Hon: middagar med kompisar, födelsedagskalas för barnbarn, häng med barnbarn, långpromenad i snöstorm med sovande barnbarn, och så ett sista ryck med dotter och dotterdotter på Skansen. Nu glad, men slutkörd, på tåget mot udden.
Han: I morse, när vi åt vår traditionella frukost i sofforna, mellanlandade en liten sparvhök på tomatställningen vid sjöboden. Och sedan satt vi plötsligt på tåget till huvudstaden i tyst vagn med den traditionella lunchen.
– Is it possible to miss something without ever having experienced it?
Det skriver översättaren, kyrkogårdsvaktmästaren och konstnären Richard Sexton i ett resebrev som är början på en roman (enligt min mening).
– Är det möjligt att sakna något utan att någonsin ha upplevt det?
En spännande tanke som jag hoppas Richard utvecklar på vår lunch i morgon.
– Hemmakrogen?
Självklart. Varför chansa!
Hon läser en roman som anknyter till samma ämne. Men med inverterade värden. Romanen utspelar sig uppenbarligen i Tjeckoslovakien år 1938 och vi viskar om vad det står för.
– Det skämmiga året när Hitler anföll och annekterade delar av Tjeckoslovakien (nuvarande Tjeckien) och västmakterna trodde att han skulle nöja sig med det om inte Europa la sig i.
Vilket man alltså inte gjorde.
– Peace in our time, sa den brittiske premiärministern Chamberlain när han kom hem till London från förhandlingarna i München.
Det var århundradets största dumhet.
I Münchenavtalet den 29 september 1938 accepterade Europa Hitlers krav på att få annektera Sudetenland, den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien.
– Och Hitler svarade med att i mars 1939 lägga under sig även de västra delarna av Tjeckoslovaken som enligt Hitler var en oäkta nation.
Senare samma år kom anfallet anfallet mot Polen.
Nu är vi på väg igen och vi känner igen lössen på gången. Idag avgick liberalernas partiledare, möjligen som en effekt av ett pinsamt avslöjande i tidningen Dagens ETC. Men den stora nyheten idag är inte det utan att samma vänstertidning uppmärksammar hur obehagligt fantasilöst Putins propagandister kopierat Hitlers propaganda för att motivera angreppskriget på Ukraina.
– Om än med inverterade värden.
I nyhetsbyrån Ria Novosti, som kontrolleras direkt från Kreml via kommunikations- och mediedepartementet, lägger kolumnisten Timofej Sergejtsev ut texten om varför ryssarna är i Ukraina.
Det är häpnadsväckande läsning, faktiskt.
Efter kriget ska det ukrainska styret och alla som tog till vapen mot Ryssland straffas, skriver Sergejtsev i en ideologisk utläggning med rubriken ”Vad Ryssland bör göra med Ukraina”: ”… utöver ledningen så är en betydande del av folkmassorna, som är passiva nazister eller nazistiska kollaboratörer, också skyldiga”, skriver Sergejtsev, som med jämna mellanrum har fått skriva kolumner till stöd för Kremls politik.
Med det som Ryssland beskriver som en ”avnazifiering” följer oundvikligen en ”av-ukrainisering”. Det innebär att det inte går att åtskilja Ukrainas ”onda” regering från ett ”gott folk”.
”Ukronazism utgör ett mycket större hot mot världen och Ryssland än Hitlers version av tysk nazism”, skriver Sergejtsev, efter att ha försökt förklara att det är en mer abstrakt form av nazism – och därför mer farlig – som har förklätts bakom paroller om självständighet, västliga värderingar och ekonomisk utveckling.
”Det sociala ‘träsk’ som aktivt och passivt har stöttat den ukrainska regeringen genom handling eller icke-handling, ”måste genomlida krigets mödor och anamma dessa erfarenheter som en historisk läxa och gottgörelse för sina synder”,
Ukrainarna måste helt enkelt förkasta ”det storskaliga, konstgjorda framhävandet av den etniska komponenten” i sin identitet.
Det vill säga:
– Ukrainarna bör inse att Ukraina inte bör finnas utan bör uppgå i Ryssland.
Nu vet vi och ingen nu levande europé kan efteråt säga som många sa efter andra världskriget: ”vi inget visste”.
Min vän Richard Sextons ord får tyvärr därmed en annan mening:
– Is it possible to miss something without ever having experienced it?
PS: Att jag citerar ETC beror inte bara på att ledarskribenten var min granne på söder innan vi flyttade till udden. Jag blir också glad varje gång en vänsterröst talar klarspråk om tyranniet. Alla gör tyvärr inte det.
Han: Att kvinnor inte ser ut som vanliga män har man ju förstått. Men sent omsider har jag lärt mig att det är skillnad på herr och fru En också.
På udden står det fortfarande kvar ett antal enar. De är mycket gamla. Hon minns att de var stora redan när hon kröp omkring mellan de stugor som nu är våra.
– En av enarna finns på ett fotografi som vi ärvde av Margareta. Bilden togs på 1970-talet.
Hur länge udden varit i ett en-land är oklart. Enligt markägaren växte det en här innan tallarna kom.
Enen var en av de första buskarna som invandrade till Sverige när isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden, läser jag på allas vårt digitala bibliotek.
En en kan bli 2000 år gammal.
Det äldsta kända svenska exemplaret fanns Sareks nationalpark, hen blev 850 år innan den blåste sönder i en storm.
Detta på grund av den mänskliga faktorn:
– En felaktig avverkning.
Den nu äldsta enen lever i Katrineholm och är 600 år gammal.
Gubben på udden tar av sig kepsen för den åldringen. Inåt viken har en annan gubbe däremot tagit ner en vacker en för att hen störde hans utsikt från köksfönstret. Förutom att enen förmodligen var dubbel så gammal som gubben och stod där och tittade ut över havet först, så stod den inte ens på marodörens tomt.
En sak jag inte visste om våra gamla grannar är att det finns hon- och hanbuskar. Kärlekslivet är av arten se men inte röra. Hans pollen sprids med vinden och när det landat där pollen ska landa utvecklas den befruktade honblomman till ett enbär.
– Om man är voyeur upptäcker man att det på honbusken finns både gröna och blåa bär. Det beror på att hon inte är monogam och att det tar hela 2,5 år för ett enda enbär att mogna.
På den tiden när människan fortfarande uppskattade den långsamma med naturliga naturen framför momentan utsikt från köksfönstret formulerades ett axiom i folktron: ”När alla enbär är mogna kan man få allt man önskar sig”.
Låter som en bra början på en underbar torsdag. Dessutom påminner enen mig om att jag behöver åka till systemet och köpa enbärsdricka.
Hon: och jag började dagen med ett yoga vinyasa-pass. Det var sjuuuukt längesedan, och med tanke på det gick det ganska bra. Körde det lugnare 45 minuters passet, nästa vecka blir det power yoga. Basta!!!
(Uppdaterad 15:38)
Han: Vi har några vackra tallar på vår arrendetomt.Det finns de som tycker att träd är förunderliga djur. Peter Wohlleben, skogvaktare i Hümmel, en liten by belägen på högplatån Eifel i västra Tyskland, hävdar att träd är varelser som kan känna smärta, som kan minnas:
– I överförd bemärkelse också se, höra, uppleva dofter, ja, till och med avge läten.
I sin omtalade bok Trädens hemliga liv berättar han att han efter tjugo år i skogen insett att träd lever i intim gemenskap med sina artfränder och tar hand om sina barn som vilka däggdjur eller fåglar som helst.
– För den som inser detta är det ”inte längre så lätt att fälla träd och dundra fram genom skogen med stora maskiner”.
Nåja, man behöver inte tro allt för att inse att varje träd har betydelse. Visste du att ett enda träd binder cirka 25 kg koldioxid varje år det får stå kvar?
– Hur mycket är 25 kg koldioxid?
Enligt Trafikverket släpper en genomsnittlig personbil ut 93 gram per kilometer. Det betyder alltså att om du sparar ett enda träd så kan du köra 250 kilometer utan att lämna fula spår efter dig.
Träd binder mer koldioxid än det släpper ut. Det är därför skogens kolsänkor blivit klimatkampens nya buzzword. När koldioxiden binds i kolsänkor försvinner den från atmosfären under lång tid framöver och minskar belastningen på planeten.
– Den svenska skogen avlastar varje år atmosfären med 45 miljoner ton koldioxid enligt Lantbrukarnas Riksförbund. Nästan lika mycket som Sveriges totala utsläpp av koldioxid som är 54 miljoner ton. Om träden avverkas först när de är cirka 110 år gamla kan virket ersätta olja, stål och betong.
”Då avlastas atmosfären med ytterligare minst 60 miljoner ton koldioxid per år”, enligt LRF.
– Om du inte vill tro att träd är förunderliga djur kan du nöja dig med att varje kubikmeter träd som du tar ner binder nästan ett ton koldioxid.
Så varför denna predikan? Därför att det inte alltid är lätt att göra rätt. Våra vackra tallar kommer förmodligen att delvis skymma våra solpaneler som nu sitter där de ska vara.
– Tack för det, Timmy & Co från Nordpolen!
För panelerna, alltså.
Men nej, tallarna står där de stod långt innan vi flyttade hit.
– Även om de möjligen kommer att kasta en skugga över vår elräkning.
Hon: ja om alla ska ha solceller så småningom och tycker det är en bra anledning/ursäkt för att fälla sina träd blir det inte många mil vi kan köra härnere… dessutom berättade killarna på taket att det inte behövs direkt solljus för att cellerna ska alstra el, det räcker med de ultravioletta strålarna. Eller nåt sånt!
Idag blir det för övrigt korv stroganoff, gjord på Rosas Lyoner, till middag. Vad nu en lyoner är för något… Men den ser i alla fall ut som en falukorv, en fransk-öländsk sådan kanhända. Skitväder ute, så inte mycket mer spännande än detta har hänt här idag.
Jo förresten, han har fått sin fjärde spruta idag, så skönt, hurra!! Hoppas den hunnit börja verka lite redan till helgen för då ska vi upp och mingla runt i Stockholm!
Hon: idag blir det vlogg istället för blogg, i alla fall ifrån mig. En från växthus 2, och en från djungeln inomhus…
Ps. Snart blommar gräsmattan som för ett par veckor sedan låg under vatten… komsi komsi bin och humlor!
Han: Älskar hennes vlogg! Och länge leve den digitala tekniken! I den stora världen avslöjas nu Putins gäng som de lögnhalsar de är med hjälp av satellitbilder från massakern i Bucha. Och i den lilla världen har även jag ägnat mig odling. Har satt våra första sötpotatisar. Det vill säga vi satt de på grodd i en burk med vatten.
– Detta tack vare hjälpsamma människor på nätet som delar med sig av sin kunskap.
Många tror att sötpotatis är en potatis. Men det är fel. Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj. ”Potatis” kan härledas ur spanskans patata som i sig är en tolkning av papa som är vad urbefolkningen kallade den rotfrukt de gjorde alkohol av. Men det blev fel redan från början.
– När de spanska conquistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med sötpotatis, ipomea batatas, som redan var känd här hos oss.
Men sötpotatisen är alltså inte ens en avlägset släkting till potatisen utan en krypande ört i familjen vindeväxter.
Och det är poängen.
Efter några goda år och några dåliga år har jag lagt ner mitt potatisland. Detta efter påtryckningar från uddens regerande Trädgårds-Ministerium som länge tittat snett på mina pärer. Orsaken är att det sägs att potatis kan smitta hennes tomatodlingar med potatismögel och så kan vi ju inte ha det.
– Alltså får potatislandet vid havet ge plats för sötpotatis.
Vi får se hur det går. Idag har jag bara tagit steg 1 på en låmng resa; förodling inne i en burk med vatten.
Däremot har jag sått palsternacka i landet på havet. Inte heller denna rotfrukt är släkt med potatisen. Inte heller med sötpotatisen, utan är en ört i palsternackssläktet av familjen flockblommiga växter.
Mitt bidrag till världsfreden är alltså parollen:
– No potatoes på udden!
Berätta gärna var du läste det först.
Han: Ännu några vårtecken har flugit in till udden under veckan som gick. Tärnorna tjatar, några diskreta måsar rekar från luften, fasantuppen går sin vanliga runda och i strandlinjen inventerar två strandskator (Haematopus ostralegus) tillgången på smågodis där havet dragit sig undan.
Strandskatan, som skulle hata dig om du frågade om hon möjligen är släkt med skatan, vilket hon inte är.
– Du menar den gräsliga Pica pica, hon den tjuvaktiga?
Nej gud bevare mig väl skulle strandskatan säga som socitetskärringarna i The Gilded Age. Till skillnad från skatan, som är en mycket anständig, kultiverad och intelligent fågel känner man igen strandskatan på den är gapig som en nybakad journalist som just fått sommarvikariat på den stora tidningens kulturredaktion om än irriterande snygg i sin svartvita fjäderdräkt och en stor orangeröd näbb.
Apropå antropomorfa metaforer, detta att tillskriva djur mänskliga egenskaper:
– Har även du funderat över hur det kommer sig att en pytonorm inte kramar ihjäl sig själv när den mosar sitt byte?
På P1 Vetenskapsradion får jag förklaringen:
– Det beror på att ormens skelett är indelad i flera sektioner och att pytonormen därför kan pumpa in luft i sina lungor med hjälp av olika partier av revbenen allt medan den kramar ihjäl sitt offer.
Jag fattar hur du tänker. Och jag tänker på samma sak: Putin fortsätter att ljuga om sin ”befrielse” av det ukrainska folket. Men det går inte bra. Allt talar för att ormen i Kreml saknar pytonormens egenskaper. Om bara hälften av alla rapporter från kriget är sanna så finns det tecken på att den ryska invasionen håller på att krama ihjäl sig själv.
– Ibland är man glad att människor inte är som andra djur.
Hon: ja det hoppas jag verkligen, krama hårt så det går fort!!! För det som händer nu är fruktansvärt och helt ofattbart. På det sättet kan jag nästan förstå att ryska folket väljer att tro på lögnerna…
Men en positiv överraskning idag var ändå elräkningen för hus 1 som kom idag (med avdragen kompensation för tre månader):
Ps. Då var ändå priset per kilowattimme över 2kr…
(Uppdaterad 14.30, 12:13)
Hon: ungefär som arga lappar i tvättstugan. De kändes också väldigt obehagliga, och ofta orättvisa. Lite hundbajs vid sidan av stigen i skogen stör mig inte alls faktiskt. Däremot om det ligger mitt på en trottoar eller gångväg så är det kanske inte lika kul. Dessutom är hela den välklippta strandängen längs viken full av bajs från gäss som älskar den välklippta öppna ytan. Bajs som bajs liksom…
Och bajset kan dessutom lika väl komma från vår omkringstrykande räv, enligt en artikel i dagens DN. Fy skäms på dig Mikkel!
Dagens (by)skvaller: Däremot ryktas det om värre efterlämningar i skogen, nära stigen, med tillhörande toapapper. Det känns däremot inte fräscht alls!!! Är det månne någon som inte investerat i kommunalt avlopp…
Dagens premiär 1: funkar bara i lä på framsidan, men ändå…:
Dagens premiär 2: behövs dock inte på baksidan, då flyger den av…:
Dagens premiär 3: vilket jag inte tycker behövs…:
Han: Okej, jag medger att det inte att världens viktigaste problem. Särskilt inte när man talar med en syster i Sundsvall där det fortfarande ligger en decimeter snö på marken. Men sol i ögonen är sol i ögonen och utsikten blir bättre om man som betraktaren sitter i skuggan.
Apropå vädret så var mars månad en händelserik vädermånad när många rekord gav sig tillkänna. Den 19 uppmättes t ex det högsta lufttrycket i Götaland för mars månad sedan 1880. Mars var även ”rekordsoligt” enligt SMHI och främst i här i söder rekordtorr.
– Månadens högsta temperatur noterades den 24 mars i Gladhammar i Småland på 18,3°. Nu är april och i morse var det -3,5° strax efter sex, nu är det +7° och till eftermiddagsdrink passar nog en sval Aperol Spritz med mycket is men utan sodavatten. (Vichyvatten är bättre, men tillfälligt slut).
Hon: och så hamnade vi där igen, precis som med säsong 1, med maraton in på småtimmarna. ”Bara ett avsnitt till, äsch vi ser ett till va…nä nu måste vi se det sista också!” Och så blev klockan 2:30! Fast det blev faktiskt ännu senare med första säsongen, då strecktittade vi till halv fem på morgonen. Så himla dumt, och vad ska vi nu se på…?
Inte fått mycket gjort idag med andra ord. Vaknade förstås tidigt ändå, 7:30, men har varit trött. Bakat en limpa, satt lite dill och planterat om löken. Det var i och för sig ganska många små taniga lökstjälkar som skulle få större krukor, men ändå. Blåst som tusan har det också, kalla nordliga vindar!
Han: Som vanligt underskattar hon sin insats. Om nån har Luther sittande på sina axlar så är det hon. Även om uttrycket, som bara finns i Sverige, är orättvist mot livsnjutaren Martin Luther och enligt religionsprofessor Martin Berntson härrör från proggbandet Bromans skriva Med Luther på axeln och fan i fötterna.
– Fan trot och om det kan det kanske bli en kulturdebatt.
För egen del har jag rökt en cigarr för freden. Eller snarare för respekt för frihet och oberoende. Även om det inte syns på bilden så är cigarren av märket ”Independence”.
– Med det sagt antar jag att somliga kommer att säga att man inte ska röka.
Simone de Beauvoir, som var en intressantare författare än sin älskare Jean-Paul Sartre (och dessutom hade fler kvinnoaffärer än han hade) skrev om en meningsmotståndare i den franska kulturdebatten att denne alltid gick in i en trädgård med famnen redan full av rosor.
– Det var ingen komplimang.
Hon menade att André Malraux (fransk kulturminister åren 1959-1969) hade en osviklig förmåga att i alla viktiga kulturdebatter diskutera någonting annat än det saken gällde.
Det är ett fenomen som dyker upp även i dagens svenska kulturdebatt. När Calle Schulman, som jag känner som en ärlig och sympatisk man, i en diskussion om den ryska invasionen av Ukraina sa att hellre skulle fly än göra motstånd om Sverige ockuperades blir det förstås en kulturdebatt.
Men inte en debatt om rätten och nödvändigheten att försvara vårt land utan om att Schulmans uttalande var ett modigt avståndstagande från ”toxisk maskulinitet”.
Samma sak händer när skådespelaren Will Smith under Oscarsgalan slår konferencieren på käften för att denne gjort sig lustig över Smiths fru för att hon tappat håret på grund av sjukdom.
Det var förstås inte politiskt korrekt och Smith ber naturligtvis om ursäkt. Men ingen diskuterar om det inte är Chris Rock som borde ha bett om ursäkt för att han hånat en sjuk kvinna, som dessutom sitter i publiken.
– Även här rasar kulturdebattörerna över att det stora hotet mot världsfreden är Will Smiths ”toxiska maskulinitet” och ”skadliga manlighetsnorm”.
Och så finns det människor som undrar varför en man bosätter sig på en blåsig udde där han kan dricka ett glas rosé och röka en hygglig cigarr bara för att det är gott att röka en cigarr.
– Jag tror att Martin Luther skulle ha hållit med mig. Trots var det den gubben som konstaterade att ”vin dödar, vatten levandegör. Men detta gäller bara fiskar…”
Och så finns det människor som undrar varför man bosätter sig på en blåsig udde.
Hon: eftersom han uppenbarligen (skitsur sist vi var där…) inte har någon lust att fixa iordning badrummet, som egentligen ligger på hans bord, tog jag saken i egna händer och åkte själv till torpet idag.
Badrummet är helt klart det osexigaste rummet där, och vi har inte ens en ”före” bild att visa. Men tanken är att vi klistrar fast våtrumstapeten där den släppt och sedan målar om den. Han har klistrat fast den på en del ställen…
Idag har jag grundar väggarna med vit färg, ska bli antikvita sen, och målat furutaket (bastukänsla innan) i grönt. Även hallen blir grön. Tar upp det gröna i köket som kommer innanför. En del finlir är kvar längs lister och så, men mycket fick jag gjort. Målat i fem timmar i st reck, ganska rogivande och terapeutiskt faktiskt, i alla fall när man är själv…
Han: Det är klart jag vill måla världen grön! Men varför just idag? Drömde i morse att att alla tallar på udden hade tagits ner.
Drömmen berodde kanske på att det sista jag såg innan jag stängde ner de a-sociala medierna i natt var att en granne hade lagt ut ovanstående foto som en bild i tiden.
– Eller så berodde min mardröm på att det blåst upp till 10-11 sekundmeter i byarna.
De stora tallarna här ute är ungefär 80 år gamla. Det betyder att de fanns här långt innan jag intog udden och förhoppningsvis blir de kvar efter att jag blivit strödd här utanför.
– Sakkunskapen säger att en tall kan bli 700-800 år om den växer på torr mark, vilket vi har här ute.
Det betyder att omkring år 2722 kommer de gamla tallarna att luta sig mot varandra och säga att de minns att en gång i tiden bodde det en luggsliten gubbe från Stockholm som egentligen var från Blåsjon i Norrland här på udden och han brukade titta på oss och säga nåt snällt.
– Jag minns snarare att han brukade pissa på min fötter, säger nån av dem förmodligen, men det bjuder jag på.
Tallarna har sitt eget ekosystem: ”En av dessa sällsynta, tallskogslevande arter är raggbocken. Raggbocken för med sig ett helt ekosystem. Att ha raggbock i sin skog är ett tecken på att man har ett skogslandskap där många tallberoende arter trivs. En mångfald av arter skapar bra förutsättningar för ett långsiktigt livskraftigt ekosystem. Livskraftiga ekosystem kan vara mer motståndskraftiga mot till exempel insektsangrepp, virussjukdomar och klimatförändringar.”
Professionella skogsägare låter tallarna leva och bli 100–150-åringar innan de blir bräder och pappersmassa. Sen finns det förstås de som tycker att tallar skymmer solen och därför bör dö unga. Men apropå att det blåser på udden så har grabbarna från Nordpolen Energi varit här och börjat montera upp våra solpaneler.
Även de insåg att det hade varit smart om det hade funnits vindsnurror inmonterade i panelerna.
– Vackert, men fy fan vad kallt det blåser.
Från det ena till det andra, apropå hennes rubrik. på dagens blogg Jag får ofta frågan om jag saknar Stockholm. Svaret är nej: Men idag skulle jag gärna vara i huvudstaden. Min kompis Bo Löfgren har vernissage i kväll.
Vi hade varsin ateljé på samma vackra innegård i Hornsgatspuckeln/Mariaberget och om jag är en terapimålare är Bosse en riktig konstnär.
Bara namnet på utställning visar att han är ett proffs: ”DIVERSITAS- variationernas rikedom!”
Bosse är min mentor och bäste inspiratör (han tjatar om att jag ska dra mina penslar igen!). Och han vet varför somliga av oss målar:
– Nästan ingenting är som det ser ut att vara. Så är det hela livet. Men konstnärlig upplevelse är inte bara illusion. Den kan ge lugn åt oroliga sinnen. Ge inspiration och energi – som stannar kvar. En stadga i tillvaron. Och, inte minst, hålla koll på förankringen bakåt. Eller för att citera poeten Novalis; ”Varje minne är nutid”.
Med rötterna i design och den internationella reklamvärlden, utvecklade Bo Löfgren sitt intresse för skulptur genom stenhuggarutbildning hos Valands konsthögskola. Hans ständiga experimentlusta ger spänning åt hans konstnärskap. Parallellt med måleriet utforskar han olika stenarters och metallers inneboende möjligheter.
Spännvidden är avsevärd, från små bronsfigurer på något kilo till en granitskulptur på sex ton. Ja, du fattar.
– Måste ses!
Han: Även på udden passerar somliga dar bara förbi, ungefär som den 16 juni år 1904 passerade i Leopold Blooms liv i James Joyces Ulysses (obs ironi!). Även han börjar dagen med att laga frukost till sin hustru och sen händer allt och nästan ingenting.
– Skillnaden är att Joyce ägnar 821 sidor åt att beskriva denna enda dag (Bonniers utgåva). Eftersom jag har haft så mycket att stå i nöjer mig med några bilder.
På sin promenad bevistar Leopold Bloom vännen Paddy Dignams begravning och under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som han känner sig dragen till. För egen del hälsade jag på Jocke i hans nya verkstad.
– Jocke är en vardagshjälte som har ett finger med i allt som behöver fixas här i vår stugförening.
Sedan ägnande jag en stund åt vårstädning, bland annat åt den vildvuxna murgrönan kring sjöboden …
… och då upptäckte jag en besökare med vingar som jag inte kunde identifiera, inte Ludde heller. Och istället för att slita ut kroppen på någon av de nya padelbanorna som växer upp som svampar även i vår landsända, föll jag till föga för min genetisk förvärvade toxiska maskulinitet: den min lust att greppa om skruvdragaren.
– Jag fick för mig att den fula soptunnan bakom Margaretas stuga behövde ett garage.
Och det var inte en dag för tidigt! Inflationen har som vi vet blivit ett buzzword i alla nyhetssändningar. Som vanligt missar mina gamla kollegor det viktigaste. I morgon höjs nämligen priserna på bräder och annat nödvändigt. Som tur är jag omgiven av vänner som har koll.
– Tack Blomman, idag har jag sparat pengar genom att göra av med dem!
Och trots att dagen gick fort hann vi med att titta in hos Kåre på Kulturmagasinet där det är vernissage i kväll. Självklart var lokalpressen närvarande:
Hon: fast vi kom alldeles för tidigt, och gick innan vinet serverades… (jag har varit hos tandläkaren idag, och inte ätit något sedan frukost, så hade bråttom hem till udden och middag på rester!)
Innan vernissagen var vi förbi och hämtade upp varor på Reko Ringen i Söderåkra, som nu kommit även till vår kommun, hurra!
peppekerstin.blog 