Författare: kerstinochpeppe

Lördag: Idag tänker vi på att det är Internationella kattdagen

Han: – Idag är det Internationella kattdagen.
Säger jag och Hon svarar som den älskliga matte hon är:
– Då måste vi verkligen kela med Ludde och Vilda.
För egen del menade jag att idag måste vi verkligen blogga om våra katter.

”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”, skrev Marx i sin kritik av Hegels filosofi och detta axiom har överlevt allt annat som marxisterna förvanskat hos Marx.
Poängen: Hennes varande på udden präglar hennes tänkande, liksom mitt. Det är väl också kontentan av mina melankoliska försök att förstå om mitt universum krympt eller förtätats (se gårdagens dagsnotering).
Dagens exempel: Somnade mitt i en tanke i går kväll. Vaknade 00:12 senare av att Hon slog på mig.
– Nåt kryper på mig!
Det visade sig vara en stor och snäll gräshoppa som hoppat in när vi gick för att se på månen innan vi gick och la oss.

Så inleddes en av dessa gemensamhetskapande ögonblick när gräshoppan skulle fångas in och förpassas ut i den ljumma natten igen.
Det gick bra.
Poängen: Nu på morgonen ögnar jag som vanligt snabbt igenom tidningarna som vårt cykelbud (Hon) hämtat vid Kiosken medan husbonden kokade kaffet och hemmasonen sov.
– Vad fastnar jag för i tidningarnas recycling av de nyheter jag läste på nätet redan i går?
Naturligtvis den alltid läsvärdige Thorsten Janssons krönika … om gräshoppor.

Framgår att gräshoppor inte är vad de varit: ”När jag var tio år och lekte med Dinky Toys brukade vi grabbar plocka gräshoppor som vi placerade i burar som vi byggde av modellera och tändstickor på lastbilsflaken. Sedan körde vi omkring med vårt rullande zoo. Flickorna hade simtävlingar i en vattentunna med sina gräshoppor, har min fru berättat. Först till kanten på andra sidan av tunnan vann.”
65 år senare kommer en gräshoppa farande och landar på en solbelyst bräda till skribentens just ihopsnickrade cykelgarage: ”Jag går in till mitt bibliotek, slår upp Entomologiska föreningens utmärkta Gräshoppor i Sverige, och tror mig kunna ana att det kan vara en Chortippus biguttulus, en slåttergräshoppa, som landat och på ett ögonblick flyttat mig tillbaka till pojkåldern.”
Men åldern har hunnit ifatt denne naturnära skribent, som inte längre känner ”reflexen att försiktigt sträcka fram handen och nypa ihop gräshoppans båda bakben … Gräshoppan tar sig ingenstans när de fenomenala hoppbenen är låsta av pojkfingrarna.”

Hade jag vetat igår att det är så man fångar gräshoppar hade nattens jakt blivit kortvarigare – de ihopfällda bakbenen kan på bråkdelar av en sekund skicka iväg gräshoppan med katapultstart 25 gånger sin egen kroppslängd.
– Å andra sidan hade den trevliga samvaron med Henne också blivit kortare.

PS: Enligt ”Gräshoppor i Sverige” finns det 38 arter om man räknar in även syrsor och vårtbitare. Eftersom Marx hade rätt om varat och tänkandet fördjupar jag mig denna förmiddag i gräshopparnas värld och inser att hen som besökte vårt sovrum i natt var en grön vårtbitare (Tettigonia viridissima), men Barometerns krönikör Thorsten Jansson har rätt i att även denna sköna varelse ”är byggd, som ett litet bepansrat underverk, inte långt från science fictionvärldens monster”.
– Och snäll som ET.
Visserligen bet hon mig i fingret, men det tog jag som en komplimang. Liksom att Hon tidigare denna natt väckt just mig med en vänsterkrok för att hon behövde mig…

Hon: om jag vetat det var en gräshoppa… men kände bara något kallt och slemmigt som landade mitt i ansiktet och liksom kröp över mig på ett konstigt annorlunda sätt. Men när vi tänt lampan ser vi ett väldigt fint exemplar av en grön, minst 10 cm lång, gräshoppa. Syrsa tror jag…

Annars gick hela gårdagen till att förbereda kvällens middag. Chili på högrev från Attanäs gård, tar minst fem timmar… och så sex sorters chili direkt från landet. Adam assisterade med hackandet och avsmakningen av alla frukter. Annars vet du inte styrkan, Jalapenon som ska vara mildast var sjuuukt stark. Vi gjorde också egna tortillabröd, Adam vände dem i luften, jag kavlade. Tomatsalsa från egna tomater och picklad rödlök från egenodlad lök från frö. Pust!!! Men det blev gott. Idag ledigt. Tjejerna i hus 2 ska göra fisksoppa.

Ps. Tydligen hade Han noga undersökt det hela och det var en vårtbitare inte en syrsa. Fast eftersom det låter som vid medelhavet ute hos oss så här års skulle jag mer tror på en cikada…

Han: Just det min vän. Vårtbitarna känns igen på långa tunna antenner och honans kraftiga svärdliknande äggläggningsrör. På Naturhistoriska museets hemsida kan man även lära sig att det svenska namnet vårtbitare har funnits i vårt språk sedan 1619. Linné uppmärksammade att bönderna på Gotland använde den gröna vårtbitaren till att ta bort vårtor med.
Därför gav han arten det vetenskapliga namnet verrucivorus – den som äter vårtor.
Syrsor däremot känns igen på sina långa antenner, de långa och tunna analspröten, och att honan har ett långt äggläggningsrör.

Här kan du lyssna på hur vårtbitare och syrsor sjunger. Fast de sjunger inte, utan spelar snarare – de gnider bakbenen mot varandra.

Och vi som har gräshoppor nära oss bör naturligtvis följa Thorsten Janssons råd: ”Gå ut och lyssna nu i augustikvällarna. Stäng av robotgräsklipparen som lemlästar livet i gräsmattan. Klipp inte gräset så kort, och lämna gärna några öar av gräs och andra växter som hjälper insekterna att leva. Då ökar chansen att få höra gräshopporna spela!”

Fredag: När Universum krymper – eller förtätas det över udden?

Han: De lösa trådändarna är många. Lyssnar på Martin Hägglunds sommarprogram.
– Vi är de enda varelser på jorden som inte vet hur vi bör leva våra liv, säger filosofen.
Han noterar också att det dubbeltydiga ordet ”ögonblick” saknas på engelska. Och att livet handlar om att fästa blicken på det som är viktigast.
Tål att tänka på.

Idag har Trump gjort ännu ett försök att avleda amerikanernas missnöje med hans coronapolitik genom att förbjuda de kinesiska apparna Tiktok och Wechat i USA om de inte har fått nya amerikanska ägare inom 45 dagar.
Det kanske funkar.
För egen del fastnar jag för andra rubriker i morgontidningarna (som inte hänger med i den digitala IRL-journalistiken). Rubriker som ”Uttern Ulla ny symbol för Kalmar Vatten” och ”Höna klämd i dörr – företaget anmäls”.
– Har mitt universum krympt?

Osökt kommer att tänka på min pappas dagboksanteckning. En av de sista som gick att tyda, daterad 12 juli år 2002: Skjutsar Henny ner till byn. Hon ska handla. Jag åker till Bolletjärn och tar en promenad i skogen. På eftermiddagen dricker vi kaffe och pratar om allt viktigt som hänt under dagen.
Hade Ingenjörens universum krympt på gamla dar? Eller var det någonting annat som förändrats?

Det är inte det att jag inte hänger med i vad som händer i världen bortom udden. Jag läser fortfarande fyra morgontidningar. Jag lyssnar på P1 hela dagarna, BBC World News på natten. Jag prenumerar på Financial Times och Wall Street Journal för mina dagliga rapporter till Cristina och hennes direktörer. Och som alla andra i den pratande klassen följer du The New Yorker, Huffington Post, Politico.
Det är bara det att allt detta tillhör kulissen. Det som upptar mina tankar ligger betydligt närmare. Till exempel försöker jag lära mig vad som skiljer Storskraken från Småskraken och Salskraken som vi inte sett här sedan i december 2019.

Ett annat exempel: Under flera dagar har jag försökt fotografera den installation som hon i förbigående skapat (ovan) som får mig att tänka på alla kyrkor och religiösa institutioner jag besökt runt om i världen.
Kanske har min horisont krympt, men sanningen är att jag inte har någon lust alls att bryta min karantän för att återse dessa världens underverk i verkligheten.
Hennes blominstallation hr allt jag behöver för att min fantasi ska flyga.

Jag har mina byggprojekt, men somliga dar vill jag bara sitta här med datorn i knät och fabulera om saker som ingen annan bryr sig om. T ex tror Hon att jag bloggar om någonting annat, men denna tråd började tvinnas när jag bläddrade i John Bergers Confabulation. Boken har jag lånat av Richard Sexton, översättare och konstnär som ofta genskjutit mina halvtänkta tankar.
– Ta med den till havet, sa Richard som om han förutsett mina grubblerier.
Och Richard, du har rätt. I essän ”How to resist a state of forgetfulness”, polemiserar Berger mot det moderna samhällets fixering vid kvantiteter. Detta att vi tenderar att kvantifiera allt. Antal soldagar. Opinionssiffror, antalet arbetslösa. Hur många grader den globala uppvärmningen tål, antalet nya smartphones som vi konsumerar.

Allt mer sällan diskuterar vi nyheter och företeelser i termer av kvalitet, menar John Berger. Detta förstärker mentaliteten att se utvecklingen som linjär och expansiv och ger oss människor en känsla av att vi ständigt är på väg i någon riktning.
– Helst framåt, utåt.
Uppåt som Jonathan Livingston Seagull (se Bengt Ugglas och min diskussion). Att ge sig av är förknippad med mod och visioner, den som stannar kvar är en förlorare.
– Som Louis Dega som jag också skrivit om här på bloggen.

Men Einstein visade att rummet och tiden smälter samman och Berger påminner om att rumstiden inte är en rak linje utan cirkulär. We are not points on a line; rather, we are the centres of circles, skriver Berger och illustrerar tankegången med en bild där en gående streckgubbe följer en inåtgående spiral.
– Inåt, inte ut ur spiralen.
Teckningen talar direkt till mig. Jag inbillar mig att mitt universum krymper. Men det är kanske fel. Livet förtätas. Färre saker händer, men det som händer blir viktigare.

Eftersom sommarlugnets tystnad lagt sig över udden och ingen vill höra min girsåg överösta vågorna knuffar jag ombedd denna min tankegång ett steg till: Martin Hägglunds kollega, den skotske 1700-talsfilosofen David Hume, tillhörde de stora skeptikerna. Och på ett plan blev han alltmer skeptisk.
– Inte minst mot sin egen klokskap.
När Hume är 20 år börjar han skriva på sin stora avhandling ”om den mänskliga naturen”. När han är medelålderns har hans ambition krympt – han nöjer sig med att ägna ett decennium åt att skriva sex tjocka volymer om den engelska historien och på ålderns höst krymper hans perspektiv ytterligare.
Han ägnar sig åt matlagning, ”den vetenskap åt vilken jag ämnar viga de återstående åren av mitt liv”.

På 1970-talet var Göran Sonnevi en av få radikala poeterna jag läste. Tjugofem år senare skriver Sonnervi i diktsamlingen Osceanen (Albert Bonniers förlag): Jag känner djup sympati/för Humes radikala/ empirism, med dess osäkerhet/ dess kontinuerliga tvivel/ på sig själv, dess/ tro på omöjligheten/ av skarpa gränser för sanningen.

Alltså: Antag att allt är tvärtemot vad jag trott. Det var inte när jag var ung som jag ifrågasatte allt. Peppe Engberg är inte David Hume, men min skepticism och ifrågasättande av det bestående blir alltmer radikalt. Ändå, för att tala med Sonnevi, hugger mig/ sanningens dolk/ när jag minst väntar det, bakifrån och därför krymper den sfär i vilken jag fortfarande tror på det jag själv säger att jag vet något om.

Jag misstror Donald Trumps motiv för att förbjuda TikTok och WeChat, men jag vet inte om det är bra beslut i sig. Till skillnad från Hume känns till och med matlagning som en alltför komplicerad vetenskap (Hon och Adam har ägnat hela dan åt att laga långkokt chili på högrev).
Att uttern blir symbol för Kalmar Vatten kan jag förhålla mig till eftersom vi härom dagen såg en utter simma över vår vik.
– Alltså gläder det mig att en taleskvinna för Kalmar Vatten säger att uttern kräver friskt och rent vatten.

PS: Ovanstående hade jag gärna diskuterat med min pappa. Kanske utifrån dagens sommarpratprogram. Och ett personligt minne: Jag och några av pojkarna är på väg till fjällstugan i Sippmikk och tänker passera Bollnäs på vägen upp.
– Kommer ni på torsdag kväll? Hmmm, det krockar tyvärr med våra planer. Vi får besök från Kalifornien.
Jag vet att de har vänner i Vancover, men Kalifornien? Kul att det händer nya saker i deras liv.
Och självklart är även vi välkomna, försäkrar mamma.
– Pappa skojar bara.
Han skojade inte.
Det råkade vara så att på torsdagskvällarna visade TV4 den populära såpan Sunset Beach.
Överraskande?
– Javisst.
Ett tecken på inskränkthet?
– Snarare tvärtom, tänker jag numera. För en man som så länge jag minns fördömde fördummande tv-såpor var det snarare ett tecken på ökad vidsynthet att han på gamla dar bjuder hem ett gäng från Hollywood en torsdagskväll.

För egen del hoppas jag att barnen tröttnar tidigt på mitt sällskap ii kväll, så att vi kan se vår favoritserie Hemma (A Place Called Home). På den punkten vet jag att Hon tänker som jag.
– Eller kommer att tänka som jag.

Hon: nä, det blev andra och sista delen av en miniserie på ettan. Gjorde inget att vi missat första delen. Men sen kom den bästa filmen, månen som kommer upp bakom Öland, helt röd. Magisk kväll överhuvudtaget, varmt och stilla.

Torsdag: Från dyster gubbe till Emils pappa

• 

• 

Han: – Hur kan man veta vem man är?
Det var temat i Lena Endres sommarpratprogram igår. Det var ett ovanligt givande program. Och det är klart att även en gubbe på en udde ibland undrar vem han hade kunnat vara.
Eller åtminstone hur han skulle kunna se ut.
Alltså rakade jag av mig skägget. Hade inte tänkt konkurrera med Adams slimmade musche men vad gör man inte.
– Så där ska man se ut i Småland, Du ser ut som Emils pappa.

Barnen såg att jag var en ny man. Katterna tittade och tittade bort. Den ensamma hägern lyfte och de två semestrande ålakråkorna på yttersta stenen undvek att möta min blick.
En förändring uppenbart för alla, alltså?
Jag har tidigare skrivit om hennes perfekta defekt. Nu drabbade den mig:
– Min kära partner sedan två decennier missade att Emils i Lönnebergas pappa i Allan Edvalls skepnad försöker pussa på henne.
Som sagt, hur kan man veta vem är.

Hon: inte sant, jag såg det, fast inte precis just då. Och den ska bort, du ser inte ut som min Peppe!!!

Helt plötsligt har det kommit upp en ros nere vid vattnet där det vintertid oftast är översvämning, sååå konstigt. Han påstår att ha nog har satt rosor där någon gång, väldigt konstigt ställe sätta dem på i så fall…

Onsdag: Vi börjar med att träna skrattmusklerna

Han, Onsdag morgon, molnigt, 17 gr, vind från sydväst (4/8 sekundmeter). Hon hämtar tidningarna och vi andra börjar långt från udden. Med skratt och med mediekunskap.

Donald Trump meddelade plötsligt att han tänker förbjuda TikTok från USA. Orsaken skulle vara att han misstänker att den kinesiska diktaturen använder den populära ungdomstjänsten för att kartlägga amerikanarnas digitala vanor. Trump tycker att Microsoft eller något annat amerikanskt storbolag ska köpa TikTok – och fortsätta kartlägga användarnas vanor får man anta.

Men ligger verkligen oron för säkerheten bakom Trumps plötsliga uttalande?
Sociala medier har sitt eget svar: Det är Sarah Cooper som Trump vill stoppa, skriver Vogue. Cooper är skådespelare och komiker som har blivit viral genom att lägga upp videor där hon på TipTok-maner mimar till Trumps tal och intervjuer.

Och med tanke på att allt Trump gör hänger ihop med valet i november , måste det här reta Mr Trump:

eller, mest minnesvärt, återskapa hans nu berömda ”How to Bible”.

@whatchugotforme

How to bible 2

♬ original sound – whatchugotforme

Hon: men hallå, det viktigaste och roligaste idag är väl ändå att morbror Adam kommit, faktiskt redan sent igår kväll, och idag strax före lunch kom Alice och hennes mammor.

Tisdag: jodå, det blev en kvällstur för oss båda – och idag hyllar vi alla systrar!

Hon: googlade Vågens öppettider och såg att de hade öppet till halv fyra. Vi slängde oss i bilen och sladdade in på parkeringen före tre, men möttes av skylten Stängt! Några jobbade ändå på och när vi snällt frågade om vi inte bara kunde få köpa en cykel gick det hur Brandon helst. ”Det står några iordninggjorda därborta. Fast egentligen har vi stängt på måndagar.”

Så det blev en premiärtur efter middagen. Och som tur var träffade vi på ett par kompisar som snabbt förstod att detta borde förevigas 🙂

Han, med skavsår i rumpan: Idag, den 4 augusti är det Alla systrars dag. Det visste jag inte, men systrar har jag. Tre stycken. Förstår att det är en dag när man ska säga snälla saker till dessa sina systrar.
Nja, känns lite fjäskigt. Och självupptaget. Väljer att låta min syster lillasyster Erika visa vad en bror har systrar till. På 32 rader sammanfattar hon den livsvisdom som tagit mig betydligt fler år och inte minst tusentals fler ord att försöka beskriva:

Det man inte minns, har inte hänt.
Det man inte vet har man ingen aning om.
Det vi inte gör idag slipper vi göra om i morgon. Förtala är silver, förtiga är guld.

Den som tar, han har.
Gammal kärlek kostar alltid.
Har man slagit yxan i båten får man ro som fan. Liten stuga kallas ofta stort dass.

Man måste kyssa många grodor, innan man hittar sitt svin. Den som bara kollar i backspegeln kör ofta i diket.
Den man ligger med får bädda.
Var ska kniven vara om inte i munnen?

Den som dricker ensam har bara sig själv att fylla. Den som gräver en grop åt andra får 88:50 i timmen. Den som spar han har men inte roligt.
Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.

Det som inte tar död på en … får en i alla fall att må riktigt dåligt. Det är med kärlek som med whisky, den tar slut.
Dåliga flickor är inte det sämsta.
Framtiden var bättre förr.

Friskt vågat, halva inne.
Först till skrivarkön får först skriva ut.
Hårt arbete lönar sig i framtiden, lathet lönar sig nu. Ju fler kockar desto större fackförening.

Kvinnans list övergår när mannen får stånd.
Livet är hårt, men orättvist.
Man har inte roligare än man köper ut för.

Man lever bara en gång och många inte ens då. Obeslutsamhet är nyckeln till flexibilitet.
Problem är till för att skjutas upp, för att sedan glömmas bort. Ropa inte gay förrän du är inne i häcken.

Älska din nästa, men var diskret.
Även den starke får ta i när han skiter. Även i de lugnaste vatten drunknar man.

– Även en död get har styv svans.

Nåja, det där sista lägger jag till nu. Första gången jag hörde ordspråket var av en turk i Rinkeby i slutet av det förra seklet. Andra hävdar att det är det enda minnesvärda jag nånsin skrivit under alla år jag flanerat genom cyberrymden.
Kan kanske i sammanhanget ses som en broders självinsikt på alla systrars dag

Han: Och dagen till ära firar vi alla systrar med årets första hemodlade potatis. En kastrull Monte Carlo direkt ur tång från Kalmarsund.
– Plus korv, förstås! Kabanoss.
Smaksatt hennes hemlagade ketchup, tomat och chilichutney, senap och tomatsalsa med lime och koriander från landet.
Ännu en seger för hemmalaget!

MÅNDAG: GOD MORGON VÄRLDEN!

Han: Ännu en underbar morgon när bara fåglarna och PepTalk är vakna. Bortom udden gör sig dock tiotusentals svenskar sig redo att återgå till arbete efter semestern. Detta är en hälsning till er.
– Världen väntar!
Och nu hör jag att även Hon har vaknat…

Alla eventuella läsare hr förstått att jag är gravt ordblind. Som redigerande redaktör såg jag snabbt grandet i mina medmänniskors ögon, men inte bjälken i mitt eget (eftersom hon inte förstår Bibelns gammelsvenska har jag för säkerhets skull länkat en förklaring, jag kunde ha skrivit att ha en skarpt öga för andras mindre fel men inte för sina egna stora brister men varför göra det lätt för sig bara för att man är ordblind?). Och ordblindheten har inte minskat. En redaktör behöver även en redaktör och igår rättade Hon mig dessbättre igen:
– Vårt senaste barnbarn heter Alice, inte Agnes.
– Vet jag väl… har jag skrivit fel…?!
Vad ska jag skylla på? Det är fingrarna som inte hänger med. Eller är det stavningsprogrammet som tror sig veta allt?
Som sagt, andras fel ser jag direkt. Typ när en reporter i Barometern berättar för oss i coronatider att ”Länsstyrelsen menar att det är viktigt att se över rutiner på arbetsplatser så att man exempelvis inte behöver tränas i fikarum, oklädningsrum eller liknande”.

Och apropå att se saker som de är. Nyss landande en trutunge på vår båt. Även katterna tyckte att den fick sitta där. I samma sekund kommer en mink (eller var det en utter?) simmande över viken, kort följt av en gräsandmamma med en unge (brukade inte hon ha två?).
Ögonblicksbilder som aldrig kommer tillbaka oavsett eventuella felstavningar.

Hon: och så kom äntligen min cykel!!! Beställde den på DN i slutet av juni. Prenumeranterbjudande med specialpris, fast var lika billigt på Stålhästens egen sida… det var ju det, men sen kom den ju aldrig. Jag väntade och väntade, förväntansfullt förstås, på sms:et som skulle tala om vilken dag de kunde leverera. Men det kom inte och sommaren då jag skulle börja cykla igen började lida mot sitt slut… hursom efter att till slut även mejlat Stälhästen, förutom DNs kundtjänst och någon konstig mellanhand som skulle sköta köpet, svarade Stålhästen direkt och cykeln kom till slut med korg på köpet :). Nu ska jag bara komma på hur man gör, känns lite vingligt, var längesedan sist. Skickat Peppe till Vågen, typ vårt Myrornas, för att också köpa en, begagnad då… så vi kan cykla tillsammans!

Söndag: På udden firar vi mandelns dag och Pride med kläderna på

Hon: ja, mandlarna kanske inte ser mycket ut för världen och skörden är skral, även om det finns ett par kvar på träden som ännu inte tappat ytterhöljet. Men med tanke på att de tre mandelträden planterades på försommaren, vilket är helt fel tid, och dessutom utsattes för både nattfrost och hårda stormbyar redan första veckan är det väl ändå ett under. Men man undrar ju om de klarar vintern…

Men det fanns mer att hämta i trädgården. Nu mognar tomaterna helt plötsligt i en rasande fart. Så här kommer det se ut var dag nu. Bara att kavla upp ärmarna och ta tillvara på allt. Jag har redan frusit in ett par lådor med små körsbärstomater, de flesta Cheerio, och snart har de gjort sitt i växthuset. Vill egentligen få ut dem och göra plats för plantorna i mitt tomat-BB. Får se hur länge man kan få tomater i höst. Gurkorna är ju också på upphällningen som synes men det kommer fina ute på frilandet snart. Och på en sen planta i växthuset. Ett par mogna Hot Lemon plockade jag också in. Alldeles för få plantor i år av dem. Och dessutom satte jag ut alla på det landet som invaderats av gråsuggor och myror, grrr…

Men det börjar bli dags för utökat tomattest tror jag Peppe. Sätt upp Green Grape, Brandywine, Tomato Bombardera och Chocolat Cherry (lite större variant av Black sweet cherry som ligger i toppen nu…) också. Eller kanske måste vi sära på körsbärs- och medelstora tomater i testet…?

Han: Helgens Pridedemonstrationer ställdes in. Istället manifesteras regnbågens mångfald på annat sätt. I sitt digitala öppningstal påminde prinsessan Victoria om syftet med manifestationerna.
– Pride är inte vilken sommarfestival som helst. Det är en fest, men det är också en manifestation för mänskliga rättigheter, det är allvar och glädje. En påminnelse om de framsteg som gjorts, men också om det som finns kvar att göra. Det ansvaret delar vi, det vilar på dig och mig.
Sa prinsessan till mig i tv igår kväll. Även statsepidemiologen och numera vår främste folkbildare, Anders Tegnell, skickade en hälsning till Pridefirarna.
– Det är verkligen roligt att ni trots allt genomför den här viktiga manifestationen som nu pågått i många år, och vi ser verkligen fram emot att ni gör det på ett coronasäkert sett.

Att döma av tv-sändningar och övrig rapportering verkar deltagarna ha hållit coronaavstånd. Detta till skillnad från tidigare år. Tänker på det när jag läser Ulf Lundells dagboksanteckning från denna helg förra året: ”Rätt mycket Pride och diverse åsiktsinlägg i blaskorna”, skriver profeten på Österlen. ”Det är fokuserat på sex. Ibland blir man bara trött på all hetero-hbtq-whateverknullande. Kan vi inte sluta bete oss som onda bontoapor ett tag. Lite märkligt är det att homosexualitet måste manifesteras så just sexuellt” (Vardagar 3, sid 646-647).

Intressant iakttagelse, eller hur? De som protesterar mot att en fördomsfull omgivning värderar dem utifrån deras sexuella läggning så ofta väljer att fokusera just på det explicit sexuellt utlevande i sina demonstrationer.
– Det är som om suffragetterna hade visat brösten för att påminna gubbarna om att de inte bara dög till att amma deras ungar.

Mönstret går igen i andra proteströrelser dessa dagar. ”En svartvit bild. I en utmanande pose på sociala medier. Är det verkligen allt Instagramfeminismen har att komma med 2020? #challengeaccepted heter en ny viral hashtag. Men vad är det egentligen som ska utmanas?”
Frågan ställer Josefin Holmström i dagens Svenska dagbladet.
Hon är uppenbart irriterad och undrande över vad det var blev även kvinnan bredvid mig när väninnorna utmanade.
Vad det handlar om? Tack vare Holmström får jag veta att modetidningen Elle rapporterar att målet med #challengeaccepted är ”att sprida lite positivitet under coronapandemin samt att styrka kvinnor och bidra till systerskap”. New York Times (27/7) uppmärksammar att turkiska kvinnor nyligen använt sig av svartvita självporträtt för att protestera mot kvinnomord.

Vilket förstås är ett mycket mer lovvärt syfte, enligt skribenten som dock tillägger: ”Men om det var tanken bland en grupp turkiska aktivister så har det snabbt försvunnit i en flodvåg av botoxade kändisar som vill signalera lite allmänt champagnebubbligt tjejmys.”
Jag förstår att många där ute är kritiska. ”Är det här inte bara en skönhetstävling?” frågade sig Nadine von Cohen I The Guardian. Och hon sätter fingret på den felande länken:
– Where’s the challenge? It would surely be a greater challenge to half of Instagram to not post a selfie for a day.

• 

• 

Men det har inte hindrat miljoner Instagramanvändare från att lägga upp sina egna svartvita porträtt. Deras argument är att dessa selfies handlar om ”female empowerment”.
– Men på vilket sätt är en selfie ”empowering”, frågar sig Josefin Holmström: ”Jag kan inte låta bli att tänka att det trots allt alltid måste handla om utseende med kvinnor. Utseende och sex. Khloe Kardashian spänner ögonen i kameran och plutar med munnen; Victoria Beckham ser ut som om hon precis gjort något barnförbjudet på sitt svartvita foto, nersjunken på golvet i en herrskjorta och med särade läppar och bara ben. Om jag ska vara krass tror jag inte att en sådan bild är tagen för att stötta andra kvinnor. Den är tagen för att validera det egna egot och bygga vidare på ett redan väletablerat varumärke… Det är också mycket tröttsamt att antas ha något gemensamt med amerikanska Hollywoodskådisar bara för att de också har en livmoder…”

Är det verkligen allt Instagramfeminismen har att komma med 2020, undrar Holmström och vägrar delta i kampanjen.
– Jag vägrar. Jag vill hellre ha ett liv i färg.
Intressant, eller hur? Feministerna blir narcissister som fastnar i den utseendefixering som de säger sig bekämpa. Även här envisas alltså aktivister med att fokusera på just de fenomen som de säger sig hata.

Pride är viktigt. Men på corona-distans till omvärlden känns det helt ok att en fullt påklädd prinsessa påminner mig om att Pridemanifestationerna ”är en påminnelse om alla de framsteg som gjorts – men också om allt som finns kvar att göra. Och det ansvaret vilar på oss alla. På dig och på mig. Vi får inte bli tysta”.
– Helt rätt.
På tisdag skålar jag för att Elin och Meli och deras lilla Alice kommer och hälsar på en av Alice fyra stolta morfädrar.

Lördag: dagen efter…

Hon: gick rakt i, eller rättare sagt dök i. Flera gånger till och med, för att ”bli en ny människa”. Tyvärr hjälpte det inte mycket idag. Klart slöseri med sommarens finaste dag, men lite värt det ändå eftersom gårdagens spontana knytkalas med grannar och goda vänner också blev ett lyckat invigningskalas av Chateau Margaretas nya veranda. Nu måste jag i igen, men Han fortsätter nog bloggandet och lägger förhoppningsvis upp lite bilder också från gårdagen.

Han: Ja, redan före frukost har hon tagit ett dopp. Hon brukar hävda att hon blir en ny människa av det. Men idag låter hon inte lika säkert.
– Och vem vill att hon ska bli en ny människa?
Inte jag. Igår var hon en perfekt värdinna och det viktigaste kravet på en värdinna är, som alla vet, att man inte slutar före gästerna.
Det gjorde hon inte heller.
Jag tror det blir en stillsam lördag.

• 

• 

• 

Och apropå tystnad: Sommaren 2020 då det mesta ställts in – konserter, utlandsrsor, auktioner. ”Den ende som puttrar på som om viruset inte fanns är förmodligen robotgräsklipparen”, skriver Jens Christian Brandt i Dagens Nyheter. ”Ettrig och strävsam, en förunderlig inkarnation av lutheransk arbetsmoral, ständigt via Bluetooth uppkopplad mot sin arbetsgivare, fortsätter den sina kryssningar mellan tujahäcken och laddstationen. Aldrig, kan man tänka, har gräsmattorna varit så perfekt trimmade som denna pandemiska sommar.”

Stämmer inte här på udden, där vi sommar driver projektet ”Låt naturen bli naturlig”. Men det är ett experiment i periferin. I stora delar av vår landsända reagerar robotgräsklipparen och en anda av att världen är som bäst om den misstas för att vara en golfbana.
Den inställningen går tillbaka på Axel Holzhausens klassiska ”Amatörträdgårdsmästaren” från år 1934, berättar Brandt. Även då levde världen inför ett hotande virus – han hette Hitler, som det året börjat kalla sig Führer. Kanske är det oron i världen som får Holzhausen att formulera det ideal som kommer att härska i närmiljön: Har man en gräsmatta ska den vara ”mjuk och len som klädet på ett biljardbord men lika fast som marmorskivan därunder. Den skall därjämte lysa av frisk grönska och de omkringstående trädens skuggor skola tona i den som spegelbilder på en klar vattenyta.”

Estetiken handlar inte om grönska för grönskans egen skull, påpekar Jens Christan Brandt. Holzhausen menade att gräsplanen ska ”vara funkis”. Den ska användas som ”hemmets salongsmatta, ungdomens balsal, barnens idrottsplan, de gamlas kaffe- och groggbricka och till sist, men gunås ej minst, jungfruns torkvind”.
Drömmen om perfektion levde ändå kvar, och på 50-talet blev gräsmattorna amerikanska: hårt tuktade kvadrater, glest möblerade med solstolar – men från och med nu egendomligt tomma, ytor vars funktion fallit i glömska. De skulle ideligen klippas, ofta av män med uppkavlade ärmar och ett beslutsamt handlag med choken. Men sedan, när varje ynka strå låg där det skulle?
Vanliga somrar kunde man blunda för monotonin, menar Brandt, men  ”I år, när allt är annorlunda, skulle man vilja hejda robotgräsklipparen, sätta en fot på dess skalbaggeliknande pansar och fråga om den verkligen tror på vad den gör, om det inte känns vemodigt att oavbrutet sträva efter fulländning.”

Tja, kanske. Å andra sidan kan man låta bli att lägga sig, låta hundra blomma som vi sa på 70-talet innan den sekteristiska enfalden ersatte mångfald. Förundras men glädja sig över att vi här ute på udden nu räknat till över 60 blommor och örter som hittills i sommar undgått gräsklipparnas giljotinering.
– Och en fördel med robotklipparen är den arbetar tyst denna tysta lördag.

Skrev han och gick över udden och startade sin Bosch kap- & gersåg Professional GOM 8 SJL 1600w…

PS: Läser även i ”Stockholms malligaste tidning” (Jan Guillou) att de kvarvarande medborgarna i vår gamla hemstad klagar över att badplatserna invaderats av kanadagäss och den fridlysta vitkindad gås. 
Gässen finns även i vår del av verkligheten, inåt viken. Här ute på udden ser vi dock dem bara flyga förbi. De gillar inte att gräset vajar högt där de ska bajsa.

Fredag: kalas i Margaretas anda…

Torsdag: kvällslektyren gjorde susen, och ett bananskal får honom att halka in på miljödebatten

Hon: vaknade pigg och alert inför dagen som skulle bli en mer produktiv dag än föregående… och det blev den faktiskt. Började med att möblera om en del i växthuset, det blåser f….n ute så ville få in en del chili. Speciellt efter att ha läst på och blivit lite nyförälskad i mina chiliplantor igen.
En av djungelgurkorna fick respass. Alltså var jag tvungen att lägga in dem. Jag hade också ett surdegsbröd på g sen gårdagen, går sådär för mig med surdegsbak… Men ser väl ok ut på bild i alla fall. Får se hur de är inuti imorgon bitti…

Sen fick jag faktiskt med Peppe på en promenad. Inte jättelång men hyfsat lång. Och så fick jag ihop en tomat- och chilichutney också. Tillvaratagande av både tomater och chili, känns bra 🙂

Han: Dagens dekret från Anders Tegnell är entydigt: Fortsätt jobba hemifrån.
På dagens presskonferens sa Tegnell:
– Vi har hela tiden varit inriktade på hållbara rekommendationer. I det ligger bland annat att vi nu kommer att fortsätta att rekommendera att man under hösten jobbar hemma.
Naturligtvis följer vi på udden rådet från Vår Store Rorsman. Frågan är vad jag ska hitta på att göra i höst, nu när min sommarateljé börjar bli klar – ja det saknas fortfarande ett tak, men ändå.
– Kanske har jag en idé som kan ge byggjobb i höst. Och som dessutom smakar gott.

En kort bakgrund: Självklart sopsorterar vi här på udden. Jag har införskaffat tre kärl för plast, flaskor respektive metallsopor (Clas Ohlson, Kalmar). Dessutom har kommunen infört särskilda påsar för matrester.
– Det började inte så bra.
Till en början kunde den digitaliserade sopmaskinen inte skilja dessa gröna påsar från Systemets gröna påsar, men en nyansändring räddade ansvariga tekniker från ett öde värre än döden (= att bli häcklade i medierna).
Nu har vi även fått röda påsar till övrigt hushållsavfall. Det är bra av tre skäl: 1) Egennyttan ljuger inte. Eftersom den gröna påsen är gratis använde somliga själviska idioter den till alla sopor. 2) Liksom de gröna påsarna består de röda påsarna till 70 procent av återvunnen plast. Den röda påsen är dessutom tunnare, saknar handtag för den ska endast användas som avfallspåse och inte användas för att bära hem saker från affären.
3) Däremot ersätter den röda påsen alla plastpåsar från Coop och Ica som används till sopor – och som numera kostar oss 7 kr styck.
– En win-win-situation, som vi säger på schwengelska.  

Kaffesumpen har blivit gödningsmedel i Hennes odlingsbäddar. Tången, som vinterstormarna kastar upp på tomten, odlar jag potatis i. Självklart har vi ett eget insektshotell. Äggskalen mal vi ner och gödslar hennes Brandy Wine och White Tomasol, tomater alltså som kräver diet.
Den svarta komposttunnan i svart plast har jag däremot tömt. I den trivdes bara gråsuggorna, som hon hatar.
Inga stora insatser för den globala miljökampen kanske, men idag fick jag ett tips som skulle förflytta gubben på udden från periferin till centrum av samhällsdebatten.
– Det handlar om bananskalen, som jag dagligen slänger i den gröna påsen.
Det är att kasta pärlor åt svinen, som man sa förr när vi umgicks med svin och det finaste man kunde ge en kvinna var ett pärlhalsband.

Så här är det: Växthusgaserna har minskat med 5 procent globalt i vår, enligt UNCTAD. Men coronan har inte bara trevliga effekter – försäljningen av ansiktsmasker har mångdubblats, hittills kostat 166 miljarder värst av allt: produktionen sätter käppar i hjulen för minskat plastberoende.
– Men det finns alternativ – och de växer på träd!

I Bloomberg News läser jag om en bättre lösning: Masks Made From Banana-Tree Species Cut Covid’s Plastic Waste … Fiber from a relative of the banana tree could replace plastic in millions of face masks and hospital gowns the world is making to fight the coronavirus”, skriver Bloomberg. “Abaca – a fiber from the Philippines used in teabags and banknotes – is as durable as polyester but will decompose within two months, said Philippine fiber agency head Kennedy Costales. “With this pandemic, if we all buy masks made of synthetic fiber, they will pile up in dumpsites because they take so long to decompose,” he said.

Ansiktsmasker med smak av banan, alltså. En lysande idé för min jordbrukande fru! Älskling, vad sägs om att jag bygger ett växthus till inför nästa säsong???
Skojar bara. Det finns ett enklare sätt att återanvända bananskalen: Skalet är utmärkt som gödsel i hennes tomatodlingar:
– Linda ett bananskal runt foten på den lilla tomatplantan så att den kan absorbera bananens näringsämnen under hela säsongen, läser jag på nätet.
Det är sant. Bananskal är rikt på magnesium, kalium och fosfor, samt lite mindre del av kväve, svavel, kalcium, kisel och natrium-mineraler som plantorna behöver ”för att växa sig starka och sunda och som är bristvara i trädgårdsjorden”.
– Det ger plantorna ett uppsving av näringsämnen som stärker rotutvecklingen och motståndskraften.

Det visste Hon inte. Frågan är om Tegnell köper en ökad konsumtion av Banana split som arbete hemma i höst?