Författare: kerstinochpeppe

Söndag: ”En oro över att vi håller på att förlora något ur sikte”

Han: Söndag, snö. Läser således om Mats Ekdals essäbok Snöns historia (Carlssons). Jag skrev om den redan i april 2020.

Mats, som spelat en central roll i min egen karriär som journalist och redaktör förr-i-tiden-tiden, fick lysande recensioner: Snöns historia är inte bara intressant kulturhistoria utan även ett viktigt inlägg i den pågående debatten om vårt klimat och planetens framtid, skrev Magnus Halldin i Svenska dagbladet. Bakom Ekdahls ambitiöst upplagda böcker anar jag en oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

Just nu känns den slutsatsen dubbelt oroande. Den kommun vi tillhör har lagt fram ett förslag till ny detaljplan som rubbar alla våra cirklar här på udden.
Efter över sjuttio år som ett naturnära stugområde vill man exploatera närliggande område så att vi hamnar i utkanten av ett stadsdelsområde med 100 – 200 villor och flerfamiljshus.

Kul(or) för markägare, exploatörer och tilltänkta utsocknes invandrare i vårt lilla hörn av verkligheten. Men knappast för oss som flyttade hit för havet, stillheten (även när det blåser), fågellivet och promenader i de nästan 10 hektar skog och åkermark man vill skövla för ge plats för ”utvecklingen”.
Kanske målar jag fan på väggen, men snön kan inte dölja att vi idag känner en påtaglig oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

PS: Minnesvärt i övrigt: Idag har vi återbesök av hägern och mött ett par sidensvansar.

Hon: ja det känns verkligen inte kul! Och vad händer med alla våra vilda djur och fåglar. Flyttar de någon annan stans… då flyttar vi nog efter.

Fast var hittar man något liknande…

Lördag: Och plötsligt är det vinter – och chilin är bärgad

Han: 10 november konstaterade hon att det rådde meteorologisk sommar på udden. Detta eftersom vi under fem dagar hade dagstemperaturen varit +10°. Men den sommarförälskelsen blev kort. I natt kom vintern. Vackert, åtminstone inifrån stugan.
Det är väl ungefär vad som hänt här idag.

Hon: och tredubblad elförbrukning… fast den beror nog också till stor del av den hårda pålandsvinden. Var också tvungen sätta på fläkten i ena växthuset. Chilin som finns kvar i de andra växthusen får gå till de sälla jaktmarkerna, men träden och pelargonerna vill jag ju ska trivas. Räcker med ett par plusgrader för dem.

Sista malningen av ”Kerstins ganska heta chiliblandning” är gjord. 18 stora och tre små burkar blev det. Nu full fart med chili(fisk)blandningen. Några burkar Espelettekrydda är också kvar att mala. Sen blir det nyplantering. En del chilifröer ska i jorden inom kort.

Han: Grattis min vän! Nu sänker sig mörkret över havet och vi tänder oss en brasa. Mellström ringer från Oskarshamn, där är det 35 cm snö och Trafikverket varnar för att det kommer mer. Tur att vi inte ska nånstans. Är det inte så man säger – ”Den som är lycklig hemma bör stanna hemma”. Typ, som de här.

Fredag: Fy tusan vilket väder … men även en glad liten nyhet

Hon: drygt två plusgrader, snöblandat regn, och rak ostlig vind! Fy böveln vilket skitväder!!!

Och jag som inte fått vitlöken i marken än. Panik!!! Bara att på med regnkläder och ut i ovädret och få ner dem i backen. De som får plats i det enda landet jag gjort iordning för vitlök än så länge vill säga. (Förfrös nästan fingrarna…).

Har inte kunnat bestämma mig för var jag ska sätta resten. Antar att det inte blir så hård tjäle i marken nu att jag inte får ner dem alls, men tänk om vintern faktiskt kommer redan nu, och blir kvar… Förhoppningsvis får jag då upp ett fyrtiotal i alla fall! Pust!

Årets julklapp är ju passande nog hemstickat, och det finns inget jag blir gladare för att få. Gårdagens raggsockor är sådana gåvor, och idag fick jag två till av Margaretas underbara koftor! Tack Bibi och Bobo för att ni tänkte på mig. Jag har redan satt på mig den röda. Värmer så gott i ovädret.

Han: Hon har rätt, skitväder. Men det finns små glada nyheter. Härom dagen såg jag män med kikare lite här och var kring infarten från E22:an. Jag fattade att det handlade om fågelskådare men jag såg inga fåglar.
Nu vet jag tack vare Axel, min mentor när det gäller naturkunskap.
Han berättade att den sällsynta sibiriska bynkefugl setts i korsningen, alltså ett exemplar av en skitliten fågel som på ren latin heter Saxicola maurus eller på fågelsvenska Vitgumpad buskskvätta.

Jag erkänner att vi aldrig hälsat, men nu vet jag att den häckar i de temperade Asien, ”från ungefär latitud 71°N i Sibirien och söderut till Himalaya och sydvästra Kina, och västerut till östra Turkiet och Kaspiska havet, men som även häckar i allra nordöstligaste delarna av Europa, främst i Ryssland med tillfälligtvis så långt västerut som Finland” men som alltså nu visar upp sig i vår korsning på väg söderut.
Jag vet inte om de bryr sig, våra politiker som samlats på klimatmötet COP27 i Sharm el-Sheikh. Men i det lilla i det stora är det den här typen av ovanliga besök som gör att vi vill att ni fattar kloka beslut om klotets framtid.

Torsdag: Idag tar vi kompledigt

Han: Som vanligt är det i de små formaten jag speglar mig i. Efter ett dygn i huvudstaden känner jag som vanligt igen mig i Hälge. Denna gång veckan efter älgjakten:

Inte så att det var en trist jakttur. Inte en minut! Ibland räcker det att boka ett bord med utsikt över Stureplan: Förutom frukost ensam bland vänner på favoritkrogen; lunch med ett nyförlovat par med husplaner (Sippmikk!); stockholmsnabbt puss-på-kinden-möte med utväxling av målarduk och därefter middag med kär väninna på fransk visit vid samma bord.

En trevlig marinad avbruten endast av en rask promenad till och från Moderna museet på Skeppsholmen. En stilla och trevlig tidsresa tillbaka till den konstens framtid som Hilma af Klint upptäckte långt innan Picasso och Braque gjorde världen kubistisk – dessutom i ett avspänt sällskap med tre generationer Corsello.  

Ingenting av detta fanns i min kalender tolv timmar tidigare. Tillbaka till jakttornet på en sen middag dök dessutom en sextontaggare upp vid vårt bord. Detta i form av en väl bibehållen HHA, mångårig boss och vän i den division av Jan Stenbecks legendariska mongolhär som förr-i-tiden-tiden kallades OurGroup.
– Mycket trevligt återförening!

Och senare, sent men inte för sent, lagom fluffigt grädde på moset: Att få somna in i soffan hos yngsta sonen som äntligen blivit stor nog att ta hand om en trött far på jakt efter … ?
Ja, oklart vad. Men idag kräver jag som Hälge:
– Kompledigt!

Hemkomst.

Hon: känner att jag också behöver kompledigt efter flera sömnlösa nätter på grund av kommunens (föreslagna) nya detaljplan för Skeppevik. Istället för skogen vi har som ”backdrop” idag kommer vi se treplans familjehus, 11 meter höga!! Återkommer säkert mer i detta ämne framöver, men nu till dagens förströelse istället för de sysslor jag borde ägnat mig åt men inte orkat:

Alltså, snacka om att jag inte tappat min trendkänslighet trots flytt från storstan ;).

Dagens morgon–outfit:

När jag cyklade och hämtade morgontidningarna imorse. Pyjamas nerstoppade i sockorna!

Dagens besök–i–byn–outfit:

När jag åkte upp till byn idag för att gå på ICA, systembolaget och kommunkontoret (mmm, gällande nya deljplanen…). Med jeansen nedstoppade i sockorna, förstås!

Tisdag: en dag framför diskbänken…

Hon: två och en halv timme tog det att skala bort zesten från de små orangea citronerna. Och när det väl var gjort hade det börjat dugga och blåsa hårt ute. Bara att ge upp och inse att det blir en dag inomhus!

Och så på med en hela kronvodka. Nu ska det hela stå i en månad, mörkt och svalt, typ i en garderob. Sedan tar man bort skalen och i med sockerlagen. En månads väntan till. Avsmakning i mitten av januari alltså.

Fick bli ett 20 minuters yogapass efter allt citronskalande framför diskbänken för att orka med ytterligare några timmar stående på samma ställe för att mala kryddor…

Och så avslutar vi innedagen med en mörk ”experimentlimpa”. Den blir det avsmakning av redan i morgon bitti. Och den ser faktiskt ganska god ut, utanpå i alla fall…

Måndag: Tillvaratagande

Hon: idag skördade jag nästan alla citronerna på mitt Limone Rosso-träd. Sorgligt, men det var hög tid om de inte ska torka ihop.

Frågan är om jag ska testa att göra Limocello, trots att det blir pilligt att skala bort zesten eftersom de är mycket mindre än en vanlig citron.

Och smakar de tillräckligt mycket… de är inte lika sura som en vanlig citron, men doften på skalet är magiskt! Men vad gör jag med resten, saft kanske.

Skalperade också de sista basilikakrukorna som började se hängiga ut. Inte så konstigt, de har levererat sedan i försomrars. Och en ganska rejäl burk blev det:

Funderar också lite över oliverna som börjat mogna, det är i och för sig inte så många som är tillräckligt stora att göra något av, men det vore allt lite roligt att se om jag lyckas lägga in dem så de blir ätbara. Hur man nu gör. Får googla!

Trädet är i alla fall bra stort, växer som sjutton. Undrar om jag vågar plantera ut det till våren… mandelträden klarar sig ju bra. Om inte måste det definitivt få en större kruka.

Han: Jag tröttnar aldrig att läsa om hur hennes dag varit. ”Tillvaratagande” är också en rubrik som passar in på mitt bidrag till dagens blogg. Än en gång skapar en spionaffär stora rubriker i Sverige. Sveriges möjligen grövsta fall av spioneri någonsin ledde i veckan till åtal.

Säkerhetspolisen misstänkte i åratal att det fanns en mullvad i säkerhets- och underrättelsetjänsterna – men man lyckades inte få stopp på spioneriet. Först efter 4 år och 8 månader hade man tillräckligt på fötterna för ett gripande och den 20 september 2021 slog Säpo till mot Peyman Kia i en gryningsräd. Av förundersökningen framgår att han har läst mängder av känsliga underrättelserapporter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten som han saknade behörighet för under åren då han jobbade på de två myndigheterna.

Det har hänt tidigare och nu händer det alltså igen. En som inte är förvånad, om än bedrövad, är Bengt Nylander. I en blogg den 22 januari 2022 berättade jag om min gamle kompis från förr-i-tiden-tiden.
På ett plan är det en banal historia. Efter ett långt arbetsliv i en och samma firma har en man gått i pension. Vad ska han göra nu?
Framför allt: Vad har han egentligen uträttat?
Han har sällan pratat om sitt jobb med andra än sina arbetskamrater (och en och annan redaktör).
Inte ens med sin fru, kanske var det därför hon skilde sig från honom.
– Och som de flesta män som blivit pappor har ungarna naturligtvis alltför ofta undrat varför han så ofta prioriterat jobbet framför dem.

Kanske är det sista som får tanken att bli verklighet:
– Jag ska skriva en bok och berätta vad jag pysslat med hela mitt liv. Och varför!
Åtminstone är det så jag minns vårt första samtal om boken. Förmodligen för att han frågade mig som journalist om hur man skriver en bok och jag gav honom det enda råd jag kunde komma på:
– Innan du börjar – bestäm för vem du skriver. Det hjälper dig att hitta en form, ett språk och inte minst att sålla viktigt från oviktigt.
Så fick det bli.

Det fanns många hemligheter att berätta. Det blev en bok. Och sedan blev det ännu en bok.
– Nej, det är inga barnböcker för barnen hann bli vuxna innan pappa avslöjade vad han egentligen hade sysslat med när han sa att han åkte till kontoret.
Att pappa Bengt så ofta dröjt sig kvar på jobbet berodde på att han under 25 jobbade inom Säpo där han slutade som polisintendent och chef för det svenska kontraspionaget.
– Den enhet som nu sett till att bröderna Kia nu står åtalade för att ha sålt ut försvarshemligheter till ryska GRU.

Våra vanligaste medier spekulerar om hur det hela gått till när man avslöjar en spion. För den som förstå hur det går till rekommenderar jag Bengt Nylanders ”Det har inte berättats” och ”Säpo inifrån”.
“Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar” är ett citat som ofta tillskrivs Mark Twain. Fan tro’t. När det gäller ryskt spioneri Sverige verkar oroväckande mycket upprepa sig.  

PS: Eftersom denna blogg flyger lågt kan jag tillägga att även en numera gubbe på en udde förekommer bland det som kanske inte borde ha berättats i det som nu berättas ännu en gång.

Söndag: Lyckad premiär med Korvens oförtrutet runda vänner

Han: Det torde ha framgått att jag kommit ut ur garderoben och öppet erkänt mitt Korvberoende.Jag tillhör inte KorvAkademien, så fin är jag inte. Där sitter Ulf Elfwing, Christina Möller, Jan Scherman, kändiskocken Roland Persson och andra flottiga typer.

Men jag har under ett antal år tillhört det grovmalda huligangänget av wannabees som flockas kring Akademin och ibland händer det stora i det lilla.

Det stora som hände i helgen i lilla Södra Kärr är att det inte bara stoppades korv utan att det även organiserades Smålands första lokalavdelning av K.O.R.V.

Initiativet till till K.O.R.V.  (Korvens Oförtrutet Runda Vänner) togs av Magdalena Ribbing, känd som Sveriges främsta expert på etikett och folkvett och alltså även Korvvett.
– Frid över hennes minne, jag hade henne faktiskt till bordet på min första K.O.R.V-middag.
Sällskapets syfte är ”att med alla till buds stående, ehuru dock lagliga, medel vårda bevara och utveckla Korvtraditionen såväl vad gäller tillverkning som regelbundet intagande.” Och vid det historiska mötet i Södra Kärr svor sex hungriga män med god smak

– att verka för att Korv officiellt proklameras, och accepteras, som svensk nationalrätt.

– att särskilt uppmärksamma Korvtillverkare, Korvdistributörer och inte minst kroghållare, som har den goda smaken att med viss regelbundenhet behaga upptaga Korv, jämte lämpliga tillbehör, i sina menyer. Med självklarhet under rubriken ”Dagens rätt”, men med fördel även under avdelning ”Gastronomiska höjdare” e dyl. i ”a la carte-menyn.

– att årligen fira Alla Korvars Dag den 12 mars samt verkar för att det blir så kallad ”röd dag” i almanackan. 

– att verka för att Korv alltid stavas med stor bokstav.

Nu vet du det. Under lekfulla former under hemmansägare Roland ”Blomman” Blomkvist stränga ledarskap intogs en gourmémiddag med tre sorters Korv, coleslaw och hemmosad potatis.
Det stora provet bestod, vid sidan av en omfattade ölprovning, av en komplett och framgångsrikt genomfört Korvstoppning baserad på ett gott lagarbete samt ett antal kilo köttfärs, bogfläsk, skinka och en hemlig kryddblandning med fänkål som bas.  

PS: Jag förstår om du blir sugen. Medlem kan alla bli som räknar Korv som en gastronomisk delikatess och därmed vill verka för föreningens syfte, samt erlägger den fastställda årliga medlemsavgiften (100 kr). Läs mer här.

Apropå kulturdebatten om V-ordet noterar jag att i K.O.R.V:s stadgar noteras att ”Till hedersmedlem kan utses person som genom handel och vandel gjort ( eller förväntas göra ) utomordentliga och extraordinära insatser, vilka påvisbart gagnar sällskapets syften.”
I en framtida runa förväntar jag mig att Akademin noterar att jag genom värvningen av detta sköna gäng visat prov på föredömlig handel och vandel.

Hon: trött man följde med på loppis men orkade inte köpa något, trots massvis av hans typ av grejer. Då fattar man att det var ett rejält kalas…

Men jag (chaufför även idag) hittade ytterligare ett loppisfynd för de små semesterfirarna på udden. Nu finns det både skottkärra och trehjuling när de kommer. En rejäl trehjuling dessutom. Typ min årgång 🙂

Lördag: sovmorgon!

Hon: efter en fredags–aw som övergick i middag, och slutade med dans till gamla godingar, sov vi ända till halv tio imorse. Så skönt! Men hela den fina ”sommardagen” försvann i ett nafs. Och nu är han på herrmiddag. Jag ligger i sängen framför tv:n och designar etiketter till min nya chiliblandning:

Eller ny och ny, jag gjorde ett par burkar förra året också, men inte många. Gav barnen varsin och behöll en själv. Hade inte direkt någon tanke på att göra den i år alls, men helt plötsligt efterfrågades den av sonen som sa att hans var slut för länge sedan, och att de använde den ofta. Speciellt till heta räkor.

Så bara att börja mala. Använder mest Aji Amarillo, en peruansk chili som framförallt används i ceviche, och Hot Lemon som smakar citron och är perfekt i Gambas Ajillo. Sen blandar jag i en och annan övrig smakförhöjare.

Tycker årets blandning blev himla god faktiskt. Så nu får den egen etikett, både till den stora och lilla burken, och kanske säljer jag några till och med…

Fredag: Katter har inte nio liv – men de får oss att leva varje dag tills vi dör

Han: Problemet med att leva ett behagligt liv är att man lätt blir hemmablind och lätt glömmer att kärlek är något man har till låns.
– Jag tänker förstås på våra katter.
Under många år målade jag nästan bara katter (som bilden ovan). På senare tid känns det som jag tagit dem för givna.

Vilda och Ludde har nu varit hos oss i snart åtta år. Det betyder att de tillhör de tålmodigaste bland de tålmodiga jag delat bo med under längst tid i ett ombytligt liv.
– Visserligen är det inte min förtjänst.
Det är henne de älskar. De låter mig klappa på dem, även om de undrar varför.
Särskilt Vilda.
Men ändå.

Igår lärde jag mig att kattälskare inte har nåt att hämta i Bibeln. Det till skillnad från andra stora religioner.
I det förantika Egypten ansågs katten vara ett heligt djur. Den egyptiska kärleksgudinnan Bastet var en kvinna med katthuvud. Att döda en katt var förenat med dödsstraff även om det var en olyckshändelse. Även katter mumifierades och begravdes när de dog och kattälskare blir lätt lite knäppa:
– Om en katt dog i det gamla Egypten så visade ägarna sin stora sorg genom att raka av sig ögonbrynen.

Islam har en trevligare och tolerantare inställning än kristendomen (erkänn att det är länge sen du läste den meningen på sociala medier). I Koranen berättas att en kvinna kom till paradiset enbart för att hon under sitt liv gav en törstig katt vatten och det framgår att profeten själv, Mohammed, ägde katter.
– Att imamen av Kairo lät sig porträtteras tillsammans med sin katt är en tankeställare.

Den irakiska skribenten Haneen Jameel (Religionen, hunden, mamma och jag) konstaterar: ”Katternas hemvist duger bra för änglarna och bönerna går inte förlorade även om katten spinner vid ägarens fötter under bönestunden. Detta kanske beror på att katten håller sig ren på egen hand.”
Renhet är en av grundstenarna enligt islam, men till skillnad från katter betraktas hundar som orena djur och ska därför hållas utomhus.

När det gäller vår gammelsvenska kristna tradition är inställning dubbel. Å ena sidan finns det legender om hur en katt hjälpte till att rädda Noaks ark från att bli överfylld med råttor. I det Nya testamentet kallas Jesus för ”lejonet av Juda” och i Gamla testamentet formulerar Simson en gåta som inkluderar ett kattdjur i positiva ordalag, men även det ett lejon.
Samtidigt har vanliga katter sedan medeltiden förknippats med otur och till och med de onda krafterna, Djävulen. Under häxjakten här i Sverige (1668-1676) jagades även katter och kvinnor kunde dömas för häxeri bara för att de ägde en katt.
– Särskilt svarta katter som våra förknippades med olycka och otur.

Nu för tiden kan forskningen visa att människor mår bra i kattens sällskap. Gerulf Rieger vid Institute for applied Ethology and Animal Psychology i Schweiz har visat att det räcker med blotta närvaron av en katt för att minska ångest, depression, rädsla och melankoli.
Det är en myt att katter har nio liv, men sant är att hjärtpatienter som har en katt hemma lever längre än medpatienter som saknar katt.
– Och manliga kattägare har bättre kärlhälsa, där särskilt blodfetter och dåliga kolesterolvärden tycks förbättras tack vare husdjuret.

Som vanligt slår forskarna in öppna dörrar. Gubben på udden är ett levande bevis. Hur sant det är avslöjas nästa vecka när jag både ska besikta bilen och genomgå min årliga besiktning på vårdcentralen i Torsås.

PS: För att inte bidra till dålig stämning mellan katt- och hundvänner vill jag berätta att vi tycker om hundar. Som Skrot, en familjemedlem i huvudstaden, här på krogen. Dessutom har jag redan berättat för katterna att Eddie är på väg över på fredagsdrink.

Torsdag: Sommaren är här…

Hon: har ju märkt att det är varmt, men att vi fortfarande har sommar hade jag ingen aning om! Men enligt dagens DN så har vi det, och i Norrland är det vinter. I Stockholm höst. Tre årstider har vi i Sverige just nu med andra ord…

Men enligt Wetter Online kommer hösten i nästa vecka…:

Frågan är vad min självsådda tomatplanta som står i det kalla växthuset tycker om det, den verkar ju tro att det är vår:

Mitt lilla citronträd har också fått fnatt och har en massa knoppar.

En och annan kan komma även vintertid, men inte så här många:

Kaprifolen har också en massa knoppar som är på väg att slå ut. Ska man glädjas eller förfäras…?

Han: Intressant notering om de tre årstiderna. Annars märks det att vi går mot mörkare tider. Katterna har flyttat in i stugan igen och sover länge på dagarna. Även om de som vi gärna dröjer oss kvar i den nedgående solen.

Det finns ungefär 1,4 miljoner katter i Sverige och fler än 700 000 hushåll äger en eller flera katter. Häromdagen uppmärksammades att en lokal legend gått till de sälla jaktmarkerna.

Det handlar om Torsåsbornas kelgris, 17-årige Ludde som somnat in. Ludde, som alltså inte ska förväxlas med vår svartvita Ludde på udden, höll till i byns centrum hela dagarna, berättar Barometern.

Det märkvärdiga med Ludde var att som alla tvåbenta oftast använde övergångsstället när han skulle undersöka vad som hände på andra sidan Allfargatan.
– Han var så fin, kelig och omtänksam, berättar personalen i kattmatsbutiken för Barometern.
Torsås enda kattmatsbutik var föga överraskande Luddes speciella favoritbutik.

Ludde satt på trappan varje morgon när Carina och personalen skulle öppna butiken. ”Då ville han komma in, kela en kort stund och ha lite mat.”

Ludde den äldre hängde i byn med sin yngre kompis Gustaf som nu tycks ha axlat legendens fallna mantel.
– Och att även han använder övergångsstället utanför Systemet kan jag vittna om för det var där vi senaste hälsade vi på varann.

Som sagt, katter är inga vanliga hundar. Till dagens stora filosofiska nyheter hör att katten trots det helt lyser med sin frånvaro i Bibeln, vilket författaren Ola Larsmo uppmärksammar mig på i dagens avsnitt av Som fan läser bibeln på P1. Detta till skillnad från många av de stora religionerna i världen där katten har en given plats i gemenskapen.
– Och så undrar prästerskapet varför allt färre söker livets mening i kyrkan.