Tisdag: Aldrig för sent att längta tillbaka till skolan

UR Samtiden – Capellagården – Siv och Carl Malmstens skola/UR

Han: ”När jag var barn lärde jag mig nästan ingenting – skolan tog all min tid”. Ofta har jag citerar Jan Myrdals sågning av den svenska skolan.
Många tycker att det är kul sagt.
Det var länge sen jag insåg att ”oraklet i Mariefred” inte satt inne med alla svar, men analysen om skolan har jag köpt rakt av.  
– Ända tills vi träffade Bodil Anjar, före detta rektor och vd på Capellagården i Vickleby på Öland.

”Den hösten gick jag i Olofsskolan”, skriver Myrdal i Min barndom. ”Det bör ha varit då jag började i första förberedande. Det hette så. Det var en privat försöksskola dit Stockholms radikala intelligentia skickade sina barn för att de i social gemenskap skulle självförverkliga sig under förtroendefullt samarbete mellan skola och hem. Det var förebådande…”

Olofskolan var en privat grundskola i Stockholm långt innan vi fick en friskoledebatt i Sverige. Grundad år 1927 av möbelformgivaren Carl Malmsten tillsammans med sin fru Siv (som naturligtvis var den som såg till att visionerna blev verklighet).
Skolan, som alltså Jan Myrdal föraktade men hans systrar älskade, var en förlaga till Capellagården, en kreativ hantverksskola där målet är att ”ge kunskap och utbyta erfarenheter om materialets inneboende egenskaper.”

Trodde aldrig jag skulle säga det här. Men Bodils berättelse om Malmstens pedagogiska grundbult väckte nåt som slumrat länge. Efter några timmar med Bodil Anjar i glada kamraters lag skuttar jag omkring som Rönnerdahl i Evert Taubes visa och säger till alla:
– Här skulle jag vilja gå i skola!
Teoretisk undervisning blandad med handfast praktik. Fri tillgång till ateljéer dygnet runt och däremellan inhyst på ett elevhem med unga människor som även de försöker uppfinna det kreativa hjulet.
– Och allt annat.

Okej, eftersom jag tillhör ett gäng i min egen ålder som är lite äldre, kom snacket snart att handla om att här borde man bygga seniorboende. Tänk dig en egen lya, en liten ateljé och en liten täppa! Och inom gångavstånd Capellagårdens trädgårdar, matsal och en pub mitt i naturen.
– Vad säger du älskling?

Okej, jag fattar. Sjön suger också gott på en udde på andra sidan sundet. Men tänk om…

Hon: jaaaa, Öland! Fast kanske inte ändå. Om vi inte vinner på EuroJackpot ikväll förstås…

… vilket verkligen skulle behövas för att täcka dagens inköp i Capellagårdens fina trädgårdsshop.

Love it!!!

Trädgårdsförklädet var nog det bästa köpet jag gjort på länge. Önskar jag hade haft det redan i våras när säsongen började. Fast invigde faktiskt det direkt när jag kom hem idag och skulle ut i växthusen för att vattna. Stoppade ner mobilen, sekatören och lite uppbindningssnöre. Bara för att känna på hur det kändes. Blev inte besviken.

Och skorna, wow!

Hittade också ett par superbra skor med vattentät gummisula och flärpar där bak så de gick lätt att få på. Dessutom fyndade jag en ursnygg korg att lägga skörden i. Och det snygga jutesnöret som också slank med. Såååå nöjd!

Nu kommer jag säkert också att få upp sådana här fina kålhuvuden:

Utan tillstymmelse till kålmaskar 🙂

Men det allra bästa med senaste dygnet var förstås att få besöka Lena och Anders i Kalkstad igen, stanna över natten i deras nya fina hus och där få stifta nya bekantskaper över en supergod middag. Så roligt. Tack!

Tack Anders och Lena för ett superduperdygn!

Måndag: vitlökspyssel och nya rosor

Hon: borde för det första tagit in vitlöken från husväggen innan första höststormen med skyfallsregn kom, och för det andra flyttat in dem från den höstkalla och råa friggeboden (dit jag till slut flyttade dem) redan för ett par veckor sedan. Vitlök mår bäst i torr inomhusluft.

Ganska fin, tycker jag 🙂

Men idag tog jag alltså tag i det. Tycker inte det blev så mycket kvar efter att ha putsat dem och klippt bort stjälkarna på de med hårda stammar. De mjuka som hade hyfsad storlek gjorde jag en fläta av. Den är jag ganska nöjd med faktiskt. Gjorde en liten också som passade bra vid kryddhyllan.

Några stora och fina med hårda stjälkar fick ligga i den italienska ”trädgårds-väskan” av patinerad stål. Den tycker jag är så himla fin. Men var ska den få plats inne… stått på bordet ute i sommar.

”Skrapet” , det vill säga de små och sådana som var lite skadade eller hade öppnat sig, hamnade i vitlökskrukan av keramik. Det är de vi får använda, flätorna förblir nog prydnad ;). Eller förresten, jag måste ju ha till utsäde också… attans!

Kaoset efter…
Svärmors gula Goldstern blommar igen


Han: Ännu en morgon. Men denna försov jag mig. När jag vaknade (07:59) hade hon redan gett katterna mat, hämtat tidningarna, satt på kaffet och börjat ugnstorka sin chili. Försov mig ska tolka som att jag blev stressad för jag skulle åka till Nybro och hämta en canvas, en målarduk.

Dagens hösttecken: Rosorna blommar igen. Jo, det är ett hösttecken. På direkt fråga om varför vi har så mycket rosor har jag bara haft ett råd:
– Behandla rosorna som du behandlat dina barn!
Det vill säga inte som du hade tänkt att du skulle uppfostra dem – utom som det blev. Men jag har faktiskt ett råd till: – Välj rosor som du väljer partner. Snyggaste i stan förstås, men nån som aldrig slutar överraska dig.

Mindre metaforiskt: satsa på remonterande rosor om du vill att de ska blomma länge. Anna-Brittas gula Goldstern stod tidigare vid sidan av trappan upp på altanen mot sjön, nu utbyggd och därför inbyggd.
Rosa ‘Goldstern’ är en modern klätterros som kan bli två, tre meter hög och klarar sig utan stöd tack vare sitt robusta och upprätta växtsätt.
De gula blommorna är stora, fyllda, varmt mörkgula. Doften är medelstark och frisk, men poängen är att den blommar från juni till oktober.
– Inte hela tiden förstås utan i skov, de nuvarande blommorna tillhör säkert de femte eller sjätte generationen knoppar i sommar.

Femte eller sjätte uppsättningen.

Det sägs att för den bästa utvecklingen ska Goldstern planteras i mullrik, näringsrik och väldränerad jord gärna sol/ halvskugga. Dessutom ska den beskäras på våren. Anna-Brittas gula Goldstern har stått i samma jord i snart 20 år. I sol och halvskugga, men också i vinterstormar och hagelskurar.
Om jag beskär den? Knappast. Orsaken är enkel:
– Jag försöker så gott jag kan att låta bli att begränsa, tukta och förminska henne också. Det är därför hon aldrig slutar överraska mig.

Nu till nåt annat. I Rosengård centrum röstade knappt en procent på så kallade Övriga partier i valet 2018. I år var siffran närmare 31 procent. SVT ville inte nämna det partiet vid namn på sin valvaka men det är alltså Partiet Nyans som lyckats med den bedriften.
Och det är inte bara i Rosengård, partiet har fått över 10 procent i 54 andra valdistrikt. Enligt Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är det nya ”dolda Sverige” som röstar.

Som man ropar får man svar.

– Det etablerade Majoritetssverige har inte en susning hur folk tänker i det här minoritetsgrupperna, säger Esaiasson till SVT Nyheter.

Läs gärna Mustafa Panshiris artikel om parallellerna mellan Partiet Nyans och Sverigedemokraterna när partiet var nytt.
– Det kommer inte att hjälpa att stöta ut Nyans också, anser Panshiri.

Söndag: Är whiskyprovning det svenskaste som finns?

Han: Lugn och vacker söndagsmorgon efter en trevlig lördagkväll. Kompisar undrar om jag inte längtar tillbaka till huvudstaden.
– Varför skulle jag?
Veckans höjdpunkt har varit Connys eleganta whiskyprovning hemma i stugan på den andra udden.
Irländsk, skotts finsk, fransk, indisk och svensk single malt.
– Egentligen var tillställningen lite för fin för mig. Vilken halvalkoholiserad redaktör har råd med flaskor a 600-1000 kronor?
Mer i hennes klass (och mängd), men gott var det.
En intressant slutsats:
– Vem hade trott att den indiska whiskyn från Paul John skulle smaka bäst, till och med bättre än tjäran från den gamla kolonialmakten.
Tack för lektionen Conny!

En sista fråga bara: Handen på hjärtat – har inte whiskyprovning blivit det svenskaste som finns?
(särskilt när man går vidare mellan stugorna och avslutar kvällen med en hemkörd G&T och inte minst en nygrillad korv med bröd).

Det svenskaste som finns?

– Fika och äta kakor är väl det svenskaste som finns.
Det säger allas vår talman Andreas Norlén i min radio. Han är förvånad över att hans kafferep med partiledarna väckt sån uppståndelse under de senaste mandatperioderna.

Annars är det väl korven som förenar oss – sex av nio (sic!) partiledare har käkat korv i det offentliga rummet de senaste sex månaderna.
– Falukorv är väl det svenskaste vi har, hävdade en partiledare i valrörelsens sista desperata pr-utspel.
– Och det var ingen liten prinskorv Ebba viftar med, noterade Expressens krönikör Cecilia Hagen som satte in falukorven i ett lång svensk tradition: ”Skojat och skaldat om korv har vi gjort sen tidernas begynnelse. Vem minns inte den otippade succélåten ”Fånt ja en körv så huppa ja i älva”? Eller ”Falukorvsvisan”, med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel från 1986? De oskuldsfulla små flickorna Anna och Lisa är på väg till affären för att handla och under tiden sjunger de: ”Nu vill jag hava falukorv på denna sköna dag/ och det ska vara falukorv av allra bästa slag/ ja den ska vara himla god och flera meter lång/ och föras hem till Bullerbyn med munter lek och sång. Hon var inte alltid alldeles rumsren, vår Astrid…”

Lite snusk är väl också typiskt svenskt?

Skriver en svensk krönikör som var typiskt svensk krönikör redan när jag var aktiv i spalterna förr-i-förr-i-tiden. ”Men nu är just jag en ytlig och lättroad person med dragning åt det ekivoka och därför kan jag inte släppa taget om den där korven”, flamsar Cecilia Hagen vidare.
Se där alltså något annat typiskt svenskt:
– Den folkliga snuskigheten.

Ja, hur ska vi ha det med svenskheten, frågar sig författaren och debattören Ola Larsmo (DN 17 sept 2022). Han syftar förstås på att Sverige näst största parti åter har gjort ”svenskheten” till ett buzzword i politiken (senast den lockade var i slutet av 30-talet när även socialdemokrater och bondeförbundare (C ) talade om att svenskheten hotades.
Så vad är den svenskhet som politiken bör utgå ifrån?
Larsmo är akademiker och hans definition är kanske lite högstämd: ”Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i ­samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Det har tagit många år att peta ihop våra grundlagar.

Lite pretto, eller hur? Inget om whiskyprovning, inget om ”somaliatowns” heller. Men så är ovanstående ett exakt citat ur Sveriges grundlagar, den svenska regeringsformens 2:a paragraf.
– Det är det svenskaste jag vet. Det är vad landet Sverige bokstavligen bygger på, konstaterar Ola Larsmo. Om det går att enas kring att vi alla fortsatt är överens om detta så skulle många av oss andas lugnare.
– Men då måste vi säga det högt och sluta agera som om det är något opassande att tala om.

Låter okej för mig. De kommande fyra åren får väl utvisa om det finns krafter som vill förändra detta det svenskaste av det svenska till något mindre svenskt.
– Är vi överens?

Hon: det fanns två katter bland hermelinerna igår, jag som enda kvinna (kände mig inte diskriminerad) och så bonusen på slutet, en svensk ”whisky wannabe” gjord på potatis.
– Och säg något mer svenskt än potatis.

Okejdå, inte falukorv…

För övrigt blir det korv till söndagsmiddag, med egenodlade rödbetor!

Nyskördade

Lördag: det här med självhushållning…

Ingen brist på nypon direkt…

Hon: tog halvdag idag, fortfarande lite trött efter förkylningen, och satte mig för att läsa magasin i paddan. Börjar med Allt om mat, skulle jag inte gjort, Luther satte sig direkt på axeln. Varför gör jag inget av alla mängder av nypon vi har…

Och av rönnbär, finns det också drösvis av på udden. Att det dessutom är supergott i bubbeldrinkar, vilket vi alltid gör, så borde jag givetvis ut med stegen och plocka! Inte sitta här och lata mig…

Rabarbersirapen jag gjorde i början av sommaren är dessutom nästan slut. Som tur är var druvsaften jag gjorde häromdagen supergod, speciellt med ett stänk gin och bubbel. Pust! Sitter nog kvar ändå 😉

Dessutom har jag klippt mig fram för att plocka de sista björnbären, de jag inte nått. Rev mig ändå rejält, som vanligt. Kokade marmelad av alla, det är min ”guilty pleasure”, så det betalar sig att koka egen. Och så det här med självhushållning!

Bakat har jag också gjort, ett ljust surdegsbröd. Slarvade som vanligt, borde skurit djupare skåror eftersom jag visste att det var lite underjäst. Eller allra bäst, låtit det jäsa längre… men nu löste ju limpan problemet själv:

Jäste upp underifrån…

Ser i alla fall skapligt ut uppifrån:

🙂

Fredag: löss, löss och löss!!!

Hon: HATAR löss! Bort, bort, bort! Stått i växthus 2 och kämpat med lusbekämpning halva dagen. Såpavatten med lite t-röd i. Och så en disktrasa. Tvättat stammar och blad på citronträdet.

Sköldlöss på citronen

Tar en och annan sköldlus då och då när jag vattnar, den är inte helt översållad som förra hösten eftersom jag håller efter den bättre. Men hittade många på rad på en ung och fin gren ändå.

Bladlöss på chilin

Och helt plötsligt ser jag att chiliplantan som står under citronträdet är helt full med bladlöss. Jag som varit så glad för att jag sluppit dem i år. Men nu kom de. Fast hittade inte direkt några någon annanstans. Pust! Chiliplantan är nu avspolad med både vatten och såpalösning. Den fick ny kruka med mer jord också. Den har helt klar fått för lite kärlek. Det straffar sig!

Roligare upptäckt däremot var gurkplantan med smågurkor i växthus 1. Den har en massa fina nya gurkor på gång fast den stått i samma kruka sedan maj, typ. Tack gurkan!!

Han: Inte bara löss! Fredag 16 september år 2022 bjöd på en sval morgon, +12°. Västlig vind (5-11 m/s). Molnigt, men inget regn. Frukost och tidningsläsning i sofforna. Hon är fortfarande inte frisk. Jag tror att vi båda fick en kyss av coviden när vi var i Stockholm trots att snabbtesterna sa njet.

Fru och herr storskrake.

Dagens hösttecken: Storskraken är tillbaka. Eller mellanlandar hen bara på udden? På avstånd påminner storskraken om lom eller dopping, men frissan pekar mer mot pixie cuts.
– Tänk en rödhårig Halle Barry, skådespelerskan.
I likhet med somliga människor lägger man annars i första hand märke till snoken.
– Näbben är lång, smal, rödlätt och har en nedåtböjd liten svart krok i spetsen.

Jag talar om ett femininum, ty av allt att döma rör det här sig om ett tjejgäng. I likhet med andra andfåglar är den adulta (vuxna) storskrakshanen en snobb ­ mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar (vingspann: 78–94 cm). Honan däremot är mer oansenlig; rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansida och vit undersida.
– Sticker ut gör bara den iögonfallande frissan, tänk Halle Barry. Honan har mycket längre nackfjädrar än hanen.

Pixie haircut.

Juvenilen påminner mest om honan men har mindre nacktofs och ljusa ansiktsteckningar.Det här är utan tvekan att gäng honor med halvstora ungar, jag räknar till 19 fåglar totalt. Att jag noterar dagens hösttecken är att det är säkert fem månader sedan jag såg storskraken här på udden.
– Det är därför jag undrar om den återvänt för vintern, eller bara mellanlandat. I Sverige är storskraken talrikast i östkustens skärgårdar. I de flesta områden är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta här på östkusten (söder om Stockholm) så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västerkusten, i Danmark eller längs havsstränderna på kontinenten.
Nu vet du det också.

Torsdag: Hatten av för nya hattar och grå veteraner!

Stolt hatt.

Han: Solig morgon, 14° som känns som 14 grader eftersom vinden kommer från väster, det vill säga från andra sidan udden. Lite kyligt. Men frukost och tidningsläsning utomhus. Mycket sjöfågel, svanen låtsas även idag att han kan gå på vatten (= havsnivån under normalt).
Men jag vill berätta om dagens hösttecken:
– Hatt som ung klotformad och gråbrun, med åldern välvd till utbredd med en liten puckel, och med uppsprickande bruna fjäll mot en vit botten.

Nej, jag har inte köpt en ny hatt. Inte heller syftar det på att somliga rullar hatt dessa dagar medan andra försöker förstå att festen är över. Den här hatten är gratis, dessutom lovar den inte mer än den håller:
– Dagens gäst på udden är stolt fjällskivling!
Den är inte bara snygg, den har en behaglig nötlik smak och doft.
Enkelt recept: Hon steker hatten med salt och peppar och vi äter den som förrätt.

I Norge kallas hon Gråtass.

Nu till dagens hyllning till ny teknik: Den väger bara ett drygt ton och rullar lät över mark, skogsvägar och ridbanor utan att lämna fula spår efter sig. Tekniknördar skulle påpeka att radmotorn (förbränningsmotor av kolvtyp med cylindrarna placerade i rad efter varandra) är fyrcylindrig med stötstänger, har 26 hästkrafter och i övrigt utrustad med förgasare, vattenkylning och fyrväxlad manuell låda.
Men mest känd är den för att den är utrustad med ett revolutionerande hydrauliskt system med trepunktsfäste som gör att kraftöverföringen går genom hela kroppen.
– I Norge kallas den Gråtass och då vet många här på landet att dagens 75-åring heter Grålle.

Ferguson TE20, som är underverkets officiella namn, tillverkades 1946–1956. År 1947 anlände den första till Sverige och skälet till dagens blogg är att det ger mig en ny chans att skriva om ett av alla dessa udda exemplar man stöter på kring den blåsiga udden.
”Namnet till trots är Grålle inget grånat och glömt arbetsfordon”, skriver Barometern i ett stort hyllningsreportage. ”Tvärtom, den här smidiga traktorn som föddes under efterkrigsåren lever i högönsklig välmåga. I Sverige såldes runt 33 000 nya exemplar mellan 1947 och 1956, och många används fortfarande.”

Hyllas i dagens Barometern.

Värd att fira? Absolut! Den lilla traktorn revolutionerade det svenska jordbruket, inte minst för småländska småbönder. Det kan de/vi tacka den irländske bondsonen och uppfinnaren Henry George (Harry) Ferguson för.
Som allt genialt vilade Furusons framgång på en enkel idé: Den hydrauliska trepunktslyften med sin automatiska tyngdöverföring. En teknik som innebar att även en lätt traktor kunde dra förhållandevis stora redskap utan att slira eller gräva ner sig i marken.

Idag är de flesta grållar redan där de flesta småjordbruk är på väg: I de nostalgiska skrönornas värld.
Men inte alla.
– Hos oss plockar Sope-Bengt Johansson varje vår ut sin Grålle ur vinterförvaringen lagom till den årliga Städdagen.

Stolt Gråller.

Dessutom, och det är dit jag vill komma i dagens blogg: I somras fick vi besök av Sope-Bengts kompisar i Ramdala Grållers, som för 11 året gav sig ut på vägarna. Bara för att det är kul – och kanske för att visa att gammal är äldst (om nu någon fortfarande kommer ihåg vad ordspråket står för).
Årets resa med stilenliga husvagnar startade i Ramdala i Blekinge, via Jämjö, Klakebäck, Hossmo, höger i Elverslösa, vänster Tyska Bruket och vidare över till Öland. Stopp vid bland annat Störlinge Traktormuseum och andra klassiska mötesplatser för att så småningom avslutas här i vår vik. Hedrande!,

Ramdala Grållers på besök: fr v: Gert-Åke Sommar, Percy Svensson, Bengt Johansson, Eje, Gustavsson, Åke Torstensson, Johnny Apell pch Lars Trulsson.
Herr Johansson lägger ut texten.

Hon: och passande nog åkte även vi över en sväng till Öland. Också ett traktorland i mina ögon, precis som Småland. Målet var Borgholms kyrkogård. Haft dåligt samvete för att jag inte varit och satt blommor på gravarna sedan i påskas. Undviker Öland mitt i sommaren, både på grund av köer och tidsbrist. Men var gång jag åker över bron känner jag att detta är hem, och blir gråtmild. När jag var liten sa alltid mamma, och även pappa fast han var född i Karlskrona, ”nu åker vi hem” när vi skulle dit.

Mammas och pappas grav

Onsdag: druvor och chili … och därför är vi så elaka

Hon: idag var det dags att göra något med alla druvor jag plockade i torpet häromdagen. Vi har ätit i mängder men det finns ändå många kvar, och tryter det kan vi upp och plocka minst lika många till. Om inte fåglarna hunnit före förstås…

Men vad gör man med dem, vin känns lite väl komplicerat… men saft kanske. Goooglar. Gör en variant på lite olika recept. Och så förenklar jag lite till. Och i med några skivor av mina små orangea citroner, Limone Rosso. Och mycket socker förstås. Blir spännande att smaka av när den kallnat.

Och så ut i växthusen och skörda chilin som mognat medan jag var i Stockholm. Har gått lite på halvfart härnere sen jag kom hem eftersom jag varit, och fortfarande är, lite förkyld.

En hel del chili har mognat visar det sig… Tryckte in så många som fick plats i ugnen. Tre plåtar på varmluft, på typ 60-70 grader. Ja, det tar tid. Får köra för fullt medan solen är uppe och solcellerna producerar el. Bästa investeringen vi gjort, känns det som. Solcellerna alltså.

Och så lite luft på det. Tar en långpromenad längs östkustleden bort till Södra Kärr. Och vad möter jag på vägen, hjälp… och inga lugnande prickar bakom öronen.

Känner mig modig och stannar till och filmar. Skickar resultat till honom. Han ringer direkt: ”lever du…?”

Äntligen en förklaring: Klimatförändringarna gör oss vresiga och arga.

Han: Dagens hösttecken: Jag har börjat elda i kaminen. Även om veden är sur och vresig så brinner den efter lite påtryckningar(och lite rödsprit).
Och apropå sura miner: Våld i samhället, hatiska kommentarer på sociala medier – och klimatförändringarna.
– Se där ett samband som kanske kan få även klimatförnekarna att tänka om. 

Allt hänger ihop. Klimatförändringarna gör oss nämligen argare på nätet.
– Mycket argare.
Hatiska kommentarer ökar på sociala medier när temperaturen stiger över 30 grader Celsius (86 Fahrenheit).
Det har forskare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research kommit fram.
– Om temperaturen blir för varm eller för kall, upptäckte vi att det finns en ökning av hatretorik online oavsett socioekonomiska skillnader, religion eller politisk övertygelse.
Det konstaterar Annika Stechemesser, huvudförfattare till studien som publicerats i The Lancet Planetary Health.

Intressant, eller hur? Global uppvärmning på cirka 1,1°C i genomsnitt sedan förindustriell tid anses ha utlöst alla möjliga extrema väderhändelser över hela världen. I somras drabbade torka och en rad värmeböljor Europa, Kina och USA, nästan 30° på udden, 36° i skuggan när vi firade familjebröllop på Mallorca (i solen!).
I spåret av detta har antalet psykiatriska sjukhusvistelser ökat i världen, dessutom ökad självmordsfrekvens och mer våld i hemmet.

Men det är värre än så. Stechemesser och andra forskare analyserade ett urval av 4 miljarder tweets mellan 2014 och 2020 från användare baserade i USA. De använde artificiell intelligens för att identifiera omkring 75 miljoner hatmeddelanden på engelska, med hjälp av FN:s definition av onlinehat, som inkluderar rasdiskriminering, kvinnohat och homofobi. De analyserade sedan hur antalet tweets förändrades när lokala temperaturer ökade eller minskade.

Och det elakheterna stannar inte på nätet. Aggressivt beteende online kan också kopplats till våld offline, i den verkliga verkligheten.
Enligt Council on Foreign Relations, en New York-baserad tankesmedja, har elaka inlägg på nätet i sin tur lett till mer våld mot minoriteter, inklusive masskjutningar, lynchningar och etnisk rensning,
– Det är en indikator på hur svårt människor har att anpassa sig till höga temperaturer, konstaterar forskarna.

Ett nytt vedträ i klimatbrasan.

Snacka om att peta in ett knastertorrt vedträ i brasan! Slutsats enligt gubben på udden:
– Mer engagemang för klimatet är alltså ett recept särskilt för alla som säger sig vilja minska våldet i samhället.
Det hade du ingen aaaaning om, eller hur Jimmie?

PS: Och plötsligt är det eftermiddagsdrink. Solen skiner, havet stiger långsamt. Ännu inget valresultat (vilket inte hindrar medierna att spekulera om hur det gick).
Men svanen tycker livet leker och låtsas att han kan gå på vatten (obs! ingen inlägg i valdebatten).

Kolla, jag kan gå på vatten!

Tisdag: Det finns en poäng att tänderna faller ur munnen innan tungan gör det

Han: Stillsam dag på udden. Lågvatten. Inga fåglar. Duggregn. En fru som tappat rösten. Det är bara i medierna som den pratande klassen orkar fortsätta att tvärsäkert gissa vad som nu kommer att hända med vårt Sverige.  

Ett antal partier gjorde sitt sämsta val på länge. Det hindrade inte att alla (!) partiledarna på valnatten uttalade sig som vinnare i valrörelsen. Där någonstans stängde jag av tv:n.
I morse skrattade jag skadeglatt när jag läser den obotlige Johan Croneman håna förlorarna.

Några citat: ”Johan Pehrson var närmast gråtfärdig av lycka. Liberalerna hade just gjort sitt sämsta val sedan 1910.”
”Nooshi Dadgostar sade strax därpå att högerkrafterna, och särskilt Sverigedemokraterna, ”kommer aldrig att vinna”, vilket ju var minst sagt märkligt eftersom Sverigedemokraterna just hade vunnit, vunnit stort – medan Nooshi och vänstern däremot gjort rätt uselt ifrån sig.”
Annie Lööf tyckte att centerpartisterna skulle vara extremt stolta för att de rakryggat hade stått upp för vad de tror på. ”Menade Annie Lööf att detta verkligen var något extra anmärkningsvärt inom politiken, och centern? Hennes parti hade förlorat, tappat röster och mandat, i talande stund hade hon och partiet 6,7 procent av rösterna. 93,3 procent av väljarna föredrog annan politik. Men vem bryr sig? Inte Annie iallafall.”

– Hade valet varit Mello hade varenda löpsedel och varenda nyhetssändning dagen efter skrikit ut: ”Alla låtar vann”!
Sant, dag 2 efter valet vet vi att bara en låt vann. Alla utom ett parti torskade.
– Å andra sidan är det en bra grund för ett vettig eftervalsdebatt?

Om jag sväljer min egen galla och hyvlar osten från ett annat håll hamnar jag här: ”Det mjuka övervinner det hårda. Tänderna faller ur munnen innan tungan gör det”, skriver den gamle Lao Zi i den kinesiska visdomsboken Dao De Jing. Efter valdebattens alla blottade huggtänder hoppas jag att eftervalsdebatten blir mer eftertänksam.
En läsvärd eftervalskommentar gör även Bo Rothstein i dagens tidning:
– Det är inte enkelt att förstå varför väljare i många demokratier numera i så stor utsträckning stödjer politiker med en tveksam inställning till den liberala demokratin. En förklaring kan vara att demokratin såsom den praktiseras faktiskt inte levererat vad som utlovats i form av samarbete och tolerans, skriver Rothstein som är professor i statsvetenskap.

Demokrati borde göra oss mera samarbetsinriktade, toleranta, allmänintresserade, förstående och inkännande. Men istället ser vi en alltmer destruktiv polarisering och ett i långa stycken av hat, hot och förolämpningar förgiftat samtalsklimat som dessvärre också resulterar i rena våldsdåd.
Språket är ett av problemen, menar Rothstein. Politiker och opinionsbildare ”tar kamp” och ”tar strid för” olika saker när man i själva verket bara argumenterar och förhandlar.
– Man beskyller sina motståndare för att ”slakta” olika saker (a-kassan, försvaret) när de faktiskt bara har minskat anslagen något.

Varför har det blivit så, frågar sig Rothstein och säger vad många av oss tänker: När hörde vi senast en politiker i en debatt säga till sin motståndare något i stil med: ”Det var en intressant idé du nu lägger fram, jag har faktiskt inte tänkt i de banorna, vi borde sätta oss ner och prata igenom detta ordentligt.”
Rotsteins recept vinner inga skrattare. Men han får min skadeglädje att erodera: ”Nu måste det politiska samtalet återfinna gemenskapen”.

Möjligen skäms jag också över saker jag tänkt och skrivit. Lättviktigt snömos! Detta efter att ha läst en artikel av Francis Fukuyama.
Den
amerikanske författaren och nyliberale nationsalekonomen är mest känd för sin bok The End of History and the Last Man (i svensk översättning Historiens slut och den sista människan) som gavs ut 1992.
Den skapade ett medial rabalder och frågan om inte hans nya analys kommer att röra om debatten också. Artikeln, som Uggla på förekommen anledning skickade på valdagen, publicerades i El Pais engelskspråkiga edition med rubriken ‘The neoliberals went too far. Now, we need more social democratic policies’

Låter det tråkigt? Pretto? Glöm det. Inte minst finns här ett tänkvärt svar på Rotsteins fråga om varför väljare i många demokratier numera i så stor utsträckning stödjer politiker med en tveksam inställning till den liberala demokratin.
Läs den även om du är trött på valet.
– Eller just därför!
För egen del ska jag ta ett varv runt udden. Det är höst men solen är här och hon är vacker även när hon är tyst.

Hon: fast det där är en sanning med modifikation, jag hade lite kraxig röst imorse, men efter en animerad politisk argumentation över frukostkaffet försvann den igen. Lika bra, trött på politik nu. Det är som det är, svenskarnas prio är inte medmänsklighet längre. Imorgon hoppas jag även han har något annat att komma med här på bloggen…

Som fikon till exempel. Fick ett nytt superfint träd (mitt lilla relativt nyköpta dog…) i födelsedagspresent av bästisen i grannhuset. Har verkligen försökt att vårda det bättre, och se, det har gett frukt. Stora sådana dessutom!

Kände att jag behövde röra mig lite och få luft, trots förkylningen, så varför inte sätta igång med bortforsling av tång när nu vattennivån är så låg!

Jag vet, det är helt onödigt, speciellt eftersom badsäsongen snart är över och höststormarna ändå tar in ny direkt. Men det är ändå lite terapeutiskt. Vilket i dessa dagar kan behövas…

Men vad händer, jo det börjar spöregna. Skit också!

Måndag: Hon skäms … och han vill se Åkesson ta över Morgan Johanssons jobb

Hon: …över Sverige idag. Jag har tappat rösten, är väldigt förkyld och orkar inte gå in på varför på djupet. Men…

Svenskarna har alltså blivit ett folk som helt skiter i andra och tycker att man bara ska se om sitt eget hus. Alltså, det är klart vi vill ha fördelarna av ett internationellt samarbete, men kostnaden och engagemanget får någon annan stå för. Suck!!!

Tänker tillbaka på helgen i Stockholm istället. Det lättar upp humöret!

Firades i efterskott av bästa kompisarna, och före detta kollegorna, på gamla stammishaket PA&Co. Om jag hade kul, trots noll röstresurser, jaaaa!

Mmm, bilderna är lite suddiga 😉
Tack bästa Jojo, Petra och Richard!

Träffade också barn och barnbarn, bästa hänget förstås ;). Och nattade solstrålen nedan för första gången. Det gick strålande. Stolt farmor!

Positiv energi 1! Fredag i Humlans parklek
Positiv energi 2! Lördag eftermiddag på Skansen.
Gravallvarlig åkning 😉

Och så träffade jag mina älskade barn, andra generationens invandrare, med pappa från Nordafrika! Bästa pappan dessutom, som även har ett stort engagemang för ungdomarna i Stockholms västra förorter, där han arbetat med problemen i över 30 år nu.

Lördag: Lunch på Blå Porten

Skämskudde 2: kommunen jag flyttat (hem) till!

…

Ps: fast i Uddens valkrets Söderåkra 2 såg det lite ljusar ut i alla fall:

Pust!

Enda (skade)glädjen i årets val: jag (C) vann över honom (V) med ett mandat 🙂

Ps 2: nu är han visst ikapp, vi har lika många mandat. Rättvist 🙂

Han: Tur att allt här i livet inte är politik, men hon har verkligen ingen bra dag idag. Eftersom jag är en dålig människa känner jag viss skadeglädje.
– Vad var det jag sa!
SD:s framgångar är inget mysterium. Det är resultatet av en fullständigt misslyckad taktik från det politiska etablissemanget, understödd av den breda mediala hejarklack som nu uppträder som offentliga gråterskor.

Och vad ska hända nu? Tja, vad sägs om att regeringsbildaren skulle utse Jimmie Åkesson till justitieminister.
Knäppt, ja visst.

Så här tänker jag: I förr-i-tiden-tiden var jag chefredaktör på en tidning som hette Gnistan. I slutet av 70-talet var det vänsterns största tidning och den tidning där 70-talsvänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad. Gnistan var partiorgan för ett kommunistiskt parti som det politiska etablissemanget avskydde.
Den socialdemokratiska taktiken vara enkel. De såg på oss som fint folk betraktade de kastlösa i Indien – orörbara.
Våra medlemmar blockerades när det gällde förtroendeuppdrag i fackföreningar och i hyresgästföreningar. För egen del fick jag till och med flytta för att få jobb
– Sorry grabben, du kommer aldrig att få ett jobb här i stan, sa min arbetsförmedlare.
Det var inget skämt.

I längden fungerade det inte. Många av våra medlemmar var för aktiva, för pålästa, för engagerade. Och en dag ändrade man taktiken. Plötsligt var vi, om inte hjärtligt välkomna, så åtminstone accepterade i både fack och andra S-kontrollerade föreningar.
– Självklart såg vi det en seger, ett genombrott för vår politik.

Det var inte hela sanningen: På den tiden hade Socialdemokraterna är tankesmedja som hette ”Gruppen för samhällsstudier”. Den leddes av Jan Lindhagen, en på den tiden inflytelserik och fritänkande S-ideolog (han sparkades senare av Olof Palme och tankesmedjan las ner) som jag hade en viss kontakt med.
En dag satt han på Gnistan och lyssnade på mitt stolta pladder om att vi hade tvingat sossarna att släppa in oss i värmen.
Jan lyssnade tålmodigt och sen sa han:
– Jag förstår om ni ser det som en seger. Men en sak ska du veta Peppe. Så länge ni är utdefinierade växer er rörelse. När ni nu indefinieras och släpps in i församlingen kommer ni att krossas.

Lindhagen var akademiker och pratade så. Utdefinierade och indefinierade. Jag hade aldrig hört de begreppen men jag glömmer aldrig vad Lindhagen menade.
– Han hade mer rätt än han kanske själv förstod.
Redan efter några år hade vår rörelse malts ner. De uppkäftiga revolutionärerna transformerades till hårt arbetande kamrater i den socialdemokratiska fabriken och idag är de flesta av oss glada över att vi aldrig fick makten.


Alltså. I över två decennier har det politiska etablissemanget försökt knäcka SD:arna genom att behandla dem som orörbara, utdefinierade.
Och ätandet är puddingens bevis:
– Det är den taktiken som gör att SD nu Sveriges näst största parti och Jimmie Åkesson är med rätta segerrusig.

Så vad sker nu. Ingen bryr sig vad gubben på udden tycker. Men vill man stoppa SD:s framgångssaga så ska man kräva att partiet tar ansvar för alla sina käcka löften. Kanske är det för sent, kanske har S och etablissemanget låtit SD gro sig för stort i det föraktets marinad som alla fina människor försökt dränka rörelsen i.
Jag är optimist och därför är mitt slutord:
– Åkesson har anklagat den småljugande och opportunistiske Morgon Johansson för att missköta sitt jobb. Okej, låt honom överta Morgans stol och dennes skitjobb.
Jag kommer att äta upp min hatt om inte det skulle få Åkessons skratt att fastna i halsen.
Och framför allt: önska att han hade förblivit orörbar utan personligt ansvar.

PS: Expressens Jens Liljestrand påpekar i en ungefär lika hjälplös krönika som denna blogg, att förr eller senare kommer högernationalistiska partier nästan alltid fram till den punkt då demokratin måste släppa in dem. Därifrån går de, nästan alltid, tillbaka. Dansk folkeparti fick 21,1 i folketingsvalet 2015 för att 2019 mer än halveras ner till 8,7. Norska Fremskrittspartiet peakade på 22,9 i Stortingsvalet 2009 och är sedan 2021 nere på 11,6.

Söndag: Lagt kort ligger

Nästa framme.

Han: Så står vi här igen, fyra år senare. För första gången i Bergkvara skola, matsalen. Vi köar, nickar åt grannar och bekantas bekanta.
– Jag utgår från att de flesta tänker rösta på något annat än jag.
Det är ju det som poängen med val – att vi ska tycka olika.
Det är alltså oenigheten vi ska vara rädd om en sån här dag, inte enigheten.

Senare i kväll eller när alla röster är räknade, hoppas vi att det finns en majoritet som vet vad de vill göra de närmaste fyra åren för att göra Sverige bättre.
Det betyder inte att vi alla plötsligt måste tycka att det den bästa vägen.
Bara att vi respekterar att demokratin gäller även när andra inte tycker som vi gör.

Jag tillhör dem som inte tror att fascismen tar plats i Rosenbad om det blå laget vinner. Inte heller att de gängkriminalla kommer att invadera udden om sossarna får fortsätta regera.
– Jag tror att den värsta baksmällan kommer när krutröken lagt sig och vi upptäcker att det blev sån liten skillnad.
Eller så hoppas jag bara att det är så, för att det lindrar min ångest här i kön till vallokalen.  

Till slut bestämde jag mig för vilken valsedel jag ska lägga i valurnan. Men jag gör det utan entusiasm.
Som många andra hade jag hoppats att valrörelsen skulle göra valet enklare.
Detta genom att lyssna på partiföreträdarna som försökte bemöta motståndarens bästa argument – inte de sämsta och dessutom hårt vinklade så att vilken idiot som helst fattar hur dumt tänkt det är.

Tänk om ditt är mitt fel!


Det blev som det blev. Och därför tror jag att min ångest kommer att växa under kvällens valvaka hemma i soffan.
Jag tar det personligt:
– Tänk om det är så illa att det är min valsedel som avgör!

Du fattar vad jag menar. Det betyderatt kommer att vara mitt fel när valets vinnare står där i tv-rutan och svettas. Med blommor i famnen och ett leende i nedre delen av ansiktet, men vars ögon säger det alla vettiga människor borde tänka i den situationen:

– Tack alla dumskallar för ert stöd – särskilt gubben på udden! En sån här seger till och jag är förlorad.

Oddsen söndag kl 14, Unibet.

PS: Även spelbolagen följer riksdagsvalet. Det statliga spelbolaget Svenska Spel erbjuder 1,80 gånger pengarna på att statsministern heter Magdalena och Ulf betalar 2,15 gånger pengarna. Att någon annan skulle bli statsminister ger 12 gånger pengarna.

Enligt Dagens PS har även privata spelbolag Magdalena Andersson som favorit, men oddsen är lägre och hon är alltså där en ännu större favorit. T ex betalar Unibet 1,60 gånger pengarna på Andersson – men tidigare i veckan var oddsen så låga som 1,45, så Ulf Kristerssons och de andras chanser har enligt spelbolaget förbättrats. 

Oddsen söndag kl 14, Unibet.