Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: Ännu en dag i den bästa av världar

Hon: Idag kom humlorna. Första besökte en chiliplanta inne, den andra såg jag utanför växthus 2. Hoppas den även gjorde lite nytta inne, nya verandadörren var öppen.

Sedan upptäckte jag att ett par av bondbönorna har börjat titta upp. Så glad, satte fröna lite för tidigt, det blev ett par rejäla frostnätter efteråt och fröna jag satt i år är en italiensk sort som inte är lika köldtålig som den svenska. Så hurra!!!

Även plocksalladen jag satte i vintras har börjat växa ordentligt. Fick börja vattna, det är supertorrt nu, från att ha varit alltför blött. Ja aldrig är man nöjd ;).

Och vitlöken är också på gång, fick lite vatten också. Inte satt lika många som i fjol så i år får jag sköta om dem ordentligt så de blir stora och fina.

Han: Visst är det ett nöje att läsa hennes blogg idag! Hon är glad och tacksam över att den första humlan hittat ut till udden.
Visste du att vi svenskar är bland de mest tacksamma folk som finns? Jo, det är sant. Vi är inga gnällspikar.

Mätning efter mätning visar att vi tillhör de folk i världen som är tacksamma över att vi bor i ett av världens bästa länder. Den senaste från FN-stödda World happiness report placerar oss på sjätte plats av 137. I US News & World report utsågs Sverige nyligen till landet med högst livskvalitet.
– Till och med före ”de ständigt nöjda, förmodligen kroniskt småberusade danskarna”, för att citera Erik Helmerson som är ledarskribent på ständigt missnöjda Dagens Nyheter.

”Tacka mer och gnäll mindre”, är rubriken på Eriks ledartext och det var länge sen jag läste nåt likande i den tidningen: ”Alla vet att Sverige långt ifrån är perfekt. På flera områden går vi åt fel håll. Men det är farligt och självdestruktivt att vara så låsta av detta att vi glömmer att vara djupt tacksamma för vad vi trots allt har, vad vi har uppnått i vårt samhällsbygge. Bristen på tacksamhet, det pyrande bittra missnöjet, bidrar starkt till att polariseringen ökar och att lugna politiska kompromisser blir svårare. Kraven blir fler på svepande, omstörtande, drastisk politik – som helst ska förnedra motståndaren på kuppen.”

För en gångs skull är jag glad att vi prenumererar på Sveriges malligaste tidning för att tala som Jan Guillou. Visste du förresten att orden ”tacka” och ”tänka” är släkt? Båda orden härstammar från ett uråldrigt indoeuropeiskt ord, ”tong” som sedan förgrenat sig som användbara ordstammar gör:
– Thankaz på protogermanska blev thanc på fornengelska och þakk hos våra vikingaförfäder, berättar Erik Helmerson vilket gör mig jättetacksam eftersom jag lärt mig något nytt även idag.

Kort sagt, det handlar om att skicka någon en välvillig tanke, typ humlan i hennes växthus, när hon gör något som man uppskattar. Man kan också se det som en rekommendation: Tänk dig för innan du gnäller.
– Kanske finns större anledning att vara tacksam.
Och det gör det. Efter dagens eftermiddagsdrink bjuder hon på med salsiccia i ungsbakad tomatsås, salvia, parmesan (importerad från Italien), fänkål och Havannapeppar och ett (2) glas Barahonda syrah, direktimporterad från Spanien och levererad ända ut till udden av Bring.
– Är jag tacksam eller är jag tacksam?

Tisdag: det gör ont…

Hon: idag har jag lämnat över elva beställda plantor till grannarna Björn och Anne. En chili och tio tomater. Det är svårt att skiljas från dem efter veckor (vissa månader) av omvårdnad. Men samtidigt roligt att få förtroendet att driva upp fina exemplar för deras nya växthus.

Till exempel:

Yellow Perfection: inköpta från Runåbergs fröer (ursprungligen…)

Alice’s Dream: inköpta från Tomatmamman (ursprungligen…)

Cheerio: inköpta från Runåbergs fröer (ursprungligen…)

Karma Apricot: inköpta från Tomatmamman (ursprungligen…)

Malawi Birdseye: inköpta från Örtagårdens fröer (ursprungligen…)

För övrigt så blåser det fortfarande halv storm på udden. Imorgon ska det bli ännu värre. Det går inte att bära plantor mellan växthusen eftersom de riskerar att blåsa av. Jag planterar om i det ena och driver upp i det andra som är mer isolerat. Så fort det blir varmare om nätterna kommer det förstås vara plantor i båda.

Han: Du har redan läst de stora nyheterna från udden. Uddens tomat- och chilibörs är igång och till skillnad från den trista spekulationsbörsen fick hennes börs en kanonstart! Och så här ser hon ut när ut när hon knackar ner dagens rapport om tillståndet på udden:

För egen del har jag fortsatt gårdagens arbete med hennes växthus. Inte mycket att säga mer än att jag återanvänt lite bräder och snyggat till fasaden:

Och sedan firade hela familjen dagens segrar i lä vid sjöboden. Även om Vilda (nedan) var väldigt skeptiskt till tilltugget till eftermiddagsdrinken.
– Kattgodis på kalkon går bort.

Måndag: Vårens tecken går i gult

Han: Dagens vårtecken går i gult. Vintergäck och påskliljor och nånting som jag inte vet vad det är trotsar blåsten från nordost och nu står det klart att våren definitivt är här.
Detta i enlighet med Anna-Bitta Peterssons kalender.
– En bofink ger ingen sommar, men idag kom även sädesärlan och Anna-Brittas dotter förklarar än en gång att den kräver vitt bröd.
– Detta till skillnad från bofinken som vill ha sockerkaka.

Ja tack gärna, tänker jag och inser att den som inte arbetar ska inte heller äta. Detta enligt aposteln Paulus (”Om någon inte är villig att arbeta, låt honom inte äta), vars tes i början av 1600-talet plockades upp av den brittiske kolonisatören John Smith (”För arbetet av 30 eller 40 ärliga och flitiga män ska inte konsumeras av 150 slöa lättingar”).
Ett budskap som upprepas av kamrat Vladimir Lenin under ryska revolutionen (”Den som inte arbetar, skall inte heller äta … Samma mängd produkter för samma mängd arbete”) och ett budskap som jag tycker mig höra eka även i dagens budgetdebatt i riksdagen.

Du kanske minns: I början var en vägg med fönster som jag köpt billigt av Jocke Jobs och av kärlek byggt henne ett växthus kring. Men tiderna förändras. Hennes citronträd kräver en dörr och konflikträdd som jag är tog jag redan vid elvatiden itu med den nya altandörren i hennes växthus.
– Okej, jag hade en assistent som förverkligade mina, dvs hennes, visioner.

Jag hann en bit igår, tillräckligt för att vi skulle hinna fira ännu en seger (Jan Stenbecks motto: Celebrate your vicories!) innan kylan tvingade grannarna och retirera inåt viken.

Men som alla vet glömde både aposteln Paulus, nyliberalen John Smith och kommunisten Vladimir Lenin att informera sina anhängare om narrativets historiska cliffhanger:
– Arbete ger inte fyllda fat och lättjefull frihet, utan i första hand mer arbete.
Först städade jag alltså upp kulissen, handlade upp isolering hos Lindbergs i Bergkvara och lite bräder i torpet och för att hon inte säga undra om jag verkligen isolerat hennes växthus som hennes plantor förtjänar så anför jag nedanstående bildbevis:

Men arbete ger arbete. Således tog jag på stående fot (ingen sockerkaka så långt ögat når) genast itu med vårens del 3 av ”Så bygger du om hennes växthus”. Jocke Jobs fönster pockade på en hållbar slutförvaring och med hjälp av Wallentorps sticksåg hann jag lagom få nästa kuliss på plats till eftermiddagsdrinken.
– Varde ljus även i Margaretas uterum!
I bakgrunden hör jag hennes tankar:
– Nu skulle jag kunna använda även det rummet för mina plantor …

Hon: Börjar även jag med ett blommande vårtecken, våra mandelträd har börjat slå ut. Frågan är vad de tycker om att stå i värsta blåshålet denna kalla vår. Ja, kylan följde med mig från Stockholm. Där uppe är det nu varmt, här kallt och väldigt blåsigt. Men sol, tack och lov.

Och där min nya verandadörr är, på baksidan av Chateau Margareta är det lä. Så han har haft det skönt när han jobbat. Jag har stått i växthus 1 och planterat om plantor i två dagar, förutom när jag hoppat in som snickar-assistent då. Därinne är det lite drygt 30 grader så det går ingen nöd på mig heller i blåsten.

Och så upptäckte jag en övervintrad Guldögonslända i väggen när han tog bort fönstret där dörren skulle in. Det tackar jag för, den äter nämligen bladlöss.
– Så snälla, stanna kvar i växthuset och mota Olle i grind!

Söndag: Störst tofs vinner

Han: Det svänger snabbt i människobyn. Då tänker jag inte på tilltron till kärnkraften, som efter Putins invasion av Ukraina kom in från kylan, men som redan är på väg ut igen. Åtminstone i Tyskland, där både Magdalena Anderssons och Johan Perssons partikamrater nu stänger av alla återstående kärnkraftverk.
– Jag tänker på det här med frisyrer.

Utseendeintresserad ungdom i alla åldrar minns kanske att ”man bun” slog igenom brett är Hollywoodskådisen Jared Leto äntrade röda mattan med sin uppsatta tofs.
– Och värre blev det inte när allas vår Zlatan Ibrahimović hoppade på trenden.
Sedan gick det fort.
Plötsligt hade ”alla”, dvs Justin Bieber, Leonardo di Caprio och den promille kändisar som räknas in i medias definition av ”alla”.  
Och det fanns en anledning (den vanliga): En enkät på dejtingsajten WhatsYourPrice visade att 76 procent av kvinnorna ”inte får nog av killar med man bun”.

Men tiden går fort i nyhetsfabriken. En dag blåste frisyren åt ett annat håll. En ny studie genomförd av dejtingapparna Tinder, Bumble, och Happn avslöjade att frisyren har motsatt effekt när det gäller att vinna kvinnors uppmärksamhet, skrev engelska Metro.
Chockvågen drog än en gång genom medievärlden:
– Stoppa pressarna – grabbarna med tofs får faktiskt FÄRRE brudar!

Den nyheten gäller inte bland grabbarna på udden. Sedan veckan har storskraken, knipan och gräsänderna fått konkurrens av viggen. Efter att i Knausgård och Prousts anda använder deras böcker som ”ett slags optiskt instrument” för att hjälpa mig att urskilja det som jag utan dem kanske inte skulle ha sett (se fredagens blogg) kan jag rapportera att här på udden blåser inga trender bort.
– Störst tofs vinner!

”Vigg” betyder ”kil” och syftar på hannens kilformade nacktofs. Namnet nämns först av Aron Forsius år 1611. Att viggen (Aythya fuligula) dyker upp utanför udden är väntat. Viggen är både vanlig, utbredd över i stort sett hela landet och lätt igenkännlig.
– Åtminstone hanarna, som är ensam bland simfåglarna med sin långa svarta tofs, som den är ensam om bland simfåglar (småskraken och storskrakens hona har en spretigare Hally Berry-frissa när den var trend på land).
På håll kan viggen förväxlas med knipan (Bucephala clangula), men den senare har en vit fläck på kinden och rundare huvud.

Viggens latinska artepitet fuligula betyder ’sotig’ och förutom tofsen känns hanen igen på den vita rektangulära sidan på den i övrigt svarta kroppen. Till skillnad från systrarna i människobyn simmar fru vigg däremot omkring i sin diskreta städrock,  ”kamouflagetecknad i brunt” som det heter på politiskt korrekt fågelspråk.

Den storskaliga invandringen av vigg i Sverige inleddes på 1910-talet. Under de följande decennierna expanderade arten starkt i södra Sverige och var som vanligast fram till mitten på 1970-talet.
– Det samlade beståndet av vigg beräknas idag vara mellan 40.000 till 60.000 par, berättar  Steve Dahlfors på Sveriges Ornitologiska förening.
Dessutom har han lärt mig att viggen trivs i skrattmåskolonier. Kanske är det därför den stora flocken landat utanför udden? Länsstyrelsen har klassat Fimpan som fågelskyddsområde på grund av vår stora skrattmåskoloni (se blogg).

Efter att stått här vid havet i sex minuter och i Prousts och Knausgårds anda (snabbversionen) låtit hjärnan registrera alla detaljer och nyanser och tankar det väcker, men eftersom det är dags för eftermiddagsdrink nöjer jag med att sammanfatta alla intressanta iakttagelser i en mening utan semikolon och bisatser: ”Viggen dyker ofta och kommer vanligtvis upp på samma plats där den nyss dök”.

PS: Så här efteråt tycker jag den formuleringen till sitt tänkvärda innehåll påminner om den sista meningen i Prousts På spaning efter den tid som flytt utan att vara lika långrandig: Men om kraften bleve mig beskärd så länge att jag kunde fullborda mitt verk, skulle jag först och främst visa hur människorna även om de därvid måste te sig groteska, förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet, upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt, eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden.

(Jag skojar kära fru, glad att du är tillbaka på udden där det händer så viktiga saker.)

Lördag: vem sa det var varmt i Stockholm…

Hon: fy tusan så kallt det var i storstan, någon sa det var mycket varmare där så jag tog converse och vårjacka. Helt fel klädsel för att stå i lekparker i…

…Men när farmor fick hoppa ner i badet med älsklingen Iggy tinade både fötter och händer upp. Helt klart värt att frysa för:

Och klockan åtta imorse gav vi oss ut i parken igen, nu sken solen, men inte tusan var det speciellt varmt.

Hann också hänga med älsklingarna Alice och Essa. (36 intensiva timmar i Stockholm) Vi ritade och pusslade. Har nog gjort ett femtiotal varianter av spöket Laban, minst!!

Nu kommer matte snart kissarna! På tåget mot udden. Det blir soffan direkt. Husse fixar middagen.

Han: Yes Sir! Välkommen hem. Middan är planerad, på begäran: Tacos! En begäran som förmodligen främst baseras på kärleksfull lojalitet med den redan hårt ansatta hemmafronten som de senaste dagarna kämpat för att försvara de 323 krukorna med chili-, gurk-, lök-, citron- och tomatplantor som lämnats i hans vård.

Och inte bara det. Även på udden finns nya små varelser att ha hand om: Den första bofinken har hittat till buffébordet! Inte så märkvärdigt tycker kanske ni andra. Men det är det. Ända sedan Anna-Britta Peterssons tid – hon regerade udden under 60 år – har bofinken (och sädesärlan) tillhört de viktiga sommargästerna.
– Att bofinken visade sig på Tiburtiusdagen ser ut som en tanke. Förr-i-tiden-tiden ansågs denna dag (14 april) vara den första sommardagen i södra Sverige. Våren betraktades inte som en egen årstid utan räknades som en del av sommaren, läser jag den alltid uppdaterade lokaltidningen.

PS: Ni som bor längre in åt landet bör se upp. Enligt gammal folktro lämnade björnen sitt vinteride på Tiburtiusdagen. Även mygg, myror och ormar ansågs vakna och bli aktiva. En gammal ramsa lyder: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”.
Nu vet du det också.

Fredag: En dag i Knausgårds anda

Han: Den norske författaren Karl Ove Knausgårds omtalade romansvit Min kamp är ett 3 600-sidigt långrandigt hemmahos-reportage utan softat selfiefilter.
– Självupptagen man, kanske du tänker.
Men poängen är inte, som filosofiprofessorn Magnus Hägglund påpekat, att du tvingas se Knausgårds liv med dina ögon – utan att de 3 600 sidorna ger dig en chans ”att se ditt liv med hans ögon” – det vill säga att vi läsare ska inspireras att betrakta vår egen vardag med samma grad av uppmärksamhet som han ägnar sitt liv.

”Det gjelder å feste blikket”, skriver Knausgård (vilket, slår det mig, är vad min mentor i naturkunskap här på udden, Axel Kielland brukar säga). Det gäller att fästa blicken, fokusera på det du tittar på så att du fattar vad du ser.
”Likgiltighet, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet”, skriver Knaustgård. Han vill motverka ovanan, både sin egen och vår, att ta livet för givet. ”Syftet är att sakta ner upplevelsen av tidslighet, att utvidga ögonblicken och dröja kvar i deras kvaliteter”, som Hägglund formulerar det i sitt mastodontverk Vårt enda liv, sekulär tro och andlig frihet (Volante, 490 sidor).

Även Marcel Proust är långrandig (över 3 400 sidor i sju band!). I På spaning efter den tid som flytt ägnar han 30 sidor åt att beskriva hur han en kväll har svårt att somna men till slut somnar.
Dessutom är hans stil tålamodsprövande för rastlösa själar – den längsta meningen i Prousts roman börjar med orden ”En soffa som dykt upp ur drömmen mellan de nya, alldeles verkliga fåtöljerna, några små stolar klädda med rosafärgat siden…”.

Men det är bara introt – meningen fortsätter med ytterligare 380 (!) ord. Om sanningen ska fram består den av 21 bisatser, avdelade med 16 kommatecken, tre semikolon, två parenteser, minst två kolon och tre tankestreck.
Någonstans har jag läst att denna världslitteraturens längsta mening (som återfinns i Band 5) blir fyra meter lång på originalspråket, utsträckt på en tänkt linje i elva punkters Century Schoolbook Regular.
– Eller för att uttrycka det på lättläst svenska: Denna enda mening skulle kunna lindas 17 varv runt en flaska Mont Redon.

Vilket är intressantare än du kanske tror. Detta med tanke på att Knausgård inte gör någon hemlighet av att På spaning är hans stora inspirationskälla.
– Jag läste inte bara romanen, konstaterar Knausgård, ”utan närmast drack den”.

Nåja, det är en utvikning, om än en utvikning som illustrerar dagens ämne. Till saken hör att På spaning inte är en självbiografi utan en roman om en fiktiv person som heter Marcel. Han vill bli författare och efter 4 000 sidor kommer denna Marcel, med Marcel Prousts hjälp, fram till att han ska försöka skriva en roman som sitt liv.
– Vilket han faktiskt också bestämmer sig för att göra, men symtomatiskt nog först på den sista sidan i band 7.
Men poängen är densamma som hos Knausgård: Proust skrev sin roman i sängen under 14 år – men syftet är inte att vi läsare ska flytta in i författarens sovrum, utan att vi ska få upp ögonen för att verkligen uppleva detaljerna i det liv vi redan lever: ” …i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare”, skriver Proust. ”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.”

Du undrar vart jag vill komma? Som du förstått händer det inte så mycket här udden när hon är utflugen. Efter att ha tänt hennes odlingslampor och stängt av värmen i hennes växthus, ätit frukost som vi brukar äta frukost, vattnat alla hennes plantor, gett katterna mat och lästom gårdagens tidningar ­– kort sagt ”saktat ner upplevelsen av tidslighet” – så känner jag mig nu beredd att gå ut och titta på havet.

Eller ta lite på den där altandörren jag skulle vilja sätta på plats. Om trädgårdsmästarüberstormführer inte förbjudit mig att göra det innan hon kommer hem (hon tror jag massakrera hennes citronträd).
– Grip timmen, grip dagen!

PS: När allt kommer omkring av livet rättvis. Bjöd mig själv på blodpudding i kväll. Noterar att jag fick dela den favoriträtten digitalt med farmors egen lille favorit:

Torsdag: Celebrate your victories!

(Uppdaterad 21:50)

Han: Jag lärde mig mycket av Huvudägaren, entreprenören, vännen och livsnjutaren Jan Stenbeck. Av hans ”12 Corporate Rules” för Our Group har jag alltid hyllat regel nr 12:
– Celebrate your Victories!
Så även idag:

Visserligen valde hon att fira vår bröllopsdag med barnbarnen i Stockholm. Men nu hänger hennes present på plats:

Ett skåp för alla årens samlade nagellack. Tack för allt min fru, jag vaknar fortfarande förvånad!
Hälsar signaturen ”Hjärter Ess”.

PS: Och när musen är borta dansar katterna på bordet. Därför spelar vi nu på högsta volym den här låten.

Hon: Älskar skåpet, tack ❤️!

Onsdag: Dimman sänker sig över udden – igen

Han: Jorden är inte rund. Den är inte ens platt. Världen tar helt enkelt slut 40 meter ut från udden.
– Resten är dimma.
Ändå har Torsås kommun lagt ut ett förslag till Översiktsplan för hur människobyn ska expandera fram till 2040. Det är den fjärde (!) planen sedan i november som beskriver hur de som inte bor här tycker att vårt lilla hörn av verkligheten bör ”utvecklas” (se Karta, sid 49).

Aliens anfaller alltså igen. Och jag som hade tänkt ägna dagen åt att i lugn och ro sätta in en bred altandörr i hennes växthus. Detta för att hon ska kunna flytta ut sitt citronträd.
– Nu blev det bara en skiss.
Därför får du tänka själv och transplantera Kalle Bojfors gamla dörr (t.v) till växthuset där ramen nu står (t.h) i väntan på att jag ska få tid att infoga den i väggen.
Fattar du hur jag tänker?

Hon: Suck, jag ger snart upp! Orkar inte ens gå in på eländet. Inte idag. Varför glädjas åt alla fåglar som börjat göra iordning sina boplatser där det inom fyra år ska bli rekreationsområde (grilla och spela fotboll, inte fågelskådning då) och boplatser (50 hektar skog, typ) för tvåbenta.

Han, igen: Hon har fel! Det här är inte slutet, det är inte ens början till slutet.
– Vi ska slåss i Snåret på udden, vi ska slåss längs stenmuren i väster! Vi ska slåss för bommen i viken och
We will never surrender!

Tisdag: Ny vecka – nya vårtecken

Han: Påsken är över, vi har återuppstått med en välstädad sjöbod (tack Erik!). Noterar att även andra vårtecken hopar sig – särskilt om man får hjälp att upptäcka dem av ett proffs som Axel Kielland):
– Nej, det där är inga vanliga ankor, det är två skäggdoppingar (Podiceps cristatus) som dansar Pingvinsdansen.
Imponerande, om du tycker att din partner verkar härma dig – kolla in det här:

– Och se, där uppe kommer det tredje strecket med vitkindad gås.
Inte heller det var alltså våra vanligaste kanadagäss.Den vitkindade gåsen (Branta leucopsis) är en mycket vacker, kompaktare och ganska korthalsad gås med svart, vit och grå fjäderdräkt.
Och i nästa ögonblick riktas kikaren upp mot skyn:
– Havsörnen (Haliaeetus albicilla), den måste ha upptäckt något att äta där ute på Fimpan. Att den är minst fem år gammal ser du på de vita stjärtfjädrarna.

Så där fortsätter det. Alltså noterar jag att vi har haft (fågelskådarsvenska för ”Jag har råkat se”) ett par strandskator (Haematopus ostralegus) som inte riktigt bestämt sig för om du gillar varann eller inte. Två havstrutar (Larus marinus) har dessutom hittat tillbaka till udden efter en behaglig vinter i varmare trakter.
Svanarna (Cygnus olor) försvarar sina revir, ty kärleken är ganska ogin.

I går morse hörde vi gärdsmygen sjunga i snåret bakom sjöboden. Familjen Pilfink har flyttat in i holken i körsbärsträdet (som jag fått i födelsedagspresent av Axel K), en flock vigg (som jag trodde var storskrake) dimper ner utanför udden och där är ett gäng krickor som inte heller är storskrakar även om hanarna påminner om varandra på håll.
Storskraken har varit här under ett par veckor, liksom enstaka par av mellanskrakar – och Aksel hsr förstås även sett den mer sällsynta salskraken.
– Men det där tjatet känner till och med jag igen – fågelvärldens egen Lilly My är tillbaka och hon lika jobbigt ettrig i tonen som hon brukar vara.
– Älskar dig också, lilla fisktärna där!

Om det hänt något annat i världen idag så har jag missat det. Vi har varit i Ronneby och hälsat på hennes gamla faster Gun och Sten, 93. Dessutom har vi varit upp i Torsås och köpt en ny dörr till hennes växthus 2 av Kalle Bojfors (som för exakt tio år sedan byggde om vårt kök och badrum).

Hon: ja så ser den ut och ska ersätta två av fönstren på ”baksidan” av växthus 2. Då blir det enklare att flytta in och ut det stora citronträdet därinne. Förra sommaren fick det stå inne, och i år skulle det vara ännu svårare att få ut med alla citroner det har nu, om jag inte får en så stor altandörr att det bara gå att rulla ut.

Dessutom så skriker det efter en större kruka vilket är omöjligt att byta till inne i det proppfulla växthuset…

Påsken: Lång dags färd mot uppståndelse

Han: Hur beskriver man en påsk på udden? Eftersom nån sagt att en bild säger mer än ord så får det bli en massa bilder på mat …

… både hemma hos oss och hos Erik och Amanda hemma i Margaretas stuga. Sedan fick Erik för sig att vi skulle städa i min sjöbod …

… även om somliga hellre arbetade på sin solbränna …

… och om sanningen ska fram så hedrade även arbetsbina vilodagen mellan varven …

… och visst blev det tid över även för lite kattgodis …

… innan ungdomarna åkte hem till Stockholm med lite konst i bagageluckan och …

… och helgen rundades av med fint besök från Danmark.

Hon: ja det var så mysigt att ha barnen här, tack för att ni kom! Och att sedan avsluta helgen med ett glas rosé och snittar tillsammans med Bibi och Axel var perfekt. Men nu måste vi skärpa till oss med bloggandet, tanken är ju en liten uppdatering var dag utan semesteruppehåll…

Påskens sista dag var också den första riktiga vårdagen skulle jag säga. (Det har varit soligt de andra dagarna också men sjukt hård nordlig vind.) Så nu var det hög tid att ta tag i tången som blåst in i viken för snart börjar ju badsäsongen.

Jajamän, så här mycket fin blåstång (växtnäring) fanns i viken. En dryg timmes hårt styrketräningspass fick jag på köpet dessutom.

Just det, vi hann med en liten loppisrunda i förmiddags också. Köpte tre stora cyklar till torpet, en har vi redan däruppe, och så en liten barncykel till barnbarnen.