Författare: kerstinochpeppe

söndag: om man undviker taggarna är rosor underbara

Han: Läser dagens predikan på Namn och Nyttsidan: ”Igår gjorde jag ingenting och det ska jag fortsätta med idag för jag blev inte klar”. Bara det faktum att jag läser den sidan i Dagens Nyheter visar att idag är det vilodag.

Frukost på sjösidan, bleke. 25 grader, sydlig vind, snarare bris. Betraktar min fru. Blommar gör även de andra rosorna. 2020 är ett riktigt rosenår och om man bara undviker deras taggar så är de egentligen väldigt lätta att vara med. De räcker med att man tittar på dem och då och då säger att de är vackra så vickar de lite på kronbladen och livet leker.

PS: – Vilket underbart väder.
– Ja, nuja, men det ska mulet på eftermiddan.
Gäller att njuta av rosorna alltså.

Hon: och jag har äntligen fått ro att sitta ner och läsa, har en gedigen hög med efterlängtade böcker på nattygsbordet som legat alldeles för länge. Nåja, vi ska inte överdriva det här med ro, har precis tagit ut ett ”nytt” bröd ur ugnen och satte samtidigt in en jordgubbs- och rabarberpaj. Men snart så… just, måste bara binda upp ett par tomater först också.

Hon: Peppe, den där första bilden som ska föreställa våra fina rosor var väl inte speciellt bra… dessutom mest tomater. Men inte ens de kommer till sin rätt 😉

Han: Hennes kritik skär som knivar, men gläder å andra sidan en luttrad redaktör.
– Min vän du bekräftar bara det vi alla vet – en bild säger sällan mer än ord. Här kommer några andra bilder på våra rosor.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

lördag: ännu en dag med sura gubbar, del 2

Han: Krönikan har rubriken ”Glad är jag dessutom för att man alltid hittar skattepengar till konsulter” och den toppar just nu min lista över läsvärda texter. Inte minst för anslaget: ”Den första versionen av denna krönika gick inte genom kontrollen. Den eldade jag upp tillsammans med alla böcker jag ägde skrivna av rasister, antisemiter, män med dålig kvinnosyn och andra moraliskt förkastliga subjekt.”
Så inleder Jörg Carsson en krönika i Barometern. Carlsson är överläkare på medicinkliniken på länssjukhuset i Kalmar och professor i kardiologi

Igår diktade jag om Ulf Lundell och Dylan. Här är en annan kompis som försöker handskas med den värsta gubbsjukan – Surgubben inom oss. Krönikan har alltså rubriken ”Glad är jag dessutom för att man alltid hittar skattepengar till konsulter” och doktor Carlsson inleder med att förklara att han skrivit en annan krönika, men fick tummen ner av sonen som brukar läsa hans manus.
– Du har blivit en riktig surgubbe. Det där är skräp!
Sa sonen och pappa Jörg antog utmaningen att skriva positivt och sansat. Med moraliskt stöd av Beethovens ”Hymn till glädjen”. Och ur det kommer en glad och optimistisk text. Eller kanske inte.

Eftersom hon tycker att jag är långrandig saxar jag surmulet bara tillräckligt för att andemeningen ska gå fram: ”Glad över att Region Kalmar län mitt i allt viruselände, underskott och kommande vårdskuld hittade pengar för ännu en chefstjänst (folkhälsa) som ska samordna alla insatser de små myrorna inom området omöjligt kan ha en överblick över… Glad blir jag också över att det kanske kan bli ännu en ny myndighet i svåra tider. Det har föreslagits att myndigheternas utbetalningar måste kontrolleras av en ny myndighet. Glad att pengarna räcker till åtminstone 346 svenska myndigheter. Coronautredningen kommer säkert komma fram till nödvändigheten av en myndighet för samordning av myndigheternas krisåtgärder.
Glad är jag dessutom för att man alltid hittar skattepengar till konsulter. En tämligen underbemannad Folkhälsomyndighet anlitade tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke som konsult. För futtiga 1 250 kr per timme uttalade han sig i tv om att visst har vi höga dödstal (för tidigt att slå fast och ingen överdödlighet förresten) men om något år har andra länder kommit i kapp oss. Detta utlåtande gör att jag drar upp volymen på Beethoven och glädjen hans komposition och Schillers dikt (man med dålig kvinnosyn som bör rensas bort) förmedlar, går över till mig. Glad blir jag för att denne professor har kommit på en grej: Varför leva typ ett år till om man kan dö redan i dag!? Att tyska gamlingar lever ett år längre för att sedan ändå dö i covid-19 är ju inget att eftersträva enligt konsulten. De kommer ikapp oss om ett år. Om man dör nu så är det överstökat.
Glad är jag slutligen över att det finns stora besparingsmöjligheter inom vården: Bara att acceptera en förtidsdöd och simsalabim finns pengar kvar till konsulter, chefer och direktörer. Om någon av er nu vill säga till mig att jag förväxlat glädje med sarkasm: Jag hör inte, kören sjunger för fullt!”

Se där, så glada över tidens tecken är vi gubbar. Åtminstone idag. Vi avslutar med att lyssna på Beethovens hymn till glädjen, som även kallas ”Europahymnen” eftersom den utsetts till EU:s gemensamma nationalsång – ett projekt som man också kan skriva glada krönikor om.
Man kan börja med att ge hymnen en text, som söderspexet gjort här.

Hon: tack ”sura gubben” för supergod Sangria och heta Gambas Ajillo. Nybakat bröd med Röd Primadonna och hemodlad chili i räkorna till det, mums! Och inte att förglömma, nyupptagen färsk vitlök.

PS. Det var godaste Gambas Ajillo hittills. Tydligen även lite ingefära i. Och tydlig smak av citron.

Han: Tack min fru. Men det händer inte bara små underverk på land. Har man har fönsterbord på sjösidan händer det också saker. Flasknosdelfinen har setts utanför Västervik. Men hur många har sett en gulbojad vit medelåldersman simma förbi utanför sin udde? Det gör vi just nu.
Varför? Och en lördagkväll!
– Nu är hans fru hemma och tar hand om barnen, skulle min storasyster säga. Hon var gift med en idrottsman.

fredag: Apropå Ogräs, Lundell och Dylan

Han: Hon säger att hon avskyr gråbon. Den ger henne allergi. Jag delar hennes aversion. Men av andra skäl. En sommar försökte jag krydda min sprit med gråbo i tron att det var malört.
– Det var det inte, även om de är släkt.
Förr ansågs gråbon ha magiska krafter. Latinets Artemisia kommer från barnafödandets gudinna Artemis och växten tillhörde gruppen ”speciella kvinnoörter”. Men den användes även som medicinalväxt mot t ex malaria i början av 1900-talet.

Men idag är det alltså hennes allergi som definierar gråbons sociala position på udden. Personligen har jag dock gett upp kriget mot den filthåriga. Jag pinkar på dem när jag kan, men vad hjälper det?
Hjälper att pinka hjälper absolut inte när det gäller nässlorna. De tillhör nämligen den minoritet här på udden som gillar att man pinkar på dem.
Våra vänner på Stureplan och Stockholms Matmarknad hävdar att nässlor borde stå på svenska folkets sommarmenyer. Det märks att dessa matskribenter stannar runt Nytorget efter midsommarjippot ute i skärgårn.
De fattar inte att så mycket nässelsoppa kan man inte äta på en försommar. Ronny Ambjörnsson vet hur dom är. I sin Den hemliga trädgården (Albert Bonniers förlag, 2016) skriver han att nässlor har näsa för att snoka upp den finaste jord du har.
”Nässlorna är förklädda detektorer, de samlas där din jord är som bäst.”
– Det är det som är problemet. Där jag under årens lopp tänkt mig andra och finare bosättare finns nu nästan bara nässlor.

Å andra sidan: Hannibal Lecter har rätt. Somliga är för onda för att få leva.
– Andra är för goda för att inte ätas upp.
Jag tänker på den brokiga kirskålen, Sveriges ”mesta och värsta” ogräs som växer bäst och mest ute på udden i april maj.
Jag hittar ett recept i en gammal dagsnotering: Rafsar ihop 2 dl med de ljusgröna bladen. Eftersom kirskålen är färsk behöver jag inte skölja den (undviker stället där jag brukar pinka). Jag rostar 150 g. solrosfrön och mixar ogräset tillsammans med de väldoftade fröna, häller i 2 dl. olivolja och 100 g. riven ost, gärna Västerbotten.
Sedan slänger jag i en knippe ramslök (vår första primör, så här års). Och så några droppar spansk brandy istället för socker (jag slösar med min Torres 10-åriga Imperial Brandy Gran Reserva som Malin och Gunnar Brulin levererar till mig på udden varje år).
– Och mer?
Jag ser mig omkring i köket, hittar en halv citron, pressar ner saften i mixern och saltar och pepprar lite på måfå. Min ogräspesto passar till allt, inte minst till den citronbakde laxen från Brömsebro och en väl kyld flaska Bonterra (chardonnay) på solsidan.
Jag undrar vad hon kommer att tycka…”

Jag har gjort ett tillägg några månader senare: Idag äter jag kirskålssoppa på Stockholms Matmarknad. Soppan är kryddad med rallarros och lite sherry. Pelle Sturén berättar att kirskålen kostar 1 200 kr kilot i huvudstaden.
– Tolvhundra spänn!
Vet den romske tiggaren utanför Tempo i Gökalund att han sitter på en förmögenhet?

Hon: vet inte om det är just gråbo jag är allergisk mot men jag hatar dem ändå, de blir som stora träd till slut. Omöjliga att slå av med lie, går knappt med såg. Tar över hela udden. Nässlor hatar jag lika mycket, nästlar mig alltid och har alltid gjort sen jag var barn. Minnena av det sitter fortfarande kvar. Så nej tack, ingen nässelsoppa för mig, eller kirskål heller för den delen. Känns för otryggt att äta det. Ungefär som att plocka en vit svamp man inte är hundra på är en champinjon. Skulle iof aldrig ta miste på det, men ändå…

Skönt med fredag, då har vi ledigt från tre. Satte oss precis med en Aperol Spritzer i skuggan bakom vildrosen. Efter bad, även Peppe gick i. Varmt som på Mallis lockade jag med. Och det är det.

Han: Förökar sig som ogräs gör Ulf Lundells dagboksanteckningar. Hämtade ut tredje delen av Vardagar, en lunta på ytterligare 800 sidor. Proust och Knausgaard får se upp, med den här takten kommer Lundell att passera dem i antal ord redan före år 2028.

Hur man ska recensera Lundell? Det ska man inte. Att läsa Lundell är som att sitta och snacka med en annan gnällgubbe med utsikt över havet. Vi har trevligt och trivs med både oenighet och enighet och naturnära iakttagelser, typ att sädesärlan är den mest sällskapssjuka av alla småfåglar.
Den tid som flytt i Lundells värld präglas även den av den moderna uttolkning av upplysningstraditionen som präglade det socialdemokratiska folkhemmet på nittonhundrafemtiotalet och nittonhundrasextiotalet.

Även hans värld har krympt till ytan, men inte till intresset.
– Vi har ganska mycket och snacka om, känns det som.
Om jag nu får säga vad jag tycker.
Vilket jag inte är säker på att jag får, eftersom jag tillhört Jan Stenbecks mongolhär. Det mesta som gått fel i Sverige sedan socialdemokratin lämnat Lundell – på den punkten är han lika omnipotent som PO Enquist var – är Stenbecks fel.
Jan var en symbol för nyliberalismen som härjat sedan 80-talet, enligt Lundell.Vilket i mina öron tyder på att han inte hört Jan Stenbeck lägga ut texten.

En annan riddare av Gnällgubbeorden är Bob Dylan, vars nya album ‘Rough and Rowdy Ways’ snurrat på mitt Spotifykonto sedan i fredags. Även han berättar historier, förvisso mer mångordigare än Lundells, men skarpa iakttagelser, självreflektionerna också.

Gnälligt malande är dock bara rösten, resten är ett optimistiskt testamente från en gubbe som sedan sextiotalet vägrat identifiera sig med någon rörelse och därför kan sammanfatta vår tid utan ett nostalgiskt filter.
Kort sagt, en gammal gubbe som vägrar gnälla över den tid som flytt. Vilket inte alls betyder att Dylan och Lundell säkert skulle trivas ihop, nu när Lundell funderar på att börja skriva låtar på engelska.
Eftersom jag är värd på denna Jaltakonferens höjer jag mitt glas:
– Skål! De andra där ute har tur som har oss gubbar.

Torsdag: alltså, så här låter sommar…

Hon: äntligen fick vi också sommar. Klockan är 10.00 och det är fortfarande bleke. Och varmt, lagom som det blir här, 19.1 gr. Det var det vid 22.00 igårkväll också. Man kan bara inte gå in. Tomaterna får äntligen lite omvårdnad. Perfekt syssla efter middagen.

Älskar framförallt ljuden, tuffande båtar, måsar, bin… nä nu måste jag ut och njuta, innan det börjar blåsa och ljuden dränks av vinden, som jag i.o.f också vanligtvis gillar. I lagom dos 😉

Ps. Ja jag vet, det blir lite enahanda, men man kan inte lyssna för mycket på detta. Eller se sig mätt på denna utsikten, tycker jag. Men missa för sjutton inte rosorna och det som händer därinne på slutet… ljudmässigt alltså. Så glöm inte ljudet!!!

Han: Inser att jag är sist på bollen. Har varit upptagen med nyheter från den stora världen. Men en nyhet är någonting som vi känner igen som en nyhet. Liksom Dagens Nyheter och Svenska dagbladet och Svt och Sverige radio bara rapar upp vad CNN och BBC redan avslöjat och Dagens Industri snor nyheter från CMBC och Bloomberg, så låtsas jag att jag avslöjat något nytt när jag i själva verket bara ”avslöjar” vad hon redan berättat på det att eventuella läsare ska känna sig lugna med att veta att ingenting nytt har hänt sedan det som hände verkligen hände.

Han igen, upphetsad: Sist på bollen, men dagens gladaste bild så här långt även om det är hennes andra eller tredje bad idag.

onsdag: Dagen börjar i solen

Han: Efter morgonens rapporterande bjuder hon på frukost på främre däck, där bina surrar i rosenhäcken.
Idag kommer ingen att klaga på vädret, möjligen jag som föredrar ett skuggliv.

• 

• 

Han igen, 22:13: Och nu är det kväll och lugnet sänker sig över udden. Somliga dar räcker det.

Tisdag: jobb, jobb, jobb… 16.30 drink

Hon: började bolla idéer 7.30, sen vattna chilin som fortfarande är inne. Slängde ut nästsista ”väggen” igår kväll, det var så lugnt och varmt ute så tänkte det var dags. Hann bara precis få ut dem (19,5 gr 21.30), så kom åskan…

In i växthuset, öppna takfönster och vattna. Ute dyngsurt. Sen förbereda för kvällens drink. Grannar och tillika goda vänner ska få träffa Alice. Blir pizzabitar med topping av det som fanns. Och så koka sylt på rabarberna som börjar ge upp och jordgubbar som blivit över. Peppe har börjat måla igen, hurra, men man ser inte mycket av honom. Sitter i utrymmet mellan ateljén och huset.

Måndag: det är BLEKE, hurra, men…

Hon: men det är fortfarande vindstilla, och som jag har längtat efter det. Ligger på soffan och läser Barran, ja vi fick gå in och fortsätta frukosten inne, men det gör inget. Skjutdörren är öppen och man hör regnet och faktiskt fåglar som kvittrar. Inte hört dem på veckor typ, vinden har överröstat dem eller kanske t.o.m skrämt iväg dem från udden in till viken i lä. Solen väntar jag på nu, ska tydligen spricka upp i eftermiddag. Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Han: Skönt att det regnar, tycker jag. Annars hade jag missat Ulf Lundells sommarprogram. Just nu sjunger Joan Baez Sad-Eyed Lady of the Lowlands i mitt öra. Även Lundell tål att lyssnas till. Och läsas – beställde del 3 i hans skönt gubbgnälliga dagbok från Österlen.

Dessutom behöver potatisen regn. Satte ut de sista knölarna i går. Av den dyra svarta franska päran syns inte ett spår. Men Monte Carlo och Casablanca växer på bra i tången. Som nu får den fukt den behöver.

Men framför allt gjorde regnet att tog vi oss äntligen tid att genomföra vårt första tomattest. Det behöver ingen närmare förklaring. För en man, som inte för så länge sen trodde att en tomat är en tomat, innebär hennes 17-18 sorter där ute gärna skapa ordning, lista och ranka.

Dagens frukostprovning:

Han: Det är inte bara tomater som inte bara är tomater. En tagoxe är inte heller bara en talgoxe. Den har annars hållit mig sällskap i vinter i vår, men de struntade i allt vad reserestriktioner stipulerar innan Tegnell gjorde tummen upp. Sedan en tid tillbaka har de dragit till någon mindre dragit del av Sverige, till Böda strand kanske.
Talgoxen känner man igen med sitt gula bröst och den karaktäristiska svarta slipsen slarvigt knuten runt halsen.
Det vet de flesta, men inte ens det enklaste är enkelt. I ett pressmeddelande läser jag att så ser inte alla talgoxar ut. Det finns inte heller bara en art av talgoxar, utan fem. Det visar forskning från Uppsala  universitet.

• 

• 

• 

• 

• 

”Talgoxen finns över nästan hela Europa och Asien, och vår studie visar att den har en komplex utvecklingshistoria, där olika grupper isolerats genetiskt från varandra under lång tid”, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet i ett pressmeddelande.

I studien har fem huvudgrupper av talgoxe identifierats, till skillnad från de tre grupper som vetenskapen har räknat med fram till nu. Det finns drygt 35 geografiska underarter, som skiljer sig i fjäderdräktens färg. I Europa är de tecknade i gult och grönt, men i södra Asien är de i stället grå och vita.
Den internationella forskargruppen har analyserat DNA från 340 talgoxar spridda över hela utbredningsområdet. I studien har forskarna identifierat fem huvudgrupper av talgoxar som varit genetiskt åtskilda från varandra under någonstans emellan en halv miljon till 1,6 miljoner år. Förvånande nog överensstämde inte dessa grupper med den föreslagna indelningen i tre olika arter.
– Indelningen av de tidigare föreslagna arterna motsvarar inte riktigt de grupper vi identifierat i vår studie, som är den i särklass mest omfattande kartläggningen av talgoxens utvecklingshistoria som hittills genomförts, säger Per Alström.
De fem huvudgrupper som nu identifierats tros ha varit genetiskt åtskilda under någonstans emellan en halv miljon till 1,6 miljoner år.

Han: And in the end of the day blev det bleke även här. Tio minuter senare hörde vi åskan långt borta och hon sa:
– Nu kommer regnet.
Sedan kom regnet. Och blixtarna gick runt udden.
Som tur var hade vi hunnit tag in alla kuddarna.
– Vi och vi?
Älskar jag den kvinnan för att hon är snygg eller för att hon är klok?

söndag: jaså, det blåser på udden

Han: Soldis, 19 grader. Och viktigare: Det känns som 19 grader, enligt SMHI. Trots vind från norr, 10 sekundmeter i byarna. Men vad hjälper det. I alla andra delar av världen skiner solen och alla världens hav vilar i bleke.
Särskilt i Stockholm där alla andra lägger ut bilder på solvarma klippor och ännu mer solvarma människor.
– Men älskade fru, du vill ju inte ens vara i Stockholm.
Säger han.
Som han alltid säger så här på morgonen när hon skummat av alla vädersajter och tidningarnas väderkartor som lyser rött över hela landet.
– Utom här!
Men en sak kan hon inte förneka: Somliga morgnar behöver hon inte undra på vilken veranda vi ska sitta. Det blir frukost i sängen.
Och den vyn är helt okej.

• 

• 

• 

Hon: fick ett sms igår från okänd avsändare som frågade om jag börjat odla chili… googlade numret och såg att det kom från en av mina äldsta och bästa vänner från förr. Vi var dessutom kollegor i många år men har på senaste åren tappat kontakten. Blev glad!!

Men kom på att det varit väldigt lite chili- och tomatuppdateringar sista tiden. Inte riktigt hunnit med. Inte nu heller egentligen för jag måste vattna. Låg i sängen för länge, blåsigt. Men nu sol. Rusade i alla fall upp och tog lite random bilder som jag kommer skriva mer om senare…

Ok, några bilder till då… men en tomat ska jag skriva mer om senare. Spännande hybrid, framavlad för att bli supernyttig

Nej nu vattna. Blev inte mkt chili Patrick… Får bli imorgon. Eller senare idag 🙂

Han: Trump har hållit sitt första stora valmöte efter coronan. Ty i presidentens värld är viruset nedkämpat. Detta trots att statistiken visar att antal nya fall ökar i 14 stater, däribland Kalifornien, Florida, Texas och i Oklahoma där mötet hölls.

Enligt liberala CNN blev Trumps valmöte en flopp. Jag är mer förundrad över att så obegripligt många lyssnar på presidenten. Jag tror jag har hittat en förklaring i min numera nedlagda kamp mot ogräset. Alternativa fakta är bara toppen av isberget.
Så här hänger det ihop: Hon har hand om nyttoväxterna. Jag är numera ombudsman för ogräset och hon har rätt, blogginlägget härom dan (”Vi och dom”) blev långrandigt med tanke på ogräsets låga ekonomiska värde. Ändå strök jag poängen:
– Min grandiosa ambition att knyta ihop mitt hat mot ogräset med föraktet för ”dom andra” där ute i den stora världen.

Tänker inte bara på våra vanligaste rasister här hemma. I en artikel i Huffington Post går psykolgen Deepak Chopra till Jung för att hitta en förklaring till Trumps popularitet. Han menar att Trump har släppt lös ”den jungianska skuggan” hos många amerikaner.
Enligt Jung är ”skuggan” de delar av vårt psyke som vi skäms över. Känslor som vi undertrycker – de fula impulserna av hat, avundsjuka, våldsamhet, självgodhet, avund, svartsjuka och äckel. Skuggan är ett omedvetet komplex, definierat som ”undertryckta och förnekade egenskaper hos det medvetna” och vår förmåga att hantera skuggan avgör hur civiliserat vårt samhälle är.

Men skuggan finns där som en kollektiv fantomsmärta och när du hör någon häckla ”det politiskt korrekta” är det ofta skuggans fula tryne som grymtar.
Och grymtas görs det ofta. Det väller över och vi blir glada när vi hör andra formulera skämmigheter vi själva undertrycker, eftersom det visar att vi inte är ensamma om våra fula tankar. Enligt Dr Chopra fungerar Trump som den ställföreträdande skuggan hos sina anhängare. Han formulerar deras skamligaste tankar och det känns skönt. Av samma skäl känns det skönt för mig att vräka ur mig dumheter om ”dom andra” i min lilla värld på udden.
Nu vet du varför jag känner mig som en finare människa när jag struntar i ogräset. Men nu hinner jag inte skriva mer. Hon vill visa mig något i växthuset.

Midsommardagen: Alicedagen

Hon: allt fortsätter i Alice anda, dvs öva på att gå. Och då behövs ett par skor. Mormor trollar genast fram ett par ur gömmorna. Lika coola nu som -88 och passar lika bra i Sofo som i Skeppevik.

Annars lugn (förutom vinden då…) och skön dag med strid ström av passerande kompisar som stannade på ett glas och en pratstund. Alice orkade väl inte hålla humöret på topp hela tiden, men vem orkar det så här dagen efter. Men en lite tupplur och humöret är på topp igen.

Och jo, lite (men inte mycket) annat för ögonen har vi, så som bevis avslutar jag dagen med en bild på senast utslagna rosen. Den röda utanför sjöboden.

Han: Ja min vän, det här en Flammentanz som vi satte när vi byggde sjöboden. Lättodlad klätterros som blommar med stora, fyllda, sammetsröda blommor från juni till oktober. Doften är svag. Växtsätt är mycket kraftigt och tätt, som du ser. Sorten räknas till landets härdigaste klätterros och den klarar av att stå i både i sol och skugga. Dessutom har Flammentanz bra resistens mot svampsjukdomar och trivs, som snart kommer se, tillsammans med veronika.

fredag: Lagom glad midsommar!

Hon & Han: Glad midsommar önskar vi alla från en blåsig med solig udde. Solen skiner men vi hör åskan …

Han: … och snart börjar det regna, säger hon och går ner i havet. Det här kommer att bli en fin midsommar, ropar jag men vet att vad gäller vädret har hon alltid rätt.
Alltså är det bara att springa efter massorna – jag är ju för fan deras ledare som en politiker skulle säga.
Det blev kort, men efteråt känns det som om man är hälften så stor.

Fyra timar senare lyssnar jag på väderleksrapporten, det är sånt man gör på en udde. Varmaste midsommar på 50 år, nånstans i Sverige. Inte här dock, även om solen sällan varit varmare om kinderna.
– Ännu inget regn, sa Vilda. Ännu ingen åska, sa Ludde och la sig bredvid henne i skuggan:

Även i övrigt är det så här långt en typisk midsommar:
– Strunta i det om det är mycket folk, sa hon när jag åkte upp till Torsås för att lämna dagens lass på Återvinningscentralen och sedan gå på Systemet.
Det var Systemet hon syftade på.
Mycket folk?
– Det var kö ända bort till Ica och jag tänkte att nu är det midsommar.

Men det kändes fridfullt att stå där och låta vakten i dörren sköta resten. Vår fallenhet för att snällt vänta på vår tur brukar ingå i nidbilden av svensken som en foglig varelse. ”Men att köa är civiliserat och jag vill bo i en civilisatorisk stormakt”, skriver Andrev Walden i Dagens Nyheter: Svenskens särskilda sinne för att sortera sig själv i turordning är det finaste vi har i det här landet, brukade jag tänka och det hade jag ingen lust att sluta med bara för att någon berättade att den svenska kön var en mytologisk orm. Så jag har fortsatt att älska den svenska kökulturen, menar Walden.

Det är att ta i, men det är ju typisk svensk kulturdebatt och så kändes det också att stå där och nicka åt folk man tror sig känna. Det finns belägg som visar att vi svenskar inte alls är bra på att köa, liksom det finns övertygande belägg för att Sverige inte är och aldrig varit Landet Lagom – se bara på coronastrategin, privatiseringen av sjukvård och skola mm.
Men vem bryr sig?
– Somliga dar är det skönt att ingå i ett lagom sammanhang och bara köa.

PS: Förresten, vart tog Riskgruppen vägen? Ända fram till denna vecka har myndigheterna tjatat om vad vi i Riskgruppen inte får göra. Så kom lättnaderna i reserestriktionerna och plötsligt försvann vi från skärmen!
Inte en käft berättar huruvida lättnaderna att resa inomskärs och utomlands även gäller även 70+.
Fattar inte Tegnell att det känns tomt att efter att i tre månader varit i centrum förpassats till periferin?
Att vara inne och plötsligt vara ute och bortglömd?
Det är nästan så man känner sig kränkt.
– Igen.