Författare: kerstinochpeppe

Lördag: Om Anna kan klä ner sig borde jag kanske skaffa skägg?

Han: Läser i mitt husorgan, franska Vogue, att min gamla chefredaktörskollega, Anna Wintour, får sina läsare att trilla av köksstolen för att hon på Instagram visar hur hon är karantänklädd hemma.
Även hon tillhör Riskgruppen, men för egen del skulle jag aldrig visa mig i röda mjukisbrallor med revärer. Däremot har jag noterat att jag nog ser lite yngre ut än jag är. Det var länge sen nån skrek till mig på udden:
– Gå hem med dig, gubbjävel! Du får inte var ute nu.

Funderar därför på att skaffa skägg. Vad tycker ni andra som fortfarande får röra er fritt där ute? Skulle jag passa i skägg, typ någon av följande:

• 

• 

• 

• 

• 

Omröstningen kan börja nu. Hon deltar utom tävlan.

Hon: 20 år yngre man fick man plötsligt, wow 😍. Får väl slita mig från växthuset, även om det ganska fint att titta på också. Alltså, han har rakat sig idag om någon undrar…

Han: Klart att hon vill tillbaka till framtiden. Även i övrigt har det varit en trevlig dag. Grannarna har varit här på coronasäkrat eftermiddagsfika på solsidan. Tulipperna som Richard (Sextons) satte i februari blommar (trots att havet dränkt dem fyra gånger sedan dess). Min syster Kajsa har ringt från Sundsvall. Där ska det snöa i morgon.
– Och i Stockholm har Kristina Lugn hittats död.
Jag har byggt ännu en odlingsbädd till hennes tomater. Och när alla gått hem till sig vilar Ludde ut i solnedgången.

• 

• 

• 

Fredag: skam den som ger sig …

Hon: detta var ämnet jag tänkt ut för igår, skulle handla om min enligt Peppe och Sifysos (eller vad han hette…) ”meningslösa” kamp mot tången. När jag skulle ner och ta bild såg jag på långt håll att massa tång kommit in igen. Hård pålandsvind. Attans!! Men, vinden har vänt i natt och det ser riktigt bra ut. Jättestor skillnad mot hur det sett ut sista månaden oavsett vind. Alltså inte ogjort jobb. Har dessutom massor av fin blåstång till kompost. Och får Mandelmanns ont om räcker det till dem med.

Kommer uppdatera mer om kampen mot gråsuggorna senare idag. Kan ha fått en biologisk räddning från Naturhistoriska Museet! Tack vare Peppes goggle-insats när jag bröt ihop och förklarade fullskaligt krig i förra veckan. Då var vapnet en blandning av ättika, neemolja och såpa.

Har dock inte testat ännu eftersom Peppe påstod han fick andnöd av doften, och då var det ändå bara räkningen som var bifogad i brevet som fanns kvar inomhus. Hela paketet ”stank/doftade” av ceder när jag hämtade det i brevlådan. Fattade först inte vad det var eftersom Peppe var mottagaren. Undrade först om han blivit tokig och skickat efter parfym eller nåt annat i den genren… inte likt honom!

Satte i alla fall ut flaskan som den var i växthuset, tänkte att som den luktar kanske det räcker och avskräcker ovälkomna gäster som den är. Sen börjar mina ögon rinna och jag blev helt täppt. Pollen eller oljan, googlade, fann att den ska vara lugnande för sinnet och skänka harmoni bl a. Mmmm, jag undrar jag. Tycker ättika och såpa funkar ganska bra 🙂

Han: En fråga: Är det nån där ute som testat röd ceder? Går det att röka? Skojar bara, även om leverantören hävdar att det är ekologisk så undrar man ju. Som Alfred E. Neuman, konstaterade:
– Vi lever i en värld där lemonad är gjord av kemikaliska smakämnen medan möbellack görs av riktiga citroner.
Alfred var, som Riskgruppen minns, tidningen Mads talesperson, ”ful med fräknar” men vår tids filosof.

Hennes kamp mot tången är annars beundransvärd. För egen del tillhör jag dem som skördar vad andra sått. Sedan flera år tillbaka genomför jag nämligen ett experiment i Jan Baptista van Helmonts anda. Det gör även Isman, han har gröna fingrar och är jurist så vi sysslar inte med något olagligt.
Eftersom hon lagar middag och jag njuter av vår 5-a-clock-dry martini på solsidan ska jag berätta historien från början: Potatis är den mest odlade kulturväxten i världen. Det finns över 2 500 olika sorter. I Sverige odlas ett hundratal och svenska potatisodlare skördar storleksordningen 550 000 ton på cirka 17 000 hektar jord. Trots detta finns det många missuppfattningar om potatis. En är att det var Jonas Alströmer som tog knölen till Sverige på 1700-talet. Så har jag lärt dig, men så var det inte. Redan 1655 odlade Olof Rudbeck potatis i sin trädgård i Uppsala. Rudbeck är världsberömd för att han kartlade det mänskliga lymfkärlsystemet.

I Sverige är Rudbeck även världsberömd för att han fantiserade ihop Atlantica, det bokverk som inspirerat nationalistiska dumskallar i alla tider att tro att Sverige är sagans Atlantis och svenskarna alla herrefolks ursprung. Men – och det är därför han dyker upp i denna anteckning – mellan populistiskt fejk och anatomiska studier anlade Rudbeck Botaniska trädgården i Uppsala. Här planterade han potatis, dock inte som människoföda, utan för plantans vackra blommor som han kallade Peruansk Nattskatta.

Först på 1720-talet försökte mångsysslaren och entreprenören Jonas Alströmer göra potatisen kommersiellt gångbar som svenskarnas basföda. Det skedde mot bakgrund av de återkommande vågor av hungersnöd som drabbat Sverige och under dina år i folkskolan hade Alströmer hjältestatus.
Bakom varje framgångsrik man står dock ofta en beslutsam kvinna. Så även på potatisåkern och det var i själva verket grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) som avgjorde potatisens framtid här i landet.
– Hon upptäckte att det gick att göra brännvin av knölarna.

Alkohol är vad även inkaindianerna använde denna kulturväxt till. Det skedde innan européerna drev upp urbefolkningen i Anderna, där inga spannmål växte. Bara potatis, alltså fick potatisen bli basföda och inte bara något man drack till fredagsmyset. I Sydamerika var potatisen flerårig och växte vilt, men på resan till Europa blev det fel redan från början.
På indianspråket quechua kallas rotfrukten papa. ”Potatis” kan däre- mot härledas ur spanskans patata. Orsaken är att när de spanska con- quistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med söt- potatis, ipomea batatas, som redan var känd här. Och trots vad jag alltid trott är potatisen inte släkt med sötpotatisen. Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj.

Alströmer kallade sina potatisar för nolor eller jordpäron. Pärer sa man i Jorm när jag var barn och päror säger gamla surgubbar fortfaran- de i Skåne. Om de inte säger panntoffler. Det senare är en reminiscens från danskans kartoffler och en ironisk påminnelse om att de delar av landet, där den dryga storsvenska nationalismen är som mest utbredd, ganska nyligen var danskt.
Men språkhistorien spelar mig ytterligare ett spratt: Eine kleine Kartoffel har jag ofta beställt till din wienerschnitzel ovetande om att kartoffel och panntoffel är varianter på italienskans tartuffoli, alltså tryffel.

Även här är jag alltså ute och cyklar i potatisåkern. Och jag är i gott sällskap. Den spanske skribenten Cieza de León lär vara den europé som först beskrev potatisen, när han år 1553 olyckligtvis hävdade att den goda knölen ”påminner om tryffel och som efter den kokats blir lika mör som kastanj.”
Men potatisen är varken släkt med sötpotatis eller med tryffel, utan tillhör samma familj som hennes chili, paprika, aubergine och tobak.
– Redan där borde potatisodlarna reagera, eller hur?
Potatisen tillhör en familj vars frukter växer ovan jord. Hade Alströmer och grevinnan de la Gardie känt till släktskapet hade de insett att potatisen inte behöver gro i jord för att bli gratäng och brännvin. Och därmed är jag tillbaka på udden, ty här flyter potatisens historia ihop med Jan Baptista van Helmonts.
– Vem sjutton är Jan Baptista van Helmont?
Jag förstår att hon undrar. Jag har glömt hur och varför vi möttes, men det var den mannen som fick mig att sluta odla pärer som van Goghs potatisodlare.
– Och att kyssa jorden.

Jan Baptista var en flamländsk läkare och kemist1, som i likhet med många andra av mina hjältar gått till historien för något annat än det han hade betalt för att göra.
Och detta är kvällens budskap:
– Han bevisade att växter inte behöver jord. Än mindre att växter äter jord, vilket man trodde vid den tiden.
Det är höljt i historiens dunkel varför Jan Baptista började grubbla över dessa sakernas tillstånd. Kanske berodde det på att han hade sex eller sju barn och häpet undrade vad det var som fick dem att växa så kopiöst fort.
Under alla förhållanden tar det Jan Baptista van Helmont fem år att genomföra sitt experiment.

Experimentet består i att han planterar ett pilskott i en kruka med 90,8 kilo jord. Under fem år vattnar han regelbundet sin planta och under dessa fem år tar det 30-åriga kriget äntligen slut. Svenska Västindiska Kompaniet köper Manhattan för 24 dollar av wappingerindianerna. Billigt kan man tycka, men metkrokar och glaspärlor till ett värde av 24 dollar var ganska bra betalt med tanke på att wappingers inte ägde ön.
Bluffade gjorde även Filip IV när han i ett försök att dölja det spanska väldets sammanbrott lät Vélasques föreviga Spinolas seger vid Breda tio år tidigare.

Kort sagt: Världen förändras under de fem år som Jan Baptista van Helmont vattnar krukan med pilträdet. I Holland stiger priset på en enda lök av Semper Augustus till 30 000 gulden (motsvarande 200 genomsnittliga årslöner) och de galopperande tulpanpriserna får den hol-ländska ekonomin att kollapsa i Europas första finanskris. I det katolska Holland sitter nu Jan Baptista i husarrest för sitt skumma intresse för träd och torde inte brytt sig.

Under dessa fem år har Rembrandt lärt sin begåvade lärling Govert Flinck allt han kan. Ett förtroende som denne återgäldar genom att ko- piera och sälja mästarens mästerverk – Rembrandts bästa självporträtt antas vara målade av Flinck. Fermat skriver i en marginalanteckning att han har hittat beviset på sitt stora teorem – men tillägger att utrymmet där i marginalen är alltför begränsat för att han ska få plats att skriva ner sin formel och det dröjer därför 350 år innan matematikern Andrew Wiles får ihop Fermats ekvation.

Och för att vidga världen ytterligare: Under Jan Baptista van Helmonts femåriga husarrest (inte olik min coronakarantän, om än ofrivillig) slår pesten till mot Sverige, krigarkungen Gustav II Adolf begravs i Riddarkyrkan. Den stolta svenska kolonin Nya Sverige grundas vid Delawareflodens mynning och svenska politiker antar den första allmänna zigenarförordningen, Placat om Tatrarnes fördrifvande av landet. Enligt denna ska alla romer fördrivas före den 8 november året 1638. Därefter skall alla romska män hängas och kvinnor och barn landsförvisas.

Hon påpekar att maten snart är klar, men min poäng: Världen därute förändras, men hemma hos Jan Baptista van Helmont händer inte mycket. Men, som så ofta i bra historier:
– Det intressanta är inte det som händer, utan det som inte händer.
Jan Baptista vattnar sitt lilla träd, men inte en enda gång under dessa fem år byter han jord i krukan. Han tillför ingen jordförbättring, inget gödsel, inga näringstillsatser. Inte en enda liten gödselpinne som jag penetrerat dina egna krukor med.
Kort sagt:
– Han gör precis tvärtemot vad förståsigpåarna i alla dessa trädgårdsprogram som vi tittar på säger att hon måste göra för att bli en framgångsrik odlare.
– Hur det går?

Efter ett halvt decennium är Jan Baptistas lilla planta manshögt och trädet väger 67 kilo. Den fem år gamla jorden i krukan, som vid experimentets början vägde 90,8 kilo väger nu 90 kilo och 744 gram.
56 gram jord har alltså producerat ett träd som väger 67 kilo.
– Intressant, eller hur?
Slutsatsen är given: Det är inte jorden som får trädet att växa. Växter behöver nämligen inte jord. Och för att knyta ihop säcken:
– Potatisodlare borde kyssa någonting annat än jorden.
Potatisen, kanske.
– Eller varandra?
För egen del kysser jag tången som hon bärgat. Det är denna solvarma och fuktiga tång som är den livmoder, i vilken mina nysatta Casablanca, Monte Carlo och en svart potatis inköpt i Paris, växer sig stora, släta, siennafärgade och inte minst:
– Ingen lort, inga maskhål. Ingen skorv. Om några veckor häller jag dem direkt i kastrullen.

Slutsats? Jag tycker inte bara om att se hur hur hon sträcker på sina benmuskler för att kasta den tunga tången över axeln. Jag vet att jag senare i sommar kommer att skörda det hennes arbete sått.
Nu middag.

Torsdag: när ett bord säger mer än ord

Han: Visa mig ditt kylskåp och jag ska säga vem du är. Eller visa din bil, eller din garderob. Eller:
– Visa mig ditt bord på solsidan och jag ska berätta vem du varit idag.
Ett vanligt grepp som erfarna redaktörer tar till när de inte kommer på nåt att berätta är att hitta på hemma-hos-knäck som inte kräver nån eftertanke. Idag hade hon en tydlig plan vad hon hade tänkt skriva om.
– Men det uppslaget sprack, ty vinden vände.
Och nu har det runnit för mycket jord mellan hennes fingrar. Dessutom har hon känt av sin pollenallergi och orkar inte redovisa dagens äventyr.

Alltså blir det min tur att leverera. Jag gör det enkelt för mig. Jag tar en bild vid five-o’clock-drinken som Margareta instiftade och som vi lojalt upprätthåller, vår gamla vän till saknad.
Bilden ovan visar alltså på sitt sätt vad som hänt på udden idag. Hon berättar att hon idag har planterat ut en Sakura på friland. Det är en chansning, eftersom det fortfarande är lite för kyligt på nätterna.
– Men vad gör man inte när huset är fullt av plantor?
För egen del har jag sått gräs på uppfarten (den gröna lådan med gräsfrö av märket Horto). Skruvdragaren av märket Ryobi indikerar att någon just kommit tillbaka från Margaretas stuga, där jag skruvat upp en inredningsdetalj som min mor gav mig och som jag behållit i två decennier (se bild nedan).

Datorn, av märket MacBook Air, tyder på att jag egentligen borde ha ägnat dagen åt skrivjobb. Sladden med hörsnäckorna att jag även idag lyssnar på P1. Det tomma vinglaset att någon unnat sig ett glas rosé, eller två.
De limegröna handskarna visar att någon listat och vitmålet fodret kring de nya verandadörrarna som jag i tio års tid tjatade på Margareta att jag skulle få sätta in i hennes stuga så att hon kunde njuta av solnedgången – och nu har gjort.

Snusdosorna avslöjar ett begränsat tobaksmissbruk, som vi delat sedan hon designade en konkurrents dosor på Ingo, reklambyrån. Glasögonen är mina och man behöver inte vara Sherlock Holmes för att inse att jag börjar bli glömsk.
– Hur menar du nu?
– Senilsnörena, bäste Dr Watson, senilsnören skaffar bara män som inser sin begränsning.
Ungefär så.

Och nu, när dagens ”Visa mig ditt…” visat sig vara kvällen mest lästa blogginlägg från udden firar vi dagens seger med hennes hemgjorda köttbullar, lingonsylt och kokt potatis.

Hon: tycker den där ”inredningsdetaljen” blev väldigt fin, eller rättare sagt räddade det där illa passande lapptäcket av gamla bräder o dyl du klätt stolpen med. Det blev istället som ett komplett konstverk, signerat PE. Superbra! Nu ska jag ha en digital aw med bästisar och fd kollegor om tio minuter Peppe. Fixar du disken? Puss

Han: Efter hennes AW tittar vi på Badhotellet och sedan går vi ut och tittar på månen, som är full trots att det bara var en vanligt torsdag och klockan är kvart i tio.

Hon: fånga måne på bild är svårt, blir aldrig så vacker och stor som i verkligheten. Bättre på bild blev Vilda, tycker matte i alla fall. Hon ville också med och titta på månen. Vilken underbart vacker kväll det blev!

Onsdag: började 4.17

Hon: vaknade tidigt, försökte somna om men mannen bredvid drömde vilda drömmar. Och det var så fin morgon, och redan ljust. Fantastiskt att det gått så fort, för ljuset alltså. Vilda och jag kelade lite sen började jag kolla alla chili- och gurkplantor. De fick vatten och en dusch. Ludde vinglade ut från ”deras” sovrum (vårt gamla), och tyckte vi skulle gå in och lägga oss och kela i mattes säng som vanligt. Men det var lite sent påtänkt, jag hade börjat göra iordning bröddegen som jag påbörjat igårkväll. Skulle jäsa åtta timmar till så lika bra, behövde baka en ljus limpa under dagen också som går fortare men ändå tar drygt 4 timmar…

Inget bakväder alls, men brödet slut. Hade bara tre överblivna scones kvar från igår. Men de var fortfarande goda i superfint frukostväder. Gick bra sitta ute i t-shirt redan kl 8.00.

Ommöblering i växthuset kändes det däremot som toppväder för. Blev bra, även om det fortfarande alldeles för trångt… Och mina nyligen satta kryddfröer har kommit upp trots kalla nätter. Gått mycket snabbare än basilikan jag satte inne enligt konstens alla regler tidigare i vår.

Han: Hon har rätt. Vaknar äntligen ur en jobbig mardröm. Drömmen är inte ny och kanske borde jag fundera över varför den återkommer. Jag bygger hopplösa byggnadsverk, odlar dessutom någonting som växer mig över huvudet och däremellan har jag av någon anledning hoppat in som redaktör på en tidning som inte längre finns och där själva tekniken inte alls fungerar så bra som jag minns att den gjorde.

Hemskt var det och när jag drar mitt sitt andetag känner jag äntligen doften av nybakat bröd och förstår att alla andra är vakna. Klockan är bara 06:10 och efter några timmar vid desken får jag iväg morgonens PepTalk 08:25. Minns bara dagens one-liner: Asian Stocks Mixed as Investors Await Chinese Reaction to U.S.-China Tensions” (Investing.com)

Frukost på verandan på sjösidan. Sol, frånlandsvind, vacker fru. Värmer de sista sconesen. Läser i tidningen att Lasse Åberg fyller Riskgruppen + ett decennium = 80.
– Helt otroligt vad tiden går fort, säger jag.
Hon påpekar att det var igår han fyllde år och att jag alltså läser gårdagens tidning.
Möjligen skulle Lasse gilla detta mitt misstag. Många känner Lasse Åberg mycket bättre än jag, men jag minns en paneldebatt kring milleniumskiftet. Lasse kallade sig för ”retrogardist” och hade bildat föreningen ”Nödbromsarna”. Föreningen var ”teknikavvaktande”, såg internet som ”världens största avloppsrör” och hävdade att det var bättre förr ”när tiden inte gick så förbannat fort och väckarklockan var mekanisk och därför inte blinkade efter elavbrott”.

Lasse Åberg vann naturligtvis skrattarna på sin sida. Även jag, som representerade utvecklingsoptimisterna, fnittrade gott åt hans historia om hur småbönderna i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.
Min replik drunknade i skattsalvorna och gör det förmodligen fortfarande:
– Lasse, möjligen beror det på att jag bott där uppe i Blåsjön som jag gillar att tiden går fortare nu för tiden. Det gör nämligen att världen blir bättre och bättre snabbare.

Gjort världen roligare har han sannerligen gjort. En kulturinstitution som självklart hyllas med ett minnesprogram på statstelevisionen. Inte minst en mästare på one-liners. Som när vi sågs senast, nån gång under hösten. Han sitter med sin fru vid bordet bredvid och även jag beställer bläckfisk.
– Jag kunde ha varnat dig, säger Lasse Åberg efteråt. Grillad gummisnodd med doft av fisk.
Det är inte ofta vi klagar på maten på favoritkrogen. Nu gör vi det. Men vi tar det som stamgäster gör – som en förevändning att samtala. Någon påminner sig om att en bläckfisk som fångades i Indonesien år 2005 visade sig kunna anta samma form som en flundra, en havsorm och i princip alla möjliga sorters fiskar den såg framför sig.
– Vissa bläckfiskar har blått blod, tre hjärtan och en hjärna i vardera arm.
– Inte undra på att de kan vara svåra att grilla, säger Lasse Åberg.

Lättuggade är däremot våra gemensamma minnen. Som när Electric Banana Band lyfte taket i Bonnierhuset på Torsgatan. Detta för att jag fått för mig att en storslagen djungelfest var den bästa och mesta reklamkampanj för en affärstidning man vid den tiden kunde köpa under en miljon kronor. Inklusive en riktig boaorm, djungelljud, palmer, stora spindlar, tre djungelbarer, Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer på scenen; en gorilla som faller fem våningar och ändå vacklar upp på scenen med armarna om två pumor i jaguarfärgade kroppsstumpor som senare blev kända som systrarna Graaf.
Gorilladräkten var mycket varm och mycket dumt har jag gjort. Och ångrat.
– Men inte den festen, säger jag.
– Finns blaskan kvar, undrar Lasse Åberg stillsamt.
– Nej, men många minns festen.

Tisdag: mellan hagtorn och syren

Hon: och idag jag har kört ett yogapass, halleluja, vilket jag ju lovat mig själv göra varje tisdag och torsdag precis som i Stockholm. Började bra i en vecka, sen gått sådär…

Men fin utsikt från yogamattan har man nu när hagtornen blommar. Från sängen kommer man å andra sidan snart se syrenen blomma.

Läste i någon av morgontidningarna i helgen att häggen snart är på väg att slå ut och att det är ovanligt tidigt i år. Här på Udden har vi ingen hägg men massor av hagtorn som är minst lika fin. Ser ut som om det ligger ett lager snö över alla buskar.

Och imorse läste jag i DN Martin Nyströms krönika om hur Sveriges fåglar nu vaknar till liv i Sverige. Och ja, i lördags hördes Göken för första gången även här hos oss. Andra maj alltså. Västergök för övrigt. Är det bästergök man säger då? Peppe? Glad blir man i alla fall när man hör den. Tills man börjar tänka på de stackars småfåglar som tvingas bli fosterföräldrar… hursom är den här tiden på året underbart vacker, både att se på och lyssna till. Om man inte som Peppe har P1 i örsnäckan från morgon till kväll förstås. Fast ser gör han ju ändå som tur är 😉

Han: Västergök är bästergök, södergök är dödergök. Hörde göken redan i fredags, men tycker bättre om att hon nu hört den i väster. Även jag läste Nyströms krönika. Hade dock redan hört programmet som han skriver om idag.
– I söndags morse – Naturmorgon på P1, en bra kanal som ofta är först med det sista.
I övrigt: ”Mellan hagtorn och syrén” är en fin metafor. Ska försöka komma ihåg den till talet på hennes födelsedag.

Hon: känns bra att du redan har börjat planera uppvaktningen inför min födelsedag. Vill du ha en önskelista?

Han: Absolut! Du menar nåt litet och symboliskt vid sidan av vedkapen? Typ en Faxes El-vedkapsåg med dubbla förgasare, en lysande diamant i vilken sjöbod som helst!
– Dyr?
– Jomenvisst, men det är hon värd.

Måndag: ingefära, chili, sol – och mörka moln

Hon: köpte svindyr sätt-ingefära i Paris, 15€ för tre små stackare. Gjorde exakt som man ska, två tredjedelar under jord, en över, inget hände på flera veckor. Googlade, man kan ta vanlig från affären, eko. Satte ner tre sådana också, nada!!

Skulle laga mat, med ingefära som ingrediens. Letar i kylen, tomt. Hittar en bland fatet på diskbänken där vi lägger lite allt möjligt som blivit över, typ halva citroner, torkad chili och vitlöksklyftor. Där ligger en liten intorkad ingefära som börjat skjuta skott… satte den i en kruka, och sim sala bim, där satt den.

Hon: annars ägnat hela dagen åt min chili. I princip alla har fått vara ute, i halvskugga. Satt om så många jag hunnit. Sen försökt omorganisera så alla skulle få plats inne trots större krukor. Tagit sju timmar och 7 000 steg, och då har jag inte haft mobilen på mig hela tiden. Helt slut!!!

Just, tog ju ut en del tomatplantor från växthuset imorse, de måste in. Fort, himlen ser becksvart ut i väster, och det blåser upp. Hann! I med torkad svamp i varmt vatten och fram med salsiccian. Det får bli risotto. Kylen gapar tom, längesedan vi handlade. Oooops, nästan ingen parmesan. Hittar frusen riven västerbottenost. Det får gå…

Fortfarande hon: maten klar och dags för drink. Och då ser himlen ut som ovan… kanske hinner med drink ute, men tror det blir middag inne 😉

Han: Hon är en mycket bättre människa än jag. Det insåg jag från början, alla andra också. Efter några års resande i världen insåg jag även att hon har bättre lokalsinne än jag. Tjugo år senare retar det mig att hon dessutom är en mycket bättre vädertydare än jag.

Sånt märker man snabbt här på udden, där vädret slår om på någon minut. Nyss sol och vindstilla. Nu svarta moln och kastvindar som tvingar mig att lämna min solstol och eftermiddagsdrinken för att rycka ut och rädda hennes nyutplanterade Moneymaker, Principe Borghese,  en känslig Brandywine och en Costoluto nånting från ett öde värre än döden (läs = köldskador).
– Jag sa ju att vinden höll på att vända.

Eftersom jag är man har jag en teori om det också: Hennes gener har skolats fram i två generationer på en fyr och det innebär att hon redan som barn lärde sig lyssna på Sjörapporten och att tyda molnen. Dessutom var pappa Bertil sjöman i sin ungdom och amatörfiskare, som hatade att vakna i gryningen med fel vind och veta att nätet var fulla med tång.

Med tiden har även jag lärt mig att barometern på väggen är viktigare än alla Ekosändningar på P1 för att veta hur vi mår idag.
– Men nu lyser solen igen.
– Nu, ja.

Hon: och den går mot vackert väder. Du glömde flytta markören Peppe, så vi ser vartåt det lutar imorgon.

Han: Hon menar på barometern. För egen del gör jag som gråhägern på bilden ovan. Undrar varför börsen sjönk idag.

söndag: undrar vad för intressant som väntar idag?

Han: Igår kväll somnade hon besviken. Hon var besviken över att vi hade bloggat så andefattigt, med tanke allt vi gjort under dagen. På nåt sätt har den kommentaren marinerat i min hjärna i natt för när jag vaknar tar jag fram James Joyce Ulysses – den ramlar snarare i min famn från bokhyllan vid sängen.

Som många vet handlar den romanen om en enda dag i Leopold Blooms liv, närmare bestämt den 16 juni år 1904 – den dag författaren träffar sin blivande fru Nora, men som i romanform kommer att handla om hur Leopold flanerar genom Dublins gator, en dag när nästan ingenting händer men som i Bonniers utgåva i nyöversättning av Erik Andersson omfattar 792 sidor, fotnötter och efterord ej inräknade.
– 792 sidor om en enda dag!
Dessutom en blogg som till formen lånat struktur från Homeros Odysséen om Odysseus resor. Leopold Bloom har en bakgrund i reklambranschen – som hon. Bitvis påminner hennes språk om Joyces (beröm) och för egen del kan jag känna igen mig i Leopold, denne flanör som går omkring och tänker och som ofta tänker på sin fru Molly, en modern och mer temperamentsfull version av Odysseus tålmodiga fru Penelope.

Så det är klart, visst kunde vi fyllt på bloggen igår. Förvisso inte 792 sidor, men å andra sidan brukar hon tycka att jag är mångordig. Därför ska jag avsluta denna morgonmonolog (vi sitter på verandan mot sjön, äter frukost och läser dagstidningarna på paddan eftersom det är söndag) med en kort dagsnotering: Min pappa skrev dagbok tills han inte längre kunde läsa sin egen handstil. I en av de sista anteckningarna som gick att tyda, daterad 12 juli år 2002, beskriver han en dag med sin fru: Skjutsar Henny ner till byn. Hon ska handla. Jag åker till Bolletjärn och tar en promenad i skogen. På eftermiddagen dricker vi kaffe och pratar om allt viktigt som hänt under dagen.

Sensmoral? Ibland kära fru behövs det inte så många ord för att fånga en underbar dag.
– Vad vill du göra för intressant idag?
Jaså, vattna dina tomatplantor. Kul! Jag går över och tittar på de nya verandadörrarna i Margaretas stuga, så dricker vi kaffe sen på eftermiddan.

Hon: egentligen bara gå omkring och vattna, plantera om och ut osv. Men tror du vill åka till Blomster och Trädgård och köpa ett till Mandelträd plus lite blomsterlådor till ”vägen”. Så det gör vi.

Fick ett efterlängtat mejl i bilen på vägen till blomsteraffären: ”din vara är nu tillgänglig”, så det blev lite shopping under bilfärden med 🙂

Han: Se där Joyce, hon har redan hunnit med mer än vad Leopold Bloom upplevde på 792 sidor. Lägg till brända mandlar med bacon (vem vill ha bränd njure, egentligen?) till lunch, coronasäkrad tur retur till Ljungbyholms handelsträdgård, inköp av 1 mandelträd, 1 buske svart++, 15 pelagoner, 2 korgar att plantera i.
Dessutom har vi tagit ner några illasittande björkar tillsammans med Caisa & Rolf, 5 o’clock drink i växthuset, vår dagliga trädgårdstur, ätit av min kött & rotfruktsgryta i solnedgång och sett på Älska Mig på SVT Play (2 avsnitt) och dessutom har jag börjat betsa kökspanelen i Margaretas stuga och finjusterat fodret till verandadörrerna.
– Ännu en intressant dag i våra liv, alltså.

Lördag: somliga dagar slutar med en cliffhanger

• 

• 

• 

Han: Hon säger att hon känner igen namnet, men tror inte att det är nån hon känner närmare. Jag berättar inte att de har samma jobb: han dömdes av gudarna att rulla upp en sten för ett berg bara för att inse att när han nått toppen så rullar stenen ner igen. Hon har ärvt från sin mor att man måste hålla viken fri från tången som havet fyller sandbotten med vid pålandsvind och som efter varje gång hon rensat viken inser att när hon är klar så vänder vinder och nästa dag har havet fyllt viken med ny tång.

– Nu vet även hon vad som menas med en Sysifosuppgift.

Hon: som med gråsuggorna då… men det är ju det som är livet. Och så The Split. När kommer nästa säsong så allt kan bli bra igen? Och Peppe, nio minuter kvar av lördagen, du måste hitta på en rubbe!

1 maj: första dagen i resten av våra liv

Han: Tack Gert för bilden. Som du anar samlas vi tidigt här för att marschera runt udden. På mitt plakat står det i år: ”Ropen skalla/ vedkap åt alla!”

Hon: aldrig orkat ut med nåt plakat, i min värld har alltid Valborg stått för party. Men skulle kunna tänka mig en runda i trädgården med ”död åt gråsuggorna”, om det slutar regna vill säga…

Peppe, dags sätta på kaffet nu va?

Han, tyst för sig själv: Kravmaskinen är igång. Påminner om den gamla fackliga parollen: ”Gärna guldklocka, men först en rejäl pension.

Han, högt: Visst älskling.

• 

• 

• 

Hon: Just, på Valborg öppnade Masten i Kristianopel för säsongen. Dit åkte man varje helg. Så kul! Och alla band kom dit. Disco hade de också för oss lite coolare som inte ville, eller kunde… bugga till Flamingokvintetten. Tyvärr skedde en stor tragedi där, just på Valborg, 1981 när Gyllene Tider skulle uppträda. Så mycket folk och trängsel i entrén att tre stycken blev ihjältrampade. Efter det repade sig aldrig Masten igen. Så tråkigt. Jag hade redan flyttat till London, och hade nog ”vuxit” ifrån stället, men ändå.

Läs mer om Masten här.

Han, om jag hållit tal idag: Kamrater, deltagare i karantän och ni andra! Coronakrisen är hemsk… bra! Den har gjort att luftföroreningarna minskat kraftigt i Europa.
Och det är inte kattskit, heller: De senaste 30 dagarna har den genomsnittliga halten av kvävedioxid minskat med 40 procent, samtidigt har halten av vissa partiklar minskat med 10 procent. Det betyder att att ungefär 11 000 för tidiga dödsfall på grund av luftföroreningar har undvikits, enligt en studie från forsknings­organisationen Centre for Research on Energy and Clean Air (CREA).

Det kära mötes(o)deltagare betyder att vi vet vad regeringar och Folkhälsomyndigheter bör göra när coronan gått över. Vi ska kräva att de tar itu med klimatfrågorna!
– I Sverige dör cirka 7 600 personer varje år i förtid på grund av luftföroreningar. Det är tre (3) gånger fler än vad som dött av viruset!
Som lydig Riskgrupp talar jag för oss alla – vi accepterar karantän mot att ni andra lovar att därefter minska på era utsläpp där ute!
– Överens?

Hon: planterat om och planterar ut. Det är lite våghalsigt men eftersom de var fulla med gråsuggor kändes det som en god gärning. De kom undan. Men det ska inte gråsuggorna, nu är det fullskaligt krig. Det är alltså inte några under nån rostig kruka, det är miljarder överallt och mitt på gräsmattan också. Började i höstas, då började de gömma sig mellan tomaterna och deras fästen i stjälken. Men mest där det var väldigt trångt mellan bladen. Hur det ska gå i år undrar man ju… Brukar inte ha något emot gråsuggor, men detta är sjuuukt!!! Nu HATAR jag dem!!!

valborgsmässoafton: inställt

Han & hon: Trevlig Valborg alla där ute i coronaland. Här respekterar vi statsmakternas dekret, men framför allt för att det blåser pålandsvind 8 m/sek i byarna. Alltså ingen brasa. Skön innesittardag, alltså.
Tid att läsa, tid att tänka.

• 

• 

Han: – Hur mår du?
Plötsligt betyder den retoriska frasen någonting väsentligt. Just när jag ska sätta dit det gamla fönstret (tack för stödet, det betyder mycket när hon ger mig beröm) ringer Gert. Han undrar om jag mår bra och jag säger att jag mår bra och att jag har tänkt ringa och fråga detsamma. Det visar sig att beskedet om Adam Alsings tragiska död hade väckt samma tanke hos oss båda.
– Hur mår du?
Gert Åke Fylking är en vän som alltid finns där. Läser i Aftonbladet att Robban Aschberg hälsat på Gert på kobben: Han sitter där med Runo Andersson, en gemensam bekant. Halva öns trädbestånd gick åt i stormen Alfrida förra vintern. Man ser det på långt håll. Bara enstaka ståndaktiga pinnar där det förut var urskog.
De låg och sov när vi förtöjde. Egentligen skulle de ha svetsat en grej till en båt men de hade ingen svets så de sov middag istället. Det var enklare. Livet går ju ändå lite långsamt i karantän.

Skriver Robban och jag ser scenen framför mig även utan bilderna i tidningen. Gert har hållit sig på sin kobbe i Stockholms norra skärgård i tre veckor när han ringer mig. Ska vi tro Robban Aschberg har det blåst värre där än här på udden, men Gert är lugn och samlad och säger att det kunde vara värre. När jag hör honom är det svårt att förstå att den här mannen lyckats skapa så många stormar kring sin person.
Det började tidigt. Gert gjorde lumpen som plutonbefäl vid Vaxholms kustartilleriregemente. Fylking muckade med goda betyg och vitsord och skrevs in på Kungliga Sjökrigsskolan. Han relegerades dock efter att på en kadettbal dansat ”alltför tätt med prinsessan Sibylla” som det heter i Wikipedia. Sibylla var den nuvarande kungens mamma, om du inte visste det.

Det är klart att den mannen skulle stå på en scen. Skådespelare på Pistolteatern med Kim Anderzon och Claire Wikholm. Filmroller i Hassel, Adam & Eva och andra filmer. Oförglömlig som Robban Aschbergs side-kick när TV3 förändrade debattprogrammen för all framtid. Fräck radiopratare i FiX FM Morgonzoo (”Fylking Sverige) och mannen som skrev in utropet ”Äntligen!” i Svenska Akademins historia, vilket slutade med att Horace Engdahl portade honom från det årliga jippot när årets litteraturpristagare offentliggörs.

Däremellan en massa andra upptåg, men Gert Fylking är mycket mer än så. Han spelar på alla positioner, inte minst när det gäller entreprenörskap och ledarskap. När jag bläddrar i mina egna dagböcker hittar jag bland annat följande notering: ”Gert Åke Fylking drabbar mig på krogen Blå Dörren vid Slussen. Gert drabbar mig varje gång ni träffas. Nu hade han träffat Kenta Forsberg (Foppas pappa, även han en lysande hockeyspelare) och utvecklar dennes teori om hur man förvandlar ett arbetsteam till ett vinnande lag (”förhållandet mellan centrum och periferi och kärnans avgörande betydelse, mycket intressant”). Dessutom berättar Gert vad alla chefer kan lära av Greenspans kalsongindex(1) och en fylkingsk vidareutveckling av den portugisiske filosofen Manuel Sérgios inflytande över fotbollslegenden Mourinho.
– Den som bara intresserar sig för fotboll förstår aldrig någonting om fotboll säger Sérgio, enligt Gert. Matcherna avgörs i huvudet. En stor tränare vet att han/hon arbetar med människor, inte bara fotbollsspelare och måste därför förstå sig på kultur, filosofi, litteratur och psykologi.
– I det perspektivet framstår Mourinhos återkomst till Chelsea som Napoleons återtåg från Elba.

Ungefär så. Som fotbollsintresserad ungdom i alla åldrar inser är därmed lunchen med Gert daterad till år 2013 – sedan dess gick med Mourinho som för Napoleon. Lägg till två smala glas gammeldansk och några expressiva skisser i hovmästarens orderblock och plötsligt slår det mig att jag för egen del denna vår firar 17 år som o-chef. Det kräver naturligtvis några reflektioner. Lyssna här, säger jag och Gert lyssnar faktiskt:
– Enligt legenden hade Chamulaiindianerna de bästa hövdingarna. Det berodde på att de hade ett smart sätt att utse bossen: Alla kandidater fick sätta sig på det kollektiva utedasset med byxorna nere. Sedan tände man eldar under stjärtarna och den som satt kvar längst fick bli chef.

Poängen: Eftersom ingen ville göra om det årliga testet slapp Chamulaiindianerna chefer som år efter år klängde sig fast vid makten.
– Lysande, sa Gert och än en gång föddes en idé i hans entreprenella hjärna:
– Vi borde hålla ledarskapsseminarier!
Jag håller med, men vet att när det gäller mig faller ännu en av Gerts idéer på hälleberget. Jag har inte minsta lust att ge mig in i affärslivet igen. Det räcker med att sitta på en udde och veta att längre norrut står en polare denna Valborgsmässoafton i lovart och lägger ut texten om hur världen ska bli bättre.
– När coronan blåst förbi.

Hon: vill bara direkt poängtera att vi började vår solrostävling innan första avsnittet av Trädgårdstider gått. Eller, det var ingen tävling från början utan Peppe skulle helt enkelt ta hand om de små solros-skott som kommit upp bland tomatplantorna. Fågelfrön som hamnat i planteringsjorden. Blommor är Peppes grej, jag kör sånt man kan äta. Så han planterade de två skotten som kommit upp, men de slokade mer och mer, trots fina lerkrukor med fat. När så ett tredje litet skott kom upp bredvid en annan planta tänkte jag att nä nu gör jag ett försök. Och bilderna ovan talar ju för sig… jag tror t.o.m min håller på att slå ut 😉

Han: Man kan säga mycket om solrosor, typ att i somliga bonusfamiljer gör man skillnad på egna barn och andras ungar. Jag utgick från att även mina solrosfrö fick del av den kärlek hon visar sin egen planta.
Men jag vet att hon är snäll innerst inne. Under den dagliga eftermiddagsdrinken i växthuset fick jag en present.
– En bortglömd liten anemisk lökplanta, som trädgårdsmästaren ratat och ändå skulle dö.

Hon: om det inte varit för mig hade de stackarna inte levt alls… och grejen är att jag fortfarande pendlade mellan Stockholm och här när jag överlämnade ansvaret för de två solrosorna till dig, min är omplanterat efter det redan var kört för dina. Vet inte om den biologiska ”trädgårds-pappan” varit en bra förebild precis 😘