Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: Margaretas ros gjorde hennes dag – och en Uggla flyger högre än en höna

Han: En man står i havet och blickar ut över Kalmarsund. Han heter Bengt Uggla. Före coronan brukade han stå där veckan efter den stora drabbningen i Almedalen. Den politiska klassens eget gladiatorspel, där varje touché skapar krigsrubriker och det är viktigare att förödmjuka motståndaren än att ha rätt.
– Så vad tittar Uggla efter, där han står i vår vik och tittar ut över havet? 

Svaret får du nedan. Först blir det rosor.

Hon: känt mig lite olustig ända sedan jag gick upp imorse, kan vara vädret. Mamma sa alltid att den ihållande vinden, när det var sådan länge, gjorde henne nervös. Det har blåst idag som nästan alla dagar denna sommaren, solen har skinit en hel del, men det har också kommit skurar. Alltså vågade jag mig inte iväg på en långpromenad vilket nog hade gjort mig gott. Vad har jag gjort istället… inget vettigt känns det som. Duttat med lite här och lite där.

Började skörda lite chili för att frysa in. Kom på att jag inte har någon plan för hur jag ska använda de olika sorterna. Måste nog läsa på lite, igen, och se vilka som passar till vad. Och vad jag ska göra för såser och inläggningar.

Det är hög tid att ta tillvara på allt nu. En låda körsbärstomater hamnade i alla fall i frysen. Inte chilin dock, de fick mellanlanda i kylen i väntan på planen…

Nu måste jag läsa på… Peppe, din tur!

Han, apropå gårdagens notering: ”Läser. Och tänker: som eld och vatten, sött och salt, Don Quijote och Sancho Panza. Du Dega, jag Papillon. Du med din mås bland män, en vanlig gråtrut; jag med min Jacko (verklighetens Jonathan Seagull…), en ståtlig, rar utrotningshotad silltrut. Min kompis överger mig varje oktober för ett skönare halvår på Zanzibar, typ; din trofaste vän och grå eminens stannar lugnt kvar.
Men. Du stark, enveten utbyggare på udden. Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp som spridit sig från fingertopparna till en förlamning ända upp i axlarna. Och jag kan inte ens skylla på pandemiska orsaker (jag har försökt, det ska du veta).”

Så skriver min kompis Bengt Uggla i en kommentar till gårdagens dagsnotering (Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss) Uggla och jag har jobbat ihop i 30 år. Om de äventyren har jag berättat i en minnesbok. Eftersom det är semestertider ska jag här bara ge en stillbild av vem denna Uggla är.
– En bild som knyter an till vår diskussion om Louis Dega, truten med samma namn, Jonathan Livingston Seagull, om visioner och drömmar  och frågan om universum krymper – eller förtätas – om man bosatt sig på en udde.

En man står i havet och blickar ut över Kalmarsund. Han heter Bengt Uggla. Före coronan brukade han stå där veckan efter den stora drabbningen i Almedalen. Den politiska klassens eget gladiatorspel, där varje touché skapar krigsrubriker och det är viktigare att förödmjuka motståndaren än att ha rätt.
Så vad tittar Uggla efter, där han står i vår vik och tittar ut över havet? Han spanar efter flaggskeppet Svärdet. Det stolta skeppet som gick under i strid för de svenska värderingarna någonstans utanför den vik vi brukar flyta omkring i. Den gången handlade det inte om mer eller mindre framgångsrika spindoktorer som i Almedalen, utan om att 600 man och 86 aktiva kanoner sjunker till botten i ett hav av eld, skrik och svordomar.

På Svärdets kommandobrygga står nämligen amirallöjtnanten Claes Johansson Uggla, en av Ugglas anfäder.
– Det hela är mycket pinsamt. Om det inte vore så tragiskt. Ty vid det här laget kan du historien: Den 1 juni år 1676 står slaget om sjöherraväldet i södra Östersjön och det börjar illa för svenskarna. Vid horisonten skymtar den dansk-nederländska flottan som utmanade svensk- arna om kontrollen över vattenvägarna. Men de svenske behöver ingen fiende för att förlora. Redan innan motståndaren är inom skotthåll ser Claes Johansson Uggla hur det svenska flaggskeppet Kronan kantrar och sjunker. I princip hela besättningen omkommer – inklusive svenskarnas befälhavare, riksamiralen Lorentz Creutz.

I det kaos som uppstår tvingas den 62-årige amirallöjtnanten Uggla ta över befälet. Han försöker omgruppera sin flotta, men hans eget fartyg faller ur formationen och omringas av fienden. Svärdet utsätts för ett fruktansvärt bombardemang och börjar brinna. Den holländske amiralen van Tromp, som på dagens Almedalssvenska förmodas slåss för nederländska värderingar, uppmanar sin svenske kollega att ge upp.
– Som man gör i riktiga krig.
Men holländaren visste inte att han hade med en Uggla att göra. Till svar hojtar den svenska stridstuppen istället de bevingade ord som se- dan dess svävat över havet:
– När såg man någonsin en uggla låta sig fångas på ljusa dagen!
Enligt skrifterna försvarade sig Uggla därefter ”ännu i tre timmar samt störtade sig, strax innan skeppet sprang i luften, sist av de sina, från det brinnande skeppet i havet, där han omkom”. *

Ingen som känner unge kapten Uggla blir förvånad. Även i hans värld är det alltid för sent att ge upp – det är sanningen bakom dagens självkritiska kommentar (”Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp”).
– Hellre en strid för mycket än en för lite.
Det har alltid varit Ugglas motto. Och det ska sägas: Under Ugglas fana firade vi fler segrar än nederlag i Det Stora Mediekriget som för vår del pågick åren 1993–2014.
När vi nu mönstrat av firar Uggla och jag de inställda äventyr vi fortfarande planerar med stor entusiasm. Uggla har korsat Atlanten och har nästan gått under i Biscaya.
– Vi har dessutom seglat Gotland Runt tillsammans.
Vilket var mindre heroiskt, men ändock ett äventyr.

Denna kväll plockas sjökorten fram för ett mer näraliggande äventyr. Efter att Svärdet varit försvunnit i 340 år har hon nämligen flutit upp, om uttrycket tillåts. Amiral Ugglas stolthet ligger på 70 meters djup någonstans där ute. Svärdet har identifierats av en grupp dykare som ägnar sig åt att leta vrak i Östersjön. Dykarna vill inte avslöja positionen för att förhindra plundring, men säger att fartyget vilar ”på gränsen mellan internationellt och svenskt vatten”.
Uggla följer den prickade linjen på sjökortet med fingret.
– Det är klart att vi måste organisera en räddningsexpedition, säger vi unisont och håller inte för uteslutet att det bör resas en staty till amiralens ära här på udden.
Hur svårt kan det vara?
– Eller hur.
Kvinnorna svarar uppmuntrande från verandan:
– Men bortsett från det – rom eller limonchello till kaffet?

De tror att vi inte fattar. Kvinnor är inte alls från Venus och män må vara ordblinda men är inte tondöva när det gäller simpel kvinnlig härskarteknik. Vi brukar segla på de sju haven utan att lämna verandabordet och de skrattar alltid åt våra djärva planer.
Därför behåller vi även det dystra slutet på amiral Ugglas heroiska historia för oss själva. Till exempel att två fartyg i den svenska marinen har fått sina namn efter hjälten på Svärdet.
– Och det gick käpprätt åt helvete även för dem.
Torpedkryssaren ”HMS Claes Uggla” gick på grund och sjönk vid Ulvön den 22 juni år 1917. Och jagaren ”Klas Uggla” sjönk vid Horsfjärdenkatastrofen den 17 september år 1941. Katastrofen var den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Tre jagare gick under och liksom torpedkryssaren Claes Uggla sjönk jagaren Klas Uggla utan närkontakt med lede fi, även om det spekuleras i att de tre jagarna sprängdes av tyska sabotörer.

– Framför allt berättar vi inte om änkans kommentar för våra fruar. Saken är den att när amiral Uggla sprängs i luften är han gift med Christina Maria Sparre af Rossvik. Hon är 21 år när hon blir änka och vilka är ni att missunna Christina Maria att hon efter hjältens död gängar om sig med en Carl Gustaf Roos – vem han nu är.
Jo, vi vet att Carl Gustav hade gjort lumpen vid Västgöta kavalleri, men i övrigt ställer ni samma fråga till den unga bruden som kung Karl XI gjorde på förlovningsfesten:
– Ni har varit gift med en stor amiral och nu tänker ni gifta er med en korpral …?
Enligt Ugglasläktens annaler lär kungen ha skämtat, men han fick svar på tal. Änkan niger underdånigt, men svarar att hon ”sätter mer värde på en levande korpral än en död amiral”.

Redan här anar vi att våra egna kvinnor skulle skratta instämmande. Och det stannar inte vid det. Christina Maria tillägger, som den jordnära kvinna hon är:
– Carl Gustaf är förvisso korpral, men om han visar sig vara sin konungs nåd värdig som jag hoppas, kan han kanske en gång bli general.
Hur det går?
Inte heller kungen är från yttre rymden, utan en vanlig liten man om än med guldfärgade axelklaffar som drömmer stora drömmar. Kung Karl låter sig duperas och redan vid vigseln har korpralen befordrats till kapten vid gardet.
År 1705 blir han friherre och tre år senare generalmajor.
– Jag vill också ha rom, säger Uggla.

Sensmoral? Någon har sagt att en örn ibland kan flyga lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn.
Bengt Uggla är en Papillon bland högtflygande papilloner (fjärilar) och vars sällsynta silltrut är verklighetens Jonathan Seagull. Jag identifierar mig en halt gråtrut som jag döper efter Luis Dega, losern som stannade kvar för att någon måste sköta hans vindpinade trädgård på Djävulsön.
Nån måste ju göra det också
– Nu ska jag gå över udden för att skruva ihop med tolfte (12) veranda eller altan eller vad det heter så att jag sedan kan lägga tak på min sommarateljé.

PS: Som eventuella läsare anar ägnar sig Uggla åt släktforskning. Efter ovanstående besök skickar han en flaskpost: Apropå historia, uddar och små, stora, misslyckade män; jag önskar jag hade kunnat bjuda tillbaka med en invitation till min nyfunna anfader Robert III av Skottland och hans borg Dunnottar Castle. Robban är väl rustad och hade säkert bjudit på storslagen logi med havsutsikt (nåt annat står inte till buds), en låda låglandswhisky och några lämpliga prinsessor. Om vi bara varit ute i tid. Nu missade vi hela härligheten med sisådär 600 år. Men va fan, vad är väl ett slott och ett kungarike mot uddarnas udde i Skeppevik? Och prinsessor mot våra fruar?
Here ́s tae ye (skål ta mej fan!) /Wilbury Flop

Slutsats? Uggla är sällan där hans skor är. Han förstår sig inte bara på trutar, kvinnor också.

Tisdag: Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss

Han: Den är ”lätt att känna igen på sin storlek och det maskulina huvudet med bistert uttryck samt den stora, dolkliknande näbben”.
Så beskrivs Larus Argentatus i Norstedts Fågelbok. Så det måste vara sant, ty bokens redaktör för den danska originalupplagan heter Axel Kielland och han är vår profet när det gäller fåglar och flora på udden.

Mindre maskulin i klassisk mening är dock det exemplar som tycks ha bestämt sig för vila ut hos oss. Kanske beror det melankoliska ansiktsuttrycket på att truten är halt och linkar omkring med visst besvär, bestämd bara när det gäller en sak. Oavsett hur mycket de andra trutarna skränar och lockar med sina storslagna flygturer flackar ”vår” trut med blicken som om den tänker:
– Flyg ni, jag stannar här ett tag. Nån måste ju det också.
Av någon anledning ger den ömkliga fågeln en déjà vu om ett liknande beslut som även det stannat i min hjärna. Eller snarare en flashback, eftersom minnet är sant.

Redan första gången identifierade jag mig med fel person. Steve McQueen var den självklare hjälten. Snygg, smart, tuff. Men när jag såg filmen identifierade jag mig inte med Henri Charrieres, mer känd som ”Papillon” och den givne hjälten i filmen med samma namn.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega.
Det var inget jag öppet medgav då och jag grubblar fortfarande över varför jag som politiskt aktiv tjugofemårig socialskolestuderande med fru och en son kände denna samhörighet med den närsynte småskurken Dega, som satt på Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom och fått honom inspärrad.

De flesta fullvuxna minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska rymma från fängelseön, men när stunden är inne för den stora flykten förklarar Dega att han stannar på Djävulsön.
Detta för att ta hand om blommorna han lyckats få att gro i sin lilla vindpinade trädgård.
– Nån måste göra det också.
Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela biosalongen suckar.
– Vilka jävla loser!
Utom jag.
Och på den vägen är det.
– Visst, det fanns en tid när även jag identifierade mig med Jonathan Livingston Seagull, måsen som älskade att flyga och övade loopingar där uppe bara för att han kunde.Men nånting hände med lusten att flyga fritt långt innan Folkhälsomyndigheten gav mig flygförbud.

Berättar jag denna morgon för den melankoliska truten. Han, för jag tror även han tillhör det svaga släktet, nickar förstående. Jag tror jag ska kalla honom Dega… 

Hon: efter regnskurar och lite muller blev det en ljummen sommarkväll, var kom den ifrån.? sitter på ”ödetomtens” veranda med ”stans” kvällssol. Och ja, plåstret på höger fot beror på den rostiga spiken jag fick när vi rensade här igår. Idag har vi piffat lite till, för syns skull ;). Eller just, Han har ju också börjat bygga en fin trappa utanför det lite aparta växthuset som byggs intill Chateau Margareta.

Han: Jag har byggt en trapp. Men vid närmare eftertanke tror jag inte att den leder upp till hennes nya växthus. Jag tror den visar vägen till min nya sommaratelje.
Så här tänker jag: Jag har kompis, B, som var en durkdriven redaktör. Efter tio år på soffan började han skriva underbara berättelser. Samtidigt har jag en annan kompis, G, som länge skrivit underbara berättelser men som plötsligt börjat måla oroväckande bra målningar.
För egen del gör jag varken det ena eller det andra. Förklaringen är enkel:
– Jag har ju ingen lokal!

Jag behöver med andra ord en sommarateljé! Alltså är det det jag nu bygger. Det började med att jag köpte 9 fönster av Jocke, snickarn. Och så här långt har jag nu kommit. Erkänn att det ser ut mer som en atelje än ett växthus:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Måndag: är huset till salu?

Hon: igår kom typ femtioelfte personen förbi och undrade om Chateau Margareta är övergivet och till salu. Peppe gick och gömde sig när jag frågade varför de trodde det… men idag har vi i alla fall rensat och klippt. Nja, inte allt men lite gångar mellan blommorna. Och flera lass bråte och parkslide har gått till tippen.

Fick en rostig spik mitt emellan stortån och den andra tån, och jag som älskar att gå i flip flops, ajjjjj… och en stor blåsa i handen av gräsklippningen. Peppe överlevde oskadd, pust. Lägger upp lite bilder nedan, visst ser man skillnad?

Söndag: här behövs en rubrik som förklarar hur truten, Elvis och Madsen Lindemann hamnade i dagens blogg

Han: Under sina sista överviktiga dagar åkte Elvis Presley omkring i en av sina Cadillacs. I ett gathörn passerar han en bar där det pågår en Look-Alike- Elvis-Contest.
– Stanna, säger han till sin chaufför.
Elvis går in på baren och sjunger en av sina mest populära låtar. Det gör även de andra deltagarna. Publiken applåder. När juryn sagt sitt återvänder Elvis till bilen.
– Hur gick det, undrar chauffören.
– Jag blev fyra.

”What is a story without an end, sjunger Van Morrison. Det gäller att sluta i tid. Men när vet man att det är slut? Osökt tänker jag på historien om Elvis när jag får veta att ännu en riddare av Our Group hänger av sig svärdet: ”Modern Times Group (MTG) CEO and President Jørgen Madsen Lindemann has informed the Board of Directors of his decision to leave the company and has submitted his letter of resignation. After 26 years of service, he has decided to step down to free up time to pursue other challenges and for the company to facilitate its long-term CEO succession planning.”

”Our group” är det interna smeknamnet på den grupp bolag som Jan Stenbeck byggde upp (TV3, Viasat, MTG, Comvik, RIX FM, Millicom, Tele2, Strix, Metro m fl) och som hans dotter Cristina framgångsrikt förvaltat värdet av. För två veckor sedan konstaterade jag att Tele2:s vd och koncernchef Anders Nilsson överraskade finansvärlden med att meddela sin avgång.
– Jag har beslutat mig för att det är dags för mig att ta en paus och fokusera på andra delar av mitt liv ett tag. Det har inte varit ett enkelt beslut, eftersom det aldrig finns ett bra tillfälle att lämna ett fantastiskt företag, men vi har ett väldigt kapabelt och motiverat team som kan genomföra nästa kapitel i vår strategi. Jag kommer definitivt fortsätta heja på dem från sidlinjen. 
Sa Anders som hyllas som en av den globala telekombranschens mest framgångsrika vd:ar.

Jag tog avhoppet som en personlig förlust: ”Om jag en tid hade förmånen att tillhöra plutonbefälen i en Our Groups divisioner och nu är en vaktpost i periferin är Anders en verklig veteran i stridens mitt – förmodligen den siste av sitt slag (tillsammans med MTG:s vd Jørgen Madsen Lindemann) i Jan Stenbecks fruktade och oslagbara mongolhär.”
Och nu hoppar alltså även den siste av den första kretsens riddarna av. ”Efter 26 år inom bolaget har Jørgen Madsen Lindemann beslutat att sluta för att frigöra tid för att söka nya utmaningar, men också för att underlätta för bolagets långsiktiga successionsplanering för rollen som vd och koncernchef”, heter det i pressmeddelandet.

Som om 26 år som legoknekt i samma här inte vore tillräcklig anledning, spekulerar mina gamla kollegor om varför: ”MTG blev herrelöst när Kinnevik 2018 delade ut bolaget till sina aktieägare för att Tele2 skulle kunna gå ihop med Comhem”, skriver Ulf Petersson i Dagens Industri. Sedan dess har ”ett antal utländska aktivistfonder köpt på sig stora aktiepositioner och som enligt uppgifter till Di strider inbördes och har olika agendor” för vad bolaget är och bör vara. Madsen Lindemann saknar det stöd som en stark huvudägare innebär.
– Kanske ligger det något i hans analys.
Ulf bor i Kalmar och nästa gång är det hans tur att bjuda på en köttbullsmacka på Café Lotsutkike. Han spekulerar, men vi som haft förmånen att jobba för Jan Stenbeck och Cristina Stenbeck fattar vad han menar.
Å andra sidan:
– Efter snart tre decennier i samma arme behöver man inga andra skäl att sluta. Jørgen Madsen Lindemann har redan gjort allt han bestämt sig för att göra.

Varför han hoppar av just nu? Man kan inte se in i en annan människas huvud. Men jag vet hur det känns för mig – jag tar det personligt. ”I will miss u my friend! – thank you for all the support during ALL these years”, skriver den siste veteranen I ett privat mejl. Och plötsligt förvandlas jag till den Sancha Pancha jag alltid varit i denna galna värld av färgstarka riddare.
Vi känner historien: När riddaren don Quijote av la Mancha bestämmer sig för att att sätta punkt för deras gemensamma äventyr för att dö som Alonso Quijano den Gode han en gång var, säger vapendragaren Sancha Pancha gråtande: ”Ack, dö ej, käre herre min, utan följ mitt råd och lev i många år än, ty den största galenskap en människa kan göra här i livet är att utan vidare lägga sig ner och dö, utan att någon tar livet av honom eller annans hand än tungsinthetens gör slut på honom!
Ligg nu inte där och dö, utan stig upp ur sängen och låt oss gå ut på fältet klädda som herdar som vi har kommit överens om! Kanske kan vi bakom någon buske träffar på fröken Dulcinea så fri från sin förtrollning att en inte kan se något bättre!
Är det kanske så, att ni håller på att dö av sorg över att ha blivit besegrad, så kasta skulden på mig och säg att ni vart slagen i mark därför att jag spänt illa till Rosinantes bukgjord. Och därtill har ju Ers nåd läst i sina riddarböcker, att det är vanligt att den ene riddarn stöter den andre ur sadeln, och att den som är besegrad i dag kan bli den stolte segraren i morgon” (Don Quijote, Forum 1995 i översättning av Edvard Lidforss).

Jørgen Madsen Lindemann är en läsande man. Han tänker inte lägga sig ner och dö. Han är långt ifrån besegrad och lever sedan många år med sin egen fröken Dulcinea. Men jag tror han fattar vad jag menar.
– See u out there, man!

PS: Stenbecks ledarstil analyseras i kandidatuppsatsen ”Ledarskapet inom Kinnevik”, publicerad av Ekonomihögskolan vid Lunds universitet år 2007. Managementforskarna Johan Jiremark, Josephine von Platen, och Maud von Schreeb definierar ledarstilen som ”ägarstyrd”, ”karismatisk” och ”visionärt”: En ledare som ska passa in i Kinneviksgruppen anser vi bör ha egenskaper som Stenbeck själv besatt, det vill säga engagemang, kontroll på detaljerna på de olika nivåerna i företaget samt en nära kontakt med marknaden.
För egen del gjorde jag lumpen som plutonchef i ett jägarförband i Norrland. Förmodligen är det därför jag lättare tar till mig Johannes Bosons mindre abstrakta beskrivning av samma sak. Johannes, tidigare marknadschef på Tele2, säger så här i uppsatsen:
– Det går att likna en bra chef i sfären vid en bra skyttekompanichef; han bör ha detaljkunskap om samtliga vapen som finns inom kompaniet för att kunna se vilka uppgifter kompaniet kan lösa.
Jørgen Madsen Lindemann – liksom Anders Nilsson – är efter alla år en fena på vapenvård. Nu vet ni andra det också.

Hon: och sen såg vi den gamla kultfilmen ”Sista natten med gängen” på Svt….

Lördag: Utklippan, Sveriges sydostligaste utpost, t o r…

Hon: idag har vi varit på utflykt, helt arrangerad av goda vännerna Ancy och Håkan, så lyxigt. Hemgjord champinjonsoppa och kylt rosévin plockade de dessutom fram ur gömmorna när vi landade på ön precis vid lunchtid.

Men först fick vi åka sjöbussen ut från Karlskrona hamn, och det första vi passerade var Sveriges minsta fullriggare Jarramas. Det var min pappas skolfartyg som Skeppsgosse i flottan. 1932 seglade han över Atlanten på af Chapman som är Jarramas ”storebror” och huserar i Stockholm som vandrarhem nu för tiden. Det var 300 Skeppsgossar ombord på den resan. Känns trångt även om Chapman är mycket större…

Han: Igår kväll läste jag ut Kristian Petris ”Fyren” (Bokförlaget DN, 1999) som återfann i en av flyttlådorna i början av sommaren.
Boken handlar om världens fyrar och människor som ägnat sina liv åt att hålla ljuset tänt.
– Och som nu ser sina arbetsplatser släckas ner, förbisprungna av modern teknik.
Boken berör mig. Kanske beror det på att jag är ingift i en fyrsläkt. Hennes mor var född på Långe Erik på Ölands norra udde. Hennes morfar var Sveriges yngste fyrmästare – och dog på sin post efter 37 år. Hennes morbror Sten var fyrmästare på Hanö, dessförinnan fyrbiträde på Utgrunden och fyrvaktare på Långe Jan på Ölands syspets. Hennes favoritmorbror Jocke, som blev blind, var fyrvaktmästare på Garpen här utanför udden.
– Jag vill att Hon läser Petris bok.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Lejonkungen har rätt när han säger att allt hänger ihop i livets stora cirkel. Helt utan egen förtjänst förflyttas jag i goda vänners lag idag till en av dessa ödsliga fyrar som reducerats till monument över gårdagens hjältedåd.
Hon har redan beskrivit känslan ovan.
Här några torra fakta: Utklippan är Sveriges sydöstligaste utpost i Östersjön (Lat: 55.95 Lon: 15.7) och består av tre öar, Norraskär, Södraskär och Degerhuvudet samt flera mindre skär. På Södraskär finns Utklippans fyr och de forna fyrvaktarbostäderna.

Mellan två är skären finns en skyddad fiskehamn som numera främst används som gästhamn för fritidsbåtar. Det var här vi la till med Sjöbussen från Karlskrona hamn. Överfarten tog en timme. År 1836 kom ett kungligt direktiv om att en fyr skulle uppföras. Den nuvarande fyren, en Heidenstamfyr, byggdes 1870 ovanpå det ena gamla signaltornet. Fyren blev nu drygt 30 meter hög och försågs med en ny fransk linsapparat, som förbättrade fyrljusets räckvidd avsevärt. Mellan 1945–48 elektrifierades fyren och 1972, när den slutligen blev helautomatisk, flyttade den siste fyrvaktaren härifrån.
Läser jag på Statens Fastighetsverks hemsida.

Fyren, fyrvaktarsamhället och miljön på Södraskär och Norraskär är nämligen statliga byggnadsminnen. Numera används byggnaderna bland annat av Utklippans fågelstation och Svenska Kryssarklubben, och ett av husen fungerar som vandrarhem. Här finns även en liten sommarkrog, som drivs av en trevlig stockholmare som råkat segla förbi för stället sex år sedan och blivit kvar.
Om om jag förstod saken rätt.
– Nästa gång sover vi över, sa brudarna. Med helpension.
Det sista jag såg när vi lämnade Utklippan nickade en stor trut till mig.

Sen åkte vi hem. När vi kom satte vi oss på vårt soldäck på sjösidan för att prata om allt intressant som hänt under dagen. Plötsligt sitter det en trut på taket och tittar konstigt på mig.
– Sa jag inte att allt hänger ihop i livets stora cirkel?

Fredag: Ingen vetemjölk När Varat bestämmer tänkandet

Han: Det regnar. Hämtar tidningarna med bil. Hör korna råma på andra sidan viken. De låter sorgsna. Kanske är det vädret. Kanske försöker de bara göra sin röst hörd i debatten.
Frukost i sängen. Hon tar som vanligt Dagens Nyheter, vet att jag gärna börjar med Barometern. Hinner bara till sidan 2 när det börjar rycka i skrivgenen.
Alltså dags för dagens predikan.

Konventionella jordbruk är klimatbovar som världen vore bättre utan. Den naturliga reaktionen blir att vi ska minska på allt vad jordbruk heter. Så stod det i tidningarna jag läste som ståååkkhålmare bosatt i Sofo, Hipsterlandet.
Men varandet bestämmer tänkandet, skrev Marx och nu läser jag andra tidningar: ”Ny forskning menar att jordbruket i stor utsträckning kan vara en kolsänka”, skriver Barometern på ledarplats.”På samma sätt som för skogen så handlar växtodling i lantbruket om fotosyntes, där kol lagras i växtkroppen genom upptag av koldioxid från luften”.

Studien som publicerats i Springer Nature Applied Science räknar på livscykelanalyser på både rena växtodlingsgårdar och lantbruk med djurhållning. Författarna visar att vid en tillräckligt hög nivå av kväve så är inlagringskapaciteten för vanliga höstgrödor såpass stor att växthusgasutsläppen som gården står för blir negativa. Det finns alltså fog för att öka kvävegödslingen.
En rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien pekar i samma riktning – att växtodlingarna har stor potential att lagra in mer kol än vad de i nuläget gör. Man poängterar att hålla marken bevuxen under större delen av året borgar för att kunna öka inlagringen med så mycket som 1,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2045. Med vallodling i växtföljden så är det inte alls omöjligt att nå.

Det var gårdagens nyhet. I dagens Barometern försöker ledarskribenten avliva en annan föreställning, som odlades i mina gamla Hipsterkvarter: havremjölken från Oatlay.
”Byt ut mjölken mot havredryck i vilket recept som helst, så kommer du att märka att det inte bara är nyttigt* utan dessutom smakar supergott”, heter det i reklamen.
Men i Barometern slåss man för den äkta ”svenska mjölken”. Och ledarskribenten vet vilka argument som träffar hårdast i hipsterns veka liv: solidariteten och det internationella engagemanget.

Tidigare i juli kom nyheten att det svenska Oatly tar in riskkapitalbolaget Blackstone som ny investerare. Det genererade stark kritik och uppmaningar till bojkott av produkten, skriver Barometern.
Bakgrunden: Blackstone figurerar i en dokumentär om skövlingar av Amazonas regnskog och klandras för tveksamma fastighetsförehavanden som påverkat svenska hyresgäster. I ett brev från FN till utrikesministern förra året påpekas det också att det är vanskligt att låta riskkapitalbolaget ifråga bli en så stor hyresvärd i Sverige.

”Så bolaget som nyligen köpt in sig i Oatly är alltså tveksamt i både klimat- och människorättsliga frågor”, konstaterar vårt nya husorgan som även låter förstå att många beslutat bojkotta drycken.
”Gott så.”

Men det är bara början. ”En annan av Oatlys ägare har länge gjort drycken mer förtjänt av bojkott av samma men värre anledningar. China resources, som ägs av kinesiska staten, äger en betydande andel och delar därför vinsten från havrejätten.”
Och här faller pusselbitarna i en annan ordning än i Urban deli vid Nytorget på Södermalm: ”Kina har i flera år genom Oatly vunnit marknadsandelar genom att bedriva smutskastningskampanjer gentemot svensk mjölk, utan någon större debatt. Det är samma Kina som utklassar alla andra länder i mängden utsläpp av växthusgaser och inte direkt är kända för sitt miljöarbete.Det är också samma Kina som inte har något bra svar på varför tusentals uigurer deporteras till arbetsläger. Som nu tar över och inför demonstrationsförbud i Hongkong. Som fört bort den svenske bokförläggaren Gui Minhai. Det är samma Kina vars tryckfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet ens med den snällaste definition inte kan kallas friheter.”

Slutsats? För Barometerns ledarskribent Ester Hedin är svaret enkelt: ”Det börjar bli svårt att bojkotta alla bolag som tjänar pengar åt Kina. Vem är villig att sluta lyssna på musik via Spotify, gå på bio på Filmstaden, ha på sig jeansen från Acne eller köra Volvon till jobbet? Att sluta dricka havredryck ter sig lättsamt i jämförelse.”
– Inga jäkla Oatlypaket på vår udde, alltså!

Jag tror inte på bojkotter. Men detta mitt opportunistiska ställningstagande är tämligen enkelt. Jag dricker varken mjölk eller vetemjölk.
Men läsandet pekar mot en annan reflektion: Barometern må vara en lokaltidning. Men konstigt nog är det här jag läser de stora nyheter jag bläddrar förbi i min dagliga konsumtion av rikstidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri.
– Vad det beror på vet jag inte. Men jag har en hypotes: Man brukar säga att Content is King. Men efter fyra decennier som skribent har jag insett att det finns en sannare sanning:
– Content is King – but Context is King Kong.

Efter dagens läsning vet jag nu att Kina äger en stor och snabbt växande del av svenska företag. Enligt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har kinesiska bolag gjort 51 majoritetsförvärv och 14 minoritetsförvärv sedan 2002. Bland de företag som helt eller delvis köpts upp av kinesiska investerare finns Volvo, Spotify, elbilsutvecklaren Nevs och Nordic Cinema Group, som äger Filmstaden. 
Med dem följde ett hundratal dotterbolag. De flesta förvärven har skett inom industriella produkter och maskiner, bioteknologi och fordonsindustri. Enligt FOI är minst hälften av köpen en del av en strategi i statliga kinesiska industriplaner.
Nu vet du det också.
– Hoppas mjölken smakar.

Hon: ja ja, men tomaterna vi äter är i alla fall helsvenska utan inblandade riskkapitalister. Och nu börjar de verkligen mogna i massor, dags att börja ta tillvara på dem ordentligt. Bara haft exakt så det räckt till morgonmackan, små körsbärstomater satta tidigt och uppdrivna i växthuset. Men nu börjar de lite större mogna ute och jag har en del nya spännande sorter också…

Nu var det dags att plocka av rejält, även om det svider, man vill ju helst se plantorna fulla med mogen frukt. Inte avskalade… tyvärr verkar många av de lite större tomaterna på friland mogna utan att ha vuxit klart. Är nog för blåsigt och för kallt, och för lite sol förstås.

Torsdag: En dag på Örarevet – apropå skelögdhet

Hon: Örarevet är ett naturreservat en knapp mil norrut från Udden. Varför åker vi inte hit oftare!!! Påminner mig om barndomens somrar på Öland, speciellt doften av varm sand och tallar. För solen skiner faktiskt idag. Lägger upp lite bilder och återkommer med lite mer beskrivningar när vi luskat ut de svenska namnen på fåglar, fjärilar, blommor mm. Guiden för dagen, Axel, kan dem på latin, norska och danska. Han kan faktiskt de flesta på svenska också, men inte alla…

Han: Läser i tidningen att idag är det Migrändagen. Inte här! Idag är Vandringens dag och om den har Hon utförligt dokumenterat.
– Ser skönt ut.
Och apropå att se läser jag i tidningen att forskare vid Harvard kommit fram till att Rembrandt var skelögd. Genom att studera 36 självporträtt har man visat att denna defekt är hemligheten bakom konstnärens förmåga att förvandla en tredimensionell verklighet till tvådimensionella målningar.
Intressant, eller hur?
– Vilken jäkla tur att pappa och mamma Rembrandt inte förstod att grabben behövde glasögon!

Tänker på det när jag tittar på bilderna ovan och noterar att Hon än en gång avbildat mig som en liten gubbe, som hon denna gång placerat där på en gigantisk soffa av vindpinad drivved som skulle ha gjort konstnären Lars Vilks grön av avund.
Och detta bara för nöjet att avbilda mig som en liten gubbe på en udde.
– Vadå, det är ju fina bilder på dig, säger hon och flinar.

Hur illa ser hon egentligen, tänker jag. För elak är hon inte, tvärtom. Till saken hör att när vi träffades hade hon en defekt. När hon var trött eller berusad blev hon vindögd på vänster öga.

Det var en defekt jag kom att uppskatta. Det var i själva verket en perfekt defekt.
– Synfelet gjorde nämligen att hon inte såg när någon flirtade med henne på krogen.
När jag nu ser den luggslitne gubben på hennes bilder ovan inser jag att jag är dubbelt glad att hon ser så illa.

I övrigt? Även om det inte syns på bild hade även jag trevligt på dagens utflykt. Jag menar, det är ju alltid kul att sitta och titta på när ungdomarna spritter och far med kikare och kameror.

Örarevet ligger på en gammal samhällighet tillhörig Gunnarstorps by. Revet utgörs av en rullstensås som sträcker sig som en lång udde söderut i Kalmarsund. På själva revet finns flera fornlämningar och spår av gammal bebyggelse. Innanför revet ligger en moränskärgård var rika fågelliv och ovanliga vegetation har motiverat bildandet av naturreservatet. Den sydligaste delen av Örarevet kallas Stuvenäsören, och därutanför ligger Örahuvudet som en separat ö. På Stuvenäsrören finns även rester av skansar från 1600-talet, äldre än den här gubben alltså. Användes under kriget mot danskarna åren 1676-77 – idag guidas vi runt här av våra danska vänner, Axel och Bibi.
– Tack för det!

PS: För att nu orda om den andre gubben, Rembrandt. Det är ingen hemlighet att målarmästaren, som aldrig i livet hade råd att köpa en Rembrandt, lät sina elever kopiera hans verk.
– Särskilt självporträtten.
När det gäller penselbehärskning anser experterna att åtminstone fyra av dessa kopior är överlägsna Rembrandts egna självporträtt.

Till saken hör att Rembrandt inte bara var skelögd. Han var snål som en smålänning också. Det sägs att hans elever målade mynt på ateljégolvet, bara för nöjet att se mästaren krypa omkring och förgäves försöka lägga rabarber på slantarna.
– Sånt man får leva med när man har en perfekt defekt.
Som kvinnan i mitt liv.

Onsdag: Därför vajar gräset högt på udden

Han: Den som promenerar längs viken ut till vår udde (Havsvägen 536-537) passerar en lång gräsbevuxen strandäng och ett antal välklippta villaträdgårdar. Här ute däremot vajar gräset högt och här och där lyser det blått, violett och gult från vilda blommor.
Somliga tycker det ser ovårdat ut, andra säger att de gillar att ”naturen är naturlig”.
Just för att åsikterna går i sär vill jag berätta om vårt projekt.

Runt om i landet pågår projekt för att öka den biologiska mångfalden. I Växjö, Vetlanda, Ronneby, Stockholm, Varberg pågår insatser för att förvandla gräsmattor till ängar.För att gynna blommande växter och pollinerande insekter lämnar även Håbo kommun ett antal gräsytor oklippta i sommar. I augusti slås ytorna och det slagna samlas upp
– Varför?

Därför: I Malmö upptäckte man för några år sedan att stadens parker och grönområden hade blivit allt fattigare på fjärilar. Under den perioden 2006-2015 förlorade de traditionella parkerna, med prydnadsväxter och kortklippta gräsmattor, hälften av de fjärilsarter som funnits där. Parker med ängsskötsel och ”oskötta” ytor, så kallad ruderatmark, behöll dock i högre utsträckning sin artrikedom, visade ny forskning från SLU och Lunds universitet..

– Studien visar hur viktigt det är behålla ytor med ruderatmarkens karaktär av torr och näringsfattig mark, med rikligt blommande örter och buskar. Nyanlagda parkmiljöer kan utgå från redan befintlig vegetation, istället för att ta bort och anlägga helt nya miljöer, konstaterar Anna Persson från Centrum för miljö- och klimatforskning vid Lunds universitet, som är en av de forskare som genomfört studien på fjärilar i Malmö.
– Man kan också gynna den biologiska mångfalden i staden genom att ställa om delar av parkernas gräsmattor till ängsmark eller långgräs. Det gynnar inte bara fjärilar, utan också många andra viktiga pollinerande insekter, som blomflugor, humlor och solitära vildbin.

Även i vår egen kommun, Torsås, pågår projekt för att öka den biologiska mångfalden genom att låta gräsmattor bli ängar. Och i det lilla formatet försöker vi dra vårt strå till den stacken här på udden. Vi har låtit gräset växa, särskilt runt Margaretas stuga hela våren och försommaren. Veckan som gick gjorde biologen och fågelskådaren Axel Kielland en inventering av floran på våra tomter och den allmänna havsängen på udden. Axel har under årens lopp tillbringat många veckor här i Skeppevik och följer särskilt fågellivets utveckling.(Bara så där i förbigående under eftermiddagsdrinken visade han oss på enkelbeckasin, 3 skräntärna, en drillsnäppa och en kärrhök).

Men nu handlar om den återfunna floran. Så här ser Axels prelimiära rapport ut över vad som växer när naturens ger friare former. När blomningen är över ska gräset självklart slås och komposteras.  

• 

• 

• 

• 

De här örterna växer nu där det tidigare i princip bara var välklippt gräsmatta:

Backblåklocka Campanula rotundifolia
Backnejlika Dianthus deltoides
Baldersbrå Tripleurospermum inordorum x  
Broskmålla Atriplex glabriuscula

Engelsk rajgräs Lolium perenne

Fackelblomster Lythrum salicaria
Fingerborgsblomma Digitalis grandiflora x
Flentimotej Phleum phleoides
Fättkrassing Lepidium campestre

Grässtjärnblomma Stellaria graminea
Grönmynta Mentha spicata
Gul fetknop Sedum acre
Gulsporre Linaria vulgaris

Harklöver Trifolium arvense
Havssälting Triglochin maritima
Humlelusern Medicago lupulina

Knölsyska Stachys plaustris
Kråkvicker Vicia cracca

• 

• 

• 

• 

Läkevänderot Valeriana officinalis

Midsommarblomster Geranium sylvaticum x
Mjölkört Chamaenerion angustifolium
Myskmalva Malva moschata
Pipdån Galeopsis tetrahit x

Rotfibbla Hypochaeris radicata
Rödklöver Trifolium pratense
Rödnarv Spergularia rubra

Sandlok Allium vineale
Skatnäva Erodium cicutarium
Spjutmålla Atriplex prostrata
Strandaster Tripolium pannonicum
Strandmolke Sonchus palustris
Svartkämpar Plantago lanceolata

Vanlig backtimian Thymus serpyllum
Vanlig bergsyra Rumex acetosella
Vanlig brännässla Urtica dioica
Vanlig femfingerört Potentilla argentea

• 

• 

• 

Vanlig gråbo Artemisia vulgaris
Vanlig gråfibbla Pilosella officinarum
Vanlig gulmåra Galium verum
Vanlig gåsört Potentilla anserina
Vanlig krusskräppa Rumex crispus
Vanlig käringtand Lotus corniculatus
Vanlig renfana Tanecetum vulgare
Vanlig rölika Achillea millefolium
Vanlig saltarv Honckenya peploides
Vanlig stormåra Galium mollugo

Vanlig åkertistel Cirsium arvense
Vanliga gulkämpar Plantago marintima
Vass Phragmites australis
Veketåg Juncus effusus ?
Vild persilja Aethusa cynapium
Vitklöver Trifolium repens

x = ej naturliga på denna växtplats.

• 

… och i de här buskarna och träden trivs fåglarna:

Bergek Quercus petraea
Oxel Borkhausenia intermedia
Slån Prunus spinosa

Vanlig druvfläder Smbucus racemosa
Vanlig en Juniperus commune
Vanlig rönn Sorbus aucuparia
Vanlig fläder Sambucus nigra
Vanlig tall Pinus sylvestris

Vanlig vårtbjörk Betula pendula
Vildkaprifol Lonicera periclymenum

Nu vet du också varför det ser ut som det gör på udden.

Hon: vet inte om bilderna du lagt ut gör blommorna rättvisa direkt Peppe… vet inte om min bild på hur fint det blommar även utanför oss heller gör det för den delen. Får nog se över bilderna imorgon 🙂

tisdag: en dag som gjord för hjärngymnastik

Hon: hackar mig in före hans lååånga text som typ landar i bilden jag kommer lägga upp här nedanför. Skulle kännas tryggare om han fortsatt ligga på soffan och ”dikta” (vilket han kallar sina blogginlägg för…). Speciellt med tanke på att Ewa och Pärre kommer om ett par timmar. Vore ju kul om han inte skadar sig och hamnar på soffan med stukad fot eller liknande under detta besöket också. Även om Kinna, Bomme och jag hade en kul kväll trots oron för sovande mannen i soffan.

Han: Dagens långa dikt kommer Hon säkert inte att läsa, men somliga dagar behöver även en man i min ålder intellektuella utmaningar.
Särskilt dagen efter gårdagens stjärnsmäll i matchen Träskalle vs. Planka.
Ett bra träningspass är att läsa Lena Anderssons krönikor i Dagens Nyheter. Lättläst är hon icke. Men rolig på ett snustorrt sätt, som när hon diskuterar den kritik mot liberalismen som feminister, identitetsideologer och annan nyvänster står för.
Häng med här: ”En grundläggande ståndpunkt i dagens febriga kamp är att en politisk ordning där individen använder sina krafter för att själv och för egen vinning förflytta sig är orättfärdig. Ty klättraren kommer då i åtnjutande av ett så kallat privilegium eftersom alla andra inte förflyttat sig lika långt samtidigt.
/…/
Det delikata i den postliberala staten blir att förena gemenskapens enighet med en absolut rätt till och respekt för särarten och subjektiviteten. Ekonomisk ojämlikhet är ju endast en liten del av den liberala förödelse som postliberalismen behöver ta itu med. Uppgörelsen karaktäriseras av två stora frågor: att avskaffa ekonomiska skillnader och att uppvärdera andra väl valda skillnader.
Det bör vara en penninglös gemenskap, således, där ingen utstår oönskade blickar, där tystnadskulturer kvävs i sin linda genom att sexuella närmanden i rummet alltid förmodas vara ovälkomna liksom andra praktiker av potentiell över- och underordning; en gemenskap där ingen tränar och skapar fascistiska kroppsideal, använder fel pronomen eller uttalar egennamn fel, och där rekryteringen till sådant som behöver utföras inte missgynnar någon kategori.

Vad man menar med missgynna kommer att behöva en genomlysning, inte en diskussion eftersom diskussioner inte är tillgängliga för alla, men frågan behöver avgöras, menar Andersson: ”Kanske kommer man fram till att den enda helt jämlika urvalsmetoden är lottning. Kruxet är att den inte kan tillåta rätten att vägra efter att lotten sagt sitt, för i samma stund börjar de skillnader grundade i vilja, läggning, seder, omdöme, förmåga och önskemål som hör det förlegade samhället till att framträda. Vägran skulle inte fördelas jämlikt mellan grupperna och då satt man där igen med ett utfall av privilegierade och förfördelade. Lottning medför att människor måste utföra det som staten eller gemenskapen ålägger dem. Det blir så att säga deras lott.

Ett samhälle där var och en tar ansvar för sina val blir ofrånkomligen ett samhälle där skillnader uppstår. ”Ett sätt att lösa problemet vore att undanröja alla möjligheter till individuella val. Med det försvinner också osunda normer. De skadliga attityderna och värderingarna riskerar emellertid att bli kvar och visa sig i språket, som fortsatt behöver bevakas.”

I postliberalismens styrelseskick måste det trots allt finnas ett stort mått av autonomi, ”annars går det inte att bestämma sin egen identitet”, som identitetsförespråkarna kräver. ”Dock kan det endast röra sig om känslomässig autonomi (för undvikande av ekonomiska skillnader). Detta känslomässiga självbestämmande garanteras genom att andras perception och språkbruk inte tillåts harma subjektet, utan regleras i detalj. Men då upphävs samtidigt det känslomässiga självbestämmandet för dessa andra. Vi har att göra med cirkelns kvadratur.”

Vart det hela slutar? Den Anderssonska slutsatsen: ”Man skulle komma till rätta med dilemmat om man stadfäste en intersektionell aristokrati av utsatta. Då kom också begreppet privilegier bättre till sin rätt…”

Läs citatet en gång till om du inte hängde med. Jag tror hon är ironisk.

Apropå cirkelns kvadratur. En form av hjärngympa är att i sittande utförandeställning läsa ett avsnitt ur Wahlström & Widstrands 452 sidor tjocka Matematiklexikon som står i mitt Toabliotek.
– Där finns nåt för varje dag.
Idag ska jag t ex sätta upp takstolar i det nya växthuset (ja, det är klart att Hon behöver ett till). Alltså behöver jag räkna ut hur lång överliggaren ska vara vid en given vinkel. Jag vet hur man gör men erkänn att det kräver fler hjärnceller att göra det utifrån följande förklaring (sid 355-366): ”Thabit ibn Qurras bevis är ett av de vackraste. ABC är den givna rätvinkliga triangeln, varav DEB är en kopia, placerad enligt figuren:

Man identifierar kvadraterna DEFG och ACHG som kvadraterna på respektive kateterna DE (=AB) och AC (=BD). Vinkeln CBE är rät.

Beviset består nu i att man vrider triangeln ABC 90° grader moturs kring punkten C samt triangeln DEB 90° medurs kring E. Triangeln ABC får då läget HBC medan triangeln DEB får läget FEB. Man identiferar slutligen kvadraten BCBE som kvadraten på hypotenusan BC (=BE) och som en följd av transformationerna är denna kvadrat summan av kvadraterna på de båda kateterna.

Ett annat ”vackert bevis av pusselkaraktär” är följande translationsbevis, där M är mittpunkten på BH. ”Den mindre katetens samt

de fyra pusselbitar, i vilka den större katetens kvadrat är uppdelad, kan translateras så att de fyller ut hypotenusans kvadrat…”

Kort sagt, som alla semesterlediga hjärnor fattar:
– Det handlar om Pythagoras sats.
Nu ska jag gå ut och såga till de fem takstolarna i 45 x 120 mm reglar, där Överliggaren (hypotenusan, A) förhåller sig till takstolens två andra sidor (kateterna B och C) enligt formeln:

– Enkelt, eller hur?
Om man undviker att försöka förstå varför.

PS: Idag kommer våra grannar, Ewa och Perre, från Södermalm på besök. Bra timing – Perre är snickare…

måndag: Chocolat Black Cherry är bäst i test

Vi: Black Cherry är godast! Hittills. Det står klart sedan helgens utvidgade expertpanel klämt, doftat, smakat och sörplat i sig 6 av Kerstins tomatsorter som hittills mognat.

Han: Idag för 100 år sedan föddes min pappa. Grattis, pappa! För att fira dig ska jag berätta för de andra att jag skrattade när du dog.
– Nej, jag skrattade inte för att du dog utan att du skojade med mig det sista du gjorde.

Så här var det: På goda grunder måste pappa ha utgått från att himlen är global och umgänget gränsöverskridandet. Det sista dygnet talade han i vart fall engelska med oss barn. Den morgonen talade han även engelska med Anna Lindmarker i TV4:s nyhetsprogram. Såg henne gjorde han inte längre, men rösten nådde fram.
Min pappa fick prostatacancer när han var yngre än vad jag är nu. Han avstod från operation och förbjöd vår mamma att berätta om sjukdomen för oss barn.
Förmodligen hoppades pappa att han skulle dö innan cancern dödar honom.
Han tänkte runt hörn.

– Visst gör det ont, men det är intressant också.
Så sa min pappa när metastaserna rev i hans skelett. Så tänker en man uppfylld av utvecklingsoptimism, ständigt intresserad av världen.
– Visst gör det ont, men det är intressant också.
Så sa även jag när man många år senare opererade bort en cancertumör på en av mina njurar. Dock mer som ett mantra, en besvärjelse. Till skillnad från honom hade jag gärna avstått från den erfarenheten.

Dog gjorde jag inte. Det gjorde han. Dör gör han en fredag i september år 2002, 83 år gammal. När njurarna slagits ut är det en fråga om timmar. Förgiftningen gör honom förvirrad och mitt i en mening pratar han engelska. Det sker i en utläggning om Conférence Générale des Poids et Mesures trettonde möte (se fotnot). 
Jag har hört det förut, men en av mina systrar blir förskräckt. Hon reser sig ur stolen och går ut för att hämta en sjuksköterska. Vi har aldrig pratat om det, men jag tror att det är först nu hon på allvar förstår att hennes pappa ska dö.
Det gör han också. Och han har bråttom.
– We have to go, säger han och kastar av sig den ljusblå sjukhusfilten. Vi måste skynda oss, upprepar han och försöker resa sig upp.
– Ta det lugnt, säger jag. We are not in a hurry.
– Are we not in a hurry?

Min far ser misstroget på mig med sina ögon grumliga av starr.
– We are not in a hurry, upprepar jag och känner tårarna stiga i mina ögon. Det ser han tydligen. Han tar min hand med sina långa smala fingrar, flinar och säger någonting tröstande. Sedan lägger han sig tillrätta på kudden. Där ligger han tyst och tittar i taket med tom blick.
Plötsligt säger han:
– Harry, here I come.

Sedan dör han och det är det som är det lustiga. Det är därför jag blir full i skratt när min pappa dör och just i det ögonblicket kommer min syster tillbaka med sköterskan i släptåg.
Hon ser konstigt på mig.
Sjuksköterskan kan ju inte veta att vår pappa hade en äldre bror, som även han dog i prostatacancer.
Han hette Harry.
––––––––––
Fotnot: I själva verket är detta om en central balanspunkt i min världsbild. Min mamma var en praktiskt kreativ kvinna som tog saker för vad de var. Även hon var rolig på sin dödsbädd (”Vem är Jan Scherman, egentligen?”). För henne var en sekund en tidsenhet som kom och gick i den takt som ett friskt hjärta slår.
– Mellan tummen och pekfingret, på ett ungefär och det är en definition jag begriper.
För min far var saken inte lika enkel. Åtminstone inte efter den 29 juni år 1967, när Conférence Générale des Poids et Mesures konfererade i Paris. Då bestämde den anrika internationella byrån för mått och vikt att en sekund skulle definieras som varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning, som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen Cesium 133.

Exakt så. Jag kan definitionen utantill, men det spelar ingen roll hur många gånger min pappa försökte göra den begriplig – jag fattar fortfarande inte vad det egentligen betyder. Bara att det hela står för någonting annat än hur ofta mitt hjärta slår.
Med åren har du fått en känsla av att min mamma var smartare än jag tyckte åren efter 1967.

Hon: efter frukost i soffan med strilande regn utanför och himmel svart av ovädersmoln börjar både jag och Vilda sträcka på nackarna, måste vi ut och ta itu med dagen nu…

Hon, igen: vattna i växthuset är givande om man tar sig tid att studera vad som händer därinne, vilket jag inte riktigt haft tid med på sistone. Men idag synade jag aubergineplantorna som det går urdåligt med. Satte fröna lite sent, men de har blommat länge men pollineringen vill sig inte. Har plantor både inne, ute och i växthuset. Och det var där jag upptäckte den första frukten idag, på den minsta och mest oansenliga av plantorna. Minst kruka och sämst plats dessutom…

Och så händer det saker med min Chocolate Bonnet, som definitivt har pollinerats med någon annan av förra årets chilisorter. Jag tippar på Cayenne Long Slim. Trodde först med Trinidad Scorpion, men tycker inte formen ser ut som det, för avlång. Inte bladen heller, inte typiska Havanna. Den verkar ju bli röd, alltså inte brun som en Chocolat Bonnet ska bli, även om en av frukterna börjar ser lite brun ut vid fästet. Hot Lemon, som är gul borde man ju kunna utesluta. Det var nog de jag hade förra året. Och plantan är alltså från egna frön. Spännande fortsättning…

Han: Matchen blev kort. Plankan fick in ett enda slag och Träskallen föll pladask. Domaren bröt matchen, som var fair.
Det var även segraren. Men inte förloraren.
– Efter att Neta, vår sjuksköterska här på udden, plåstrat om mig gick jag tillbaka och sågade helt enkelt av Plankan som alltså inte längre är.

Hon: Kan han inte bara ligga på soffan och ta det lugnt…