Lördag: Nej, höst är det inte

Han: Dag efter natt med regn. Markisen, som jag rullade ut när Höjdhopparn & Kristina kom förbi i går kväll, var en bassäng i morse, men stagen höll och alla hennes krukor på altanen fick nu allt vatten med fördröjd verkan.
Rosorna börjar se risiga ut. Igår dansande Anna-Brittas Goldstern i sina gula balettklänningar, idag hänger det blöta trasor på grenarna. Vet inte om det hjälper men jag gör det ändå varje dag: har lärt mig att remonterande rosor återblommar snabbare om man klipper bort de vissna blommorna.
– Förra året blommade det här exemplaret fortfarande in i oktober.
Vi går mot höst, men höst är det inte. Lyssnar som vanligt på P1. Kultur och ordet för dagen enligt Jenny Teleman är ”augustimåne”. Intressant perspektiv:
– Vår kulturs vanliga nyår placerat mitt i iskall kolsvart datumbåge av ingenting är ju ingen vettig övergång; i den anonyma isblöta passagen mellan 31 december och 1 januari avslutas inget, startar inget. Augusti däremot stänger sommaren och öppnar försiktigt hösten med dess karaktär av start. 

Höst, ofta beskriven med den slitna metaforen ”som doften av nytt bänkpapper” som krönikörer ”långt upp i femtioårsåldern vilka inte sett en skolbänk sen Fälldins dagar brukar säga”, säger Jenny som inte tillhör den ironiska generationen.
Jag fattar precis vad hon menar och slumpen är ingen vanlig tillfällighet: Grattade äldsta barnbarnet med ett sms.
”Grattis Alexander! Hoppas du får en bra dag som 18åring.”
”Tack så mycket!”
”Bra dag?”
”Ja eller skolan började idag”
”Grattis”, svarar farfar som tillhör den ironiska generationen. I själva verket tror jag att Alexander har en spännande dag, den första i det allmänna skolsystemets högsta kast, gymnasiet.

I den gammelnordiska kalendern kallas augusti för skördemånaden. För våra danska vänner är augusti en ”höstmåned”. Sommaren är alltså per definition slut. Det märks i etern. Nordegren & Epstein är tillbaka i P1, Spananrna också. Av döma av de första programmen har de inte riktigt sjungit upp ännu.
Eller så är det skillnad på vår och höst även där. Eller som Ulf Lundell diktar i Vardagar III för exakt ett år sedan:

Hörde tranor igårkväll
Tranor i morse också
Gick ut med soporna, hörde en tpp söderut
Fladderprasslet av en ringduva i bladgrönskan
Svalorna sitter i det där döda trädets spretande grenverk

/…/
Mulen dag i dag
Skolorna ska igång, folk går tillbaks till jobben
Somliga med revolvrar i ryggen
andra som en rusning till befrielsen
Slö syndvind, kylig
Man får hoppas på lite indiansommar framöver
För tidigt för höst

Absolut för tidigt för höst.

Hon: ja det är bara att fortsätta ta hand om tomater och chili. Fullt i ugnen och chutney kokar på spisen. Men det är ju lördag så vi unnade oss en långlunch med Ancy och Håkan, asiatisk buffé i kiosken. (Enligt rykten sista helgen de serverar mat för säsongen.)

Supertrevligt. Och jo, vi tog ett litet glas efteråt ute hos oss. Han ville visa hur växthuset utanför Chateau Margareta börjar ta form. Och så fick de smaka av min tomatmarmelad med en ostbit till. Och chutneyn, och senaste ketchupvarianten, och de inlagda soltorkade tomaterna. Kan de bli business kanske…;)

Vi beskådade också de självsådda tomatern som helt tagit över morotslandet. Växer som inga andra. Kommit upp på ett par veckor. Men hinner de mogna…

Han: Klart en man måste visa vad han gjort de senaste dagarna: Vitt växthus blir upplyst svartbygge i solnedgång.

Fredag: Ikea, Bauhaus, Jula och Clas Ohlson, på en timme

Hon: snabbis in till stan (Kalmar då alltså) för att köpa diverse props inför eftermiddagens arbete… jag framförallt till Ikea för att köpa massa inläggningsburkar. Vad Han uträttade i de andra butikerna har jag inte full koll på.

Upptäckte att jag hade dåligt med lök. Blev inte så mycket inläggningar idag då. Men det räckte till gratängen inför kvällens middag. Nästa år får jag läsa på bättre hur man lyckas få mer och större lökar.

Men i alla fall påbörjat insamlingen av fröer inför nästa års planteringar, torkat lite chili i ugn och dragit upp morötter i landet som de ”vilda tomaterna” tagit över.

Han: Vad kan en man som fått en stund för sig själv på Bauhaus och Hjula och Clas Ohlson tillägga till Hennes visuella fredagsepistel ovan? Kanske en minuts ljudillustration.
Udden Production featuring en unik utsändning av ”Havet och bondens kor på andra sidan viken”:

Torsdag: En underbar torsdag … eller?

Han: Vacker soluppgång. 45 minuter senare: hela världen försvunnen i dimma. En man i pyjamas går upp och öppnar verandadörren mot havet. Han vet att han nu ska skriva sin morgonrapport om vad som händer i världen till sina uppdragsgivare.
Mest undrar han vad det blir för dag idag.
– Han hoppas att Hon får sova länge. Läste i natt.

Hon: jo, jag sov till åtta, det länge! Förlåt att jag väckte dig inatt. Läste om Jana Kippo en timme och sen somnade jag om. Skön dag, varmt och soldis hela dagen. Fortfarande 20.6 grader, vilket jättevarmt här. Står på SMHI typ 27, men blir sällan över 22, fläktar alltid lite dessutom. I vattnet är det nog varmare, men idag har jag inte badat. Första gången på länge, känns sådär, få bli många bad imorgon istället. Dagen ägnad åt tomater, förstås…

Onsdag: höras men inte synas…

Hon: stilla, tyst, varm och dimmig morgon. Det enda man hör är tuffandet av en båt någonstans bakom Fimpan. Men man ser inte ett skvatt ens dit ut. Magisk morgon hursom. Hoppas hoppas vi får behålla värmen ett tag till. Så behagligt, och solen steker inte utan känns bara skön.

Han: – Peppe, om det inte är någonting mer viktigt så måste jag göra en annan sak nu. Jag ringer.
Det gör han inte. Klockan är mellan elva och tolv på förmiddagen den 19 augusti år 2002. Du tror att du stört honom i ett möte.
Eller att hundarna vill bli rastade.
Det är inte så. Några timmar senare har han förlorat känseln i sina ben. Klockan åtta dör Jan Stenbeck. En märkvärdig röst i luren ringer inte mer.

Tiden rusar. Idag för 18 år sedan dog entreprenören och miljardären Jan Stenbeck.
– Ja, det hör till tankefiguren att förknippa vissa människor med pengar när de dör.
Först när Jan Stenbeck är död fick han det eftermäle han förtjänar. Tio år efter sin död hedras han med en tv-dokumentär i tre delar av Pär Fjällström. Det är en bra dokumentär. Filmen upphöjer många människors subjektiva minnen av mannen, myten till kollektiv kunskap om en av Sveriges största entreprenörer genom tiderna.
Det är närmast komiskt att i efterhand se hur annorlunda Sverige var före och efter Stenbeck. Och hur målmedvetet han visade det politiska etablissemanget, Wallenbergarna, Bonniers, de kortsiktiga aktiespekulanterna och journalisterna och alla andra förståsigpåare att skåpet inte alls skulle stå där det alltid hade stått.  När Jan Stenbeck dör har det statliga telekommonopolet rämnat – vem minns idag Televerket!

Dessutom sköt han det statliga radiomonopolet i sank och såg till att du inte bara har SVT1 och SVT2 att titta på i tv-soffan. Med gratistidningen Metro fick han dessutom de stora tidningsbolagens mediemakt att skaka, för att nu rämna i den digitala eran.
Mindre känt: På Stockholmsbörsens storbolagslista finns år 2002 bara tre bolag som startats i modern tid – Tele2 (Comviq), MTG (Viasat, TV3, RIX FM  mm) och Millicom.
Alla resultatet av Jan Stenbecks visioner, sinne för affärer och förmåga att inspirera människor.

Många kände denne man bättre än vad jag gjorde. Men under en period hade jag förmånen att tala med honom i princip varje dag. Det börjar vid åttatiden på morgonen. Alltid samma fråga:
– Jaha, och vad händer i Sverige idag?
Ofta även sena kvällar. Han sitter på farmen i Luxemburg, du på min balkong i det hus jag hyr efter ännu en skilsmässa. Även han är mitt upp i en skilsmässa.
– När de andra inte orkar prata med oss, som Jan uttrycker det.
Vad vi pratade om? Saker män brukar prata om: Kvinnor, kvinnor som blir med barn. Hur dåligt man mår av skilsmässor.
Rykten, illasinnade rykten och omdömen man gjort sig förtjänt av.
Det egna ansvaret:
– Skaffar man hund får man finna sig i att man har hår i soffan.

Av utomstående omnämndes han som ”Miljardären”. Internt i bolagen sa vi Huvudägaren, ibland Husse (den trötta bassethunden i Comviqreklamen tillhörde huvudägaren).
Och apropå det där med ”miljardären”. När chockbeskedet om hans död kom målade jag som terapi som jag mindes honom som mest: Vi är i Rom. Jan är på dåligt humör. Han har skällt på sina direktörer. Han har just nobbat att äta frukost med Simon Peres, som är huvudtalare på Metros Glocalkonferens.
– Jag äter frukost med Peppe, säger han vresigt till den israeliske utrikesministerns assistent.
Jag blir förlägen och säger att det där var väl dumt sagt.
Jan morrar:
– Peres är som alla politiker. Vill ha ett välbetalt konsultjobb efter karriären.
Efter frukosten tar vi en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drar han blickarna till sig. Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att människor vi möter först tittar på mig, sedan på Jan.
Därefter åter på mig, den lille killen.
Det är Jan som får slanten att trilla ner. Vid en uteservering passerar vi en ovanligt vacker italienska. Vi ser på henne och ler som män gör när de ser en vacker kvinna. Hon ser på oss, skjuter ner de svarta solglasögonen och ler mot mig.
Jag hör honom muttra bakom min rygg:
– Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att det är jag som är killen med stålarna.

Tisdag: När dimman aldrig vill släppa taget

Han: Klockan ringer som vanligt 06:30. Stapplar upp, PepTalks morgonrapport: Asian stocks and U.S. futures drifted Tuesday after the S&P 500 Index failed at another attempt to break a record high amid an impasse over U.S. stimulus measures. The dollar dipped and Treasuries climbed. Stocks slipped in Japan and South Korea and fluctuated in Hong Kong, China and Australia. S&P 500 futures were little changed. The U.S. benchmark again ended below its February closing record. Hong Kong’s Hang Seng Index edged up 0.17%. Japan’s Nikkei 225 fell 0.50% and South Korea’s KOSPI was down 0.38% after returning from a holiday.
Down Under, the ASX 200 rose 0.55%. Victoria state (Austarlia) reported the lowest daily rise in new COVID-19 cases in a month on Tuesday, raising cautious hopes of an ease in the country’s second wave of infections…
Etc etc.

Redan mycket varmt, fuktigt Havet sover fortfarande. Dimma, Fimpan syns inte med måsarna är vakna och småpratar om dagens äventyr. Morgontidningarna. Ännu en recension av Åsa Linderborgs dagbok ”Året med 13 månader”, en personlig skildring av metoo-året 2017-2018.
Har läst den, redan skrivit tre recensioner men förkastat dem alla. En version: ”Enligt den manliga vulgärkritiken iscensattes Metoo av en gäng hysteriska fruntimmer med sexproblem som med mediernas hjälp startade en häxjakt på män som tror att de är män. Tyvärr får de idioterna vatten på sin kvarn av Åsa Linderborgs bok…”
Men fortfarande osäker på vad jag tycker.
Ber Tomat-Hasse läsa den, Han är klok, kom förbi i går kväll lagom till middan.

För varmt för att arbeta. Bara Lasse två stugor bort är energisk:

För egen del ser jag bara ut som jag jobbar. Har bara fått upp vindbrädorna på Hennes nya växthus. Lyssnar på Epstein & Nordegren på P1. Lyssnar på Folkhälsomyndighetens presskonferens. Innan jag somnar i soffan förstår jag att allt har hänt men ingenting förändrats sedan förra presskonferensen.
Hon, dennadär, är inte längre hobbyodlare – hon är jordbrukare och nu är skördetid. Finns alltid en ledsen tomatplanta som behöver handpåläggning. Dessutom skapar hon konst, förmodligen utan att vara medveten om det.

Ulf Svensson kommer cyklande, ska justera årsmötesprotokollet. Han är navet i vår stugföreningen, även om han avgått som ordförande. Vi sitter i skuggan och pratar. Han har varit i skogen och kämpat mot granbarkborren, en plåga här i Småland.
Cyklar till Ulrika & Jocke längre bort på Havsvägen. Ulrika sitter också i styrelsen, behöver hennes signatur. Jocke har marktegel som jag också vill ha.
– Kanske kan vi titta på det i morgon?

5-O’clock drink på sjösidan. Champagnedrink a la Don Peppe, inte alls så god god som hennes.
Hennes smörstekta rödspättafiléer däremot!!
– I fortsättningen blir det färsk fisk varje tisdag.
Nu fryser hon.
– Säger att hon vill se ett program om Öland.
Jag sitter kvar här ute, skriver detta trams.
Tror jag tar en glas till.
L’Instant Sud, en Syrah + Cabernet som vi beställt en hel låda av.

Måndag: Vi börjar med lite hjärngymnastik … och slutar med en tångräka

Han: I går kväll satt vi länge kvar på altanen mot sjön. Till slut satte jag på mig min varma fliströja trots att det varit rekordvarmt under dagen (eller just därför). Plötsligt fick vi se sädesärlor, fem, sex, sju stycken svärmade runt oss. Konstigt nog skedde det samtidigt som hon visat bilder på kattungar som söker kärleksfulla hem och jag blev röksugen och tände min sista cigarrfimp.
I övrigt kan man notera att om man sitter tyst på en bänk i solnedgången kan det hända att gamla gubbar visar sig som skuggor.
Intressant samband, eller hur?

Nej, skojar bara. I en artikel läser jag att tendensen att uppleva ”ett slumpmässigt eller tvetydigt visuellt mönster i slumpmässiga stimuli” kallas för pareidoli.
Så vad säger man?
– Skål på er gubbar och pare-idoler!

Skojar förstås med henne igen. Ni andra, se denna måndagens första notering som ren hjärngymnastik. Under tiden ska jag köra bort grenar och köpa svart färg, vitt. Förresten kom Sop-Bengt nyss förbi på cykel med bar överkropp. Under hans skor växer ingen mossa och nu har han fixat den nya hjärtstartaren som vi bestämde på årsmötet att vi ska köpa in. Jag håller fortfarande på att formulera protokollet från mötet, men han vill ändå att jag ska vara med i den första snabbkursen. Intressant, eller hur?

Hon: vaknade mitt i natten av en mardröm och kunde inte somna om. Längesedan det hände men försökte tänka att det gör ju inget, jag ska ju inte till jobbet. Men vaddå… alla tomater som måste tas om hand, och chilin som behöver omorganiseras i växthuset, och vi har nästan inget ljust bröd kvar. Och så behöver det definitivt städas!!!

Ger upp och går upp en sväng, och får se en jättetunn men tydlig månskära, och så en enda starkt lysande stjärna. Är det kometen kanske… hämtar mobilen, men det är ju totalt hopplöst plåta månen. Syns inte alls på bilden, jo lite, men inte så tydligt som jag såg den. Inte kometen heller… Efter det somnade jag om till åtta. Sovmorgon alltså 😉

Full fart in i tomatdjungeln. Står alldeles för tätt, skalperade varenda planta på blad rejält, rädd de annars kommer ruttna. Sen får de massor av vatten, supervarm dag.

Fryser in två stora påsar med småtomater, en med den päronformade från Paris och så en med lite större, men ändå små, bruna tomater. Påbörjar också generationsskifte i växthuset, stekhett därinne!!!

I plurret, slänger iväg lite sjötång som ligger och flyter på ytan och känner hur det kryper över hela handen. Läskigt först men ser sen att det vimlar av tångräkor. Så himla kul, det har jag inte sett på flera år. Och har dessutom läst att de minskat drastiskt. Men plåta dem är typ som att plåta månen, men fick med en på bild i alla fall 🙂

Söndag: Missing Kitties ger dramatik åt en stilla vilodag

Han: Ny dag, sol. Smhi säger 26 gr (termometer säger 18,9), svag sydlig bris. Inga gäster, inga flyttfåglar. Inte ens en ålakråka. Katterna har sagt godmorgon men försvunnit in i skuggan under hennes ölandsrosor och svanarna har flyttat till revet där sälarna brukar ligga och sola.
– Vad det nu betyder.

Alltså: Bara vi, digitala tidningar och smaken av hennes scones med hemlagad sylt i mungipan.

Han, igen 4 timmar senare: Fridfull söndag, men den som lägger örat till marken märker att det sker saker i tysthet. För egen del har jag börjat måla det nya växthuset svart – svart är husen på denna udde sedan jag en ensamvecka för flera år sedan överraskade henne med att måla över alla tantvita knutar och vindskivor på Hus 1.
Mot alla principer har jag dessutom öppnat upp vår häck, denna skyddsmur som jag vurmat för i många år och till skillnad från Trump verkligen lyckats med.
Men tiderna ändras och nu kopplar vi ihop de båda tomterna och kan dessutom se solnedgången från Hus 1.

Hon kommer förbi med förmiddagens skörd. Det är som vanligt bara slutet på början av hennes söndag, men det får hon själv berätta om.
Nu ska jag gå och bada i havet.

Hon: pust, ligger efter med allt!!! Upptäcker dessutom att det är massor av bladlöss på auberginen som huserar inne. Brukar klämma en och annan då och då, men nu har de huserat fritt. Så det blev punkt ett idag. Sen tomaterna. In med två plåtar för torkning i ugnen. Plus sätter degen till ett mörkt frukt och frö bröd. Påbörjar en tomat- och chilichutney. Den jag gjorde för ett par veckor sedan hade en strykande åtgång…

Han: Se där skillnaden mellan manligt och kvinnligt. Hon har arbetet hela dan men ”ligger efter med allt”. Vi andra har hållit oss i skuggan. Varken girsåg eller gräsklipparna har stört friden.
En faktor som bidragit till den lågmälda stämningen är att vi alla i föreningen Missing Kitties tvingades rycka ut på eftermiddagen för att leta efter Rut och Elsa, två försvunna kattungar.

De är nu återfunna välbehållna, vilket i mina ögon bekräftar alla krisgruppers axiom:
1) identifiera problemet,
2) gå runt och prata om problemet så att alla känner sig delaktiga,
3) konstatera att det ordnar sig, gärna med ett glas rosé i skuggan,
och
4) gläds med husse och matte att de små liven till slut vaknat hungriga under en buske och när de ser mattes gråtmilda ögon säger till varann:
– Det verkar ha hänt nåt medan vi sov.

Apropå hunger har vi i kväll intagit resterna av hennes paella med sjöutsikt.
– Lever jag i den bästa av världar eller lever jag i den bästa av världar?

Hon: gick alltså hem utan att kissarna kommit fram. Kunde inte riktigt koncentrera oss på rosén och övrigt vi inte hunnit prata om sen sist. Inriktade oss på att gå hem och slutföra chutneyn, brödet och få något i oss för att ut igen i skymningen för att leta igen. Och så kom detta sms, hurra!!!:

Glömde att jag faktiskt också gjort två burkar sylt på björnbär, lite hallon, lite jordgubbar och två små stjälkar rabarber. Marmelad blev det nog kanske snarare…

Lördag: borta bra, men hemma bäst!

Hon: men först chockartat uppvaknande via sms…

Panik utbröt i huset, ut och ropa, Ludde kom inspankulerande direkt, helt oskadd, verkade dessutom väldigt harmonisk och nöjd. Pust!!! Vilda då… ut och ropa igen. Husse visslar. Hon kommer nu säger han. Och så hör jag ett konstigt jamande, hjärtat stannar, hon är skadad tänker jag direkt… men inte, hon kommer stolt spatserande med hög svans och en stor mus i munnen. Det var nog Nisse som kom hem med svansen mellan benen i går kväll. Uddens revir är säkrat. Och sms nummer två från bästis-Ancy var att de hade kollat med Nisses matte att han var hemma och ok också. Pust!

Och sedan fortsätter morgonen med mer kattnyheter och jag har ansökt om att få gå med i hemlösa katter Kalmars FBgrupp*, förstås!

PS, scones bakade jag som tack till världens bästa son, Adam, som förutom vattnat i timmar när vi varit borta också kelat med kissarna plus lagade världens godaste bolognese till oss när vi utmattade kom hem i gårkväll! Idag åker han tillbaka till storstan och tystnaden sänker sig över Udden för den här säsongen.

Han: Omtumlande morgon. Även om paniken koncentrerats till mattes huvud. Men det är hjärtat är fullt av brukar ju drabba även andra. Så vi i fortsätter i djurens värld.
Roligt att komma tillbaka till Stockholm efter fem månader. Två dagars besök räcker för att jag ska uppmärksamma nya företeelser. Till exempel att i huvudstaden finns det totemdjur. Fredrik Strage, musikskribent på Dagens Nyheter: ”Som innerstadsbo är jag så ovan vid vilda djur att jag inbillar mig att de kommer med ett budskap varje gång de uppenbarar sig. I höstas raskade en räv utanför Coop vid Rådhuset och jag tänkte genast att det var ett så kallat totemdjur som kommit för att ge mig andlig support.”

Strage har sett ett totemdjur* när han promenerade längs Norr Mälarstrand med sin barnvagn. Det vill säga, han mötte en bäver, men Strage, som är en ödmjuk person och har anledning till det, har läst att bävern är ”ett totemdjur som hjälper oss med struktur och organisation” (Healing iFokus). ”Det låter nyttigt för mig som sedan coronautbrottet kämpat för att ersätta alla mina inställda föreläsningar och dj-gig”, konstaterar han.
Genom bävern kan vi låta ”vår inre värld skänka oss tillit och skapandets gåva”, har han dessutom läst på sajten Trusted Psychic Medium – ett annat hipsterforum som hävdar att blotta synen av en bäver motverkar ”slapphet och prokrastinering … ”problem som ofta drabbar mig när det är fint väder”.
Där ser man.

Du fattar vad som rör sig i mitt huvud efter att ha läst detta.
– Jag tänker naturligtvis på den haltande truten, som jag berättade om* härom veckan.
Jag kallade honom Luis Dega, eftersom han såg ut att tillhöra det svaga könet, hade bestämt sig för att stanna kvar på vår vindpinade udde och påminde mig om Dustin Hoffmans sorlige rollfigur i filmen Papillon.
Alltså, hade jag mött mitt totemdjur? I så fall borde jag vara dyster, ty Luis Dega är död. Lika död som den döda papegojan i Monty Pythons sketch och jag begravde honom utan att ens berätta det för er kära läsare.
Inte vidare finstämt gjort.
Frågan blir nu hängande över mitt huvud som ett Damokles svärd.
– Vilket budskap kom Dega med?

På Trusted Psychic Medium läser jag det vanliga att måsfåglar symboliserar frihet (minns när Moderaterna använde den i sin reklam, långt innan dagens statsintervenerande politik (mer företagsstöd i coronatid, förbud mot fri rörlighet för invandrare etc etc), men även existentiella budskap som att ”gåvan av en lättare attityd” till livet. Nytt och käck känns vetskapen att trutar kommer med kunskapen att ”även med ett otrevligt utseende och ett oorganiserat liv kan du se situationer med tydlighet och se dem ur olika perspektiv”.

Fattar nu att det inte var någon tillfällighet att Luis Dega landade just på vårt tak! Nästa gång ska jag vara mer uppmärksam. Vad betyder det att Ensamma Ålakråkan fått sällskap av två andra vise män?
Snart bör en och annan rävunge dyka upp, det brukar ske i slutet av sommaren. Fredrik Strage, som även han mött detta långsvansade totemdjur, har redan get mig en ingång. Räven, har han läst i new age-tidningen Nära, representerar visdom, smidighet och lyhördhet – ”och den välsignade mig med ett besök under en period då jag kände mig dum, klumpig och tankspridd.”
En sån själslig handpåläggning vill jag ju inte missa när hösten är här.

PS: Den ende jag berättade om Degas död var för Uggla, min evigt allierade på de sju världshaven. Han bor på Djurgården och håller sig med en fin silltrut som heter Jacko (”verklighetens Jonathan Livingstone Seagull”) och till skillnad från vår gråtrut vintersemestrar på Zanzibar.
Uggla berättar att han just larmat upp Djurhjälpen. Jackos fru fått en sticka i foten, eller nåt.

Hon: varit och handlat på Tempo och hämtat hans paket från Arket. När jag passerar Ancy och Håkan ser jag att nya vägskylten kommit. Hoppas de satt upp en som man ser när man kommer från Udden också…👴🏻💨

Fredag: Till sist hann vi även fira Stygghandens dag

Han: Två intensiva dygn i Stockholm. Mycket att fira: den prliga kräftskivan på Sturehof, den ryska rouletten på St Eriks ögonsjukhus utföll till min fördel, Hennes återbesök på Zadig & Voltaire slutade med en mindre förlust än väntat och innan vi lyfte från Arlanda hann vi även träffa Erik. På stockholmsvis landade han utanför Bank Hotell på moppe. Vi åt frukost i Wallenbergarnas gamla banklokal. Frukosten påminde mig om att jag trots allt firande glömde höja ett glas för International Left-Handers’ Day.”This day is a chance for us to enjoy and share the advantages of being left-handed and also to raise a bit of awareness among right-handers about some of the practical frustrations we face in everyday life because most things are designed for the right-handed majority…”

Varför jag uppmärksammar Stygghandens Dag? Egentligen är det författaren och livsnjutaren Anderz Harnings fel. En dag plockar jag en bok ur bokhyllan i mitt bibliotek, på måfå hävdar jag fortfarande. Boken heter Bästa Droppar, en samling krönikor sammanställd av Ingemar Unge och Jonas Sima år 1993. Volymen har stått länge uppe under taket i en av mina hemsnickrade bokhyllor.
Harning var en rolig jävel. Radikal. Stor i käften. Ingen kunde som han säga ”byråkraaaater” med ett sånt förakt i vokalerna.
Jag träffade honom några gånger.
– Han levde hårt, dog fet.
I ett kåseri berättar han om en natt med fullmåne i Jordaniens öknar, när han sitter på en underbart vacker matta och lyssnar på en danserska som också sjunger.
– I en annan tid kunde hon ha varit en Scheherazade, skriver Harning. Han är bildad och förväntar sig att jag som läsare ska veta att Scheherazade är berätterskan i Tusen och en natt. Hon som överlever den persiske kungen Shahriyârs ovana att varje dag gifta sig med en ny kvinna för att redan dagen efter bröllopsnatten låta avrätta henne.
Scheherazade blåser kungen på detta bittra dagenefterpiller och tre årtusenden före Dallas och House of Cards uppfinner hon följetongen, dokusåpan, cliffhangern. Genom att natt efter natt berätta den spännande fortsättningen på gårdagens saga överlever Scheherazade ännu en dag.

– Det kräver författarskap och (kvinnlig) list. En natt återger Scheherazade till och med sagan om alla sagor i Tusen och en natt och under den sexhundraandra natten, den mest magiska av nätter, får kungen höra sagan om sigsjälv. Inget imponerar mer på män än kvinnor som talar om dem och efter tusen nätter har kungen insett att detta är kvinnan han behöver. Möjligen beror kungens känslosamhet även på att hon denna morgon lägger deras nyfödde son i hans famn.
– Således läggs ännu en natt till de tusen och Scheherazade får leva.

Storsint, kan en man tycka. Eller en bekräftelse på att bra historier gör att vi lever längre?
Men Harning vet att en historia utan slut inte är någon bra historia, ingen historia alls faktiskt. Han ligger på sjukhus. Han är döende och han vet att han är döende. Fem i tolv noterar han att svensk sjukvård är anpassad till högerhänta. Själv är han vänsterhänt och konstaterar att ”ännu kan jag manövrera kroppen hjälpligt bara med smärtsamt bruk av en stygghand som hävstång”.
Det är här våra historier flyter ihop.

Anderz Harning skrev kåserier i Dagens Nyheter. Han förstod att han är inne på sista versen. Bokstavligt talat. Han skriver domen över död man och tar sitt eget ömkliga tillstånd som förevändning för att minnas sin natt vid lägerelden i Jordaniens öknar.
Författaren sitter bland vänner och äter middag. Det framgår indirekt vilka hans vänner är. ”I vissa läger var vännerna terrorister, i andra var de mördare, i ytterligare andra var de befriare av olika slag.”
I Harnings ögon är männen runt elden goda människor och de äter tillsammans från ett gemensamt fat med grillad kyckling på en bädd av saffransris.
Därav chocken.
Plötsligt hörs ett knäpp.
Någon har osäkrat en Kalasjnikov.
Männen stirrar på svensken, som sörplar i sig av den gemensamma grytan.
– Vad är det som händer?
Den kamratliga samhörigheten har rämnat och Anderz Harning inser varför:
– Jag hade ätit med stygghanden. Jag hade skymfat måltiden och därmed också värdfolket.

Han har tagit för sig med vänster hand och hans tolk lyckas prata Harning ur den farliga situationen. Hon skyller på svenskens okunnighet om vad vänsterhanden används till i öknen, där de få kvarvarande träden används till annat än att producera toalettpapper.
Men att vara vänsterhänt är ”uppenbarligen den största synden i världen”, konstaterar författaren i detta sitt sista kåseri. För så är det. Harning är i själva verket redan för dålig för att skriva och ringer in texten från sjuksängen. Den publiceras i Dagens Nyheter nästa dag, men då är Anderz Harning redan död.
Så kommer det sig alltså att en stor ande avslutar sitt engagemang i samtiden med uppmaningen:
– Se till att du är högerhänt – Jorden är inte skapt för vänsterhänta, vi är skämt. Nu skall vi bara skruva sönder och ihop en gungstol. För toalettbesöket. Nittioåtta moment. Livet är härligt!

Livet är härligt? Även jag hade när detta hände legat på sjukhus i samband med en canceroperation. Jag tyckte ganska synd om mig. Det som får mig att skratta är alltså inte Harning. Det som får mig att skratta är det absurda i min egen situation: Bortsett från katterna som sover i mattens säng, är jag ensam hemma. Jag har klättrat högt upp på stegen i biblioteket för att leta efter en bok. Istället för Steinbecks En underbar torsdag hittar jag Harnings kåserier och blir kvar uppe under taket.
Det är nu tanken slår mig:
– Dom över död man.
Dom över en självömkande död man. Jag känner mig som den döende dandyn ser ut på Dardels målning. (Jag till och med målar en egen variant, där Gert Fylking vakar över den ömklige dandyn, vilket han gjorde).

Nu dog jag ju inte, vilket är en poäng i sig eftersom jag då inte hade kunnat berätta den här långrandiga historien.
– Men tänk om jag här och nu trillar ner från stegen och bryter nacken! Pang pang du är död och jag har ägnat mina sista 35 dagar i livet åt att tycka synd om mig själv.
Vilket slöseri med tid!
Mitt liv har just börjat om.

Jag är vänsterhänt, men till skillnad från Anderz Harning har jag inte hört en Kalasjnikov osäkras för att jag ätit med fel hand.
Jag har levt med ett handikapp men inte förstått allvaret:
– Jorden är inte skapt för vänsterhänta, vi är skämt.
Alltså börjar jag googla om vänsterhänthet. Jag går med i Left Handers Club. På nätet hittar jag Niklas Schiölers understreckare ”I dag är vänster hand den rätta”.

Jag anar att Harning är någonting existentiellt på spåren dagen innan han dör.
– Vänsterhänthet är viktigare än somliga tror.
Bevisen är många och alltför många är religiösa. Islamister har länge haft ett ont öga till vänsterhänthet. Inte för inte skriver Muhammed Atta, en av kaparna som rammade World Trade Center i New York, i sitt testamente att han vill bli begravd på höger sida med ansiktet mot Mecka.
Religiösa fundamentalister tänker höger och redan under sin franska exil på 70-talet skrev Ayatolla Khomeyni en rad pamfletter riktade mot shahen av Iran.
– Åtminstone en innehöll en förbannelse med hänvisning till att shahens äldste son var vänsterhänt.

Även den bibliska historien har smetat ner vänsterhanden med blod. Endast två vänsterhänta namnges i Bibeln – Joab och Ehud. Båda är mördare. Joab var hjältekungen Davids systerson och främste befälhavare, men känd för sin ”mordiska falskhet”: Och Joab sade till Amasa: – Står det väl till med dig, min broder? Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen såsom för att kyssa honom. Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet, så att hans inälvor runno ut på jorden (Andra Samuelsboken, 20 kapitlet).
Ehud var lika falsk och lönnmordet på den fete moibitiske kungen Eglon är det mest detaljerade i Bibeln: ”Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk, så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk” (Domarboken 3:12–30).

I Nya testamentet beskrivs hur Människosonen skall återvända i all sin härlighet – självklart på Maktens högra sida. Där ska han skilja på goda och onda, ”såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna”. Och inför skranket har alla sin givna plats. ”Fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på sin vänstra.”
– Men det vore fel att beskylla Mellanösterns religioner för att ha uppfunnit teorin om stygghanden.
Redan i egyptisk mytologi 2 200 år före vår tidräkning kunde människorna hemsökas av ”Solens vänstra öga”, ondskans och oordningens sida – medan Solens högra öga skänkte livet allt det goda.
Även buddhister och hinduister har i årtusenden varit högervridna. De vänder sin högra sida mot heliga föremål. Vid begravningar går de anhöriga runt det brinnande bålet med den bortgångne till höger om sig. Högerinriktade ritualer finns hos mayaindianer. Aztekerna blev välsignade genom att vidröra jorden med det högra långfingret och sedan föra det till läpparna.

Inuiterna betraktade vänsterhänta som latentgudlösa och bland zuluerna i södra Afrika har man gått fram brutalt mot vänsterhänta. ”En behandling bestod i att hälla kokande vatten i en jordhåla och tvinga ett osaligt barn att lägga vänsterhanden i vattnet för att därpå packa in den med jord. Handen skadades och barnet lär inte ha använt den på ett tag”, konstaterar Schiöler i sin essä.
– Primitiva kulturer, tänker jag.
Icke.
Fördomarna mot vänstern går igen även i modern västerländsk kultur och språk. Engelskans left-handed kopplar vänsterhäntheten till personer som är tafatta, defekta och onda. En left-handed compliment levereras ironiskt, en left-handed diagnosis kan man inte lita på och left-handed business betyder att du sysslar med något skumt.

Vänsterhänthet är en defekt, men modern sjukvård har gjort mänskligheten tolerantare. På Trygg-Hansas hemsida läser jag: ”Vänsterhänthet har blivit vanligare under de senaste årtiondena. En orsak till ökningen är faktiskt att sjukvården blivit bättre och kan rädda allt fler mycket förtidigt födda barn allt tidigare.” Enligt försäkringsbolaget finns kopplingar mellan vänsterhänthet och ”olika problem som t.ex. ADHD och dyslexi, speciellt hos pojkar. Vänsterhänta är överrepresenerade i nästan alla riskgrupper.”
– Tack, alla snälla högermänniskor för att ni låtit mig leva!

Och jag sedan kommer de mörka tankarna. Om ätandet.
– Kniven hålls i höger hand, läggs endast ned i vilande läge på tallriken mellan tuggorna, låter etikettsdoktorn Mats Danielsson meddela i ett dekret. ”Gaffeln hålls i vänster hand och kniven i höger”, skriver en annan social ingenjör.
Och på den punkten har ingenting förändrats. Gaffeln är ätandets primus motor (latin för ”den förste röraren”). Inte ens din favorit i festnära sammanhang, Magdalena Ribbing, ger någon nåd: ”Det är verkligen inte alls bortlagt att äta med kniv i höger hand och gaffel i vänster”, skriver hon i Dagens Nyheter.

Konstigt att hon inte sa något när Korvakademiens vänner smorde kråset.
– Eftersom hon satt på min högra sida, måste hon ju ha lagt märke till min defekt.
Nu är det för sent att ringa Magdalena och fråga. Hon avled den 29 september år 2017, efter ha fallit ner från en stege.
Obegripligt och sorgligt, men nu är den döende dandyn inte bara friskförklarad, jag börjar bli förbannad också. I hela mitt liv har jag alltså brutit mot högerregeln – till och med i Magdalena Ribbings sällskap. Jag har hållit kniven i vänster hand och gaffeln i höger och nu är jag lika harmsen över högersamhället som Anderz Harning.
– För att inte säga kräääänkt.

Jag inser nämligen att åtminstone två av mina barn också äter med kniven i vänster hand. Klart jag känner mig kränkt å deras vägnar också. Mest för att jag inte ens tänkt på att ungarna kanske mobbats för att de är vänster.
Jag ömkar mig och botar min ångest genom att mejla mina barn en artikel ur Washington Post.
Det är en uppbygglig artikel.
Den förklarar att vänsterhänta är kreativa och konstnärliga och ofta vinnare. Fem av USA:s senaste sju presidenter har varit vänsterhänta – Gerald Ford, Ronald Reagan, George Bush, Bill Clinton och även Barack Obama undertecknade sina beslut i Ovala rummet med vänster hand. Med Donald Trump kommer inte bara högern, utan även den högerhänta högern, till makten.

– Se där en analys jag inte sett mina gamla journalistkollegor göra till svarta rubriker! Att fejkmedierna tiger beror naturligtvis på att alla vet att riktiga amerikaner inte äter med kniv och gaffel.
På Arlanda skickar jag ett sms till yngste sonen: ”Tack för idag. Mycket givande. En fråga: är du vänsterhänt när du äter?
Snabbt svar: ”Absolut vänsterhänt när jag äter! Höger i alla andra lägen. Som du! Du kan inte snacka bort mig”.

PS: Erik, yes we are family! Modern forskning visar att 12-15 procent av världens befolkning är vänsterhänta. Man vet att det finns något fler vänsterhänta pojkar (11 %) än flickor (9 %). Ingen har dock brytt sig om att ta reda på hur många som tillhör knivvänstern, men vi är en minoritet i en minoritet.
Stolt far vill gärna tro att du ärvt stygghanden av mig, men forskare har snarare visat ett samband mellan vänsterhänthet och testosteronhalten i din mammas livmoder innan du föddes. Att träffas och äta frukost på hotell understöder å andra sidan den manliga gemenskapen på andra och viktigare plan/ pappa.

Torsdag: Stockholm!

Hon: det har varit ett intensivt dygn och nu är orken slut så det blir en bildkavalkad så länge, dessvärre har vi varit ganska dåliga på att ta bilder… men några blev det i alla fall. Av varierad kvalitet 😉