Författare: kerstinochpeppe

Fredag: imorgon ska det ske…

Hon: skandal är vad det är, jag har inte badat än i år, och snart är det juni. Hoppades nästan det skulle vara kallt så jag hade en ursäkt. Men jag brukar bada ändå bara det är varmt i luften, och det har det ju varit lite till och från i en månad. Kommer dessutom från en”kallbadande” släkt. Min moster badade var dag året runt fram till hon var 95 år. Vid 96 gick hon bort. Hon brukade pryda framsidan på Ölandsbladet, i en isvak, när hon fyllde jämnt. Mamma och pappa badade också typ så länge det inte låg is i viken. ”Ta en kall avvrivning och känn dig som en ny människa” var mantrat i min familj. Ja, jag skäms, imorgon ska det ske. Årets första dopp!!!

Annars har jag bara planterat ut och om, som var dag. Och vattnat förstås!!! Fattar inte hur det kan ta så lång tid och hur jag kan ligga efter när jag håller på från typ sju till fem, utan riktig lunchpaus. Har dessutom blivit förfrågad om att göra ett riktigt jobb, vilket jag inte haft en tanke på att göra mer, nånsin! Men när huvudet sätter igång och klurar på hur man skulle kunna göra så går det inte att stoppa. Och det är ju faktiskt också kul, men har egentligen inte alls tid med det just nu. Hinner ju inte ens bada!!! Men men. Nu är det i alla fall dags för fredags aw, vi har bestämt att sluta ”jobba” kl 15.00 på fredagar och helger, vilket vi inte riktigt höll idag. Klockan är nästan fyra. Skål på er!

Ps. Peppe hamrar på datorn. Fortfarande… fast med en fredags-drink vid sidan om, puh! Frågar vad han gör, ”jag diktar” säger han. Ja, så det kommer nog mer här snart trots att vi passerat sluttid på fredagar… då får väl jag gå och plantera om de där stackars ”urvuxna” tomatplantorna som står och väntar på planteringsbordet.

Han: Okej, det tog lite tid att formulera: Hon har rätt, det gäller att ha rutiner i karantän annars tenderar det bara att bli arbete.
Att bli klara.
– Färdig! Som barnen sa när de var små och satt på pottan.
Men kära fru vi ska ju aldrig bli färdiga!
Det är bara att inse: När vi nu bosatt oss här på vår udde, så betyder det att vi aldrig kommer att gå i mål.
Vi har klivit av ekorrhjulet.

Hade vi jobbat kvar i reklambranschen hade vi skaldat att ”Resan är en del av målet”. Faktum är att jag en gång i tiden deltog i en slogantävling för British Airways med denna pay-off. Nej, jag vann inte. (Jag vann inte heller wienerkorvskorvsproducentens dito tävling med den filosofiskt oantastliga slogan: ”Allt har ett slut – utom korven som har två”).

Bla, bla, bla tänker du som inte tillhör Riskgruppen och inte lärt dig att förhållandet mellan ”resan” och ”målet” är en central fråga i europeisk filosofi. Länge var det stridsfrågan inom arbetsrörelsen.
– Rörelsen är allt – målet inte, sa den reformistiska socialdemokratins främste ideolog Eduard Bernstein i polemik med de revolutionära kommunisterna som hävdade att ”målet är allt” – och att alla kostnader under resan i form av död och terror därför var befogade.
Och den kampen pågår varje dag här på udden. För den röda feministikonen Rosa Luxemburg var målet allt – ”och rörelsen bara en spontan blixt från kapitalismens allt mörkare himlar” som skulle sätta arbetarmassorna i brand. 

Nåja, jag erkänner. Ämnet var trots allt behovet av rutiner och förmodligen drog fingrarna iväg lite längre bort längs tangentbordet än jag avsett. När jag tittar upp har hon lämnat vår trevliga samvaro kring fredagsdrinken för att rädda några plantor undan solen.
Å andra sidan: Ätandet är puddingens bevis. Hon bekräftar vad jag lite omständigt försökt förklara:
– Varje dags resa är allt som betyder nåt, målet intet. Vi ses i morgon!

torsdag: Naturens palett blir allt fylligare

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Somliga dar blir jag medveten om alla färger som omger mig här på udden. Är det konstigt att det är svårt att komma igång med måleriet.
– Vad ska jag bidra med?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Visste du att färger i naturen beror på våglängden på det ljus som utstrålas från ett föremål och det i sin tur beror på det infallande ljusets spektrum och på vilka våglängder som reflekteras av föremålet. Exakt hur vi människor sedan uppfattar färgen beror på vad som händer i ögonen och hjärnan.
Den som formulerar saken på det sättet sitter nog inte i en solstol i lä och bara tittar sig omkring i vår trädgård.

Hon: fint Peppe. Och att du tagit bilder på mina tomater och chilis också. Inte bara på lastbilen som kom med köket… och min solros, som nu börjat vissna. Tror du missat att din faktiskt blommar nu 😉

Han: Tack min fru för att du bryr dig om mina barn som vore de dina egna.

onsdag: Karantän eller inte – Vida museum here we come!

Han: Morgonens rapport är skickad. Hon vaknar. Vi äter frukost. Vi läser tidningarna, jag gårdagens.
– Karantän eller inte, till Vida museum måste vi åka i sommar!
Det här är orsaken: År 2002 följde låtskrivaren, musikern och konstnären Olle Ljungström med filmaren och konstnären Pål Hollender till Afghanistan för att medverka i en dokumentärfilm. Ljungström förde dagbok, såväl noteringar som teckningar och fotografier.

– Dagboken försvann. Olle gav bort den, men kunde inte minnas till vem, berättar galleristen Börje Bengtsson i Barometern. ”Åren gick. Plötsligt någon gång i början på 2010-talet dök den förlorade dagboken upp på en konstauktion. Börje Bengtsson ropade in den.”
– Den bestod av en bunt A4-papper samlade i en mapp, säger han.
Olle Ljungström och Börje Bengtsson började förbereda en utställning. De hann inte bli klara innan Ljungström gick bort våren 2016, 54 år gammal och nu ställs bilderna ut på Vidamuseum på Öland.

Olle Ljungströms dagbok försvann alltså. ”Han gav bort den, men kunde inte minnas till vem”, säger polaren Bengtsson.
– Hon vet.
Åtminstone vet hon vart delar av dagboken från Afghanistan tog vägen. De hamnade på reklambyrån Garbergs i Stockholm. Byrån hade pappersbolaget Södra Cell som kund och några begåvade kreatörer (inklusive kvinnan i mitt liv) hade kommit på att ingen tänder på pappersmassa, men gärna smygläser andras dagböcker.
Alltså bjöds 53 mer eller mindre kända svenskar in att skriva dagbok under en vecka var året 2002.  
Bland dem Ljungström. Han var traumatiserad och orkade inte skriva, han ritade sin vecka i Afghanistan.

Varför även jag minns Ljungströms teckningar? Som vän till byrån (hon jobbade där) fick jag i sista minuten hoppa in som ersättare för någon viktigare som svikit, utan ersättning. Bland de andra skribenterna: Staffan Heimersson, Camilla Lind, Lovisa Burfitt, Lotta Lundgren, Claire Wikholm, Helen Billgren, Jesper Waldersten, Stina Lundberg, Magdalena Forsberg, poeten Kristina Lugn, Bo Strömstedt, Jan Malmsjö och fotografen Denise Grünstein.
Jan Myrdal skrev om Balzac. För egen del skrev jag om min pappa och om ännu en skilsmässa.

Jag minns inte om Olle Ljungström var med, men jag minns att Myrdal och jag träffades på en mottagning på reklambyrån när boken var klar. En gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaden. Möjligen står Myrdal kvar där. För egen del vet jag inte längre var barrikaden går.
Det är inte Myrdals fel. Han var en av de första i Sverige som skrev om krigen i Afghanistan. Hans essäsamling Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) förändrade min världsbild. Senare växte avståndet. Men det är konstigt att ibland gillar man människor mer ju mer oenig man blir i olika sakfrågor.
– Jag hör att du har blivit fin, sa Myrdal.

Jag hade blivit chefredaktör på en rosa affärstidning och det höll han koll på.
– Hade inte så många jobb att välja på, sa jag. Allt jag kan lärde jag mig på Gnistan. Och det vet vi båda vem som lärde oss allt på den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.
Myrdal skrockade.

Dagboken må vara ett reklamprojekt, men är en imponerande samling texter. Här på udden har vi av någon anledning en engelsk utgåva. Jag bläddrar i den ibland. Designen med olika papperssorter är ett konstverk i sig och Olle Ljungströms bidrag sticker ut som en påminnelse om att världen var större än reklambranschen och svensk massaindustri:
27 died straigt
137 were injured
I can’t rembember
Everyone’s name
Girl turns into powder
Girl turns into powder – I’m watching

Naturligtvis måste vi åka över till Öland och Vida-muséet när Überstormführer Tegnell tillåter det. Eller hur?

• 

• 

Hon: ja, det måste vi. Längtar alltid lite till Öland överhuvudtaget. Och så har jag ju gravarna att sköta om i Borgholm, borde jag göra oftare nu när jag bor så nära.

Tröttnade på att vänta och satte ut en hel del chili på friland, utan avhärdning. Har redan straffat sig, massor av vita blad från solskador. Har ju fler som tur är… har fortsatt sätta ut tomater, kommer mer bilder en annan dag. Trött, varit och storhandlat i Jämjö också. Hade gjort slut på typ allt. Jämjö ligger 2,5 mil söderut så det tar ett tag. Minimerar handlingstillfällena både därför och pga Corona. Gillar att koka soppa på en spik, så vi klarar oss länge.

Han: På förekommen anledning eftersom ni läsare undrar: Självklart respekterar jag de senaste påbuden från Überstormführer. Folkhälsomyndigheten håller fast vid att 70 år är en fortsatt lämplig gräns för äldre som behöver skydda sig särskilt mot smitta.
– Oss. Vi.
Även om vi undrar.
– Folkhälsomyndigheten har ju sedan en tid talat om att de ska rucka på de här besluten och det har funnits jättemycket förväntningar, säger professor Ingmar Skoog, som är föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, till TT. Skoog önskar att Folkhälsomyndigheten varit mer transparent om vad som ligger till grund för beslutet.
– Det hade varit bra om de öppet kunde redovisa vilka siffror de använt för att komma fram till slutsatsen. Det tycker jag att de äldre kan vara värda, säger Skoog.
Instämmer.
Men som sagt, jag är inte Napoleon. Och jag har inte deporterats till den vindpinade ön St Helena. Även om det just nu kom en oskön vindby från nordväst, när jag sitter ute och skriver denna dagens sista notering.

Tisdag: brutala bröder är grejen…

Hon: ville sätta bärbuskar längs hela staketet utanför Margaretas hus men Peppe sa att det är meningslöst för det kommer komma upp en hemsk växt där som inte går att få bort, även Margareta hade hatat den. Min kompis och granne Ancy kom förbi när de började komma upp och sa direkt, det där är parkslide, invasivt ogräs, hopplöst men ganska vackert… vet inte om jag håller med men gav upp och satte buskarna på annat ställe.

Men så hittade jag lösningen i DN i söndags. Grisar!!! Jag som hade tänkt skaffa ett par höns och kanske kanske en get… men grisar, hoppas det funkar med små minigrisar då. Kanske testar med kvävning först. Hans idé, presenning i några år, sen kvävs de.

Han: Dagens ämne för Riskgruppen på udden var given. ”Nya coronabesked för ’yngre äldre’ väntas senare i dag”,var budskapet från mina yngre kollegor i mediefabriken.”Folkhälsomyndigheten väntas under tisdagen presentera nya rekommendationer till gruppen som kallas ’yngre äldre’, det vill säga personer över 70 år som är friska.”
Ett besked som välkomnas av Pensionärernas riksorganisation, PRO.

– Det är ju den dagen vi ser fram emot, sa ordföranden Christina Tallberg på förmiddan.

• 

Redan där blev jag tveksam. Tveksam om jag ens tillhör de yngre äldre. Tallberg fick det att låta som om jag likt Napoleon hade deporterats till den vindpinade ön St Helena i Atlanten.
Kändes inte så när jag intog min frukost på sjösidan efter några timmars välbetalt och fritt arbete bakom datorn. Strålande sol och frånlandsvind. Fyra dagstidningar på papper och digitalt, fru som bestämmer sig för att klippa gräs i flip-flops, två sömniga katter och den ensamma hägern på sin sten, i motljus inte helt olik våra barndomssnidade ”tv-hägrar”.

Jag har visserligen inte fått lämna udden idag. Behövdes inte, eftersom alla viktiga människor kom till mig. Ove från Hemtema kom för att laga vår diskmaskin och ett under skedde! Han plockade ur den, rengjorde förgasare, bytte topplock, rensade kranskärl i vänster kammare (eller vad han nu gjorde).
– Vi hade redan bestämt oss för att köpa en ny maskin, men för en gång skull drog slit-och-släng-ekonomin nitlotten.

Sedan kom Håkan inifrån viken och fixade låset till Margaretas stuga. Ett lås som mina okänsliga fingrar och skruvdragare bara delvis fått att passa – trots svordomar, milt våld (oaktsamt våld, som Paolo Roberto skulle ha sagt) och 5 återbesök hos Boris på Lindbergs. Med varsam hand återställde Håkan låset i ursprungligt skick – fråga mig inte hur men även han fattar hur mekanik funkade inte allt blev digitalt.  

Slutsats? Lägg till att jag hittat vattenläckan bakom stugan och att båten äntligen ligger i sjön. Glad har jag varit hela eftermiddan. Hade nästan glömt att Anders Ternell skulle utfärda någon slags amnesti och la mig i soffan för att lyssna på presskonferensen.
Vaknade efter en och en halvtimme och blev informerad av en yngre person i min närhet att inga lättnader hade offentliggjorts – den store folkledaren hade inte ens varit med på presskonferensen.

Läser på sociala medier att det inte blir någon ändring för de ”yngre äldre” utan restriktionerna för alla personer över 70 år ligger fast.
– Håller vi fast vid 70 år så tror vi att vi gör den största nyttan för människor som följer våra råd och anvisningar, säger Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör.

Tack och lov.

Hon: inte bara klippt gräs, hela mina dagar går åt till skötsel av tomater och chili, ändå ligger jag hela tiden efter. Nästa år ska jag vara mer måttfull, i alla fall vad det gäller just tomater och chili. Man kan ju plantera annat också, blir ju lite ensidig kost annars… lagade iof dagens middag på bl a årets första squash. Och så hann jag med att baka två små limpor.

måndag: Uppsajsar det inre livet

Han: Får ett mejl från Anders O, en gammal kompis i mediebranschen. Vi har utbytt positionsbestämningar och hans slutsats: ”Tycks som vi båda downsajsar det hektiska livet för uppsajsa det inre livet. Typ.
Precis så.
– Downsajsar och uppsajsar.
De kom, underhöll och bloggade. Efter att Ugglorna flugit in över udden och nu lämnar redet får jag tillfälle att återgå till mitt inre liv. Har hämtat boklådor från lagerlokalen på gamla Torsmaskiner (bakom Freds & Tobbes lunchbar) i Torsås för att fylla på mina nybyggda bokhyllor. I flyttlåda 7 greppar jag Jan Schermans självbiografi ”Räkna med känslorna – tankar från en murvel som blev börs-vd” (Norstedts, 2014).

Känslan är nog att jag inte har läst boken från pärm till pärm. Janne får skylla sig själv. På releasepartyt på Norstedts mötte jag Daniel Sachs, vd på Proventus som 2005 blev ny ordförande på TV4 och därmed Jan Schermans chef.
– Skitbok, sa Daniel. Det finns inget personregister så man kan inte se om man är med.
På goda grunder anade Daniel att han skulle få sina fiskar varma och ville läsa skiten först. Men Janne hävdade att han medvetet skippat personregistret ”för att tvinga alla att läsa hela boken”.
Det funkar naturligtvis inte så.
Mediemänniskor vill läsa om sig själva och det tog jag fasta på när jag ett decennium senare fick för mig att skriva en motsvarande självbiografi.
– Den inleds med ett 23 sidor långt register över alla omnämna. Fel! I den 4:e upplagan, som kom för några månader sedan, upptar personregistret 26 sidor i början av luntan.

• 

• 

Oeniga har vi varit. Överens desto oftare. Särskilt om livets väsentligheter.
– Jag vill inte bli ihågkommen som vd när jag dör. Nu vill jag skriva och måla, sa Janne när han ringde och berättade att han sagt upp sig som VD på TV4.
– Välkommen över till de fria agenternas rövarband!
Säger jag. Det tar ett tag innan bitarna faller på plats, men en dag sittar han i min ateljé, dressed for success i lila kavaj och Slas keps. Uppfylld av guldfiskentusiasm börjar han måla på en duk, en intressant bild han burit inom sig sedan han var pojke i Linköping.

Penseln följer kanske inte riktigt minnets konturer, men det gör inget.
– Det är alltid svårt att börja, säger jag uppmuntrande. Att måla är som att skriva och jag kunde ha citerat Sven Lindqvist: “Du måste helt enkelt stå ut med att du är så dålig som du är. För bara om du vågar vara dålig idag så blir det en text. Och om det bara finns en text kan det bli bättre i morgon. Och ännu bättre i övermorgon. Och – gudomlig på fredag … Det behöver inte bli bra. Nästa dag blir det lite mer och lite bättre. Låt det därför bli dåligt. Det ska bli dåligt! Det är bara genom att våga vara så dålig som du verkligen är, som du kan bli bra igen.” (Sanningskonst, Bonniers, 2018).

Sedan intar vi Schermans utsökta calvados, medhavda spanska jamón och tyska korvar. Janne är medlem i Korvakademin, så det var inga vanliga korvar. För egen del har jag upptagits i K.O.R.V – Korvakademiens oförtrutet runda vänner – akademins stödföreningen för wannabees.
Sju år senare hänger Jannes duk fortfarande kvar i min ateljé på Hornsgatspuckeln vid Slussen. Det är inget problem. Jag vet att Scherman alltid är på väg hit. Han har bara än en gång stannat till på vägen med nåt mediejobb som han inte kunnat motstå.

Han har slutat förr. Och börjat. Inte för inte fick han vid ett av sina avhopp från mediebranschen en avskedspresent från vd-kollegorna Hans- Holger Albrecht och Manfred Aronsson på MTG:
– En enkel biljett till Hotel California i San Francisco.
Den som känner sin Eaglesamling minns den bärande slingan: You can check out any time you like, but you can never leave.
Vilket ger mig möjlighet att berätta hur vi träffades. Den historien börjar i februari år 1993. Världen står som vanligt i brand, Sverige inleder förhandlingar om medlemskap i EU och kvällspressen toppar dagens utgåva med krigsrubriken ”Känd sosse slog ner TV-man”.

Sossekändisen var Klas Eklund, tidigare rådgivare åt Olof Palme och en i kretsen kring finansminister Kjell-Olof Feldt.
– Kort sagt: en tiotaggare.
Under en intervju blev Klas förbannad på Kalla faktas redaktör Jan Scherman och knuffade till honom. Jag har glömt vad bråket gällde, men Janne polisanmälde Eklund och det hade jag synpunkter på. I en ledare skrev jag: Visserligen behöver Scherman all reklam han kan få för sitt ’Kalla fakta’, men fjantigare affär var det länge sedan massmedia broderade ut. Möjligen kan vi acceptera att en småvuxen journalist överreagerar när han inser att hans ord faktiskt betyder någonting för berörda människor – det är ju inte alltid vi journalister inser att våra offer blir sårade, ledsna, förbannade.”

TV4:s ledning hävdade att bråket visar att ”vi håller på att glida in i hotfull framtid” där journalisternas arbetsvillkor hotas.
Jag har en avvikande uppfattning: Herregud vilket snömos! Att ropa på polis för den här struntsaken är i bästa fall bara skvallrigt, i säm- sta fall ett simpelt försök att öka intresset för ett program som ständigt slåss mot låga tittarsiffror. Oavsett svaret ligger vår sympati efter ’misshandeln’ odelat hos Eklund. Och det var väl inte meningen?
Opinionen var däremot delad. Janne fick stöd av journalistskrået. Pelle Wendel på Expressen gav Klas Eklund ett ”Rör inte min kompis!”-märke.

Andra såg i Klas Eklund en ställföreträdare som satte de jävla murvlarna på plats. Lustigkurrarna ville kampanja för att ‘Lillen’ Eklund skulle utses till Pressombudsman – smeknamnet lånat av den svenske tungviktsboxaren Anders ’Lillen’ Eklund.
Jag kände inte Jan Scherman vid den här tiden, vilket förklarar att jag var så tuff bakom tangentbordet. Thomas Kanger, då reporter på Kalla fakta, var däremot kompis med oss båda.
– Den där Engberg, han är väl inte så jävla lång heller, sa Scherman som nu var arg även på mig. Thomas, som är en bra kompis (och ganska lång) insåg att han måste ordna en försoningslunch.

Tyvärr dök medlaren inte upp på restaurang Grodan. Det gjorde däremot en surmulen Jan Scherman (den mannen kan se sur ut!). Han spände ögonen i mig redan vid dörren, närmade sig mitt bord med uppdragna axlar, sträckte fram kardan och sa:
– En och sjuttiotre.
– En och sjuttiofem, svarade jag och tog näven.
– Jävlar, sa Scherman och på den vägen är det.
Som sagt: Inte för inte heter boken jag håller i handen ”Räkna med känslorna”.

Söndag: och nu fick även Frun sin röst hörd

Kaptenens fru: Jag fick aldrig ta över rodret igår. Husmorssysslorna fyllde dagen med förberedelser inför chilidrottningen Kerstins födelsedagsmiddag. Under tiden styrde kapten Uggla från ryggläge med slutna ögon rakt ut till havs. Tror att han drömde om sin anfader amiral Claes Johansson Uggla som under slaget vid Ölands södra udde följde med sitt skepp regalskeppet Svärdet i djupet den 1 juni 1676. Från Peppes och Kerstins udde skymtar vi tydligt Ölands kustlinje i klart väder. Där ute någonstans försvann det stolta skeppet med man och allt. Kanske amiralen i likhet med ättlingen kapten Uggla råkade nicka till och kom ur kurs?

Vi som ibland är på båt vet att sjön suger. Maten smakar ju aldrig så bra som då. Vad blir det till middag?, hördes kapten Uggla yrvaket ropa mitt i sjöslaget. Oxfilé? På min ära! Nej, jag menar förstås till Kerstins ära. Efter trerättersmiddagen, värdinnans finvin och värdens botaniserande i det geniala barskåpet utformat som en lönndörr i bokhyllan ville inte bara kapten Uggla sova…

I dag är en annan dag. Fjärde dagen på udden. Söndag. Fyren Garpen står ståtlig i diset. Aprilväder i maj med sol och hot om regn. Och sista natten med gänget ikväll. Tack för denna gång❤️

DAGEN EFTER: gästsbloggarna tar över rodret

Kapten Uggla: Idag tar jag över befälet eftersom det igår var sjöslag på udden. Sjutton spydde, fyra dog.Vi hade fått för oss att förfira Kerstin som fyller år först idag.Det skulle vi aldrig gjort. I skrivande stund, med darr på manschetten och sms-fingret, ligger raklång i soffan  och spanar ut över fjärden mot fyren Garpen som knappt syns i det regngråa diset.
Änglarnas kiss smattrar mot blecket och rinner i små strömmar längs det stora panoramafönstret i  Margaretas strandbungalow   (PK:s senaste inmutning). Med havet så nära (tio meter från stugknuten). Känns som jag kurar uppe på fartygets kommandobrygga. Jag är kapten…ända till min (efter)kloka fru väcker mig ur dagdrömmandet. ”Jaha, ännu en förspilld dag”, säger Mia med en klämkäck röst. Så där brukar hon säga när jag försöker hämta krafter för ytterligare en dag med slit och släp. Även om jag inte delar min frus lutherska inställning börjar Ågren  ändå bygga bo uppe tankeverksamheten. Hela förmiddagen slår hon lovar runt min viloplats. Skramlar lite extra med porslinet. Jag sover räv. Och vägrar låta mig provoceras.

• 

• 

• 

Men. Behöver Kerstin och Peppe hjälp? Förmodligen inte. Det vill de sällan. Fast de jobbar som små illrar hela dagarna. Springer hit och dit över ägorna ute på udden. Kerstin påtar med Chillin, för dagen invaderade av en  lusarmé som hotar hela plantaget. När Peppe inte springer som en skottspole över däcken med skruvdragare och cirkelsåg plitar han på rapporter om vår omvärld som visst ska lugna ett gäng direktörer i storstan. Ständiga förbättringar, alltid nya utbyggnader. Han verkar ha bråttom med deras mausoleum. Men nån hjälp vill han inte ha. Tycks vara nöjd med en corona-gles publik f”Nej, ta’t bara lugnt. Det här är inget arbetsläger. Ni är våra gäster”, upprepar P och K i kör som ett mantra.

När jag tänker på gårdagen, lyser solen varmt. Vilken dag. Sol, vind och vatten och många alternativa platser med lä.Låg och läste och lyssnade, om vartannat, i och på, Westös Den svavelgula himlen. Det får bli dagens boktips. Mitt bästa på länge.   Vid fyratiden kom de godaste grannarna, Ancy och Håkan och boxern Eddie över på en Aperol och ostkex.  De blev kvar på middag. Ugnsbakad lax, romsås och färska potäter. Och allehanda drycker och goda ostar; roquefort, brie, gruyere och nån get…   Sen satt vi kvar och diggade gamla låtlistor på Spotify och förfasade oss över de yngre generationernas puritanism, nymoralism och deras förbannade fäbless för folkdomstolar. För den som är sugen på livet, att leva, beredd att testa det mesta, göra fel och göra om, är samtidens kränkta fördömanden  en Golgatavandring.

Kvävande.Måste sätta stopp här. Det är en ny dag, visserligen långt liden, klockan närmar sig fyra, det betyder Drink Time borta hos Kerstin och Peppe. Mia och jag ska visst laga middagen. Ceviche och Coeur de filet Provencal. Måste erkänna: Mia gjorde jobbet. Middagen blev en succé.Och tårta, förstås! Kerrman fyller ju år, gängets minsting hunnit bli femtioåtta.Hipp, hipp, hippa!   Nu har det gått ett par timmar. Middagen är väl aväten. Sitter i soffan inne hos PK. Allt är stilla. Det ovala soffbordet i finrummet är dukat; chockladnoussetårta, kaffe och sliskgod Grand Marnier.
Skön känsla av svensk landsbygd.

Fredag: bladlöss, grrr…

Hon: vaknade tidigt, mulet men vindstilla och skönt ute. Förutom sjöblött efter rejäl och oväntad regnskur inatt. Alla kuddar till utemöblerna dyngsura. Mitt fel, brukar vara supernoga och ta in dem på kvällen eftersom havet gör att allt blir otroligt fuktigt här även om det inte regnar. Men när Peppe frågade sa jag nej, det ska inte regna och solen kommer torka dem imorgon bitti…

Men det visade sig vara ett litet problem. När jag började vattna chilin inne i lugn och ro, alla andra sov, såg jag att det kryllade av bladlöss. Panik!!! Ut med de värst drabbade, fram med artilleriet, Neemolja och såpa i mängd. Har gått igenom alla plantor, typ 200 stycken, tagit hela dagen. Från halv sju till drinkgästerna kom vid fyrasnåret. Fick bli grillchips från kiosken som tilltugg, och sen spontan middag på det som fanns i kylen. Blev ändå en himla bra fredag 🙂

Ps. Han har skrivkramp och Hon fyller år och behöver ledigt, så imorgon har Peppe&Kerstin två spännande gästbloggare, Burton&Taylor…

Torsdag: Stjärnögon och ”Monet”

Hon: älskar när hela ”trädgården” svämmar över av stjärnögon, det händer inte varje år, men i år kom de. Och så min Monet under syrenen. Vet inte vad penslarna och staffliet tagit vägen bara, han skriver förmodligen på Hajen version sjuttioelva, fast han borde måla på ett porträtt. Fast nu står han vid grillen, inte hans bästa gren, men det gör inget.

Annars har jag ägnat dagen åt utplantering av mina tomater, vilket jag älskar att hålla på med. Och resten av gänget har gjort det de gillar, chillat och druckit Aperol. Just det där med Aperolen har jag också sysslat med, mellan plantorna.

Onsdag: Château Margareta smygöppnar

Hon: det var ju det här med avstånd, så vi bestämde oss för att smygöppna. Okej, det finns inget kök och ingen dusch. Göran, elektrikern, var här och klippte av all el för ett par veckor sedan. Jag kommer tillbaka sa han, men han sa inte när… men Peppe har fixat skarvsladdar och luftvärmepumpen går för fullt. Ficklampa finns på toa. Vin i vinstället och jordgloben är välfylld. Vad kan man mer begära? Bästisgäster förstås, och eftersom man bara får köra bil i två timmar borde de vara här snart. Nähä, nu måste jag skynda. Drink, shaken not stered, serveras vid fem. Senast!

Han: Vi har tidigt konstaterat att tiden går fortare när man blir äldre. Enligt forskarna beror det på ju äldre vi blir desto mindre förvånade blir vi över saker och ting och det betyder att hjärnan kräver mindre tid att bearbeta och strukturera intryck, vilket tar tid och i sin tur gör att vi tycker oss uppleva mindre än när vi var unga och det tänker jag när jag för sjätte gången där här veckan åker till Lindbergs byggmarknad och nu väntar på Boris.
Boris och jag har en affär ihop (läs: lås till Margaretas schattåå (omöjligt att stava för en ordblind f d redaktör) och nu är Boris ute på ett ärende och sitter och väntar och ser plötsligt en bild som sammanfattar hela situationen: