Torsdag: och så kom äntligen Alice till Udden

Hon: men nu är mormor trött, blir nog inte så mycket mer härifrån idag. Om inte Peppe lyckas publicera sitt inlägg som borde gått upp vid lunch idag, men inte syns.

Onsdag: Vi och dom andra

Han: – Vad är det där för fin blomma?
Säger hon och pekar på en växt med lila blommor som vajar i vinden.
Och som man ropar får man svar. Jag berättar jag att det gammalsvenska uttrycket ”ont krut förgås icke” är en förvanskning av det mycket mer jordnära tyska ordspråket Unkraut vergeht nicht – ogräs förgås inte.
Längre hinner jag inte, innan hon med sitt laterala tänkande redan uppslukats av något annat av uddens mysterier.

Alltså berättar jag historien om den fina blomman för dig kära blogg. Ungefär så här: De första åren på udden såg jag snett på ogräset. Maskrosor, nässlor, hundkexen, gråbon, åkervindan och mållan, kirskålen och bosyskan.
Jag var mycket fördomsfull.
– Det är vi eller dom och dom har inget här att göra. En och annan kanske berikar min rabatt. Problemet är att de må vara ensamkommande, men öppnar man grinden på glänt så väller de in i horder. Och inte nöjer de sig med att hålla sig i marginalen.
– Bara det bästa är gott nog.

Det som fick mig att vilja organisera ett medborgargarde var min lila rabatt utanför sjöboden. Denna lila rabatt skulle bli lila för fjärilarnas skull. Praktnäva, kungsnävor, pastellakleja, stäppsalvia, veronika, astrar och mostrar, lavendel, mynta.
Under några vårdagar jobbade jag hårt med att gräva, gödsla, skyffla matjord och plantera. Sedan åkte jag tillbaka till Stockholm eller till Palma och när jag några veckor senare kom tillbaka till udden lyste hela rabatten lila – lila som… av en blomma jag glömt namnet på eftersom pinnen med namnet blåst bort.

Dubbelt problematiskt eftersom jag har svårt för namn, alltid glömmer vad jag planterat var och därför behöver namnskyltarna från Lantmännen för att briljera inför besökande nollåttor som inte heller kan skilja en stäppsalvia från en stäppakleja men som ser ut som om de tror på vad jag säger.
– Och vad heter den lila blomman?
Jag dröjde med svaret. Det är just det. Vad heter den där malliga blomman som höjer sig över allt annat, trotsar havet och vinden och fortsätter dansa även om hon måste vara medveten om att alla andra gått och lagt sig

En sak är säker: Jag hade verkligen inget minne av att hon följde med hem. Alltså dansar jag med och försöker förgäves komma på vem hon är. Lila är hon i alla fall, denna kraftiga och högresta blomma som breder ut sig över ytor som min skiss visar att jag planterat ett antal lila blommor på.
Kulturväxter, utvalda på rekommendation efter noggrann research
– Fina blommor, sådana där som växer i rabatter.
Nästa morgon frågar jag Chaisa i granngården. Efter lite bläddrande i Vår Trädgårdsbok (Norstedt) är saken utredd:
– Bäst och mest i min rabatt växer Ballota nigra.
På ren svenska: Bosyska.
– Ett annat namn är bonässla, säger Chaisa och nej, det är nog inte en planta du köpt på Zeta. Inte ens på Plantagen.
Hjälpsamma trädgårdsmästare på nätet berättar mer: ”Ballota nigra uppträder som ruderatväxt kring byar och gårdar i södra och mellersta Sverige.”

Så pass tänker jag, en ruderatväxt alltså. Kommer ur latinets rudera, ruin. En gammal torpblomma, med andra ord?
– Inte riktigt.Snarare nånting helt annat: ”Ruderatmark är mark som ofta störs av mänsklig verksamhet, typ upplagsplatser för schaktmassor, i hamnar, på industritomter och soptippar.”
Och?
Ballota är inte riktigt så fin som hon låtsas vara.
– Om sanningen nu ska fram, säger Isman som är jurist och rak i svaret. I vissa kretsar kallas hon för ”Stinkmyntan”.
Nåja, lite doftar hon kanske.
– Ganska mycket, faktiskt. Ungefär som fuktiga cigarettfimpar.
Morgonen efter.

Trädgårdslitteraturen låter dessutom som folkhemmets gamla rasbiologer. Bland stinkmyntans karaktärsdrag nämns ”underläppens stora och breda mittflik och de smala borstlika skärmbladen”.
Blomman är en produkt av sitt ursprung: ”Ruderatmarker är bra grogrund för växter som specialiserat sig på kort livscykel och intensiv förökning, sådana växter som ofta benämns som ogräs.”
Ogräs?
– Du menar att …
– Ja tyvärr, hon är ett ogräs.
Jag stirrar på blomman som helt fräckt flyttat in i min nyanlagda rabatt. Flyttat in är för övrigt en fin omskrivning. Snarare har hon invaderat den lila rabatten.
Och i en mer geopolitisk kontext: Stinkmyntan har lagt beslag på det lilla stycke mark jag genom hårt arbete erövrat från den karga naturen på udden.

Och hon är inte ensam. Det gäller inte bara stinkmyntan. Andra säger att jag är orättvis, men jag buntar ihop dem med hundkexen, gråbon, åkervindan och mållan.
Plötsligt kommer hatet över mig.
– Jag köper inte det här längre, ropar jag ut över havet. Det har gått för långt. Det handlar om respekt. Bosättarens rätt till sin egen rabatt.
– Det är vi eller dom och vi var här först. Men det får man väl inte säga i det här landet längre?

Resten är historia. Kriget blev totalt och föga ärorikt. Efter tre dagar i skinnhandskar och gummistövlar hade jag återerövrat vår mark från de vilda elementen. Jag är svettig och trött, men jag är nöjd. Det är bara ett problem: Jag vann slaget, men jag vet att dom andra kommer att vinna kriget. Egentligen borde jag packa ihop och emigrera till ett land där nyanlända helt enkelt inte accepteras.
Ungern kanske.
– Eller …?
Nåja, det där var för några år sedan. Det är klart att jag skojar. Åtminstone när jag kopplar in hjärnan innan jag skriker och svär. Den som vet något om ogräs vet att jag i ovan- stående klagosång har lika fel som alla inskränkta främlingshatare.

Min världsbild var helt enkelt kortsynt och lite korkad. För att ta det mest grundläggande: Ogräset tillhör inte det vilda, det kulturfrämmande i din rabatt. Det är tvärtom.
– Ogräs växer bara där jag och andra bosättare härjat.
I rabatter, på åkrar och gräsmattor, på ödetomter. Vi ser aldrig nässlor eller åkervinda eller kvickrot eller brokig kirskål i skogen eller vid havet. Bara där människan försökt sätta sin signatur på naturen.
Det gäller även ballota nigra.
”De lever av plogen i lika hög grad som vi själva”, skriver Michael Pollan i En andra natur, en trädgårdsodlares bildningsväg (PAN, 1991).
Det är helt enkelt jag och de andra trädgårdstomtarna, som infört det vi kallar ogräs ute på udden.
Den pinsamma sanningen:
– Jag och ingen annan hade bjudit in stinkmyntan, hundkexen, mållan och nässlorna till rabatt vid sjöboden. Som trädgårdsfilosofen Jack R. Harland lakoniskt konstaterar: ”Om vi låter begreppet ogräs betyda arter som är väl anpassade till mänskliga ingrepp, då är människan definitionsmässigt det första och primära ogräset under vars inflytande alla andra ogräs har utvecklats.”

Slutsats? Jag gav upp kampen mot väderkvarnarna. Numera undviker jag att trampa på maskrosorna som Hon älskar. Jag gläder mig åt att stinkmyntan är tillbaka – falsk och vulgär, men snyggare än nånsin. Och i sommar låter vi gräset växa på våra tomter för att se vilka ogräsblommor som vill bosätta sig här hos oss på udden.

Hon: ja maskrosorna älskar jag, de talar om att nu är det snart sommarlov. Och man kan göra fina ringar och andra smycken av dem, om man är barn vill säga. Händerna blir lite svarta av det vita som finns i stjälkarna, men det blir man som vuxen också om man påtar i jorden som jag gör. Gråbon däremot kan dra dit pepparn växer…

Tisdag: när man blir portad redan i dörren…

Hon: nu är det ju så att Chateau Margareta (gästhuset) ska vara allergifritt eftersom vi har en svärdotter som är väldigt allergisk, speciellt mot katter. Det är lika svårt för matte och husse Ludde. Men vi vill ju alla fyra att Meli, Elin och lilla Alice ska kunna hälsa på. Och vi kan ju alla umgås utomhus, och med tanke på Corona så är det ju så även för tvåbenta…

Han: Ludde, jag vet hur det känns. Att bli portad utan att fatta varför. För egen del har jag blivit portad från Facebook. Det vet inte du vad det är, men Facebook är ett av världens största företag och dessutom den plattform där matte och husse ofta är på när vi stirrar in i våra laptops (förr sa man ”datan”).

Efter att ha skrivit fåniga dagsnoteringar och lagt en väldig massa bilder sedan 2007 på Facebook, så möts jag plötsligt av meddelandet att mina konton ”inaktiverats”.
Varför?
Det framgår inte. Det enda jag får som svar är detta meddelande:

Du Ludde, kan åtminstone titta på oss och få ett svar om varför du inte får vara i Margaretas stuga. Facebook däremot är ett företag som inte svarar på frågor. Man tillämpar en rättsordning som författaren Kafka sammanfattar i Processen:
– Du döms inte för att du är skyldig utan för att du är anklagad.

Jag väntar förfarande att Facebooks vd i Sverige Sam Rihani ska förklara varför han har stängt av mig.
– Har jag visat nakna blommor?
– Är svanfamiljen här utanför egentligen skumma typer? Och att jag visat min sympati för att de blev av med en av sina ungar bevisar att jag stöder terrorister?
Ludde, jag vet inte. Det riktigt tråkiga är att jag har över 3000 vänner där ute som jag inte längre kan följa och kommunicera med
– Nån av er som fattar vilken fatwa jag drabbats av?

 

måndag: Ett tungt vägande skäl att inte läsa denna text

Han: Känns livet tungt idag? Beror inte bara på regnet. Kan bero på att vi faktiskt blir tyngre. I snitt väger vi svenskar i genomsnitt 5,6 kilo mer än vi vägde i mitten på 1990-talet.
– Femkommasex kilo!
Vet att det är fel dag och skriva om detta. Det är alltid fel dag, men just idag känns det extra dumt eftersom hon gjort köttbullar inför midsommar.

Ute regnar det, så jag blir kvar här inne bland dofterna från köket.
Hon förstår inte problemet. Liksom katterna äter hon bara det hon behöver.
Och midjemåttet blir därefter.
Erik Hemmingsson är en av forskarna bakom studien:
– Det finns vissa könsskillnader. Männen har ju en högre förekomst av övervikt än vad kvinnorna har.
”De ligger lite lägre.”
Jojo, snacka om understatement. Åtminstone här på udden.

Forskarna har mellan åren 1995 till 2017 samlat in data om över 447 000 vuxna i Sverige. Resultaten visar att förekomsten av samtliga tre kategorier – övervikt, fetma och svår fetma – har ökat. Forskarna lyfter fram förekomsten av svår fetma, som ökat med 153 procent, som alarmerande. (Från 1,6 procent till 4,2.) Runt millennieskiftet trodde man att utvecklingen hade stannat av och att kurvan för övervikt nu var flack. Men så var inte fallet. I dag är, enligt Erik Hemmingsson, fler än hälften överviktiga.
– Om vi förr hade en förekomst på omkring 40 procent så, nu börjar vi närma oss 60 procent.
Och det kommer ju en hög nota på det här, tillägger forskaren. I dag dör fler människor på grund av fetma än svält och undernäring. Detta enligt WHO.

Bara i Sverige beräknas det här att kosta 70 miljarder per år. Betydligt mer än svenska försvaret. Och dessutom, ju längre människor går omkring med en övervikt och fetma, det är när det har gått ett antal år som man ser följdsjukdomarna komma. Som typ 2 diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.
– Så att, det här är ganska så allvarligt.
Kanske en sak Folkhälsomyndigheten bör ha presskonferenser om?
Efter coronan.

Nu har jag sagt det. Hur många köttbullar för man ta?

Hon: så många man vill, i alla fall idag. Dessutom är du inte tjock Peppe, och köttbullar och potatis är riktig mat, värre med Bullens… och färsen de är gjorda på är från ”snälla kossor och grisar” på Attanäs gård. Hälften nöt- och hälften fläskfärs. Havrekakorna jag bakat är nog också ganska nyttiga tror jag. I alla fall havregrynen 🙂

Hon: ja här är det skitväder som vanligt. Fortfarande enda stället i Sverige. Så blir en bild på chilin inne. Borde egentligen inte finnas några här inne alls nu i juni. Men men…

Det har mojnat och börjar ljusna så smått. Svanfamiljen och andfamiljen är på tur och sälen ligger ute vid Fimpan.

Hon: kvällspromenad och borttagning av alldeles för stora och fina tjuvskott. Gör ont. Lämnat ännu fler kvar. Inte hunnit med att tjuva i tid. Och så upptäckte jag äckliga larver i slånen, eller är de nyttiga… men de ser inte så ut. Peppe fick upp ur soffan och ta bort dom.

söndag: Godmorgon min fru

• 

• 

• 

Han, tidigt: Idag skiner solen och de andra vackra rosorna är redan vakna och gör sin morgongymnastik. Ja, det blåser tyvärr även idag.
Men bara 8 sekundmeter i byarna.

• 

• 

• 

Hon: nu har jag vaknat och vinden blåst upp… så jä_la trött på den. Men, solen skiner i alla fall, fast bara idag. Sen kommer ett regnväder in, och det kommer alltså bara in just över oss och lite över Öland och Gotland. Och så har det sett ut senaste veckorna. Medan alla kompisars instabilder visar kav lugna sjöar och hav och rosafärgade solnedgångar i t-shirts. Typ klassiska Pripps Blå- reklamen. Vi går med ylletröja och fleecejacka, om vi går ut…

Och så kollar man SMHIs 10-dagars rapport igen, och så visar den att vi också ska få fint i typ en hel vecka, Hurra!!! Men nästa gång man kollar har den helt ändrats visar att det bara blir en halv dag sol, och med full stormstyrka förstås. Gårdagen var en sådan dag, soligt hela eftermiddagen, och då passade jag förstås på att städa två hus inomhus. Idag ska det vara sol HELA dagen, och jag ska vara ute HELA tiden. Typ inte sitta inne och blogga, skärpning Kerstin, ut till plantorna nu!!!

Han: Haha, min Krösa-Maja är all fall rolig!

Hon: men vi fick en fin dag i alla fall :). Badat och pysslat med tomaterna. Och sen supermysig drink/kväll hos Ancy och Håkan. Kändes lite som att sitta på en uteservering i Nice. Blåste men var varmt.

Sen gick vi ut till oss, längst ut på udden, för att kolla nya verandan. Ny klimatzon… men på verandan var det lä och man har kvällssol tills den går ner. Tog ett glas där med. Men sen hem var och en till sig för middag. Är ju ändå söndag.

lördag: rosor trivs i motvind

• 

• 

• 

Han: Nu har även städpatrullen gjort sitt och så här fint blev det. För egen del har jag ägnat 2 timmar åt att få ihop en grill. Det var förmodligen samma konstruktör som gjort ritningen till hennes växthus.
– Grrrr.

I så såna lägen är det skönt att gå ut på sjösidan och låta vinden blåsa skallen fri från lusten att införa sharialagar för skrivbordskonstruktörer.
Och det hjälper.
– Se, när det blåser som värst passar tre sorters rosor på att blomma! Svärsmors gula ros, dotterns vita engelska doftros och närmast havet uddens vresrosor.
– Vem bryr sig om idioter som inte har roligare för sig än att jävlas med oss!

Apropå att reta sig på saker. Läsekretsen hör av sig apropå min kommentar i går om Högsbykvinnan som 40 år senare vittnar om att den s.k Skandiamannen. Visserligen kände de inte varandra, men då och då stötte de ihop i korridorerna på försäkringsbolagets Stockholmskontor 25 år före mordet (!) och som tidningen Barometern därför anser vara ett tillförlitligt vittne att på goda grunder peka ut den döde Stig Engström som Olof Palmes mördare.

Detta sanningsvittne kommer från Högsby här i Småland och det är uppenbarligen inte första gången man där renommésnyltar på världsnyheter. Min sagesman berättar att när hen passerade Högsby för ett antal år sedan såg hen skylten ”Greta Garbos museum”.
– Jag visste inte att Greta Garbo kom från Högsby, konstaterar min uppgiftslämnare som föredrar att vara anonym. Men när hen frågade en lokalbo svarade denna:
– Näää, men Gretas mormor bodde här.
Nästa renommésnyltning: Ett museum tillägnat Skandiamannen som även han lämnat outplånliga avtryck i Högsby?

fredag: ”min fru var elvis älskarinna”

Han: Jag ser rubriken framför mig: ”NYINFLYTTAD STOCKHOLMSFRU JOBBADE MED SKANDIAMANNEN”.
Nåja, kanske inte.

Det snöpliga slutet på Palmeutredningen blev som väntat den injektion som de luggslitna privatspanarna behövde för att orka fortsätta fabulera konspirationer. Men utpekandet av Skandiamannen får även lokalredaktörer att gå igång. ”Rudabo var kollega med Skandimannen” utropar Barometern i dagens krigsrubrik.
Lokalredaktören i Högsby har grävt där hon står och hittat en lokalbo som kände Stig Engström och som vet att den här gången har ”rätt man har pekats ut”.

Nåja, vid närsynt läsning av detta vittnesmål visade det sig att lokalbon i fråga kände den utpekade för ganska länge sedan. Hon jobbade på Skandia i Stockholm ”under några år på 1960-talet” – mer än två decennier före mordet på Olof Palme.
Kände och kände, förresten.
– Jag stötte ihop med honom någon gång varje dag i korridorerna och vi bytte några ord om väder och vind men jag kände honom inte närmare.
Dessutom framkommer i denna lokala toppnyhet att kvinnan befunnit sig på brottsplatsen – nåja, det var visserligen 30 minuter före mordet men slumpen som vi vet ingen vanlig tillfällighet.

Men kan åklagaren, så kan alla vi andra. Naturligtvis tar sig även detta nya vittne rätten att utfärda en fatwa över död man:
– Jag tror det är han, även om det finns tveksamheter.

Slutsats? Om det behövs en sanningskommission kring Palmemordet, så bör den inriktas på hur journalisterna beaktat etik och publiceringsregler.
Som det är nu skulle min fejkade rubrik mycket väl passa in i mönstret. Bakgrunden räcker: Den s.k Skandinamannen jobbade som vi vet med reklam. Det gjorde även min fru vid samma tid.
– Nä, de kände inte varann – men de jobbade båda i Stockholm och reklambranschen är ju trots allt en liten bransch…

PS: Den sorgligaste av alla rubriker är den som en svensk kvällstidning publicerade i samband med Elvis Presleys död. På ett mittuppslag visades en stor bild på en fetlagd svensk man iklädd undertröja. Vid hans sida satt en leende blonderad kvinna, även hon tämligen volymiös.
Mannen hade polisonger och tillhör uppenbarligen Elvis fans, ty jätterubriken i versal helvetica löd:

”MIN FRU VAR ELVIS ÄLSKARINNA”

Sådan är kärleken. Och cynisk journalistik.

Han igen: Borde bygga altan, men det blåser småspik. Till och med katterna vägrar vara ute och inte ens havsörnen gitter mobba de häckande medfåglarna på Fimpan.
Hon sitter upptagen i jobbmöte via datorn, så vad gör jag? Jag fortsätter här med en hyllning till just arbetslinjen.

Läser i tidningarna att stödet till företag vars nettoomsättning rasat med mer än 30 procent på grund av coronakrisen under mars och april i år jämfört med samma period förra året, ska kunna få stöd för fasta kostnader.
Behövs det?
– Förmodligen.
Dock inte för de hantverkare som verkat här på udden. I går torsdag tände Göran ljuset och vi kunde äntligen till fullo se vad Höjdhopparn, Jonas från Rörteknik, Jocke Jobs och Johan från Anderssons måleri åstadkommit till Margaretas ära.
– Med beröm godkänt, säger vi samma dag som Görans barnbarn sprang ut till sommarlov.

Tack alla för att ni jobbat för mig och inte förlitat er på stödpengar från staten. Lovar skicka en slant om ni hinner fakturera.

Han igen igen (eftersom hennes videomöte fortsätter och fortsätter och fortsätter som blåsten fortsätter utanför): Apropå ovanstående hyllning: Göran, elektrikern, och jag har för övrigt inte bara arbetslust och Riskgruppsåldern gemensamt.
– Vi har båda mött Doktor Sofia.
I Görans fall kom han till vårdcentralen i Torsås med en sticka i tummen. Det var ingen sticka – efter en grundlig undersökning visade det sig att Göran hade en cancertumör på en njure.

Låter det konstigt? Lyssna på det i så fall på det här: En mulen dag vid havet i slutet av augusti år 2016 får jag plötsligt ont i magen. Jag håller på att inreda min nya sjöbod. Jag lyssnar på P1 som berättar att FN erkänner sin roll i koleraepidemin som drabbade Haiti under hösten år 2010 och jag lyfter på yxan för att hänga upp den på sin nya krok när det plötsligt hugger till på min vänstra sida. Innan jag vet ordet av har jag gått in, tagit av mig stövlarna och lagt mig i soffan.
Jag har ont, det molar.
– Jag vet inte vad det är, säger jag. Låt mig vila lite.

Ett dygn senare vänder sig kvinnan vid min sida till Dr Google, vars mottagning är öppen dygnet runt. Och som hon ropar får hon svar:
– Akut bukspottkörtelinflammation beror oftast på att man under en längre tid druckit för mycket alkohol, förklarar Dr Google.
Med tanke på sommarens lådor med rosé och Kissarna, klockan-är-fem-och- drink-hos-Margareta anar jag att jag nått lådans bortre vägg.
Doktor Google är entydig: Man bör avstå helt från alkohol en längre tid och samtidigt ta sig tid att tänka igenom hur man kan förändra sin livsstil för att undvika ytterligare bukspottkörtelinflammationer i framtiden.
– Aj, aj, aj.
På den tredje dagen tröttnar K. på mitt gnäll. Hon beställer tid på Torsås vårdcentral. En ung läkare som heter Sofia klämmer på min onda mage.
– Här på vänster sida.
– Du är väldigt smärtkänslig, säger doktor Sofia.
Hon tar prover, tar i hand och i dörren vänder hon sig om som kommissarie Colombo brukade göra.
– Exakt så var det!

Det är märkligt hur en fiktiv figur efter decennier kan dyka upp i mitt huvud. Men så är det. Väldigt mycket kommissarie Colombo om än i välstruken vit läkarrock och med en ung kvinna i huvudrollen. Även hon ser bekymrad ut. Frågar hur länge jag stannar på udden. Lyssnar på mitt undvikande svar med outgrundlig min.
Och så den där sista bedrägliga frågan som förebådar slutet på fallet:
– Vad skulle du säga om jag skriver en remiss till en datortomografi i Kalmar?
Jag tänker att hon måste vara sommarvikarie.
– Skiktröntgen?

Tre veckor senare, när jag återvänt till huvudstaden, får jag kallelse till Kalmar lasarett. Det onda i min sida är borta – uppriktigt sagt klingade värken av i samma stund som Dr Sofia förklarat att bukspottskörteln inte sitter där jag trodde att den gör.
– Rosévinet är utan skuld. Förmodligen har jag bara ätit något olämpligt.
Men vad gör jag nu? Jag håller kallelsen till Kalmar lasarett i handen. Överlägger med mitt bättre och mitt sämre jag:
– Att flyga ner till Småland för att göra en onödig röntgenundersökning känns fel mot skattebetalarna.
Åtminstone slöseri med min tid.
– Å andra sidan: jag har aldrig sett en datortomograf inifrån och jag är trots allt son till en ingenjör.
Det avgör saken.
Två dagar efter min onödiga tripp till Kalmar sitter jag i Bo Löfgrens ateljé på Hornsgatspuckeln där även jag har min ateljé. Dagen efter ska vi ha vernissage på gamla Doktor Glas i Kungsträdgården och nu talar vi om konsten och livets små händelser och jag berättar om den unga överambitiösa läkaren i Torsås som tvingat mig att flyga ner till Kalmar.
– Det är bara på landet det finns sådana läkare nu för tiden, säger Bosse och min mobil ringer och i samma stund hör jag den överambitiösa läkaren från Torsås vårdcentral (var hon inte sommarvikarie?!) säga att ”det var tur du gjorde dig besvär”.

Ingenting var inte som jag trodde. Röntgenplåtarna i hennes dator visar inget anmärkningsvärt på min vänstra sida där jag hade ont. Däremot har man hittat en förändring på min högra njure som inte ska finnas där.
– En förändring?
– Ja, en tumör och tumören måste opereras bort så snart som möjligt.
Dr Sofia har redan tagit reda på var jag bor och vilket sjukhus jag tillhör. Hon ber om ursäkt för att hon snokat, men nu finns mina röntgenplåtar på SÖS.
– Ibland är vi i vården som Stasi, säger hon och jag blir tårögd av tacksamhet över att storebror sett mig.

Två månader senare är jag nyopererad. Jag är en glad skattebetalare. Och en skattebetalare med en tvärsäker slutsats:
– Jung hade rätt, slumpen är ingen vanlig tillfällighet och två retoriska frågor blir hängande som slaktkrokar i taket över min sjukhussäng:
1. Vad hade hänt om K. inte tröttnat på mitt gnäll och inte ringt vård- centralen i Torsås?
2. Hur hade det gått om jag hamnat hos en rutinerad äldre läkare, som med all sin erfarenhet genast förstått att mitt onda på vänster sida bara berodde på dåligt grillat kött?

Jag tror mig veta svaren.
– Han hade sagt att sånt händer ofta på landet så här i rötmånadstider. Ring om en vecka om det inte gått över.
Och så hade han glömt dig och den gamle provinsialläkaren hade naturligtvis haft rätt.
– Men det hade blivit fel!
Tänk efter: En vecka senare hade mitt onda som sagt gått över. Men jag var inte frisk. I hemlighet växte en cancertumör på min högra njure och vuxit hade den förmodligen gjort i flera år tills jag börjat pissa blod, konstaterar Göran när han hör min version.

Han har rätt. Det är så det går. Min kompis Uggla vet. I tre år trodde han att han sträckt sig i ryggen för att hans fru tvingat honom att cykla till jobbet en morgon (sic!). En dag i Port de Pollenca på Mallorca pinkar han blod. När kirurgerna äntligen skurit upp honom var tumören på njuren stor som en apelsin.
Det händer att jag på Medelhavets stränder avundas kvinnors blickar – tvärs över bålen har Uggla ett dubbelt operationsärr som ser ut som om han brottats med hajar och överlevt.
– Även Uggla gillar den versionen. Men jag är glad att doktor Sofia i mitt fall inte nöjde sig med den enklaste förklaringen. Och jag vet att Göran tänker samma sak. Även i hans fall skickade Dr Sofia honom på skiktröntgen och tack vare det är vi idag båda friska och arbetsamma.
Och därför: Nu skiter jag i blåsten. Måste få arbeta med hela kroppen!  

Hon: tack Peppe för att du skrev så låååååångt idag att ingen orkar läsa en enda rad till. Jag är lite trött efter mitt låååååånga möte och påföljande förrådsletande och uppackande av hittegodset. Speciellt efter att ha öppnat nya frysen i Château Margareta och upptäckt att dörren varit halvöppen och frysen igenfrusen… återkommer imorgon. Nu fredagsdrink, skål ta mej f_n!

torsdag: även 3 KAKOR FÖR 25 KRONOR VÄCKER MINNEN

Han: Härom dan beskrev jag hur hennes sockerkaka hade samma effekt på mig som madeleinekakan hade på Proust. Matminnen är de bästa minnena, som Ria Wägner påpekade. Jag erkänner därför utan tortyr: idag köpte jag 3 Cloetta Kexchoklad på Tempo i Gökalund. Kändes som jag snattade, vilket jag inte gjorde. Men av hälsoskäl undviker jag numera att köpa godis (men är glad att hon gör det).
–Inte bra för min kropp, men somliga dar känns det som jag måste återvända till brottsplatsen.
Det duger i alla fall som en förklaring i mina öron.

En gång i förr-i-tiden-tiden var jag nämligen vd på en reklambyrå som hette Hallstedt & Hvid. Äventyret varade bara 96 dagar innan jag återvände till journalistiken. Jag trivdes mycket bra och det var mycket bra betalt, men redan då var jag känslig för kombinationen smicker och tjat och jag fick ett fint affärsmagasin att ta hand om.
I efterhand ter sig dessa 96 dagar som en smash and grab-attack – jag är fortfarande gift med den snygga ateljéchefen.
– Men tillbaka till Kexchokladen.
Cloetta var en av byråns kunder, min roll var marginell (som de flesta chefer är). Men någon, jag tror mig minnas att det var Philip Mascher, en amerikansk före detta möbelsnickare som spelade en viktig roll när vi gav chokladkakan den (numera) klassiska designen.
På nätet hittar jag nu en anteckning från Philip som knyter ihop historien: Kexchoklad had lost marketshare to strong new players. Working with a hand picked team of international creatives, we were able to bring the wealth of positive brand associations back to life in an unexpected way. Kexchoklad grew 43% the first year of re-launch and was elected the most popular Swedish brand amongst teenagers.

Duger som ursäkt för att genomföra en mental smash and grab när hon ändå ville att jag skulle köpa mjölk. Eller hur? 

PS: Mera godis. Läser på Dagens PS (vårt gamla tillhåll som Uggla startade upp år 2004) att ett par glas vin om dagen som en del av medelhavskosten är nyttigt. Ett team av mikrobiologer från universitet i Frankrike, Storbritannien, Polen, Italien, Irland och Nederländerna har bedrivit forskning för att undersöka hur kosten påverkar vår tarmflora. Resultaten har publicerats i The British Society of Gastroeneterology, Gut. Drygt 600 deltagare i åldern 65 till 79 år deltog i studien. De delades in i två grupper, varav den ena fick äta en medelhavsdiet under ett års tid, medan den andra förblev en kontrollgrupp som inte förändrade sina kostvanor.
Enligt forskarna är resultatet anmärkningsvärt. De som ätit medelhavsdieten hade utvecklat en mycket mer diversifierad tarmflora än kontrollgruppen. Detta var oberoende av kön, BMI eller ålder. 

För egen del är jag inte ett dugg förvånad. Jag är snarare ett levande bevis på att forskarna slår in öppna dörrar. Och mer sant blir det. Den medelhavsinpirerade dieten innehåller som bekant rikligt med grönsaker, frukt, nötter, baljväxter, olivolja, fisk och skaldjur – och vin i lagom mängd. Däremot innehåller den väldigt lite mjölkprodukter och begränsade mängder rött kött.
Det är dit vi är på väg här på udden. Tomater och chili till frukost, nötter till eftermiddagsdrinken och igår serverade hon en utsökt lasage på mangold och zucchini med fyra sorters ost.
Och som sagt: några glas vi är bra.
– Barbera D’Alba duger mitt i veckan.

Hon: Peppe du har fel om att vi gjorde den klassiska designen på kexchoklad, men vi använde mönstret i reklamen på något sätt. Kommer inte ihåg exakt men var det inte på Whitbread-båtarna? Eller var det för Europolitan vi gjorde det, eller kanske både och…

För övrigt blåser det typ ännu mer idag, men känns ändå som om det är bättre väder. Eller så är jag bara på bättre humör :). Lyssna på vinden:

Och så har Peppe byggt färdigt altanen till Chateau Margareta, och Göran (elektrikern) har typ dragit klart elen. Bara sista piffandet och städning kvar då. Och så någon runda till förrådet för att hämta lite mer köksattiraljer. Men inte idag. Nu en sväng till Attanäs gård för att köpa kött.

Han: Tack älskling, men ljudkvaliteten är nästan lika dålig som röståtergivningen i svenska tv-serier. Å andra sidan hade jag inte så mycket att säga. Även det påminner om svenska dramaserier.

Hon: Peppe, du frågade just om det stod något i morgontidningarna idag, då kom jag på att jag faktiskt tog en bild på ett inlägg på Namn & Nytt-sidan. Pensionärssidan som du börja uppskatta mer och mer, och jag vanligtvis hoppar över med en snabb blick ;).

Han: Intressant artikel, läser den på nätet: ”Från att ha varit ett offerdjur som byte vid falkjakt eller med duvhök, ett skändligt skådespel inför inbjudna gäster på herrskapsfolkets stora gods, har gråhägern blivit en folklig populärartist vid större parkdammar och fågelsjöar. Men också ifrågasatt – som i Östhammar – där den stora kolonin med gråhäger skapat samma problem för de boende som skarven, med träck och skrän. Den klassiske fågelskådaren Cai Curry Lindahl beskrev i mitten på förra seklet i en uppsats hur gråhägern ”liknar den mosozoiska tidens flygödlor”, alltså dinosaurier från den epok som brukar kallas krita. Han hade helt rätt, för dagens forskning visar ju att fåglar är överlevare från dinosauriernas värld. Flygödlan pteranodon hette den föregångare som påminner om gråhägern, med vingbredd på åtta meter.
Våra gråhägrar är betydligt blygsammare, knappt två kilo, men ändå med ett imponerade vingspann på två meter. Nästan i klass med havsörnen. I glidflykt kupar de vingarna så profilen framifrån ser ut som en liggande trea. I vasskanten spanar de stilla i timmar eller spatserar värdigt på sitt ljusterfiske. Halsen spänns i en båge tills den långa vassa näbben skjuter iväg som en katapult. Bytet doppas några gångar i vattnet innan det sväljs.

Som alla förstår, vi håller oss inomhus och läser på grund av blåsten. Både hon och katterna blir skygga av den här vinden, nordlig 16 sekundmeter i byarna.
Men det finns tröst: Gott och kan bli godare. vi passerade Hasse, Tomat-Hasse, tidigare Fack-Hasse, nu vår generösa vän som lastade på oss ett fång dill och en famn vitkål, som jag anmodades koka i buljong för att använda i mitt min kommande kålpudding.
Gjorde så, men det räckte även till till att garnera hennes lasage på mangold och zuccini.
– Bäst i test!

Hon: apropå Hägern så var det ju kul eftersom vi bara får fler och fler härnere, tamare och tamare dessutom tycker jag. Och flyttar gör de ju definitivt inte. Också kul att artikeln var så positiv och snarare beskrev Hägern som ett bytesoffer, och inte tvärtom som vi hört från ”säker” källa. Och läckra att titta på är de ju och precis som det står så liknar de ju faktiskt en förhistorisk fågel.

onsdag: Ju längre från brottsplatsen desto mer åsikter

Dagens mördare.

Han: Tidigt i morse flög fem B52:or in över Fimpan. Den samlade attacken kom helt oväntat och offrens skrik hördes ända in i vårt vardagsrum.
Havsörnen må vara sällsynt och hotad, men inte i vårt hört av världen.
I morse slog de till igen mot ungarna i mås- och ejderbona på fågelön – som för övrigt är fredad mot människobesök fram till 10 juli varför en närmare brottsplatsundersökning inte kan göras.

B52-metaforen torde avslöja var min sympati ligger. Det stora bombplanet var som bekant symbolen för USA:s övervåld mot det vietnamesiska folket under den period när undertecknads världsbild formades.
Uppriktigt sagt är vi rätt trött på de där jävla örnarna. Men jag fattar att naturmuppar som hälsar på här ute tycker att jag är dum. Intresset ljuger inte, men slutsatsen färgas av perspektivet.
– Det är ingen slump att de flesta vargvännerna finns på Södermalm i Stockholm, där inga renar och får hittills rivits.

Just nu sätter Palme-åklagaren Krister Petersson punkt för mordutredningen. Intresset ljuger inte, men även slutsatserna färgas av perspektivet. I vanlig ordning föregicks presskonferensen av att mina gamla journalistkollegor ägnade minst fyra timmar åt att spekulera om vad åklagaren skulle komma att säga.
– I stället för att ägna sig åt nyheter – saker som faktiskt hänt IRL.
Och självklart har åsiktsmaskinerna bara börjat värma upp sig över denna slutgiltiga utredning.
För egen del har jag slutat spekulera – till saken hör att även jag hördes av polisen flera år efter mordet. Detta på grund av saker jag skrivit baserat på vittnesmål som i efterhand visat sig vara alltför perifera i sammanhanget.

Efter dagens presskonferens undrar jag bara vart Christer Pettersson tog vägen. Han sågs utanför Grand och på mordplatsen (Lisbeth Palme) och är dessutom den ende som fällts i en rättegång – men som trots det lyste med sin frånvaro under dagens långa presskonferens.
Konstigt, tycker jag som sitter på en udde i Kalmarsund. För övrigt några hundra meter från den stuga där den s.k. ”33-åringen” bodde som pojke på somrarna.
– Ju längre från brottsplatsen desto mer åsikter.  

Hon: jäkla blåst, sååååååå trött på den. Blåser halv storm var och varannan dag. Igår var det härligt, om än lite blåsigt, men idag hård nordost igen. En hög chiliplanta, en Blondie med ganska stora frukter, hade blåst av helt. Lite mitt fel, låg kvar i sängen och jobbade till elva. Från halv sju på morgonen. Brukar alltid gå upp direkt och vattna, öppna växthuset samt kolla att alla plantor ok. Tar minst en timme. Sen hämtar jag tidningarna och sätter på kaffe. Men inte idag alltså. Blåste hårt och var halvmulet, plus behövde fixa lite med en presentation jag skulle ha telefonmöte om vid tre. Men med tanke på blåsten borde jag verkligen kollat plantorna först…

Telefonmötet gick bra, men resten av dagen mest skit tycker jag. Blir allmänt olustig av allt blåsande. Tänkte yoga för att bli på humör. Var jätte jättelängesedan. Då kom jag på att Peppe råkat knuffa omkull vår stora nya smart-tv som jag brukar träna yoga framför. Den gick sönder förstås, så nu har vi vår gamla lilla tv från stan istället. Fick gräva upp vårt Apple TV från en kappsäck under sängen och kämpa med att koppla upp det mot Wi-Fi:t. Där gick minst en timme till spillo… kunde inte koncentrera mig på yogan sen ändå. Körde till slut en kortvariant. Och imorgon ska det blåsa ännu värre…

Men det lyckades jag inte heller få till. En bild där det spruckna spindelmönstret på tv:n syns alltså. Men den är sprucken i hörnet. Och om man sätter på den går bilden i lila och så är den randig… surt!!

tisdag: det är jobbigt med kärlek. åtminstone kallt

Han: Är en man kär om han tycker om att sitta och titta på när hon arbetar? Eller är han bara lat.
– Svaret ligger i betraktarens öga.
Jag har i alla fall byggt ännu en odlingsbädd åt hennes tomater. Det är den hon ska grunda med tång från viken.
– Kan man gödsla sin trädgård med tång, undrar du. Tång är ett av människans äldsta gödselmedel, använt över hela världen. Olika sorters alger har använts för olika ändamål, som gödsel, mat, medicin, vinterförvaring av rotsaker eller taktäckning. Jag odlar potatis i den tång som vinterstormarna dumpar här på vår udde. Tång som drivit upp på stränderna har använts som gödsel i århundraden på grund av dess innehåll av bland annat kalium– och kväveföreningar. När man bärgar tång från stranden kallas det tångtäkt. Rätten till tångtäkt var förr en eftersträvansvärd rättighet för bönderna här i trakten och ledde i sig också till att stränderna hölls rena från tången.
Så även hennes vik.

Det är en Sisyfosuppgift att hålla viken fri från tången. Inte riktigt min grej, men idag har jag badat i havet för första gången i år. Det är tveklöst ett tecken på tillgivenhet.
– Hon är av uppfattningen att rejäla människor badar i havet även om det är kallt.
Särskilt då.

Hon hävdar att det är 20 grader i vattnet. Det tror jag inte på. Efteråt blev jag frusen. Intog eftermiddagsdrinken iklädd mina nya sockor som jag fått från en favoritfru i granngården.

Hon: tack Peppe, älskar min nya odlingsbädd. Svårt välja ut vilka plantor som ska få bo där bara. Men först, eller rättare sagt efter två skottkärror med tång ska jord i. 6 säckar x 80 liter gick åt. Pust! Såg medan jag höll på hur fint det börjar bli runt bäddarna. Vår rododendron blommar för fullt och massor av knoppar på rosorna. Och massa med bin har kommit. De är redan ute efter mig…

Han: Även hon blev lite frusen efter badet. Medan hon duschar sitter jag och tittar ut över sundet. Ser segelbåtar gå in mot Bergkvara hamn. Det är vackert. Funderar på att skriva en dikt, men inser att Otis redan har gjort det och dessutom musiksatt låten.
Förlåter honom.
– När allt kommer omkring gillar jag att se andra arbeta.