Söndag: På udden firar vi mandelns dag och Pride med kläderna på

Hon: ja, mandlarna kanske inte ser mycket ut för världen och skörden är skral, även om det finns ett par kvar på träden som ännu inte tappat ytterhöljet. Men med tanke på att de tre mandelträden planterades på försommaren, vilket är helt fel tid, och dessutom utsattes för både nattfrost och hårda stormbyar redan första veckan är det väl ändå ett under. Men man undrar ju om de klarar vintern…

Men det fanns mer att hämta i trädgården. Nu mognar tomaterna helt plötsligt i en rasande fart. Så här kommer det se ut var dag nu. Bara att kavla upp ärmarna och ta tillvara på allt. Jag har redan frusit in ett par lådor med små körsbärstomater, de flesta Cheerio, och snart har de gjort sitt i växthuset. Vill egentligen få ut dem och göra plats för plantorna i mitt tomat-BB. Får se hur länge man kan få tomater i höst. Gurkorna är ju också på upphällningen som synes men det kommer fina ute på frilandet snart. Och på en sen planta i växthuset. Ett par mogna Hot Lemon plockade jag också in. Alldeles för få plantor i år av dem. Och dessutom satte jag ut alla på det landet som invaderats av gråsuggor och myror, grrr…

Men det börjar bli dags för utökat tomattest tror jag Peppe. Sätt upp Green Grape, Brandywine, Tomato Bombardera och Chocolat Cherry (lite större variant av Black sweet cherry som ligger i toppen nu…) också. Eller kanske måste vi sära på körsbärs- och medelstora tomater i testet…?

Han: Helgens Pridedemonstrationer ställdes in. Istället manifesteras regnbågens mångfald på annat sätt. I sitt digitala öppningstal påminde prinsessan Victoria om syftet med manifestationerna.
– Pride är inte vilken sommarfestival som helst. Det är en fest, men det är också en manifestation för mänskliga rättigheter, det är allvar och glädje. En påminnelse om de framsteg som gjorts, men också om det som finns kvar att göra. Det ansvaret delar vi, det vilar på dig och mig.
Sa prinsessan till mig i tv igår kväll. Även statsepidemiologen och numera vår främste folkbildare, Anders Tegnell, skickade en hälsning till Pridefirarna.
– Det är verkligen roligt att ni trots allt genomför den här viktiga manifestationen som nu pågått i många år, och vi ser verkligen fram emot att ni gör det på ett coronasäkert sett.

Att döma av tv-sändningar och övrig rapportering verkar deltagarna ha hållit coronaavstånd. Detta till skillnad från tidigare år. Tänker på det när jag läser Ulf Lundells dagboksanteckning från denna helg förra året: ”Rätt mycket Pride och diverse åsiktsinlägg i blaskorna”, skriver profeten på Österlen. ”Det är fokuserat på sex. Ibland blir man bara trött på all hetero-hbtq-whateverknullande. Kan vi inte sluta bete oss som onda bontoapor ett tag. Lite märkligt är det att homosexualitet måste manifesteras så just sexuellt” (Vardagar 3, sid 646-647).

Intressant iakttagelse, eller hur? De som protesterar mot att en fördomsfull omgivning värderar dem utifrån deras sexuella läggning så ofta väljer att fokusera just på det explicit sexuellt utlevande i sina demonstrationer.
– Det är som om suffragetterna hade visat brösten för att påminna gubbarna om att de inte bara dög till att amma deras ungar.

Mönstret går igen i andra proteströrelser dessa dagar. ”En svartvit bild. I en utmanande pose på sociala medier. Är det verkligen allt Instagramfeminismen har att komma med 2020? #challengeaccepted heter en ny viral hashtag. Men vad är det egentligen som ska utmanas?”
Frågan ställer Josefin Holmström i dagens Svenska dagbladet.
Hon är uppenbart irriterad och undrande över vad det var blev även kvinnan bredvid mig när väninnorna utmanade.
Vad det handlar om? Tack vare Holmström får jag veta att modetidningen Elle rapporterar att målet med #challengeaccepted är ”att sprida lite positivitet under coronapandemin samt att styrka kvinnor och bidra till systerskap”. New York Times (27/7) uppmärksammar att turkiska kvinnor nyligen använt sig av svartvita självporträtt för att protestera mot kvinnomord.

Vilket förstås är ett mycket mer lovvärt syfte, enligt skribenten som dock tillägger: ”Men om det var tanken bland en grupp turkiska aktivister så har det snabbt försvunnit i en flodvåg av botoxade kändisar som vill signalera lite allmänt champagnebubbligt tjejmys.”
Jag förstår att många där ute är kritiska. ”Är det här inte bara en skönhetstävling?” frågade sig Nadine von Cohen I The Guardian. Och hon sätter fingret på den felande länken:
– Where’s the challenge? It would surely be a greater challenge to half of Instagram to not post a selfie for a day.

• 

• 

Men det har inte hindrat miljoner Instagramanvändare från att lägga upp sina egna svartvita porträtt. Deras argument är att dessa selfies handlar om ”female empowerment”.
– Men på vilket sätt är en selfie ”empowering”, frågar sig Josefin Holmström: ”Jag kan inte låta bli att tänka att det trots allt alltid måste handla om utseende med kvinnor. Utseende och sex. Khloe Kardashian spänner ögonen i kameran och plutar med munnen; Victoria Beckham ser ut som om hon precis gjort något barnförbjudet på sitt svartvita foto, nersjunken på golvet i en herrskjorta och med särade läppar och bara ben. Om jag ska vara krass tror jag inte att en sådan bild är tagen för att stötta andra kvinnor. Den är tagen för att validera det egna egot och bygga vidare på ett redan väletablerat varumärke… Det är också mycket tröttsamt att antas ha något gemensamt med amerikanska Hollywoodskådisar bara för att de också har en livmoder…”

Är det verkligen allt Instagramfeminismen har att komma med 2020, undrar Holmström och vägrar delta i kampanjen.
– Jag vägrar. Jag vill hellre ha ett liv i färg.
Intressant, eller hur? Feministerna blir narcissister som fastnar i den utseendefixering som de säger sig bekämpa. Även här envisas alltså aktivister med att fokusera på just de fenomen som de säger sig hata.

Pride är viktigt. Men på corona-distans till omvärlden känns det helt ok att en fullt påklädd prinsessa påminner mig om att Pridemanifestationerna ”är en påminnelse om alla de framsteg som gjorts – men också om allt som finns kvar att göra. Och det ansvaret vilar på oss alla. På dig och på mig. Vi får inte bli tysta”.
– Helt rätt.
På tisdag skålar jag för att Elin och Meli och deras lilla Alice kommer och hälsar på en av Alice fyra stolta morfädrar.

Lördag: dagen efter…

Hon: gick rakt i, eller rättare sagt dök i. Flera gånger till och med, för att ”bli en ny människa”. Tyvärr hjälpte det inte mycket idag. Klart slöseri med sommarens finaste dag, men lite värt det ändå eftersom gårdagens spontana knytkalas med grannar och goda vänner också blev ett lyckat invigningskalas av Chateau Margaretas nya veranda. Nu måste jag i igen, men Han fortsätter nog bloggandet och lägger förhoppningsvis upp lite bilder också från gårdagen.

Han: Ja, redan före frukost har hon tagit ett dopp. Hon brukar hävda att hon blir en ny människa av det. Men idag låter hon inte lika säkert.
– Och vem vill att hon ska bli en ny människa?
Inte jag. Igår var hon en perfekt värdinna och det viktigaste kravet på en värdinna är, som alla vet, att man inte slutar före gästerna.
Det gjorde hon inte heller.
Jag tror det blir en stillsam lördag.

• 

• 

• 

Och apropå tystnad: Sommaren 2020 då det mesta ställts in – konserter, utlandsrsor, auktioner. ”Den ende som puttrar på som om viruset inte fanns är förmodligen robotgräsklipparen”, skriver Jens Christian Brandt i Dagens Nyheter. ”Ettrig och strävsam, en förunderlig inkarnation av lutheransk arbetsmoral, ständigt via Bluetooth uppkopplad mot sin arbetsgivare, fortsätter den sina kryssningar mellan tujahäcken och laddstationen. Aldrig, kan man tänka, har gräsmattorna varit så perfekt trimmade som denna pandemiska sommar.”

Stämmer inte här på udden, där vi sommar driver projektet ”Låt naturen bli naturlig”. Men det är ett experiment i periferin. I stora delar av vår landsända reagerar robotgräsklipparen och en anda av att världen är som bäst om den misstas för att vara en golfbana.
Den inställningen går tillbaka på Axel Holzhausens klassiska ”Amatörträdgårdsmästaren” från år 1934, berättar Brandt. Även då levde världen inför ett hotande virus – han hette Hitler, som det året börjat kalla sig Führer. Kanske är det oron i världen som får Holzhausen att formulera det ideal som kommer att härska i närmiljön: Har man en gräsmatta ska den vara ”mjuk och len som klädet på ett biljardbord men lika fast som marmorskivan därunder. Den skall därjämte lysa av frisk grönska och de omkringstående trädens skuggor skola tona i den som spegelbilder på en klar vattenyta.”

Estetiken handlar inte om grönska för grönskans egen skull, påpekar Jens Christan Brandt. Holzhausen menade att gräsplanen ska ”vara funkis”. Den ska användas som ”hemmets salongsmatta, ungdomens balsal, barnens idrottsplan, de gamlas kaffe- och groggbricka och till sist, men gunås ej minst, jungfruns torkvind”.
Drömmen om perfektion levde ändå kvar, och på 50-talet blev gräsmattorna amerikanska: hårt tuktade kvadrater, glest möblerade med solstolar – men från och med nu egendomligt tomma, ytor vars funktion fallit i glömska. De skulle ideligen klippas, ofta av män med uppkavlade ärmar och ett beslutsamt handlag med choken. Men sedan, när varje ynka strå låg där det skulle?
Vanliga somrar kunde man blunda för monotonin, menar Brandt, men  ”I år, när allt är annorlunda, skulle man vilja hejda robotgräsklipparen, sätta en fot på dess skalbaggeliknande pansar och fråga om den verkligen tror på vad den gör, om det inte känns vemodigt att oavbrutet sträva efter fulländning.”

Tja, kanske. Å andra sidan kan man låta bli att lägga sig, låta hundra blomma som vi sa på 70-talet innan den sekteristiska enfalden ersatte mångfald. Förundras men glädja sig över att vi här ute på udden nu räknat till över 60 blommor och örter som hittills i sommar undgått gräsklipparnas giljotinering.
– Och en fördel med robotklipparen är den arbetar tyst denna tysta lördag.

Skrev han och gick över udden och startade sin Bosch kap- & gersåg Professional GOM 8 SJL 1600w…

PS: Läser även i ”Stockholms malligaste tidning” (Jan Guillou) att de kvarvarande medborgarna i vår gamla hemstad klagar över att badplatserna invaderats av kanadagäss och den fridlysta vitkindad gås. 
Gässen finns även i vår del av verkligheten, inåt viken. Här ute på udden ser vi dock dem bara flyga förbi. De gillar inte att gräset vajar högt där de ska bajsa.

Fredag: kalas i Margaretas anda…

Torsdag: kvällslektyren gjorde susen, och ett bananskal får honom att halka in på miljödebatten

Hon: vaknade pigg och alert inför dagen som skulle bli en mer produktiv dag än föregående… och det blev den faktiskt. Började med att möblera om en del i växthuset, det blåser f….n ute så ville få in en del chili. Speciellt efter att ha läst på och blivit lite nyförälskad i mina chiliplantor igen.
En av djungelgurkorna fick respass. Alltså var jag tvungen att lägga in dem. Jag hade också ett surdegsbröd på g sen gårdagen, går sådär för mig med surdegsbak… Men ser väl ok ut på bild i alla fall. Får se hur de är inuti imorgon bitti…

Sen fick jag faktiskt med Peppe på en promenad. Inte jättelång men hyfsat lång. Och så fick jag ihop en tomat- och chilichutney också. Tillvaratagande av både tomater och chili, känns bra 🙂

Han: Dagens dekret från Anders Tegnell är entydigt: Fortsätt jobba hemifrån.
På dagens presskonferens sa Tegnell:
– Vi har hela tiden varit inriktade på hållbara rekommendationer. I det ligger bland annat att vi nu kommer att fortsätta att rekommendera att man under hösten jobbar hemma.
Naturligtvis följer vi på udden rådet från Vår Store Rorsman. Frågan är vad jag ska hitta på att göra i höst, nu när min sommarateljé börjar bli klar – ja det saknas fortfarande ett tak, men ändå.
– Kanske har jag en idé som kan ge byggjobb i höst. Och som dessutom smakar gott.

En kort bakgrund: Självklart sopsorterar vi här på udden. Jag har införskaffat tre kärl för plast, flaskor respektive metallsopor (Clas Ohlson, Kalmar). Dessutom har kommunen infört särskilda påsar för matrester.
– Det började inte så bra.
Till en början kunde den digitaliserade sopmaskinen inte skilja dessa gröna påsar från Systemets gröna påsar, men en nyansändring räddade ansvariga tekniker från ett öde värre än döden (= att bli häcklade i medierna).
Nu har vi även fått röda påsar till övrigt hushållsavfall. Det är bra av tre skäl: 1) Egennyttan ljuger inte. Eftersom den gröna påsen är gratis använde somliga själviska idioter den till alla sopor. 2) Liksom de gröna påsarna består de röda påsarna till 70 procent av återvunnen plast. Den röda påsen är dessutom tunnare, saknar handtag för den ska endast användas som avfallspåse och inte användas för att bära hem saker från affären.
3) Däremot ersätter den röda påsen alla plastpåsar från Coop och Ica som används till sopor – och som numera kostar oss 7 kr styck.
– En win-win-situation, som vi säger på schwengelska.  

Kaffesumpen har blivit gödningsmedel i Hennes odlingsbäddar. Tången, som vinterstormarna kastar upp på tomten, odlar jag potatis i. Självklart har vi ett eget insektshotell. Äggskalen mal vi ner och gödslar hennes Brandy Wine och White Tomasol, tomater alltså som kräver diet.
Den svarta komposttunnan i svart plast har jag däremot tömt. I den trivdes bara gråsuggorna, som hon hatar.
Inga stora insatser för den globala miljökampen kanske, men idag fick jag ett tips som skulle förflytta gubben på udden från periferin till centrum av samhällsdebatten.
– Det handlar om bananskalen, som jag dagligen slänger i den gröna påsen.
Det är att kasta pärlor åt svinen, som man sa förr när vi umgicks med svin och det finaste man kunde ge en kvinna var ett pärlhalsband.

Så här är det: Växthusgaserna har minskat med 5 procent globalt i vår, enligt UNCTAD. Men coronan har inte bara trevliga effekter – försäljningen av ansiktsmasker har mångdubblats, hittills kostat 166 miljarder värst av allt: produktionen sätter käppar i hjulen för minskat plastberoende.
– Men det finns alternativ – och de växer på träd!

I Bloomberg News läser jag om en bättre lösning: Masks Made From Banana-Tree Species Cut Covid’s Plastic Waste … Fiber from a relative of the banana tree could replace plastic in millions of face masks and hospital gowns the world is making to fight the coronavirus”, skriver Bloomberg. “Abaca – a fiber from the Philippines used in teabags and banknotes – is as durable as polyester but will decompose within two months, said Philippine fiber agency head Kennedy Costales. “With this pandemic, if we all buy masks made of synthetic fiber, they will pile up in dumpsites because they take so long to decompose,” he said.

Ansiktsmasker med smak av banan, alltså. En lysande idé för min jordbrukande fru! Älskling, vad sägs om att jag bygger ett växthus till inför nästa säsong???
Skojar bara. Det finns ett enklare sätt att återanvända bananskalen: Skalet är utmärkt som gödsel i hennes tomatodlingar:
– Linda ett bananskal runt foten på den lilla tomatplantan så att den kan absorbera bananens näringsämnen under hela säsongen, läser jag på nätet.
Det är sant. Bananskal är rikt på magnesium, kalium och fosfor, samt lite mindre del av kväve, svavel, kalcium, kisel och natrium-mineraler som plantorna behöver ”för att växa sig starka och sunda och som är bristvara i trädgårdsjorden”.
– Det ger plantorna ett uppsving av näringsämnen som stärker rotutvecklingen och motståndskraften.

Det visste Hon inte. Frågan är om Tegnell köper en ökad konsumtion av Banana split som arbete hemma i höst?

Onsdag: Margaretas ros gjorde hennes dag – och en Uggla flyger högre än en höna

Han: En man står i havet och blickar ut över Kalmarsund. Han heter Bengt Uggla. Före coronan brukade han stå där veckan efter den stora drabbningen i Almedalen. Den politiska klassens eget gladiatorspel, där varje touché skapar krigsrubriker och det är viktigare att förödmjuka motståndaren än att ha rätt.
– Så vad tittar Uggla efter, där han står i vår vik och tittar ut över havet? 

Svaret får du nedan. Först blir det rosor.

Hon: känt mig lite olustig ända sedan jag gick upp imorse, kan vara vädret. Mamma sa alltid att den ihållande vinden, när det var sådan länge, gjorde henne nervös. Det har blåst idag som nästan alla dagar denna sommaren, solen har skinit en hel del, men det har också kommit skurar. Alltså vågade jag mig inte iväg på en långpromenad vilket nog hade gjort mig gott. Vad har jag gjort istället… inget vettigt känns det som. Duttat med lite här och lite där.

Började skörda lite chili för att frysa in. Kom på att jag inte har någon plan för hur jag ska använda de olika sorterna. Måste nog läsa på lite, igen, och se vilka som passar till vad. Och vad jag ska göra för såser och inläggningar.

Det är hög tid att ta tillvara på allt nu. En låda körsbärstomater hamnade i alla fall i frysen. Inte chilin dock, de fick mellanlanda i kylen i väntan på planen…

Nu måste jag läsa på… Peppe, din tur!

Han, apropå gårdagens notering: ”Läser. Och tänker: som eld och vatten, sött och salt, Don Quijote och Sancho Panza. Du Dega, jag Papillon. Du med din mås bland män, en vanlig gråtrut; jag med min Jacko (verklighetens Jonathan Seagull…), en ståtlig, rar utrotningshotad silltrut. Min kompis överger mig varje oktober för ett skönare halvår på Zanzibar, typ; din trofaste vän och grå eminens stannar lugnt kvar.
Men. Du stark, enveten utbyggare på udden. Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp som spridit sig från fingertopparna till en förlamning ända upp i axlarna. Och jag kan inte ens skylla på pandemiska orsaker (jag har försökt, det ska du veta).”

Så skriver min kompis Bengt Uggla i en kommentar till gårdagens dagsnotering (Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss) Uggla och jag har jobbat ihop i 30 år. Om de äventyren har jag berättat i en minnesbok. Eftersom det är semestertider ska jag här bara ge en stillbild av vem denna Uggla är.
– En bild som knyter an till vår diskussion om Louis Dega, truten med samma namn, Jonathan Livingston Seagull, om visioner och drömmar  och frågan om universum krymper – eller förtätas – om man bosatt sig på en udde.

En man står i havet och blickar ut över Kalmarsund. Han heter Bengt Uggla. Före coronan brukade han stå där veckan efter den stora drabbningen i Almedalen. Den politiska klassens eget gladiatorspel, där varje touché skapar krigsrubriker och det är viktigare att förödmjuka motståndaren än att ha rätt.
Så vad tittar Uggla efter, där han står i vår vik och tittar ut över havet? Han spanar efter flaggskeppet Svärdet. Det stolta skeppet som gick under i strid för de svenska värderingarna någonstans utanför den vik vi brukar flyta omkring i. Den gången handlade det inte om mer eller mindre framgångsrika spindoktorer som i Almedalen, utan om att 600 man och 86 aktiva kanoner sjunker till botten i ett hav av eld, skrik och svordomar.

På Svärdets kommandobrygga står nämligen amirallöjtnanten Claes Johansson Uggla, en av Ugglas anfäder.
– Det hela är mycket pinsamt. Om det inte vore så tragiskt. Ty vid det här laget kan du historien: Den 1 juni år 1676 står slaget om sjöherraväldet i södra Östersjön och det börjar illa för svenskarna. Vid horisonten skymtar den dansk-nederländska flottan som utmanade svensk- arna om kontrollen över vattenvägarna. Men de svenske behöver ingen fiende för att förlora. Redan innan motståndaren är inom skotthåll ser Claes Johansson Uggla hur det svenska flaggskeppet Kronan kantrar och sjunker. I princip hela besättningen omkommer – inklusive svenskarnas befälhavare, riksamiralen Lorentz Creutz.

I det kaos som uppstår tvingas den 62-årige amirallöjtnanten Uggla ta över befälet. Han försöker omgruppera sin flotta, men hans eget fartyg faller ur formationen och omringas av fienden. Svärdet utsätts för ett fruktansvärt bombardemang och börjar brinna. Den holländske amiralen van Tromp, som på dagens Almedalssvenska förmodas slåss för nederländska värderingar, uppmanar sin svenske kollega att ge upp.
– Som man gör i riktiga krig.
Men holländaren visste inte att han hade med en Uggla att göra. Till svar hojtar den svenska stridstuppen istället de bevingade ord som se- dan dess svävat över havet:
– När såg man någonsin en uggla låta sig fångas på ljusa dagen!
Enligt skrifterna försvarade sig Uggla därefter ”ännu i tre timmar samt störtade sig, strax innan skeppet sprang i luften, sist av de sina, från det brinnande skeppet i havet, där han omkom”. *

Ingen som känner unge kapten Uggla blir förvånad. Även i hans värld är det alltid för sent att ge upp – det är sanningen bakom dagens självkritiska kommentar (”Jag en ömklig figur i förorten med skaparkramp”).
– Hellre en strid för mycket än en för lite.
Det har alltid varit Ugglas motto. Och det ska sägas: Under Ugglas fana firade vi fler segrar än nederlag i Det Stora Mediekriget som för vår del pågick åren 1993–2014.
När vi nu mönstrat av firar Uggla och jag de inställda äventyr vi fortfarande planerar med stor entusiasm. Uggla har korsat Atlanten och har nästan gått under i Biscaya.
– Vi har dessutom seglat Gotland Runt tillsammans.
Vilket var mindre heroiskt, men ändock ett äventyr.

Denna kväll plockas sjökorten fram för ett mer näraliggande äventyr. Efter att Svärdet varit försvunnit i 340 år har hon nämligen flutit upp, om uttrycket tillåts. Amiral Ugglas stolthet ligger på 70 meters djup någonstans där ute. Svärdet har identifierats av en grupp dykare som ägnar sig åt att leta vrak i Östersjön. Dykarna vill inte avslöja positionen för att förhindra plundring, men säger att fartyget vilar ”på gränsen mellan internationellt och svenskt vatten”.
Uggla följer den prickade linjen på sjökortet med fingret.
– Det är klart att vi måste organisera en räddningsexpedition, säger vi unisont och håller inte för uteslutet att det bör resas en staty till amiralens ära här på udden.
Hur svårt kan det vara?
– Eller hur.
Kvinnorna svarar uppmuntrande från verandan:
– Men bortsett från det – rom eller limonchello till kaffet?

De tror att vi inte fattar. Kvinnor är inte alls från Venus och män må vara ordblinda men är inte tondöva när det gäller simpel kvinnlig härskarteknik. Vi brukar segla på de sju haven utan att lämna verandabordet och de skrattar alltid åt våra djärva planer.
Därför behåller vi även det dystra slutet på amiral Ugglas heroiska historia för oss själva. Till exempel att två fartyg i den svenska marinen har fått sina namn efter hjälten på Svärdet.
– Och det gick käpprätt åt helvete även för dem.
Torpedkryssaren ”HMS Claes Uggla” gick på grund och sjönk vid Ulvön den 22 juni år 1917. Och jagaren ”Klas Uggla” sjönk vid Horsfjärdenkatastrofen den 17 september år 1941. Katastrofen var den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Tre jagare gick under och liksom torpedkryssaren Claes Uggla sjönk jagaren Klas Uggla utan närkontakt med lede fi, även om det spekuleras i att de tre jagarna sprängdes av tyska sabotörer.

– Framför allt berättar vi inte om änkans kommentar för våra fruar. Saken är den att när amiral Uggla sprängs i luften är han gift med Christina Maria Sparre af Rossvik. Hon är 21 år när hon blir änka och vilka är ni att missunna Christina Maria att hon efter hjältens död gängar om sig med en Carl Gustaf Roos – vem han nu är.
Jo, vi vet att Carl Gustav hade gjort lumpen vid Västgöta kavalleri, men i övrigt ställer ni samma fråga till den unga bruden som kung Karl XI gjorde på förlovningsfesten:
– Ni har varit gift med en stor amiral och nu tänker ni gifta er med en korpral …?
Enligt Ugglasläktens annaler lär kungen ha skämtat, men han fick svar på tal. Änkan niger underdånigt, men svarar att hon ”sätter mer värde på en levande korpral än en död amiral”.

Redan här anar vi att våra egna kvinnor skulle skratta instämmande. Och det stannar inte vid det. Christina Maria tillägger, som den jordnära kvinna hon är:
– Carl Gustaf är förvisso korpral, men om han visar sig vara sin konungs nåd värdig som jag hoppas, kan han kanske en gång bli general.
Hur det går?
Inte heller kungen är från yttre rymden, utan en vanlig liten man om än med guldfärgade axelklaffar som drömmer stora drömmar. Kung Karl låter sig duperas och redan vid vigseln har korpralen befordrats till kapten vid gardet.
År 1705 blir han friherre och tre år senare generalmajor.
– Jag vill också ha rom, säger Uggla.

Sensmoral? Någon har sagt att en örn ibland kan flyga lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn.
Bengt Uggla är en Papillon bland högtflygande papilloner (fjärilar) och vars sällsynta silltrut är verklighetens Jonathan Seagull. Jag identifierar mig en halt gråtrut som jag döper efter Luis Dega, losern som stannade kvar för att någon måste sköta hans vindpinade trädgård på Djävulsön.
Nån måste ju göra det också
– Nu ska jag gå över udden för att skruva ihop med tolfte (12) veranda eller altan eller vad det heter så att jag sedan kan lägga tak på min sommarateljé.

PS: Som eventuella läsare anar ägnar sig Uggla åt släktforskning. Efter ovanstående besök skickar han en flaskpost: Apropå historia, uddar och små, stora, misslyckade män; jag önskar jag hade kunnat bjuda tillbaka med en invitation till min nyfunna anfader Robert III av Skottland och hans borg Dunnottar Castle. Robban är väl rustad och hade säkert bjudit på storslagen logi med havsutsikt (nåt annat står inte till buds), en låda låglandswhisky och några lämpliga prinsessor. Om vi bara varit ute i tid. Nu missade vi hela härligheten med sisådär 600 år. Men va fan, vad är väl ett slott och ett kungarike mot uddarnas udde i Skeppevik? Och prinsessor mot våra fruar?
Here ́s tae ye (skål ta mej fan!) /Wilbury Flop

Slutsats? Uggla är sällan där hans skor är. Han förstår sig inte bara på trutar, kvinnor också.

Tisdag: Dega har bestämt sig för att stanna ett tag hos oss

Han: Den är ”lätt att känna igen på sin storlek och det maskulina huvudet med bistert uttryck samt den stora, dolkliknande näbben”.
Så beskrivs Larus Argentatus i Norstedts Fågelbok. Så det måste vara sant, ty bokens redaktör för den danska originalupplagan heter Axel Kielland och han är vår profet när det gäller fåglar och flora på udden.

Mindre maskulin i klassisk mening är dock det exemplar som tycks ha bestämt sig för vila ut hos oss. Kanske beror det melankoliska ansiktsuttrycket på att truten är halt och linkar omkring med visst besvär, bestämd bara när det gäller en sak. Oavsett hur mycket de andra trutarna skränar och lockar med sina storslagna flygturer flackar ”vår” trut med blicken som om den tänker:
– Flyg ni, jag stannar här ett tag. Nån måste ju det också.
Av någon anledning ger den ömkliga fågeln en déjà vu om ett liknande beslut som även det stannat i min hjärna. Eller snarare en flashback, eftersom minnet är sant.

Redan första gången identifierade jag mig med fel person. Steve McQueen var den självklare hjälten. Snygg, smart, tuff. Men när jag såg filmen identifierade jag mig inte med Henri Charrieres, mer känd som ”Papillon” och den givne hjälten i filmen med samma namn.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega.
Det var inget jag öppet medgav då och jag grubblar fortfarande över varför jag som politiskt aktiv tjugofemårig socialskolestuderande med fru och en son kände denna samhörighet med den närsynte småskurken Dega, som satt på Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom och fått honom inspärrad.

De flesta fullvuxna minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska rymma från fängelseön, men när stunden är inne för den stora flykten förklarar Dega att han stannar på Djävulsön.
Detta för att ta hand om blommorna han lyckats få att gro i sin lilla vindpinade trädgård.
– Nån måste göra det också.
Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela biosalongen suckar.
– Vilka jävla loser!
Utom jag.
Och på den vägen är det.
– Visst, det fanns en tid när även jag identifierade mig med Jonathan Livingston Seagull, måsen som älskade att flyga och övade loopingar där uppe bara för att han kunde.Men nånting hände med lusten att flyga fritt långt innan Folkhälsomyndigheten gav mig flygförbud.

Berättar jag denna morgon för den melankoliska truten. Han, för jag tror även han tillhör det svaga släktet, nickar förstående. Jag tror jag ska kalla honom Dega… 

Hon: efter regnskurar och lite muller blev det en ljummen sommarkväll, var kom den ifrån.? sitter på ”ödetomtens” veranda med ”stans” kvällssol. Och ja, plåstret på höger fot beror på den rostiga spiken jag fick när vi rensade här igår. Idag har vi piffat lite till, för syns skull ;). Eller just, Han har ju också börjat bygga en fin trappa utanför det lite aparta växthuset som byggs intill Chateau Margareta.

Han: Jag har byggt en trapp. Men vid närmare eftertanke tror jag inte att den leder upp till hennes nya växthus. Jag tror den visar vägen till min nya sommaratelje.
Så här tänker jag: Jag har kompis, B, som var en durkdriven redaktör. Efter tio år på soffan började han skriva underbara berättelser. Samtidigt har jag en annan kompis, G, som länge skrivit underbara berättelser men som plötsligt börjat måla oroväckande bra målningar.
För egen del gör jag varken det ena eller det andra. Förklaringen är enkel:
– Jag har ju ingen lokal!

Jag behöver med andra ord en sommarateljé! Alltså är det det jag nu bygger. Det började med att jag köpte 9 fönster av Jocke, snickarn. Och så här långt har jag nu kommit. Erkänn att det ser ut mer som en atelje än ett växthus:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Måndag: är huset till salu?

Hon: igår kom typ femtioelfte personen förbi och undrade om Chateau Margareta är övergivet och till salu. Peppe gick och gömde sig när jag frågade varför de trodde det… men idag har vi i alla fall rensat och klippt. Nja, inte allt men lite gångar mellan blommorna. Och flera lass bråte och parkslide har gått till tippen.

Fick en rostig spik mitt emellan stortån och den andra tån, och jag som älskar att gå i flip flops, ajjjjj… och en stor blåsa i handen av gräsklippningen. Peppe överlevde oskadd, pust. Lägger upp lite bilder nedan, visst ser man skillnad?

Söndag: här behövs en rubrik som förklarar hur truten, Elvis och Madsen Lindemann hamnade i dagens blogg

Han: Under sina sista överviktiga dagar åkte Elvis Presley omkring i en av sina Cadillacs. I ett gathörn passerar han en bar där det pågår en Look-Alike- Elvis-Contest.
– Stanna, säger han till sin chaufför.
Elvis går in på baren och sjunger en av sina mest populära låtar. Det gör även de andra deltagarna. Publiken applåder. När juryn sagt sitt återvänder Elvis till bilen.
– Hur gick det, undrar chauffören.
– Jag blev fyra.

”What is a story without an end, sjunger Van Morrison. Det gäller att sluta i tid. Men när vet man att det är slut? Osökt tänker jag på historien om Elvis när jag får veta att ännu en riddare av Our Group hänger av sig svärdet: ”Modern Times Group (MTG) CEO and President Jørgen Madsen Lindemann has informed the Board of Directors of his decision to leave the company and has submitted his letter of resignation. After 26 years of service, he has decided to step down to free up time to pursue other challenges and for the company to facilitate its long-term CEO succession planning.”

”Our group” är det interna smeknamnet på den grupp bolag som Jan Stenbeck byggde upp (TV3, Viasat, MTG, Comvik, RIX FM, Millicom, Tele2, Strix, Metro m fl) och som hans dotter Cristina framgångsrikt förvaltat värdet av. För två veckor sedan konstaterade jag att Tele2:s vd och koncernchef Anders Nilsson överraskade finansvärlden med att meddela sin avgång.
– Jag har beslutat mig för att det är dags för mig att ta en paus och fokusera på andra delar av mitt liv ett tag. Det har inte varit ett enkelt beslut, eftersom det aldrig finns ett bra tillfälle att lämna ett fantastiskt företag, men vi har ett väldigt kapabelt och motiverat team som kan genomföra nästa kapitel i vår strategi. Jag kommer definitivt fortsätta heja på dem från sidlinjen. 
Sa Anders som hyllas som en av den globala telekombranschens mest framgångsrika vd:ar.

Jag tog avhoppet som en personlig förlust: ”Om jag en tid hade förmånen att tillhöra plutonbefälen i en Our Groups divisioner och nu är en vaktpost i periferin är Anders en verklig veteran i stridens mitt – förmodligen den siste av sitt slag (tillsammans med MTG:s vd Jørgen Madsen Lindemann) i Jan Stenbecks fruktade och oslagbara mongolhär.”
Och nu hoppar alltså även den siste av den första kretsens riddarna av. ”Efter 26 år inom bolaget har Jørgen Madsen Lindemann beslutat att sluta för att frigöra tid för att söka nya utmaningar, men också för att underlätta för bolagets långsiktiga successionsplanering för rollen som vd och koncernchef”, heter det i pressmeddelandet.

Som om 26 år som legoknekt i samma här inte vore tillräcklig anledning, spekulerar mina gamla kollegor om varför: ”MTG blev herrelöst när Kinnevik 2018 delade ut bolaget till sina aktieägare för att Tele2 skulle kunna gå ihop med Comhem”, skriver Ulf Petersson i Dagens Industri. Sedan dess har ”ett antal utländska aktivistfonder köpt på sig stora aktiepositioner och som enligt uppgifter till Di strider inbördes och har olika agendor” för vad bolaget är och bör vara. Madsen Lindemann saknar det stöd som en stark huvudägare innebär.
– Kanske ligger det något i hans analys.
Ulf bor i Kalmar och nästa gång är det hans tur att bjuda på en köttbullsmacka på Café Lotsutkike. Han spekulerar, men vi som haft förmånen att jobba för Jan Stenbeck och Cristina Stenbeck fattar vad han menar.
Å andra sidan:
– Efter snart tre decennier i samma arme behöver man inga andra skäl att sluta. Jørgen Madsen Lindemann har redan gjort allt han bestämt sig för att göra.

Varför han hoppar av just nu? Man kan inte se in i en annan människas huvud. Men jag vet hur det känns för mig – jag tar det personligt. ”I will miss u my friend! – thank you for all the support during ALL these years”, skriver den siste veteranen I ett privat mejl. Och plötsligt förvandlas jag till den Sancha Pancha jag alltid varit i denna galna värld av färgstarka riddare.
Vi känner historien: När riddaren don Quijote av la Mancha bestämmer sig för att att sätta punkt för deras gemensamma äventyr för att dö som Alonso Quijano den Gode han en gång var, säger vapendragaren Sancha Pancha gråtande: ”Ack, dö ej, käre herre min, utan följ mitt råd och lev i många år än, ty den största galenskap en människa kan göra här i livet är att utan vidare lägga sig ner och dö, utan att någon tar livet av honom eller annans hand än tungsinthetens gör slut på honom!
Ligg nu inte där och dö, utan stig upp ur sängen och låt oss gå ut på fältet klädda som herdar som vi har kommit överens om! Kanske kan vi bakom någon buske träffar på fröken Dulcinea så fri från sin förtrollning att en inte kan se något bättre!
Är det kanske så, att ni håller på att dö av sorg över att ha blivit besegrad, så kasta skulden på mig och säg att ni vart slagen i mark därför att jag spänt illa till Rosinantes bukgjord. Och därtill har ju Ers nåd läst i sina riddarböcker, att det är vanligt att den ene riddarn stöter den andre ur sadeln, och att den som är besegrad i dag kan bli den stolte segraren i morgon” (Don Quijote, Forum 1995 i översättning av Edvard Lidforss).

Jørgen Madsen Lindemann är en läsande man. Han tänker inte lägga sig ner och dö. Han är långt ifrån besegrad och lever sedan många år med sin egen fröken Dulcinea. Men jag tror han fattar vad jag menar.
– See u out there, man!

PS: Stenbecks ledarstil analyseras i kandidatuppsatsen ”Ledarskapet inom Kinnevik”, publicerad av Ekonomihögskolan vid Lunds universitet år 2007. Managementforskarna Johan Jiremark, Josephine von Platen, och Maud von Schreeb definierar ledarstilen som ”ägarstyrd”, ”karismatisk” och ”visionärt”: En ledare som ska passa in i Kinneviksgruppen anser vi bör ha egenskaper som Stenbeck själv besatt, det vill säga engagemang, kontroll på detaljerna på de olika nivåerna i företaget samt en nära kontakt med marknaden.
För egen del gjorde jag lumpen som plutonchef i ett jägarförband i Norrland. Förmodligen är det därför jag lättare tar till mig Johannes Bosons mindre abstrakta beskrivning av samma sak. Johannes, tidigare marknadschef på Tele2, säger så här i uppsatsen:
– Det går att likna en bra chef i sfären vid en bra skyttekompanichef; han bör ha detaljkunskap om samtliga vapen som finns inom kompaniet för att kunna se vilka uppgifter kompaniet kan lösa.
Jørgen Madsen Lindemann – liksom Anders Nilsson – är efter alla år en fena på vapenvård. Nu vet ni andra det också.

Hon: och sen såg vi den gamla kultfilmen ”Sista natten med gängen” på Svt….

Lördag: Utklippan, Sveriges sydostligaste utpost, t o r…

Hon: idag har vi varit på utflykt, helt arrangerad av goda vännerna Ancy och Håkan, så lyxigt. Hemgjord champinjonsoppa och kylt rosévin plockade de dessutom fram ur gömmorna när vi landade på ön precis vid lunchtid.

Men först fick vi åka sjöbussen ut från Karlskrona hamn, och det första vi passerade var Sveriges minsta fullriggare Jarramas. Det var min pappas skolfartyg som Skeppsgosse i flottan. 1932 seglade han över Atlanten på af Chapman som är Jarramas ”storebror” och huserar i Stockholm som vandrarhem nu för tiden. Det var 300 Skeppsgossar ombord på den resan. Känns trångt även om Chapman är mycket större…

Han: Igår kväll läste jag ut Kristian Petris ”Fyren” (Bokförlaget DN, 1999) som återfann i en av flyttlådorna i början av sommaren.
Boken handlar om världens fyrar och människor som ägnat sina liv åt att hålla ljuset tänt.
– Och som nu ser sina arbetsplatser släckas ner, förbisprungna av modern teknik.
Boken berör mig. Kanske beror det på att jag är ingift i en fyrsläkt. Hennes mor var född på Långe Erik på Ölands norra udde. Hennes morfar var Sveriges yngste fyrmästare – och dog på sin post efter 37 år. Hennes morbror Sten var fyrmästare på Hanö, dessförinnan fyrbiträde på Utgrunden och fyrvaktare på Långe Jan på Ölands syspets. Hennes favoritmorbror Jocke, som blev blind, var fyrvaktmästare på Garpen här utanför udden.
– Jag vill att Hon läser Petris bok.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Lejonkungen har rätt när han säger att allt hänger ihop i livets stora cirkel. Helt utan egen förtjänst förflyttas jag i goda vänners lag idag till en av dessa ödsliga fyrar som reducerats till monument över gårdagens hjältedåd.
Hon har redan beskrivit känslan ovan.
Här några torra fakta: Utklippan är Sveriges sydöstligaste utpost i Östersjön (Lat: 55.95 Lon: 15.7) och består av tre öar, Norraskär, Södraskär och Degerhuvudet samt flera mindre skär. På Södraskär finns Utklippans fyr och de forna fyrvaktarbostäderna.

Mellan två är skären finns en skyddad fiskehamn som numera främst används som gästhamn för fritidsbåtar. Det var här vi la till med Sjöbussen från Karlskrona hamn. Överfarten tog en timme. År 1836 kom ett kungligt direktiv om att en fyr skulle uppföras. Den nuvarande fyren, en Heidenstamfyr, byggdes 1870 ovanpå det ena gamla signaltornet. Fyren blev nu drygt 30 meter hög och försågs med en ny fransk linsapparat, som förbättrade fyrljusets räckvidd avsevärt. Mellan 1945–48 elektrifierades fyren och 1972, när den slutligen blev helautomatisk, flyttade den siste fyrvaktaren härifrån.
Läser jag på Statens Fastighetsverks hemsida.

Fyren, fyrvaktarsamhället och miljön på Södraskär och Norraskär är nämligen statliga byggnadsminnen. Numera används byggnaderna bland annat av Utklippans fågelstation och Svenska Kryssarklubben, och ett av husen fungerar som vandrarhem. Här finns även en liten sommarkrog, som drivs av en trevlig stockholmare som råkat segla förbi för stället sex år sedan och blivit kvar.
Om om jag förstod saken rätt.
– Nästa gång sover vi över, sa brudarna. Med helpension.
Det sista jag såg när vi lämnade Utklippan nickade en stor trut till mig.

Sen åkte vi hem. När vi kom satte vi oss på vårt soldäck på sjösidan för att prata om allt intressant som hänt under dagen. Plötsligt sitter det en trut på taket och tittar konstigt på mig.
– Sa jag inte att allt hänger ihop i livets stora cirkel?

Fredag: Ingen vetemjölk När Varat bestämmer tänkandet

Han: Det regnar. Hämtar tidningarna med bil. Hör korna råma på andra sidan viken. De låter sorgsna. Kanske är det vädret. Kanske försöker de bara göra sin röst hörd i debatten.
Frukost i sängen. Hon tar som vanligt Dagens Nyheter, vet att jag gärna börjar med Barometern. Hinner bara till sidan 2 när det börjar rycka i skrivgenen.
Alltså dags för dagens predikan.

Konventionella jordbruk är klimatbovar som världen vore bättre utan. Den naturliga reaktionen blir att vi ska minska på allt vad jordbruk heter. Så stod det i tidningarna jag läste som ståååkkhålmare bosatt i Sofo, Hipsterlandet.
Men varandet bestämmer tänkandet, skrev Marx och nu läser jag andra tidningar: ”Ny forskning menar att jordbruket i stor utsträckning kan vara en kolsänka”, skriver Barometern på ledarplats.”På samma sätt som för skogen så handlar växtodling i lantbruket om fotosyntes, där kol lagras i växtkroppen genom upptag av koldioxid från luften”.

Studien som publicerats i Springer Nature Applied Science räknar på livscykelanalyser på både rena växtodlingsgårdar och lantbruk med djurhållning. Författarna visar att vid en tillräckligt hög nivå av kväve så är inlagringskapaciteten för vanliga höstgrödor såpass stor att växthusgasutsläppen som gården står för blir negativa. Det finns alltså fog för att öka kvävegödslingen.
En rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien pekar i samma riktning – att växtodlingarna har stor potential att lagra in mer kol än vad de i nuläget gör. Man poängterar att hålla marken bevuxen under större delen av året borgar för att kunna öka inlagringen med så mycket som 1,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2045. Med vallodling i växtföljden så är det inte alls omöjligt att nå.

Det var gårdagens nyhet. I dagens Barometern försöker ledarskribenten avliva en annan föreställning, som odlades i mina gamla Hipsterkvarter: havremjölken från Oatlay.
”Byt ut mjölken mot havredryck i vilket recept som helst, så kommer du att märka att det inte bara är nyttigt* utan dessutom smakar supergott”, heter det i reklamen.
Men i Barometern slåss man för den äkta ”svenska mjölken”. Och ledarskribenten vet vilka argument som träffar hårdast i hipsterns veka liv: solidariteten och det internationella engagemanget.

Tidigare i juli kom nyheten att det svenska Oatly tar in riskkapitalbolaget Blackstone som ny investerare. Det genererade stark kritik och uppmaningar till bojkott av produkten, skriver Barometern.
Bakgrunden: Blackstone figurerar i en dokumentär om skövlingar av Amazonas regnskog och klandras för tveksamma fastighetsförehavanden som påverkat svenska hyresgäster. I ett brev från FN till utrikesministern förra året påpekas det också att det är vanskligt att låta riskkapitalbolaget ifråga bli en så stor hyresvärd i Sverige.

”Så bolaget som nyligen köpt in sig i Oatly är alltså tveksamt i både klimat- och människorättsliga frågor”, konstaterar vårt nya husorgan som även låter förstå att många beslutat bojkotta drycken.
”Gott så.”

Men det är bara början. ”En annan av Oatlys ägare har länge gjort drycken mer förtjänt av bojkott av samma men värre anledningar. China resources, som ägs av kinesiska staten, äger en betydande andel och delar därför vinsten från havrejätten.”
Och här faller pusselbitarna i en annan ordning än i Urban deli vid Nytorget på Södermalm: ”Kina har i flera år genom Oatly vunnit marknadsandelar genom att bedriva smutskastningskampanjer gentemot svensk mjölk, utan någon större debatt. Det är samma Kina som utklassar alla andra länder i mängden utsläpp av växthusgaser och inte direkt är kända för sitt miljöarbete.Det är också samma Kina som inte har något bra svar på varför tusentals uigurer deporteras till arbetsläger. Som nu tar över och inför demonstrationsförbud i Hongkong. Som fört bort den svenske bokförläggaren Gui Minhai. Det är samma Kina vars tryckfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet ens med den snällaste definition inte kan kallas friheter.”

Slutsats? För Barometerns ledarskribent Ester Hedin är svaret enkelt: ”Det börjar bli svårt att bojkotta alla bolag som tjänar pengar åt Kina. Vem är villig att sluta lyssna på musik via Spotify, gå på bio på Filmstaden, ha på sig jeansen från Acne eller köra Volvon till jobbet? Att sluta dricka havredryck ter sig lättsamt i jämförelse.”
– Inga jäkla Oatlypaket på vår udde, alltså!

Jag tror inte på bojkotter. Men detta mitt opportunistiska ställningstagande är tämligen enkelt. Jag dricker varken mjölk eller vetemjölk.
Men läsandet pekar mot en annan reflektion: Barometern må vara en lokaltidning. Men konstigt nog är det här jag läser de stora nyheter jag bläddrar förbi i min dagliga konsumtion av rikstidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri.
– Vad det beror på vet jag inte. Men jag har en hypotes: Man brukar säga att Content is King. Men efter fyra decennier som skribent har jag insett att det finns en sannare sanning:
– Content is King – but Context is King Kong.

Efter dagens läsning vet jag nu att Kina äger en stor och snabbt växande del av svenska företag. Enligt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har kinesiska bolag gjort 51 majoritetsförvärv och 14 minoritetsförvärv sedan 2002. Bland de företag som helt eller delvis köpts upp av kinesiska investerare finns Volvo, Spotify, elbilsutvecklaren Nevs och Nordic Cinema Group, som äger Filmstaden. 
Med dem följde ett hundratal dotterbolag. De flesta förvärven har skett inom industriella produkter och maskiner, bioteknologi och fordonsindustri. Enligt FOI är minst hälften av köpen en del av en strategi i statliga kinesiska industriplaner.
Nu vet du det också.
– Hoppas mjölken smakar.

Hon: ja ja, men tomaterna vi äter är i alla fall helsvenska utan inblandade riskkapitalister. Och nu börjar de verkligen mogna i massor, dags att börja ta tillvara på dem ordentligt. Bara haft exakt så det räckt till morgonmackan, små körsbärstomater satta tidigt och uppdrivna i växthuset. Men nu börjar de lite större mogna ute och jag har en del nya spännande sorter också…

Nu var det dags att plocka av rejält, även om det svider, man vill ju helst se plantorna fulla med mogen frukt. Inte avskalade… tyvärr verkar många av de lite större tomaterna på friland mogna utan att ha vuxit klart. Är nog för blåsigt och för kallt, och för lite sol förstås.