Författare: kerstinochpeppe

Måndag: kärt besök på udden, och i torpet…

Och så fick de nygifta (jo, det var deras bröllop vi var på i Åre, roligaste bröllopet ever!) tillbringa en natt i Chateau Margareta. Och vi fick hänga med hela den lilla familjen i nästan ett dygn, så kul. Men det var förstås alldeles för kort vistelse, kom snart tillbaka igen!

Och sötnosen Jack var förstås också med. Tyvärr blev det inget bad för honom i vår fina badvik eftersom det helt plötsligt kom ett oväder precis när de landade på udden i går eftermiddag. Regn och hårda stormbyar.

Det gjorde inget för imorse sken solen igen och vi åt frukost ute. Men den sköna badtemperaturen, drygt +19 grader, som jag utlovat hade flytt med vinden. Imorse var det endast +15…

Jodå, torpet var de förstås tvungna att följa med och titta på också, det var ju ändå på vägen hem mot storstan…;)

Och där upptäckte jag att vi har vindruvor som växer på gaveln till ladan, hans ateljé alltså.

Så himla kul! Och många druvor är på gång dessutom. Undrar om de är röda eller gröna…? Uppenbarligen är den mer välskött, och klippt, än vår gamla på gaveln till hus 1. Den vi satte vid parkeringen utanför Chateau Margareta förra våren klippte han faktiskt ner i höstas, och den verkar redan få en hel del druvor. I höst får vi allt ta tag i vår gamla ranka också. Basta!!!

Han: Kul att de kom. Och brudparet verkade inte helt missnöjda med bröllopspresenten. Och det är klart – att få sitta och hänga på Sturehof är ju inte det sämsta.

Söndag: Oansvarigt kräva 22 ministrars avgång i ett sånt här känsligt läge!

Han: Det ligger nåt i påståendet att om det på grund av vår känsliga NATO-ansökan var oansvarigt av oppositionen att kräva Morgans avgång.
– Av samma skäl bör valet om några få sommarveckor ställas in.
Detta eftersom oppositionen då kräver att Magdalena Anderssons alla 22 ministrar avgår.

Å andra sidan ids jag inte ens vara sarkastisk. Det ska bli skönt med ett rejält val när allt står på spel. Förhoppningsvis åker MP och L ur riksdagen på det att partipolitiken kan få en nystart.
Expressens krönikör Viktor Barth-Kron, enligt min mening en av Sveriges bästa pennor, sammanfattar varför jag tycker så: ”Regeringen har i praktiken kommit att bli något slags hybrid mellan ceremoniellt kungahus och reklambyrå för socialdemokratisk politik som inte genomförs.
Den anderssonska ministären kan inte regera, men oppositionen kan heller inte opponera på normalt sätt. Då blir det nämligen ”kaos”, eftersom oppositionen är onormalt stark i förhållande till regeringen … Nu står hoppet till att höstens val löser ut de knutar som kunde och borde ha lösts ut under sensommaren i fjol. Blir det inte så får vi hoppas att den omotiverade rädslan för att låta väljarna komma till tals igen försvinner.
Sverige borde, åter med facit i hand, haft extraval både när Decemberöverenskommelsen föll 2015 och när januariavtalet kollapsade 2021. I stället har vi fått två mandatperioder i rad som slutat med år av politisk frustration och allt kärvare låsningar.
Inte en tredje gång, tack.”

Jag har fått pippi på fåglar. Upptäcker att vi till och med har näktergalen på tapeten i katternas rum.

Och så till dagens kvitter:
Bofink kontra lövsångare: Båda är vanliga i likartad miljö, men bofinken sjunger i dur med en knorr uppåt i slutet på trudelutten, lövsångarens mollsång låter som om inandningsluften är på väg att ta slut.
Koltrast kontra taltrast: Också dessa i samma biotop och sjunger från trädtopparna. Koltrasten korades som Sveriges nationalfågel för sin välklingande melodiösa sång, medan taltrasten tjatar på samma slinga två-tre gånger, tar en ny och återvänder till den första.
Gröngöling kontra spillkråka: Släktingar som drar högljudda skrattramsor, gröngölingens brukar beskrivas kri-kri-kri och spillkråkans kry-kry-kry. Hjälper inte det så vänta en sekund, det kan komma ett gällt ”koiiii” från spillkråkan när den landar på en trädstam.

Gamla kompisar hör av sig och undrar om det hänt nåt med mina testosteronvärden.
– Du verkar ha fått pippi på fåglar sen du flyttade till udden, säger de och nåt det ligger nåt i det.
Jag kan sitta länge och titta på alla fåglar som också bor på udden, permanent som vi eller som sommargäster. Dessutom läser jag allt jag kommer över, typ Åke Ekdahls ”Pippiskola” på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter, där ovanstående citat är hämtat ifrån.

Inte för att jag blir så mycket klokare. Till exempel får jag tips om hur jag skiljer en trädgårdssångare – som jag faktiskt hörde häromdagen med Axel Kiellands hjälp – kontra svarthätta: ”Förvillande svårt att utskilja vem som sjunger, men som regel joddlar trädgårdssångaren oavbrutet på både utandning och inandning, medan svarthättan gör ett litet uppehåll mellan tonkaskaderna.”

Det blir inte lättare av att jag lärt mig att även om en art har en typisk revirsång, så har alla fåglar ”mängder av andra läten för att varna, tigga och markera missnöje”.
– Och så dessa märkliga onomatopoetiska beskrivningar!
Typ grönsångaren, vars sång låter som ”ett snurrande mynt på plåtbricka” – när lekte du den leken senast???? Och det till skillnad från rörsångaren som sjunger ”sävligt” i vassen och sävsångare som bara sjunger ”rörigt”.

Nåja. För egen del försöker vi hitta på ett eget chiffer här på udden. Det är inte heller lätt.
– Prego! Prego! Prego!
Sjunger till exempel näktergalen, enligt henne. För min del tycker jag att den som muttrar ”problem, problem, problem”.

Lördag: Skördedags… och han är star(e)struck på dagens fågel

Hon: börjar lördagen med ett dopp, före frukost, det är livet. Lite kallare nu, skulle tippa +17-18 grader en bit ut. +19,5 inne i viken. Men vilken sommar det blivit, bara sådär!

Sen vattna. Det torkar ut snabbt nu. Upptäcker att en del av betorna, de jag planterade ut först, ser väldigt klara ut. Är det möjligt, redan…

Okej, de är förstås försådda inne först. Och sedan utplanterade för några veckor sedan. Sått i omgångar, så de senaste satte jag ut i denna veckan. Kanske jag ändå borde sätta lite fröer direkt i marken nu eftersom de försådda redan börjar bli klara. Måste ju ha lite betor till hösten också. Och nu gror de nog snabbt även ute.

Kvällens förrätt given, ugnsbakade betor med fetaost. Det är han bäst på!

Han: Egentligen är det väldigt enkelt. Det första du tittar på är stjärten och benen. På håll är de väldigt lika, särskilt på våren. Båda går i svart och har gul näbb.
– Men kolla in benen!
Spatserar hon med lite knyckiga ivriga steg har du en stare. Hoppar hon däremot jämfota stirrar du just nu på en koltrast.
– Dessutom har hon kortare stjärt, staren alltså.

För att inte bli anklagad för sexism vill jag redan här göra ett tillägg: Efter tre äktenskap vet jag att kvinnor tittar lika mycket på andra kvinnor som vi män gör. Det är naturligt: kvinnor är snyggare, sexigare, har bättre hållning och bär upp sina kläder bättre än vi män gör.
– Men nu handlar det alltså om fåglar.

Staren är en av våra vanligaste fåglar. Kanske är det därför jag inte brytt mig om den. Bryr sig om sina starar gör Kajsa, grannen. Hon kan mad rätta kalla de sina eftersom de varje vår återkommer till hennes holkar i talldungen mellan oss.
Och den talldungen har varit mitt universitet de senaste veckorna.
– Se nu samlar de ihop ungarna och flyger ner till sjöängen för att visa dem vassen, sa Kajsa när vi härom kvällen drack vin på hennes och Rolfs nya veranda.
Över oss fylldes himlen som på en given signal av hundratals fåglar som likt ett böljande moln drog iväg ner mot havet.

Staren är känd från Sverige sedan början av 1500-talet och detta är också ett kännetecken: En flygande starflock håller alltid ihop i ett tätt skimrande moln – inte olikt ett strömmingsstim på den tiden det fanns strömming i Kalmarsund – och det ska vara upphovet till att Carl von Linné gav den det latinska namnet ”sturnus vulgaris”.
Författaren Tomas Bannerhed kallar staren ”den kollektivhäckande multi­instrumentalisten” medan Gunnar Brusewitz, vår meste fågelmålare, skriver att sången låter som ”ett gammalt utslitet positiv” som gnisslar och visslar och tjattrar och det blir en lättare för en tondöv redaktör att den är riktig härmapa (vipa, vråk och lövsångare om du vet hur såna låter).

För egen del jag har fastnat för en mer jordnära detalj: Hittade ett antal krossade ljusblå äggskal på sjöängen utanför Margareta och tänkte genast onda tankar om några tjuvaktiga grannar på udden.
– Nej, det är nog inte kråkorna som varit framme den här gången, sa Caisa. När ungarna kläckts brukar staren flyga iväg med äggskalen en bra bit från holkarna för att inte dra plundrare till boet.
Detsamma gör man med ungarnas bajs.
– Inte för inte kallas staren för hemmets fågel.

PS: Förr i förr-i-tiden trodde man att staren kunde spå sommarvädret. Var den första staren tjock, blank och fin i pälsen skulle sommaren bli vacker. Var den grå och sliten blev också sommaren mulen och dålig.
Känner du dig osäker på någons känslor ska du lägga ett starhuvud under kudden då hon sover. Hon berättar då alla sina hemligheter, enligt gammal folktron.
– Å andra sidan kunde det gå illa för den som dödade en stare.
Så du kanske avstå från att testa och bara njuta av titta på ben och stjärtar.

Fredag: Dags att stanna upp och bara njuta

Han: Redan fredag och redan ångest över att tiden går så fort. Hägg och syren har blommat över, redan sommar och allt liv och alla färger blixtrar förbi utan att jag hunnit njuta av det.
– Därför stannar vi upp här ett tag och bara glor.

Hon: stanna upp, och stanna upp … hinner jag inte, massor att göra idag. Plantera om, plantera ut, ta bort ogräs som skulle tagits bort för längesedan mm mm. Och nu kokar jag rabarbersirap av en del av de fina rabarberna jag fick av Lise i förrgår. Tror det är årets fluga faktiskt, läst om det både här och där.

Och eftersom vi ska bjuda ett par kompisar inåt viken på en drink ikväll, innan vi går till kiosken och äter asiatisk buffé, passade det ju bra att göra sirap av rabarberna så jag kan göra någon god rabarber-drink.

Ja jag sparade förstås rabarbermoset som blev över när jag filtrerat bort sirapen. Det var jättegott.

Torsdag: nu är badsäsongen igång!

Hon: så himla skönt i vattnet idag, över tjugo grader, och jag var i länge och utforskade botten ordentligt för första gången i år. Och den är faktiskt helt okej. Måste kanske räfsa lite precis utanför vår lilla vik, men inte farligt alls, och det är mycket fin sand runtomkring.

Och ett långt och uppfriskande bad behövde jag efter gårdagens roliga häng (drygt sex timmar) med mina gamla kompisar från ettan, Lise och Annika. Vi gick i samma klass ända upp till nian. Det var verkligen himla kul att ses. Och det kommer vi att göra ofta hädanefter, det är ett löfte!

De hade dessutom med sig en massa fina blomsterplantor, gigantiska rabarber, rabarber-chutney, massor av ramslök (kommer bli pesto) och så fina, höga dragonplantor med rötterna kvar. Har planterat ut dem idag, men undrar om det kommer funka. Hoppas, hoppas!!! I så fall blir det bea 🙂

Avslutar med en bild på min blomsteräng som fortfarande står kvar i den stora plåtbrickan (fatet) som jag försådde fröerna i, så vackert. Önskar bara de växte vilt…

Onsdag: Storstadsperspektiv med kråkvinkel

Han: Är jag glad eller jag är glad över att bo på en udde? Jag ställer inte frågan efter ha lyssnat på partiledardebatten. Lyssnar som vanligt även på pratprogrammet Nordegren & Epstein. Härom dan fick jag veta att det finns nåt som heter ”Regel 3-30-300”.
Vad det handlar om?
– Jo, ett antal landskapsarkitekter har kommit fram till att vi människor behöver träd och grönska för vårt psykiska välbefinnande.

Eftersom alla inte verkar fatta detta behövs det regler och en amerikansk (vad annars?) professor, Cecil Konijnendijk vid Urban Forestry i British Columbia samt docent på Nature Based Solutions Institute i Barcelona, har blivit världsberömd på en regel som alltså heter ”3-30-300”.

En medialt perfekt regel uttydd på ren svenska:
> 3 träd. Alla ska kunna se minst tre träd från sin bostad, skola och arbetsplats.
> 30 procent. Varje bostadsområde ska ha minst 30 procents ”krontäckningsgrad”. Begreppet anger hur stor del av en yta som skuggas av trädkronor.
> 300 meter. Alla invånare ska ha max 300 meter till ett grönområde.

Som sagt, är jag glad är jag glad över att vi har våra sjöängar och våra tallar och enar här ute på udden? I dagens program återberättar Thomas Nordegren och Louise Epstein den häpnadsväckande historien om att det härjar ”attackkråkor” i våra gamla kvarter på Södermalm i Stockholm  som angriper ”intet ont anande människor”, för att tala kvällstidningssvenska.

Inslaget påannonseras som en trailer för Hitchcocks ”Fåglarna”. Dessbättre låter programledarna en docent i etologi vid Stockholms universitet punktera skräckskildringen genom att påpeka att kråkor gör som alla andra nyblivna föräldrar – vid minsta hot går de reflexmässigt i stridsställning för att skydda sina nyfödda ungar med näbbar och klor.
– Ungefär som mamma och pappa kråka gjorde idag när jag blev alltför närgången mot deras bo under taket i torpet i Gökalund.

Sensmoral? Hade jag haft något mer dramatiskt att berätta om idag hade jag nog inte ens skrivit denna blogg.

Tisdag: Från Memory Lane till gräsrotsdemokrati

Hon: igår tog vi ledigt och firade nationaldagen genom att gå längs ”memory lane”:

Jag kommer mest ihåg Widerbergs trädgård som ett ställe vi åkte till där det fanns djur. (Älskade och älskar fortfarande djur!) Kom inte ihåg ens var det låg, men det ligger faktiskt bara typ en mil norr om udden. Och har just öppnat upp igen efter att ha varit stängt sedan det såldes 1978. Igår var det loppis och servering, men inte några djur. Men shoppa är ju alltid kul, och vi gjorde ett fynd till torpet:

Fortsatte turistandet och framförallt shoppandet i Vassmolösa (typ 25 kilometer norr om udden) på Villa Famiglia. Skulle titta på deras medelhavsträdgård men det slutade med shopping även där…:

Han: Så har riksdagen än en gång genomfört en misstroendeomröstning mot en minister. Om några veckor kommer vi att glömma även denna. Riksdagen har tidigare röstat om misstroendeförklaring tolv gånger – minns du nån av dem?

Fälldin, Leijon, Kristersson, alla har de gjort en Morgan.

Det brukar bli ett jäkla hallå där landets politikreportrar och de vanliga professorerna i statskunskap tävlar om att dramatisera en i regeringsformen grundlagsstadgad rättighet vars syfte är att skydda den representativa demokratin.
Sedan blir det randanmärkningar i Wikipedia. I oktober 1980 väckte Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna en misstroendeomröstning mot statsminister Thorbjörn Fälldin (C) i protest mot regeringens ekonomiska politik.
–  Även den gången röstade 174 för en misstroendeförklaring, en för lite.

Sex gånger har hotet om en misstroendeförklaring varit tillräckligt för att ministrar ska avgå eller entledigas av statsministern. I juni 1988 kritiserades  Anna-Greta Leijons (S) agerande i samband med Ebbe Carlsson-affären. Trots att hon fortfarande hade statsminister Ingvar Carlssons förtroende avgick hon sedan samtliga övriga partier i riksdagen deklarerat att de skulle stödja ett misstroendevotum mot henne.

Dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) förklarade den 16 februari 2012 att han inte tänkte genomföra riksdagens beslut om en återgång till tidigare regler för sjukskrivnas arbetsförmåga. Efter att Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna sagt sig vara beredda att diskutera ett misstroendevotum ändrade sig Kristersson, och bad om ursäkt på en pressträff. 

Juli 2017: Inrikesminister Anders Ygeman (S) och infrastrukturminister Anna Johansson (S) avgick sedan Alliansen meddelat att de skulle väcka misstroendevotum mot dem och försvarsminister Peter Hultqvist i spåren av Transportstyrelsens IT-upphandling.

Sverige gick inte under då heller. Så vad har vi lärt oss? Denna gång blev i alla fall jag förvånad över att en kurdisk f d gerillasoldat kunnat få ett så helt avgörande inflytande över svensk inrikes- och utrikespolitik.
– Det säger något viktigt om svensk demokrati.
Denna ”den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare” för att citera Winston Churchill. 

Nu tillbaka till det vanliga utomparlamentariska gnölet om gräsrotsdemokratin: ”Svensken lider av gräsklippningsneuros, en kronisk obotlig sjuka. Så snart en gräsmatta vuxit en millimeter måste dödsbringaren fram. Här ska klippas! Gräsklipparen dränker miljön med avgaser och buller, dödar tusentals insekter och torkar ut jorden, gör den fattig. Den drabbade sätter gräsets höjd före all annan hänsyn! Varför dessa människor har gräsmatta kan förvåna. Det vore enklare med grön asfalt.”

På andra sidan sundet verkar vår bloggkompis Staffan Lagerström. Han bloggar omlivet på södra Öland under signaturen ”Alvarsamt2” med devisen ”icke allvarligt om livet runt alvaret”.

Låt dig dock inte luras av den ödmjuka presentationen. Tonen må vara lättsam, för att inte säga grovkornig, men ämnena är ofta allvarsamma och utblicken global. Begreppet ”glocal” dyker osökt upp i mitt huvud. Det myntades av entreprenören och mediemogulen Jan Stenbeck vars internationella tidningsprojekt Metro stod för just det (global + local = glocal).
– Ett framgångsrikt koncept som gjorde Metro till världens största tidningskoncern (”World’s Largest Global Newspaper”) enligt the Guinness Book of World Records år 2006.

Nåja, allt har sin tid. Metro las ner år 2019), men Alvarssamt2 fortsätter att i det lilla formatet leverera båda lokala och vida vyer. Veckans korta krönika fångar ett fenomen i tiden även på vår sida av sundet – i läsande stund dränks näktergalens sång på udden av en ettrig trimmer inifrån viken

Gräsmattor behöver klippas, men ”begränsad gräsklippning” framstår även här som ett bättre alternativ än grön asfalt.

Nationaldagen: Därför fladdrar svenska flaggan på udden

Han: Under de år jag varit fast boende på udden har vi avverkat sju vimplar a 250 kr på Lindbergs. Det beror på att jag låter vimpeln fladdra oavsett väder.
Detta till skillnad från salig svärmoder, född på en fyr och därför både sparsam och ödmjuk inför vindarna.
– Alltså tog hon ner vimpeln när det blåste.

Idag flaggar vi på udden. Det är ett ställningstagande. Tyvärr är det ett ställningstagande som det känns nödvändigt att motivera. Många svenskar har en ängslig inställning till den svenska flaggan (utom i internationella sportsammanhang).

Sveriges långa historia av fred anses spela roll. I skolan lärde vi oss att Gustav Vasa enade Sverige när han under svenska fanor red i Stockholm 6 juni år 1523.
Men bruket att hissa den blågula flaggan är inte så gammalt i Sverige som vi kan tro.
– Det var länge bara en sedvänja inom flottan.
Först år 1873 fladdrade en svensk flagga över det kungliga slottet i huvudstaden. 

Sedan 1916 har den 6 juni firats som den svenska flaggans dag. Men först år 1983 som 6 juni blev officiell nationaldag. Men en genant stämning har levt kvar kring flaggandet.
Av någon anledning har särskilt vänstern låtit extremhögern lägga beslag på de blågula färgerna. Och det är först efter millennieskiftet som flaggande brett ut sig i det svenska samhället.
– Sverige har drabbats av ”flaggmani”, konstaterade Aftonbladets Lena Mellin så sent som under pandemin (2 maj 2020).
Det var då flaggan blev en obligatorisk accessoar på svenska politikerkavajer.

Andra har noterat att kriget i Ukraina fått flaggorna att fladdra i stolt mot dunkla skyar. Det som om inte bara kriget, utan även de blågula färgerna fått många av oss att inse att rätten att hissa sin egen flagga inte bara är en tom gest.
– Därför fladdrar den svenska flaggan på udden idag.

Den danske fascisten Paludans koranbränningar har skakat om Sverige. Färre vet att år 1983, samtidigt som Svenska flaggans dag blev nationaldag, blev det lagligt att bränna, skära sönder eller på andra sätt skända den svenska flaggan.
Detta i enlighet med den liberala svenska yttrandefrihetslagstiftningen.
– Av nån anledning får man däremot med samma lagstiftning inte ”förse fanan med märken, bokstäver eller andra tecken”. 

Det var därför Oscar Guermouches examensprojekt på Konstfack år 2009 lagfördes. Verket bestod av tre flaggor med citat ur gamla svenska marschvisor. Visorna användes inom det svenska försvaret på 80- och 90-talet och var synnerligen grova.
Men det var i första hand inte innehållet, typ: ”När vi bränner ryska byn / Då står kuken rätt i skyn”, som skapade debatt – utan det faktum att han hade skrivit på fanan.
Carl Johan de Geers ”Skända flaggan” är annars en klassiker. Verket ingick i de Geers serie om vapenvägran och kriget i Vietnam.
– I samma tidsanda, om än mindre publikt, hade jag året 1968 svenska flaggan som sängöverkast i Uppsala.

Idag tror jag inte ens en publicitetskåt konststuderande skulle komma på tanken att betrakta den blågula flaggan som någon slags symbol för fienden. Putins krigsretorik och Ukrainas försvarskamp har fått de flesta av oss att inse skillnaden på nationalism och patriotism.

Apropå Putins retorik att alla som motsätter sig hans krig är ”avskum” och ”förrädare” som ”riktiga ryssar” kommer att ”spotta ut som en mygga som lyckats flyga in i munnen”, konstaterade författaren George Orwell år 1945:
”Med ’nationalism’ menar jag först och främst vanan att anta att människor kan klassificeras som insekter och att hela block av miljoner eller tiotals miljoner människor med tillförsikt kan betecknas som ’bra’ eller ’dåliga’. Men för det andra – och detta är mycket viktigare – menar jag vanan att identifiera sig med en enda nation eller annan enhet, placera den bortom gott och ont och inte erkänna någon annan plikt än att främja dess intressen.” 

Orwell är mest känd för romanen Djurfarmen, en ruskig framtidsvision inspirerad av det ryska sovjetsystemet. Vid andra världskrigets slut tog Orwell avstånd från nationalismen i både Hitlers och Stalins version och hans definition av skillnaden mellan nationalism och patriotism gäller även i vår tid:
– Nationalism ska inte förväxlas med patriotism. Båda orden används normalt på ett så vagt sätt att varje definition riskerar att ifrågasättas, men man måste göra en skillnad mellan dem, eftersom två olika och till och med motsatta idéer är inblandade. Med ”patriotism” menar jag hängivenhet till en viss plats och ett visst sätt att leva, som man tror är den bästa i världen men som inte vill tvinga på andra människor.
Patriotism är av sin natur defensiv, både militärt och kulturellt.
– Nationalism, å andra sidan, är oskiljaktig från maktbegäret. Det bestående syftet med varje nationalist är att säkra mer makt och mer prestige, inte för sig själv utan för nationen eller annan enhet där han har valt att sänka sin egen individualitet.

På modern sommarsvenska kan man säga att nationalismen är invasiv, patriotismen generös och trivs i mångfald. Orwell skrev också klokt om annat som har bäring på Sverige år 2022: ”Med rimlighet kan hävdas – förmodligen är det till och med sant – att patriotism är en vaccination mot nationalism, att monarki är ett skydd mot diktatur och att organiserad religion är ett skydd mot skrock.”

Hon: avslutar med filmen från kvällen före 6 juni 2022. Den var magisk, både vad det gäller naturupplevelse, god mat (tack Skeppeviks ”kiosk” för underbar asiatisk mat) i trevligt sällskap med både drink före och kaffe med avec efter (tack vänner i diverse närliggande hus och gårdar för det).

Nu firar vi nationaldagen med ett uppiggande dopp, tror jag…

Söndag: underbart väder och ledig eftermiddag

Hon: sommaren fortsätter med årets varmaste temperatur, +22 grader. Underbart när det går att sitta i skuggan och läsa utan att frysa. Planterade om en hel del chili fram till tolv. Sen tog jag ett dopp, duschade och tvättade håret i uteduschen och tog sedan ledig eftermiddag.

Tänkte försöka läsa ut boken Modersmjölken som är vald till nästa bokklubb. Den hade legat oläst ett bra tag på mitt nattduksbord så blev glad för valet. Men det går långsamt, orkar inte läsa många sidor på kvällen, den är bra men ingen bok du inte kan släppa. Bra i och för sig för då släcker du inte lampan för sent 😉

Men nu vill jag ju börja med någon av mina födelsedagspresenter, alla tre hett önskade. Men vilken ska jag börja med… Ole, dole doff. Nä, stopp och belägg. Släpp paddan och sätt fart och läs ut Modersmjölken först!

Han: Solen fortsätter att skina över udden. Vi går för halvfart i värmen och katterna föredrar en plats i skuggan. Men solen slösar inte sin energi i onödan. Våra solpaneler fungerar som de ska och ätandet är puddingens bevis.
– Pengar tillbaka från EON!
Och detta trots att vi hade en veckas avbrott på grund av tekniskt strul med överföringen.

Det senare är också ett tecken i tiden. ”Kaoset på de svenska flygplatserna är inte ett symtom på klimatkrisen. De vittnar om ett annat slags sjuka, som vi inte riktigt är vana vid i Sverige: oförmågan att organisera saker effektivt”, konstaterar Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski.
Och för en gångs skull håller jag med honom om varje stavelse: ”Det är oreda och instabilitet lite varstans, och många bär ansvar för det. Kanske är just det månghövdade ansvaret en del av problemet: vem bryr sig om helheten?”

Politiker och överbetalda tjänstemän skyller i från sig på coronan, kriget och på alla andra. Men kriget, klimatkrisen och den tilltagande inflationen tar ingen hänsyn till våra hemmatillverkade problem, skriver Peter.
– I stället för att ta tag i de stora frågorna har vi oordning där det borde gå att hålla ordning.

Apropå svensk energipolitik noterade jag annars ett rekord i veckan. Full tank på OK/Q8 för en vanlig Opel Astra kostade 972.83 kronor.
– Som hittat, sa jag till expedition. Ska vi säga tusenlappen jämnt och satte mig i bilen med en cola och en korvbricka med extra allt av pommes, räksallad, grillkrydda, rostad lök, stark, senap och ketchup, även om pommesfritten, ja tack.
– Ibland känns även förluster som små segrar.

Lördag: En hänryckningens dag med små stilla nyheter

Han: Pingst och solen skiner. Kanske inte hänryckning i religiös mening, men stilla dagar på udden. Inga bullriga nyheter från ”krig i vårt närområde” som våra politiker numera kallar Putins invasion –  ett noa-namn som inte ska skrämma oss lika mycket.
Och sen kom Sope-Bengt och pratade Midsommarfest och sen kom Mellström och plockade grönkål och alla var glada över att vi lever i den bästa av världar.

Dagens viktigaste nyhet i vårt närområde är annars följande meddelande i vår lokala Facebookgrupp ”Torsås/Bergkvara”:

Och det händer andra stora saker på udden: Äntligen får jag upprepa vännen Gert Fylkings klassiska glädjerop över att Svenska Akademin än en gång lyft en okänd poet till Nobelpristagarnas parnass.
– Äntligen!
Men denna gång handlar det inte om en okänd storhet, utan om ett kärt återbesök jag väntat hela våren på:
– Steglitsen.

Hon fick en skymt av honom för en vecka sedan. Några dagar senare fick Axel oss att höra honom sjunga i Icahandlarn’s stora björk.
– Och nu har jag äntligen haft årets första – och han är inte ensam.

Plötsligt sitter paret där på Ramsins stol och spanar. Han ser ut som om han, den världsvane resenären, vill visa henne vårt rastställe vid havet och hon lägger huvudet på sned och ser på honom som somliga honor ser ut när de vill visa att de är tillgivna – en vänlighet som somliga hanar förväxlar med intresse.
I nästa minut har hon redan lyft och han flaxar efter henne – han är för tusen hennes man och beskyddare!
Ja, du fattar att jag tillskriver steglitsen mänskliga egenskaper. Det är jag inte ensam om. Få fåglar är omgivna av så många myter, så stora känslor och vars besök tillskrivs ett så tungt symbolvärde i europeisk kultur.

Många (kvinnliga) läsare har slukat Donna Tartts ”Steglitsan”. Konstintresserade vet att steglitsen förekommer i en stor mängd målningar och den amerikanska konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann räknade till inte mindre än 486 målningar med steglitser bara under perioden 1260–1500 e.Kr. Främst förekommer fågeln i italienska målningar men även i verk från Ryssland, Böhmen, Bayern, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna och England.

Eftersom det är pingst och vi är lediga och alla (?) vet att det beror på att pingsten är hänryckningens tid ser det ut som en tanke att steglitsen visar sig just nu på udden.
– Den stora mytbildningen kring steglitsen är knuten den kristna legenden.
Da Vinci, Rafael och Michelangelo förebådade Jesus blodiga död på korset i sina verk där Johannes (senare känd som Döparen) visar (och skrämmer) sin kompis Jesus med en sprattlande steglits – en symbolisk lek som förebådar den senares korsfästelse där en steglits enligt myten förbarmar sig över den döende gudssonen genom att befria honom från en vass tagg från törnekronan – varvid en droppe blod för alltid ger fågelns dess karaktäristiska röda panna.

Genom att dra ut taggen blev steglitsen en symbol för och ett förebådande även av pingsten och passionen. En fin historia om en fin fågel, alltså. Men, som författaren och litteraturkritikern Henrik Johansson påpekar i en mycket läsvärd essä.
– Vi behöver tro på allt det där och ändå tycka att steglitsens besök påminner oss om nåt viktigt: ”Genom att steglitsen drar ut taggen blir den också en symbol för en djurisk medmänsklighet – den lindrar lidandet, den personifierar den gyllende regeln: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem …”
Tål att tänka på, eller hur?

Hon: ledig och ledig… har till slut fått ut de sista försådda plantorna av rödbetor och rotselleri. Känns väldigt skönt. De fick stå i varannan rad i det gamla, men nyfixade, jordgubbslandet.

Men sen tog jag ledigt och hoppade i plurret. Underbart!!! Fast där fick jag förstås jobba lite också, med sjötången. Varit alldeles för lite badande så nu gäller det att räfsa så att sandbottnen inte växer igen. Är i rödaste rappet faktiskt. Kommer inte bli lika fin botten som i fjol. Då var den exeptionell. Men det beror förstås också på hur vintern och vindarna varit. Har sand kommit in eller åkt ut…

Hur som helst kändes det helt underbart att ha badat och duschat i uteduschen. Inget mer inneduschande nu. Detta var nog första dagen på sommaren. Och vilken kväll…

Ps. Malmen är alltså ett villaområde i Torsås.