Författare: kerstinochpeppe

Tisdag: ulv i fårakläder och tomater i katthus?

Hon: nu blev man ju verkligen konfunderad, är vår svan den skyldige dräparen och inte offret? Eller är det så att detta är ett helt nyinflyttat svanpar? Men erövrar man genom blodvite ett revir med två nyfödda alternativt höggravid fru? Vi var ju så säkra på att det var vår svanhanne som blivit lite svag av ålder och förlorat både liv och revir till en unghanne som fortfarande var på jakt efter både hem och fru. Om det nu är en helt nyinflyttad ung familj borde de väl fått mer än två ungar… men kanske de varit oförsiktiga och redan förlorat en del till havsörnen eller gammelgäddan.

Hur det än är så är ju detta nu vårt svanpar och jag är jätteglad att se att de fått tillökning, även om det bara var två ungar. Nu får vi bara hoppas de lyckas behålla dem.

Nu känns det som väderomslag, äntligen! Chilin behöver flytta in så nu chansar jag och låter de här stå ute inatt. Och om väderrapporten ser bra ut i morgon planterar jag ut dem. Det är inte bara frost jag är rädd för utan vinden. Blåst så sjukt mycket var vecka, riktigt hårda vindar, nästan stormstyrka i byarna. Men äntligen mer eller mindre vindstilla. Var till och med skönt ute fast det regnade lite till från idag.

Annars har vi fortsatt fixa iordning i hus 2 mest hela dagen idag med. Bästisarna Mia och Bengt kommer från Stockholm imorgon. Ska bli sååå kul. Finns inget kök därinne än, men toalett och vatten finns. Så vi kan ju nästan hålla karantänandet enligt rekommendation ;).

Han: Somliga ser begränsningar. Andra möjligheter. Vem har sagt att inte mattes växthus egentligen är ett katthus?

måndag: Svarta tulpaner och franska jordgubbar

Han: Vill du veta hur lång en minut är? Titta på den här filmen. Den visar tulpaner som min kompis Richard Sexton planterade i februari när han kom ner från Stockholm.
– Vackert, eller hur?
Richard är trädgårdsmästare, konstnär och översättare.

Hon: chansar och sätter ut mina små jordgubbsplantor. Drivit upp dem från frön som vi köpte i Paris i mitten av februari. Det har gått långsamt men de har också stått ganska mörkt under bänken med chiliplantor. Tycker de har mått bättre när jag haft dem ute på ”luftning” så nu får de flytta ut för gott. Håller tummarna de kommer att trivas i Peppes nya land. Verkar vara mest sjötång i det, med ngn eller ett par centimeter riktig jord på toppen för syns skull…

Just, man undrar ju om jordgubbar från franska frön som grott och vuxit upp i Sverige blir svenska eller franska jordgubbar? Och viktigast av allt, kommer de att smaka svenska jordgubbar! Namnet är ju lite oroväckande, Quattro Stagione. Pizza…

Söndag: repris på t.o.r förrådet … pust!

Hon: ytterligare en dag med flera vändor till förrådet, plus en till tippen. Men började dagen med att ta ut våra soffor på altanen, av med all klädsel även stommens. Och på med nyköpt. Jodå, torkade trästommen noga först. Svärdotter med kattallergi kommer snart så hus 2 blir djurfritt. (Hörde ni det nu Ludde och Vilda…)

Himla bra med Ikea att man kan skicka efter ny klädsel, kanske bara för man tröttnat på färgen eller det blivit fläckar. Typiskt nog så hade de packat fel i ena paketet, fyra soffkuddar i samma storlek, istället för två till de stora och två till de små. F_n! Fick tvätta de gamla kuddfodralen till de två som fattades. Efter konstens alla allergi-regler naturligtvis. 60 grader m.a.o…

Sen fick vi hjälp av bästa grannarna Ancy och Håkan att hämta det stora Indiska vitrinskåpet. Och våra gamla soffor från Åsögatan som nu kommer stå i Hus 1. Gick som smort. Håkan kunde dessutom backa med släpet… Firade att det mesta nu är på plats (förutom köket från Ikea då) med ett glas skumpa, men då var vi så trötta så ingen bild togs varken på firandet eller av det färdiga resultatet. Inte heller av de superfina och hemstickade yllestrumporna vi fick i inflyttningspresent. Kommer komma när orken återvänt.

Imorgon blir dock en dag i de försummade chili- och tomatplantornas anda!

Han: Jag lärde mig faktiskt backa med släp i lumpen. Men i min ålder måste man glömma saker för att få plats med nya. Står t ex just nu tittar på en häger i solnedgång. Sedan någon vecka tillbaka har den stora gråhägern kommit tillbaka till udden. Den står ofta på sten nära stranden.
– Jag undrar vad den tänker på.
För egen del tänker jag på att ingen tillverkar hägrar längre. När jag gick i folkskolan gjorde jag bara hägrar på träslöjden.  Det tog ofta en hel termin att såga till, tälja, slipa och betsa den spatiösa fågeln, som jag vid den tiden aldrig sett i levande livet.
Vart de tog vägen har jag aning om. Inte heller varför vi la ner våra själar i denna massproduktion. Det kanske jag borde komma ihåg. Lyssnar på Loppmarknadsarkeologerna på P1 där  Maja Åström och Tommie Jönsson spårar historien bakom ”denna fågelfigurin av furu, björk eller teak”. Det visar sig att detta vår mandomsprov länge har varit vanlig på loppisar och i antikbodar och att de under senare år har ökat i pris och att samlare numera betalar över hundralappen för fågeln, som kallas för ”tv-hägern”.

• 

• 

Detta för att den slog igenom i skolslöjden när televisionen kom till Sverige och någon lanserade den som en lämplig pryl att ställa på tv-apparaten. Samlaren och konstnären Magnus Bärtås har idag över 300 slöjdhägrar i sitt hem. Han menar att denna massproducerade träfigur symboliserade ”rymdålderns framtidstro” och att den visar ”hur den abstrakta konstens formspråk började ta sig in i det folkliga medvetandet”.
Undrar om hägern där ute bryr sig.
Tittar upp i himlen gör den i alla fall inte. Den tittar på mig och undrar förmodligen vad jag är för en filur.

Lördag: t.o.r förrådet och piffandet kan börja

Han: Jag utgår från att eventuella läsare hör ironin i hennes dagsnotering: ” Äsch, madrass, när det finns böcker…”
Jag erkänner: Jag tillhör en läsande generation. Det intellektuella klimatet var sådant. I den socialdemokratiska folkhemsideologin på 1950-60-talen ingick att i varje egna hem skulle det finns minst tio längdmeter böcker, det var en del av folkbildningen. Mina föräldrar kom från småbonde- och arbetarhem, men i Det blå huset i Blåsjöfallet fanns det minst 20 längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.

Det kallades inte biblioteket utan just ”Arbetsrummet”. Där rymdes såväl uppslagsverk och kartböcker som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband (förmodligen köpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen). Många av böckerna har stått i mitt bibliotek på Södermalm, ty även om det är mitt arbetsrum kallade jag det Biblioteket och Bibliotek har jag haft i alla hus jag bott som vuxen.
– Se där en glidning i språket när vår intellektuella medelklassvänster tog över och förvanskade folkhemshemsideologin!
Jan Myrdal är antagligen skyldig till denna glidning (liksom till mycket av de politiska ståndpunkter jag tillägnade mig på sextio och sjuttiotalen). I En illojal europés bekännelser (1968) berättar han om hur hans bokhyllor upphöjs till bibliotek: Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utan- för Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.

I Myrdals värld blev bokhyllor till bibliotek och tillväxten mäts i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Etc. etc.

Och så blev alltså mitt liv: Uppsala, Östersund, Drottninggatan i Uppsala igen, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, på Åsögatan på söder, i ateljén på Hornsgatspuckeln. Vid varje flytt av lust eller skilsmässa, har du börjat om genom att bygga mig bokhyllor. Till skillnad från Myrdal har mina internationella förluster dock inskränkt sig till sju förlorade meter i Palma de Mallorca. När Milton och jag sålde lägenheten förmådde jag mig bara att hem en bok: Peter Fröberg Islings ”Pol Pots leende” i Månpocket (2006) i vilken jag gjort viktiga anteckningar.

• 

• 

Boken står nu ”Jockehyllan” på udden, uppkallad efter snickaren Jocke Ohlsson Jobs, som hjälpte mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla där. Detta efter min ritning, nu vidareutvecklad (inbyggt fönster från vårt gamla sovrum) och platsbyggd med avgörande snickarinsatser av Johan Lindström, målarn, här i Margaretas stuga och som därför kommer att heta ”Johans hylla” för att jag ska veta var Pol Pots leende står i fortsättningen.

Liksom ett icke ringa antal av hennes böcker. Ty det hör till livets stora cirkel – kvinnan i mitt liv köper faktiskt mer böcker än jag gör. En viktig skillnad är också att hon läser dem en gång från pärm till pärm och sedan aldrig mer och skulle alltså inte behöva något enda bibliotek.

fredag: Slutet på början – eller början till slutet?

Han:”Asian stocks struggled to extend gains on Friday and were on course to end the week lower as deteriorating U.S.-China relations undercut optimism over the reopening of major economies”, skriver Reuters i min morgonrapport. Alla undrar om det börjar till slutet på tullkriget – eller slutet på börjat av samma krig.
Och även på udden är frågan vad som börjar och vad som slutar: I morse hade grågässen samlat sina nyfödda ungar i vår vik. Jag räknade till 16 små duntussar. Sedan vaknade hon och katterna och till frukost kom göken och satte sig i den lutande tallen. Tyvärr kände den på sig att jag tog fram kameran för att spela in honom och det blev så tyst att man hörde ejdern småprata ut på Fimpan och korna råma på andra sidan (hon säger att det heter så: På andra sidan).

Och bäst av allt: idag står syrenen i blom. Eller om det är detta som södergöken varar för: våren närmar sig redan slutet på fasen ”mellan hägg och syren”.
Den eviga frågan, inte bara i dessa coronatider:
– Slutet på början, eller början till slutet. Den som lever får se.

Hon: regnar till och från så ägnat dagen åt egenvård och storhandling. (Istället för vård av plantor alltså). Och brödbak, men det gör jag även när det är fint väder, köpebröd kommer inte längre över tröskeln. Självhushållning gäller i så stor utsträckning som möjligt. Om man inte får gåvor på köpet förstås 😉

Uppehåll, passade på gå in till grabbarna i Hus 2 för att se hur det går med tapetseringen, ska enl plan vara klart idag. Och yes, fondväggen i stora rummet är också klar. Blev samma som i Hus 1, vi hade några rullar över. Och då vet man de hör ihop, husen alltså. Och så gillar jag motivet, samma som ute i det vilda. Fjärilar, grodor, gräshoppor, tusenfotingar och trollsländor.

Och medan jag bloggade satte de upp indiska kryddskåpet. Så fint! Vad hade vi gjort utan Johan, inte bara målare utan allkonstnär. Tack för denna gången!

Han: Morgonens rubrik var en spik som visste var den tog. Hela dan har visat sig kretsa kring det eviga ämnet:
– Är detta slutet på början eller början till slutet.
Hon har förnyat sig (jag gillar den nacken 🙂 och nu är Margaretas stuga i princip inflyttningsklart, så när som på köket från Ikea. Det betyder slutet på en era och början på en ny, förhoppningsvis sitter Margareta i sin himmel och skrockar över att vi gjort allt det där hon hade velat göra – men var för snål mot sig själv för att unna sig.
Men det betyder också att Johan och jag avslutat två veckors effektivt arbete – vi firade med en affärslunch på Blomlöfs rökeri och var sin flaska svagdricka.
– Kändes som slutet på en renovering och början på en underbar vänskap, som Bogart säger till Claude Rains i Casablancas slutscen.

Men avsked blev det också på udden. Det började i morse när vi upptäckte svanen som lagt sig för ruva ovanligt nära oss. Det såg ut så här:

Lite konstigt verkade det. Men svanar är ju inga vanliga människor. Konstigare blev det när vi någon timme senare upptäckte att svanen hade flyttat sig till Margaretas gräsmatta.
– Och nu fattade vi att det inte var slutet på början av en ny kull i familjen Svanberg. Hon som vi trodde hade börja ruva på fel ställe visade sig vara den gamle svanhanen, som fått så mycket stryk av andra hannar att han drabbats av en hjärnskada eller liknande.
– De är fruktansvärda när de ger sig på varann, sa Peter i Backagården när han kom ner för att sätta punkt för historien.

Ty, så illa var det, svanen hade fått så mycket stryk av en eller flera yngre hannar att dess liv inte gick att rädda.
– They never come back, säger man om tungviktsboxare som golvats och i det här fallet var naturens stora cirkel sluten. Peter, som har hand om sånt på Torsås kommunen, gjorde det han måste göra. Till och med katterna förstod att svanesången var all. Ludde ville gärna säga ”hejdå, polarn, vi ses”.
Men det ville inte svanen och Ludde tittade bekymrat åt husses håll innan han vände om och lommade iväg och gömde sig under huset.

• 

• 

Hon: så så sorgligt. Och den stackars honan som oroligt simmat fram och tillbaka hela dagen. Tänker på Bamse, den stora stiliga svanen jag växte upp med. Han kom alltid och visade upp sina ungar, och ville förstås ha bröd, franskbröd helst. Jag matade honom direkt ur handen, Bamse var väldigt försiktig när han tog brödet.

Han: Ibland undrar jag vem som egentligen skriver manus till den här såpan. Dagen började i dur, övergick i moll och lagom till 5-o’clock-drinken är det nån som slänger in en närmast övertydlig rekvisita för att understryka dagens tema.
– Regnbågen, denna optiska synvilla som varken har en början eller ett slut och vars skenbara position är beroende av var observatören befinner sig.

Torsdag: och så det här med tapeter…

Hon: kommer det här bli bra? Så kul och så läskigt när tapeterna börjar komma på plats. Utan möbler och tavlor blir de ju väldigt påträngande, i alla fall om man gillar, eller tror man gillar storblommigt. Och det gör jag, men det som skulle vara lugna stora sovrummet är förmodligen för trångt, så det blir nog en swop där. Nä nu vill jag upp till förrådet och hämta alla grejer som ska in så jag ser hur det blir!

Och nu är man ju jäkligt trött på att det fortfarande är frostnätter!!! Hade ju satt ut en del tomater på friland och flyttat ut några chili, gurkor och squash i växthuset. Paketerade in tomaterna ute med fiberduk och presenning när jag såg vartåt det lutade på väderprognosen, och i växthuset har fläkten gått varm. Eller varm å varm, den höjer temperaturen med 3 grader ungefär, och det är alldeles för lite när det så kalla nätter. Men peppar peppar, det ser ut som om det mesta klarar sig. Och snart har vi nog squash till middag, rekordtidigt i så fall. Och tomaterna växer på också. Växthus är grejen. Fast längtar efter att få flytta ut det mesta på friland. Mer av en sport på nåt sätt.

onsdag: Ska staten verkligen vara ett försäkringsbolag?

Han: Måste man vara gammal kommunist för att förvånas över alla krav på att staten ska rädda allt och alla i coronatider?
Till och med frisörerna, dessa de sista fria marknadskrafternas ihärdiga frimicklare, kräver att staten ska rädda deras affärer. ”Statens stöd till näringslivet under coronapandemin når inte frisörerna tillräckligt”, anser branschorganisationen.

De borgerliga partierna har i årtionde krävt att staten ska hålla sig på armlängds avstånd från det fria näringslivet. Men nu slår man till och med Sjöström och Vänstern är brädet när det gäller krav på att skattebetalarna ska intervenera mot de fria marknadskrafterna med nya skattemiljarder. Ulf Kristersson liknar pandemin vid en naturkatastrof för ekonomin.
– Staten ska vara ett försäkringsbolag, säger han.
Generationer av högerns män och kvinnor torde kvida i sin gravar.
Ropen skalla
bidrag åt alla!
– Är det kanske dags att socialisera hela Sverige?!
Varför känns det som en gammal mardröm.

Nåja, det finns företagare som håller den egna fanan högt. Även idag har Johan från Anderssons Måleri arbetet hårt för att Margaretas stuga ska bli beboelig.
För egen del lär jag mig arbetet steg för steg – idag har jag lärt mig av en fackman vad som är basic: frukost kl 09:00, lunch 12:00.
– Resten är arbete.
Idag bröt vi dock mot reglementet och drog över med lunchen i sju (7) minuter eftersom vi ville bli klar med min nya bokhylla.
Men nu står den där – 17 längdmeter vita hyllor – och väntar på att befolkas av allehanda böcker från vårt bibliotek på Södermalm.
Det bör alltså rymma cirka 680 böcker, som nu marinerar i förrådet i gamla Torsmaskiners lokaler.
– Tack Johan! Med en händig målare behöver man ingen snickare.

• 

Tisdag: det här med postorder – och ljusblå äggtulpaner

Hon: Corona (plus avsaknad av Zara i både Kalmar och Karlskrona) gör att jag är hänvisad till nätshopping, vilket är jättekul till en början. Och så himla lätt liksom. Och så blir det lite julafton av det hela, man väntar och väntar med spänd förväntan på att sms:et som säger att varan anlänt till hämtningsstället ska komma. Och så hämtar man paketet, och provar, och inte mycket lever upp till förväntningarna. Byxor storlek 36, minst en halv meter för långa, shorts samma storlek typ 32 i midjan. Eller så är min midja stl 40…

Zaras shorts i storlek small kändes större än medium. Ja, köpte ett par av vardera storlek, just in case… Var nog egentligen ingen skillnad alls på storlekarna. Och returpåsen, var var den… Behåller nog allt. Orkar inte. Tur jag bara testat HM och Zara och inte det dyrare favvomärket Zadig & Voltaire.

Egentligen köpstopp på kläder, har bara en pyttegarderob här, och flera ouppackade flyttlådor med kläder i ett tillfälligt hyrt förråd i centralorten.

Men krukor och andra prylar till mina odlingar är kanon att skicka efter. Likaså min hudcreme, mitt serum och mitt favoritshampoomärke Davines.

Och så till sist en statusuppdatering på min solros:

Han: Jag har ofta fel och jag har gärna fel, men ibland blir jag lite trött på ha rätt. Som jag gång på gång här på bloggen konstaterat: Allt hänger ihop i livets stora cirkel. I morse rapporterade det dagliga nyhetsbrevet PeppTalk till mina uppdragsgivare om att alltmer av shoppingen flyttar ut på nätet i coronatider. Zalando går som tåget gjorde förr och om inte H&M och Zara hoppat på det digitala tåget hade de gamla klädföretagen gått i graven.
Och hon är alltså som vanligt mitt i trenden (se ovan).
– Ska vi slå vad om att när viruset har reducerats till en vanlig hosta kommer vi alla att shoppa det mesta på nätet. De som tror att vi kommer att återvända till alla storslagna shoppingcentra har fel.

• 

Och apropå att allt hänger ihop: I går skrev jag om näktergalen och rödstjärten. Egentligen hade jag bara tänkt publicera en bild på våra tulpaner som poppat upp på sjösidan.
Jag tänkte skriva något putslustigt om den blå äggtulpanen på bilden ovan. Först nu inser jag att Lejonkungen har rätt även här – allt hänger ihop och slumpen inte är en vanlig tillfällighet.
”Äggtulpanen” var en skämt som bara mina gamla Stureplanskamrater skulle ha gått på. Nu skrev jag om rödstjärten istället.
– Men när allt kommer omkring är rödstjärten är den enda fågel som här på udden lägger … just det, ljusblå ägg.

PS: Apropå att vara mitt i trenden i dessa coronatider: Innan jag la ut ovanstående text bad jag henne läsa den. Tyvärr hade hon inte tid.
– Nu ringer Malin och Magdalena. Jag sa ju det, vi ska ju ha virtuellt AW i kväll…

måndag: den ojämlikhet ingen snackar om

Han: På förekommen anledning, ett ämne ingen snackar om. Är jag ensam om att undra över varför kvinnor sedan Poppea Sabinas tid ägnar så oerhört mycket mer tid åt skönhetsvård jämfört med oss män?
Tänkte väl det.
– Jag skulle förstå det om det var hon som stannat till i vårt snår på udden.

• 

• 

Som hon berättat kom näktergalen till detta vårt snår igår. Om han är ett av få belägg för att man i fågelvärlden inte behöver vara snygg för att slå igenom som sångare, stod snårets snyggaste kille för veckans besök i tysthet – rödstjärten.
Plötsligt satt han där utan att säga ett pip. Phoenicurus phoenicurus kommer från grekiskan och betyder ”purpurröd stjärt”, men i mina ögon är det frissan och ansiktet som gör den mannen.
Ja, det bör också sägas redan nu: jag är medvetet sexistisk. I snåret skiljer vi på könen.

Rödstjärten tillhör de fågelarter där hanen är vackert skrudad, medan honorna ser ut som hej kom och dränk mig. Om den manlige guden haft sitt finger med i skapelseberättelsen undrar man varför han klädde så många fågelhonor i smutsbruna städrockar och papiljotter i håret när han karvade fram kvinnliga homo sapiens så mycket vackrare ur en mans revben.
– Eller hur?
Tänk efter: Kvinnan i mitt liv hävdar ofta att hon har så mycket bättre smak än jag. Det räcker att hålla upp en spegel framför oss för att alla ska inse hur fel hon har.
Och även om jag lever i den bästa av världar är kvinnor i allmänhet snyggare än sina män. Dessutom visar vetenskapen att våra kvinnor allt vackrare, samtidigt som vi män ser ut ungefär som vi gjorde när vi bodde i grottor.

Det beror i och för sig på oss män. Det är vi män som ser till att attraktiva kvinnor föder fler barn än mindre snygga, vilket de gör. Den finska forskaren Markus Jokela vid Helsingfors universitet studerade fotografier på 1 244 kvinnor och 997 män under 40 år av deras liv.
– Detta för att se hur attraktiva de varit och hur det påverkat antalet barn de fått.
Slutsats: Attraktiva kvinnor fick enligt studien 16 procent fler barn, och ”väldigt attraktiva kvinnor” fick 6 procent fler barnen än genomsnittet.
Dessutom föder snygga kvinnor fler flickor än pojkar, vilket över tid gör kvinnorna snyggare och snyggare eftersom även våra söner helst gör de snyggaste flickorna i sin generation på smällen.

Studien bygger på tidigare forskning av evolutionspsykologen Satoshi Kanazawa vid London School of Economics som kommit fram till att det är mer sannolikt att vackra föräldrar får döttrar. Han hävdar också att de allra vackraste föräldrarna hade 26 procent mindre sannolikhet att få söner och menar att detta beror på en evolutionär strategi som fanns programmerad i människors dna.

– Om fler attraktiva föräldrar får döttrar och om fysisk attraktivitet är ärftligt så kommer kvinnor logiskt sett över många generationer bli gradvis mer fysiskt attraktiva än män, hävdar alltså Satoshi Kanazawa.Snacka om en ojämlikhet mellan könen som ingen snackar om. Kanske är det detta dramat i vårt snår handlar om: orättvisan som näktergalen egentligen sjunger om och som rödstjärten, den sprätten, försöker tiga ihjäl.
Det hade du inte tänkt på, eller hur?

PS: För egen del har gjort mitt i kampen mot den ojämlikhet som ingen vågar prata om i det här jävla landet. Av fyra biologiska avkommor är bara en tjej.

Söndag: idag kom den till udden

Hon: vi hade hört sägas att Näktergalen skulle vara här redan, men inte hört den. Men idag kom den äntligen hela vägen ut till oss. Den brukar sitta utanför vårt sovrum och sjunga på morgonen och i hagtorn- och slånbärsbuskaget på eftermiddagen, och det var där den satt och premiärsjöng idag.
– Lyssna här!

Svalorna kom igår och började direkt försöka bygga bo i nocken ovanför skjutdörrarna mot havet. Trots att Vilda förra året till slut lyckades runda husses uppsatta skydd av hönsnät och riva ner hela boet med ägg och allt. Så tråkigt. Måste sätta upp bättre skydd i år.

Och så såg jag två gullvivor på promenaden runt området. Jättekul, vet inte när jag såg en gullviva senast. När jag var liten fanns det massor, överallt. Vad jag minns…

Han: Hon gick på promenad och såg gullvivor. ”Jättekul, vet inte när jag såg en gullviva senast”, skriver hon. Då visste hon inte att på eftermiddagen kommer Axel Kielland med fru Bibi på besök på udden. Även det är ett tecken på att vi går mot ljusare tider. Axel och Bibi bor i Köpenhamn och att de är här en bekräftelse på att coronan börjat släppa sitt grepp om våra sinnen och gränserna öppnats.

Om man googlar på Axel Kielland finner man att han är ”biolog og seniorredaktør med speciale i udgivelsen af natur- og naturvidenskabelige bøger gennem 30 år”. Att han överlämnade en tjock bok som present visar i sin tur att Lejonkungen Mufasa har rätt – allt hänger ihop i livets stora cirkel även på en udde.
Nordens flora (Bonniers Fakta, 2020) av Bo Mossberg och Lennart Stenberg är ett nyutkommet praktverk på 975 sidor, vars danska upplaga Axel varit redaktör för.

Den vackert illustrerade floran kvalar in som den tjockaste på udden – fetare än James Joyces Ulysses (821 sidor) och definitivt innehållsrikare än min egen självupptagna självbiografi (699 sidor). Därmed även farligare – om jag inte vaknar i morgon kan det bero på att jag hittats i sängen med svåra skallskador orsakade av fallande bok. Änkan kommer att säga att jag inte ville sluta läsa och måste ha somnat och därvid fått boken över mig. Att boken råkar vara uppslagen på sidorna 658-659 kommer förmodligen att avfärdas som en tillfällighet.
Men läsare av denna blogg förstår att det inte är någon slump att på dessa sidor får vi veta att gullvivan tillhör viveväxterna (Primulaceae) och att det är skillnad på gullviva och lundviva,  jordviva, smalviva, strandviva och andra vivor.  
Och mycket mer.
– Tack Axel!