Författare: kerstinochpeppe

Söndag: om att glädja sig över små muskler

Han: Man behöver inte föra dagbok om det ljuva livet på en udde för att inse att män och kvinnor tänker olika. Tjejer är inte som vanliga killar helt enkelt. Jag vaknar till exempel nästan alltid med ett leende på läpparna.
– Bokstavligt talat.
Det har min hjärnas belöningssystem att göra.

Glada människor skrattar och ler. Men jag lärde mig redan som ung man att det funkar tvärtom också – om man ler blir man glad.
Det har blivit en vana. Och det funkar nästan alltid på morgonen:
– Innan jag slår upp mina sömndruckna gråblå skickar min hjärna ut en signal till de små ansiktsmusklerna. Jag känner att det rycker lite i nedre delen av ansiktet. Min halvöppna mun drar liksom ihop sig och läpparna formas till ett leende.
Även om hon inte tycker det är roligt, förstår jag av hennes min att det ser lite lustigt ut. Men det funkar!
– Jag ler – alltså blir jag glad!

Med tiden har jag lärt mig att hon inte funkar så. Tvärtom. Det finns en anledning att depression är så mycket vanligare bland kvinnor än män. Skillnaden minskar visserligen med åldern men trots det är dubbelt så många kvinnor som män deprimerade.
– Varför, undrar även du. Ett kännetecken för depression är oförmågan att känna tillfredställelse, eller anhedoni som det kallas för. Den bakomliggande orsaken till anhedoni är en minskad aktivitet i hjärnans belöningssystem.

Det är inte jag som påstår det. Forskare vid University of California kan även ha hittat en förklaring till varför kvinnor lättare drabbas av depression. Det kan nämligen bero på att kvinnor utvecklar en inflammation i hjärnan som leder till en oförmåga att känna sig glada över små saker som vi män.

Därför drabbas kvinnor lättare av depression

Det är fortfarande är tidigt och hon just vaknat utan att le. Därför ska jag inte fördjupa mig i det ämnet. Skälet till att detta blev min morgonpredikan är att jag efter min lilla hjärngymnastik (vaknade 06:00) är att jag blev full i skratt när jag tänkte på min äldsta syster.
Jag ringde henne igår och jag visste att hon inte skulle svara, eftersom hon inte hittar sin mobil. När hon ringde upp sa vi de vanliga sakerna om viruset, men kom snart in på väsentligheter. Att hon inte svarat berodde på att hon börjat höra illa och fått en örsnäcka. Tidigare på dan hade den börjat tjuta och hon trodde det berodde på att batteriet var slut. Problemet var att det fortsatta tjuta i hennes öra även när hon tagit ut snäckan och nu blev hon orolig.
– Jag trodde att jag hade fått tinitus och det är ju inte roligt.

Detta ville hon berätta för sin man som stängt in sig i sitt bibliotek och skrev. Även han hör lite illa och på vägen dit noterade hon att det bolmade rök från köket.
Ja, jag fattade och ni andra fattar: Syrran hade glömt en kastrull på spisen och nu hade röken satt igång brandvarnaren och därför fortsatte det att tjuta i hennes öron.

Det var inte lite rök heller, så hon öppnade balkongdörren och får då se att det står en brandbil där nere på gården omgiven av människor som stirrar på henne. I samma stund bankar det på dörren och där står stora tysta män i sina rustningar och undrar saker.
– Förlåt, jag hade visst glömt nåt på spisen…
Säger hon när brandmännen lyckats stänga av brandlarmet. Men poängen – och det som visar att även kvinnor har ett belöningssystem som gör att också ni kan känna glädje över små saker – är min systers kommentar över den uppståndelse hon orsakat.
Hon säger:
– Jag är i alla fall glad att jag inte hade fått tinitus.

Hon: att jag inte funkar hur… ler på beställning eller vaddå? Om man vaknar och någon ger en order att le blir man ju direkt skitsur, men nu hände ju som tur inte det idag. Vaknade utsövd och hittade dig vid datorn redan bloggandes. Du sa att jag var söt, eller nåt liknande, och att det inspirerat dig till dagens ämne. Då blev jag glad och log. Och så läser jag detta, där jag och mina medsystrar framställs mer eller mindre som deprimerade surkärringar…

Ja, inte i andra delen då. Det var sött. På ålderns höst blir vi söta, snälla och tacksamma igen.

Fatta att dagens leende direkt utbyttes till irritation över det manliga jagets självgodhet.

Han: Som sagt, ätandet är puddingens bevis. Vad vill du göra idag, älskling?

Hon: grrrr…

Hon: blev en dag med många små glädjeämnen och många skratt och leenden. Berättar mer om dem imorgon, eller nån annan dag 🙂

Lördag: Bredvid växthuset stod en liten stuga

• 

• 

• 

Han: Och bredvid växthuset står en stuga, som också kräver sitt. Det började med att jag högg upp ett i hål i köksväggen i tron att väggen var lika dåligt byggd som den lät när man knackade på den. Förutom masonitskivan och parkettpanelen, visade sig väggen bestå av 2 ytterväggar och 2 bastanta inneväggar i en tums virke. Detta eftersom Margaretas Bertil hade ställt två små stugor bredvid varandra och spikat ihop dem i en tid när efterkrigstid övergick i egnahemstid och högkonjunkturen gjorde spiken väldigt billig.

• 

• 

• 

• 

Sedan fick jag hjälp att säkra taket av Snickarn/Höjdhopparn. Panelen i kökstaket visade sig dölja ett yttertak med dubbel takpapp, som i sin tur dolde ett plåttak – som inte är det nuvarande plåttaket utan ett yttertag som blivit innetak under historiens gång…

• 

• 

• 

• 

• 

Den lilla stugan bredvid växthuset visade sig bestå av tre (3) små bodar, ett garage och en två utbyggnader under ett och samma tak. Och denna vecka har jag byggt ett sovrum i vardagsrummet som kommer att överraska framtida ombyggare.
Satte upp reglar och gipsskivor i går. Återanvände ett fönster från vår andra stuga. Kanske spackla idag? Om hon inte behöver mig till annat.
Så har vi det.

Hon: Peppe, jag tycker det lilla fönstret mellan hallen/köket och nya sovrummet blev jättefint och bra för extra ljus.

Fortsätter klura på mina chilis. Kom på att jag nog sett en till mindre planta med lila blommor, då kollar jag förstås märkningen på den, genialt. Ja till man då hittar den och läser vad som står där…

Fredag: chili, chili, chili

Hon: idag har äntligen mina chiliplantor fått lite omvårdnad. De fick komma ut och få vind under bladen, men i skydd för solen under parasollet. Planterade om så många jag hann och hade större krukor till. Krukor är ett gissel, finns aldrig den storlek man behöver om man inte köper svindyra i lera. Nödlösningen idag blev ett gäng billiga plasthinkar som jag gjorde hål i botten på.

Sen upptäckte jag förstås en del felmärkningar. Konstigt, var sååå noga i år. Förra året lyckades jag blanda ihop alla, tror inte jag hade ett rätt. Men lite spännande det också.

Imorgon måste jag börja plantera om och organisera mina gurkor och squashplantor. Satt för många, förstås, och en del alldeles för tidigt. Som vanligt. Förra året var de så stora när det var varmt nog för utplantering att vissa inte gick att plantera om, hade redan stora gurkor och fick stanna kvar i krukor på altanen. Gick iof bra.

Torsdag: Adams död Visar hur trubbig ”Riskgruppen” är

Han: Tråkig nyhet om Adam Alsing. ”Ja, väldigt trist, se till att hålla dig vid havet med tanke på att du är i riskgruppen”.
Skriver Ludde Wadman i ett sms. Även han har känt Adam länge i Stockholms medievärld.

Jag vet inte om Ludde är ironisk. Jag kände Adams pappa Rolf långt innan Adam blev Alsing med hela svenska folket. Pappa Rolf, mångårig redaktör på bland annat Aftonbladet, är född år 1948 och tillhör även han ”Riskgruppen”.
– Vilket visar hur tragiskt trubbig den definitionen är.
Adam Alsing blev 51 år.
Våra tankar stannar till hos hans familj.

Han, senare: Här en historia som jag tror att Adam Alsing skulle ha skrattat åt eftersom han var en man med flera visitkort.

Härom dagens ringer en tjej och frågar om jag är nöjd med mina strumpor.
– Socks?
Jag blir full i skratt och säger som det är:
– Ja, jag är väldigt nöjd med strumporna. Däremot väntar jag fortfarande på mina kort.
Hon förstår naturligtvis inte vad jag menar. Hon var knappt född när det började. Började gjorde den här historien den 29 november år 2004: Den poppar upp under det sedvanliga morgonzappandet bland nyhetssajter. Reklamen för ”Gratis visitkort!” Popuppen (som det hette på nysvenska i början av 2000-talet) är av den ovanligt envisa typen och till slut är jag fast. Knepet är det gamla hederliga: Istället för frågan, ”Behöver du ett visitkort?” ställs jag direkt inför det oemotståndliga valet, ”Vilket kort passar just dig?”.

Alltså kryssar jag för ett alternativ och snubblar genast ner i nästa vallgrav:
– Designa ditt eget kort.
Jag har alltså med proffs att göra. Kallhamrade typer som vet att det nya näringslivet är till bredden fyllt av entreprenörer som raspar ner sina affärsidéer på en servett men ägnar timmar åt att designa Kortet.
Jag väljer den sobraste mallen. Namnet är enkelt, men du känner viss tvekan om vad du skulle skriva på titelraden.
Det får bli ”Yrke: Peppe Engberg”.

Och så den avgörande knuffen: Premien. För ett tystlåtet folk som aldrig lärt sig pruta är Premien beviset på att vi svenskar gör en bra affär. I det här fallet träffar erbjudandet rakt i veka livet. Jag erbjuds tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovar virilitet, platt mage och trevligt sällskap. Det är som om reklamma- karna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Jag erbjuds att beställa 500, 1000 eller valfritt antal kort till ett icke iögonfallande pris. Förblindad väljer du dock att handlöst falla i den sista fällan: ”Testa gratis!”.
Tvåhundrafemtio kort gratis. Räcker inte det? Handen på hjärtat – hur många nya affärsrelationer vill man egentligen ha. I efterhand kan det sägas: I mitt fall hade det blivit billigare att inte välja gratis. Redan efter någon vecka ligger det första paketet i postlådan.
Sedan dess har de regelbundet ramlat in.
– Kalsongpaketen, alltså.
De första var gratis. Det andra paketet kostade 34:50. Redan då hade jag glömt sambandet med Kortet. Det tredje paketet kostade 174 kronor och efter det fjärde paketet tröttnade kvinnan i mitt liv på min nyvirila image.

Jag tar itu med saken. Skriver ett brev där jag säger upp avtalet. Det som händer: Kalsongerna slutar dimpa ner i brevlådan – istället började jag få strumpor från samma företag.
– Socks.
Därefter händer ingenting. När jag läser om min dagsnotering från år 2004 har det gått femton (15) år sedan min beställning av gratis visitkort. Och nu ringer alltså en ung säljare på Socks och undrar om jag inte vill testa ett nytt koncept.
Hon säger så:
– Ett nytt koncept.
Och häromdagen kom paketet: identiska strumpor med dem jag fick år 2004!

Slutsats? Jag drar slutsatsen att jag missförstått affärsidéen, ty ännu har jag inte sett röken av beviset på ditt affärsmannaskap – visitkortet.
Däremot dimper det alltså femton år efter beställningen av ett egetdesignat visitkort ner ännu ett 3-pack strumpor i min brevlåda.
Å andra sidan: Visst behöver världen fler strumpor än visitkort?
Åtminstone jag.

Onsdag: efter drygt tre timmar på Ikea…

Hon: och matte är väldigt nöjd med nya hyllorna! Så nu har även en del av småplantorna fått flytta in, och jag kommer få plats med fler. Men efter drygt tre timmar på Ikea och ett kök samt några sängar senare får det bli imorgon. Peppe såg mest fram emot Ikeas korv, men både korvserveringen och restaurangavdelningen var stängda, ingen lunch med andra ord. Men med lite chips och jordnötter till kvällsdrinken i växthuset så ser han ganska glad ut ändå. Trots hemsk ryggvärk…

Just, vi var först i Ljungbyholm på Blomster & Trädgård och köpte lite olika bärbuskar, bl a vita björnbär. Och så ett par blåbärsbuskar, en hösthallon och några andra konstiga bär som Peppe absolut ville ha. För de var billiga, brukar ju inte han bry sig om… men de var tydligen nyttiga så ok 😉

Tisdag: arbetsläger slutade i soffan

• 

• 

• 

Han: Arbetsläger. Smyckar växthuset. Planteringsbord. Hylla. 14 grader, men vind från NV. Bygger en solaltan i söderläge. Även tomater vill sitta i lä en stund. Inte jag. Ingen lunch. Inget P1. Missar Tegnells presskonferens. Lyssnar på lunchekot först klockan två. Sträcker mig i sidan. River mig på en hand. Hon arg för att jag flyttat på två plantor.
– Det är mitt växthus!
Blir snäll. Champagnedrink i hennes växthus. Lammstek och potatisgratäng till middag. Somnar i soffan redan till signaturen av Trädgårdstider.
Borde ha skrivit kallelse till stugföreningens årsmöte. Inget bloggande (hade en kul grej om mina strumpor). Vaknar av värken i ryggen. Tar en Alvedon. Skriver detta 02:20.

I världen bortom udden: K. ringer. Hon och B. har återhämtat sig från coronan. Särskilt han var illa däran. Eftersom han är läkare vägrade han låta sig läggas in.
– Säger något om svensk sjukvård som vi inte vill veta.
Apropå virus: Trump visar propagandafilmer om sin egen förträfflighet på sin (numera) dagliga presskonferens. ”We did the right thing. Everything we did was right.” CNN, New York Times och andra liberala medier avbryter sina sändningar. De fattar inte att Trumps anhängare älskar att hata dem. Jag är mer undrande över att våra grönfinkar vägrar att äta jordnötterna jag köpte hos Lantmännen.

Bröllopsdag: Som att ha semester hela veckan

Han: Idag är det vår fjortonde bröllopsdag. Tiden går fort när man roligt. Säger man. Men det är inte sant. Ofta går tiden som mest sakta när vi har som roligast. Det visar den vetenskapliga forskningen och det finns en intressant förklaring som har med ålder att göra.
– Även med platsen, faktiskt. Ty även rummet har betydelse för tidsuppfattningen. Inte i den betydelse som bevisas i Einsteins särskilda Relativitetsteori utan i hur rummets begränsning påverkar den tid vår hjärna behöver för att bearbeta våra intryck. 

Ett exempel: Som hon berättade härom dan var hennes morfar, Andreas Pettersson Krall (1876-1937), fyrmästare på Långe Erik vid Ölands norra udde. När han kom till den lilla ön utanför ön år 1904 var han landets yngste fyrmästare.
När han dog på sin post hade han varit fyrmästare i 33 år. Då hade han och hustrun Franciska Emilia uppfostrat sex barn. Enligt den yngsta dottern, Anna-Britta var Andreas mycket kär i sin fru under hela sitt äktenskapet.
– Så kär att han, enligt Anna-Britta, tyckte att ”den där sista ungen var lite onödig” eftersom hans fru fick mindre tid över för honom.
– Typiskt män, fnyser dottern till en dotter som nu är absorberad av sina chili- och tomatplantor och dessutom har två katter att tänka på.
– Kom lilla gubben och kela lite, säger hon och både hankatten och hans husse vet vem hon menar.
Nå, det ger egentid för tigerhjärtan, som det så vackert heter nu för tiden. Tid till eftertanke. Dagens predikotext handlar alltså om tiden.

Ungefär så här: En sak verkar ha varit heligt på fyren. Varje kväll promenerade fyrmästaren med sin fru runt den lilla ön där fyren anlagts år 1845. Stigen kallas fortfarande för Kärleksstigen och tar max tio att gå i maklig takt. Kanske det dubbla om man är ett förälskat par med en stor barnaskara hemma i fyrmästarstugan. Oavsett tidsåtgången bör Andreas och hans Emilia gått sin kärleksstig i storleksordningen tolvtusen gånger.
12 000 gånger!

Kort sagt: Ett uppslag till en episk kärleksroman. Men det är inte det jag tänker på denna vår bröllopsdag. Jag tänker:
– Tyckte Andreas att tiden gick fortare ju äldre han blev?
Hans ö, som man först på 1960-talet byggde en bro till, är inte större än vår udde.
– Betydde det begränsade rummet att tiden gick snabbare där på fyren än för människorna som bodde på fastlandet eller till och med snabbare än för småbönderna på Öland?

Så här tänker jag: Tiden går fortare ju äldre vi blir. Och jag vet varför, ty jag har haft anledning att grubbla en tid på den saken. I ett brev till Mats Ekdahl, skickat den 11 oktober 2019, har jag till och med skrivit: Minnesforskarna säger att hjärnan inte är en enkel databas. Inte heller bara intellekt, vilket är anledningen till att minnen inte lagras som objektiva och oföränderliga data. Tvärtom, minnen inkluderar fantasi, känslor och påverkas av hjärnans egen organisation av den information den lagrat.
Framförallt måste hjärnan ta in information och sortera den i en begriplig ordning för att vi ska kunna uppfatta något alls av skeendet och tiden.
Det var svårare när vi var unga. Det är inte så att det per definition händer mer i unga människors liv (vi som växte upp i hålor som Blåsjöfallet, Gäddede och Strömsund vet att det inte var så). Däremot var världen per definition ny för oss. De flesta intryck vi hade av världen var nya, vilket i sin tur berodde på att vi gärna utsatte oss för ständigt nya upplevelser och således försatte oss i situationer vi inte försatt oss i tidigare – vilket krävde förhållandevis stora insatser från våra unga hjärnor att sortera, värdera och skapa en begriplig världsbild.
– Det tog tid.

Och det är poängen i min populärvetenskapliga utläggning: Det vill säga det tog relativt sett mer tid för hjärnan att bearbeta en upplevelse jämfört med den tid själva upplevelsen krävde, vilket i sin tur gjorde att tiden verkade gå långsammare eftersom vi inte hann med så mycket.
– Vi behöver bara påminna oss våra första taffliga sexupplevelser för att förstå distinktionen.

Det är alltså det som är förklaringen till att vi äldre tycker att tiden går fortare.Förvisso händer det en massa saker som förvirrar även äldre hjärnor (digitaliseringen, Trump, klimatförändringarna etc). Men att bli äldre innebär totalt sett är de flesta intryck vi får varje dag redan är definierade, sorterade och inordnade i vår världsbild.
– Been there, done that.
En seniorsajt formulerar det så här: ”Genom att leva i samma mönster och göra samma saker varje dag lär vi våra hjärnor att enkelt bearbeta informationen och många av de intryck vi får i vår vardag är redan intagna, processade och enkla att förstå för oss… Därför känns det som att tiden går snabbare när du är äldre.”

Om forskarna har rätt minns vi våra barndomsdagar som mycket längre, men att tiden började gå allt fortare under tonåren för att sedan accelerera under medelåldern och gå alldeles för fort i 60-årsåldern. Självklart vet jag att tiden objektivt sett går lika fort nu som när jag var åtta, tjugo, fyrtio år eller 70+ och oavsett om jag bott i Blåsjöfallet, Uppsala, på Mallorca eller här på udden. Men min tid går fortare och orsaken till denna mentala förändring är enligt en artikel i Scientific American (”Why Does Time Seem to Speed Up with Age?”) att vår hjärna enbart avkodar nya upplevelser in i minnet och att vårt återblickande omdöme av tiden baseras på hur många nya minnen vi skapar över en bestämd period.

Den första gången vi upplever någonting trevligt, behöver hjärnan mer tid att bearbeta denna upplevelse och därför uppfattar vi den som om den varade längre.Detta är förklaringen till att jag t ex minns vår första vecka i Serengati och Lake Manyara nyåret 2018 som mycket längre än en lika lång vecka bakom datorn i mitt bibliotek på Åsögatan år 2019. Psykologen och BBC-kolumnisten Claudia Hammond har döpt denna paradox till ”the holiday paradox”. Det är semesterparadoxen som gör att saker vi redan upplevt många gånger tenderar att ta mindre och mindre tid i anspråk – trots att upplevelsen i sig varar exakt lika länge.
– Ja, nu vet vi det också, konstaterar jag i mitt brev till Mats Ekdahl: Vad jag menar är att jag skulle ha besvarat ditt brev för länge sedan om inte tiden gått så fort nu för tiden…

Långrandigt och förmodligen inte den bästa ursäkten varför jag väntat tio månader med att besvara ett tankeväckande brev från en redaktör och författare jag känt länge och alltid respekterat.
Men sådan är min tid.
– Vart jag vill komma?
På denna vår fjortonde bröllopsdag ligger jag i sängen och betraktar henne. Tänker att vår tid både har gått fort – och långsamt. Undrar: Tänkte även fyrmästare Andreas Pettersson Krall så när han tog sin fru Emilia i handen den tolvtusende gången för att be henne följa med på ännu en kvällspromenad längs deras Kärleksstig.
– Kära Emilia, kändes det inte som våra promenader var längre när vi var unga?
Eller tänkte han tvärtom?

Andreas blev bara 61 år. Om han de sista åren tänkte tillbaka på alla deras promenader måste han rimligtvis minnas de första som mycket längre än dem de upplevde tillsammans när de var 40 och avsevärt längre än den sista de fick tillsammans. Om nu forskarna har rätt. Eller så upplevde han ständigt nya saker i hennes sällskap och att det därför kändes som om tiden stått stilla.
– Som jag just nu tänker att den gjort.
Någon har sagt att kärlek är att göra saker om och om igen och ändå veta att det är en gång för lite.
Tål att tänka på en dag som denna.

PS: Som alla eventuella läsare förstår har hon för länge sedan tröttnat på att jag ska bli klar med denna kärleksförklaring. Katterna sover, men plantorna behöver henne.
Nu handlar det om de små späda jordgubbsplantorna.
De behöver ju också lite kärlek.

Hon: ja alldeles för långt för att jag ska hinna läsa ordentligt och svara kärleksfullt på detta just nu Peppe, det får bli efter jag planterat om jordgubbarna 😉

Finns nog en del faktafel och egna tolkningar i storyn om morfar och mormor, men att morfar, som (också) hette Amatus och kallades för Matte av mormor, var väldigt kär i mormor är helt riktigt. Också att de gick fyrstigen var kväll.

Och på tal om smeknamn så kallade morfar min mormor Meli, och därför kallas nu även hennes dotterdotters dotter detsamma.

Söndag: avslöjade som ganska hyggliga människor

Han: Fick ett kort från en gammal polare i Staterna. Han brukar höra av sig i påsktider av någon anledning. Vi var kompisar i Strömsund, men har glidit isär. Han bor numera i rostbältet och är inbiten Trump-anhängare, inte min kopp med rött te. Men han kör också en gammal Volvo och har byggt ett växthus som påminner om vårt.
Fast större förstås eftersom det är i Amerikat.
– Tänk vad lika vi är trots allt.

Banne mig, han har också en Ryobi! En R18DD3-113S:a till och med.
Och jumpadojor från Hjula för 65 kr.
Som jag.

Hon: ha ha, jättekul…

Han: Jag var inte klar än. Det är förmodligen meningen med den ockupationen: Att vi ska fatta att vi är lika som bär. När det verkligen gäller. Trumpfolket drabbas också. Och Boris Johnson. Trots att han är överklassgosse fostrad i sann pennalistisk anda på internat och därför in i det sista trodde att han var orörbar av viruset.

Förhoppningsvis tar vi oss igenom eländet. Vi reagerar olika. ”I alla fall. Men ändå. I alla fall är jag i Riskgrupp. Det är också skit. Jag vill inte vara i nån riskgrupp. Jag gillar inte att bli bestämd av andra,” skriver Ulf Lundell i DN. ”Men jag fogar mej, tro inget annat, men det här tillståndet, som vi har att genomlida, får mej att tappa lusten och känna mej av banan och bli på dåligt humör.”

Kerstin Ekman är inne på samma tema:”Coronakrisen har avslöjat oss som hyggliga människor”, skriver hon i DN 6 april 2020. Någonting har hänt. Bara det faktum att Lundell skriver i Dagens Nyheter är ett tecken i tiden. Vi har blivit hyggligare mot varandra. Eller vi har insett att vi är hyggliga människor. Mästaren på Österlen skriver det själv: ” Det går inte att gilla det här. Vi säjs bli hyggliga av det. Ja, men vi kanske är rätt hyggliga innerst I alla fall, menar jag. Och ändå. Med vissa reservationer.”

Påverkas gör vi. I tider som dessa upptäcker man att i princip alla intressanta skribenter i svenska medier tillhör Riskgruppen. Det märks att hetsen mot 70+ påverkar dem. Trots att dom/vi är uppfostrade i polemik och debatt, tycks de överraskade över att bli hånade och ifrågasatta.
– Vi tycks vara en ny kategori av människor, skriver Agneta Pleijel i Göteborgs-Posten.
Stuntprat. Vi är de vi alltid har varit, samtidens överliggare, eliten. Och pöbeln har alltid avskytt etablissemanget. Och de där nere vet att vi är fåfänga. De har hittat var svaga punkt: åldern.
Alltså påminner de oss om att vi är dödliga. Och visst påverkas vi. Även vi som redan för ett år sedan gick i frivillig karantän. Häromdagen såg jag en rubrik i Barometern: ”Surfplattor skänks till äldre”.
– Vad snällt, tänkte jag. Men vi har ju redan 2 Ipads, 3 laptops och varsin mobil med alla funktioner. Behöver vi verkligen fler?
Inser så småningom att det inte handlar om mig utan om äldre äldre på ett vårdhem. Men kommunikation sker på mottagarens villkor och som man ropar får an svar. Även när man buntar ihop friska och sjuka, halta och lytta äldre och äldre äldre i en och samma ”Riskgruppen”.

Amelia (Adamo) fick springa gatlopp på sociala medier för att hon hävdade att ”70 är det nya 50”. Det hade hon inte hittat på själv. Den pensionerade Tidningsdrottningens styrka har alltid varit trendkänsligheten. Den receptiva förmågan. ”70 är det nya 50” hade hon fått från professor Ingmar Skoog på Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet som jag skrev om den 22 mars 2020.
”70 är det nya 50″, var rubriken på en av Skoogs föreläsningar (25 april 2019) och den bör fler lyssna på. Corona eller inte, Skoog har rätt.
70 är det nya 50!

Och det känns ganska skönt att veta under denna ockupation: Låg ålder är en defekt som går över med tiden. Youngsters rule the country. Vi gör som de säger, men tids nog är de i Riskgruppen också. Redan idag är 25 procent av svenskarna 65+.

Det finns en halvmiljon 80-plussare i vårt land. Enligt SCB kommer antalet invånare över 80 år att öka med över 50 procent mellan 2019 och 2030. Det motsvarar en ökning med mer än 270 000 personer, varav 130 000 kommer att vara över 85 år gamla. Totalt sett förväntas Sveriges befolkning öka med cirka 775 000 personer 2019-2030. Av den ökningen förväntas över 40 procent ligga på åldrarna över 65 år och mer än en tredjedel på åldersgruppen över 80 år. 
– Vid nästa pandemin blir en väldigt stor Riskgrupp, eller hur?
År 2100 räknar forskarna att medellivslängden i Europa är 100 år.
Vem ska då skänka vem sin padda?

PS: När allt kommer omkring var det något annat jag tyckte var mest intressant i Ulf Lundells krönika. I sin accepterade karantän på Österlen möter han vårens första sädesärla i en backe. ”En hane. Lätet, så välbekant. Enda fågel, vilda, jag känner till som gillar att bonda med folk, utan att det för den skull handlar om föda.”
Det visste jag inte. Eftersom allt hänger ihop här på bloggen: Samma dag som DN publicerade Lundells text kom de första sädesärlorna även till udden.

Hon: och det där inlägget gjorde en ju inte mer positivt inställd till 40-talisterna, ja de som syns i media och tillhör eliten då förstås… jäkla översittare skulle jag säga. Och förresten, ska du kanske skänka en av dina två laptops till någon bättre behövande, inte född på 40-talet då 😉

Han: Tack fångvaktarn! Ätandet är puddingens bevis: Hennes kommentar bekräftar min tes – det är särskilt 60-talisterna som retar sig på oss 40-talister. I sak: Det är hon som satt mig i (o)frivillig karantän här på udden. Vi har numera två hus och ibland får jag på dagtid permission att vistas i det andra rucklet. Och då behöver jag min laptop.
Det vet hon. Innerst inne är även 60-talisterna hyggliga människor.

Påskafton: Tack Cassandra för kortet

Han: Väcktes 05:25. Brutalt men rättvist. Hade köpt henne en värmefläkt till växthuset. Vi visste att det skulle bli frost i natt men jag lovade att fläkten skulle hålla kylan borta. Det gjorde den, men jordfelsbrytaren på kabelvindan hade slagit ifrån. En liten katastrof i coronatider, men en hotande massdöd i huvudet på en trädgårdsmästare.

Nåja, det ordnade sig. Lärdom: linda alltid ut hela sladden i kabelvindan innan du belastar den med en fläkt på 2 kvM. Sedan gick solen upp. Morgonen blev varmare och när jag hämtade tidningen vid sjutiden sken glädjen rakt genom farfarshjärtat. I lådan låg ett fint påskkort från Cassandra.
– Tack mitt lilla hjärta!

Hon: och i Melis och Elins brevlåda låg detta fina paket till Alice:

Tack Charlotta, Rasmus, Alexander, Ludwig och Cassandra! Mormor blev precis lika glad och rörd över omtanken som föräldrarna. (Ja, nästan i alla fall. Meli var väldigt väldigt glad, tack Charlotta;))

Hon: sitter och läser morgontidningarna med sjöfåglarnas kackel i bakgrunden och Degerhamn och Ölands Södra Udde på andra sidan sundet. Min mamma föddes på Norra Udden, i fyrmästarbostaden bredvid Långe Erik. Min morfar var fyrmästare där från 1900 till 1937. Mamma var sladdis och föddes 1921.

Har alltid känt mig som ölänning eftersom det alltid hette ”nu åker vi hem” när vi satte oss i bilen och styrde mot Öland. (Alltså, jag är född i Torsås på fastlandet.) Dessutom älskade jag Öland, gör fortfarande fast jag nu njuter av ön från andra sidan Kalmarsund.

Hursom så sitter jag och läser krönikan ovan av Tove Folkesson i DN och den känns så hemtam och rätt. Om tiden vi lever i nu med Corona, och avogheten eller rättare distanseringen till Sommargästerna från Stockholm, dem och vi. Och hur vi minsann klarar oss utan dem, fast det ändå lite kul och upplivat när de kommer till midsommar. Fylla och bråk på stan, och raggarbilarna kör i långa rader över bron. Alltid med nykter chaufför, det var heligt. Och när jag var riktigt liten och vi satt i kön till färjan hamnade de flesta i fyllecell i Kalmar redan innan de kört på färjan. Då satt chauffören ensam kvar i bilen.

Men så slutar krönikan abrupt med att författaren egentligen är Stockholmare… ja just, vad är jag egentligen. Bott 16 år i Torsås (alla somrar och helger i Borgholm), 3 år i Kalmar, 2 år i London och 36 år i Stockholm. Och sedan typ 3 veckor bosatt permanent på vårt landställe (ursprungligen mina föräldrars sedan slutet av 40-talet) i Skeppevik. Och genast tycker jag stockholmare är sommargäster, medan de andra stugägarna härnere kallar oss för stockholmarna på Udden. Mmmm, tål att funderas på! Men nu måste jag ta hand om chiliplantorna som helt glömts bort när tomaterna fått all uppmärksamhet i och med flytten hemifrån.

Långfredag: visst gör det ont

Han: Vill inte relativisera smärta en dag som denna, men jag klev faktiskt på en spik. Gjorde jävligt ont, bara det.
Resten av dagen kretsade kring växthuset. Drog in el. Provsatt den gamla indiska soffan vi hade i sovrummet på Åsögatan.
Sill och potatis. Påsk redan nu.

Hon: sorry Peppe, bytte din bild som var från skärtorsdagen mot två i mina ögon bättre bilder. Du håller koncentrerat på med elen på den ena och den andra visar en senare bild där även den lilla indiska byrån finns med. Nu som soffbord.