Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: Höststädningen fortsätter … och nu hissar vi blågult igen

Hon: så himla mycket att fixa ute nu, det mesta döööödstråkigt. Men klippa buskar och häckar tycker jag är ganska kul. Och ännu roligare när man helt plötsligt ser saker över dem…

Annars har jag mest hållit på och rensat ut i växthusen. Inte kul! Otroligt mycket mögel i år. Förmodligen eftersom jag snålat på elen och inte haft på värmefläkten alls. Behövs ju inte för kylan, det är varmt, men fukten!!

Skördade också en rotselleri, de börjar få lite form och storlek nu, men så mycket större blir de nog inte. Morötter drog jag också upp några, mest pyttesmå, borde gallrat bättre och satt fröna tidigare. Nästa år, då…

På förmiddagen regnade det, då bakade jag några knäckebröd åt honom, vet inte precis om han var värd det… inte just då i alla fall. Nu ser han lite gladare ut, serverade honom just en bubbeldrink.

Han: I längden gick det inte. Argumenteringen var för skruvad. De nationalistiska krafterna på udden köpte helt enkelt inte pratet om den slitna vimpeln var en konstinstallation till stöd för Ukraina.
Det blev till att åka till affärn och köpa en ny vimpel.
– Hur lång är flaggstången?
– Förlåt?
– Vimpeln ska vara en tredjedel av stången.
– Jaha, vilket universitet gick du på, säger jag imponerad.
– Livets hårda skola.

Jag slås ofta att människor vet så mycket mer än jag om saker jag tror att jag vet något om. Det gäller särskilt på landet. Enligt Riksarkivet ska den svenska vimpelns längd vara en tredjedel av flaggstångens höjd.
– Behöver jag säga att min slitna vimpel inte höll måttet?

”Vimpeln är avsedd att pryda flaggstången då flaggning inte sker och får vara hissad dygnet runt,” skrivit Riksarkivet och på den punkten har jag varit en rättskaffens medborgare.
– Jag har flaggat varje dag sen jag flyttade ner med katterna. Eftersom det alltid blåser på udden har jag därför förbrukat sex vimplar på fyra år.

Däremot levde jag länge i den uppochnervända världen. Vimpeln är blå och gul – men vet du vilket fält som ska vara neråt?
Det var Målar-Johan som i förbigående påpekade att jag vänt världen upp och ner.
– Tänk att himlen är blå, sädesfälten gula.
På en punkt råder ingen tvekan. På allmänna flaggdagar bör vimpeln undvikas, då hissas den svenska flaggan. Och på denna punkt är vi nationalkonservativa:
– På udden accepteras inget postmodernt mellanting, här gäller Riksarkivets regel till hundra procent: ”En så kallad korsvimpel är inte godkänd och är även historiskt felaktig – avstå från användning.”

– Ner med korsvimplarna alltså!
Torsås kommun är en av de kommuner där de nationalkonservativa krafterna gick fram mest i landet. Ironiskt nog säljs nästan bara de historielöst nysvenska korsvimplarna här i trakten.
– Är det så att det svenskheten oftast reduceras till något som fladdrar i blåsten?

Tisdag: Gärna en kanon – men vi behöver ingen stalinorgel

(Uppdaterad 18:17)

Han: Först avslöjande bilder från ett arbetsläger. Hon var inte riktigt lika nöjd som jag över hur grabbarna sopat igen spåren efter nedgrävningen av fiber. Och jag klagar inte. Hon är vacker när hon är arg:

Nu till någonting helt annat: Första gången jag läste om kravet framföras trodde jag att det var en del i det politiska spegelkriget. På senare år har trumpistiska ideér ekat även här och kravet på kanoner i skolorna lät som en sån idé.
Innan jag hann tycka i frågan insåg jag att när betoningen flyttas i tangentbordets riktning blev krav på en kanon mindre våldsamt om än lika laddat.

Till en början var kulturredaktörerna reflexmässigt emot, eftersom förslaget kom från ett parti som kulturredaktörerna reflexmässigt är emot.
Sedan dess har stormen mojnat. Allt fler kulturredaktörer gillar tanken på en kanon eftersom de insett att finkulturella länder som Frankrike och Storbritannien har kanons. Det har visat sig att Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst.
– Åtminstone ungarna i skolan.
Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor? Kanske en för skolan och en annan för människor som vill bli svenska medborgare? Och om vi hyvlar osten från ett annat håll:
– Borde det finnas en kanon för alla gammelsvenskar som aldrig läst en bok sen de fick Kalle Anka & Co i julklapp år 1972?

För handen på hjärtat: Om det finns ett problem så är det inte att vi medborgare behöver hjälp vilka böcker vi bör läsa först, utan att det är så många av oss som aldrig läser en enda bok!

Vi befinner oss på ett sluttande plan: Mellan år 2007 och 2017 har andelen elever som läser fem sidor eller mer av sammanhängande text på papper eller skärm under en skoldag minskat från 44 till 8 procent i årskurs 6, och från 31 till 6 procent i årskurs 9.
Dessutom har andelen elever som inte läser en hel sida skönlitteratur under en vanlig skoldag ökat drastiskt; från 44 till 81 procent i årskurs 6 och från 62 till 87 procent i årskurs 9. Det visar en ny rapport skriven av Mats Tegmark, Monika Vinterek och Tarja Alatalo som forskar i pedagogiskt arbete.I Sverige växer andelen 15-åringar som ­aldrig läser av lust näst mest i hela OECD, enligt en ny sammanställning och min slutsats är därför:
– Politikerna älskar stora reformer, men i stället för att fundera över hur vi ska bygga en stalinorgel med 16 kanonrör bör staten fokusera på hur vi ska få ungarna att läsa en enda bok av lust.

Det har funkat för tidigare generationer: Tolkien och Harry Potter. För egen del bidrog Bengt Anderbergs antologi med kända författare Kärlek 1 – 6 absolut till läsglädjen i den ålder när läsintresset formas. Jag saknar även Ulf Lundells Jack i diskussionen om i vilken en svensk kanon bör riktas. Jag tror många problemgrabbar i förorterna skulle känna sig. Framför allt skulle de kanske inse att man behöver inte bli kriminell bara för att man är arbetslös och rökt på.

För egen del läser jag just nu Henrik Tikkanen. Vem? ”Det har sagts att det inte finns någon i Sverige som skriver som Tikkanen och banne mig om det inte är sant. För också cynismen, poserna och den ibland alltför briljante elakheten täcker ett levande inre där människor plågas, lider och skriker efter värme och kommunikation”, skrev den inte helt obekante författaren PO Enqqvist om en nu bortglömd friskytt.

Kanske har du som läser böcker läst Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga? Makens Mariegatan 26 Kronohagen är århundradets kärlekssaga.

Hon: ja ilska är bra, och hårt arbete ersätter både yogan och långpromenader…

8713 steg har jag alltså gått medan jag rättade till och jämnade ut det tjocka lager av (tung…) sand de stjälpt ut. Då är inte stegen innan eller efter arbetspasset med. Dagen började dessutom med en cykeltur för att hämta tidningen, om man går är den sträckan 2000 steg. Det var för övrigt då jag förstod att jag måste göra något åt de tjocka lager grus som låg liksom i högar här och var. Jag slirade och det var sjukt tungt att cykla. Fick stå upp! Nu är jag helt slut. Drygt fyra timmars gympass utan paus!

Ps. Jag var alltså inte arg på gruset eller vägarbetarna, ilskan bara gav styrkan och orken 😉

Måndag: elva timmars sömn behövdes…

Hon: efter en hel natts sömn (egentligen en och en halv natts…) så är jag tillbaka både mentalt och fysiskt på udden.

Tisdag (kväll):

Varit i Stockholm hela fem dagar och fem nätter för att träffa både stora och små älsklingar.

Onsdag:

Torsdag:

Fredag:

Lördag:

Regnigt, vi bestämmer oss för familjehäng och lek inomhus i Ruddammen. De små kusinerna föll pladask för varandra:

Lördag kväll tillbringade jag ensam med min dotter Meli och son Adam. Lyx!!!

Hann även med två middagar på krogen med goda vänner. Vänner är också viktigt att hinna med. Bättring på det framöver, lovar!

Söndag (hemresa):

Han: 1842 dömdes den amerikanske upptäckresande Charles Wilkes för ”omoralisk kartografi” – han hittade på en ö i havet som inte fanns.
– Visst är det underbar idé?

En massa möjligheter öppnar sig. Kan man hitta på en ö bör man t ex kunna bestämma vilka som bor där (bara snälla och glada människor!), vilka lagar och regler som gäller och inte minst att ö-rådet redan denna helg infört en reform där alla som spelar på travet får 7 rätt – ungefär som att alla hushåll i Sveriges elområde 3 och 4 får elbidrag även om man haft ett fast pris under 0,75 kr/kWh.
– Bara för att man inte är en Dubbelvinnare ska man väl inte missgynnas?

Bara 32 kronor? Varför hade jag inte alla hästar hemma??

Lördag: Problemet är inte havets uppkastningar

Han: Gårdagens hårda väder blåste upp massor av tång på uddens stränder. När hon kommer hem i morgon kommer hon att ge sig på sitt Sisyfos-uppdrag igen, att rensa viken.
Inte för att hon ser det som ett straff. Snarare som ett nedärvt kvinnogöra, Anna-Britta var likadan. Men som den urbana kvinna hon är, betraktar hon arbetet även som ett gratis gympass (av samma skäl bär hon kassarna från Tempo med krokig arm).
– Men störd kommer hon att bli.
Hon vill inte se havets uppkastningar på sin strand.
Problemet är det som inte syns.  

Kristendomen 1.0 var en ökenreligion. I Edens lustgård fanns därför inget hav, inte heller några stränder. När Gud blev förbannad på sin egen avbild lät han havet, Syndafloden, utplåna mänskligheten (utom Noak, ty detta är den första av alla läskiga historier där vi lär oss att göra skillnad på folk och folk, ”vi” och ”dom andra”).
Så blev havet en sopstation och stranden en demarkationslinje mellan liv och död där fruktansvärda monster som Karybdis, virvelströmmen, spydde upp de offer hon och Skylla slagit ihjäl mot klipporna.
Till religionens vidskepelser adderades under århundraden nya pålagringar. Grekiska vetenskapsmän som Seneca och Plinius d.ä. menade att havet renade sig från mänskligt avfall genom att under stormar lämpa av en massa skit på stränderna.
– Det var därför, trodde man, som många stränder särskilt runt Medelhavet, utstötte en sådan stank, skriver Per Högselius i Döden på stranden (Ellerströms).
Det var havets fel att stranden blev dödens och ”förruttnelsens ohälsosamma rum”.

Idag vet vi att det är tvärtom. Det börjar inte i havet, det slutar där. Havet är mänsklighetens allomfattande slutförvaring:
– Allt vi lämnar efter oss i på land lakas ut efter en viss tid och rinner ut i Östersjön. Det har det gjort under väldigt lång tid. Så länge vi har existerat.
Säger marinekologen Helena Höglandet på Stockholms universitet i Havet, fyra lyriska essäer (Albert Bonniers förlag). Allt hamnar i havet till slut. Havet tar emot allt. Inte minst via de floder och älvar och diken som rinner ut i Östersjön.
Vi är nittio (90!) miljoner människor som bor i Östersjöns avrinningsområde och som låter en massa saker rinna ut i havet via älvar, bäckar och väldränerade diken.
– Och det är inte kattpiss, som min morfar sa när han ville att vi ungar skulle fatta att vi borde bli imponerade.

Växtnäringen som rinner ut i Östersjön innehåller nästan en miljon ton kväve och cirka 30 000 ton fosfor per år, skriver Världsnaturfonden. Det är mer än dubbelt så mycket utsläpp som för 100 år sedan.
Trots att växtnäringsläckaget har minskat (och faktiskt nu är nere på samma nivå som på 1950-talet!) är de fortfarande alldeles för mycket för vad havet klarar av att svälja.

Vi pratar om det efter Kustmiljögruppens årsmöte, Berndt och jag. Berndt är sammankallade i vår Bryggkommitté och han ser det varje dag från sitt hus inåt viken, Skeppeviken, som den heter på gamla kartor.
När hon – nu mor- och farmor – var barn var viken en enda lång sandstrand. Nu växer den igen på grund av den gödning som dygnet runt rinner ut via välskötta diken.
Lantbruken står för den största delen av växtnäringstillförseln, men även transporter, utsläpp från reningsverk och enskilda avlopp samt industrin är medskyldiga.
Och listan på medskyldiga är lång.
– Tvättar jag bilen på udden eller pinkar i havet gör mig till en, visserligen liten, men tanklös medlöpare. (Det är i förlängningen av den korta tanken som somliga säger att det inte spelar nån roll vad Sverige gör i klimatfrågan. Det finns alltid större bovar. Visst, men det finns 60 länder som är mindre än Sverige också, varav en del håller på att sjunka i havet).
Utsläppen från land har minskat på senare år, men måste sjunka ytterligare för att stoppa algblomningar, syrebrist och bottendöd.

Och det finns saker vi kan göra. På väg hem från Kustmiljögruppens möte diskuterar vi det.
– Kanske har vi till och med en plan, som Charles-Ingvar Jönsson brukar säga när det ser som mest illa ut.
Nu ska jag gå ut och köra grepen i tången, mest för att vara snäll mot henne.

PS: En glad nyhet. I Stockholm limmar klimataktivister från nåt som heter ”återställ våtmarkerna” fast sig vid infarterna för att protestera mot att ingenting händer. De borde få lyssna på Pernilla Landin, Miljöinspektör och vattenprojektansvarig på Torsås kommun.
Det har jag gjort. Därför vet jag att det visst händer saker när det gäller återskapandet av våtmarker (även om är för lite). Pernilla är en solitär motståndsrörelse som verkar i skogarna här omkring. Ibland, som idag, kan vi andra läsa om hennes framryckning i tidningen.

Fredag: Fler borde säga som det är: Jag ljög

Han: Under valrörelsen lovade jag att om hon röstade på mig skulle det aldrig blåsa på udden och solen skulle skina dygnet runt så att hon kunde odla sina tomater året runt. En månad efter valet visar det sig att det inte blev så. Idag blåser det 11 sekundmeter i byarna och solen går ner 16:08.
Jag märker att hon tycker att jag har svikit mitt vallöfte.
Det tycker jag känns fel, kritiken alltså.
– Jag menar, ibland spökar verkligheten. Funkar det inte så funkar det inte. Självklart beklagar jag det. Hade det gått hade jag gjort det – men det visar sig att det inte går.

I valrörelsen lovade Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt en ”historisk satsning” på sänkta bensin- och dieselpriser.
Dieseln skulle sänkas på upp till 10 kronor litern för diesel, bensinen skulle ner 5–6 kronor vilket skulle ”göra en omedelbar skillnad i människors vardag”.
– Även M och KD lovade sänkningar om de fick våra röster. 

Enligt regeringens och SD:s budget blir vår sänkning vid pump 40 öre för dieseloch 14 öre för bensin. Och SD:s ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt tycker också att det känns fel, alltså kritiken om löftesbrott.
– I den bästa av världar så hade vi gjort mycket, mycket mer när det kommer till bränsleskatten, men det går inte, säger han till Dagens Nyheter.

Enligt ordboken är definitionen av valfläsk ett ”så frestande vallöfte (med främsta avsikt att locka väljare) att det riskerar att inte infrias”. Ovan har jag lånat alla bortförklaringar av Sjöstedt. Hade jag verkligen kommit med ett så verklighetsfrämmande vallöfte hade jag denna blåsiga dag sagt som det är:
– Förlåt, jag ljög för att du skulle tycka att jag är mycket bättre än de andra.

Och plötsligt är det fredagkväll på udden. Vare sig det behövs eller inte så har jag duschat efter en vecka i storstövlarna – apropå att glida på sanningen hör jag på P1Språket att fint folk säger ”stövelchampagne” när de menar tåbira. Vilket osökt påminner mig att det är dags att beställa fönsterbord för en man och två katter.
– Champagnen får vänta tills matte kommer hem. Men vad säger ni, ska vi börja helgen med ett kallt glas Pinot Gris från Bestheim och lite grönkålschips från hennes höstträdgård (recept: 3 friska bla, olja, vitlök, chili förstås; 50° i ugnen).

Ännu en sanning på glid: Husse hann knappt avsluta den sista noteringen, plocka fram kattgodis och hämta en flaska ur vinkylen förrän jag hörde en röst inombords. Vår långa tradition med eftermiddagsdrink på udden infördes av Margareta, frid över hennes minne.
Självklart var det bara att sätta på sig storstövlarna igen. Passera Jacky på Tempo i Gökalund, inhandla två ljus och åka upp till kyrkogården i Torsås. Det är trots allt Allahelgonaafton.
– Skål på er kära vänner!

Torsdag: Skit flyter!

Han: När Tage Erlander dog efter tjugo är som statsminister (1946–1969) lämnade hans änka Aina tillbaka makens blyertspennor eftersom det stod ”Tillhör Statsverket” på pennorna.
Behöver det sägas att enligt reglerna hade Erlander rätt att ta med sig blyertspennor hem, eftersom gränsen mellan privat ledighet och offentlig yrkesverksamhet var vag på gränsen till obefintlig för en person i Erlanders position. 
Men för Aina handlade det inte om ”reglerna” utom om moral.

Osökt dyker den gamla tidsbilden upp i minnet när jag ser Uppdrag Gransknings Maktens bostäder.
–Jag förstår att SVT inte vågade sända programmet före valet, då hade valdeltagandet sjunkit ännu mer. Pinsamt är bara förordet. Och mest pinsamt är att de utpekade politikerna alla hänvisar till ”reglerna” för att skyla över sitt giriga, snikna, falska, oetiska och förtroendeeroderande uppträdande.

Särskilt illaluktande är andedräkten på den som tjatar om alla som kommer till vårt land för att utnyttja våra generösa bidragssystem (även det enligt reglerna).
Jag tar det personligt:
– Skit flyter! Måtte ni drunkna i politikerförakt.
Och nu ska Tomat-Hasse och jag åka upp till Torsås och äta lunch på Till Tåbbe & Fred (de heter så).
Båda är vi gräsänklingar och det är hans tur att bjuda, säger Hasse.
– Somliga regler behöver inte stå i lagboken för att gälla.

Kan du inte se programmet kan du läsa om skiten här och här. Nu har jag lyssnat på radioföljetången. Lennart Jähkel läser Här har du ditt liv av Eyvind Johnson.
Även det handlar om moral.

PS: Ord är intressanta. Enligt ordböckerna är ”gräsänkling” en man vars partner är bortrest, ”vilket ger gräsänklingen vissa nyvunna friheter”.
”Gräsänka” däremot är en kvinna vars make/maka är bortrest. ”Ordet är känt redan på 1700-talet, och kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder förförd och övergiven flicka”.
– Som sagt, det är skillnad på folk och folks moral.

Onsdag: Varför gör de reklam för Heinz tomatsoppa?

Han: Säga vad man vill om klimataktivister, men de har verkligen fått oss att fundera över hur vi bäst bevarar gamla tavlor i den offentliga miljön.
För egen del har jag börjat använda hårdvax (matt) istället för tavelfernissa. Av det franska ordet för fernissa, vernis, har vi i svenskan även fått begreppet vernissage.
– Vilket jag alltså inte ska ha eftersom jag bara avslutat ett beställningsverk. Ett porträtt eller snarare ett grupporträtt jag kämpat hårt med eftersom jag fick för mig att stjäla scenografin från da Vincis Nattvarden med drag av Elisabeth Ohlsons hbtqrstu-version, men som jag tyvärr inte kan visa, min metaversion alltså, eftersom duken överlämnas till kund först i morgon.

Men det är inte det jag ville säga. Hela den här bloggen handlar på förekommen anledning om hur man flyttar betraktarens fokus från huvudsak till bisak genom att verkligen anstränga sig.
– Som aktivisternas attacker på kända konstverk.
Snacka om att göra klimatkampen den björntjänst den inte behöver.Inte minst valet av tomatsoppa får mig att tänka på fel sak:
– Varför valde aktivisterna Heinz? Varför inte Campbell´s?

Har de ingen känsla för feeling? Vem minns inte när Warhols Campbell’s Soup Cans ställdes ut på Moderna museet. Det var under Pontus Ponténs tid om jag inte minns fel, som för övrigt var den som la de bevingade orden ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes” i Warhols mun.
– Pontén alltså.
Men det var inte heller det jag ville säga och där ser du hur lätt det är att bli distraherad av fel sak.
Vad jag ville berätta är att idag har ägnat hela dan åt att titta på när grabbarna gräver ner de sista hundra metrarna med fiber till oss på udden.
– Det är en konst av högsta kvalitet. Även om ingen skulle komma på tanken på att hälla ut tomatsoppa i diket.
Och även om nån gör det skulle inga journalister göra krigsrubriker på det.
Inte ens i den här lygt flygande skandalbloggen.

Tisdag: För 55 miljarder kan många bygga egna kraftverk på sina tak

Jippi! Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen! Eller åtminstone regeringens omtalade elprisstödet. Men det är pengar i sjön. Hade varit bättre om man investerat 55 miljarder för att stimulera folk att skaffa solpaneler.

PS: I flera dagar har jag pillat på en kommentar om regeringens elprisstöd. Efter att ha intagit alla ståndpunkter om detta det sista av alla valfläsk som alla älskar att hata: Oppositionen (”för sent”), norrlänningarna (”varför får inte vi nåt?”) och nationalekonomerna (”för mycket”).
– För egen del har jag bara en sak att säga.

Detta: Om jag räknat rätt får vi här på udden 11 000 kronor i återbäring. Tack vare att vi i våras installerade solpaneler har vi sparat så mycket mer. Bara under juni och juli sålt 3 219 + 4 617 kWh.
– Det betyder att vi bara under dessa två månader gett oss själva ett bidrag på drygt 14 000 kronor för el vi sålt till Eon.
Mer än politikernas elva tusen plåster på den oreda i energipolitiken man själva skapat.
– Och i september sålde vi ytterligare 1 330 kwh av vårt överskott till er andra gnällmånsar.
Annars hade ni fått ett ännu högre elpris.

Visst. Investeringen hade kostat oss knappt 150 000 kronor, men om inte Putin sänker oss i en evig solförmörkelse kommer den investeringen att producera el i 15 år. För 55 miljarder skulle många hushåll kunna bygga egna kraftverk på sina egna tak.
– Fundera på hur länge regeringens valfläsk kommer att räcka.

Alltså, mest retar jag mig på norrlänningarna som gnäller över att de inte får några bidrag – detta eftersom de i princip inte haft några prisökningar.
Visst, när det är kallt går det åt mer el för att värma upp kåken där uppe. Men det har alla hushåll i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och ett antal köldhål i Västernorrland, Gävleborgs län, Värmland och i Dalarna sedan många år får redan idag kompensation för.
Detta i form av sänkt energiskatt. Denna reducerade Norrlandsskatt uppgår 2022 till till 33 öre per kWh inkl moms. 
Förutom betydligt högre elpris betalar alla vi andra 45 öre per kWh i skatt.
– Det visste du kanske inte?
Tänkte väl det.
(Det här sista skriver jag mest för att reta mina svågrar där uppe)

Läget i övrigt: Hennes tur att resa till Stockholm. Men ormen är kvar, den är grön och mycket längre än Sir Vääs. Mer om det i morgon.

Måndag: Om vikten av gå ut med soporna

Han: Jag har en kompis som heter CA Carlson. Han är bokstavligt min äldsta kompis: 92 år. CA lärde mig tidigt en bärande livsprincip.
– Som pensionär ska du bara göra en sak per dag. Resten av dagen ska du bara njuta av livet. Och fundera på vad du ska göra i morgon.
När jag ringer honom ställer jag därför alltid samma fråga:
– Har du gått ut med soparna idag eller har du tid att prata?

De senaste dagarna har jag inte ens gått ut med soparna. Har känt mig håglös och bakom varje melankolisk man står en kvinna med en bekymrad rynka mellan de gröna ögonen.
Jag har inte ens fått ihop mitt bidrag till denna dagliga blogg.
– Är det inte du som brukar säga att Ponnyexpressen alltid ska fram?
– Jo, gnäller jag.
Men det vill sig inte. Det känns som jag skriver i vatten.

Nu har jag i alla fall skrivit det. Även om det hade varit bättre att gå ut med soporna.

Hon: men det blev väl inte så tokigt även om det satt långt inne ;).

Blev lite stressigt på udden efter samtal från dottern som vill jag kommer upp tidigare än bestämt och tar mitt ansvar som mormor och tar hand om sjuk liten Alice.

Bara att boka om tågbiljetten och sätta full fart med att göra iordning chilikryddorna som ska med upp…

Och så ut med lilla citronträdet, det behöver också luftas och få lite Neemolja på bladen.

Söndag: så här dagen efter…

Hon: ont ska med ont förgås, eller vad man nu säger. Mmm… lite sliten idag efter en väldigt rolig kväll tillsammans med gamla och nya goda vänner.

Alltså tog jag tag i surdegen växthus 2 som är full av löss och mögel. För att få ut citronträdet var jag tvungen att ta ut nästan alla chiliplantor, vilka i och för sig också behövde komma ut. Skördade massor av chilis och de som fortfarande hade gröna frukter fick ändå flytta ut.

Men det känns framförallt bra att ha tvättat varenda blad på citronträdet plus sprayat dem med neemolja. Nu får det stå ute och lufta sig i det fina vädret till imorgon.

Och så tillbaka till gårdagskvällen. Äntligen fick vi till det med kompisarna i Södra Kärr. Vi har hållit på och ändra datum och bokat om från alla håll och kanter länge nu. Men kvällen var väl värd att vänta på…

Och så avslutar vi kvällen med hattparad och sista dansen…

Samt ett asgarv ;). Tack vänner!