Författare: kerstinochpeppe

Söndagspredikan: Det är alltid för sent att ge upp

Han: Vaknade först 08:45. Huvudvärk. Hon har redan badat.
– Du borde också ta ett dopp.
Man blir som en ny människa.
Kvittrar hon och sveper in sig i ett badlakan.

Möjligen beror det på det goda röda vinet vi drack igår. Förvånansvärt gott med tanke på att det producerats tvärsöver sundet. Under Ölands Sol heter underverket. Enligt reklamen baserat på Leon millot och Rondo. ”Kryddig, något utvecklad doft med fatkaraktär, inslag av blåbär, kryddnejlika, skogshallon, örter och ceder.”
På ren svenska:
– Svenskt rödtjut som smakar som bästa Rhonevinet!
Men som tyvärr också ger samma tryck över pannbenet som fina franska rödviner tenderar att göra dagen efter.

Mer om vinet en annan gång, denna söndagspredikan handlar om något mer existentiellt.
Ty vi är på det humöret.
– Det är aldrig för sent att ge upp, säger kulturredaktionens käckaste hen på en radiokanal.
Det låter som en modernitet och alla fnittrar i den homogent exkluderande värdegemenskap som är den svenska kulturjournalistikens minsta gemensamma nämnare.
Jag hummar, gubbsurt.
– Struntprat!
I verkligheten är det är alltid för sent att ge upp!
Jag tänker på musen i tunnan.
Igår låg det nämligen en död mus i regntunnan vid sjöboden.
– Hur tänkte den?
Kämpade den för att försöka ta sig upp längs tunnans hala väggar?
– Eller gav den bara upp?

Som i alla söndagspredikningar går jag till Boken för att söka svar. På Östgötagatan, i backen ner från Mosebacke mot Folkungagatan, ligger ett antikvariat som heter Hundörat. Strax innan vi övergav Stockholm för udden lämnade jag butiken med åtta gamla böcker i en påse vars innehåll kostat mig 200 kronor. Däribland Stig Claessons Den extra milen (Månpocket, 1995).
Romanen består av en lång dialog mellan författarjaget och den lika desillusionerade konstnären Nelson-Lööv om konstens villkor i en tid när löv- och grusinstallationen har ersatt tavlan på galleriväggen.

Som vanligt låter det som om Slas diskuterar livet med Slas, som även han låter som Slas brukar låta när han är på det humöret. Inledningen lyder: ”En vetenskapsman frågade mig i ett sammanhang jag nu glömt vilka jag trodde skulle överleva längst om man kastade några vita laboratoriemöss och några vanliga kloakråttor i en tunna vatten med så hala kanter att de inte kunde ta sig upp. Spontant svarade jag att jag nog trodde att de kloka, starka och sega kloakråttorna skulle ge upp sist.”
Men författarjaget har fel:
– Kloakråttorna, sa vetenskapsmannen, insåg genast att de befann sig i en situation där de inte kunde överleva och dränkte sig själva för att inte dra ut på lidandet. Laboratoriemössen däremot kämpade och höll ut mycket längre då de sedan generationer var vana vid att utsättas för alla möjliga farliga prov, men att det alltid i sista stund kom dem en hjälpande mänsklig hand till mötes.

”Satt jag således en morgon i mitt arbetsrum och funderade på vad lärdom man kan dra av detta,” skriver Claesson. Den frågan ställer jag mig också när jag nu på morgonen med en spade plockar upp den döda musen ur regntunnan vid sjöboden.
Kanske borde jag också gå och bada.
Bli en ny människa.

Hon: ”den nya människan” behöver nog snart ett dopp till, känner mig just nu som en avdankad sådan med ett hål i magen, utsvulten… hittade en julmust med enbärsmak, satt fint medan Peppe fixar lunch på gårdagens rester. Jag fortsätter läsa Normala människor under tiden. Äntligen lyckats slappna av och få ro att komma in ordentligt i boken. Behövdes ett Öländskt vin för det tydligen, och lite kometspaning vid halv ett snåret i natt. Tror vi såg den, men den var jäkligt snabb!

Han, igen: Hmmm… jag är inte klar än. En bra självhjälpsbok (uttalas: själv-stjälps-bok) när jag är bakis är Douglas R. Hofstadters Gödel, Escher, Bach – ett Evigt Gyllene Band, utgiven av Brombergs förlag år 1985.
Dessbättre är jag mycket sällan bakis.För att säga som det är: Boken är min Katekes, min Tanach, min Koran. Svårläst som Fifty Shades of Grey, men ännu mer volumös (800 sidor) men dessbättre illustrerad med Eichers linoliumsnitt.
Jag behöll den i en av mina mindre heroiska skilsmässor. Möjligen som straff, ty boken är närmast oläslig.

Åtminstone för den som anser att om man börjar läsa en bok så måste man läsa den från början till slut (så tänker hon). I lösvikt är verket däremot lika inspirerande som Jan Stenbecks bakisrecept: ett (eller flera) glas champagne och en ljummen fyra Gammaldansk. Redan efter en halv timme i Hofstadters universum inser jag hur pinsamt gammaldags det där uttrycket är:
– Det är aldrig för sent att ge upp.
I själva verket är det kvintisensen av en tusenårig felsyn. Ett fördomsfullt axiom som gjort att förlorare i alla krig förlorat mycket mer än de hade behövt göra – om de förstått att ge upp innan de förlorat.

Tanken slår mig redan på sidan 41 i Hofstadters lunta. Under rubriken ”Att gå ut ur systemet” redogör Hofstadter för en av dessa schacktur- neringar, där människan möter tekniken och där datorn allt oftare slår den mänskliga hjärnan. Just denna tävling är intressantare än så i Hofstadter ögon. Det datorsystem som var sämst i turneringen framstod nämligen som den smar- taste spelaren.
– Varför då?

Svar: För att detta datorprogram äger en för mänskliga hjärnor ovanlig insikt. Datorn räknar snabbare än alla andra ut när den hamnat i en hopplös ställning.
Det som väcker beundran hos riktigt begåvade schackspelare är detta: Istället för att fortsätta slakten på bönder och springare och kanske till och med den vackra svarta drottningen, kastar datorn omgående in handduken och ger upp.
– Och detta långt innan den mänskliga motståndaren upptäckt att det bara är en tidsfråga innan hen kommer att vinna.
Datorn förlorade alla sina spel, men framstod ändå som turneringens stora vinnare.
Sensmoral?
– Det är alltid för sent att ge upp.

Å andra sidan: Nu mår jag genast bättre. Dessutom tänker jag en stund på att när jag lärde känna Jan Stenbeck ägde han Brombergs förlag.
Brombergs ingick vid den tiden i en division inom Stenbecks mediebolag MTG, som jag råkat bli chef för. Detta som ett resultat av en av många drag huvudägaren överraskade med- och motspelare med.
Han gillade att utmana spelet, inklusive sitt eget.

lördag: Han går på möte och hon förbereder en egen förening

Nu klart! Det blev ett garanterat coronasäkrat möte där det fattades kloka beslut.

Han: Idag har vi årsmöte i Stugföreningen. Det är intressant med föreningar. De flesta dagar tänker man inte på dem, men vissa dagar är man stolt över att vara medlem.
Jag är lite nervös inför årsmöten. Det beror på att jag är rädd att jag ska åta mig uppdrag som jag ångrar.
– Det kallas guldfiskentusiasm.
Du fattar: den fjantig fisken simmar runt i sin lilla skål och viftar på svansen. Det beror på att den saknar minne och därför varje varv tänker: ”Oj, vad kul! Här har jag inte varit förut…”
Det har jag.

Jag har varit medlem i många föreningar, alltför många. Nu har medlemskorten reducerats. Vid sidan av stugföreningen, vars sekreterare jag är (ingen annan vill ha jobbet). I övrigt kan jag bara komma ihåg fyra, möjligen fem. Jag är passiv medlem i Stockholms Publicistklubb (PK). Mer eller mindre passiv även i PK som i det fallet står för Promenad-Klubben och består av ett 60-tal bekantas bekanta som promenerar runt i Stockholm med omnjed. Initiativtagare är Pelle Sturén, vän och till vardags delägare i bl a Sturehof, min favoritkrog. Där har jag för övrigt ett slags medlemskort för lång och trogen tjänst som gäst.

Den fjärde, eller femte, föreningen är Djurgården IF. Jag växte upp på ett kraftverksbygge i norra Jämtland, Blåsjöfallet. Trots det har jag varit djurgårdare när jag var sju år, när Sven Tumba, Rolle Stoltz, Knivsta Sandberg och Lasse Björn rullade både boll och puck och DIF tog sitt femte SM-guld efter att ha vunnit Allsvenskan.

Mina pojkar, som håller på andra fotbollslag, hävdar att jag är typisk medgångssupporter. Den mesta tiden fungerar jag som en sovande cell. Stämmer nog. På en av mina många födelsedagar, denna firades i Rom där jag bland annat fick en italiensk halsduk i siden. Den är grön och vit och snygg. Och halsduken visade sig fylla en dubbel funktion när du kom hem till ett kyligt Stockholm. Vid den tiden bodde jag på Södermalm som är en egen världsdel, men framför allt Bajenland.
– Särskilt i derbytider, där en grönvit halsduk visar sig fungera som ett skyddspass för en utböling med ett blårandigt hjärta.

Groucho Marx hävdade att han vägrade vara medlem i föreningar som ville ha som medlem.  Det finns en förening jag skulle ha velat bli medlem i.
– They never come back, sa man förr om boxare som fallit tungt. Det var en sanning som blev en lögn när Floyd knockade Ingo i returmatchen år 1960.
– De kommer alltid tillbaka. Det vet Lennart Hoa-Hoa Dahlgren när han bjuder in till Punchpralinernas årliga julmiddag till Lokes bar på Bondegatanpå Söder i Stockholm. Sällan har så stora grabbar samlats kring så stora fat och sejdlar.
Inbjuden att gå en rond mot julens frestelser fick även en lätt spolformad redaktör i tungviktsklassen (81,01–91,00 kg). Det hände för några år sedan.
Mätt blev jag.
– Roligt hade jag.
Stolt är jag fortfarande över att få sitta där mitt i svensk boxningshistoria.

En del av detta stycke historia: Föreningen Punchpralinerna grundades av tecknaren och journalisten Börje Dorch. Dorch var även amatörboxare med landslagsmeriter. Han startade Svenska Boxningsförbundets tidning ”Boxning” och det är Dorch som designat Bajens klubbmärke.
Dorch borde även vara inskriven i reklambranschens parnass, detta för att han såg till att fotbollslegenden Nacka Skoglund fick ordning på sina reklamuppdrag efter karriären i Italien.

Enligt legenden föddes föreningen Punchpralinerna när Börje Dorch fick i uppdrag av polarna att hitta på en present till sångaren och amatörboxaren Jan Sparring. Det blev en förgylld handske med texten Punch (slag) – med hälsning från ”Punchpralinerna”.
Resten är historia.
Södermalmshistoria, arbetarklasshistoria: ”Föreningens syfte är att på olika sätt stödja svensk boxning. Verka för sportens anseende, göra PR och liknande samt verka för god kamrat- och idrottsanda. Samt att om boxare i samband med EM, VM och OS ej blir uttagna på grund av ekonomiska skäl, skall Punchpralinerna om möjlighet finns, ställa upp med ekonomisk hjälp så att boxaren kan deltaga. Detta finns nedtecknat i Stadgarna som är aktuella också idag.”

Låter som en text av Stig Claesson (Slas), eller hur? Även han en duktig amatörboxare, medlem i Hammarby Boxningsklubb. Klubben ligger fortfarande runt hörnet från där jag haft privilegiet att bo några år.
Jag tittade in där en gång för att se och lära.
– Vad jag såg?
Om jag säger så här: Eftersom allt hänger ihop i den här bloggen var det ingen slump att jag samma vecka fick Slas roman Vad man ser och hedrar i födelsedagspresent av min äldste kompis CA Carlson – nyss fyllda 90,Söderkis förstås, före detta amatörboxare och skolkamrat med Slas.

Boken skrevs år 1998, men Slas iakttagelse känns mer än dagsaktuell. Särskilt efter att ha tittat ut i samhällsdebatten och in på Kocksgatan 24, som på Södermål naturligtvis kallas ”Dubbeltolvan”.
Stig Claesson skriver: Det kan kanske tyckas en smula märkligt att tala om nyårslöften en tidig majdag. Men om tio dagar är det muslimernas nyårsafton. Jag är lika mycket muslim som jag är protestant. Jag tror jag är lite jude också och att jag har finskt blod.
Det skulle ge mig som muslim en ledig fredag, som jude en ledig lördag, som protestant en ledig söndag, och sen som bakfull finne en ledig måndag, en så kallad blå måndag.
Svenskarna har blivit rädda för muslimer.När det blev aktuellt att bygga en moské på Södermalm fick jag besök av en boxare vars namn jag inte avslöjar. Han talade på fullt allvar om för mig att vi måste sätta stopp för moskébygget eftersom muslimer sysslade med ritualmord och andra hemskheter.
När jag sa att han ta mig fan inte var klok förstod han mig inte.Nisse Ramm och även Harry Persson hade nog accepterat vilken religion som helst hos sina motståndare bara de fick slå ut honom med en knock så att han på klassiskt vis föll framlänges och blev liggande till tio. De flesta boxarämnen som tränar i våra boxningsklubbar är invandrade muslimer.

Skrev Slas. Och så är det fortfarande och kanske bör det politiska etablissemanget besöka Dubbeltolvan innan de öser fler miljarder på verkningslösa integrationsprojekt?
– Men vad vet jag om integration?
Jag är en vit, heterosexuell, spolformad man som fick hänga med de stora grabbarna på deras julfest. På Punchpralinernas julfest samlas alla gamla boxare (utom Hoa-Hoa som är tyngdlyftare men Punchpralinernas ordförande).
Kvällen slutar med ett bejublat lotteri på inlämnade bidrag. Några kompisar till en punchig typ hade skänkt en oläst roman som heter Hur en man övervinner sin rädsla för hajar. Lite genant, men jag fick i alla fall skaka hand med boxningslegenden Willy Bomben Karlsson. Han däremot såg så här lite imponerad ut när han vann denna min konstiga roman (bilden).
– Dessbättre vann Willy även fajten om kvällens stora fruktkorg.

Och nej, något medlemskort i Punchpralinerna blev det inte för denne spolformade wannabee. Aprop det kom jag på en förening till! Som jag vill var medlem i.
Den Svenska Korvakademin är fint sällskap med uppenbart syfte som jag arbetat länge som jag länge försökt kvala in i – därav lagret av Bullens Korv här på udden.
Men den som väntar på nåt gott, osv. År 2012 kom jag dock ett viktigt steg närmare den högsta kretsen. Jag upptogs då i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner”.

Men nu gäller det alltså Stugföreningens årsmöte. Måste förbereda mig. Eller som de stora föreningsledarna runt om världen tänker, men inte säger, nu för tiden:
– Klart jag måste springa efter folket, jag är ju för fan deras ledare.

Hon: och medan han är på styrelsemöte förbereder jag kvällens drinktilltugg, de nyttiga alltså, blir givetvis chips och nötter också. Och förstås ett par onyttiga dippsåser, fast de flesta ingredienserna kommer i alla fall från trädgården. Förutom fetan och gräddfilen då.

fredag: ALLT ÄR INTE Virus som kommer från kina

Hon & han: Ingen tvekan! Den som väntar på något extra gott behöver inte vänta längre. Idag har frukostpatrullen testat morgonens lilla skörd av Mei Wei.
Den ursprungligen kinesiska tomaten liknar Gardeners Delight i växtsätt, men är betydligt tidigare. Och hennes första exemplar är söta, röda, klotrunda, kanske lite kryddiga och fasta i köttet.
– Bäst i test hittills!

Han: Har jag sagt att hon aldrig upphör att överraska mig? Vi läser samma dagstidningar, sida vid sida på altanen mot sjön. Igår morse läste hon högt för mig om hur Bawar Ismael kastats ut från Facebook utan att få någon förklaring.
Vi pratade om det, men sedan måste vi ha läst olika sidor. Därför var det först här på bloggen som jag såg att hon fastnat för gårdagens stora nyhet:
– Visste du att det flyger en komet, typ rakt över oss från nu och en månad framöver? Vi bor ju mittemot södra Öland, måste man ju hålla koll på.
Det visste jag inte.

Neowise sägs lysa så starkt att vi ska kunna se den med blotta ögat.
– Det kan dröja 20 år innan vi får något liknande, det är en generationshändelse, säger Johan Warell, ordförande Svensk amatörastronomisk förening.
– Den här kometen har en omloppstid på 6 800 år. Senast vi kunde se en komet som var så här ljus från våra breddgrader var det Hale-Bopp 1997, så det är den finaste kometen sedan dess, säger Johan Warell.

Det visste jag inte heller. En riktig nyhet, alltså.
En generationshändelse.
– Som jag missade för att jag lusläste alla nyhetssidor och ännu några coronaartiklar som jag redan läst.

Varför denna insikt överrumplar mig? Därför att hennes anteckning rör vid en öm punkt i min karriär som redaktör. Ungefär så här: Efter 50 år i mediefabriken slutade jag en dag att tycka i tidningar och i morgonsoffor.
Varför?
Ett personligt svar: För att jag började fundera på andra frågor än dem den rådande mediedramaturgin förväntade sig att jag skulle ha svar på.
Typ?
– Typ, vem har nånsin hört talas om att Allah ingrep i människors tillvaro innan Muhammed dök upp?

Frågan ställer sig författaren Lars Gustafsson i Tennisspelarna år 1978. I Den extra milen (1995) väcker Stig Claesson en annan intressant fråga:
– Det sägs att Jesus kunde få döva att höra och blinda att se, men jag undrar om han kunde hoppa nio meter i längd.
Författarkollegan Torgny Lindgren berättar att hans farbror Hjalmar förmodligen ville bli mördare, men inte kunde bestämma sig för vem han skulle mörda. Frågan fick aldrig något svar och farbrodern fick bli ”förtalare” istället – han pratade skit om folk.
Det är i alla fall vad Lindgren minns att han minns i sina Minnen (Norstedts, 2010).

Och han minns att farbror Hjalmar var traktens värsta besserwisser. Gubben hävdade till exempel att Mozart komponerade den musik han gjorde för att han inte kunde spela dragspel.
– Hade Mozart känt till dragspelet hade han skrivit Livet i Finnskogarna, deklarerade farbror Hjalmar.
Hade han verkligen det?
Ingen vet, Buschmann uppfann trots allt dragspelet först 30 år efter Mozarts död, men det visste å andra sidan varken Mozart eller farbror Hjalmar.

Slutsats? Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret.
Det var sånt jag en dag började fundera på. Och det var inte bra när man som medlem i den pratade klassen förväntas formulera 8-sekunders one-liners redan när man tar plats i en av tv-kanalernas morgonsoffor.
Och jag insåg att det fanns många viktiga frågor att ställa och jag blev uppmärksam på att det sällan ställs sådana frågor på de stora redaktionerna.
Det finns en anledning till det.

I Upplaga Noll (2016) låter Umberto Eco ett gäng journalister samlas för att göra en dummy till en ny dagstidning. Tidningen ska skaka om läsekretsen, men ägaren avser nu inte att ge ut tidningen – bara använda dummyn för att skrämma investerare att statsa pengar i den cyniske tidningsägarens andra projekt. Detta i tron att här kommer en tidning som ställer nya frågor och därför mycket väl kan komma att ställa obekväma frågor även om investerarnas skumma affärer och skenheliga livsstil.
Eco beskriver ett redaktionsmöte, där journalisterna diskuterar artikeluppslag till morgondagens tidning. Frågor och hypoteser går ungefär så här:
– Varför möts aldrig parallella linjer? Därför att om de möttes skulle de som gymnastiserar på barr bryta benen.
– Varför uppfanns whisky i Skottland? Hade den uppfunnits i Japan hade den varit saké och ingen skulle komma på att blanda den med soda.
– Varför Christofer Columbus seglade västerut?
Svar: Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.
– Och Amerika hade förblivit bortglömt, stackars Trump!

Vart jag vill komma? Bara hit: Eco är författare och han beskriver ett redaktionsmöte som en författare tänker sig ett redaktionsmöte, där journalister förutsättningslöst diskuterar morgondagens tidning.
Men Umberto Eco är naturligtvis ute och cyklar. I verkligheten ställs inga förutsättningslösa frågor på redaktionsmöten eller i morgonsoffor och jag har en tes:
– Författare vidgar våra vyer genom att visa på nya sammanhang. Journalister däremot har blivit vår tids prästerskap. De/vi envisas med att formulera svar på frågor som redan besvarats. Alla predikotexter anpassas till den stora berättelsen som alla redan berättar (nu coronan, igår invandringen, dessförinnan Trump).
Nyheter är inga nyheter, utan historier som mediedramaturgin lärt oss känna igen som nyheter. Redan på morgonen har de stora nyhetsredaktioner bestämt vilken padda som ska korsfästas idag – och i den dialektiken reduceras även ”generationshändelser” till notisspalterna.

En dag tyckte jag mest illa om den del i den pratande klassen som jag själv tillhörde, åsiktsmaskinerna. Vi var världsmästare på att se att världen håller på att falla i bitar. Vi kunde alla svaren och vi förstod alla att vi inte tänkte göra någonting åt det.
Slut-tyckt i tryckt form alltså (gnället här på bloggen räknas inte, det är morgongymnastik). I kväll ska jag hålla ögonen på kometen Neowise.
Redan i går kväll smög vi ut i pyjamas för att studera himlen. Tyvärr var rymden full av björnar, fiskare och en jungfru som drog till sig all uppmärksamhet i min Sky View app.
Men himlen är vacker när man slipper storstadsljuset.

Hon: var det någon som orkade läsa ända hit och fattade poängen… eller rättare sagt, fattade man poängen om man orkade läsa ända hit 😉

Men apropå kometen så fick jag bild skickad av kompisen Marie Gladh, hennes kompis hade i sin tur lyckats fånga Neowise på bild från Visby. Så nu vet vi hur den ser ut i kväll när vi ska ut på kometspaning igen 🙂

torsdag: You sucks Zuckerberg! FACEBOOK really sucks

Han: Jag har berättat att jag blivit av med mitt Facebook och mitt Instagram. Eftersom det är förnedrande att tjata i egen sak överlåter jag här ordet till Bawar Ismail, ledarskribent på Göteborgs-Posten.
Han beskriver min historia bättre än jag. Och sin – och tusentals andra som dömts i Facebooks Kafkainspirerade domstol. Inte för att vi befunnits skyldiga till något utan för att vi blivit anklagade av en hemlig åklagare och en osynlig jury.

Så här beskriver Bawar vad som hände honom: ”När jag surfade in på Facebook en dag i mars möttes jag av meddelandet att mitt konto stängts ned för att jag brutit mot de så kallade ”community”-reglerna.
Vad innebär det, kanske någon undrar? Faktum är att det kan innebära nästan vad som helst, från att ha gjort något brottsligt till att man skapat flera konton utöver sitt personliga. Men jag har använt Facebook som alla andra. Gillat bilder på kompisar som förlovat sig, skrivit lite om politik, skickat ut inbjudningar till födelsedagskalas.”

För att överklaga beslutet måste man skicka in en bild på passet, vilket både Bawar och även undertecknad också gjorde. Fyra månader senare är båda fortfarande utvisad från den digitala nationen Facebook och företaget har ännu inte erbjudit något konkret svar på varför kontona stängdes ned.
GP:s ledarskribent konstaterar:”Covid-19 har lett till att det tar längre tid att gå igenom ID, skyller Facebook det hela på. Denna techgigant har alltså på fyra månader inte lyckats skaka fram en mänsklig anställd som kan kontrollera en bild, jo tjena.Men kontakta dem bara, då borde det lösa sig? Där har vi dock det stora problemet: Det är nästintill omöjligt att kontakta Facebook. Telefonnummer till ett call center? Glöm det. E-postadress? Finns inte. Kontakta via hemsidan? Lycka till med det utan eget konto. Höra av sig på andra plattformar? Ingen respons.

Visst verkar det fullständigt bisarrt, men det är sant. Inte konstigt att antalet klagomål som rör avstängda Facebook-konton ökat stadigt hos USA:s federala handelskommission, enligt New York Times.

Facebooks ”rättssystem” är inte öppet och transparent, påpekar Bawar Ismail, Med tanke på att företaget kommit att bli en central infrastruktur för vårt sätt att koppla sig samman med andra människor över internet är det anmärkningsvärt att det är svårt att söka upprättelse eller svar på sin plötsliga avstängning från plattformen. Att hamna utanför detta ekosystem går närmast att likna vid att Postnord eller en mobiloperatör vägrade dig tillgång till deras tjänster och dessutom undvek att svara på dina frågor när du förvirrat undrar varför.

Att en internetjätte som Facebook kan ta ifrån människor detta utan större möjligheter för den enskilde att söka återfå sitt konto i en transparent och rättvis process blottar storföretagets enorma makt i denna digitaliserade värld. Det minsta man kan begära är att det ska kunna gå att kontakta Facebook givet deras position, utan att gå via New York Times.

Så här är jag. Utvisad från Facebook, tvingad till att mima till Jason Derulo på Tiktok för att kunna hålla kontakten med min mormor i Långbortistan, avslutar Bawar Ismail sin ledare i dagens tidning. För egen del sörjar jag mest att jag blivit av med 4000 vänner, en massa familjebilder från de senaste två decennierna och mitt arkiv över rosor vi köpt och planterat här på udden.
Just idag saknar jag dessutom mina bilder på min storasyster Birgitta som fyller 80 år idag. Grattis syrran! Jag ringer.

You sucks, Zuckerberg! Your company really sucks.

Hon: ja idag fanns det mycket läsnyttigt i morgontidningarna, men förutom ledarsidan i GP och Bawar Ismael identiska upplevelse med Peppes så fastnade jag för den ovan från Ölandssidan i Barometern. Om att vi har en komet typ rakt över oss från nu och en månad framöver, vi bor ju mittemot södra Öland, måste man ju hålla koll på. Undrar var på himlen man ska kolla och hur ser den ut…

Om man googlar på tomaten Mai Wei får man reda på att det är den tomat man ska välja om man bara få ta med en till en öde ö. Vem kunde motstå testa att odla den då, och nu börjar den äntligen mogna och ska snart upp på vår avsmakningslista över godaste tomaten i år. Just nu regerar Black Sweet Cherry.

onsdag: forskarna visar att medias gråterskor är ute och cyklar – tyvärr

_­Han: I längden kunde naturligtvis inte forskarna låta bli att fundera över om politiker och journalister verkligen har rätt.
I ett halvår har medierna tjatat om hur himla synd det är om oss äldre som tvingats sitta i karantän – även ett antal talföra företrädare för den utpekade riskgruppen har beklagat sig över hur synd det om oss.

Jag har aldrig förstått det där. Under antiken fanns det anställda gråterskor som på beställning grät på begravningar. Den rollen har journalistkåren idag och jag har länge retat mig på alla artiklar och inslag om stackars gamlingar som suttit isolerade.
Jag har tillbringat våren i karantän här på udden. Men det har varit i högsta grad frivilligt – coronan har snarare fungerat som en sköld för att hålla oönskade besök på avstånd.
– Sån är jag.
På grund av restriktionerna har jag till och med sluppit följa med henne och storhandla på Ica i Jämjö.

Mått dåligt har jag verkligen inte gjort. Och nu har forskarna visat att jag inte är ensam. Gubben på udden är snarare ett typiskt exemplar av arten Homo riskius! De yngre äldres välbefinnande har påverkats förvånansvärt lite av coronakrisen. En studie vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet visar att 65-71-åringar rapporterade stabilt eller till och med ökat välbefinnande under 2020 jämfört med tidigare år!
Den egenskattade hälsan, en av dimensionerna av välbefinnande, förbättrades 2020 efter några år av sjunkande värden.

Somliga oroade sig över världsekonomin, men majoriteten oroar sig inte över sin egen ekonomi.
Nio av tio menar att covid-19 innebar en stor risk för människors hälsa, säkerhet och välmående. De som är över 70 undvek sociala kontakter i högre utsträckning än de mellan 65 och 69. Däremot fanns inga skillnader mellan dem över och under 70 vad gäller oro för den egna eller närståendes hälsa.
– Det är viktigt att poängtera att de som är över 70 inte sitter hemma och är rädda. De oroar sig faktiskt mindre och de gör faktiskt mer för att inte bli smittade. Det är ju en perfekt kombination, säger Pär Bjälkebring som gjort studien.

”Så här långt har covid-19 haft få negativa effekter för välbefinnandet bland äldre vuxna i Sverige”, sammanfattar forskarna. Däremot tyder mycket på att coronakrisen kan komma att betyda en omvärdering av äldre bland de yngre som kommer att få stora konsekvenser.
När alla över 70 betraktas som hjälplösa, sköra och oförmögna att bidra till samhället förlorar samhället en stor potential. Förra året skrev tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt i utredningen (Att arbeta till 75 – en bra början): ”Vi kommer få tusentals och åter tusentals friska och pigga äldre som kommer att omforma våra samhällen och höras och synas överallt”, förutspådde han.

Nu har denna del av befolkningen omdefinierats och reducerats till en riskgrupp. Somliga av oss har dragit nytta av denna ungdomliga dumhet i månader nu. Förhoppningsvis läser inte mina gamla kollegor forskningsrapporter, utan fortsätter att agera som mina ställföreträdande gråterskor. Jag fortsätter gärna att vara avundsjuk på mig själv.

Hon: mmm, så fort det kommer ett vaccin kommer du få handla ett år framåt. Och planera för att vi har middagar ett par veckor framåt…

Och eftersom du faktiskt inte är riktigt frisk än, och nu ligger och vilar, så bakar jag ”nyttig” kaka på våra röda vinbär som jag hoppas går ner. Och så vitt bröd som är snällt för magen.

tisdag: Så hamnade jag i BERGMANS världsberömda kakishorts

Han: Idag är det shortsväder, säger hon och granskar mina varma benkläder. För egen del ser hon ut som hämtad ur franska Vogues sommarnummer. Vid sidan av altanen anar man den stora fläkten som lyfter hennes lätta sommarklänning och där bakom den griniga redaktören som undrar vad i helsicke den påpälsade idioten gör i bilden.
– Que diable fait cet idiot? Merde!

Tjugo grader som känns som 20 grader med måttlig sydlig vind. Sol med lite moln:
– Men himlen är som vackrast med lagom mycket moln, som meteorologen Nils Holmqvist påpekar i sin bok med samma namn.
Shortsväder, alltså.
Och ett minne dyker upp.
Böcker är minnespalats och orsaken till att jag påminner mig denna bisarra historia är att jag i för en tid sedan tittade in i det lilla antikvariatet i Bergkvara. Det brukar jag göra när jag besökt min lokala kyrka, Lindbergs byggmarknad, och inser att även själen behöver stimulans.

Det luktar gammalt och allt är gammalt och nu faller min blick på en gammal bok som jag inte sett på många år.
– Det är min mans favoritbok, säger antikvariatets föreståndare. Hon är en vänlig dam med pagefrisyr som påminner om Joyce Barnaby (Jane Wymark) i Morden i Midsomer, om någon blir klokare av den jämförelsen.
Hon upprepar att boken är makens favoritbok, men utan att närmare förklara varför dennes favoritbok iså fall är till salu för futtiga 25 kronor. Boken är hel och ren och luktar gammalt. Jag bläddrar försiktigt i den och när jag ser bilden på sidan 145, säger jag:
– Nu är boken min.

Jag betalar och pekar på bilden. Den föreställer Dagny och Sten Bergman tillsammans med sina adoptivföräldrar Pinim och Akintjes. Föräldrarna, som tillhör en av Nya Guineas urbefolkningar, är nakna. Sten Bergman poserar i kakiskjorta och kakishorts.
Jag säger till Joyce Barnaby:
– Nu ska jag berätta varför jag har köpt din mans favoritbok.

Sten Bergman (1895–1975) var sin tids David Attenborough. Förmågan att utnyttja radio- och tv-medierna gjorde Bergman till en av världens mest kända forskningsresande på nittonhundrafemtio- och sextiotalen.
– Eller ”upptäcktsresande” som vi sa på den tiden.
Bergmans var på den tiden mer känd i världen än sina namne Ingrid Bergman och Ingmar Bergman och hans mest kända bok heter Min far är kannibal.
Det är den boken i engelsk utgåva jag hittar i antikvariatet i Bergkvara. My Father is a Canibal publicerades år 1959 av förlaget Robert Hale Limited. Förlaget har tidigare gett ut Bergmans Through Primitive New Guinea.
En bok som baseras på Bergmans första expedition till Nya Guinea. En spektakulär och medial historia som i tiden sammanföll med att Per-Erik Arvid Engberg föddes naken på Sundsvalls lasarett.
– Inte så konstigt att just jag fick ärva Bergmans kakishorts.

Historien är förvisso krokigare än så, men helt i linje med den tidsanda som rådde när den utspelas. Jag har lovat närstående att inte berätta den, men historien är för bra. Alltför många löften har dessutom redan svikits, vilket även det är en poäng i sammanget.
Alltså, i korthet: Sten Bergman äger ett par kakishorts. Han har även en dotter (Astrid), som gifter sig med den nästan lika berömde Sven Gillsäter, fotograf och upptäcktsresande.

Astrid och Sven får en dotter som heter Pia, skiljer sig och när vi går in i 1970-talet har Pia ärvt sin morfars kakishorts. Pia träffar Anders, en av mina kompisar från Strömsund, och en omständighet som leder till att jag hälsar på hos Pia & Anders i Rönninge.
Jag är ännu inte medveten om Bergmans kakishorts, men besöket pekar fram mot nästa avsnitt: Pia och Anders flyttar isär, Anders träffar Lena och förutom alla Anders böcker visar det sig att Bergmans kakishorts följt med i flytten till Södertälje.

Eventuella läsare anar fortsättningen. Det är 1970-tal, kärleken är evig men föremålen växlar snabbare än tidigare. Lena & Anders separerar och som i alla bra såpor är slumpen ingen vanlig tillfällighet. Lena behåller Bergmans kakishorts, vilka hon bär när jag får syn på henne på ett politiskt sommarläger år 1981. Jag blir förälskad även i kakishortsen och historien går igen: I juli 1988 har jag och Lena flyttat isär och jag och Karin flyttat ihop.
Det är sommar och shortsväder och vi får besök av journalisten Karl Beijbom. Kalle kommer i sällskap av en kvinna jag inte känner, men ändå känner.
– Jag heter Pia Gillsäter.

Jaha, är det du. Och där står jag i hennes morfars shorts.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att berätta varför. Pia skrattar, utan att göra anspråk på sina nu tämligen slitna djungelbyxor.
Kalle säger:
– Det var det jag visste. Ni i 70-talsvänstern hade roligare än vad vi hade i Folkpartiets ungdomsförbund.

Livets stora cirkel slutar inte här, som Lejonkungen skulle ha sagt. Men det gör historien om Sten Bergmans kakishorts. Numera undviker jag att hamna i andras byxor.

Hon: tack, men ser knappast ut som något ur franska Vogue, inte ens om de haft en seniorbilaga… och efter att själv satt saxen i det hopplösa håret ytterligare en gång platsar jag nog bäst i en påklädd variant av En rolig halvtimme…

måndag: Idag känner han sig som halvan

Han: PepTalk is back in business! Idag på morgonen har jag jobbat. Det händer saker även utanför udden (obs! skämt). Idag rapporterar Kinnevik, inom vars sfär jag tjänat i snart två decennier.
Inte min förtjänst, men det går bra. Coronan driver på digitaliseringen och Kinnevik surfar online. Aktien lyfte 3,5 procent efter en kvartalsrapport som visar på ett kraftigt lyft för substansvärdet och besked om en stämma om en utdelning på 1,9 miljarder kronor.

En som kan ta åt sig en del av äran är Tele2:s vd och koncernchef Anders Nilsson, som annars överraskade världen med att meddela sin avgång i veckan som gick.
Om jag en tid hade förmånen att tillhöra plutonbefälen i en Our Groups divisioner och nu är en vaktpost i periferin är Anders en verklig veteran i stridens mitt – förmodligen den siste av sitt slag (tillsammans med MTG:s vd Jørgen Madsen Lindemann) i Jan Stenbecks fruktade och oslagbara mongolhär.
Om det någon gång kommer att forskas om den typiske frontsoldaten i Stenbecks imperiebygge så är det Anders.
Lojal.
Ogennyttig.
Optimistisk!
– Alltid beredd att se morgondagens möjligheter i dagens katastrof.

Kort sagt: En perfekt kloning av de egenskaper som Jan Stenbeck formulerade i sin 6, 8, 12 principer (antalet varierar med skålarna).
Det här är inte första gången vi säger, See you! Take care! Förra gången målade jag husbondens kanske viktigaste budord som Anders sedan dess verkligen gjort till sitt:

Varför Anders hoppar av när det går som bäst? Han säger att han insett att man bara lever en gång. Min egen teori är att Anders insett att i affärsvärlden tar kriget aldrig slut. Enda sättet att överleva är att inse att man är en legoknekt och därför har rätt att bestämma att nu har jag gjort mitt.

Anders får lysande recensioner – CEO resignation a shock, skrev analytikerna på SEB som jagat honom kvartal efter kvartal. Kollegorna på Carnegie gråter också: ”Anders Nilsson is stepping down and leaving the company after six years as a much appreciated leader of first ComHem and then the combined Tele2/ComHem. We view the change in management as negative. Mr Nilsson was much appreciated, both internally and externally, particularly among international investors.”Much-appreciated CEO steps down”, skriver Handelsbankens vanligtvis torre analytiker Fredrik Olsson. Berenberg (”one of the strongest leaders in the sector in his roles at Com Hem and Tele2 so the news may be taken negatively today”) och pojkarna på Citi Bank tar avgången som en personlig förlust: “One of the best CEOs in the sector is about to sail off into the horizon – shame to see him go. Hopefully they send him off with a 2Q beat.”

Även om Anders Nilsson tills vidare står på PepTalks korta prenumerationslista saknar jag honom redan. Vi mejlade nyss. Mitt budskap: Anders, man går in I Our Group, man går aldrig ur.
– Vilket inte hindrar att man har all rätt i världen att hoppa av, segla jorden runt med familjen – eller inte ha någon plan alls utom att aldrig återgå i tjänst.   

Och när checkar vaktposten på udden ut?
Svar: För egen del har jag länge känt mig som Halvan i den gamla svartvita filmen från första världskriget, där Helan glömmer kvar sin kompis när freden kommer.
Halvan fortsätter att gräva sitt skyttevärn långt efter att kriget är slut. I hans fall noterar omgivningen att aktivitet pågår bara genom att högen med tomma konservburkar växer.
– I mitt fall undviker jag onödigt slammer med mina tomma Bullens korv.

Hon: och jag tog en dag ledigt från datorn, spisen och plantorna. Längtat efter en långpromenad och tänkte att nu ska jag också gå Östersjöleden söderut ända till kompisarna i Södra Kärr. Och så får Peppe hämta mig där sen. Men jag lämnade förstås leden för att följa kustlinjen istället för att följa den inåt skogen. Det blev en omväg och jag gav upp vid Grisbäck. Men såg i alla fall målet tvärs över viken.

Men att det var så fina sandstränder så nära oss hade jag ingen aning om. Blev sjuuukt avis!!! Och så kan man ju undra varför alla kommunens badplatser och stugområden ligger norr och söder om dessa…

söndag: ”If she dies, she dies”

Han: Den världsberömde flamencogitarristen Andrés Segovia fick vid 77 års ålder en son med sin nya unga fru i tredje äktenskapet, Emilia Corral Sancho.
Tillfrågad om han inte ibland tänkte på döden och oroade sig för den stora åldersskillnaden, svarade Segovia som han tänkte:
– Well, if she dies, she dies.

För min del får coronajournalistiken gärna självdö i denna svala semesterbris. Detta efter att ha läst en artikel i The Economist som säger mig tillräckligt.
Människor dör.
Människor dör av coronan.
– Men de flesta människor dör av andra orsaker än Covid-19.
Faktum är att de flesta dör av andra orsaker än detta virus.
– If she dies, she dies.

Han, fortfarande från sängen: Igår diktade jag om Marie Antoinettes oväntade mildhet. De franska revolutionärerna gjorde sig av med ett klokt huvud de behövt som motvikt till tokvänsterns terrorism och populism.
Marie intresserar mig. Trodde till och med att jag skrivit om henne. Gjorde som man gör nu för tiden, googlade på våra namn.
Fann detta:

Marie och Peppe, jomenvisst.
– Men det där är ju inte du! Det är Peppe Eng, dansant sportreporter på TV4.
– Säger du det.
Nu är det inte första gången människor blandar ihop oss. När jag flyttade till udden nickade grannarna igenkännande.
– Let’s Dance…
Det populära programmet boostade Peppes kändiskap. Gubbarna trodde de äntligen fått en kommentator till gubblaget som brukar samlas på fotbollsplanen.
Men det började i andra änden.
– Gratttis! Kul!
– Förlåt?
– Försök inte, du ska ju vara med på Fångarna på Fortet, det står i tidningarna! Tyngre än Stora Journalistpriset!
Efter 20 säsonger är Fångarna på Fortet knappast top of mind med 1998 ledde Gunde och Agneta den tidens mest folkliga program.
Nästan så jag hann ringa hem till mamma och pappa och berätta den stora nyheten. När jag insåg sanningen – en kulturellt obildad Expressenredigerare hade låtit en bild på Peppe Engberg visa hur glad Peppe Eng var över att upptas på denna kulturens parnass.

Vi tillhörde samma växande mediecirkus och förväxlingarna fortsatte under 2000-talet. Hittar ett klipp från 2008: ”Ikväll är det premiär för nya programmet ”Idéer för Sverige” i TV8. Men frågan är vem som leder programmet. I dagens Metro är det TV4-profilen Peppe Eng som presenteras som programledare. Men kvällens programledare är egentligen Peppe Engberg.
”Idéer för Sverige” var ett ganska träigt samhällsprogram. Definitivt inget program Peppe Eng brukade leda, vilket fått Lotta Bromé på P4 att reagera (vart tog hon vägen förresten?).
– Vi blev just intervjuade av Lotta Bromé och jag sa till Peppe att han gärna fick göra programmet. Det skulle vara bra för hans image, säger Peppe Engberg.
Vad tror du att förväxlingen gör för kvällens tittarsiffror?
– Det var precis vad vi behövde inför premiären. Jag tackar vår pr-byrå för det här tilltaget.
Om du skulle leda ett TV4-program, vilket skulle det bli?
– Det får nog vara något efter klockan 24 i så fall.

”Fort men fel” är den journalistikens signum. Men mitt roligaste minne av den utbytbare Peppe skrattade även min mamma åt. Under vår sista resa i hennes barndomstrakter i Kovland utanför Sundsvall stannar vi framför en liten stuga.
– Här bor min gamla klasskamrat, hojtar mamma Henny och slänger upp dörren innan jag hunnit parkera. Snart står en annan liten tant på förstukvisten.
Tant Anna slår ihop sina händer och utbrister förtjust:
– Peppe! Dig har jag inte sett sedan du var en tvärhand hög. Jo, vi ser dig ju på TV4-sporten förstås och då säger jag alltid till gubben, ”Ser du vad lik Henny han är!”
Jojo.

– Är din mamma och jag verkligen så lika, undrar Peppe när vi några veckor senare träffas på Idrottsgalan.
– Det måste vara skägget, säger jag som på den tiden rakade mig varje dag.

PS: Det är inte bara namnlikheten. Jag misstänker att det finns något vagt spolformat över min person. Något obestämt, som gör att människor tycker sig känna igen mig.
– Men ändå inte.
Jag har även blivit förväxlad med den gamle porrdirektör Berth Milton. En gång har jag till och med förväxlats med Jan Stenbeck, entreprenören som förändrade telekom- och tv-marknaden i Sverige. Något jag noterade med stolthet, men personer i min nära omgivning påpekade att likheten bara berodde på att jag hade blivit fet och skäggig.

Hon: efter litet bakslag tidigare idag piggnade han till igen när Björn och Hanna dök upp vid sexsnåret. Fixade dessutom till lite köttbullar med gräddsås som han önskat. Givetvis gjorda med kött från Attanäs gård.

Lördag: en gråtmild mans tankar efter en veckas nära-döden-upplevelse

Han: ”Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit”.
Sa änkan Capet och det var det sista hon sa.
Det sista hennes man sa hade varit:
– Något nytt om monsieur La Pérouse?

Vaknar i tom säng. De senaste dagarna har hon vaknat redan vid fem. Nu är klockan halv sju och utan att väcka mig har hon smugit upp, gett katterna mat och är nu mitt i morgonronden genom växthus och vindpinade drivbänkar.
Och jag?
Efter ännu ett dygn innesluten i hennes milda omsorg ligger jag kvar i sängen och tänker på änkan Capet och hennes man och att deras sista repliker återspeglar skillnader i manligt och kvinnligt tänkande.
– Eller snarare: Varandet och därmed tänkandet, som Marx skulle ha påpekat.
Högstämt? Kalla det en gråtmild mans morgontankar kring hennes mildhet under en veckas nära-döden-upplevelse.

Först ett exempel på manligt tänkande: La Pérouse var Frankrikes svar på engelsmännens store hjälte James Cook. Den franske kommendörkaptenen, född 1741 som Jean-François de Galaup och adlad La Pérouse efter en framgångsrik expedition i Indiska oceanen 1772–76, lämnade hamnen i Brest den 1 augusti år 1785 med de båda fregatterna Astrolabe och Boussole.
Hans kungliga uppdrag var att hitta Nordvästpassagen. Man vet att han rundade Sydamerika, besökte Påskön och Hawaii, följde den amerikanska kusten.
I japanska farvatten upptäckte han ett fyra mil brett sund mellan ön Hokkaido och den ryska ön Sachalmin, som än idag heter La Pérouse-sundet, skriver Kristoffer Leandoer i en Understreckare i Svenska dagbladet (2 februari 2020).

Man vet att flera expeditionens besättningsmän dödas av invånare på Samoa och att expeditionen i januari 1788 ankrar upp i Botany Bay på Australiens östkust. Efter en månad lämnar de båda fregatterna hamn, och det är sista gången de ses. 
– La Pérouses expedition är som uppslukad av havet.
Flera sökexpeditioner utrustades, men inte förrän trettioåtta år efter försvinnandet hittar en irländsk sjökapten spår som tyder på att Astrolabe och Boussole förlist norr om Nya Hebriderna. År 1828 finner en annan kapten, Jagmont d’Urville, bevis för att åtminstone den ena av La Pérouses fregatter, Astrolabe, kapsejsat på reven utanför Vanikoro, en av Salomonöarna öster om Papua Nya Guinea.

Det manliga tänkandet: När den franske kungen Ludvig XVI, den 21 januari år 1793 var på väg till giljotinen frågade han revolutionärerna som skulle hugga huvudet av honom:
– Något nytt om monsieur La Pérouse?
Det var Ludvig som åtta år tidigare hade skickat iväg La Pérouse och möjligen var frågan det sista kungen yttrade i sitt liv. Med säkerhet vet vi däremot att det sista hans fru Marie Antoinette säger är just detta:
– Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.
Efter att maken halshuggits kallas revolutionärerna drottningen för ”änkan Capet”. Även hon förklaras skyldig till högförräderi och avrättningen ska komma att verkställas klockan 12:15 den 16 oktober år 1793.     

Marie Antoinette är då 37 år gammal. Som 15-åring giftes hon bort med den blivande kung Ludvig XVI av Frankrike, vars fyra barn hon sedan fött. Hela sitt liv har Marie tillhört Europas aristokratiska elit, dotter till den mäktiga kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Hon har tillhört en härskarklass som lärt sig att deras privilegier varit givna av Gud, men nu har hela den världen rasat samman.
Hon anses vara högfärdig, arrogant, en mallgroda. Men hon är väl uppfostrad till det och tänker på hur hon för sig. Det är därför hon ursäktar sig med orden:
– Jag gjorde det inte med flit.

Till skillnad från sin kung, som får åka fin vagn till sin avrättning får drottningen nöja sig med en öppen kärra dragen av två hästar. I en gränd får hon be kusken stanna för att tarmperistaltiken kräver sin rätt (fattar hur det måste ha känts och jag åkte trots allt i en välfjädrad ambulans). Framme på Place de la Révolution ser hon giljotinen med det vassa snedställda knivbladet. På nytt visar hon ”starka känslor”, men samlar sig snart igen. Försiktigt stiger hon ut ur vagnen och tar sina sista steg upp på schavotten där bödeln, Monsieur Henri Sanson, väntar.
Det är nu hon råkar trampa sin bödel på foten och hon säger alltså:
– Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.

Typiskt kvinnligt tänkande? Jag vet inte varför, men jag tror att ingen man skulle bry sig om han råkade trampa sin baneman på tårna tre steg från döden.
– Var kom mildheten från hos denna reserverade kvinna?
Med tanke på omständigheterna borde ordvändningen under alla förhållanden ha stannat kvar i eftervärldens minne
istället för den hånfulla kommentaren att om de fattiga inte har råd med bröd, kan de väl äta bakelser – eller rättare sagt: ”Låt dem äta brioche!” som Marie Antoinette felaktigt tillskrivits (Om någon drottning uttryckte sig så lär det ha varit drottning Marie-Thérèse, gift med kung Ludvig XIV, mer än hundra år tidigare.
Vart jag vill komma?
– Fattar hon att denna morgonens skakiga notering är en komplimang från det försvagade könet.

Han, igen (hon har fullt upp): Med eftertankens kyliga blekhet ska vi inte överdriva det där med mildheten. Den hårda kärnan finns där. Bildbevis: 14 grader. Till och med Emil kastade in handduken.

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: vad ska man göra när man under en veckas tid lovat Emil ”imorgon ska vi bada…”. Och idag skulle de ju åka… Å andra sidan har jag inget emot kallt vatten så länge jag hyfsat varm om kroppen. Och dessutom håller frånlandsvinden algerna härifrån, det gör förvisso vinden och det relativt kalla vädret också.

Och vilken bra dag det blev trots lite skurar. En nästan frisk man, hurra. Oron la sig när han erbjöd sig hämta tidningen och laga frukost. Då la jag mig och somnade om. Så skönt efter flera vaknätter av oro. Och när jag sedan vid drinkdags frågade om han ville ha blåbärssoppa, för det är väl inte riktigt Aperol-väder? Jooo, det vore gott…

Fredag: tidig morgon och ett slags uppvaknande

Han: Hur jag mår? Det värsta med att vara riktigt utslagen är man inte längre orkar bry sig om att flugor tampar omkring på min kropp utan att fråga om lov.
– STOPP – min kropp! verkar inte finns på brachyceranska ellerom det är muscidaenska de snackar.
Nu, på dag 6 har jag redan slagit 3 jävla bonnflugor – och då blåser det ändå från SO när det inte brukar finnas några flugor alls här på udden.

För övrigt anser jag att regeringens första insats mot coronan borde ha varit att fördubbla sjukvårdspersonalens löner och att heltidsanställa all timanställd personal så att de kunde ha stannat hemma när de blev sjuka!
Detta istället för att skvätta ut miljarder på krogar och kulturarbetare och andra sektorer som är långt ifrån lika avgörande i samhällsmaskineriet.

Sign. ”Glad att jag betalar skatt” efter att ha tagits om hand av ambulansförare och sjuksköterskor med groteska gasmasker avsedda för helt andra krissituationer än en sjukvård helt medvetet försatt i kris av politikerna.