Författare: kerstinochpeppe

Tisdag: När dimman aldrig vill släppa taget

Han: Klockan ringer som vanligt 06:30. Stapplar upp, PepTalks morgonrapport: Asian stocks and U.S. futures drifted Tuesday after the S&P 500 Index failed at another attempt to break a record high amid an impasse over U.S. stimulus measures. The dollar dipped and Treasuries climbed. Stocks slipped in Japan and South Korea and fluctuated in Hong Kong, China and Australia. S&P 500 futures were little changed. The U.S. benchmark again ended below its February closing record. Hong Kong’s Hang Seng Index edged up 0.17%. Japan’s Nikkei 225 fell 0.50% and South Korea’s KOSPI was down 0.38% after returning from a holiday.
Down Under, the ASX 200 rose 0.55%. Victoria state (Austarlia) reported the lowest daily rise in new COVID-19 cases in a month on Tuesday, raising cautious hopes of an ease in the country’s second wave of infections…
Etc etc.

Redan mycket varmt, fuktigt Havet sover fortfarande. Dimma, Fimpan syns inte med måsarna är vakna och småpratar om dagens äventyr. Morgontidningarna. Ännu en recension av Åsa Linderborgs dagbok ”Året med 13 månader”, en personlig skildring av metoo-året 2017-2018.
Har läst den, redan skrivit tre recensioner men förkastat dem alla. En version: ”Enligt den manliga vulgärkritiken iscensattes Metoo av en gäng hysteriska fruntimmer med sexproblem som med mediernas hjälp startade en häxjakt på män som tror att de är män. Tyvärr får de idioterna vatten på sin kvarn av Åsa Linderborgs bok…”
Men fortfarande osäker på vad jag tycker.
Ber Tomat-Hasse läsa den, Han är klok, kom förbi i går kväll lagom till middan.

För varmt för att arbeta. Bara Lasse två stugor bort är energisk:

För egen del ser jag bara ut som jag jobbar. Har bara fått upp vindbrädorna på Hennes nya växthus. Lyssnar på Epstein & Nordegren på P1. Lyssnar på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Innan jag somnar i soffan förstår jag att allt har hänt men ingenting förändrats sedan förra presskonferensen.
Hon, dennadär, är inte längre hobbyodlare – hon är jordbrukare och nu är skördetid. Finns alltid en ledsen tomatplanta som behöver handpåläggning. Dessutom skapar hon konst, förmodligen utan att vara medveten om det.

Ulf Svensson kommer cyklande, ska justera årsmötesprotokollet. Han är navet i vår stugföreningen, även om han avgått som ordförande. Vi sitter i skuggan och pratar. Han har varit i skogen och kämpat mot granbarkborren, en plåga här i Småland.
Cyklar till Ulrika & Jocke längre bort på Havsvägen. Ulrika sitter också i styrelsen, behöver hennes signatur. Jocke har marktegel som jag också vill ha.
– Kanske kan vi titta på det i morgon?

5-O’clock drink på sjösidan. Champagnedrink a la Don Peppe, inte alls så god god som hennes.
Hennes smörstekta rödspättafiléer däremot!!
– I fortsättningen blir det färsk fisk varje tisdag.
Nu fryser hon.
– Säger att hon vill se ett program om Öland.
Jag sitter kvar här ute, skriver detta trams.
Tror jag tar en glas till.
L’Instant Sud, en Syrah + Cabernet som vi beställt en hel låda av.

Måndag: Vi börjar med lite hjärngymnastik … och slutar med en tångräka

Han: I går kväll satt vi länge kvar på altanen mot sjön. Till slut satte jag på mig min varma fliströja trots att det varit rekordvarmt under dagen (eller just därför). Plötsligt fick vi se sädesärlor, fem, sex, sju stycken svärmade runt oss. Konstigt nog skedde det samtidigt som hon visat bilder på kattungar som söker kärleksfulla hem och jag blev röksugen och tände min sista cigarrfimp.
I övrigt kan man notera att om man sitter tyst på en bänk i solnedgången kan det hända att gamla gubbar visar sig som skuggor.
Intressant samband, eller hur?

Nej, skojar bara. I en artikel läser jag att tendensen att uppleva ”ett slumpmässigt eller tvetydigt visuellt mönster i slumpmässiga stimuli” kallas för pareidoli.
Så vad säger man?
– Skål på er gubbar och pare-idoler!

Skojar förstås med henne igen. Ni andra, se denna måndagens första notering som ren hjärngymnastik. Under tiden ska jag köra bort grenar och köpa svart färg, vitt. Förresten kom Sop-Bengt nyss förbi på cykel med bar överkropp. Under hans skor växer ingen mossa och nu har han fixat den nya hjärtstartaren som vi bestämde på årsmötet att vi ska köpa in. Jag håller fortfarande på att formulera protokollet från mötet, men han vill ändå att jag ska vara med i den första snabbkursen. Intressant, eller hur?

Hon: vaknade mitt i natten av en mardröm och kunde inte somna om. Längesedan det hände men försökte tänka att det gör ju inget, jag ska ju inte till jobbet. Men vaddå… alla tomater som måste tas om hand, och chilin som behöver omorganiseras i växthuset, och vi har nästan inget ljust bröd kvar. Och så behöver det definitivt städas!!!

Ger upp och går upp en sväng, och får se en jättetunn men tydlig månskära, och så en enda starkt lysande stjärna. Är det kometen kanske… hämtar mobilen, men det är ju totalt hopplöst plåta månen. Syns inte alls på bilden, jo lite, men inte så tydligt som jag såg den. Inte kometen heller… Efter det somnade jag om till åtta. Sovmorgon alltså 😉

Full fart in i tomatdjungeln. Står alldeles för tätt, skalperade varenda planta på blad rejält, rädd de annars kommer ruttna. Sen får de massor av vatten, supervarm dag.

Fryser in två stora påsar med småtomater, en med den päronformade från Paris och så en med lite större, men ändå små, bruna tomater. Påbörjar också generationsskifte i växthuset, stekhett därinne!!!

I plurret, slänger iväg lite sjötång som ligger och flyter på ytan och känner hur det kryper över hela handen. Läskigt först men ser sen att det vimlar av tångräkor. Så himla kul, det har jag inte sett på flera år. Och har dessutom läst att de minskat drastiskt. Men plåta dem är typ som att plåta månen, men fick med en på bild i alla fall 🙂

Söndag: Missing Kitties ger dramatik åt en stilla vilodag

Han: Ny dag, sol. Smhi säger 26 gr (termometer säger 18,9), svag sydlig bris. Inga gäster, inga flyttfåglar. Inte ens en ålakråka. Katterna har sagt godmorgon men försvunnit in i skuggan under hennes ölandsrosor och svanarna har flyttat till revet där sälarna brukar ligga och sola.
– Vad det nu betyder.

Alltså: Bara vi, digitala tidningar och smaken av hennes scones med hemlagad sylt i mungipan.

Han, igen 4 timmar senare: Fridfull söndag, men den som lägger örat till marken märker att det sker saker i tysthet. För egen del har jag börjat måla det nya växthuset svart – svart är husen på denna udde sedan jag en ensamvecka för flera år sedan överraskade henne med att måla över alla tantvita knutar och vindskivor på Hus 1.
Mot alla principer har jag dessutom öppnat upp vår häck, denna skyddsmur som jag vurmat för i många år och till skillnad från Trump verkligen lyckats med.
Men tiderna ändras och nu kopplar vi ihop de båda tomterna och kan dessutom se solnedgången från Hus 1.

Hon kommer förbi med förmiddagens skörd. Det är som vanligt bara slutet på början av hennes söndag, men det får hon själv berätta om.
Nu ska jag gå och bada i havet.

Hon: pust, ligger efter med allt!!! Upptäcker dessutom att det är massor av bladlöss på auberginen som huserar inne. Brukar klämma en och annan då och då, men nu har de huserat fritt. Så det blev punkt ett idag. Sen tomaterna. In med två plåtar för torkning i ugnen. Plus sätter degen till ett mörkt frukt och frö bröd. Påbörjar en tomat- och chilichutney. Den jag gjorde för ett par veckor sedan hade en strykande åtgång…

Han: Se där skillnaden mellan manligt och kvinnligt. Hon har arbetet hela dan men ”ligger efter med allt”. Vi andra har hållit oss i skuggan. Varken girsåg eller gräsklipparna har stört friden.
En faktor som bidragit till den lågmälda stämningen är att vi alla i föreningen Missing Kitties tvingades rycka ut på eftermiddagen för att leta efter Rut och Elsa, två försvunna kattungar.

De är nu återfunna välbehållna, vilket i mina ögon bekräftar alla krisgruppers axiom:
1) identifiera problemet,
2) gå runt och prata om problemet så att alla känner sig delaktiga,
3) konstatera att det ordnar sig, gärna med ett glas rosé i skuggan,
och
4) gläds med husse och matte att de små liven till slut vaknat hungriga under en buske och när de ser mattes gråtmilda ögon säger till varann:
– Det verkar ha hänt nåt medan vi sov.

Apropå hunger har vi i kväll intagit resterna av hennes paella med sjöutsikt.
– Lever jag i den bästa av världar eller lever jag i den bästa av världar?

Hon: gick alltså hem utan att kissarna kommit fram. Kunde inte riktigt koncentrera oss på rosén och övrigt vi inte hunnit prata om sen sist. Inriktade oss på att gå hem och slutföra chutneyn, brödet och få något i oss för att ut igen i skymningen för att leta igen. Och så kom detta sms, hurra!!!:

Glömde att jag faktiskt också gjort två burkar sylt på björnbär, lite hallon, lite jordgubbar och två små stjälkar rabarber. Marmelad blev det nog kanske snarare…

Lördag: borta bra, men hemma bäst!

Hon: men först chockartat uppvaknande via sms…

Panik utbröt i huset, ut och ropa, Ludde kom inspankulerande direkt, helt oskadd, verkade dessutom väldigt harmonisk och nöjd. Pust!!! Vilda då… ut och ropa igen. Husse visslar. Hon kommer nu säger han. Och så hör jag ett konstigt jamande, hjärtat stannar, hon är skadad tänker jag direkt… men inte, hon kommer stolt spatserande med hög svans och en stor mus i munnen. Det var nog Nisse som kom hem med svansen mellan benen i går kväll. Uddens revir är säkrat. Och sms nummer två från bästis-Ancy var att de hade kollat med Nisses matte att han var hemma och ok också. Pust!

Och sedan fortsätter morgonen med mer kattnyheter och jag har ansökt om att få gå med i hemlösa katter Kalmars FBgrupp*, förstås!

PS, scones bakade jag som tack till världens bästa son, Adam, som förutom vattnat i timmar när vi varit borta också kelat med kissarna plus lagade världens godaste bolognese till oss när vi utmattade kom hem i gårkväll! Idag åker han tillbaka till storstan och tystnaden sänker sig över Udden för den här säsongen.

Han: Omtumlande morgon. Även om paniken koncentrerats till mattes huvud. Men det är hjärtat är fullt av brukar ju drabba även andra. Så vi i fortsätter i djurens värld.
Roligt att komma tillbaka till Stockholm efter fem månader. Två dagars besök räcker för att jag ska uppmärksamma nya företeelser. Till exempel att i huvudstaden finns det totemdjur. Fredrik Strage, musikskribent på Dagens Nyheter: ”Som innerstadsbo är jag så ovan vid vilda djur att jag inbillar mig att de kommer med ett budskap varje gång de uppenbarar sig. I höstas raskade en räv utanför Coop vid Rådhuset och jag tänkte genast att det var ett så kallat totemdjur som kommit för att ge mig andlig support.”

Strage har sett ett totemdjur* när han promenerade längs Norr Mälarstrand med sin barnvagn. Det vill säga, han mötte en bäver, men Strage, som är en ödmjuk person och har anledning till det, har läst att bävern är ”ett totemdjur som hjälper oss med struktur och organisation” (Healing iFokus). ”Det låter nyttigt för mig som sedan coronautbrottet kämpat för att ersätta alla mina inställda föreläsningar och dj-gig”, konstaterar han.
Genom bävern kan vi låta ”vår inre värld skänka oss tillit och skapandets gåva”, har han dessutom läst på sajten Trusted Psychic Medium – ett annat hipsterforum som hävdar att blotta synen av en bäver motverkar ”slapphet och prokrastinering … ”problem som ofta drabbar mig när det är fint väder”.
Där ser man.

Du fattar vad som rör sig i mitt huvud efter att ha läst detta.
– Jag tänker naturligtvis på den haltande truten, som jag berättade om* härom veckan.
Jag kallade honom Luis Dega, eftersom han såg ut att tillhöra det svaga könet, hade bestämt sig för att stanna kvar på vår vindpinade udde och påminde mig om Dustin Hoffmans sorlige rollfigur i filmen Papillon.
Alltså, hade jag mött mitt totemdjur? I så fall borde jag vara dyster, ty Luis Dega är död. Lika död som den döda papegojan i Monty Pythons sketch och jag begravde honom utan att ens berätta det för er kära läsare.
Inte vidare finstämt gjort.
Frågan blir nu hängande över mitt huvud som ett Damokles svärd.
– Vilket budskap kom Dega med?

På Trusted Psychic Medium läser jag det vanliga att måsfåglar symboliserar frihet (minns när Moderaterna använde den i sin reklam, långt innan dagens statsintervenerande politik (mer företagsstöd i coronatid, förbud mot fri rörlighet för invandrare etc etc), men även existentiella budskap som att ”gåvan av en lättare attityd” till livet. Nytt och käck känns vetskapen att trutar kommer med kunskapen att ”även med ett otrevligt utseende och ett oorganiserat liv kan du se situationer med tydlighet och se dem ur olika perspektiv”.

Fattar nu att det inte var någon tillfällighet att Luis Dega landade just på vårt tak! Nästa gång ska jag vara mer uppmärksam. Vad betyder det att Ensamma Ålakråkan fått sällskap av två andra vise män?
Snart bör en och annan rävunge dyka upp, det brukar ske i slutet av sommaren. Fredrik Strage, som även han mött detta långsvansade totemdjur, har redan get mig en ingång. Räven, har han läst i new age-tidningen Nära, representerar visdom, smidighet och lyhördhet – ”och den välsignade mig med ett besök under en period då jag kände mig dum, klumpig och tankspridd.”
En sån själslig handpåläggning vill jag ju inte missa när hösten är här.

PS: Den ende jag berättade om Degas död var för Uggla, min evigt allierade på de sju världshaven. Han bor på Djurgården och håller sig med en fin silltrut som heter Jacko (”verklighetens Jonathan Livingstone Seagull”) och till skillnad från vår gråtrut vintersemestrar på Zanzibar.
Uggla berättar att han just larmat upp Djurhjälpen. Jackos fru fått en sticka i foten, eller nåt.

Hon: varit och handlat på Tempo och hämtat hans paket från Arket. När jag passerar Ancy och Håkan ser jag att nya vägskylten kommit. Hoppas de satt upp en som man ser när man kommer från Udden också…👴🏻💨

Fredag: Till sist hann vi även fira Stygghandens dag

Han: Två intensiva dygn i Stockholm. Mycket att fira: den prliga kräftskivan på Sturehof, den ryska rouletten på St Eriks ögonsjukhus utföll till min fördel, Hennes återbesök på Zadig & Voltaire slutade med en mindre förlust än väntat och innan vi lyfte från Arlanda hann vi även träffa Erik. På stockholmsvis landade han utanför Bank Hotell på moppe. Vi åt frukost i Wallenbergarnas gamla banklokal. Frukosten påminde mig om att jag trots allt firande glömde höja ett glas för International Left-Handers’ Day.”This day is a chance for us to enjoy and share the advantages of being left-handed and also to raise a bit of awareness among right-handers about some of the practical frustrations we face in everyday life because most things are designed for the right-handed majority…”

Varför jag uppmärksammar Stygghandens Dag? Egentligen är det författaren och livsnjutaren Anderz Harnings fel. En dag plockar jag en bok ur bokhyllan i mitt bibliotek, på måfå hävdar jag fortfarande. Boken heter Bästa Droppar, en samling krönikor sammanställd av Ingemar Unge och Jonas Sima år 1993. Volymen har stått länge uppe under taket i en av mina hemsnickrade bokhyllor.
Harning var en rolig jävel. Radikal. Stor i käften. Ingen kunde som han säga ”byråkraaaater” med ett sånt förakt i vokalerna.
Jag träffade honom några gånger.
– Han levde hårt, dog fet.
I ett kåseri berättar han om en natt med fullmåne i Jordaniens öknar, när han sitter på en underbart vacker matta och lyssnar på en danserska som också sjunger.
– I en annan tid kunde hon ha varit en Scheherazade, skriver Harning. Han är bildad och förväntar sig att jag som läsare ska veta att Scheherazade är berätterskan i Tusen och en natt. Hon som överlever den persiske kungen Shahriyârs ovana att varje dag gifta sig med en ny kvinna för att redan dagen efter bröllopsnatten låta avrätta henne.
Scheherazade blåser kungen på detta bittra dagenefterpiller och tre årtusenden före Dallas och House of Cards uppfinner hon följetongen, dokusåpan, cliffhangern. Genom att natt efter natt berätta den spännande fortsättningen på gårdagens saga överlever Scheherazade ännu en dag.

– Det kräver författarskap och (kvinnlig) list. En natt återger Scheherazade till och med sagan om alla sagor i Tusen och en natt och under den sexhundraandra natten, den mest magiska av nätter, får kungen höra sagan om sigsjälv. Inget imponerar mer på män än kvinnor som talar om dem och efter tusen nätter har kungen insett att detta är kvinnan han behöver. Möjligen beror kungens känslosamhet även på att hon denna morgon lägger deras nyfödde son i hans famn.
– Således läggs ännu en natt till de tusen och Scheherazade får leva.

Storsint, kan en man tycka. Eller en bekräftelse på att bra historier gör att vi lever längre?
Men Harning vet att en historia utan slut inte är någon bra historia, ingen historia alls faktiskt. Han ligger på sjukhus. Han är döende och han vet att han är döende. Fem i tolv noterar han att svensk sjukvård är anpassad till högerhänta. Själv är han vänsterhänt och konstaterar att ”ännu kan jag manövrera kroppen hjälpligt bara med smärtsamt bruk av en stygghand som hävstång”.
Det är här våra historier flyter ihop.

Anderz Harning skrev kåserier i Dagens Nyheter. Han förstod att han är inne på sista versen. Bokstavligt talat. Han skriver domen över död man och tar sitt eget ömkliga tillstånd som förevändning för att minnas sin natt vid lägerelden i Jordaniens öknar.
Författaren sitter bland vänner och äter middag. Det framgår indirekt vilka hans vänner är. ”I vissa läger var vännerna terrorister, i andra var de mördare, i ytterligare andra var de befriare av olika slag.”
I Harnings ögon är männen runt elden goda människor och de äter tillsammans från ett gemensamt fat med grillad kyckling på en bädd av saffransris.
Därav chocken.
Plötsligt hörs ett knäpp.
Någon har osäkrat en Kalasjnikov.
Männen stirrar på svensken, som sörplar i sig av den gemensamma grytan.
– Vad är det som händer?
Den kamratliga samhörigheten har rämnat och Anderz Harning inser varför:
– Jag hade ätit med stygghanden. Jag hade skymfat måltiden och därmed också värdfolket.

Han har tagit för sig med vänster hand och hans tolk lyckas prata Harning ur den farliga situationen. Hon skyller på svenskens okunnighet om vad vänsterhanden används till i öknen, där de få kvarvarande träden används till annat än att producera toalettpapper.
Men att vara vänsterhänt är ”uppenbarligen den största synden i världen”, konstaterar författaren i detta sitt sista kåseri. För så är det. Harning är i själva verket redan för dålig för att skriva och ringer in texten från sjuksängen. Den publiceras i Dagens Nyheter nästa dag, men då är Anderz Harning redan död.
Så kommer det sig alltså att en stor ande avslutar sitt engagemang i samtiden med uppmaningen:
– Se till att du är högerhänt – Jorden är inte skapt för vänsterhänta, vi är skämt. Nu skall vi bara skruva sönder och ihop en gungstol. För toalettbesöket. Nittioåtta moment. Livet är härligt!

Livet är härligt? Även jag hade när detta hände legat på sjukhus i samband med en canceroperation. Jag tyckte ganska synd om mig. Det som får mig att skratta är alltså inte Harning. Det som får mig att skratta är det absurda i min egen situation: Bortsett från katterna som sover i mattens säng, är jag ensam hemma. Jag har klättrat högt upp på stegen i biblioteket för att leta efter en bok. Istället för Steinbecks En underbar torsdag hittar jag Harnings kåserier och blir kvar uppe under taket.
Det är nu tanken slår mig:
– Dom över död man.
Dom över en självömkande död man. Jag känner mig som den döende dandyn ser ut på Dardels målning. (Jag till och med målar en egen variant, där Gert Fylking vakar över den ömklige dandyn, vilket han gjorde).

Nu dog jag ju inte, vilket är en poäng i sig eftersom jag då inte hade kunnat berätta den här långrandiga historien.
– Men tänk om jag här och nu trillar ner från stegen och bryter nacken! Pang pang du är död och jag har ägnat mina sista 35 dagar i livet åt att tycka synd om mig själv.
Vilket slöseri med tid!
Mitt liv har just börjat om.

Jag är vänsterhänt, men till skillnad från Anderz Harning har jag inte hört en Kalasjnikov osäkras för att jag ätit med fel hand.
Jag har levt med ett handikapp men inte förstått allvaret:
– Jorden är inte skapt för vänsterhänta, vi är skämt.
Alltså börjar jag googla om vänsterhänthet. Jag går med i Left Handers Club. På nätet hittar jag Niklas Schiölers understreckare ”I dag är vänster hand den rätta”.

Jag anar att Harning är någonting existentiellt på spåren dagen innan han dör.
– Vänsterhänthet är viktigare än somliga tror.
Bevisen är många och alltför många är religiösa. Islamister har länge haft ett ont öga till vänsterhänthet. Inte för inte skriver Muhammed Atta, en av kaparna som rammade World Trade Center i New York, i sitt testamente att han vill bli begravd på höger sida med ansiktet mot Mecka.
Religiösa fundamentalister tänker höger och redan under sin franska exil på 70-talet skrev Ayatolla Khomeyni en rad pamfletter riktade mot shahen av Iran.
– Åtminstone en innehöll en förbannelse med hänvisning till att shahens äldste son var vänsterhänt.

Även den bibliska historien har smetat ner vänsterhanden med blod. Endast två vänsterhänta namnges i Bibeln – Joab och Ehud. Båda är mördare. Joab var hjältekungen Davids systerson och främste befälhavare, men känd för sin ”mordiska falskhet”: Och Joab sade till Amasa: – Står det väl till med dig, min broder? Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen såsom för att kyssa honom. Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet, så att hans inälvor runno ut på jorden (Andra Samuelsboken, 20 kapitlet).
Ehud var lika falsk och lönnmordet på den fete moibitiske kungen Eglon är det mest detaljerade i Bibeln: ”Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk, så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk” (Domarboken 3:12–30).

I Nya testamentet beskrivs hur Människosonen skall återvända i all sin härlighet – självklart på Maktens högra sida. Där ska han skilja på goda och onda, ”såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna”. Och inför skranket har alla sin givna plats. ”Fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på sin vänstra.”
– Men det vore fel att beskylla Mellanösterns religioner för att ha uppfunnit teorin om stygghanden.
Redan i egyptisk mytologi 2 200 år före vår tidräkning kunde människorna hemsökas av ”Solens vänstra öga”, ondskans och oordningens sida – medan Solens högra öga skänkte livet allt det goda.
Även buddhister och hinduister har i årtusenden varit högervridna. De vänder sin högra sida mot heliga föremål. Vid begravningar går de anhöriga runt det brinnande bålet med den bortgångne till höger om sig. Högerinriktade ritualer finns hos mayaindianer. Aztekerna blev välsignade genom att vidröra jorden med det högra långfingret och sedan föra det till läpparna.

Inuiterna betraktade vänsterhänta som latentgudlösa och bland zuluerna i södra Afrika har man gått fram brutalt mot vänsterhänta. ”En behandling bestod i att hälla kokande vatten i en jordhåla och tvinga ett osaligt barn att lägga vänsterhanden i vattnet för att därpå packa in den med jord. Handen skadades och barnet lär inte ha använt den på ett tag”, konstaterar Schiöler i sin essä.
– Primitiva kulturer, tänker jag.
Icke.
Fördomarna mot vänstern går igen även i modern västerländsk kultur och språk. Engelskans left-handed kopplar vänsterhäntheten till personer som är tafatta, defekta och onda. En left-handed compliment levereras ironiskt, en left-handed diagnosis kan man inte lita på och left-handed business betyder att du sysslar med något skumt.

Vänsterhänthet är en defekt, men modern sjukvård har gjort mänskligheten tolerantare. På Trygg-Hansas hemsida läser jag: ”Vänsterhänthet har blivit vanligare under de senaste årtiondena. En orsak till ökningen är faktiskt att sjukvården blivit bättre och kan rädda allt fler mycket förtidigt födda barn allt tidigare.” Enligt försäkringsbolaget finns kopplingar mellan vänsterhänthet och ”olika problem som t.ex. ADHD och dyslexi, speciellt hos pojkar. Vänsterhänta är överrepresenerade i nästan alla riskgrupper.”
– Tack, alla snälla högermänniskor för att ni låtit mig leva!

Och jag sedan kommer de mörka tankarna. Om ätandet.
– Kniven hålls i höger hand, läggs endast ned i vilande läge på tallriken mellan tuggorna, låter etikettsdoktorn Mats Danielsson meddela i ett dekret. ”Gaffeln hålls i vänster hand och kniven i höger”, skriver en annan social ingenjör.
Och på den punkten har ingenting förändrats. Gaffeln är ätandets primus motor (latin för ”den förste röraren”). Inte ens din favorit i festnära sammanhang, Magdalena Ribbing, ger någon nåd: ”Det är verkligen inte alls bortlagt att äta med kniv i höger hand och gaffel i vänster”, skriver hon i Dagens Nyheter.

Konstigt att hon inte sa något när Korvakademiens vänner smorde kråset.
– Eftersom hon satt på min högra sida, måste hon ju ha lagt märke till min defekt.
Nu är det för sent att ringa Magdalena och fråga. Hon avled den 29 september år 2017, efter ha fallit ner från en stege.
Obegripligt och sorgligt, men nu är den döende dandyn inte bara friskförklarad, jag börjar bli förbannad också. I hela mitt liv har jag alltså brutit mot högerregeln – till och med i Magdalena Ribbings sällskap. Jag har hållit kniven i vänster hand och gaffeln i höger och nu är jag lika harmsen över högersamhället som Anderz Harning.
– För att inte säga kräääänkt.

Jag inser nämligen att åtminstone två av mina barn också äter med kniven i vänster hand. Klart jag känner mig kränkt å deras vägnar också. Mest för att jag inte ens tänkt på att ungarna kanske mobbats för att de är vänster.
Jag ömkar mig och botar min ångest genom att mejla mina barn en artikel ur Washington Post.
Det är en uppbygglig artikel.
Den förklarar att vänsterhänta är kreativa och konstnärliga och ofta vinnare. Fem av USA:s senaste sju presidenter har varit vänsterhänta – Gerald Ford, Ronald Reagan, George Bush, Bill Clinton och även Barack Obama undertecknade sina beslut i Ovala rummet med vänster hand. Med Donald Trump kommer inte bara högern, utan även den högerhänta högern, till makten.

– Se där en analys jag inte sett mina gamla journalistkollegor göra till svarta rubriker! Att fejkmedierna tiger beror naturligtvis på att alla vet att riktiga amerikaner inte äter med kniv och gaffel.
På Arlanda skickar jag ett sms till yngste sonen: ”Tack för idag. Mycket givande. En fråga: är du vänsterhänt när du äter?
Snabbt svar: ”Absolut vänsterhänt när jag äter! Höger i alla andra lägen. Som du! Du kan inte snacka bort mig”.

PS: Erik, yes we are family! Modern forskning visar att 12-15 procent av världens befolkning är vänsterhänta. Man vet att det finns något fler vänsterhänta pojkar (11 %) än flickor (9 %). Ingen har dock brytt sig om att ta reda på hur många som tillhör knivvänstern, men vi är en minoritet i en minoritet.
Stolt far vill gärna tro att du ärvt stygghanden av mig, men forskare har snarare visat ett samband mellan vänsterhänthet och testosteronhalten i din mammas livmoder innan du föddes. Att träffas och äta frukost på hotell understöder å andra sidan den manliga gemenskapen på andra och viktigare plan/ pappa.

Torsdag: Stockholm!

Hon: det har varit ett intensivt dygn och nu är orken slut så det blir en bildkavalkad så länge, dessvärre har vi varit ganska dåliga på att ta bilder… men några blev det i alla fall. Av varierad kvalitet 😉

Onsdag: Ett fönster mot världen

Han: Har målat en tavla. Skojar, Hon vet det ännu inte, men jag har satt upp en fönstervägg på den gamla verandan vid Hus 2 och rensat en alltför vilt växande vildros som skymde utsikten mot havet.
Det är ungefär vad vi hinner för idag åker vi till Stockholm för viktiga saker: läkarbesök (rutin) och Sturehofs kräftskiva (trevlig rutin!!). Ludde och Vilda har lovat mata och kela med Adam till vi kommer tillbaka, fredag.

Hon: åhhh vad fint, måste jag gå bort och kolla på irl. Så fort naglarna har torkat. Ja, man försöker göra sig Stockholmsfin, äta kräftor på Stureplan med mina hemska jordbrukarfingrar känns väl sådär. Helt går det inte att dölja, men men…

Han: Nu har Hon lämnat udden för stora världen.

Tisdag: När två bilder säger mer än (hans) ordmassor

Han: Vad vi sysslar med när vi hela tiden pysslar med något på udden? Ibland säger två bilder mer än mina ordmassor (obs! ironi). Ovanstående bilder har tagits från samma plats och visar delar av Hennes odlingar med utsikt mot Margaretas Chateau.
En bild togs igår, den andra togs en mycket regnig vecka för tio år sedan (10 nov 2010).
– Gissa vilken.

Hon: ser ju mest ut som massa buskage, inte odlingar… så jag lägger upp lite närbilder här nedan. Hinner inte så mycket mer, ska ju till Stockholm imorgon och har resfeber. Vad har man på sig däruppe…

Och så har man grillmästare här som kan grilla allt hemodlat, vilket vi jättedåliga på. Men ta bilder för reklamkampanjer kan jag ju, typ, fast kanske inte som fotograf. Men inte jättepjåkigt va 😉

På grillen: White Tomasol, Luca Pink, Osu Blue (alla tre är tomater), ostfyllda Padrones, ostfylld Paprika. Bruna paprikor, aubergine Wenta. Squash, gul och röd lök. Hemgjord tomat- och chilichutney och soltorkade tomater i olivolja som tillbehör. Från Tempo: Cypriotisk Halloumi.

Måndag: Sammanhanget avgör vad som känns viktigt och inte viktigt

• 

Han: Apropå videon som Hon avslutade gårdagens blogg har jag en annan – och mer långrandig – reflexion kring denna sköna söndagskväll: I Den blå tvålen (Albert Bonniers förlag) diskuterar förra akademiledamoten Sara Danius skillnaden mellan författarna Tjechovs och Flauberts sätt att bygga upp sina romaner. Om det i förbigående dyker upp ett gevär i början av Tjechovs texter, då förstår läsaren att det geväret kommer att användas senare.
Det är den traditionen dagens deckarförfattare verkar i och det är därför deckare och tv-thrillers är så förutsägbara.
I Flaubers roman Ett enkelt hjärta däremot ägnar författaren en längre beskrivning åt en blå tvål i tjänstekvinnans sovrum. Beskrivningen breder ut sig, handlingen stoppar upp, vi vilar i hennes rum och vi minns tvålen – men den återkommer aldrig mer i berättelsen!
Hos Tjechov måste allt ”ha en funktion, allt måste vara integrerat”, konstaterar Danius. ”Men tvålen, ja, Flaubert bryr sig inte om att avfyra den.
– Den får ligga där den ligger.

Vart vi är på väg? I den här riktningen: Content is King, säger skribenter av alla sorter (reportrar, copywriters). Redaktörer har en annan inställning:
– Content is King – but context is King Kong.
Sammanhanget (kontext) avgör vilken information som fastnar hos mottagaren. Det handlar om tajming. Innehåll i fel sammanhang faller på hälleberget.
– Säger en redaktör med livserfarenhet och ätandet är puddingens bevis:

Sitter på soldäck och skriver detta. Omgiven av barn och barnbarn och en vacker fru som slappnar av efter dagens hushållsarbete.
Eftermiddagsdrink.
Eftertanke.
Välbefinnande.
– Jag kanske inte lyssnar på vad de andra pratar om, men jag tycker om ljudet av deras röster.

Gårdagens mediala nyheter fladdrar förbi. En rubrik har stannat i hjärnan: ”Duktiga muspappor väcker frågor om faderskap”.
Som sagt, context is King Kong. Omgiven av barn och barnbarn blir det plötsligt intressant att läsa om att muspappor är bättre på att ta hand om sina ungar än råttpappor.
Enligt en studie på KS kan detta spåras till en gammal del av hjärnan, hypotalamus.”Fynden leder till nya frågor om vad som kan få en pappa mer eller mindre intresserad av sina barn.”

– Vi kunde spåra denna artskillnad till den elektriska aktiviteten i en relativt liten grupp nervceller i hypotalamus, en gammal del av hjärnan som bland annat styr hormonutsöndring, säger Christian Broberger, professor i neurokemi vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, som lett arbetet.

Cyniska redaktörer reducerar allt till kemi: Råttor och möss har mycket gemensamt, men nervcellerna i hypotalamus skiljer dem åt. Det leder till att musens celler frisätter lägre mängder dopamin, vilket i sin tur leder till höga nivåer av prolaktin. Prolaktin är i sin tur ett hormon som utlöser moderskapsfunktioner hos honor i många arter, inklusive människa.Hos råttpapporna såg forskarna inget av dessa beteenden – förrän de behandlades med prolaktin.

Kul, lite prolaktin och bonusmorfar blir en snällare morfar. Å andra sidan behöver jag inte bli snällare. Snarare är det så att jag skriver detta i Flauberts anda, inte Tjechovs, som gamla redaktörer gör när man skriver av rent välbefinnande.
Forskningen (se fotnot) visar att i min ålder är välbefinnandet som störst. Flera studier har visat att i 20- och 30-årsåldern är vi människor någorlunda lyckliga, men att vi mellan 40 och 50 mår som sämst. (”Många äktenskap splittras, vi kanske måste kämpa hårt ekonomiskt för att få ihop pengar till både barn och i värsta fall åldriga föräldrar”).

Efter 50 vänder kurvan uppåt för att fortsätta stiga de kommande decennierna (jag vet). Formen är densamma för kvinnor och män samt i olika länder och denna ”Lyckans U-kurva” anses mycket robus och ser likadan ut över världen.
Detta enligt en forskare som heter Daniel Pink – som jag naturligtvis genast tror på.
Även apor har en downperiod i mitten av sina liv, men därefter mår även apor så bra som de förtjänar.
Känns bra att veta det också. Och för att knyta ihop säcken: Barnbarnets stolta mamma sätter naturligtvis in budskapet i sin kontext:
– Jag tror att ni i er ålder mår bra för att det är nu som ni får barnbarn.

PS: I riktigt bra historier ryms både Tjechovs gevär och Flauberts blå tvål i intrigen. Till ovanstående ordflummande hör att Christian Broberger, han som vet allt det här om rått- och muspappor, var vår granne på Söder i Stockholm. Vi har både gjort vår värnplikt i bostadsrättsföreningens styrelse. Tillsammans bekämpade vi bland annat råttorna som en höst invaderade våra källarförråd.
– Content is King – but context is King Kong.

Han, igen (hon kokar tomatjuice): Havsörnar ser vi ofta landp på den lilla fågelön Fimpan utanför udden. Men Isman gör oss medvetna om att idag har två stora örnar slagit sig ner på det låga skäret, kastellet, som skarvarna gjort till sitt.
Det lilla skäret, som tillhör samma rev som Fimpan men som bara består av kala stenar, höjer sig max femtio centimeter över vattenytan vid normalvattennivå och här brukar ålakråkorna sitta sida vid sida timme efter timme.
– Men inte måndagen den 10 augusti 2020.
Inte en skarv så långt ögat når. Bara två väldiga örnar – men när man tittar närmare på Ismans bild (tagen på 800 meters avstånd) ser man även en svan som helt fräckt gjort örnarna sällskap vid invasionen av skarön.
Men undrar hur snacket går:
– Tjena flickor, skönt med en egen resort så här i coronatider, eller hur?

Hon: hinner varken läsa Hans (lååånga) inlägg eller blogga, fulla hus och tomater som inte hinns med. Men så fick jag en idé när jag såg selleri i grönsakslådan, vi gör tomatjuice av de övermogna tomaterna och så blir det Bloddy Mary till drinken vid fem. Där gick den dagen, och 1,35 kg tomater… det var bra iof. Adam assisterade och letade recept.

Söndag: En stilla morgon på udden … förblev en stilla vilodag

Han: Vaknar tidigare än vanligt. Stilla morgon, soldis. 22 grader enligt SMHI, 19 enligt Wetter Online – och termometern.

Han, nu inte längre så stilla: Vad i h-vete har ni gjort!
Upptäcker att jag inte längre kan lyssna på Ekots senaste nyhetssammanfattning. I en tid när allt går fast förflyktigas och linjära etermedier lämnar de festa tiderna, går Sveriges radio plötsligt i motsatt riktning: Till dagsrutinen här att lyssna på den senaste nyhetssammanfattningen på P1. Den har alltid funnits på hemsidan under just ”Nyheter” och ”Senaste Ekosändning och ”Senaste ekonomiekot”.
– Nu icke!

Istället för denna korta sammanfattning av vad som hänt i världen under natten erbjuds jag under fliken ”Nyheter” att välja ”Toppnyheter”, vilket ju lovar gott – men icke!
Istället kommer jag till ett block där jag själv ska välja mellan ett antal nyheter som någon anser är ”toppnyheter” – typ: ”Förslag: Inför premier för snabba studier”, ”Över 100000 covid-döda i Brasilien”, ”Hästar kan förbättra barns hälsa” och ”succé för skånska gårdsbutiker”.

Meningen är alltså att jag ska välja någon av dessa ”toppnyheter”.
– Jaha, men hallå! Jag vill ha en kort sammanfattning av senaste nytt i världen och Sverige. Ingen jäkla buffé av gårdagens nyheter!
Slutsats: Vi lämnar Sveriges public serviceradio och lyssnar på BC Worlds One-minute World News där vi får det vi söker.

Och du Klas Wolf-Watz, chef för Ekot, behåll mina licenspengar och fundera över varför just vi nyhetslyssnare ska behöva resa tillbaka till förr i tiden när radionyheterna bara sändes på fasta tider.

Hon: alltså, hur kan man hetsa upp sig över nåt på radion när det är en så skön stilla morgon… lyssna på sjöfåglarna istället. Och håll för allt i världen koll på Alice medan jag för säkerhets skull plockar in de flesta dynorna. Det mullrar och känns som lugnet före stormen. Men men, ibland passerar det rysligt nära här utan att vi får en droppe. Hoppas på det!!! Vi ska ju grilla…

Och träna på att krypa. Alice har nästan kommit på det, bara andra benet följer med också så jädrans. Envis unge det där. Men framförallt väldans charmig!

Han: Okej, fattar. Om man hyvlar osten från det hållet har vi en väldigt skön söndag. För att inte störa friden väntar jag med att berätta om att vi har byggt ut den 12:e solaltanen …