Författare: kerstinochpeppe

Lördag: Vi börjar med en brasklapp

Han: Till detta är jag nödd och tvungen, som biskop Brask sa för att rädda sitt opportunistiska huvud.Jag vet hur han kände det. Jag är i onåd och skriver detta av fri vilja: Min nonchalanta blogg igår om Torsås Marknad borde inte ha passerat självcensuren.
Jag tar tillbaka allt och hänvisar till dagens officiella rapport i Barometern: ”Efter ett inställt 2020 och en något begränsad marknad förra året var Torsås marknad tillbaka med full kraft på fredagen. 170 knallar räknade arrangören Lions det till och besökarna var som vanligt många och långväga.”
– Det här är en riktig återvändardag, säger en besökare till tidningen.

Glöm alltså vad jag skrev. Nästan ingenting blev rätt. Torsås marknad har 200 år på nacken och kallades ”friveckomarknad” förr. Sista veckan i oktober var nämligen den vecka på året när tjänstefolket på landsbygden enligt tjänstehjonsstadgan att vara lediga för att t ex byta tjänsteställe eller bara ta semester.
– Så det är en marknad med anor, säger Lars-Ove Bramstedt och Göran Peterson från Lions Club Torsås som sedan 2019 arrangerar marknaden åt Torsås kommun.
Och Bramstedt är släkt med Höjdhopparn och då måste han ju ha rätt.

Även om friveckan inte existerar längre så har man enligt tradition fortsatt ­arrangera marknaden den sista fredagen i oktober.
– Det här är Torsås inofficiella nationaldag och jag vet hur arbetsplatser stängde förr när det var marknad och så tror jag det är till viss del fortfarande. Skolorna vet jag i alla fall har studiedag, säger Peterson.
– Och även om man inte skulle var ledig så tar man sig tiden att komma hit, säger Bramstedt.

15 000–20 000 personer brukar besöka marknaden varje år. Så många återvändare kan ju inte ha fel, eller hur? Nu ska jag ansluta till de andra gubbarna och stänga ner sommarvattnet. Sedan ska jag städa och hoppas att jag därefter får amnesti för att ha smutskastat nationaldagen.  

Fredag: En historisk dag vi gärna glömmer

(Uppdaterad 20:48)

Han: En gång i tiden inföll nationaldagen i Torsås den sista fredagen i oktober månad. Skolorna var stängda, alla tog ledigt efter lunch och somliga intog något för att visa hur glad man var över att det var marknad igen.
Numera är det bara Torsås Marknad men det är tillräckligt för att alla ska söka sig till centrum.
– Hon också.

Och det som lockar henne även i år är marknadsgodiset. Resten är historia, dvs något vi nyinflyttade gärna glömmer.
– Till nästa år, då ses vi här igen!

Hon: men vaddå, det är väl fortfarande friveckodan…? Och den infaller precis som vanligt sista fredagen i oktober. Så vad du menar med ”förr i tiden” fattar jag inte! För övrigt så köpte jag förstås godiset i Mariannelunds karamellstånd, precis som vanligt…

Ps. Kissarna skyr fortfarande ”sitt” rum på grund av bebisbasiller.

Torsdag: och så blev det alldeles alldeles tyst…

Hon: nu har den lille trädgårdsassistenten åkt hem till mamma i Stockholm, som förstås är väldigt glad över att ha fått hem båda sina älsklingar.

Medan farmor tycker det blev lite väl tyst och stillsamt på udden, och faktiskt redan saknar den lille vilden och hans far.

Skottkärran var väldigt uppskattad, men tekniken behöver finslipas!

Grannens lilla fina utekök var en riktig hit (Kajsa, vi städade noga efter oss)! Klart vi också måste ha ett eget mini-ute-kök vid Chateau Margareta, han får helt enkelt bygga ett till nästa småttingbesök.

Men det finns två som garanterat firar avfärden med svansarna på topp, Vilda och Ludde! De har knappt vågat sig in överhuvudtaget. Dessutom har ju inkräktarna intagit både ”deras” rum och säng. Och matskålarna flög all världens väg om matte glömde ställa bort dem. Det fick bli lite extra mat i växthusen som kompensation.

Och vädret har vi verkligen haft tur med, riktig brittsommar-värme, till glädje även för de tillfälligt hemlösa kissarna…

Flyttfåglarna verkar dock ha bestämt sig för att färden nu går söderut, trots det fina vädret.

Han: Haha, och med de tusen vitkindade gässen kom även den gamle vaktmästaren tillbaka till udden. Detta efter en tung visit i huvudstaden. Den började och slutade på ”Kontoret” vid Stureplan. Känner mig som hemma. Tomater till förrätt. Och i bladet läser jag om strömmingen. Finns bara en krog där man inleder menyn med krav på den nya regeringen: ”Stoppa det storskaliga industriella fisket i Östersjön omedelbart”.

Eftersom allt som händer i Stockholm stannar i Stockholm nöjer jag mig i övrigt med att gratulera doktor Bomme som efter 44 år i patienternas tjänst pensioneras sig. Här nedan tillsammans med doktor Milton (t.v) och sin fru Kinna som han lovat ägna mer tid åt nu (vid sidan av sin Brenderp 73E, sin Ferguson TEA från 1955, sin Bolinder-Munkell 650 I m fl kärlekar).

Måndag: fullt ös…

Hon: ja nu är han äntligen här, och farmor hinner inte med så mycket mer…

Han hämtade älsklingarna på Kalmar flygplats medan jag förberedde middagen och plockade undan så mycket jag trodde behövdes. Det var inte tillräckligt kan jag säga. Och Vilda förstod inte vad som väntade…

Tur det är varmt ute… kissarna har vi inte sett röken av sedan den lilla faran intog udden 😉

Han: Fullt ös, var ordet.Underbart! Och apropå barnbarn i huset. Har du tänkt på att det mesta i vår tid tenderar att kidnappas av en mediecirkus där representanter för den pratande klassen turnerar runt i medievärlden med ett och samma tema tills man tjatat sönder även angelägna ämnen.
Alltså lyssnar jag på ännu ett program om att ”70 är det nya 50”. Talföra och välmenande människor som Amelia Adamo försäkrar att vi 70-åringar minsann inte alls känner oss som 70-åringar.

Och visst, det har gjorts i en stor ”longitudinell studie” om äldres hälsa (H-70 studien) vid Göteborgs universitet inom ramen för Centrum för åldrande och hälsa. Resultaten visade att en 70-åring på 2000-talet i genomsnitt är lika fysiskt och intellektuellt kapabel som en genomsnittlig 50-åring var 30 år tidigare.

Jaha. Men betyder det att vi 70-åringar vill vara 50? Inte jag! Tvärtom. Jag längtar inte en sekund tillbaka till den tiden.
Uppriktigt sagt längtar jag inte tillbaka till någon ålder alls.
– Varför skulle jag det?

Jag lever i den bästa av världar. Särskilt en dag som denna, tänker jag när jag går ut och hugger en famn ved. ”Sjuttio är inte det nya femtio utan i stället något mer”, säger psykologiprofessorn Mikael Rennemark i en artikel.
Jag tror att han är nåt viktigare på spåret.

Söndag: Om att hantera sin hanterbara melankoli

Han: Och så var de två unga fiskarna som simmade omkring när de råkade möta en gammal fisk som kom simmande från andra hållet. Gamlingen nickar vänligt och säger:
– God morgon pojkar, hur är vattnet åt det hållet?
De två ungfiskarna fortsätter simma en bit innan en av dem sneglar på sin kompis och säger:
– Vad sjutton är vatten?

Kul historia, eller hur? Bakgrunden är inte lika rolig. Historien berättas av den amerikanske författaren David Foster Wallace och för egen del undrar jag om han ens skulle dra på munnen åt sin egen fiskhistoria.
Boken, (This Is Water: Some Thoughts, Delivered on a Significant Occasion, about Living a Compassionate Life, 2009) är egentligen är ett installationstal och i det diskuterar författaren hur man som skribent får (oss) människor som vill leva ett bekvämt och välmående medelklassliv samtidigt ska bry oss om hur omvärlden ser ut. "Jag vill skriva saker som både förändrar världar och får levande människor att känna saker", förklarade han för sin redaktör.

Ett inte helt enkel uppdrag som slutade med att Wallace hängde sig hemma i garaget. Hans polare och författarkollega Jonathan Franzen gör en tankeväckande iakttagelse. De sitter i Wallace trädgård och pratar om livet. 
Båda är deppiga, deprimerade; missnöjda med sitt skrivande. 
Plötsligt får Franzen, svenskättling och hängiven fågelskådare syn på en kolibri och utropar:
– Ser du? Titta då! 

Men vännen bryr sig inte och efter Wallaces självmord konstaterar Franzen att det finns en viktig skillnad. I sitt mörker vill Wallace inte se att det fortfarande sker små underverk omkring honom: “I understood the difference between his unmanageable misery (hans ohanterliga elände) and my manageable discontents (mitt hanterbara missnöje) to be that I could escape myself in the joy of birds and he could not.”
Till skillnad från Wallace kunde Franzen fortfarande uppskatta de små underverken.

Varför jag berättar detta? Därför att när jag vaknade denna regntunga morgon tänkte jag på en film som hon publicerade häromdagen. Hon upptäcker maneter i vår vik blir glad, filmar och skriver en mening:

Du kanske missade hennes dagsnotering? Den publicerades efter min anteckning – en längre dystopisk avhandling (som vanligt) om någonting som jag (som vanligt) två dagar senare glömt att jag skrivit. 
Förmodligen du också. 
– Visst, jag hade förstås sett hennes film inför publiceringen, det ingår i vårt redaktörskap. 
Men det var först i morse, mellan dröm och vaket tillstånd, som jag hör Jonathan Franzens ord i hennes korta blogginlägg:
– Ser du? Titta då! 

Jag tittar och jag ser. Sedan lägger jag mig i soffan att läser allt jag hittar om maneter. Åtminstone om öronmaneter (Aurelia aurita), denna mysiga geleklump som hon med sitt öppna sinne upptäckt hade återkommit till udden.
Detta efter många månaders frånvaro.
– Kära fru, detta är en fantastisk film som rubbat mina melankoliska cirklar denna disiga söndag.

Och se! Plötsligt upptäcker jag att även småfåglarna återkommit. 
– Där en rödhake – och här sitter talgoxen och undrar varför det inte finns någon frukost.
Du fattar, eller hur? Min insats för att göra världen bättre idag är att åka till Lantmännen (som nu heter nåt som en reklambyrå hittat på) och köpa fågelfrö och talgbollar.

Hon: bra att du inser vad du missar medan du sitter och muttrar framför datorn utan att lyssna på det jag berättar ;).

Har du till exempel sett vilken fin och vindstilla kväll det är? Varmt dessutom, +12 grader!

Annars har dagen gått åt att besöka olika loppisar i jakten på en vedkorg. Hittade vi ingen, dock en fin tvättkorg. Den köpte vi! Och på Lions loppis i Gullabo Stationshus hittade jag dessutom fina hemstickade ullstrumpor. Det behövs nu när vi sparar in på elen och golvvärmen…

Ps. Tack Lotta och Lena för godaste och trevligaste efter-loppisar-fikat i Troxhult. Och tack Kenneth för ytterligare ett par ursköna träskor!

Lördag: Klart grabben ska ha en skottkärra

Hon: I veckan fyndade jag en liten skottkärra för 40 kronor på Vågen (loppis) i Bergkvara. Tänkte att Iggy kan hjälpa farmor att forsla tång till pallkragarna när han kommer i nästa vecka.

När vi efter fyndandet åkte till Agro shop för att handla växtnäring hade de en ny precis likadan för 339 kronor. Den var fin… men nu är ju tanken att fyndet också ska bli lika fin, fast kanske mer shabby chic liksom.

Så bonusfarfar började med att ta bort hjulet, som var lite ringrostigt och behövde oljas in för att kunna rulla lika smidigt som farmors större skottkärra.

Han oljade också noga in själva flaket. Farmor däremot var kanske inte lika noga med underarbetet innan hon började måla på den röda metallfärgen som bonusfarfar snällt bytt ut från den gröna han först köpt 😉

Efter flera tjocka påstrykningar tycker jag nog den ser ganska fin ut ändå. Shabby Chic är ju grejen!

Nu är det bara hjulet som ska på också. Bara alla lager nu hinner torka till den lilla assistenten anländer på måndag. Håll tummarna!

Han: Klart grabben ska ha en skottkärra! Och jag fattar piken fast den var fin. Vilket påminner mig om BC, en serie från förr-i-tiden- tiden. ”BC” syftar alltså inte på ”Before Covid” som ungjävlarna tror nu för tiden utan på ”Before Christ”, en serie som ännu inte gått upp på Netflix.

Näväl, den seriestrip jag särskilt minns handlar om entreprenören och uppfinnaren Thor, hjälten som nyss uppfunnit hjulet. Hans fru är (som vanligt) inte imponerad. Sarkastisk som bara fruar kan vara säger hon:
– Istället för att slösa bort din tid på sånt där trams borde du göra nåt vettigt av den där skottkärran du drar omkring på.

Du kanske inte heller fattar poängen? Men nu har jag i alla fall satt tillbaka det inoljade hjulet på lillemans skottkärra.

Fredag: en bubblande dag…

Hon: Det är tydligen champagnens dag idag, så det tycker jag vi tar fasta på. Det är ju ändå fredag! För övrigt har dagen gått åt storhandling, det kommer ju fint småttingbesök på måndag :).

Han: Hon har rätt, den tredje fredagen i oktober infinner sig årets bubbligaste dag. Och självklart ställer vi mangrant upp i firandet. Särskilt när hon serverar sin favoritskumpa och fredagsbrasan tog fyr direkt.
– Skål!

Som vi brukar säga: Så här ska vi ha det när vi har det som sämst …

Torsdag: ”Om fiskarna kunde sticka upp huvudet ur vattnet, skulle de upptäcka att deras värld inte är den enda världen”

Han: Man känner igen lössen på gång och nu är vi där: Första natten med frost tyder på att sommaren är slut även på udden. Men Ponnyexpressen ska fram och i detta fall är det gubbarna som gräver fiber som ska fram även i grusväg. Hade behövt skrapa vindrutan, men var hittar (en) man isskrapan så här plötsligt?
– Bedrövligt, tänker surgubben.
Kristersson sa visserligen att vi går mot kärva tider. Men han sa faktiskt inte ett ord om att det skulle bli nollgradigt redan dag tre!
– Och inte ett ord om skrapbidrag!

Nåja, det finns de som har det värre. ”Om fiskarna kunde sticka upp huvudet ur vattnet, skulle de upptäcka att deras värld inte är den enda världen.”
Det dryper av ironi i den franske författaren Laurent Binets omvända perspektiv (Språkets sjunde dimension, Albert Bonniers förlag).
– Åtminstone läser jag det så.
Det beror på att jag gått med i något som heter Torsås Kustmiljögrupp och därför intresserar jag mig för vad som händer i havet utanför udden.

Härom dan refererade jag till en artikel av Andrev Walden som i en ledare i Dagens Nyheter raljerade över de högerkonservativas ointresse för fisken i Östersjön. Det var Andrew som fick mig att inse att gubben på udden inte är ensam.
Vi svenskar är ett kustnära folk.
– Varannan svensk bor faktiskt inom 10 km från kusten och ”nu när detta havsnära folk ska få en regering med uttalade ambitioner att slå vakt om svensk kultur kanske några av dem undrar: är det dags för krafttag mot industritrålarna som hotar alla traditioner förtöjda i ett levande hav?”

Frågan var förstås retorisk, Walden skriver på regeringskritiska DN:s ledarsida och visste därför redan svaret: ”Nja. Om sillamackor, surströmming och saltkråkor (vilket får duga som samlingsnamn för barfotabarn med metspön och läderhudade fiskargubbar i lammullströjor) ska sorteras till svensk kultur ser det förvånansvärt mörkt ut … Det nya regeringsunderlagets största parti, Sverigedemokraterna, vill bara prata om sillen på julbordet. I praktiken finns det inget parti i riksdagen som visar mindre intresse för att slå vakt om underlaget för traditionerna.”

Uppriktigt sagt delar jag Andrew Waldens skepticism när det gäller den nya regeringens havspolitik. Men ibland har även jag fel, ty som lösenordet lyder i Gallands i franska version av Tusen och en natt.
– Sésame, ouvre-toi!
Sesamblomman öppnar sig ibland och den magiska formeln avslöjar var de 40 rövarna dolt sina skatter.
– Och se, i de 4:as regeringsförklaring läser jag: ”Särskilda insatser görs också för att motverka övergödning av Östersjön och för att flytta ut gränsen för storskaligt trålfiske.”

Jag måste ha missat den meningen när statsministern läste upp sin förklaring. Men ibland blir man glad över att ha fel, eller hur Andrev?
– Visst, ännu är det bara en mening på sidan 13 i en 20-sidig deklaration.
Å andra sidan, om vi väljer att vara positiva och inte Krösa-Major:
– Om berörda fiskar väljer att inte bara simma med strömmen skulle de notera att denna enda mening är en mening mer än i den förra regeringens programförklaring från förra året.

Ett PS, som du som inte bor havsnära kan hoppa över: I måndags beslöt EU:s ministerråd om fiskekvoter i Östersjöområdet för 2023, bl a tillåts det hårt kritiserade strömmingsfisket öka med 32 procent i centrala Östersjön jämfört med tidigare kvot – betydligt mera än EU-kommissionens förslag på 14 procent.
I pressmeddelande från Näringsdepartementet (i fortsättningen Klimat- och Näringsdepartementet) skriver den avgående regeringen: ”Under måndagen beslutade rådet om fiskemöjligheter i Östersjön för 2023. I linje med vad Sverige drivit är resultatet av förhandlingarna i linje med den gemensamma fiskeripolitikens mål och principer och den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjön. Rådet fattade beslutet enhälligt.”

Andra är inte lika positiva. ”Ska vi låta även strömmingen gå mot total kollaps?”, skriver forskningssajten Havet.nu.
– Läget är rejält illa. Torsken är nästan borta och sillbeståndet har minskat kraftigt, säger marinekologen Henrik Svedäng till SVT Nyheter.
Han vill istället se en halvering av fisket, och menar att politikerna har en alltför snäv syn när de försöker utnyttja havets resurser maximalt.
– Strömmingens viktigaste roll är att finnas i havet. De bygger upp hela ekosystemet, ungefär som träden i skogen. Tar man bort dem så blir det ett helt annat ekosystem.

På lantbruksuniversitetet, SLU är man inne på samma linje om fisket inte begränsas.
– Den utveckling som vi ser idag kommer att fortsätta, säger Lena Bergström som är professor och forskare på SLU., till SVT Gävleborg. Jag skulle gärna se en översyn av hur rådgivningen för strömmingsfisket ser ut.
Bristen på strömming drabbar inte bara människan. Sälarna i Bottenhavet visar nu tecken på svält.
– De har bara ett tunt späcklager och riskerar att frysa ihjäl i vinter, konstaterar Kalle Gullberg på länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Svälten hos en toppredator i näringskedjan tyder på att hela ekosystemet redan blivit rubbat av strömmingsbristen. Även länsstyrelsen vill se en halvering av kvoterna.

Sportfiskarna konstaterar att Ministerrådets beslut innebär en överkörning av EU-kommissionens ambition att skydda ett hårt fiskat bestånd samt att ta hänsyn till försiktighetsprincipen och beståndets ålders- och storleksstruktur. I stället underbyggs nu riskerna med enormt stora kustnära uttag från det pelagiska industrifisket. ”Det är därför olyckligt att Sverige inte hårdare kunnat driva igen om en linje som åtminstone inneburit ett beslut i paritet med EU-kommissionens rekommendationer och en chans till återhämtning för ett sargat bestånd.”
– Kan vi hoppas att den nya regeringen gör ett bättre jobb än den gamla?

Vid närmare eftertanke bör kanske frågan omformuleras: Vill Andrev Walden och vi andra regimkritiker att den nya regeringen ska göra ett bättre jobb?

Hon: politiskt käbbel med honom är jag dödstrött på, så ”rest my case”. Sätter istället en bulldeg, trots det fina vädret, eftersom farmors lilla älskling kommer på måndag och han tycker kanelbullar är väldigt gott. Bullar har jag nog inte gjort sedan hans pappa var liten…

Medan de jäser sätter jag mig en stund på verandan tillsammans med kissarna och njuter av lugnet och solen.

Men vad fasiken, de jäser ju inte upp… glömde jag socker i degen? Ja det gjorde jag!!! Tusan också. Kompenserar med extra socker i fyllningen. Tar ändå en faslig tid!

Börjar hacka grönsaker till middagens ugnsbakade dito med Attanäs chorizo under tiden. Hinner färdigt hela plåten innan bullarna efter tredubbla jästiden äntligen är klara för ugnen, pust!!!

Men, de blir ju inte färdiggräddade… ooops, har satt gradantalet efter varmluft, och det hade jag inte på, faaaaaan!!! In med dem i ugnen igen.

De blev i alla fall till slut klara, och bullarna blev trots allt väldigt goda. Hoppas de faller både den lilla och den stora älsklingen på läppen…

Onsdag: Ministrar ersätter Bachelor-Sia i lokalpatriotisk kråkvindel

Han: ”Det kan kanske tyckas lite väl kråkvinkel och lokalpatriotiskt att direkt leta efter lokala anknytningar på den 24 namn långa ministerlistan. Men det är viktigt…”
Runt om i landet innehåller idag alla lokaltidningar den obligatoriska artikeln om de nya ministrarnas lokala förankring – eller brist på.
– Norrland blev utan minister, vilket i sig är är värt en artikel enligt bl a redaktören för Norrländska socialdemokraten NSD).

Här i Småland gick det bättre, rena lottovinsten. ”Två ministrar med rötter i Kalmar och ett kommunalråd från Växjö. Det var utdelningen, sett med mer lokalpolitiska glasögon”, skriver Barometerns Birgitta Hultman glatt om än lite generad över dagens ”lokalpatriotiska kråkvinkel”.

Vi släpper det. Ministrarna har ju trots allt inte uträttat något ännu för att förtjäna mer medieutrymme. Gjort bestående intryck har däremot en riktig lokalkändis gjort. Inte minst nu när han skrivit ut sig ur historien under suckar och stön och massor av rubriker i lokalpressen.
– Jag talar förstås om Bachelor-Sia från Kalmar.

Har du bott under en sten de senaste åren kanske du inte vet att ”Bachelor Sverige” är ett av landets mest populära reality-såpor på tv. Upplägget påminner om ”Bonde söker fru” och ”Ensam mamma söker”, men i en mer ”Paradise hotel”-inspirerad miljö.
– Mer naken hud alltså.
– Fattar’u?

Programidén är enkel och basal, det här är en parningslek med publik. Premissen är enkel: Två killar (”bachelors”) presenteras i med varsin introduktionsvideo som ska locka tjejer i hela landet att ansöka om att dejta dem i programmet.
Sedan börjar parningsleken.
En av årets hannar har varit 34-åriga Siamak Hatami från Kalmar.
– Jag hoppas såklart att min drömkvinna dyker upp, det är den ultimata förhoppningen, sa han till Barometern i februari.

Det gjorde hon. Dök upp alltså. Samma dag som Ulf Kristersson klev upp på sin scen kom ”chocken”.
– Sia hoppar av Bachelor mitt i säsongen!

Sia hade mött Isa och allt blev fullbordat. Till mediedramaturgin hör att Isa inte tillhörde de trånande och nu svårt traumatiserade haremsdamerna som suktade efter Sia.
Hon visade sig redan vara inneboende hos Sia i Kalmar.
– Intressant, eller hur?
Och när Isa plötsligt dök upp i programmet som en dark horse föll hjälten som en fura i Småland.
– Det jag har känt med dig har jag aldrig upplevt med någon och för det är jag väldigt, väldigt tacksam, säger en känslosam Sia i tv-rutan.
– Under den här resan inser jag mer och mer för varje dag att det finns bara en plats i mitt hjärta och den är din.

Oj, oj, oj. Allt det här jag läst mig till tidningen där bygdens son (och hans nygamla kvinna) följts i minst ett 10-tal helsidesartiklar. Återstår att se om ”våra” lokala ministrar kommer att göra lika stora insatser för mänskligheten och även de belönas med alla dessa rubriker.

PS: Om du undrar, ja, parningsleken fortsätter. Innan de blankögda tjejerna i Bachelor ens hunnit torka tårarna presenterades en ny bachelor, Christian,37. Men han är från Stockholm så han försvinner ut ur vår historieskrivning redan här.

Hon: Hrmm, jag nöjer mig med att studera alla maneter som samlats i min badvik…

Tisdag: trygg, stabil och med så mycket pondus …

Hon: … har eken till skillnad från dagens nya regering. Inte hört talas om många av ministrarna som presenterades, och känner mig inte det minsta trygg med någon. Hade ändå hoppats på Carl Bildt som utrikesminister, det hade ändå känts lite bättre.

Hursomhelst var det den gamla eken som växer i sjöhagen innan man kommer fram till Bergkvara jag ville visa. Den måste vara såååå gammal, och den är så himla fin. Stannar och klappar lite på den var gång jag passerar.

Och äntligen har kossorna flyttat in så jag vågade gå där igen. Vet inte varför jag blivit rädd för kor helt plötsligt, som gått där så himla mycket. Min mamma brukade bara plockade upp en gren från marken om de blev för närgångna.

Han: Jo, självklart har uddens lilla vindpinade koloni lyssnat på Ulf Kristerssons regeringsförklaring. Även om somliga till slut gick till skogs.

Om förklaringen finns mycket att säga. Och det kommer att sägas mycket. Missade du förmiddagens riksmöte och inte (som hon) nöjer dig med hårt vinklade sågningar i den gamla regeringens partiorgan (Dagens Nyheter, Aftonbladet m f) – eller entusiastiska hyllningar i regeringstrogna medier (Barometern m fl), föreslår jag att du skaffar dig en egen uppfattning här.

Nu om ord: Minnet är kort, särskilt när man inte vill minnas. Igår bloggade jag om att en nostalgisk Jimmie Åkesson snott det gamla socialdemokratiska hyllandet av vandeln, detta nu hårt kritiserade ord som alla andra låtsas att de aldrig hört sedan medeltiden.
Här en reminder.

År 2006 förlorade Socialdemokraterna makten. I valanalysgruppens självkritiska analys heter det: ”Valet 2006 blev ett förlustval. Inte sedan 1914 har en så låg andel av väljarna valt att rösta på socialdemokraterna i riksdagsvalet.”

Varför det gick så illa? Ett svar: ”Mandatperioden kom att kantas av katastrofer och affärer. Större och mindre. I spåren av flodvågskatastrofen i Sydostasien skulle debatten om ansvaret för räddningsinsatserna leva kvar under en längre tid. Även om ingen kunde lasta regeringen för det inträffade, innebar kritiken mot krishanteringen i samband med tsunamin att regeringens duglighet sattes ifråga.”

Och inte bara det: ”Till detta kom affärer där socialdemokraters handel och vandel sattes ifråga. I några fall var de mest ett uttryck för övernitiska mediers jakt på politiska skandaler. Men i flera fall fanns det verkligen anledning till klander, eftersom de politiker eller fackföreningsföreträdare som figurerade i dem, utnyttjat sina positioner till att skaffa sig privilegier och ekonomiska fördelar långt från medlemmarnas verklighet…”.

Detta om bristande vandel.

Hon: dagens mest klockrena kommentar, delad av kompis på FB!

Han: haha, ibland är hon elak som en skallerorm.puss!