Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: blåbärssoppa är grejen…

Hon: eftersom Hans mage fortfarande är/var paj och springandet började kl 04 imorse googlade jag mig fram till att blåbärssoppa kokad på honung, inte socker, skulle vara den bästa medicinen. Som tur var hade Kasper och Emil plockat 3dl till oss igår. Just med tanke på morfar, tack pojkar!!

Klockan 6.00 gav jag upp det här med att somna om och gick upp och kokade blåbärssoppan. Peppe sov då tungt. Men till frukost lite senare blev det soppa och halv källarfranska med ost. Och det visade sig vara grejen, magen lugnade ner sig och Peppe blir piggare och piggar.

Ska bara dra upp resten ute i landet, och de är nog lite större än de här tror jag. Dessa var ganska smala i stammen men hade kroknat så jag vågade inte låta dem vara i jorden längre. Men det här med flätan måste jag nog öva lite mer på…

Onsdag: han är hemma!!!

Hon: och nu pratar han med sin syster, helt klart på bättringsvägen även om han fortfarande är kass i magen. Men han har fått många påsar dropp och är fulltankad. Tack och lov var det inte Corona utan någon annan infektion. Vad vet de inte men förmodligen någon slags ”sommarsjuka”. Nu hoppas man bara han börjar fråga om det inte snart är dags för kvällsdrinken, för när han inte gör det blir man ju orolig…

Han: Tyvärr är det bara att konstatera att jag är det svaga könet på udden. Generna har jag tyvärr ärvt av min farfars farfar PE ARvid Engberg (se ovan) som tillbringade många veckor på kurort i alperna där han bl a lär ha träffat den tyske författaren Thomas Mann på 1910-talet som även sägs ha baserat sin ”Bergtagen” på den hypokondriske PE Arvid.

Bergtagen har jag varit men ingen lär skriva en roman om mina senaste skitdagar. Men tack för allt stöd. Tack min fru för att du tror att du klarar några dagars vård i hemmet också.

Hon: hrmm, vet inte om jag har sagt just det… ;). Men jag tycker om att ha dig hemma.

Måndag och tisdag: första gången…

Hon: jag tror det är första gången vi hoppar över en dag här på bloggen, men det har varit och fortfarande är lite oroligt på Udden . Han var tyvärr sjuk även igår morse, även om han försökte mörka det hela eftersom två kompisar var på väg från Stockholm. De skulle övernatta och äta middag här och sedan skulle vi alla fyra åka till Kosta. Köpa glas, äta middag och övernatta på hotellet. Det ville han inte missa… det blev dock inget Kosta. Men våra vänner kom i alla fall, så glad över att få träffas. Peppe orkade inte riktigt med så han låg och sov på soffan medan han hörde oss prata. Och ja, de har haft Corona och har antikroppar.

Nu är Peppe på väg in till Kalmar lasarett, hans värden såg helt okej ut men de ville ändå ta in honom för säkerhetsskull eftersom han varit så medtagen snart två dygn. Det känns skönt att de kollar upp honom ordentligt. Tack vården!!

Men positiva nyheter är att vi har fått tillökning härnere. Idag kom Elsa och Rut till sitt nya hem hos Ancy, Håkan och Eddie. Och jag fick säga hej och klappa. Kommer nog ringa på den dörren oftare än matte och husse önskar, ha ha.

söndag: Om det lilla livet när solen inte skiner

Han: Det är väder idag med. Vi äter frukost i sängen och hoppas att lilla familjen har det i det andra huset. Jag läser om jag skrev igår kväll om Katarina Ramqvists text om begränsningens möjligheter. Hon har inte läst min text ännu. Men själarnas gemenskap och plötsligt läser hon högt ur Hanna Hellquists krönika i dagens DN: ”Sedan kom corona. Och världen blev alldeles för stor igen och jag flyttade ut på landet och här har jag varit i fyra månader snart”, skriver Hellquist och fortsätter: ”Varje kväll när jag går och lägger mig så gör jag en lista. Detta ska göras i morgon:
Lämna in röda lampan till Grums husplåt så att de kan löda fast de pyttesmå metallhållarna som håller skärmen på plats.
Blanda ny äggoljetempera och måla skänken och måla klart bordet som ligger med benen i vädret i matsalen, slipa försiktigt på skivan först så att färgen fäster ordentligt.
Ring och fråga exakt datum för bänkskiveleveransen.
Kolla med Grums rör om det går att dra avlopp till det lilla utrymmet under trappen så att mamma och Göran får en egen toalett.
Hitta mamma och Göran en egen toalett. En billig.
Beställ beslag.
Beställ färg.
Olja trädäcket.
Beställ olja.
Bygg klart däcket!!!
Köp gräsfrön.
Köp jord.Ring killen som kör jord.

Vi skrattar igenkännande, ty vår udde är vår värld. Särskilt när vädret gör att vi inte ens ser Öland. Katarina Ramqvist har möjligen rätt om begränsningens möjligheter i coronatid. Men vi skrattar merigenkännande åt hur träffande Hellquist fångar den småaktighet som följer med den begränsade ytan: ”Och allt som sker på denna lilla yta blir så oerhört viktigt. Även det som sker precis bredvid. Som att grannen har huggit ner skogen runt om nu. Jag känner mig oskyddad. Om man inte äger mark så har man ingen makt, så är det på landet. Jag oroar mig för framtida eventuella bygglov, som när grannens ungar vill bygga sig nåt eget i närheten av sin barndomsgård, kommer de att få insyn till mig. Det går en ilning i mig när granntösen väntar barn för blir det en kille så ska han såklart åka cross och jag orkar inte med ljudet, inte ännu en cross här ute.”

Ungefär så här är livet somliga dagar. Men nu har kvinnan i mitt liv snott ihop två pajer på våra bär och bakat ett bröd och jag har gjort månadens redovisning i vår lilla bolag.
Nu ska vi promenera in till postlådan i viken och skicka det blå kuvertet till min ekonomibyrå i Stockholm.
På Facebook läser hon att det pågår en bakluckeloppis vid Kiosken. Vi frågan Kasper om han vill följa med på äventyr.

Hon: efter mysig middag i kvällssol (ja den tittade faktiskt fram) hos Johanna, Daniel, Kasper och Emil i Chateau Margareta skyndade vi hemåt för att se vår nya besatthet Hemma igen på SVTplay. Men Peppe hann bara sätta sig i soffan så somnade han. Känner sig dålig, och i dessa dagar blir man ju genast jätteorolig… hoppas hoppas att han är frisk i morgonbitti. Gick en liten trädgårdsrunda istället tillsammans med Ludde.

lördag: i väntan på

Han: Även jag medger att idag är vädret trist. Småregn, flugor i köket. En champagnedrink i väntan på bättre tider.
– Eller lugnet före stormen?
Inte alls, bara i väntan på barnbarnen Kasper och Emil som snart bör vara här tillsammans med sina föräldrar.
Skafferierna är välfyllda. Vi har varit på Rökeriet i Brömsebro och köpt fisk, räkor och ost. Jordgubbar och ägg hos Ola, bonden. Självbetjäning som det är på landet.

Och nu är de här!

Och innan kvällen är över har Emil visat att den som bara väntar får inget gjort. Picasso lär varje dag ha tillämpat principen att inte gå och lägga sig förrän han lärt sig nåt något nytt under den dagen. Emil har sin sommarplan:
– Att bada varje dag under sommarlovet oavsett väder.
Väder är det. Och i kväll kan en av oss somna gått.

PS: Innan jag somnar läser Karolina Ramqvist i Dagens Nyheter och om hur coronan förändrat hennes liv. ”Mamma, du skrattar så mycket nu när det är corona”, sade min yngsta dotter. ”Jag tror aldrig jag har hört dig skratta så mycket.” 

Möjligheterna ligger enligt Ramqvist i de begränsningar coronan tvingat på henne. ”Lättnaden i att tvingas stanna hemma skänkte mig glädje och ja, rent av lycka, men den väckte också frågan om vad det var för ett liv jag levde i vanliga fall, om jag nu kunde bli så upplivad av att få vara hemma och uppleva att livet var hotat?”
Och Ramqvist kommer att få leva med begräsningens möjlighet: Coronaviruset fortsätter att sprida sig i världen. Det senaste dygnet har över 212 000 nya fall av covid-19 rapporterats i världen – den hittills största ökningen på ett dygn sedan pandemins start, enligt WHO. Totalt har nu 11 miljoner personer bekräftats smittade av viruset och cirka 520 000 människor har avlidit, rapporterar TT.

Nu har vi även lärt oss det idag. I morgon hoppas jag på sol så att jag komma vidare med bygget av vårt nya växthus. I möjligheterna ligger också en begränsning dessa dagar.Vi skulle ha varit på väg genom Tyskland och Frankrike den här veckan.

Fredag: när man byter ämne…

Hon: hade tänkt att rubriken skulle vara typ: ”nu säger jag upp mig”, underrubrik: ”som familjens projektledare”. Kommer återkomma till detta, men man mjuknar ju lite när mannen lyckas rädda den lilla Sädesärlan som nyss lämnat boet och trodde hon hittat hem inne hos oss…

Kommer återkomma lite senare angående uppsägningen, vilken är otroligt svår för oss kvinnor att verkligen verkställa… enligt min erfarenhet i alla fall.

Han: Där ser man vad en liten pippi kan ändra stämningen! Jag antydde redan igår att det kändes som om hösten redan är här. Kanske ska även hennes dagsnotering ovan tolkas i den riktningen?
– Men vem är jag att tolka så sublima vibrationer?
I min värld har vi upplevt ännu en underbar dag på udden. Även om det onekligen har blivit lite kyligare. Att vi passerat årets ljusaste dag fick jag idag ett mer handfast bevis på. Jag har tidigare berättat att jag någon gång i början av 2000-talet fick för mig att beställa visitkort på nätet. Korten var gratis och dessutom erbjöds jag ett par kalsonger som bonus. Tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovade virilitet, platt mage och trevligt sällskap. Det var som om reklammakarna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Konstigt nog fortsatte kalsongpaketen att ramla in varje kvartal. Och nu fick jag betala för dem. En dag ersattes kalsongerna av strumpor och de har sedan dess hittat mig även här på udden.
– Det är ett sånt paket hon lägger framför mig denna kyliga morgon.
Ett tecken i tiden på att vi verkligen går mot höst?
Svårt att veta.
Det som får mig (inte henne dock) att skratta är emellertid en annan sak:
– Efter sexton år (16!) har jag fortfarande inte fått mina gratis visitkort!
Lika bra det, tänker en man som förmår se det lustiga i små saker:
– Korten hade nu ändå fått makuleras eftersom jag bytt adress två gånger sedan jag designade dem.

torsdag: Kort dags färd mot natt på udden

Han: Plötsligt har hela dan gått. Och det märks att vi redan går mot mörkare tider. ”Med mörker skall avses den tid mellan solnedgång och soluppgång, under vilken ett framträdande obelyst föremål icke kan tydligt urskiljas på ett avstånd av 5 km. I tveksamma fall skall mörker anses råda.”
Läser jag ur en gammal förordning från Luftfartsverket. Andras ord är ibland så precisa. ”I tveksamma fall skall mörker anses råda.” Nåja, vi är inte där än. Sommaren har just börjat och även om det skymmer ser vi fortfarande den ensamma hägern och svanhonan, vars man nästan slogs ihjäl av de unga hannarna och som vi därför fick låta avliva.
– Se där, kunde bli en romantisk dagsnotering om livet i skymningsland.
Men inte i kväll.

• 

• 

• 

• 

• 

Onsdag: när man tror man äntligen klar med dagens göromål…

Hon: faaaaan, och detta var till nästa gäng sommargäster… vi tänkte ta liten minisemester mellan barnfamiljerna tillsammans med kompisar från Stockholm, så bäst förbereda och fylla kyl och frys innan så allt klart tänkte jag. Handlat och bakat och grejat hela dagen, samt lagat kvällens avskedsmiddag för första gänget. Sen satte jag mig ner, nöjd och glad, och åt hos barnen i Chateau Margareta medan brödet till gäng två stod i ugnen. Meli erbjuder sig snällt att hämta jordgubbarna till desserten, och där tog lugnet inför den noga planerade morgondagen slut. Ok, ska man köpa sig ur detta, och frångå sin princip att inget ”köpebröd” kommer över tröskeln, eller börja om imorgonbitti… men då har jag tusen andra saker jag ska göra. Hrmmmm.

Alice och bonusmorfar tar det lugnt i allafall. Han kommer få jobba imorgon 😉

Men jag är å andra sidan glad för dagens paket från Apoteket, de blev faktiskt jättefina, väldigt nöjd. Och hur ofta blir man det över något man gjort… tänker alltid att det kunde blivit lite lite bättre. Men med de förutsättningar vi hade vad det gäller material, tryck mm så blev det över förväntan. Hurra!!!

Han: Hon har haft en hård dag. Det brända brödet var droppen. Tror att det bara finns en sak som gör henne glad igen. Härom veckan berättade jag om hennes morfar Andreas Pettersson Krall som var fyrmästare i 37 år på fyren Långe Erik på Ölands nordspets.
Jag berättade bland annat att fyrmästaren varje kväll tog en promenad runt den lilla ön som på den tiden saknade broförbindelse med Ölands fastland.
Enligt en av döttrarna , min svärmor, tog han sin fru Emilia under armen och promenerade längs den stig som fortfarande heter Kärleksstigen. Jag har själv gått hand i hand med Andreas dotterdotter och hävdade att den promenaden tog max femton minuter att gå i maklig takt. ”Kanske det dubbla om man är ett förälskat par med en stor barnaskara hemma i fyrmästarstugan.”

Tid är bara en funktion av rummet enligt Einstein – eller om det är tvärtom? ­ Men tid är bedräglig av ett annat skäl: den expanderar i proportion till minnet av upplevelsen. Alltså missbedömde jag hur lång tid det tar att gå Kärleksstigen. När Andreas och Emilias dotterdotterdotter Emilia (även hon kallas kärleksfullt Meli som sin mormors mor) nu i somras tog promenaden mindre än tio minuter.

Det finns naturligtvis ett digitalt bildbevis (ovan). Åtta minuter och 45 sekunder. En exakt mobil tidsangivelse som fyrmästaren måste ha funnit intressant med tanke på att AGA-fyrens teknik tillhörde samtidens mest avancerade high tech på hans tid.
Men det som är fascinerande är att denna kvällspromenad går igen två generationer senare. Till kvällsrutinen här på udden hör ”Promenaden”. Vår motsvarighet till Kärlekstigen heter Trädgårdsrundan. Då visar hon vad som hänt och inte hänt med hennes tomat- och chiliplantor. Det har alltid hänt en massa.
Dagens nyhet heter Falludi.

Ibland får vi sällskap av katterna, särskilt Ludde är mattes lojala assistent.

Ibland missar katterna Trädgårdsrundan. Då går vi även den långa promenaden som för enkelhets skull kalls Promenaden.
– Nu går husse och matte på Promenaden, ropar vi och mer behövs inte. Det är nämligen det explicita kommandot som lockar fram katterna och den promenaden tar ungefär lika lång tid som hennes morfars Kärleksstig.
Vår kärleksstig är till och med kortare än den på Långe Erik. Den går bara längs stigen nedanför Margaretas stuga. Vi stannar vid gränsstenarna som Rolf, markägaren, la ut för att markera den nya tomtgränsen. Och när vi vilat lite och tittat på solnedgången går vi ner till Bertils Brygga, en fallfärdig betongplatta som Ludde och Vilda älskar att rulla runt på. Och när vi stått en stund där och tittat på sjöfåglarna går vi hem igen.
– Hur lång tid den promenaden tar?
Kanske fem minuter.
Känns även det som värdefull gemensamhetstid.
Det är dags nu.

Tisdag: frukost-i-sängen-väder…

Hon: regnar, 14,5 gr men ganska lite vind. Blir ändå förstås frukost i sängen. Hämtar in gurka, en drygt 30 cm lång lite taggig men god Tanja. Två sorters tomater, Black Cherry och Chielega. Tre sorters chili, Gul Körsbärschili (fast nu mogen och röd), Aji Cristal och Black Checkoslovakien (eller hur det stavas…). Och så lite plocksallad. Och så bröd bakat igår, en snabb nöt- och frölimpa. Bäst hittills tyckte Peppe, hur man nu ska tolka det…

Han: Man ska tolka det som hennes nybakade bröd är russinet i kakan! Min frukostbricka ser idag ut som en buffé för ett större svältfött sällskap.
Bäst i dagens chilitest: Black Checkoslovakien (stavas Czechoslovakian Black, darling) som passar till sallader och som smörgåspålägg.

måndag: en dag i skuggan med en cia-agents anteckningar

Han: Tidningar skriver att igår var det den varmaste dagen på 50 år. Nu är det 24 grader som känns 24 grader med 5 s/m sydlig bris. Tur att det alltid fläktar från nått håll här på udden och skuggan under parasollet gör det möjligt att ta sig igenom dagens tidningar. Även om den yngre delen av den lilla bofasta befolkningen inte till fullo uppskattar dagens filosofiska vits på DN:s Namn & Nytt:
– Stackars dom som inte ens är i medieskugga.

Man måste förmodligen tillhöra Riskgruppen och ha deserterat från den ständigt turnerande mediecirkusen för att uppskatta den typen av skämt. Jag återkommer med en annan företeelse hon inte förstår uppskatta. Men först måste jag ta emot månadens vinleverans som är på väg ända ut på udden.
– När asfalten tar slut fortsätter du längre än du tror att du kan köra till du ser havet och fyren.

Han igen, eftersom hon är på gym. Det vill säga hon klipper gräset med vår tunga monarkklippare som jag ärvde av Pelle Wendel. Hon tar alla chanser att hålla kroppen i form och som generös vit man med spolformad kropp låter jag hennes hållas.
– Vem är jag att alla manschauvister hävda att lilla gumman, det där är jobb för en karl.
Ibland tror jag hon vill åka till handelsträdgårdarna här omkring för att köpa jord bara för att få lyfta in 80-kilosäckarna i backluckan på bilen. När vi åker och handlar på Ica i Jämjö bär hon kassarna på krokig arm för att det är jobbigare. Men jag, som naturligtvis sitter kvar i bilen av coronaskäl, brukar öppna bakluckan åt henne.

Men men nån måste göra jobbet och därför fortsätter jag det hårda slitet här bakom tangentbordet: Så länge jag minns har jag älskat historien om det storslagna brittiska imperiets svarta hål. Jag tänker på hur förskräckta de fina engelska damerna blir när de hänvisas till en grop i avträdets stampade jordgolv.
– Ovilliga att huka bredbent som de inhemska kvinnorna pinkade damerna i skorna.

Numera sitter jag själv ner när jag pinkar. Förmodligen mitt viktigaste bidrag till vardagsfeminismen. Men det finns andra argument. En fördel med att sitta ner är att jag tänker på annat än strålens vikande vinkel.
Som jag berättat att ett mobilt bibliotek växt fram på vår toa. Korta varor, typ Jack Londons Söderhavsnoveller (snacka om att denne vänsterförfttare hade rasistiska undertoner, ingen staty där inte) och Judith Schalanskys The Pocket Atlas of Remote Islands.
På senare tid har jag återvänt till historien om O’Toole, Tooleys pappa som även han kallas Tooley men är CIA-agent. Närmare bestämt tänker jag på de noteringar som amerikanen gör i sin anteckningsbok och som det dröjer halvvägs till Asunción, nära Corrientes, där den breda Paranáfloden övergår i Paraguayfloden, innan Graham Greene låter oss förstå att anteckningarna inte handlar om misstänkt statsfientlig verksamhet.

Mannen är besatt av en privat undersökning. Han för statistik över sitt urinerande. Sida upp och sida ner noteringar med klockslag, hur lång tid det tar och vilka omständigheter som antas ha tvingat honom att lätta på trycket. O’Toole berättar att han funderar på att utveckla sina studier. Som att lägga till väderobservationer och konsumtionen av drinkar som fasta parabler i statistiken.
Det framgår inte varför amerikanen för denna sin pissbok, bara att han tänker donera dagsnoteringarna till någon professionell urolog.
– Man vet aldrig vad de där gossarna kan läsa ut av siffrorna, säger O’Toole. Han påpekar, vilket du tycker verkar plausibelt, att urologer ju tvingas syssla med sjuka människor hela dagarna.
– Det kan vara bra för de gossarna att få klart för sig vad en frisk människa har för vanor. I det här fallet en frisk, medelålders vit man med måttlig dagskonsumtion av alkohol. Helst gin, även om det i denna del av världen sällan är Gordons.

Det hela är en smula bisarrt, men intressant. Graham Greene skrev över tjugofem romaner, men i sina memoarer avslöjar han att detta är den enda bok han skrev för sitt eget nöjes skull (Självbiografiskt, Nordstedts Pan, 2000, sidan 456). Roligt hade uppenbarligen även du när du köpte Greenes Resor med moster Augusta år 1972, eftersom avsnit- tet är markerat med gul märkpenna. Med tiden upptäcker du dock att intresset för O’Tooles anteckningar förskjutits till själva statistiken: Enligt noteringarna pinkar denne man ett tiotal gånger per dygn. Besöken varierar mellan 17 och 50 sekunder. Det antyds nivåer uppåt en minut och femtiofem sekunder. Sammantaget rör det sig om i storleksordningen fyra, fem minuter per dag.

– Under sitt liv har varje vuxen man således tillbringat fem månader eller mer på en pissoar, konstaterar O’Toole dystert.
Karln verkar även i övrigt tämligen dyster. Han är fast i Latinamerikas fuktiga djungler, officiellt affärsman i import & export, under ytan amerikansk agent. En man som i yngre dar unnat sig allt, nu skild. Hans fru bedrog honom i hans eget sovrum. Han tror att hans dotter är i London. Vi läsare har mött henne på Orientexpressen och vet att hon rest till Katmandu med en pojkvän.
Upprörd över att få veta sanningen konstaterar O’Toole:
– När man har barn är man dömd att vara far på livstid. De går ifrån en. Själv kan man inte gå ifrån dem.

Jag har struket under citatet med gul märkpenna, möjligen för att jag när jag köpte boken nyss blivit pappa och jag tycker fortfarande att det är förbannat bra sagt.
Mer om det en annan gång.
Det är O’Toole kissbok som väcker tankar om de möjligheter som ryms i problemet.
Detta apropå min hjälplösa och numera nedlagda kamp mot ”dom andra” här på udden: Att försöka kissa ihjäl ogräs som gråbo, kirskål och nässlor borde jag från början ha förstått är kontraproduktivt.
– Ogräs älskar kiss. Alla växter älskar guldvatten!

Det är så det kallas, det billigaste och aldrig sinande gödningsmedlet. Det sägs att kiss från en människa under ett år innehåller näring som räcker till alla de grönsaker hen behöver äta under ett år.
”Kiss innehåller en makalös samling näringsämnen som förser jorden med mycket fin gödning”, skriver Sara Bäckmo, en av få gurus som även vår trädgårdsmästare respekterar. ”Kallas också för guldvatten, men jag säger konsekvent kissvatten. Jag får frågor från vuxna människor då och då som inte har en susning om vad guldvatten är, som frågar var man kan köpa det och så vidare. Låt oss prata om det som kiss, det är ju faktiskt det vi använder. Kissa i en burk, potta, hink eller vad som och häll i en kanna med vatten. Vattna.”

K-ordet är dock inget som uttalas högt här på udden. Pinka får jag tills vidare slösa på ogräset bakom rosenhäcken – som älskar det!

PS: Guldvatten kan ni andra faktiskt köpa på nätet – var annars? – så med tiden kanske slanten trillar ner som man säger. Särskilt eftersom hon är småländska. Till saken hör att vatten är dyrt, särskilt om man bara spolar ut det via toaletten. Och priset stiger – 2018 låg vår kommun på plats 280 av landets 290 dyraste VA-kommuner.
Då kostade det kommunala vattnet 99 kronor kubikmetern – nu kostar det oss över 127 kr enligt den senaste räkningen.
– Kanske dags börja föra bok över slöseriet?

Han igen igen: Naturligtvis. Ett sätt att ta vara på nässlorna är att göra nässelvatten av det. Det är bara att lägga nässlorna i en hink med vatten och låta det stå. I tre veckor, tycker Sara Bäckmo: Det gäller att välja tidpunkt för hanteringen med omsorg. Bäst är att sikta på några mulna dagar, gärna med regn. Bäst är om det har regnat innan gödselvattnet ska ut i jorden, för då är jorden fuktig och vattnet sipprar ner med lätthet. Om det är en stekhet dag lägger sig vattnet hellre på ytan och rinner iväg om det är bar jord som vattnas.

Synd att det ska vara så jävla soligt hela tiden här hos oss! Jag har hört att de åskar i Stockholm…

Hon: varför jag har ”krokig arm” när jag bär kassarna är för att då använder jag muskler både i magen och från armarna istället för att mina onda axlar ska ta hela smällen när 70 plussaren sitter och väntar i bilen. Sedan ska man absolut inte förringa vardagsmotionen, den får man ju gratis och tar inte tid från annat. Just kasstricket lärde jag mig av Lena som var mamma till Melis bästis Hampus på dagis. Hon var ensamstående mamma, utan bil, och dessutom beroende av Coca-Cola. Tunga kassar alltså. Nu har jag dock sällat mig till ledighetskommiten i skuggan under syrenen. Med utsikt över det pågående porträttet på konstnärens begäran.