Onsdag: Ett fönster mot världen

Han: Har målat en tavla. Skojar, Hon vet det ännu inte, men jag har satt upp en fönstervägg på den gamla verandan vid Hus 2 och rensat en alltför vilt växande vildros som skymde utsikten mot havet.
Det är ungefär vad vi hinner för idag åker vi till Stockholm för viktiga saker: läkarbesök (rutin) och Sturehofs kräftskiva (trevlig rutin!!). Ludde och Vilda har lovat mata och kela med Adam till vi kommer tillbaka, fredag.

Hon: åhhh vad fint, måste jag gå bort och kolla på irl. Så fort naglarna har torkat. Ja, man försöker göra sig Stockholmsfin, äta kräftor på Stureplan med mina hemska jordbrukarfingrar känns väl sådär. Helt går det inte att dölja, men men…

Han: Nu har Hon lämnat udden för stora världen.

Tisdag: När två bilder säger mer än (hans) ordmassor

Han: Vad vi sysslar med när vi hela tiden pysslar med något på udden? Ibland säger två bilder mer än mina ordmassor (obs! ironi). Ovanstående bilder har tagits från samma plats och visar delar av Hennes odlingar med utsikt mot Margaretas Chateau.
En bild togs igår, den andra togs en mycket regnig vecka för tio år sedan (10 nov 2010).
– Gissa vilken.

Hon: ser ju mest ut som massa buskage, inte odlingar… så jag lägger upp lite närbilder här nedan. Hinner inte så mycket mer, ska ju till Stockholm imorgon och har resfeber. Vad har man på sig däruppe…

Och så har man grillmästare här som kan grilla allt hemodlat, vilket vi jättedåliga på. Men ta bilder för reklamkampanjer kan jag ju, typ, fast kanske inte som fotograf. Men inte jättepjåkigt va 😉

På grillen: White Tomasol, Luca Pink, Osu Blue (alla tre är tomater), ostfyllda Padrones, ostfylld Paprika. Bruna paprikor, aubergine Wenta. Squash, gul och röd lök. Hemgjord tomat- och chilichutney och soltorkade tomater i olivolja som tillbehör. Från Tempo: Cypriotisk Halloumi.

Måndag: Sammanhanget avgör vad som känns viktigt och inte viktigt

• 

Han: Apropå videon som Hon avslutade gårdagens blogg har jag en annan – och mer långrandig – reflexion kring denna sköna söndagskväll: I Den blå tvålen (Albert Bonniers förlag) diskuterar förra akademiledamoten Sara Danius skillnaden mellan författarna Tjechovs och Flauberts sätt att bygga upp sina romaner. Om det i förbigående dyker upp ett gevär i början av Tjechovs texter, då förstår läsaren att det geväret kommer att användas senare.
Det är den traditionen dagens deckarförfattare verkar i och det är därför deckare och tv-thrillers är så förutsägbara.
I Flaubers roman Ett enkelt hjärta däremot ägnar författaren en längre beskrivning åt en blå tvål i tjänstekvinnans sovrum. Beskrivningen breder ut sig, handlingen stoppar upp, vi vilar i hennes rum och vi minns tvålen – men den återkommer aldrig mer i berättelsen!
Hos Tjechov måste allt ”ha en funktion, allt måste vara integrerat”, konstaterar Danius. ”Men tvålen, ja, Flaubert bryr sig inte om att avfyra den.
– Den får ligga där den ligger.

Vart vi är på väg? I den här riktningen: Content is King, säger skribenter av alla sorter (reportrar, copywriters). Redaktörer har en annan inställning:
– Content is King – but context is King Kong.
Sammanhanget (kontext) avgör vilken information som fastnar hos mottagaren. Det handlar om tajming. Innehåll i fel sammanhang faller på hälleberget.
– Säger en redaktör med livserfarenhet och ätandet är puddingens bevis:

Sitter på soldäck och skriver detta. Omgiven av barn och barnbarn och en vacker fru som slappnar av efter dagens hushållsarbete.
Eftermiddagsdrink.
Eftertanke.
Välbefinnande.
– Jag kanske inte lyssnar på vad de andra pratar om, men jag tycker om ljudet av deras röster.

Gårdagens mediala nyheter fladdrar förbi. En rubrik har stannat i hjärnan: ”Duktiga muspappor väcker frågor om faderskap”.
Som sagt, context is King Kong. Omgiven av barn och barnbarn blir det plötsligt intressant att läsa om att muspappor är bättre på att ta hand om sina ungar än råttpappor.
Enligt en studie på KS kan detta spåras till en gammal del av hjärnan, hypotalamus.”Fynden leder till nya frågor om vad som kan få en pappa mer eller mindre intresserad av sina barn.”

– Vi kunde spåra denna artskillnad till den elektriska aktiviteten i en relativt liten grupp nervceller i hypotalamus, en gammal del av hjärnan som bland annat styr hormonutsöndring, säger Christian Broberger, professor i neurokemi vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, som lett arbetet.

Cyniska redaktörer reducerar allt till kemi: Råttor och möss har mycket gemensamt, men nervcellerna i hypotalamus skiljer dem åt. Det leder till att musens celler frisätter lägre mängder dopamin, vilket i sin tur leder till höga nivåer av prolaktin. Prolaktin är i sin tur ett hormon som utlöser moderskapsfunktioner hos honor i många arter, inklusive människa.Hos råttpapporna såg forskarna inget av dessa beteenden – förrän de behandlades med prolaktin.

Kul, lite prolaktin och bonusmorfar blir en snällare morfar. Å andra sidan behöver jag inte bli snällare. Snarare är det så att jag skriver detta i Flauberts anda, inte Tjechovs, som gamla redaktörer gör när man skriver av rent välbefinnande.
Forskningen (se fotnot) visar att i min ålder är välbefinnandet som störst. Flera studier har visat att i 20- och 30-årsåldern är vi människor någorlunda lyckliga, men att vi mellan 40 och 50 mår som sämst. (”Många äktenskap splittras, vi kanske måste kämpa hårt ekonomiskt för att få ihop pengar till både barn och i värsta fall åldriga föräldrar”).

Efter 50 vänder kurvan uppåt för att fortsätta stiga de kommande decennierna (jag vet). Formen är densamma för kvinnor och män samt i olika länder och denna ”Lyckans U-kurva” anses mycket robus och ser likadan ut över världen.
Detta enligt en forskare som heter Daniel Pink – som jag naturligtvis genast tror på.
Även apor har en downperiod i mitten av sina liv, men därefter mår även apor så bra som de förtjänar.
Känns bra att veta det också. Och för att knyta ihop säcken: Barnbarnets stolta mamma sätter naturligtvis in budskapet i sin kontext:
– Jag tror att ni i er ålder mår bra för att det är nu som ni får barnbarn.

PS: I riktigt bra historier ryms både Tjechovs gevär och Flauberts blå tvål i intrigen. Till ovanstående ordflummande hör att Christian Broberger, han som vet allt det här om rått- och muspappor, var vår granne på Söder i Stockholm. Vi har både gjort vår värnplikt i bostadsrättsföreningens styrelse. Tillsammans bekämpade vi bland annat råttorna som en höst invaderade våra källarförråd.
– Content is King – but context is King Kong.

Han, igen (hon kokar tomatjuice): Havsörnar ser vi ofta landp på den lilla fågelön Fimpan utanför udden. Men Isman gör oss medvetna om att idag har två stora örnar slagit sig ner på det låga skäret, kastellet, som skarvarna gjort till sitt.
Det lilla skäret, som tillhör samma rev som Fimpan men som bara består av kala stenar, höjer sig max femtio centimeter över vattenytan vid normalvattennivå och här brukar ålakråkorna sitta sida vid sida timme efter timme.
– Men inte måndagen den 10 augusti 2020.
Inte en skarv så långt ögat når. Bara två väldiga örnar – men när man tittar närmare på Ismans bild (tagen på 800 meters avstånd) ser man även en svan som helt fräckt gjort örnarna sällskap vid invasionen av skarön.
Men undrar hur snacket går:
– Tjena flickor, skönt med en egen resort så här i coronatider, eller hur?

Hon: hinner varken läsa Hans (lååånga) inlägg eller blogga, fulla hus och tomater som inte hinns med. Men så fick jag en idé när jag såg selleri i grönsakslådan, vi gör tomatjuice av de övermogna tomaterna och så blir det Bloddy Mary till drinken vid fem. Där gick den dagen, och 1,35 kg tomater… det var bra iof. Adam assisterade och letade recept.

Söndag: En stilla morgon på udden … förblev en stilla vilodag

Han: Vaknar tidigare än vanligt. Stilla morgon, soldis. 22 grader enligt SMHI, 19 enligt Wetter Online – och termometern.

Han, nu inte längre så stilla: Vad i h-vete har ni gjort!
Upptäcker att jag inte längre kan lyssna på Ekots senaste nyhetssammanfattning. I en tid när allt går fast förflyktigas och linjära etermedier lämnar de festa tiderna, går Sveriges radio plötsligt i motsatt riktning: Till dagsrutinen här att lyssna på den senaste nyhetssammanfattningen på P1. Den har alltid funnits på hemsidan under just ”Nyheter” och ”Senaste Ekosändning och ”Senaste ekonomiekot”.
– Nu icke!

Istället för denna korta sammanfattning av vad som hänt i världen under natten erbjuds jag under fliken ”Nyheter” att välja ”Toppnyheter”, vilket ju lovar gott – men icke!
Istället kommer jag till ett block där jag själv ska välja mellan ett antal nyheter som någon anser är ”toppnyheter” – typ: ”Förslag: Inför premier för snabba studier”, ”Över 100000 covid-döda i Brasilien”, ”Hästar kan förbättra barns hälsa” och ”succé för skånska gårdsbutiker”.

Meningen är alltså att jag ska välja någon av dessa ”toppnyheter”.
– Jaha, men hallå! Jag vill ha en kort sammanfattning av senaste nytt i världen och Sverige. Ingen jäkla buffé av gårdagens nyheter!
Slutsats: Vi lämnar Sveriges public serviceradio och lyssnar på BC Worlds One-minute World News där vi får det vi söker.

Och du Klas Wolf-Watz, chef för Ekot, behåll mina licenspengar och fundera över varför just vi nyhetslyssnare ska behöva resa tillbaka till förr i tiden när radionyheterna bara sändes på fasta tider.

Hon: alltså, hur kan man hetsa upp sig över nåt på radion när det är en så skön stilla morgon… lyssna på sjöfåglarna istället. Och håll för allt i världen koll på Alice medan jag för säkerhets skull plockar in de flesta dynorna. Det mullrar och känns som lugnet före stormen. Men men, ibland passerar det rysligt nära här utan att vi får en droppe. Hoppas på det!!! Vi ska ju grilla…

Och träna på att krypa. Alice har nästan kommit på det, bara andra benet följer med också så jädrans. Envis unge det där. Men framförallt väldans charmig!

Han: Okej, fattar. Om man hyvlar osten från det hållet har vi en väldigt skön söndag. För att inte störa friden väntar jag med att berätta om att vi har byggt ut den 12:e solaltanen …

Lördag: Idag tänker vi på att det är Internationella kattdagen

Han: – Idag är det Internationella kattdagen.
Säger jag och Hon svarar som den älskliga matte hon är:
– Då måste vi verkligen kela med Ludde och Vilda.
För egen del menade jag att idag måste vi verkligen blogga om våra katter.

”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”, skrev Marx i sin kritik av Hegels filosofi och detta axiom har överlevt allt annat som marxisterna förvanskat hos Marx.
Poängen: Hennes varande på udden präglar hennes tänkande, liksom mitt. Det är väl också kontentan av mina melankoliska försök att förstå om mitt universum krympt eller förtätats (se gårdagens dagsnotering).
Dagens exempel: Somnade mitt i en tanke i går kväll. Vaknade 00:12 senare av att Hon slog på mig.
– Nåt kryper på mig!
Det visade sig vara en stor och snäll gräshoppa som hoppat in när vi gick för att se på månen innan vi gick och la oss.

Så inleddes en av dessa gemensamhetskapande ögonblick när gräshoppan skulle fångas in och förpassas ut i den ljumma natten igen.
Det gick bra.
Poängen: Nu på morgonen ögnar jag som vanligt snabbt igenom tidningarna som vårt cykelbud (Hon) hämtat vid Kiosken medan husbonden kokade kaffet och hemmasonen sov.
– Vad fastnar jag för i tidningarnas recycling av de nyheter jag läste på nätet redan i går?
Naturligtvis den alltid läsvärdige Thorsten Janssons krönika … om gräshoppor.

Framgår att gräshoppor inte är vad de varit: ”När jag var tio år och lekte med Dinky Toys brukade vi grabbar plocka gräshoppor som vi placerade i burar som vi byggde av modellera och tändstickor på lastbilsflaken. Sedan körde vi omkring med vårt rullande zoo. Flickorna hade simtävlingar i en vattentunna med sina gräshoppor, har min fru berättat. Först till kanten på andra sidan av tunnan vann.”
65 år senare kommer en gräshoppa farande och landar på en solbelyst bräda till skribentens just ihopsnickrade cykelgarage: ”Jag går in till mitt bibliotek, slår upp Entomologiska föreningens utmärkta Gräshoppor i Sverige, och tror mig kunna ana att det kan vara en Chortippus biguttulus, en slåttergräshoppa, som landat och på ett ögonblick flyttat mig tillbaka till pojkåldern.”
Men åldern har hunnit ifatt denne naturnära skribent, som inte längre känner ”reflexen att försiktigt sträcka fram handen och nypa ihop gräshoppans båda bakben … Gräshoppan tar sig ingenstans när de fenomenala hoppbenen är låsta av pojkfingrarna.”

Hade jag vetat igår att det är så man fångar gräshoppar hade nattens jakt blivit kortvarigare – de ihopfällda bakbenen kan på bråkdelar av en sekund skicka iväg gräshoppan med katapultstart 25 gånger sin egen kroppslängd.
– Å andra sidan hade den trevliga samvaron med Henne också blivit kortare.

PS: Enligt ”Gräshoppor i Sverige” finns det 38 arter om man räknar in även syrsor och vårtbitare. Eftersom Marx hade rätt om varat och tänkandet fördjupar jag mig denna förmiddag i gräshopparnas värld och inser att hen som besökte vårt sovrum i natt var en grön vårtbitare (Tettigonia viridissima), men Barometerns krönikör Thorsten Jansson har rätt i att även denna sköna varelse ”är byggd, som ett litet bepansrat underverk, inte långt från science fictionvärldens monster”.
– Och snäll som ET.
Visserligen bet hon mig i fingret, men det tog jag som en komplimang. Liksom att Hon tidigare denna natt väckt just mig med en vänsterkrok för att hon behövde mig…

Hon: om jag vetat det var en gräshoppa… men kände bara något kallt och slemmigt som landade mitt i ansiktet och liksom kröp över mig på ett konstigt annorlunda sätt. Men när vi tänt lampan ser vi ett väldigt fint exemplar av en grön, minst 10 cm lång, gräshoppa. Syrsa tror jag…

Annars gick hela gårdagen till att förbereda kvällens middag. Chili på högrev från Attanäs gård, tar minst fem timmar… och så sex sorters chili direkt från landet. Adam assisterade med hackandet och avsmakningen av alla frukter. Annars vet du inte styrkan, Jalapenon som ska vara mildast var sjuuukt stark. Vi gjorde också egna tortillabröd, Adam vände dem i luften, jag kavlade. Tomatsalsa från egna tomater och picklad rödlök från egenodlad lök från frö. Pust!!! Men det blev gott. Idag ledigt. Tjejerna i hus 2 ska göra fisksoppa.

Ps. Tydligen hade Han noga undersökt det hela och det var en vårtbitare inte en syrsa. Fast eftersom det låter som vid medelhavet ute hos oss så här års skulle jag mer tror på en cikada…

Han: Just det min vän. Vårtbitarna känns igen på långa tunna antenner och honans kraftiga svärdliknande äggläggningsrör. På Naturhistoriska museets hemsida kan man även lära sig att det svenska namnet vårtbitare har funnits i vårt språk sedan 1619. Linné uppmärksammade att bönderna på Gotland använde den gröna vårtbitaren till att ta bort vårtor med.
Därför gav han arten det vetenskapliga namnet verrucivorus – den som äter vårtor.
Syrsor däremot känns igen på sina långa antenner, de långa och tunna analspröten, och att honan har ett långt äggläggningsrör.

Här kan du lyssna på hur vårtbitare och syrsor sjunger. Fast de sjunger inte, utan spelar snarare – de gnider bakbenen mot varandra.

Och vi som har gräshoppor nära oss bör naturligtvis följa Thorsten Janssons råd: ”Gå ut och lyssna nu i augustikvällarna. Stäng av robotgräsklipparen som lemlästar livet i gräsmattan. Klipp inte gräset så kort, och lämna gärna några öar av gräs och andra växter som hjälper insekterna att leva. Då ökar chansen att få höra gräshopporna spela!”

Fredag: När Universum krymper – eller förtätas det över udden?

Han: De lösa trådändarna är många. Lyssnar på Martin Hägglunds sommarprogram.
– Vi är de enda varelser på jorden som inte vet hur vi bör leva våra liv, säger filosofen.
Han noterar också att det dubbeltydiga ordet ”ögonblick” saknas på engelska. Och att livet handlar om att fästa blicken på det som är viktigast.
Tål att tänka på.

Idag har Trump gjort ännu ett försök att avleda amerikanernas missnöje med hans coronapolitik genom att förbjuda de kinesiska apparna Tiktok och Wechat i USA om de inte har fått nya amerikanska ägare inom 45 dagar.
Det kanske funkar.
För egen del fastnar jag för andra rubriker i morgontidningarna (som inte hänger med i den digitala IRL-journalistiken). Rubriker som ”Uttern Ulla ny symbol för Kalmar Vatten” och ”Höna klämd i dörr – företaget anmäls”.
– Har mitt universum krympt?

Osökt kommer att tänka på min pappas dagboksanteckning. En av de sista som gick att tyda, daterad 12 juli år 2002: Skjutsar Henny ner till byn. Hon ska handla. Jag åker till Bolletjärn och tar en promenad i skogen. På eftermiddagen dricker vi kaffe och pratar om allt viktigt som hänt under dagen.
Hade Ingenjörens universum krympt på gamla dar? Eller var det någonting annat som förändrats?

Det är inte det att jag inte hänger med i vad som händer i världen bortom udden. Jag läser fortfarande fyra morgontidningar. Jag lyssnar på P1 hela dagarna, BBC World News på natten. Jag prenumerar på Financial Times och Wall Street Journal för mina dagliga rapporter till Cristina och hennes direktörer. Och som alla andra i den pratande klassen följer du The New Yorker, Huffington Post, Politico.
Det är bara det att allt detta tillhör kulissen. Det som upptar mina tankar ligger betydligt närmare. Till exempel försöker jag lära mig vad som skiljer Storskraken från Småskraken och Salskraken som vi inte sett här sedan i december 2019.

Ett annat exempel: Under flera dagar har jag försökt fotografera den installation som hon i förbigående skapat (ovan) som får mig att tänka på alla kyrkor och religiösa institutioner jag besökt runt om i världen.
Kanske har min horisont krympt, men sanningen är att jag inte har någon lust alls att bryta min karantän för att återse dessa världens underverk i verkligheten.
Hennes blominstallation hr allt jag behöver för att min fantasi ska flyga.

Jag har mina byggprojekt, men somliga dar vill jag bara sitta här med datorn i knät och fabulera om saker som ingen annan bryr sig om. T ex tror Hon att jag bloggar om någonting annat, men denna tråd började tvinnas när jag bläddrade i John Bergers Confabulation. Boken har jag lånat av Richard Sexton, översättare och konstnär som ofta genskjutit mina halvtänkta tankar.
– Ta med den till havet, sa Richard som om han förutsett mina grubblerier.
Och Richard, du har rätt. I essän ”How to resist a state of forgetfulness”, polemiserar Berger mot det moderna samhällets fixering vid kvantiteter. Detta att vi tenderar att kvantifiera allt. Antal soldagar. Opinionssiffror, antalet arbetslösa. Hur många grader den globala uppvärmningen tål, antalet nya smartphones som vi konsumerar.

Allt mer sällan diskuterar vi nyheter och företeelser i termer av kvalitet, menar John Berger. Detta förstärker mentaliteten att se utvecklingen som linjär och expansiv och ger oss människor en känsla av att vi ständigt är på väg i någon riktning.
– Helst framåt, utåt.
Uppåt som Jonathan Livingston Seagull (se Bengt Ugglas och min diskussion). Att ge sig av är förknippad med mod och visioner, den som stannar kvar är en förlorare.
– Som Louis Dega som jag också skrivit om här på bloggen.

Men Einstein visade att rummet och tiden smälter samman och Berger påminner om att rumstiden inte är en rak linje utan cirkulär. We are not points on a line; rather, we are the centres of circles, skriver Berger och illustrerar tankegången med en bild där en gående streckgubbe följer en inåtgående spiral.
– Inåt, inte ut ur spiralen.
Teckningen talar direkt till mig. Jag inbillar mig att mitt universum krymper. Men det är kanske fel. Livet förtätas. Färre saker händer, men det som händer blir viktigare.

Eftersom sommarlugnets tystnad lagt sig över udden och ingen vill höra min girsåg överösta vågorna knuffar jag ombedd denna min tankegång ett steg till: Martin Hägglunds kollega, den skotske 1700-talsfilosofen David Hume, tillhörde de stora skeptikerna. Och på ett plan blev han alltmer skeptisk.
– Inte minst mot sin egen klokskap.
När Hume är 20 år börjar han skriva på sin stora avhandling ”om den mänskliga naturen”. När han är medelålderns har hans ambition krympt – han nöjer sig med att ägna ett decennium åt att skriva sex tjocka volymer om den engelska historien och på ålderns höst krymper hans perspektiv ytterligare.
Han ägnar sig åt matlagning, ”den vetenskap åt vilken jag ämnar viga de återstående åren av mitt liv”.

På 1970-talet var Göran Sonnevi en av få radikala poeterna jag läste. Tjugofem år senare skriver Sonnervi i diktsamlingen Osceanen (Albert Bonniers förlag): Jag känner djup sympati/för Humes radikala/ empirism, med dess osäkerhet/ dess kontinuerliga tvivel/ på sig själv, dess/ tro på omöjligheten/ av skarpa gränser för sanningen.

Alltså: Antag att allt är tvärtemot vad jag trott. Det var inte när jag var ung som jag ifrågasatte allt. Peppe Engberg är inte David Hume, men min skepticism och ifrågasättande av det bestående blir alltmer radikalt. Ändå, för att tala med Sonnevi, hugger mig/ sanningens dolk/ när jag minst väntar det, bakifrån och därför krymper den sfär i vilken jag fortfarande tror på det jag själv säger att jag vet något om.

Jag misstror Donald Trumps motiv för att förbjuda TikTok och WeChat, men jag vet inte om det är bra beslut i sig. Till skillnad från Hume känns till och med matlagning som en alltför komplicerad vetenskap (Hon och Adam har ägnat hela dan åt att laga långkokt chili på högrev).
Att uttern blir symbol för Kalmar Vatten kan jag förhålla mig till eftersom vi härom dagen såg en utter simma över vår vik.
– Alltså gläder det mig att en taleskvinna för Kalmar Vatten säger att uttern kräver friskt och rent vatten.

PS: Ovanstående hade jag gärna diskuterat med min pappa. Kanske utifrån dagens sommarpratprogram. Och ett personligt minne: Jag och några av pojkarna är på väg till fjällstugan i Sippmikk och tänker passera Bollnäs på vägen upp.
– Kommer ni på torsdag kväll? Hmmm, det krockar tyvärr med våra planer. Vi får besök från Kalifornien.
Jag vet att de har vänner i Vancover, men Kalifornien? Kul att det händer nya saker i deras liv.
Och självklart är även vi välkomna, försäkrar mamma.
– Pappa skojar bara.
Han skojade inte.
Det råkade vara så att på torsdagskvällarna visade TV4 den populära såpan Sunset Beach.
Överraskande?
– Javisst.
Ett tecken på inskränkthet?
– Snarare tvärtom, tänker jag numera. För en man som så länge jag minns fördömde fördummande tv-såpor var det snarare ett tecken på ökad vidsynthet att han på gamla dar bjuder hem ett gäng från Hollywood en torsdagskväll.

För egen del hoppas jag att barnen tröttnar tidigt på mitt sällskap ii kväll, så att vi kan se vår favoritserie Hemma (A Place Called Home). På den punkten vet jag att Hon tänker som jag.
– Eller kommer att tänka som jag.

Hon: nä, det blev andra och sista delen av en miniserie på ettan. Gjorde inget att vi missat första delen. Men sen kom den bästa filmen, månen som kommer upp bakom Öland, helt röd. Magisk kväll överhuvudtaget, varmt och stilla.

Torsdag: Från dyster gubbe till Emils pappa

• 

• 

Han: – Hur kan man veta vem man är?
Det var temat i Lena Endres sommarpratprogram igår. Det var ett ovanligt givande program. Och det är klart att även en gubbe på en udde ibland undrar vem han hade kunnat vara.
Eller åtminstone hur han skulle kunna se ut.
Alltså rakade jag av mig skägget. Hade inte tänkt konkurrera med Adams slimmade musche men vad gör man inte.
– Så där ska man se ut i Småland, Du ser ut som Emils pappa.

Barnen såg att jag var en ny man. Katterna tittade och tittade bort. Den ensamma hägern lyfte och de två semestrande ålakråkorna på yttersta stenen undvek att möta min blick.
En förändring uppenbart för alla, alltså?
Jag har tidigare skrivit om hennes perfekta defekt. Nu drabbade den mig:
– Min kära partner sedan två decennier missade att Emils i Lönnebergas pappa i Allan Edvalls skepnad försöker pussa på henne.
Som sagt, hur kan man veta vem är.

Hon: inte sant, jag såg det, fast inte precis just då. Och den ska bort, du ser inte ut som min Peppe!!!

Helt plötsligt har det kommit upp en ros nere vid vattnet där det vintertid oftast är översvämning, sååå konstigt. Han påstår att ha nog har satt rosor där någon gång, väldigt konstigt ställe sätta dem på i så fall…

Onsdag: Vi börjar med att träna skrattmusklerna

Han, Onsdag morgon, molnigt, 17 gr, vind från sydväst (4/8 sekundmeter). Hon hämtar tidningarna och vi andra börjar långt från udden. Med skratt och med mediekunskap.

Donald Trump meddelade plötsligt att han tänker förbjuda TikTok från USA. Orsaken skulle vara att han misstänker att den kinesiska diktaturen använder den populära ungdomstjänsten för att kartlägga amerikanarnas digitala vanor. Trump tycker att Microsoft eller något annat amerikanskt storbolag ska köpa TikTok – och fortsätta kartlägga användarnas vanor får man anta.

Men ligger verkligen oron för säkerheten bakom Trumps plötsliga uttalande?
Sociala medier har sitt eget svar: Det är Sarah Cooper som Trump vill stoppa, skriver Vogue. Cooper är skådespelare och komiker som har blivit viral genom att lägga upp videor där hon på TipTok-maner mimar till Trumps tal och intervjuer.

Och med tanke på att allt Trump gör hänger ihop med valet i november , måste det här reta Mr Trump:

eller, mest minnesvärt, återskapa hans nu berömda ”How to Bible”.

@whatchugotforme

How to bible 2

♬ original sound – whatchugotforme

Hon: men hallå, det viktigaste och roligaste idag är väl ändå att morbror Adam kommit, faktiskt redan sent igår kväll, och idag strax före lunch kom Alice och hennes mammor.

Tisdag: jodå, det blev en kvällstur för oss båda – och idag hyllar vi alla systrar!

Hon: googlade Vågens öppettider och såg att de hade öppet till halv fyra. Vi slängde oss i bilen och sladdade in på parkeringen före tre, men möttes av skylten Stängt! Några jobbade ändå på och när vi snällt frågade om vi inte bara kunde få köpa en cykel gick det hur Brandon helst. ”Det står några iordninggjorda därborta. Fast egentligen har vi stängt på måndagar.”

Så det blev en premiärtur efter middagen. Och som tur var träffade vi på ett par kompisar som snabbt förstod att detta borde förevigas 🙂

Han, med skavsår i rumpan: Idag, den 4 augusti är det Alla systrars dag. Det visste jag inte, men systrar har jag. Tre stycken. Förstår att det är en dag när man ska säga snälla saker till dessa sina systrar.
Nja, känns lite fjäskigt. Och självupptaget. Väljer att låta min syster lillasyster Erika visa vad en bror har systrar till. På 32 rader sammanfattar hon den livsvisdom som tagit mig betydligt fler år och inte minst tusentals fler ord att försöka beskriva:

Det man inte minns, har inte hänt.
Det man inte vet har man ingen aning om.
Det vi inte gör idag slipper vi göra om i morgon. Förtala är silver, förtiga är guld.

Den som tar, han har.
Gammal kärlek kostar alltid.
Har man slagit yxan i båten får man ro som fan. Liten stuga kallas ofta stort dass.

Man måste kyssa många grodor, innan man hittar sitt svin. Den som bara kollar i backspegeln kör ofta i diket.
Den man ligger med får bädda.
Var ska kniven vara om inte i munnen?

Den som dricker ensam har bara sig själv att fylla. Den som gräver en grop åt andra får 88:50 i timmen. Den som spar han har men inte roligt.
Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.

Det som inte tar död på en … får en i alla fall att må riktigt dåligt. Det är med kärlek som med whisky, den tar slut.
Dåliga flickor är inte det sämsta.
Framtiden var bättre förr.

Friskt vågat, halva inne.
Först till skrivarkön får först skriva ut.
Hårt arbete lönar sig i framtiden, lathet lönar sig nu. Ju fler kockar desto större fackförening.

Kvinnans list övergår när mannen får stånd.
Livet är hårt, men orättvist.
Man har inte roligare än man köper ut för.

Man lever bara en gång och många inte ens då. Obeslutsamhet är nyckeln till flexibilitet.
Problem är till för att skjutas upp, för att sedan glömmas bort. Ropa inte gay förrän du är inne i häcken.

Älska din nästa, men var diskret.
Även den starke får ta i när han skiter. Även i de lugnaste vatten drunknar man.

– Även en död get har styv svans.

Nåja, det där sista lägger jag till nu. Första gången jag hörde ordspråket var av en turk i Rinkeby i slutet av det förra seklet. Andra hävdar att det är det enda minnesvärda jag nånsin skrivit under alla år jag flanerat genom cyberrymden.
Kan kanske i sammanhanget ses som en broders självinsikt på alla systrars dag

Han: Och dagen till ära firar vi alla systrar med årets första hemodlade potatis. En kastrull Monte Carlo direkt ur tång från Kalmarsund.
– Plus korv, förstås! Kabanoss.
Smaksatt hennes hemlagade ketchup, tomat och chilichutney, senap och tomatsalsa med lime och koriander från landet.
Ännu en seger för hemmalaget!

MÅNDAG: GOD MORGON VÄRLDEN!

Han: Ännu en underbar morgon när bara fåglarna och PepTalk är vakna. Bortom udden gör sig dock tiotusentals svenskar sig redo att återgå till arbete efter semestern. Detta är en hälsning till er.
– Världen väntar!
Och nu hör jag att även Hon har vaknat…

Alla eventuella läsare hr förstått att jag är gravt ordblind. Som redigerande redaktör såg jag snabbt grandet i mina medmänniskors ögon, men inte bjälken i mitt eget (eftersom hon inte förstår Bibelns gammelsvenska har jag för säkerhets skull länkat en förklaring, jag kunde ha skrivit att ha en skarpt öga för andras mindre fel men inte för sina egna stora brister men varför göra det lätt för sig bara för att man är ordblind?). Och ordblindheten har inte minskat. En redaktör behöver även en redaktör och igår rättade Hon mig dessbättre igen:
– Vårt senaste barnbarn heter Alice, inte Agnes.
– Vet jag väl… har jag skrivit fel…?!
Vad ska jag skylla på? Det är fingrarna som inte hänger med. Eller är det stavningsprogrammet som tror sig veta allt?
Som sagt, andras fel ser jag direkt. Typ när en reporter i Barometern berättar för oss i coronatider att ”Länsstyrelsen menar att det är viktigt att se över rutiner på arbetsplatser så att man exempelvis inte behöver tränas i fikarum, oklädningsrum eller liknande”.

Och apropå att se saker som de är. Nyss landande en trutunge på vår båt. Även katterna tyckte att den fick sitta där. I samma sekund kommer en mink (eller var det en utter?) simmande över viken, kort följt av en gräsandmamma med en unge (brukade inte hon ha två?).
Ögonblicksbilder som aldrig kommer tillbaka oavsett eventuella felstavningar.

Hon: och så kom äntligen min cykel!!! Beställde den på DN i slutet av juni. Prenumeranterbjudande med specialpris, fast var lika billigt på Stålhästens egen sida… det var ju det, men sen kom den ju aldrig. Jag väntade och väntade, förväntansfullt förstås, på sms:et som skulle tala om vilken dag de kunde leverera. Men det kom inte och sommaren då jag skulle börja cykla igen började lida mot sitt slut… hursom efter att till slut även mejlat Stälhästen, förutom DNs kundtjänst och någon konstig mellanhand som skulle sköta köpet, svarade Stålhästen direkt och cykeln kom till slut med korg på köpet :). Nu ska jag bara komma på hur man gör, känns lite vingligt, var längesedan sist. Skickat Peppe till Vågen, typ vårt Myrornas, för att också köpa en, begagnad då… så vi kan cykla tillsammans!