Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: Har även 2021 varit vårt märkligaste år hittills?

Han: ”Jag hoppas att vi kommer att minnas att framtiden fortfarande finns”. Så skrev författarinnan Agnes Lidbeck för ett år sedan i en av alla dessa nyårskrönikor som då hävdade att viruset hade gjort år 2020 till ”det märkligaste år vi varit med om”.
Så kunde man tycka.
– Men det tycker inte jag, skrev jag här på bloggen. Det berodde på att jag inte mindes år 2020 i första hand för coronan, utan för att Hon flyttade ner till katterna och mig på udden. ”Det stora lugnet infann sig i det lilla, med färska tomater och smak av chili. Jag vaknar glad varje morgon”.

Inför 2021 hoppades jag bara en sak för egen del:
– Att jag kommer att vakna ännu en morgon och fortfarande minnas att framtiden redan är här.
Och det började bra.

Enligt bloggen försvann nyårsdagen som en dans på slottet: ”Om nyårsafton började med en utomhusdrink hos Isman (trevligt folk, de börjar fira nyår enligt Samoatid), Lindbergs fyrverkerier och supé för två och en oxfilé från och slutade med en kylig men coronasäkrad skål med goda vänner på udden, så både började och slutade den korta nyårsnatten med bal för 2 i upplyst hus.
Eftersom jag var den ende kavaljeren var jag glad och lycklig som en prins på slottet över att få även den sista dansen redan klockan 06.10 (!) och om inte musiken tystnat så dansar mina sockor fortfarande.
– Sa jag inte att 2021 skulle bli ett roligt år!”

I år har jag inte läst några nyårskrönikor. Förmodligen beror det på att jag förväntar mig att få veta att viruset även gjort år 2021 till det märkligaste året vi upplevt.
– Inte heller i år delar jag den uppfattningen.
Tror jag i alla fall.
– Märkligt förvisso, men det märkligaste hittills?
Och berodde det i så fall på viruset…?

Det tål att tänkas på. Men just nu sänker sig mörkret över udden. Nöjer mig därför tillsvidare med att citera en kompis som bor vid ett annat sund och som besvarade den obligatoriska nyårsfrågan så här:
Tack Peppe,
Igår var det underbart solglitter över Sundet. Men jag tänkte av någon anledning på vad Samuel Beckett svarade en vän på frågan ”Får inte en dag som denna dig att bli glad över att leva?”
Becketts svar: ”Så långt skulle jag inte vilja sträcka mig.”
Men annars är det bra.

Kanske räcker det så. Allt behöver inte vara så märkvärdigt ens ett år när domedagsskrollandet (”Överdriven konsumtion av medierapportering med negativ innebörd”) och fono (Rädsla för normalitet) tog sig in på listan över årets nyord.

Onsdag: Dagen efter ett rejält 67-års kalas …

(Uppdaterad 18:17)

Hon: japp, två utslagna kalasfirare på varsin soffa efter att ha gått 9000 steg för att hämta vår ”kvarglömda” bil… (någon städning, vilket var dagens plan, blev det inte!)

Betydligt färggladare var gårdagskvällen. Så himla kul, och sååå god mat. Tack Linn och Niklas för världens godaste svamprisotto, toppad med rostade mandlar och parmesan.

Och tack världens bästa Tina, kvällens värdinna, och min kompis sedan minst 45 år. Ändå lyckades jag inte få med dig på en enda bild idag heller. Du bytte ju liksom plats hela tiden 😉

Som tur var gick Patrik ut och startade bilen någonstans här, tack!!

Tänk ändå vad kul en tisdagkväll kan bli på Menlösa barns dag.

Han: Inte mycket att tillägga en dag som denna, förutom ett manligt perspektiv.

Och en korrigering i tiden. I hennes värld har Blomman alltid haft födelsedag på Menlösa barns dag. En dag som i vår politiskt korrekta offentliga språk numera döpts om till Värnlösa barns dag.
Vilket de oskyldiga gossarna som Herodes lät mörda förmodligen ger blanka fan i däruppe i sin himmel.

Hon (igen): så här fin var kvällen egentligen. Dessa bilder är tagna av en betydligt bättre fotograf, Linn, som inte bara tog bilder utifrån sin position vid bordet… och se så fint ljus det är dessutom!! Och så är Tina med 🙂

För övrigt var det längesedan jag skrattade så mycket. Tack för det också kompisar! Kändes skönt i magen.

Tisdag: klipp-akuten tur och retur och andra kråkor

Hon: igår fick jag nog och ringde Petra & Camilla för att höra om de mot förmodan hade en klipptid före nyår. Och hurra, Petra hade tid idag, så nu hoppas jag det ska hjälpa. Mitt eget försök med vietnamesiska fårsaxen häromveckan gjorde inte eländet bättre…

Men först ett yogapass, var alldeles för längesedan sist. Och så valde jag då typ det jobbigaste Lulu Lemon-passet ever, istället för att ta ett av de beprövade vinyasa-varianterna. Tyckte det skulle vara kul med ett jag inte prövat, men det var det alltså inte… kommer förmodligen ha ont överallt imorgon!!

Han: Han måste ofta ha refererat till Kråkan, för det är det enda ord jag efter 54 år minns av hans lektioner.
– Som Kråkan brukar säga …
Han hette Janander och han var vår lärare i historia och samhällskunskap. Han kom från Stockholm i tredje ring, tror jag. De som minns mer än jag tror sig minnas att han kom från något departement men förvisats till Strömsund (”Norrland”) på grund av spritproblem.
Inte helt otänkbart.
Cyniker, alkoholiserad akademiker som i minnet fått drag av Richard Burtons rollfigur George i Vem är rädd för Virginia Woolf?
Men Söderkis, därav Kråååkan.
Frun alltså.
– Som Kråkan där hemma brukar säga …

Kråkor stod inte högt i kurs. I Blåsjöfallet, där jag växte upp, fick vi 25 öre per par fötter.
Som vi sköt med luftgevär på soptippen på vägen mot Sippmikk.
– Kråkorna, alltså.
Därför trodde vi att Janander föraktade sin fru som han verkade förakta det mesta i sitt liv, oss elever inkluderade.
När vi tagit studenten och kunde ta en öl tillsammans insåg vi att vi inget förstått.
”Samma här, min bästa lärare”, sms:ar min kompis Gunnar ”Nicke” Westrin (som även han har en blogg).

Fast jag hade redan fått en tankeställare på det muntliga förhöret. På den tiden kom det examinatorer från nåt skolverk nånstans långtbortifrån. Det var de som gjorde tummen upp eller ner om vi studenter skulle bli godkända eller inte.
Den sista dagen.
Den sista timmen, när föräldrar och släktingar redan samlats på skolgården.
– Behöver jag säga att jag låg illa till?

Jananders fråga till mig handlade om Sovjetunionens första konstitution av år 1918.
Jag har glömt frågan, men minns att jag i Jananders vattniga ögon såg att han trodde att jag kunde svaret – det här var i maj 1968 och den ryska revolutionen hade vi diskuterat alltför ofta på hans lektioner.
Det gjorde jag inte.
– Kunde svaret, alltså.
Min hjärna var tommare än de ballonger mina föräldrar redan blåst upp för att fira att deras son tagit studenten.
Därför svarade jag som jag gjorde:
– Svaret på den frågan kan magistern lika bra som jag. En intressantare fråga att diskutera är varför Sovjetunions första konstitution formulerades som den gjordes.
Och så pratade jag på.

Ja, konstigt nog. Jag blev godkänd och kunde springa ut med de andra godkända klasskompisarna och få blommor av föräldrar och Carina Hansson som samlats och jubla över att alla i vårt gäng klarat oss och sedan bjöd vi Janander på öl på Hörnet med allt vad det innebar av nya insikter om att även lärare är människor.
– Och Kråkan?
Möjligen var hon lika begåvad och vass i replikerna som Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf. Det vet jag inget om. Mina föräldrar hade visserligen flyttat ner till Strömsund och blivit grannar med Jananders, men efter det sista sommarlovet flyttade Carina Hansson och jag till Uppsala och resten är en annan historia.

Det är först nu när jag bor på en udde som även kråkorna kallar sin, som jag allt oftare tänker att Kråkan måste ha haft något speciellt som fick hennes man att så ofta referera till henne i sin undervisning.
– Och på ett sätt som gör att jag fortfarande tror att kråkan har mycket att lära oss.

PS: I europeisk folktro har den negativa symbolvärden, men i Japan symboliserar kråkan familjekärlek. För den amerikanska urbefolkningen är den en kreativ och kultiverande solfågel. Enligt en legend bland Apsáalooke ([ə̀ˈpsáːɾòːɡè]), kråkindianerna, var kråkan ursprungligen en vit fågel som varnade buffelhjorden varje gång jägarna närmade sig. Kråkan fångas så småningom av de allt hungrigare jägarna och kastas i elden. Men kråkan lyckas fly innan elden slukat den. Om än med några fjädrar svedda svarta och resten av den vita fjäderdräkten grå av askan.
Efter den incidenten låter kråkan människan göra jobbet och varnar aldrig mer buffelhjorden när jägarna närmar sig.

Och sen dess fungerar kråkan som somliga av oss andra gör på udden: De lever under matriarkatet även om det inte alltid ser ut så. De gör knappast nån nytta, men flaxar omkring i samma gamla gångkläder.
Och så konsumerar de vad andra producerar.
– Äter ordentligt på morgonen, vilar på eftermiddagen om vi får.
Och framåt kvällen samlas uddens kråkor i vindögat och tillbringar sedan natten tillsammans.
Fast i kväll ska vi medmänniskor först gå på födelsedagsfest i Södra Kärr.
Vad jag ska ha på mig?
Tar nog nåt i grått.
Och svart.
– Sitt inte upp för länge och vänta!

Måndag: Allt behöver man inte förstå när det är 7° kallt

(Uppdaterad 17:21)

Han: Berättade igår att redan Shakespeare ansåg att vintern är den perfekta årstiden för att berätta sorgliga historier. Uppgiften hade jag hämtat från Mats Ekdahls essäsamling Snöns historia (Carlsson bokförlag) som är en bibel för vinterläsare.
– Lättläst men spränglärd, med rubriker som ”Isen är vårt klimatarkiv”, ”Hemingway missade inte en enda isflinga”, ”Storstadssnö”, ”Den melankoliska snön”, ”Snöflingeskådning är som fågelskådning” och ”Ljudet av snö”.

– Tack Mats för alla tankar din bok väcker! Till exempel att Olaus Magnus – som vi som gått i skolan när den var skola och inte fritidsgård/uppfostringsanstalt, minns honom för hans kontroverser med Gustav Vasa efter reformationen år 1526 – var den förste som sägs ha ritad av en snökristall i forskningssyfte.
Och inte minst ditt påpekande i förbigående att snöflingans sexhörningsregelbundenhet skiljer sig från blommans femhörningssymmetri – en olikhet jag gärna fördjupat mig i om inte hon upptäckt att värmepumpen i Chateau Margereta stannat och att jag därför efter tre timmarsfelsökning ringer Thorsten Bahr, alltid hjälpsam elektriker i Bergkvara som för sitt magiska trollspö över elskåp och säkringar och plötsligt funkar allt igen.
– Se där ett annat mirakel!

I efterhand hävdar Thorsten att han inget gjort, men vem bryr sig? Nu är det varmt i stugan igen och allt behöver man inte förstå även om man läser om det.

Hon: skam den som ger sig, trots skavsår… kompisen i grannhuset kom med plåster och tog en tur med. Och apropå inte förstå, vad är det för konstiga Alien-rundlar på isen:

Sen satte jag äntligen fart med chilin. Satt 20 olika chilis. Några var i och för sig paprikor och så en aubergine. Känns bra. Varit lite stressad över att jag inte kommit igång än…

Mina små dvärgtomater är däremot riktigt på gång. Och det börjar komma knoppar fast de bara är en dryg decimeter höga. Så himla kul!!

Annandagen: Skridskopremiär och en sorglig vinterhistoria

Hon: fortfarande kallt, -7, det blir absolut en tur på isen inne i viken idag. Gäller bara att hitta skrillorna …

Hittade dem! Och efter ett tag hade bästisen i grannhuset rotat fram sina också.

Hon hade dessutom materialare med sig. Två stycken till och med!

Kul! Sol, motion och trevligt umgänge på ett bräde. Kan inte bli bättre.

Han: Glada bilder ovan. Men redan Shakespeare ansåg att vintern är den perfekta årstiden för att berätta sorgliga historier: ”En ledsen saga är bäst om vintern” och snö är den en av litteraturens vanligaste symboler för ond bråd död. Joseph Brodsky, nobelpristagaren, skrev att
”den starka kölden är en fingervisning
Om den framtida temperaturen hos kroppen”.
– Döden, alltså.

Och när de andra skrattade och glammade mötte jag döden. Detta i form av skatan som hängde upp och ner i vårt buskage. Jag såg den redan igår vingla omkring i grenverket. Trodde den också lekte, men idag var den död:

Inte så roligt. Fågelinfluensan härjar här omkring, minst fyra vitkindade gäss har hittats i Bergkvara och det här kan också vara ett offer för influensan.
– Blev till att plocka ner den döda och köra den till uppsamlingsplatsen för döda i fåglarnas version av vår corona.

Mycket fågelldramatik i kylan. i morse såg vi en havsörn försöka skaffa sig kallskuren and utanför udden. Attacken misslyckades, men den ensamma svanungen lever farligt. Däremot verkar vår enda fasantupp vara alert. Försökte fånga den i kameran. Det gick så där:

Juldagen: Som lejonen i Serengeti

(Uppdaterad 15:05, 12:30, 10:59)

Han: Juldagsmorgon. Fortfarande mätt på gårdagens julbord. Okej, erkänner. Den sista bilden ovan är inte från udden. Den är tagen i Serengeti i Tanzania på julafton 2017.
Men så känns det, trots att jag inte ens smakade på prinskorvarna (jfr korvträdet ovan).
Mättnad är ett understatement. Nu vila.
– Slutjagat i gårdsbutiker och i näthandelshus. Resterna av alla paket, som vi kommit överens om att inte köpa i år heller, har förpassats till bakluckan på bilen.
Och alla barn, barnbarn och familjens nykomling, Skrot, har rest hem igen.

Soffläge, brasläge. Läser i tidningen att vi människor är djur som behöver vila. Lejonen ligger och dåsar större delen av dygnet för att vid ytterst få tillfällen slå på ”fight or flight-mode” och adrenalinet får dem att slå till eller fly.
– Nutidsmänniskan dåsar däremot sällen och utsätts desto oftare av små men många stressmoment, säger en förståsigpåare i en stor stockholmstidning.
Som vanligt känner jag inte igen mig i Dagens Nyheter.

Hon: mitt bidrag idag blir en liten bildresumé från julafton:

Juldagens morgon:

Han, senare: Det finns andra djur än lejon. I Serengeti får gnuernas Lucy då och då för sig att hennes flock måste röra på sig för att få vila – det vill säga tvärtom jämfört med lejon.
– Det där med att man ”måste” ta en promenad är något genetiskt eller hormonellt, som smittar i sidled och som fick urmänniskan Lucy att kliva ner från träden, korsa savannen och fortsätta genom Euroasien och Stora Bält och en massa släktled senare återskapas i en kvinnas kropp på en udde i Kalmarsund, född med restless legs och ett starkt överjag som när flocken har som det skönast viskar i hennes öra:
– Nu måste du ta en promenad innan du får vila, läsa en bok och somna som lejon gör på juldagen.

Alltså tvingas tusentals gnuer, zebror och antiloper att resa på sig och vandra över till andra sidan av stäppen och stackars Pumbaa tittar yrvaket upp från sin soffa och tänker ”klart jag måste springa efter de andra, jag är ju trots allt deras ledare” och så drar hela flockan över savannen, in i träden och ut på isen och först efter en timmes lunkande är vi hemma igen i soffan och blir som lejon igen.

Julafton: God Jul!

Hon: hurra, det snöar!! Cykeln får stå, det blir en promenad till brevlådan och hämta tidningen idag. Blev alltså 2000 steg direkt! Fler blir det nog inte idag. Hård nordlig vind och -7.

Och inne hos den lilla barnfamiljen i Chateau Margareta är redan ljusen tända och alla barnen är vakna, små som stora!

Torsdag: En man är inte där hans stövlar står

(Uppdaterad 19:00)

Han: Människan är inte där hennes skor står, påpekade författaren Ivar Lo-Johansson. Så sant. Och särskilt män tycks sväva en bit över marken i sina visioner.

Blomman är en sån man. Även han och Tina har ett gammalt torp, som de nu bygger om. En orsak är längden. När torpet som nu står i Södra Kärr byggdes var medellängden för män 167-169 cm (på den tiden växte människorna till 20-25 års ålder, sedan krympte de som vi gör först i 60-årsåldern).

Så vad gör en man med visioner? Nej, han river inte sitt hus. Inte heller lyfter han taket. Han sänker grunden genom att gjuta en platta och lyfter sedan huset upp till dagens krav på livsrum.
– Ingenjörskonst när den är som vackrast!

Snyggt jobbat! Tycker även hejarklacken som dyker upp lagom till taklagsfesten. För egen del är jag där min skor är idag. Efter att ha lagt in 3 sorters sill har jag gjort skinkan och nu puttrar revbensspjällen i ugnen.

Hon: Och på udden fortsätter paketinslagningen, nu har övriga julfirare också satt fart:

Onsdag: Paket-inslagnings-dag med historiska inslag

Hon: dagen har till största delen gått till att slå in julklappar, det har vi alltid tagit seriöst i min familj. Lack och vitt eller brunt papper som man sedan dekorerar. Jag gillar gammaldags bokmärken som börjar bli väldigt svårt att få tag på. Och mina tryter! Hjälp!!!

Och Iggy har uppenbarligen bestämt sig för att ta över sin pappas uppgift i år 🙂

Han: C-ledaren hånas för att inte tror att Gustav II Adolf föddes i början av 1800-talet. Det var inte jätterätt. Det är ungefär lika obildat som att tro att Zlatan spelar pingistränare eller har varit statsminister – eller att Annie Lööf är SD:are. Eller …
Men som Ann-Charlotte Marteus påpekar i Expressen: ”Håna inte Annie Lööf! En dag kommer vi att längta tillbaka till en tid då ledande politiker åtminstone kände till Gustav II Adolfs existens…” 

Vårt nya torp är också ganska gammalt. Det byggdes ungefär i tiden när Abraham Lincoln valdes till USA:s president och det amerikanska inbördeskriget bröt ut.
Det vill säga samma decennium som Italien bildades av Apenninska halvöns småstater, det Andra opiumkriget avslutas där England och Frankrike tvingade Kina att acceptera västs opiumhandeln (en förödmjukelse som dagens kinesiska ledarskap bestämt sig för att aldrig utsätta sig för igen). Och i en svensk kontext byggdes torpet samma decennium den svenska Ståndsriksdagen, med dess adel, präster, borgare och bönder, ersätts av en tvåkammarriksdag – om du minns när det var.

Vi talas alltså om 1860-talet. Ett omtumlande decennium när Alfred Nobel uppfinner dynamiten, Sverige delas in i kommuner, tiotusentals svenskar gör som Kristina och Karl Oskar och utvandrar till Amerika, men där svenska myndigheter även känner sig föranlåtna att utfärda en ordningsstadga som förbjuder folk att kasta döda djur och sopor i vattendrag eller på gator och torg.

När Småland drabbas av hungersnöd det extremt kalla året 1867 bör torpet i Gökalund hållit värmen med sitt stampade jordgolv och vedspis. Kakelugnen torde ha kommit på plats långt senare, kanske år 1933 eller 1937 när torpet renoverades.
Och det är kakelugnen som gör att Niklas, sotarn, kommer till torpet idag. Vedspisen i köket fungerar utmärkt, men kakelugnen har inte använts på länge enligt tidigare ägare.
Och domen blev mild.
– Inget större fel på den inte, sa Niklas. Utom att det verkar som en tegelsten ramlat ner i rökgången när skorstenen renoverades på 90-talet.
Behöver åtgärdas, alltså. För att det inte ska ryka in.
– Kanske morgondagens projekt?

Kanske inte. I kväll har torpet sin första nattgäster:

Tisdag: Dan före dan före dan före dan kommer julen

(Uppdaterad 20:14, 16:37)

Han: Ofta är jag stolt över att vara svensk, ibland till och med över att vara journalist. Som när jag läser min kollega Björn Wimans krönika (DN Kultur 19 dec) om vårt svenska julfirande.
– Det vill säga det julfirande som vi kallar svenskt och som vi tror är rotad i vår kristna tradition.
Inte helt sant, visar det sig.

Om motsägelser är historiens lunga, slår det mig att paradoxer måste vara den spegel som historien använder för att driva med oss.
Jag citerar författaren Eduardo Galeano igen.
– Passar bra så här i juletider.
Som en av många paradoxer, nämner han att den kristne gudens son valde att födas i en subtropisk ögon där det nästan aldrig snöar – vilket inte hindrade att just snö kom att bli kontexten för Jesus födelse när Europa bestämde sig för att europeisera Jesus (vit, blond och lång).

Och som om det inte räckte har dennes födelsedag blivit det kommersiella jippo som månglarna han drev ur templet numera tjänar mest pengar på under året.
– I Sverige förväntas vi i år handla julklappar för 21 miljarder kronor. Det motsvarar omkring 3 150 kronor per person som köper julklappar.
Ironiskt, men sant.
Men julens paradoxer är fler än så. Mycket har vi till exempel att tacka judar för vårt julfirande – det vill säga ”dom där andra” som i jultider brukar få utstå mest gliringar för att det var deras sort som såg till att ”vår” Jesus korsfästes.
– Fast han egentligen var en av dom.

I sin krönika nämner Wiman även den judiske affärsmannen Josef Simon Levin (1836 – 1922) som i sin butik vid Stortorget i Kalmar visade Sveriges första julskyltning, med nyinkomna varor som guttaperkagaloscher, äkta tebrickor och barnkrinoliner.

Världens genom tiderna bäst säljande julsång, ”White Christmas”, skrevs av den unge judiske flyktingen Israel Beilin, som kom till USA från Ryssland och senare tog sig namnet Irving Berlin, om namnet är bekant för någon under 40: ”Sången lanserades strax efter attacken mot flottbasen Pearl Harbor 1941 och blev ett nostalgiskt uttryck för ett gyllene förflutet i USA som aldrig funnits annat än i fantasin hos en rysk jude”, konstaterar Wiman.

Dokumentärfilmen ”Judarna som skrev julen” handlar om hur synen på julen förändrades i USA och västerlandet under första delen av 1900-talet och om hur de nya julsångerna – om slädfärder, rostade kastanjer och vit snö – hade en huvudroll i denna omvandling.

I ”Judarnas historia i Sverige” – nominerad till Augustpriset – berättar historikern Carl Henrik Carlsson om hur svenska judar legat bakom företeelser som numera ses som typiskt svenska – skolämnet slöjd, Göteborgsvitsen, Barnens dag, Gustav Adolfs-bakelsen och musiken till den svenskaste av svenska barnvisor, ”Idas sommarvisa” – skriven av den judiske invandraren Georg Riedel. 

Poängen: De judiska bidragen till vårt julfirande skapade en mer inkluderande högtid. Ett exemplen är julsången ”Rudolf med röda mulen”, vars originaltext skrevs av reklammannen Robert May och återspeglar dennes känslor av utanförskap från sin egen judiska barndom.
Sången handlar, som du kanske inte tänkt på, om renen vars nos lyser så röd att de andra renarna retar honom och Wimans slutsats: Hela poängen med texten är att Rudolf inte behöver bli eller se ut som de andra renarna, utan att han vill bli uppskattad för den han är (vilket han till slut blir, när han med sin prominenta mule får lysa upp vägen för tomtens släde). Det är det som är poängen med mångfald.

Och om nån missat poängen i dagens predikan: Det är vi gammelsvenskar som är vinnarna på denna mångfald.
Vid närmare eftertanke skulle det inte bli mycket av julen på udden utan denna mix av traditioner:
Även våra adventsljusstakar lånar sina sju ljus från den judiska traditionen. Lucia, som vi firade förra helgen i Kristianopels gamla kyrka var ett italienskt helgon, inlånad från katolicismen som svenske kungen Gustav II Adolf bekämpade under 30-åriga kriget.

Våra granar på udden (inklusive hennes mindre vackra) kommer från Patrik Karlssons hygge i Sloalycke – men traditionen med julträd är inlånad från Tyskland.
– Julmusten likaså, och julölen.
Jultomten har importerats från Turkiet, säger en del. Andra hävdar att han är tysk – Herr Weihnachtsmann (julmannen) som han kallades. Även om vår tids trinda gubbe i vitt skägg och röda kläder är made in USA (av judiska tecknare).
– Och Kalle Anka på julafton är som vi vet den främste symbol för USA-imperialismen!

Strunt samma – eller just därför! Utan Kalle blir det ingen svensk jul!
Inte utan barn och barnbarn heller. Och först på plats är den minste i klanen:

Hon: jajamän, det långväga efterskickade aktivitetstäcket föll Iggy i smaken. Redan avsmakat med mössan fortfarande på! Jag fick dock lämna den nyanlända barnfamiljen ganska omgående eftersom jag hade inbokad tid för tredje sprutan. Så skönt. Blev Modernas, halv dos, varför man nu inte får en hela av den som med Pfizers. Men hoppas skyddet är lika bra…

Såg just inlägget ovan på FB. Känns ännu bättre med tredje sprutan i armen, pust! I grevens tid med andra ord.

Hann med en liten drink inne hos barnfamiljen efter sprutan, och före läggdags. Vi ses igen imorgon Iggy!