Författare: kerstinochpeppe

måndag: tillbaka till framtiden tack vare hennes sockerkaka

Han: Hon tog de sista äggen till sockerkaka. Det var det värt. Hennes sockerkaka är god, för att säga magisk. När jag biter i den påminner den mig om en tid som flytt lika fort som de förlorade äggen.
Äggen köper vi hos Ola, Bonden. Jag känner honom inte, men så länge jag minns har vi köpt ägg och potatis och glass i Olas självbetjäningsbutik butik i Bröms – ett stenkast från Milastenen, monumentet över freden i Brömsebro år 1645 där danskarnas hatkärlek till oss svenskar började gro eftersom de torskade och vi vann.

Nå, ämnet för dagen: ägg. Läser Ägget, ”en lärdomshistoria” som vännen, den energiske Mats Ekdal skickat oss. Essäsamlingen innehåller allt du behöver veta om ägg.
– Köp den, läs den!
Särskilt om du är matintresserad, förstås. För egen del fastnade jag redan på sidan 37 där Mats berättar om sitt möte med legenden Ria Wägner. ”Matminnen är ofta de bästa minnena”, sa Ria till författaren. Men matminnen är vanskliga. ”Det var just då, vid den åldern, i den atmosfären, den där dagen, i det rummet, tillsammans med just de vännerna som den utsökt vällagade rätten i den harmoniskt avvägda keramikformen var en upplevelse”.

Säger Ria Wägner till Mats Ekdahl och med ens får Kerstins sockerkaka samma roll i min mun som mandelkakan i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Så här hänger det ihop: Om du som läser det här inte tillhör Riskgruppen 70+ vet du förmodligen inte vem Ria Wägner var. Hon var Sveriges första tv-kändis. Redan år 1956 började Sveriges Television sända hennes program ”Hemma med Ria Wägner”.Då ska du veta att 1956 var ett oroligt år i världen. I Sovjeunionen gör Nikita Chrusjtjov upp med pesonkulten kring Stalin, men det hindrar inte att sovjetiska styrkor krossar den folkliga upproret i Ungern och samma år bryter krig ut om vem som ska kontrollera Suezkanalen.

Nå, Rias populäritet beror inte på att hon diskuterar dessa ämnen. Tvärtom hon är den första i en rad programledare som gör mat, inredning och stil till huvudfrågor. Ria blandade mat, glamour, musik och konst. Hon är originalet bakom floran av dagens matprogram.
Det handlade om attityd. Som Mats Ekdahl påpekar blev ”Ria-vinken” en symbol för en nytt sätt att bygga relationer med tittarna. Ria hade varit i Italien och sett en programledare avsluta sitt program med att vinka ”bakvänt” med svenska ögon sett.

I Italien vinkar man folk till sig, förtydligar Mats, inte ifrån sig och det är just det som är madeleinkakan i Prousts linblomste: Ria Wägner Fanclub var den första förening jag var med och grundade.
Bas: Strömsund, Jämtland. Tid: 1961–66, ungefär. Idégivare var Anders Jarefors, min första sambo och ”storebror” när jag som 12-åring flyttade hemifrån för att gå i realskolan och gymnasium. Jag minns inte hur och varför idén föddes, men Anders skrev till Ria och fick hennes namnteckning som vi fäste på våra svarta polotröjor.
– Självklart la vi oss till med hennes bakvända sätt att hälsa. Det blev en lokal trend som till och med lärare snappade upp.

Resten är en historia i svart och vitt. Och eftersom jag redan är nostalgisk: Mat är kultur och i samma kulturella myr som Rias fanclub grodde, föddes även kulturföreningen Sällskapet Lajbanerna. Initiativet togs av Hasse Ollander och Sven Simonson, som varit på Windsorfestivalen och sett The Who slå sönder sina gitarrer. Min roll var marginell, jag målade dekor.
Dessutom var det på Lajbanerna jag ställde ut mina första målningar och en skulptur. Även en rödmålad Jesus på korset väckte uppmärksamhet.

Viktigare: Lajbanerna blev en kulturinstitution, som gästades av amerikanska och svenska jazzmusiker, men även av storheter som Robban Broberg, James Hollingworth, en hes Fred Åkerström och Van Morrisons band Them. Och den ende kultförklarade musiker jag känt slog sina första offentliga ackord på Lajbanerna.
Han heter fortfarande Kjell Höglund och är numera legitimerad legend. Wikipedia ger fakta i hur den resan började: Han gick på Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, där han bodde på elevhem och bildade ett gitarrband, Elevhemsgänget eller The Fairlines … I Strömsund fanns då en aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar och konsthappenings. 1960-talets svenska visvåg kom även till Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar och där började Höglund så småningom sjunga egna visor.
Enligt en annan källa inledde Kjell sin karriär på ”ett populärt ställe i Strömsund som heter Sviten”. Det måste vara sant eftersom även det står på nätet.

Sviten var en liten inredd vindsvåning på en ladugård med utedass. Här bodde Jarefors och jag, men många andra passerade. Enligt Jarefors dagbok hade vi under en månad 400 besökare (!) i vår etta. Anders var för övrigt en tid ihop med Kjells lillasyster Ulla-Britt. Kjell skrev redan då fantastiska texter, men Ulla-Britt lät glad och lycklig långt innan hennes storebror tyckte sig höra ljud från våningen ovanför.
Den uppgiften saknar stöd i skriven text, men är sånt en man minns. Den bästa intervjun med Kjell finns för övrigt i Anders Sundelins Konsten att berätta en historia (Ordfront). Anders och Kjell bodde på elevhemmet i Strömsund och det märks på frågorna. Till provenancen hör att intervjun ingick i den serie intervjuer som Anders skrev för Resumé på mitt uppdrag någon gång i början av 90-talet under vinjetten “Konsten att berätta en historia”.

Kjell Höglund har inte hyllat ägget i sina texter, så vitt jag vet. Reklambyrån King fick däremot ett Guldägg 2019 för Svenska spel-kampanjen ”Man vänjer sig” med Kjells låt som ledmotiv. Och när jag tänker på det… nej nu räcker det.
Ätandet är inte bara puddingens bevis och käre fru – så här långt bort i tiden kan en man hamna genom att doppa din sockerkaka i en kopp kaffe.
– Tror jag tar en bit till.

Hon: det var närgånget… jag tror jag visar några närgångna på mina Brandywine som redan börjar bli stora. Har ett praktexemplar i växthuset. Blir spännande se hur det går, den kan ju kanske inte bli lika hög och vidlyftig som ute. Den har redan tagit över hela bordet framför soffan.

Har två brödbak på gång sen imorse, en gotlandslimpa och två nattgästa baguetter (fast dagsgästa i det här fallet). Få se om det faller lika bra ut som sockerkakan igår. Började inte så bra…

Han, igen: Den grekiska filosofen Herakleitos visste nog inte att han skulle gå till historien för att han i förbigående råkade säga att en man inte kan stiga ner två gånger i samma flod. Sannolikheten är stor att jag inte kommer att gå till historien överhuvudtaget, men dagens iakttagelse finns nu på pränt:
– Man kan inte gå in i hennes växthus två gånger samma dag utan att allt har förändrats där inne.
Jag vet inte vad hon matar sina plantor med, men nåt är det som får allt att fördubblas i storlek från en dag till en annan.

Inte undra på att klagar hon över att hon inte hinner med. Och vad har jag uträttat idag? Ria Wägner konstaterade att ”livet har blivit så fullt av brådska att vi inte har tid att ägna matlagningen de timmar och det sinneslugn som ger det allra bästa resultatet.”
Sant, så medan hon dresserat sina plantor och bakat bröd har jag tagit mig tid att laga dagens middag. Korv stroganoff a la Markus Aujalay. Inget märkvärdigt, men Scans falukorv ska bli nåt extra extra allt om man adderar dill och tre sorters senap.
Återstår att se om det får henne att doppa sleven i samma stroganoff två gånger.

Hon: ha ha, var det därför du undrade om jag inte skulle ta mer. Hade jag gjort ändå. Var supergott!! Brukar ju inte var sååå förtjust i korv stroganoff på falukorv, och föredrar ju definitivt biff stroganoff. Men denna tar upp kampen, helt klart. Och nu är första brödet klart och baguetterna i ugnen. Ser ok ut, provsmakning återstår. Blir till frukost.

söndag: Även denna dag är värd att firas

Han: Vilodag. Sol, ingen blåst från nåt håll. Ensamma hägern vilar. Katterna tar också ledigt efter att ha sovit bort två dygn för att slippa vinden. Jimmie Åkesson passar på att utnyttja vilodagen till att mobba Anders Tegnell. Det var en tidsfråga innan oppositionen skulle vädra morgonluft och inse att mediedramaturgin bygger på att man först blåser upp hjälten för dagen för att sedan – när publiken börjat tröttna på showen – sticker hål på ballongen.

Så vad gör en man som lämnat denna mediecirkus? Lite pyssel bara. Har kanske börjat måla. Firar med att bjuda mig själv på favoritlunch på en burk Bullens och stort glas vatten med 4 sorters färsk chili.
– Jodå, hon får smaka. En.
Hon ser inte ut som om riktigt förstår storheten hos pilsnerkorven som fått sitt namn av skådespelaren, matkåsören, kocken och kokboksförfattaren Erik Berglund, som tillverkats sedan år 1953 (nio år innan hon föddes) och vars stilrent designade burkar visar att produkter inte behöver relanseras bara för att nyanställda marknadschefer vill att historien ska börja med dem.

Bullens pilsnerkorv borde stå på alla fina krogmenyer dessa dagar när vi undrar om och när eländet ska ta slut. De första pilsnerkorvarna producerades av Alvesta slakteriförening. Produktlanseringen förgicks av ett stort utbrott av salmonella med ursprung i Alvestas slakteri. Totalt 9 000 smittades och 90 avled i epidemin, denna varma 1950-talssommar.
Jag läser på Wikipedia: Som en följd av epidemiutbrottet höll sig skeptiska konsumenter en tid framöver borta från köttprodukter, särskilt sådana med namnet ”Alvesta” på etiketten. Den nya korvprodukten var ett sätt att sälja in en garanterat salmonellafri helkonserv, dessutom med draghjälp av en känd filmpersonlighet.
Frågan vi alla ställer: Vem lanserar den första garanterat coronafria korven? Och detta med draghjälp av Anders Tegnell – som efter pandemin naturligtvis kommer att göra en andra karriär som PR-konsult.

Hon: men efter frukost har det faktiskt blåst upp Peppe. Och jag har klippt gräset (runt alla fina blommor förstås) men utsikten är blåsigare nu om än mer välvårdad. Orkar tyvärr inte gå runt till sjösidan och ta en ny bild på den blåsigare men mer välvårdade utsikten. Sitter i lä på baksidan. Farligt att sätta sig, skulle ha planterat ut en tomat till samt kollat till gurkorna som är utplanterade på friland. Orkar nog inte det heller… Gurkorna går det för övrigt inte så bra med i år. Trodde bara det var mina men så berättade Ancy att hon läst att det är ett dåligt gurkor i år över lag. Pust! Men de börjar i alla fall komma lite smått. Tomater är vi redan självförsörjande på, men man kan inte slösa, blir ett par var till frukost och kanske några i en sallad. Men de är tusen gånger godare så man får liksom ändå mer smak totalt sett. Vi ska göra en topplista sen, har många sorter i år.

Och så har rosorna börjat blomma. Först ut är vår fina gula på sjösidan. Vet inte vad den heter. Flera andra på g också men inte helt utslagna. Verkar bli ännu ett rosår.

Paprikorna har också börjat växa till sig. I alla fall den vanliga röda som jag köpte i Paris. Alltså, inte röd än, men kommer bli. De avlånga spetspaprikorna och de bruna har inte riktigt börjat sätta fart än. Hoppas de gör det snart…

Och så ”slängde jag ihop” en sockerkaka, ha ha. Nytt recept. Kör nästan alltid Fin sockerkaka ur 7 sorters kakor. Men den har inte funkat 100 i nya ugnen. Denna ser fin ut, frågan är hur den smakar… skulle vara saftig, men det var inte mycket smör i…

Nationaldagen: flaggan ska upp före frukost

Han: ”Du gamla, du fria… du högmodiga”. Jag trodde hon tog en högstämd stillbild, inte en film som avslöjar min raljanta tolkning av Du gamla du fria.
Menade inget illa. Menade nog ungefär vad Erik Zsiga skriver i Svenskan idag.Erik har jag känt länge. Han kom från höger, jag från vänstern. Känns som vi alltid varit överens om det väsentliga.
–Vad är det för mänsklig mekanism som driver vår gemensamma stolthet för detta land, undrar Erik. Och besvarar sin egen fråga: Kanske vår stolthet för Sverige snarare grundas i en idé. Det är i så fall en idé som vi inte är helt eniga om. Dessutom har dessa idéer skiftat flera gånger bara under min begränsade livstid... Ja, vad är det som håller oss ihop? Förmodligen ligger stoltheten till Sverige i betraktarens ögon. Kanske till och med tolkningen av vad som är Sverige. Och var Sverige slutar och börjar.
Låter som en lagomt inskränkt nationalism i mina öron. Som de gamla gummorna i Gammalsvenskby i södra Ukraina fortfarande sjunger: ”Jag vill leva jag vill dö på jorden”.

PS: Jag har ofta fel och jag har gärna fel. Alla som följer denna blogg har lagt märke till det vita strecket som återfinns i de flesta bilderna på sjösidan. Det är hennes fars 60-årspresent, flaggstången alltså. Har länge velat flytta den. Men somliga saker gör man inte på Bertils udde. Den blågula vimpeln har jag däremot hissad året runt – till skillnad från hennes mor som tog ner den i dåligt väder för att den inte skulle blåsa sönder.
Men en man kan göra flera fel.
– Jag ser att du har vimpeln upp-och-ner, sa Johan Målare härom veckan.
Och han hade rätt: I hela mitt liv har jag har hissat vimpeln med det gula fältet uppåt. Och dessutom retat mig på grannar som gjort tvärtom.
– Tänk blå himmel, gula blommor, sa Johan som samma dag lärde mig en annan sak också. Om ska dra ut en rostig spik ur en vacker bräda ska du inte använda hammarens klo.
– Använd hovtång och dra spiken genom brädan så slipper du flisor på ovansidan.
Med sådana lärare hade jag inte behövt mina universitetsstudier i historia och konsthistoria.

fredag: Vädret har aldrig varit viktigare

• 

• 

Han: Vi vaknar av blåsten. Tolv grader. Pålandsvind från ost, 13 sekundmeter i byarna. Inte läge att bygga altan. Klockan 11:10 ligger vi fortfarande i sängen. Känns som om jag vill ligga kvar här till det är dags att sätta på tv:n.

Apropå väder och tv: Sveriges Television har fått för sig att vi i karantänen vill se gamla filmer och shower som inte ens var roliga när de var nya. Om SVT-ledningen velat göra en insats för oss hade man shoppat runt efter nya filmer och shower, nu blir effekten att vi tittar ännu mindre på tv.
Ett tag fruktade jag att även TV8 skulle öppna gamla dammiga arkivskåp. Dessbättre är det en kommersiell kanal för vilken tittarsiffror är pengar. Risken fanns annars att programansvariga hade hittat den värsta kalkonrullen i kanalens historia – Sommaråttan från år 2006.

Det året kom värmen tidigt och torka och värme präglade stora delar av sommaren, men det förekom även skyfall och översvämningar. I början av augusti faller 14 milli-meter nederbörd regn över Börrum och lite senare orsaker en tromb förödelse på en camping mellan Katrineholm och Eskilstuna.
För en gång skull minns jag vädret. Det finns en anledning. Den 26 juni detta nådens år berättar tidningen Metro att programmet ”Sommaråttan, med programledaren Peppe Engberg, ersätter TV 8:s Finansnytt i sommar”. Det är en påannonsering som döljer mer än den upplyser tittare om när det gäller vad som väntar.
Men kul hade vi.
Det framgår även av Jonas Cullbergs intervju med undertecknad i Metro:

Vad är idén med Sommaråttan?
– Det är ett jävla utfyllnadsprogram, helt enkelt. Lättsamma nöjesnyheter och väder som ersätter ”Finansnytt” när det ligger nere för sommaren.
När jag ringde tidigare lät du skeptisk till att prata om programmet.
– Vi har haft roligt när vi gjort det, men jag vet inte om det är så mycket att titta på. Parollen är ”Ska du bara se ett program i sommar – se det här också”. Det har gått åt ganska många flaskor ouzo i studion för att vi ska komma i stämning. Jag tror stenhårt på sambandet mellan lätt alkoholkonsumtion och kreativitet.

Alkoholen är inte förklaringen till att Sommaråttan förmodligen är det värsta kalkonprogram som visats i svensk tv-historia. Att jag nu påminner världen om programmet är att dekoren är mitt mest publika målarkludd – under en hel sommar kunde tittarna se min kuliss växa fram i tv-rutan.
Även den ett pekoral, ett försök att ge tittarna en känsla av Ulf Lundells Öppna landskap och Systembolagets reklam för skärgårdssnapsar. Ett krogmotiv, om är placerat i ett lantligt svenskt midsommarlandskap. Röd stuga med vita knutar. En kvinna i röd klänning med ett glas i handen.
En jättelik solros. En båt med fyllda vita segel. Blommor och planteringar.
– Den blågula flaggan fladdrar i sjöbrisen.
Vid närmare eftertanke är det en tidig bild av idyllen på udden i Kalmarsund, noterar jag i mina minnesanteckningar.

Framför kulissen sitter Grim Berglund och jag och pratar om dagens nöjesutbud och vädret. Grim ser grym ut – tänk indianen i Gökboet – och det är inte i första hand ouzon som får vårt samtal under sommaren att bli alltmer förvirrat. Saken är nämligen den att Sommaråttan – som presenteras som ett direktsänt dagligt nyhetsprogram under semesterveckorna i juli och augusti – spelas in i förväg under tre hektiska arbetsdagar i början av juni.
Under dessa tre dagar googlar Grim och jag allt om den kommande sommarens konserter, spelmansstämmor och biopremiärer över hela landet. Vi intervjuar musiker och arrangörer och med hjälp av SMHI:s prognoser gissar ni väder.
Det kan låta så här:
– Jaha, Grim. Idag är det alltså torsdag den 3 augusti och solen skiner. (Bildbyte. Ludde Wadman, som är producent, zoomar min min målade sol)
– Åtminstone någonstans i Sverige… hoppas vi.
– Och vad händer idag?
– Massor. Så till exempel spelar Ove Thörnqvist i Västerås i kväll. (Inklippt bild på Ove Thörnqvist, skrattar)
– Du menar Alingsås, säger Grim och tittar ner i sina papper.
– Västerås.
– Alingsås.
– Västerås … Alingsås.
– Ja, det vet ju du. Du pratade ju just med Ove. Ska vi sända den intervjun nu?
Och så gjorde vi det, om än först i slutet av sommaren när Ove Thörnqvist I.R.L. gick upp på scenen i Folkets park i Västerås.
Eller i Alingsås.
– Om det inte regnar.

Om jag lärde mig något av arbetet med Sommaråttan – eller ”Sommar-råttan” som vi internt kallade programmet – så är det att presens är ett bedrägligt tempus som inte alltid fungerar i futurum om det tillkommit i imperfektum.
Inte minst gäller det vädret. Min stora kuliss försvann i Münchenbryggeriets källare. Försvann gjorde även TV8:s ambition att bli Sveriges vassaste kommersiella public servicekanal. Nyhetsredaktionerna avvecklas, kanalens nyhetsankare Lars Adaktusson blir politiker och kanalens programdirektör Thomas Hall återvänder till SVT för att bli projektledare för Melodifestivalen och senare nöjeschef. Johanna Öberg, säljmaskinen, gör karriär inom media. Finansnytts Olle Zachrison blir så småningom chef på Dagens Eko på Sveriges radio. Ludde Wadman blir producent på Handelsbankens web-tv, EFN. Grim går till TT, Ljus-Larsson försvinner i skymningen och ännu ett av de gäng jag haft förmånen att tillhöra skingras.

Å andra sidan bryr jag mig väldigt lite om vädret sedan dess.
Utom när jag har 168 längdmeter trallvirke som ska skruvas ihop till 15 kvadratmeter altan mot solnedgång.

Hon: inte ens Vilda och Ludde vill gå ut. Annars har de övergått till summer mood, man ser dem knappt över huvudtaget. Inte Vilda i alla fall. Ludde är väl lite mer av en ”hemmakatt”. Han ligger i en gräsgrop under björken typ hela dagen. Vacklar fram vid drink-snåret och vill bli klappad. Vilda är på okända äventyr från tidig morgon till sen kväll, möjligtvis är hon och friar hos nykomlingen i området, Nisse. En väldigt ung hanne, men storväxt och stilig av rasen Maine Coon. Ja lite lik Måns faktiskt. Nä Vilda, håll dig till Ludde.

torsdag: a man gotta do what a man gotta do

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Ja, vad säger man? Det är torsdag, solen skiner och ännu en altan växer fram på udden.

Hon: fint, och så utsikt över solnedgången på det, har vi inte i hus 1. Nu ser jag fram emot växthus nr 2 :). Fortfarande en hel del chili som huserar inne i alldeles för små krukor. Men även om det inte är så många frukter på plantorna så börjar en hel del redan växla färg till rött och mogna.

onsdag: En ljus dag på vår udde

Han: Igår blev en svart dag över hela världen. Världsnyheter når även hit ut på udden. I övrigt blir gårdagen en ljus dag i våra liv. Blåsten la sig äntligen och solen sken. Det är juni och hon har utökat sina trädgårdsbestyr till att även gälla havet – att rensa viken från sjögräs en plikt hon ärvt från sin mor.

• 

• 

• 

I övrigt: Älskar män som står på alla fyra framför mig! Jonas från Rörteknik och Jocke från Nybro gjorde klart köket i Margaretas stuga. Nu väntar vi bara på att Göran, turboelektrikern, ska komma idag och låta ljuset flöda över hela härligheten.
– Sedan ska jag aldrig mer renovera en gammal kåk!
Bortsett från att jag ska bygga en altan mot solnedgången och eventuellt glasa in ett växthus mot söder…

Byggherrens (= snickarlärlingens) belöning: 30 minuters djup nap i soffan med Nordegren & Epstein i öronen. Duschar varmt och länge. Drink före middan: Hennes svala variant av French 75 (Gin, Limoncello och Prosecco). Middag i lä med musik av en ensam talgoxe, en av de sista som inte haft tur att träffa någon som hon som serverar spagetti med köttfärssås på nötfärs från Attanäs gård, soltorkade tomater från fjolårets skörd, infrysta Brandy Wine (de godaste tomaterna), kryddor från egna landet och tre sorters chili (Parsilla, Chocholate Bonnet, Cayenne).
Till det en flaska Barbera d’Alba från Roberto Sarotto.
Gott?
– Så här ska vi ha det när vi har det som sämst.

Hon: ja du borde hoppa i och hjälpa till Peppe ;). Det är faktiskt drygt 20 grader i vattnet så även en badkruka som du borde våga sig i. Och kunna känna dig som en ny människa, pigg och alert efter dagens slit. Och kanske t.o.m orka hålla dig vaken en stund efter 20.00, ha ha.

Ok då, det har du ju faktiskt gjort de senaste dagarna eftersom du har tagit ett litet ”nap” medan jag lagar mat och donar. (Efter att ha varit trädgårdsmästare, bagare och försökt komma på något kreativt på mitt freelance-uppdrag…). Fast jag tycker å andra sidan det är bra att du tar en liten middagslur. Men ett uppfriskande dopp skadar inte!

Jag trodde det var kört med våra nyplanterade mandelträd. De har sett lite medtagna ut efter den tuffa start de fått med flera veckors hård nordanvind. Och på det några frostnätter, eller nästan minusgrader i alla fall.

Men igår upptäckte jag små mandlar på alla tre träden, flest på det som står mest skyddat och som jag trodde var det enda som skulle överleva. Men faktiskt så vajar det en ensam liten mandel även på det senast planterade och mest utsatta trädet också. Bara hoppas de klarar första vintern och att det inte blir en blåsig och extremt kall sådan.

Han: Tack darling för att du lät mig sova middag. Väcker dig kl 06:00 i morgon bitti när jag börjar jobba så även du får uppleva en morgon på udden.

måndag: arbetsplats med utsikt

Han: I runda slängar har regeringen och riksdagen hittills satsat omkring 250 miljarder kronor på direkta stöd till företagen. Till det ska läggas omkring 550 miljarder i olika former av krediter och lån. Tilläggas ska också Riksbankens erbjudande till företagen att låna 500 miljarder helt gratis, under förutsättning att de klarar bankernas kreditprövning.
Men det finns företagare som fortsätter arbeta. Heldag med Jocke Ohlsson, JOBS, snickarn från Nybro. Kom, såg sig omkring med Smålands bästa utsikt och sedan arbetade vi hårt för att få köket i Margaretas schatåå på plats.
– Det vill gärna bli bra.
Fortsättning följer imorgon.

MORS dag: tänk ‘varför inte?’ så får du roligare

Han: Får ett meddelande från vännerna på Ulriksdals värdshus i Stockholm: ”Till mors dag väntar strålande solsken så passa på att fira mamma i vår blomstrande trädgård! Trädgårdskiosken är öppen som vanligt, kylen är fylld med bubbel och frysen full av hemgjord glass.
Vill du visa din mamma extra mycket uppskattning kommer vi sälja askar med hemgjorda tryfflar och buketter som vår florist bundit av blommor från trädgården!”

Tack för inbjudan. Ser fint ut. Tyvärr råder coronatider. Jag är dömd till en gyllene karantän på en udde i Kalmarsund. Även om jag skulle klä upp mig till en södermalmshipster, så går inga flyg.
Dessutom är min mamma död.
– Men jag blir glad, er inbjudan får mig att tänka på henne som söner bör på Morsdag. Ett minne dyker alltid upp: Min mamma hade fått en sista massiv hjärtinfarkt. En vägg mellan kamrarna har gett vika. Min lillasyster och jag turas om att vaka. Jag sitter vid hennes dödsbädd och har glömt att stänga av mobilen.
– Är du här i Paris?
– Nej, men jag räknar med att hinna dit i slutet av veckan.
– Varför inte idag?
Jag förklarar omständigheterna och samtalet blir kort. Men inte tillräckligt kort. En svag röst från sjukhussängen:
– Vem var det, säger min mamma som jag tror är på väg att somna in. Jag förklarar att det var Jan Scherman som ringt och att han är vd på TV4 och nu är i Paris på en mediekonferens som även jag skulle ha varit på.
Min mamma säger inget på en stund, sedan säger hon:
– Vem är Jan Scherman egentligen?
Det är det sista min mamma säger. Jag tror mig veta att Scherman, som är en känslig man (se blogg), även han funderat över hennes fråga.

Några veckor senare skriver jag i min dagliga krönika: ”Det har inte blivit mycket noterat den senaste veckan. Det beror på att jag har varit på begravning. Det blev en trevlig tillställning. Som vanligt. Mamma skulle ha trivts. Möjligen skulle hon undra varför alla som samlats i Bollnäs kyrka, ser så sorgsna ut när de tittar åt hennes håll.
Efteråt, vid kaffet på församlingsgården, skulle hon ha glömt det. Upplivad skulle hon även ha blivit av ‘efterfesten’ – familjemiddagen på Scandic hotel.
– Ska vi gå hem redan?”

Det är så jag minns henne: Guldfiskentusiasmen.
– Per-Erik, säg aldrig ”varför då”. Säg, varför inte så får du roligare. Hon kallade mig Per-Erik när hon ville säga något viktigt.
Min mamma var lösningsorienterad som det heter nu för tiden. Hon lärde mig att fuska, vilket jag insett är samma sak som att vara kreativ. Till exempel att fästa upp kostymbyxorna med häftapparat, när fållen släppt och en annan sorts mamma skulle säga att det här går inte, byt om till någonting helt och rent.
Framförallt skapade min mamma saker av saker. Under en period i min barndom gjorde hon lampskärmar av uppochnervända blomkrukor. Särskilt en blev världsberömd i mitt lilla universum, ty innan banemannen slog sönder krukan hade han rest över världshaven som skeppsläkare på en valfångare. Han hade följt Hanna Rydh under hennes arkeologiska expeditioner i Rajasthan. Inte minst var han känd för att ha varit Sven Hedins livmedicus under den berömde upptäcktsresandens utforskningar av Centralasien.

Det hade jag i och för sig ingen aning om. Inte heller att Säkerhetspolisen hållit ögonen på honom under kriget för att han hjälpte den norska motståndsrörelsen i de jämtländska gränstrakterna. Veta fick jag först när min kompis Anders Jarefors berättade att hans pappa Paul, postmästare i Gäddede, hade myndigheternas order om att hålla koll på provinsialläkarens korrespondens.
Kort sagt: jag hade ingen aning om vem David Hummel var när han kom på sjukbesök i Blåsjöfallet år 1955. Och jag brydde mig inte heller. Jag var sju år och hade ont och tyckte att doktorn var en arrogant stropp som försökte lysa in i mitt inflammerade öra med hjälp av min mammas nya sänglampa, svor och slog sönder blomkrukan mot sängstolpen så att skärvorna flög.

Det är först när jag långt senare äter lunch med författaren Axel Odelberg som bitarna så att säga faller på plats. Axel hade kommit ut med sin biografi över Sven Hedin (Äventyr på riktigt, Norstedts) och i
boken återser jag mannen som krossade min mammas lampa. Möjligen även någonting annat, eftersom jag än idag minns skärvorna.
Vad mamma tänkte är det för sent att fråga om. Förmodligen sopade hon ihop resterna och skapade en liten mosaik eller något annat vackert.
– Varför inte?

lördag: Det blåser på udden

• 

• 

• 

Han: Skulle ha blivit en aktiv lördag. Skulle ha byggt en veranda. Hämtade 168 längdmeter trall hos Lindbergs, men vinden la sordin på arbetet.
Fick bli en trevlig stund i växthuset med trädgårdsmästarinnan och gjorde en väderleksrapport baserad på svärfars väl bevarade Ventimeter. Det blåser kuling från nordost. Skitvind, för det betyder att vi får äta middag (med coronaavstånd) inne när Björn och Hanna kommer. De är här om 38 minuter enligt deras GPS.
– Hörs.

Han, igen: Ungdomarna kom, sågs, åt Kerstins goda vegetariska risotto och Tomat-Hasses sparris och så här lämnade vi dem i Chateau Margareta.
– Sov gott.
Men tillbaka till väderleksrapporten och den så kallade Ventimetern. Jag träffade aldrig Bertil Pettersson. Han hade gett sig av på den eviga seglatsen långt innan jag skrev in mig i historien här på udden. Men min framlidne svärfar är fortfarande närvarande. Den svartvita segelskissen över af Chapman, skolfartyget på vilken han var skeppsgosse och valdes till bästa kompis ombord. Det 250 meter långa nätet i lådan under taket i sjöboden.

I bokhyllan Bertils kompletta samling av Longitude, tidskrift från de sju haven och oumbärliga skrifter som ”1972 års Internationella Sjövägsregler till förhindrande av kollisioner till Sjöss” och Båtägarskolans ”Navigation 1” av Ramberg-Sjövall.
På en krok den blå badrocken som manar till mandomsprov i det kalla havet så här på våren och i en låda i ateljén förvarar jag hans mest förunderliga tingest:
– En vindmätare i originalförpackning och medföljande instruktion.

Första gången jag öppnade asken framstod föremålet som någonting märkvärdigt, inte i sig utan på grund av den rymd som fanns omkring den. ”Ett tomrum som inte var fyllt av ord” för att tala med Italo Calvino och det tog ett tag att förstå hur ventimetern funkar. Sedan har det blivit en vana att hålla upp det smala glasröret mot vinden.
– Som mest har jag mätt 24,5 sekundmeter på den yttersta stenen på udden. Eller snarare 10 Beaufort, ty Bertils ventimeter är baserad på Beaufortskalan. Detta efter Sir Francis Beaufort som utvecklade en vindskala för brittiska örlogsfartyg på 1800-talet och som jag tidigare skrivit om.

Skalan finns vetenskapligt beskriven av Nils Holmqvist i  Himlen är vackrast med lagom mycket moln, men mer känslosamt av författarsignaturen Victor Storm som i en roman i början av seklet skrev om en man som flyter omkring i ett hav och tänker på kvinnan han lämnat i ett land långt borta. Han beskriver Beauforts skala så här:

Stiltje (Beaufort 0): Jag flyter högt på spegelblank sjö.
– Röken från din cigarett stiger rakt upp.

Nästan stiltje (Beaufort 1): Små fiskfjällsliknande krusningar bildas på havet, men ännu inget skum.
– Någon andas mot din nakna hud.

Lätt bris (Beaufort 2): Korta utpräglade småvågor som inte bryts. Du flyter fortfa- rande högt.
– Små löv sätts i rörelse. Vimplar och vida klänningar lyfter.

God bris (Beaufort 3): Vågkammarna börjar brytas omkring mig. Glasaktigt skum. Någon enstaka vit skumkam döljer mina fötter.
– Blad och tunna grenar i oavbruten rörelse. Gång på gång stryker du hårslingan ur ansiktet. Du är glad att du tog den tjocka tröjan.

Frisk bris (Beaufort 4): Vågorna har blivit påtagligt längre. Jag ser vita skumkammar komma närmare. Ett kortvarigt brus över vattenytan.
– Du vill gå inomhus. Mindre lövträd börjar svaja utanför fönstret. Den röda filten. Katten gör dig sällskap i soffan.

Styv bris (Beaufort 5): Långa vågor lyfter mig framåt. Jag är omgiven av vita skum- kammar. Sjön bryter med ihållande brus. Jag får allt svårare att hålla ihop mina ägodelar.
– Kraftiga trädgrenar slår mot rutan. Telefontrådarna viner. Du står vid fönstret och ser en man vars paraply vänder sig i vinden.

Hård bris (Beaufort 6): Vågberg. Vita skumkammar breder ut sig. Enstaka skum- strimmor. Dovt rullande brus dränker mina tankar.
– Du ser människor där ute som kämpar för att gå upprätta mot vin- den. De stora träden vrider sig. Den svarta katten inser att du oroar dig för att något hänt.

Styv kuling (Beaufort 7): Sjön tornar upp sig och bryter över mig.
– Skumstrimmorna ordnar sig i vindriktningen. Brotten hörs på längre avstånd. En tegelpanna lossnar från taket mittemot. En soptunna blåser omkull och rullar skramlande bort längs gatan. Du försöker läsa en bok. Du vågar inte längre se ut över havet.

Hård kuling (Beaufort 8): Höga vågberg med sammanhängande skumkammar, från vilka skum börjar blåsa bort. Utpräglade skumstrimmor. Jag klamrar mig fast vid lådan.
– Katten hoppar ner från soffan. Du lägger ifrån dig boken. Stanna inomhus!

Halv storm (Beaufort 9): Sjön börjar dåna. Höga vågberg med långa brottsjöar. Ihållande dån över havet. Tätare skumstråk, skummet gör mig blind. Jag tänker bara på att andas.
– Vi vet båda att någonting hänt, men du kan ingenting göra.

Storm (Beaufort 10): Höga vågberg med långa brottsjöar. Havsytan vit av skum. Starkare dån som kommer stötvis. Jag håller andan och låter kroppen sjunka under ytan.
– Stanna för guds skull inomhus.

Orkan (Beaufort 11) Allt är förlorat. Stora fartyg siktade i hallucinationer går under bakom vågbergen. Jag flyter i vitt skum.
– Vad du än gör, kom inte ner till havet.

Blåser gör det på udden i kväll, hård kuling eller halv storm. Och i morgon ska vinden öka enligt SMHI.
– Gäller att surra kvinnor och katter vid masten, mumlar jag innan jag somnar.

Hon: och ”gå för guds skull inte ner och bada…” Och nej, jag gjorde inte det, lusten försvann när vinden ven runt benen nere på bryggan. Ägnade istället dagen åt bladlöss, stormsäkra plantorna ute, baka bröd, koka rabarbermarmelad och göra rabarberpaj. Och den vegetariska risotton föstås. Med kantareller, Karl Johan-svamp och saffran.