Lördag: med En gasformad känsla av välbehag

Han: ”Eld är det fenomen som uppstår när en gas genomgår en koncentrationsstyrd, exoterm, kemisk reaktion som inbegriper oxidation (förbränning) av ett brännbart ämne, i tekniska sammanhang benämnt bränsle. Värme från reaktionen bidrar till förgasning och blandning av det brännbara ämnet och oxidationsmedlet, men per definition är temperaturen så hög att temperaturen ej längre är styrande för reaktionen. Förbränningen sker således i kontaktytan mellan oxidationsmedlet och det brännbara materialet (glöd) eller brännbara gaser (flammor, eld). Förbränning av kolhaltiga, flytande eller gasformiga ämnen ger flammor som lyser starkt av svartkroppsstrålning från mikroskopiska sotpartiklar medan förbränning av exempelvis vätgas ger genomskinliga, svagt lysande lågor.”

Så kan vår lördagskväll beskrivas. En alternativ skrivning:  Efter en promenad i skogen med goda vänner, drack vi upp fjolårets sista glögg och grillande korv, pratade om allt viktigt som händer och tittade in i den eld som enligt antropologerna gjorde människan smart.
Nåja, åtminstone trevliga att umgås med.
Denna min känsla av att ingå i ett större sammanhang kan också bero på att den nygrillande lammkorven och hennes hembakade korvbröd ingav en gasformad känsla av välbehag.

Hon: ja så härligt, första gången det gick att vara ute på en vecka tror jag, och då passade vi på ordentligt. Drygt fyra timmars frisk, men nästan vindfri luft. Och korvbröden blev ok. Tyckte nog de blev sådär, men gästerna gav tummen upp. Och nu har jag ju bestämt mig för ”inget köpebröd” så bara experimentera sig fram 🙂

Fredag: räven raskar över isen…

(Uppdaterad 19:14, 18.56)

Hon: och där åkte granen, julstjärnorna och tomtarna ut. Kulorna har jag lite svårt att skiljas från så de får hänga ett tag till.

Och i samband med det transformerades huset från julhus till växthus. Fick köpa ännu fler lampor till växterna, inte precis enhetliga och det ligger miljoner sladdar på golvet. Men inget barr 🙂

Han: Känner mig allt oftare som den gnällige gubben på udden, som lägger in en redan använd prilla och tänker att det var bättre förr.
– Men det var det inte!

Visst. Trump tycker nog att det var bättre förr – det vill säga före den 6 januari år 2021 när han hetsade sina supportrar att belägra kongressen och när de gjorde som den stora ledaren sa svek dem ännu en gång när han förstod att han gjort bort sig. Men i historiens långa perspektiv lever mänskligheten i den bästa av världar.
Även om vi inte tror det – vilket Roslings Gapmindertest visar.
– Kolla själv vad du tror dig veta om världen av idag!

Och det hemska coronaviruset ändrar inte den slutsatsen. Även pandemierna var värre förr, vilket vi kan tacka läkarkåren och den moderna medicinska vetenskapen för.

Men en sak erkänner även utvecklingsoptimisten inom mig: När jag rensar ut Bertil Peterssons sjöbod, som ska bli badrum med hörnbadkar och tvättmaskin, inser jag att en sak har blivit sämre. Jag talar här om Margaretas Bertil, vilken i likhet med sin namne, granne, bäste kompis (och Hennes pappa) Bertil Petersson gillade att fiska.  
Tillsammans gick de ut till sandbankarna utanför Fimpan och la nät.
– Och fisk fick de!

Historierna har jag hört. Som att deras fruar vägrade ta emot fångsten om gubbarna inte rensade fisken först. Det handlade oftast om flundrorna. Och intresset ljuger inte. På insidan av sjöbodens dörr har Bertil Petersson (den II?) bokfört fångsterna sommaren 1985:

Avundsjuk? Absolut! För egen del har jag efter 20 år på udden inte lyckats fånga en enda flundra. Första gången Uggla och jag la nät stod våra förväntansfulla fruar i soluppgången över udden och väntade på färsk fisk.
Vi kom hem med bra bilder på en (1) vettskrämd ejderhona som fastnat i nätet.
Inte heller senare har jag känt behöv av att anteckna dagens fångst på insidan av min sjöbodsdörr.

Hon: jodå, 2013 fick ni en flundra. Jag har bildbevis. Men sen tog det stopp på fångsterna. Kan ju bero på att du inte tror på sänken eftersom man inte har det när man fiskar i en å i Norrland…

Han: Småländskan är en ödmjuk person och hon har anledning till det. Det finns inga åar i Norrland. Älvar, heter det och i dem lägger man inte nät.

Torsdag: i Luthers anda…

(Uppdaterad 17:55)

Hon: äntligen tog jag mig i kragen och fick lite gjort, trots vädret… tog t.o.m cykeln och hämtade tidningen imorse trots att det regnade småspik och blåste hårt. Plockade med mig lite persilja och salvia till kvällens middag på vägen in. Han sov på soffan, efter att ha kollat CNN halva natten plus gått upp kl 6.00 och jobbat ett par timmar. Frukost först 10.30. Låter ju inte bra med tanke på rubriken, men det tog sig…

Rörde ihop en mörk limpa efter frukost, ska stå i ugnen två timmar. Ringde och beställde tid hos de nya tandläkarna i Torsås, fick tid på onsdag till oss båda. Jag hos henne och Han hos honom. Ringde först till Folktandvården som nya bofasta, väntelista på ett år…

Körde sen ett power-yoga-pass på 45 minuter med Lulu Lemon, yes, det jobbiga svettiga passet. Sen kom mina apelsiner från CrowdFarming, hurra, tog den sista av förra leveransen imorse till frukost. De är sååååå goda!!!

Sen gjorde jag havrekakor, nu är det slut med onyttiga julkakor till frukost, havre it is ;).

Och så var det dags för raviolin, gjord med nya pastamaskinen förstås. Blev mycket tunnare än med kaveln, men tålamodet tröt och de blev fyrkantiga och stora. Inte små och runda som jag brukar. Men jag blottar mig och visar dem ändå…

Nu ett glas gott italienskt rödvin, en Nebbiolo, innan jag kokar pastan och gör salvia- och smörsåsen. Lägger upp en bild på tunnbröden jag gjorde i går kväll också, lite snyggare än raviolin…

Han: Tack min vän! Idag behöver jag förstärkt frukost hela dan. Har verkligen inte varit där min skor är. Därför över till någonting helt annat!
– Somliga dagar älskar jag mina gamla kollegor!
De senaste 36 timmarna har varit en sån dag. ”Historien är en berättelse, som regel falsk, om händelser, i regel betydelselösa, vilken berättas av härskare, som regel skurkar och soldater, som regel dumhuvuden”.

Så skrev Ambrose Bierce, journalist och veteran från det amerikanska inbördeskriget 1861-65. Även idag försöker härskare och deras lakejer skriva om historien om det pågående amerikanska inbördeskriget.
Men det som hände i natt i Washington kan ingen förändra och förvränga.
– Vi är för många vittnen.

De globala tv-kanalernas direktsändningar och tusentals privata Youtube-filmer och andra sociala medier går inte att retuschera. Detta oavsett hur mycket Trump och hans anhang försöker förvandla en mobb till patriotiska försvarare av den amerikanska konstitutionen.
En personlig reflektion: För en gång skull är jag stolt över det journalistpack jag tillhör (jag är fortfarande betalade medlem i Publicistklubben). Efter ett dygn med CNN, BBC, Youtube och Facebook har jag bara en reservation:
– Kritiker runt om i den civiliserade världen, som den franske presidenten Macron, är upprörda över att ”detta är inte Amerika”.
– Jo, tyvärr.
Nattens händelser i och utanför Capitolium är och förblir en del av det som är Amerikans Förenta Stater.

Idag distanserar sig en hop av republikanska toppolitiker som stödde Trump igår. Och kanske är Donald Trump det bondeoffer som krävs för att den republikanska partitoppen ska rädda sin heder. Men försvinner gör inte de 70 miljoner som röstade på Trump.
Inte heller alla de partimedlemmar runt om i landet som är lojala med honom.
Möjligen är jag bara en dysterkvist och en surgubbe på en udde och du förmodligen mår bättre av att inte tro på mig ­– jag berättar också historier – men glöm inte var du läste det först:
– När historieberättarna om några decennier tar sig an vår tid kommer trumpismen att definieras som 2020-talets mest framgångsrika form av fascismen. Förhoppningsvis är det de som ljuger minst som skriver den historien.

PS: Nu går det fort. Media beskriver inte bara verkligheten. När Facebook, Instagram och Twitter nu i kväll meddelar att man stänger ner Donald Trumps konton formar media även verkligheten.
– Är det bra?
Marc Zuckerburg for president!
Knappast min amerikanska dröm.

Onsdag: Människan är bättre än sitt rykte – Trump & Eliasson är undantagen

Han: Om rapporterna stämmer nu på morgonen verkar Trump ha skjutit sig själv i foten. Republikanerna i Georgia skyller valnederlaget på presidentens tjat om valfusk och försök att kringgå vallagarna.
Förhoppningsvis är det dagens senatsval början till slutet för trumpismen. Förhoppningsvis förpassas även Eliasson till historiens soptipp och inte till den gamla vanliga återvinningscentralen för generaldirektörer.
– Om inte så är dagens predikan kanske ännu mer befogad:

Från Donald Trump till Dan Eliasson, den som följer nyhetsflödet tappar lätt tron på den mänskliga naturen. Som tur är finns det redaktörer som frilägger vad som sker under det som synes ske. Sedan julafton har Svenska dagbladet publicerat en artikelserie som kort och gott heter: ”Människan – bättre än sitt rykte”

Artiklarna bygger på den nederländske historikern Rutger Bregmans bok  I grunden god (Natur & Kultur) kom ut på svenska i november 2020, översättning: Joakim Sundström.
Titeln anger budskapet: Trump och Eliasson är undantag. Det är en myt att människan bara tänker på sig själv och blir aggressiv när hon känner sig hotad.

Serien avslutas i dagens tidning med slutsatsen att till och med soldater, som är tränade att döda, oftare skjuter i luften än mot fienden. 
– Eller inte alls.
Bregman underbygger sin tes med konkreta exempel från olika krig. Ett exempel: Efter slaget vid Gettysburg (1863) under amerikanska inbördeskriget hittades noga räknat 27 574 musköter. Bara en (1) av tio hade avfyrats, 90 procent av gevären var laddade – många med flera kulor – men oanvända. 

Nej, det var inte så att soldaterna deserterat. De hade bara inte skjutit på den lede fi. ”Vad var det som pågick? Först långt senare började historiker förstå vad som varit i görningen: att ladda musköten var en perfekt ursäkt för att inte skjuta. Om vapnet redan var laddat, så laddade man det helt enkelt en gång till. Och en gång till.”
Den logiska slutsatsen är att till och med i krig undviker människan att döda andra människor – trots att risken därmed ökar att man själv blir dödad.

För att inte bli långrandig denna regniga trettondag: Det är en myt att människan av naturen är egoistisk och aggressiv. Den s k ”fernissateorin” är falsk. Civilisationen är enligt teorin bara ett tunt lager fernissa som spricker så fort människor och samhällen utsätts för minsta påfrestning. ”I själva verket är det precis tvärtom: just när bomberna faller från himlen eller fördämningarna brister, kommer det bästa i oss upp till ytan.”

Ett exemel där åtminstone min minnesbild förvrängts av dramatiska tv-bilder: När brast fördämningarna i. orkanen Katrina drog in över New Orleans den 29 augusti2005 översvämmades cirka 80 procent av alla hus. Minst 1 836 människor miste livet, men värst av allt var att plundringarna och morden som visade hur lågt människan sjunker när hon känner sig hotad.

Men medierapporteringen var falsk. Det som hade låtit som skottlossning visade sig vara en brusten ventil på en gastank. Polischefen fick medge att det inte fanns en enda officiell rapport om mord eller våldtäkter. Förvisso: plundringar hade ägt rum, men de genomfördes framför allt av grupper som samarbetade för att överleva, och ibland hade de till och med fått hjälp av polisen.

Forskarna på The Disaster Research Center vid universitetet i Delaware konkluderade att ”det spontana beteende som uppvisades var till överväldigande del prosocialt”. En hel armada båtar anlände för att undsätta de nödställda, vissa tog sig till katastrofplatsen ända från Texas. Hundratals räddningsgrupper bildades. En grupp kallade sig ”The Robin Hood Looters” – den bestod av elva vänner som ”stal” mat, kläder och mediciner och delade ut dem till behövande.

Staden hade, kort sagt, inte översvämmats av egoism och anarki. Den hade översvämmats av mod och medmänsklighet…” Och New Orleansborna var inte unika. The Disaster Research Center har genomfört närmare 700 fältstudier sedan 1963 och konstaterar att det – i motsats till vad man ser på film – sällan bryter ut total panik under en katastrof. Det är heller aldrig tal om en flodvåg av egoism.
Människor håller sig lugna, drabbas inte av chock och är handlingskraftiga. ”Och även om det plundras också”, påpekade en forskare, ”så förbleknar det i jämförelse med den utbredda altruismen som leder till att mängder av människor ger bort och delar med sig av varor och tjänster.”

”I katastrofsituationer kommer det bästa i människan upp till ytan”, skriver Rutger Bregman i I grunden god. ”Jag vet ingen annan sociologisk insikt som är så väl underbyggd och samtidigt så ignorerad. Bilden som målas upp i media är gång efter annan den omvända gentemot vad som faktiskt sker under en katastrof.”
Trumpare och egoister som Dan Eliasson finns bland oss i dagens katastrof. Men skälet till att vi föraktar dem är att de flesta av oss inte tänker och gör som de gör.

Hon: och är det katastrofväder och man inte ens kan gå till växthuset så får det flytta in i köket. Kaos blir det då. Och egentligen borde granen ut så att jag får mer plats till plantorna, men det får också vänta till man kan öppna dörren utan att barren blåser in igen. Pålandsvind…

Tisdag: Här behövs en värmande rubrik

(Uppdaterad 20:52, 19:11)

Han: När det blåser 15 sekundmeter i vindbyarna känns två grader varmt som minus 4. Om det dessutom regnar lite känns det som man får små glasbitar i ansiktet. Det hjälper inte att jag har fått en mössa med pannlampa. Det blir inget gjort utomhus.
Hade tänkt rensa ur Margaretas och Bertils gamla vedbod där vårt nya badkar ska stå. Men Bertils hus är inte ett hus, utan hus i hus i hus, där allt sparats och gömts undan under ett gemensamt tak – eller två.

• 

Det räckte att öppna boddörren för att stänga den igen och gå hem. Jag kan ju alltid blogga nåt om allt jag hade tänkt göra om det inte var ett sånt skitväder.
– Ska vi säga så?

Hon: ja fy vilket väder det varit senaste dagarna, man får inget gjort, inte ens en promenad. Och Han får hämta tidningarna med bilen på morgonen, då är det illa…

Men vi har i alla fall rekat inför badrumsrenoveringen inne i Chateau Margareta. Blir ett badkar, hörnbadkar dessutom, hurra!!! Mest eftersom det är så långsmalt så på det sättet blir det normallångt. Lyx hur som. Jag kommer gå dit och bada, ofta!!!Och så hittade jag kul klinkers på Bauhaus igår. Urban, byggaren, tittade på mig som om jag var tokig när jag visade det idag. Det brukar de göra när jag visar mina tapetval också, alternativt gapskratta 🙂

Han: Så får det bli. All början är svår, särskilt början till slutet. Sägs det, men här är det tvärtom. Nu ska se på CNN och hoppas att valet I Georgia också innebär ett slags slutet på början och början till slutet för trumpismen.

Måndag: det som göms i tö kommer upp i snö

Han: Igår rapporterade riksnyheterna från Kalmar att sommaren kommer tidigt i år. Vildtulpan och ringbommorna står i blom. Ingen nyhet för oss, på udden har hennes ringblommor har blommat sedan i oktober.
– Men det var gårdagens nyhet.
I morse vaknade vi med snö. Katterna såg vilsna ut och undrade vad som händer nu.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det som göms i tö kommer upp i snö. Nu kan jag avslöja att vi har ritat upp det nya badrummet i Margaretas Chateau. När solen går ner inser jag att hon vill ha ett hörnbadkar. Och hennes önskan är min lag – åtminstone Engmans, det är han som ska bygga badrummet.
Eftersom vi lever i en saga som alla vill ska sluta lyckligt så ringer han och säger att han har ett hörnbadkar 140 x 140 cm.
– Då säger vi det.

To be continued.

Söndag: Fint besök på udden just när snapsen är klar

Han: Lagom till det nya året buteljerar jag 2020 års chilisnaps. Passar även på att hälla av höstens slånbärsdricka, bären återbördar jag till naturen. Det ser ut som en tanke att några minuter senare landar en flock uppklädda fåglar i vår vildroshäck mot sjön.

Flocken flyger som starar och sidensvansen är en snygg fågel som gör sig finare än den är. Bombycilla garrulus betyder ”silkesfärgad som sladdrar” och i gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och ornitologen Alfred Brehm säger att hen ”är en lat och trög sälle” som ”åstadkommer något stort endast i ätandets konst”.
Enligt författaren och fågelkännaren Johan Althoff, en kamrat från förr-i-tiden-tiden, kallas fågeln för både ”toppsvans”, ”sinnare”, ”rönnbärshane” och ”dumbom”.

I sydvästra Finland kallas sidensvansen för sketherre.  Det kan bero på att sidensvansen ibland uppträder som en sån – sketfull.
Vilket i sin tur beror på att fågeln  under vinterhalvåret livnär sig på bär och frukt, exempelvis rönnbär, hagtorn och äpplen – och slånbär som somliga människor spetsar sina starka droppar med.
Typ gubbar på uddar.

Eftersom sidensvansen under en dag äter ungefär lika mycket som hen själv väger kan man se hela flockar av onyktra fåglar flyga omkring på vingliga vingar.
Det visste jag.
Dessbättre gick solen ner innan baren på udden öppnade och inte ens en suput äter i mörkret.

PS: Igår hävdade jag bestämt att jag redan efter 3:e avsnittet med säkerhet visste vem mördare är i HBO-serien Undoing med Nicole Kidman och Hugh Grant. Jag hade fel – om vi tror att serien läggs ner efter bara en säsong.
– Men det tror inte jag.
Och det är jag tydligen inte ensam om.
Eftersom regissören för tillfället avvisar att det finns planer på en fortsättning kan jag avslöja vem som egentligen är mördaren – det är Graces väninna. Jag ids inte förklara varför, kom bara ihåg var du läste det först när andra säsongen har visats.

Hon: äsch Peppe, i så fall är det lika dåligt ihopknutet som när Bobby Ewing dök upp levande någon säsong efter att han 100% säkert dött. Du vill bara ha rätt ;).

Och om man tittar in genom fönstret hos oss tror man nog det filminspelning på gång här med… allt för att tomaterna ska börja blomma och ge frukt. Tycker det går långsamt nu, alltså med de små busktomaterna som jag tänkt skörda och driva upp härinne under tidig vår innan de andra kan sättas. Behövs mer och starkare växtbelysning. Så det har jag försökt fixa idag. Bye bye mysiga julbelysning… och hej hej små fruktämnen!

Lördag: äntligen på bana igen…

(Uppdaterad 17:10)

Hon: sååå skönt att vakna utsövd efter 13 timmars sömn. Gårdagen var inte kul, kunde inte sova alls efter att ha partajat fram till jag normalt vaknar. Pendlade mellan sängen och soffan, och Netflix och HBO. Mellanspel med femmans visning av Notting Hill. Kan man inte se för många gånger, och jag kan typ alla repliker utantill. Slutet är nog filmhistoriens bästa!!! I alla fall i min bok…

Efter långt samtal med kompis och fd kollega tvingade jag med honom på långpromenad. Han fick välja mellan att gå till kanonplattan bortom Järnsida alternativt förbi utsiktstornet och halvvägs till Bergkvara. Kanonplattan vann!

Han: Åt Grisbäck till, alltså. Har insett att skillnaden inte går mellan manligt och kvinnligt, utan mellan oss som gjort lumpen och er andra. Vi marscherade tillräckligt långt och länge för att inte tycka att ta en promenad är svaret på alla sysselsättningsbehov. Särskilt om man marscherade femton (15 månader) på ett fältjägarregemente i Norrland.

Men det finns intressanta ögonblick med promenader också. Fick till exempel syn på en ensam kvinna som stod ensam och såg ut över havet.
– Man undrar vem hon är och vad hon tänker på, eller hur?
Och vem är betraktaren? HAr han motvilligt följt med henne på en promenad? Eller har han i hemlighet följt efter henne hit ut?
Svaret beror naturligtvis på om detta är första scenen i en feel-good-film eller i en thriller.

Sedan gick vi hem och grävde en grop för vårt nya körsbärsträd, nej det finns inga vittnen. Därefter såg vi sista avsnittet på Vår tid är nu och när vi går och lägger oss ska vi se vem som mördade kvinnan i Undoing med Nicole Kidman och Hugh Grant på HBO.
– Jag tror mig veta vem som är mördaren.
VArför? Tre planteringar är en för mycket och inget sker av en slump (i en deckare) som Hanning Mankell brukade säga .
Jag har berättat för Henne, så hon får berätta i morgon om jag har fel.
Vad skulle för övrigt hindra henne?
– Du menar…
– Tänk om den ensamma kvinnan på piren utanför kanonplattan blir mördad innan hon hinner berätta?
– Du menar väl inte…?

Skojar bara. Just nu sitter hon där i soffan och läser dagens tidning och ute är det mörkt och jag har förberett middagen (asiatisk grönsaks- och fisksoppa) och det är tur att det är skillnad på fantasi och verklighet, eller hur?

DYGN 1: försvann som en dans på slottet

• 

• 

• 

• 

Han: Om nyårsafton började med en utomhusdrink hos Isman (trevligt folk, de börjar fira nyår enligt Samoatid), Lindbergs fyrverkerier och supé för två och en oxfilé från och slutade med en kylig men coronasäkrad skål med goda vänner på udden, så både började och slutade den korta nyårsnatten med bal för 2 i upplyst hus.
Eftersom jag var den ende kavaljeren var jag glad och lycklig som en prins på slottet över att få även den sista dansen redan klockan 06.10 (!) och om inte musiken tystnat så dansar mina sockor fortfarande.
– Sa jag inte att 2021 skulle bli ett roligt år!

Nyårsafton: Vad är det egentligen vi kommer att minnas av 2020?

(Uppdaterad 11:47)

Han: ”Jag hoppas att vi kommer att minnas att framtiden fortfarande finns”, skriver författarinnan Agnes Lidbeck i en av alla dessa nyårskrönikor om att viruset gjorde 2020 till det märkligaste år vi varit med om.
Det kan man tycka.
– Men det tycker inte jag.
I mitt perspektiv var 2020 det mest fridfulla och harmoniska år jag kan minnas på länge. Denna insikt slår mig när vi sitter mitt emot varandra i soffan och talar om var vi firat nyår för fem och för tio år sedan.Etc.
Snart växer de gemensamma minnesbilderna fram. Sammantaget ger nyårslistan en bild av vårt liv tillsammans.

2008 Palma de Mallorca
2009 Rom
2010 Berlin
2011 Palma

2012 Stockholm/ Djurgården
2013 Stockholm/ (nyinflyttade på Åsögatan)

2014 udden (vi hade fått vatten & avlopp)
2015 San Sebastian
2016 udden
2017 Zanzibar
2018 Casablanca
2019 udden
2020 udden (bofasta)

I denna historieskrivningens ljus kommer jag inte att minnas år 2020 i första hand för coronan, utan för att Hon flyttade ner till katterna och mig. Det stora lugnet infann sig i det lilla, med färska tomater och smak av chili. Jag vaknar glad varje morgon.
Visst, vi kommer att resa igen. Men inför 2021 hoppas jag bara en sak för egen del:
– Att jag kommer att vakna ännu en morgon och fortfarande minnas att framtiden redan är här.

• 

• 

Visst, jag vet att det finns ett bredare perspektiv. Av alla våra nyårskrönikörer ger Ulf Wickbom (som vanligt) det mest tankeväckande. I dagens Barometern skriver han om vad vi i en framtid kommer upptäcka att vi tog med oss av året 2020: Jag har under årets sista månader prövat giltigheten hos en hypotes. Vi kommer att gå ur pandemin med en förstärkning av de värderingar vi hade när vi gick in. Personer som nu uttrycker sin saknad efter shopping, fest och resor kommer att vilja ta igen ett förlorat år. Personer som länge känt en gnagande oro för den ­globala överkonsumtionen kommer att lyssna mer på rapporterna om klimat­förändringens många varningstecken. Vi är alla både-och men med slagsida åt det ena eller andra hållet.
Vi kan också beskriva denna tudelning i ordet delaktighet. Jag hör många som hävdar att pandemin blev ett grundskott mot globaliseringen. Den visar att idén om öppna gränser och världsomspännande leveranskedjor är fel. Har inte hela detta år varit en reträtt hem till nationalstaten? Det gamla nordiska samarbetet har havererat. EU har svårt att hålla samman. Då hör jag andra som säger precis tvärtom. Pandemin har visat hur beroende vi är av varandra, om ett enda virus kan hota mänskligheten. Vi delar alla samma öde, vare sig vi vill eller inte.

– Gott slut! Vi ses där ute!