårdsgräsmattor à la villastad och renrakar marken på allt utom ädelgräs…

Hon: wow, jag har fått en avslappnad, cool, sommarman à la Stureplan. Vart tog arbetsbyxorna och rutiga flanellskjortan från Jula vägen? Kan man kanske hoppas på en stressfri dag utan irriterade ”skynda dig, vi har inte hela-livet–på-oss-miner”…

Fem minuter senare — satt potatisen, vad ska vi göra nu…

• 

• 

Han: Yes, potatisen satt. Eller som vi potatisodlare säger – ett kilo Casablanca, dito Monte Carlo och så ett tjog Vitelotte Noire, inköpta på fina gatan i Paris för 10,94 Euro men som efter fyra veckor ännu inte börjat gro.
Nu får sjötången göra resten.
– Vad ska vi göra nu??!!

Jahaa.. ännu ett tecken i tiden: Hon rensar viken från tång. Badar gör hon ännu inte. Det är elva grader i vattnet.

Onsdag: ledsen Peppe, du är för långsam

Hon: bleke, kackel, svanar, änder, tuffande båt. Glömde, sälarna ligger på redden också. Nu får du fortsätta Peppe. Ändra rubben om du vill 😉

Han: Tack min fru! Egentligen borde vi stanna i den bilden. Men jag har förstås tänkt – och tänkt långt. Dagens predikotext handlar om media: Igår läste hon om katten i Söderåkra räddats efter två dagar i en fem meter hög gran.
– Han har varit livrädd för skatorna har varit på honom, berättar Birgit Olsson som dock kan berätta att katten var oskadd när Patrik Folkesson kom med sin skylift och plockade ner katten (Barometern 21 april).
Det är vad man kan kalla en riktig nyhet.

Annars brukar man säga att i dagens medievärld är en nyhet något som man läst förut. ”I Sverige är en nyhet ingen nyhet förrän man hört den förut”, konstaterade författaren och utrikeskorren Herman Lindkvist redan år 1990, enligt mitt textarkiv. Det är därför alla nyhetsredaktioner i dag anser att en nyhet är något som handlar om coronaviruset
Och det är därför vi blir allt mindre intresserade av nyhetssändningarna – för egen del har missat Krismyndighetens dagliga presskonferens en hel vecka.
– Vi har nämligen redan hört nyheterna förut.
Det är också därför det är intressantare att läsa vad författare skriver om coronapandemin än vad våra vanligaste nyhetsredaktörer producerar i samma ämne.

• 

• 

Ibland får jag frågan om jag inte längtar tillbaka till mediebranschen. Svaret är ett ödmjukt:
– Nej, för helvete!
Efter 50 år i mediefabriken har jag slutat tycka i tidningar och i morgonsoffor. Varför? Kanske för att jag började fundera på andra frågor än dom den rådande mediedramaturgin förväntade sig att jag skulle tycka om.
Typ vad då?
– Typ, vem har någonsin hört talas om att Allah ingrep i människors tillvaro innan Muhammed dök upp?
Den frågan ställde sig författaren Lars Gustafsson i Tennisspelarna år 1978. I Den extra milen (1995) väcker Stig Claesson en annan intressant fråga:
– Det sägs att Jesus kunde få döva att höra och blinda att se, men jag undrar om han kunde hoppa nio meter i längd.
Författaren Torgny Lindgren berättar att hans farbror Hjalmar ville bli mördare, men inte kunde bestämma sig för vem han skulle mörda. Frågan fick aldrig något svar och farbrodern fick bli förtalare istället – han pratade skit om folk.
Det är i alla fall vad Lindgren minns att han minns i sina Minnen (Norstedts, 2010). Och han minns att farbror Hjalmar var traktens värsta besserwisser. Gubben hävdade till exempel att Mozart komponerade den musik han gjorde för att han inte kunde spela dragspel.
– Hade Mozart känt till dragspelet hade han skrivit Livet i Finnskogarna, deklarerade farbror Hjalmar.
Hade han verkligen det? Ingen vet, Buschmann uppfann trots allt dragspelet först 30 år efter Mozarts död, men det visste å andra sidan varken Mozart eller farbror Hjalmar.

Slutsats? Svar: Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret. Och det finns många frågor att ställa. I Upplaga Noll (2016) låter till exempel Umberto Eco ett gäng journalister samlas för att göra en dummy till en ny dagstidning. Tidningen ska skaka om läsekresten, men ägaren avser nu inte att ge ut tidningen – bara använda dummyn för att skrämma investerare att satsa pengar i den cyniske tidningsägarens andra projekt. Detta i tron att här kommer en tidning som verkligen ställer nya frågor och därför mycket väl kan komma att ställa obekväma frågor även om investerarnas skumma affärer och skenheliga livsstil.

Eco beskriver ett redaktionsmöte, där journalisterna diskuterar artikeluppslag till morgondagens tidning. Frågor och hypoteser korsar varandra ungefär så här:
– Varför möts aldrig parallella linjer?
– Därför att om de möttes skulle de som gymnastiserar på barr bryta benen.
– Varför uppfanns whisky i Skottland?
–  Hade den uppfunnits i Japan hade den varit saké och ingen skulle komma på att blanda den med soda.
Och varför Christofer Columbus seglade västerut? Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.
– Du undrar vart vill jag komma?

Bara hit: Eco är författare och han beskriver ett redaktionsmöte som en författare tänker sig ett redaktionsmöte, där journalister förutsättningslöst diskuterar morgondagens tidning. Umberto Eco var en bra författare, men här är han naturligtvis ute och cyklar. I verkligheten ställs inga förutsättningslösa frågor på redaktionsmöten eller i morgonsoffor.
Man vet vart flocken springer – och man är fast besluten att springa i samma riktning.
Jag har en tes:
– Författare vidgar våra vyer genom att visa på nya sammanhang. Journalister däremot har blivit vår tids prästerskap. De envisas med att formulera svar på frågor som redan besvarats och alla texter anpassas till den stora berättelsen. Just nu handlar det om viruset och nyheter är inga nyheter, utan historier som mediedramaturgin lärt oss känna igen som nyheter.
Det är därför vi aldrig lär oss nåt nytt av nyhetsprogrammen. De bekräftar vad vi redan visste.
Och det känns bra.

Amelia (Adamo) berättade en gång att orsaken till att hennes kvinnotidningar (Tara, Amelia, M Magazine m fl) ältar om samma ämnen vecka efter vecka (diet, relationer, hälsa, ”brinnande vulvor”) är att tidningarna fungerar som söndagarnas kyrkobesök gjorde förr i tiden. Kvinnor gick dit för att få vara i fred och få tid med sina egna tankar. Att prästen (redaktören) mal om gamla budskap är själva poängen.
– Det ska inte vara några nyheter! Däremot ska de gamla sanningarna gärna gestaltas på ett nytt sätt, annars somnar vi i kyrkbänken/soffan.
I dagens coronatider fyller nyhetsprogrammen samma funktion.
– Allt har hänt, men ingenting har förändrats.

Men till slut anar vi träullen i dockan. För egen del fastnade jag för en nyhet på Nybrosidan i Barometern: Naturfotografen Torsten Klint  satt gömd i en koja i skogen norr om Nybro för att lyssna på tjäderspel. Plötsligt försökte någon tränga sig in till honom. Det var ingen fågelskådare.
– Det visade sig vara en räv!
Hur det gick med tjäderskådandet?
– Nja, tjädertupparna flydde när räven började väsnas. Så det det sket sig kan man säga, sa Torsten. ”Men jag fick en annan upplevelse.”
Det kallar jag en nyhet.

PS: Historien om räven påminner om den klassiska löpsedeln som en gång i tiden användes för att lära journalister vad som skiljer en nyhet från reklamtexter: ”Greve bet hund”, löd rubriken på en artikel om ett bråk där både en hund och en greve var inblandad. Underförstått att hundar biter människor är ingen nyhet.

Tisdag: en liten gul körsbärschili är på g

Hon: efter en hård och ”skitig” (tippen t.o.r flera varv) arbetsdag var det kul se att körsbärschilin fått frukt. Och den lite för sent planterade auberginen börjar växa till sig. Den ska ge frukt ganska tidigt, små och långsmala, så jag är förhoppningsfull. Aldrig sått aubergine förut så det blir spännande. Imorgon ska jag sätta Melon-frön, det blir ännu mer spännande att se om det lyckas. Men först blir det en sväng till tippen med mer bråte.

Tina och Blomman cyklade förbi imorse och sa att de har ett jättebra släp som vi kunde låna. Så himla bra, tack!!! Haft superångest över allt som behöver tömmas i grannhuset och hur vi skulle klara det i tid till Meli, Elin och Alice kommer i midsommar. Och så var vi förbi och pratade med Kent på Anderssons måleri. De skulle försöka hinna hjälpa oss med tapetseringen, vi kom på att vi nog inte fixar det själva…

Hon: och tapeterna valda, efter livliga diskussioner, men ändå snabbt beslutat. Som vanligt… hoppas det blir bra.

Han: Med ”tippen” menar hon Återvinningscentralen i Torsås, denna begravningsplats för gårdagens prylar och morgondagens återuppståndna inredningsfynd.
Även när det gäller valet av tapeter står jag bakom henne som en man.
– Ganska långt bakom.
Men hon brukar ha rätt.

Hon: men vaddå, du fick ju som du ville med färgen på Poem D’amore, en kall mellanblå nyans istället för den varmare beiga nyansen som hade matchat det gröna köket bättre 😉

måndag: nånting har hänt med journalistiken

Han: Nånting är på gång när det gäller kampen mot coronaviruset. Eller håller journalistkåren på att trötta på sin egen 24/7-bevakning? Nånting måste det i alla fall betyda att Dagens Nyheter, detta flaggskepp för massmedieras flockmenalitet, i sin del ”Din Ekonomi” publicerar en helsida om kampen mot möss.

”Använd rätt fälla mot mössen – annars kan du fällas för jaktbrott”. Det visste vi inte. På sidor där vi i Riskgruppen nyss uppmanades att låsa in oss kan vi nu läsa att enligt jaktförordningen är det inte heller tillåtet att flytta en musfälla från fångstplatsen för att släppa ut musen. ”Om den fångats inomhus får man alltså inte släppa ut musen utomhus”.

Det hade jag ingen aning om. Karantänen gäller således inte bara 70+ utan nu även mössen. Å andra sidan undrar man om den liberala skribenten nånsin sett en levande mus under sin diskbänk. Jag kan försäkra att vi som fångar möss inte har någon tanke på att släppa ut det lilla monstret i det fria igen.

Hon: angående gårdagens små glädjeämnen, vi köpte och planterade fyra träd, två äppel och två sötmandelträd. Två av vardera för båda behövde en kompis för att pollineras. Annars hade vi nog köpt ett persikoträd också, men det kanske blir ett sånt också. Så småningom.

Bästa grannarna kom, och vi invigde träden med några flaskor rosé. Hasse, Kicki, Ancy och Håkan. Och Eddie, boxer, var förstås också med. Många skratt när Kicki berättade vad man förväntas hållas koll på som medlem i styrelsen härnere…