Torsdag: En dag på Örarevet – apropå skelögdhet

Hon: Örarevet är ett naturreservat en knapp mil norrut från Udden. Varför åker vi inte hit oftare!!! Påminner mig om barndomens somrar på Öland, speciellt doften av varm sand och tallar. För solen skiner faktiskt idag. Lägger upp lite bilder och återkommer med lite mer beskrivningar när vi luskat ut de svenska namnen på fåglar, fjärilar, blommor mm. Guiden för dagen, Axel, kan dem på latin, norska och danska. Han kan faktiskt de flesta på svenska också, men inte alla…

Han: Läser i tidningen att idag är det Migrändagen. Inte här! Idag är Vandringens dag och om den har Hon utförligt dokumenterat.
– Ser skönt ut.
Och apropå att se läser jag i tidningen att forskare vid Harvard kommit fram till att Rembrandt var skelögd. Genom att studera 36 självporträtt har man visat att denna defekt är hemligheten bakom konstnärens förmåga att förvandla en tredimensionell verklighet till tvådimensionella målningar.
Intressant, eller hur?
– Vilken jäkla tur att pappa och mamma Rembrandt inte förstod att grabben behövde glasögon!

Tänker på det när jag tittar på bilderna ovan och noterar att Hon än en gång avbildat mig som en liten gubbe, som hon denna gång placerat där på en gigantisk soffa av vindpinad drivved som skulle ha gjort konstnären Lars Vilks grön av avund.
Och detta bara för nöjet att avbilda mig som en liten gubbe på en udde.
– Vadå, det är ju fina bilder på dig, säger hon och flinar.

Hur illa ser hon egentligen, tänker jag. För elak är hon inte, tvärtom. Till saken hör att när vi träffades hade hon en defekt. När hon var trött eller berusad blev hon vindögd på vänster öga.

Det var en defekt jag kom att uppskatta. Det var i själva verket en perfekt defekt.
– Synfelet gjorde nämligen att hon inte såg när någon flirtade med henne på krogen.
När jag nu ser den luggslitne gubben på hennes bilder ovan inser jag att jag är dubbelt glad att hon ser så illa.

I övrigt? Även om det inte syns på bild hade även jag trevligt på dagens utflykt. Jag menar, det är ju alltid kul att sitta och titta på när ungdomarna spritter och far med kikare och kameror.

Örarevet ligger på en gammal samhällighet tillhörig Gunnarstorps by. Revet utgörs av en rullstensås som sträcker sig som en lång udde söderut i Kalmarsund. På själva revet finns flera fornlämningar och spår av gammal bebyggelse. Innanför revet ligger en moränskärgård var rika fågelliv och ovanliga vegetation har motiverat bildandet av naturreservatet. Den sydligaste delen av Örarevet kallas Stuvenäsören, och därutanför ligger Örahuvudet som en separat ö. På Stuvenäsrören finns även rester av skansar från 1600-talet, äldre än den här gubben alltså. Användes under kriget mot danskarna åren 1676-77 – idag guidas vi runt här av våra danska vänner, Axel och Bibi.
– Tack för det!

PS: För att nu orda om den andre gubben, Rembrandt. Det är ingen hemlighet att målarmästaren, som aldrig i livet hade råd att köpa en Rembrandt, lät sina elever kopiera hans verk.
– Särskilt självporträtten.
När det gäller penselbehärskning anser experterna att åtminstone fyra av dessa kopior är överlägsna Rembrandts egna självporträtt.

Till saken hör att Rembrandt inte bara var skelögd. Han var snål som en smålänning också. Det sägs att hans elever målade mynt på ateljégolvet, bara för nöjet att se mästaren krypa omkring och förgäves försöka lägga rabarber på slantarna.
– Sånt man får leva med när man har en perfekt defekt.
Som kvinnan i mitt liv.

Onsdag: Därför vajar gräset högt på udden

Han: Den som promenerar längs viken ut till vår udde (Havsvägen 536-537) passerar en lång gräsbevuxen strandäng och ett antal välklippta villaträdgårdar. Här ute däremot vajar gräset högt och här och där lyser det blått, violett och gult från vilda blommor.
Somliga tycker det ser ovårdat ut, andra säger att de gillar att ”naturen är naturlig”.
Just för att åsikterna går i sär vill jag berätta om vårt projekt.

Runt om i landet pågår projekt för att öka den biologiska mångfalden. I Växjö, Vetlanda, Ronneby, Stockholm, Varberg pågår insatser för att förvandla gräsmattor till ängar.För att gynna blommande växter och pollinerande insekter lämnar även Håbo kommun ett antal gräsytor oklippta i sommar. I augusti slås ytorna och det slagna samlas upp
– Varför?

Därför: I Malmö upptäckte man för några år sedan att stadens parker och grönområden hade blivit allt fattigare på fjärilar. Under den perioden 2006-2015 förlorade de traditionella parkerna, med prydnadsväxter och kortklippta gräsmattor, hälften av de fjärilsarter som funnits där. Parker med ängsskötsel och ”oskötta” ytor, så kallad ruderatmark, behöll dock i högre utsträckning sin artrikedom, visade ny forskning från SLU och Lunds universitet..

– Studien visar hur viktigt det är behålla ytor med ruderatmarkens karaktär av torr och näringsfattig mark, med rikligt blommande örter och buskar. Nyanlagda parkmiljöer kan utgå från redan befintlig vegetation, istället för att ta bort och anlägga helt nya miljöer, konstaterar Anna Persson från Centrum för miljö- och klimatforskning vid Lunds universitet, som är en av de forskare som genomfört studien på fjärilar i Malmö.
– Man kan också gynna den biologiska mångfalden i staden genom att ställa om delar av parkernas gräsmattor till ängsmark eller långgräs. Det gynnar inte bara fjärilar, utan också många andra viktiga pollinerande insekter, som blomflugor, humlor och solitära vildbin.

Även i vår egen kommun, Torsås, pågår projekt för att öka den biologiska mångfalden genom att låta gräsmattor bli ängar. Och i det lilla formatet försöker vi dra vårt strå till den stacken här på udden. Vi har låtit gräset växa, särskilt runt Margaretas stuga hela våren och försommaren. Veckan som gick gjorde biologen och fågelskådaren Axel Kielland en inventering av floran på våra tomter och den allmänna havsängen på udden. Axel har under årens lopp tillbringat många veckor här i Skeppevik och följer särskilt fågellivets utveckling.(Bara så där i förbigående under eftermiddagsdrinken visade han oss på enkelbeckasin, 3 skräntärna, en drillsnäppa och en kärrhök).

Men nu handlar om den återfunna floran. Så här ser Axels prelimiära rapport ut över vad som växer när naturens ger friare former. När blomningen är över ska gräset självklart slås och komposteras.  

• 

• 

• 

• 

De här örterna växer nu där det tidigare i princip bara var välklippt gräsmatta:

Backblåklocka Campanula rotundifolia
Backnejlika Dianthus deltoides
Baldersbrå Tripleurospermum inordorum x  
Broskmålla Atriplex glabriuscula

Engelsk rajgräs Lolium perenne

Fackelblomster Lythrum salicaria
Fingerborgsblomma Digitalis grandiflora x
Flentimotej Phleum phleoides
Fättkrassing Lepidium campestre

Grässtjärnblomma Stellaria graminea
Grönmynta Mentha spicata
Gul fetknop Sedum acre
Gulsporre Linaria vulgaris

Harklöver Trifolium arvense
Havssälting Triglochin maritima
Humlelusern Medicago lupulina

Knölsyska Stachys plaustris
Kråkvicker Vicia cracca

• 

• 

• 

• 

Läkevänderot Valeriana officinalis

Midsommarblomster Geranium sylvaticum x
Mjölkört Chamaenerion angustifolium
Myskmalva Malva moschata
Pipdån Galeopsis tetrahit x

Rotfibbla Hypochaeris radicata
Rödklöver Trifolium pratense
Rödnarv Spergularia rubra

Sandlok Allium vineale
Skatnäva Erodium cicutarium
Spjutmålla Atriplex prostrata
Strandaster Tripolium pannonicum
Strandmolke Sonchus palustris
Svartkämpar Plantago lanceolata

Vanlig backtimian Thymus serpyllum
Vanlig bergsyra Rumex acetosella
Vanlig brännässla Urtica dioica
Vanlig femfingerört Potentilla argentea

• 

• 

• 

Vanlig gråbo Artemisia vulgaris
Vanlig gråfibbla Pilosella officinarum
Vanlig gulmåra Galium verum
Vanlig gåsört Potentilla anserina
Vanlig krusskräppa Rumex crispus
Vanlig käringtand Lotus corniculatus
Vanlig renfana Tanecetum vulgare
Vanlig rölika Achillea millefolium
Vanlig saltarv Honckenya peploides
Vanlig stormåra Galium mollugo

Vanlig åkertistel Cirsium arvense
Vanliga gulkämpar Plantago marintima
Vass Phragmites australis
Veketåg Juncus effusus ?
Vild persilja Aethusa cynapium
Vitklöver Trifolium repens

x = ej naturliga på denna växtplats.

• 

… och i de här buskarna och träden trivs fåglarna:

Bergek Quercus petraea
Oxel Borkhausenia intermedia
Slån Prunus spinosa

Vanlig druvfläder Smbucus racemosa
Vanlig en Juniperus commune
Vanlig rönn Sorbus aucuparia
Vanlig fläder Sambucus nigra
Vanlig tall Pinus sylvestris

Vanlig vårtbjörk Betula pendula
Vildkaprifol Lonicera periclymenum

Nu vet du också varför det ser ut som det gör på udden.

Hon: vet inte om bilderna du lagt ut gör blommorna rättvisa direkt Peppe… vet inte om min bild på hur fint det blommar även utanför oss heller gör det för den delen. Får nog se över bilderna imorgon 🙂

tisdag: en dag som gjord för hjärngymnastik

Hon: hackar mig in före hans lååånga text som typ landar i bilden jag kommer lägga upp här nedanför. Skulle kännas tryggare om han fortsatt ligga på soffan och ”dikta” (vilket han kallar sina blogginlägg för…). Speciellt med tanke på att Ewa och Pärre kommer om ett par timmar. Vore ju kul om han inte skadar sig och hamnar på soffan med stukad fot eller liknande under detta besöket också. Även om Kinna, Bomme och jag hade en kul kväll trots oron för sovande mannen i soffan.

Han: Dagens långa dikt kommer Hon säkert inte att läsa, men somliga dagar behöver även en man i min ålder intellektuella utmaningar.
Särskilt dagen efter gårdagens stjärnsmäll i matchen Träskalle vs. Planka.
Ett bra träningspass är att läsa Lena Anderssons krönikor i Dagens Nyheter. Lättläst är hon icke. Men rolig på ett snustorrt sätt, som när hon diskuterar den kritik mot liberalismen som feminister, identitetsideologer och annan nyvänster står för.
Häng med här: ”En grundläggande ståndpunkt i dagens febriga kamp är att en politisk ordning där individen använder sina krafter för att själv och för egen vinning förflytta sig är orättfärdig. Ty klättraren kommer då i åtnjutande av ett så kallat privilegium eftersom alla andra inte förflyttat sig lika långt samtidigt.
/…/
Det delikata i den postliberala staten blir att förena gemenskapens enighet med en absolut rätt till och respekt för särarten och subjektiviteten. Ekonomisk ojämlikhet är ju endast en liten del av den liberala förödelse som postliberalismen behöver ta itu med. Uppgörelsen karaktäriseras av två stora frågor: att avskaffa ekonomiska skillnader och att uppvärdera andra väl valda skillnader.
Det bör vara en penninglös gemenskap, således, där ingen utstår oönskade blickar, där tystnadskulturer kvävs i sin linda genom att sexuella närmanden i rummet alltid förmodas vara ovälkomna liksom andra praktiker av potentiell över- och underordning; en gemenskap där ingen tränar och skapar fascistiska kroppsideal, använder fel pronomen eller uttalar egennamn fel, och där rekryteringen till sådant som behöver utföras inte missgynnar någon kategori.

Vad man menar med missgynna kommer att behöva en genomlysning, inte en diskussion eftersom diskussioner inte är tillgängliga för alla, men frågan behöver avgöras, menar Andersson: ”Kanske kommer man fram till att den enda helt jämlika urvalsmetoden är lottning. Kruxet är att den inte kan tillåta rätten att vägra efter att lotten sagt sitt, för i samma stund börjar de skillnader grundade i vilja, läggning, seder, omdöme, förmåga och önskemål som hör det förlegade samhället till att framträda. Vägran skulle inte fördelas jämlikt mellan grupperna och då satt man där igen med ett utfall av privilegierade och förfördelade. Lottning medför att människor måste utföra det som staten eller gemenskapen ålägger dem. Det blir så att säga deras lott.

Ett samhälle där var och en tar ansvar för sina val blir ofrånkomligen ett samhälle där skillnader uppstår. ”Ett sätt att lösa problemet vore att undanröja alla möjligheter till individuella val. Med det försvinner också osunda normer. De skadliga attityderna och värderingarna riskerar emellertid att bli kvar och visa sig i språket, som fortsatt behöver bevakas.”

I postliberalismens styrelseskick måste det trots allt finnas ett stort mått av autonomi, ”annars går det inte att bestämma sin egen identitet”, som identitetsförespråkarna kräver. ”Dock kan det endast röra sig om känslomässig autonomi (för undvikande av ekonomiska skillnader). Detta känslomässiga självbestämmande garanteras genom att andras perception och språkbruk inte tillåts harma subjektet, utan regleras i detalj. Men då upphävs samtidigt det känslomässiga självbestämmandet för dessa andra. Vi har att göra med cirkelns kvadratur.”

Vart det hela slutar? Den Anderssonska slutsatsen: ”Man skulle komma till rätta med dilemmat om man stadfäste en intersektionell aristokrati av utsatta. Då kom också begreppet privilegier bättre till sin rätt…”

Läs citatet en gång till om du inte hängde med. Jag tror hon är ironisk.

Apropå cirkelns kvadratur. En form av hjärngympa är att i sittande utförandeställning läsa ett avsnitt ur Wahlström & Widstrands 452 sidor tjocka Matematiklexikon som står i mitt Toabliotek.
– Där finns nåt för varje dag.
Idag ska jag t ex sätta upp takstolar i det nya växthuset (ja, det är klart att Hon behöver ett till). Alltså behöver jag räkna ut hur lång överliggaren ska vara vid en given vinkel. Jag vet hur man gör men erkänn att det kräver fler hjärnceller att göra det utifrån följande förklaring (sid 355-366): ”Thabit ibn Qurras bevis är ett av de vackraste. ABC är den givna rätvinkliga triangeln, varav DEB är en kopia, placerad enligt figuren:

Man identifierar kvadraterna DEFG och ACHG som kvadraterna på respektive kateterna DE (=AB) och AC (=BD). Vinkeln CBE är rät.

Beviset består nu i att man vrider triangeln ABC 90° grader moturs kring punkten C samt triangeln DEB 90° medurs kring E. Triangeln ABC får då läget HBC medan triangeln DEB får läget FEB. Man identiferar slutligen kvadraten BCBE som kvadraten på hypotenusan BC (=BE) och som en följd av transformationerna är denna kvadrat summan av kvadraterna på de båda kateterna.

Ett annat ”vackert bevis av pusselkaraktär” är följande translationsbevis, där M är mittpunkten på BH. ”Den mindre katetens samt

de fyra pusselbitar, i vilka den större katetens kvadrat är uppdelad, kan translateras så att de fyller ut hypotenusans kvadrat…”

Kort sagt, som alla semesterlediga hjärnor fattar:
– Det handlar om Pythagoras sats.
Nu ska jag gå ut och såga till de fem takstolarna i 45 x 120 mm reglar, där Överliggaren (hypotenusan, A) förhåller sig till takstolens två andra sidor (kateterna B och C) enligt formeln:

– Enkelt, eller hur?
Om man undviker att försöka förstå varför.

PS: Idag kommer våra grannar, Ewa och Perre, från Södermalm på besök. Bra timing – Perre är snickare…

måndag: Chocolat Black Cherry är bäst i test

Vi: Black Cherry är godast! Hittills. Det står klart sedan helgens utvidgade expertpanel klämt, doftat, smakat och sörplat i sig 6 av Kerstins tomatsorter som hittills mognat.

Han: Idag för 100 år sedan föddes min pappa. Grattis, pappa! För att fira dig ska jag berätta för de andra att jag skrattade när du dog.
– Nej, jag skrattade inte för att du dog utan att du skojade med mig det sista du gjorde.

Så här var det: På goda grunder måste pappa ha utgått från att himlen är global och umgänget gränsöverskridandet. Det sista dygnet talade han i vart fall engelska med oss barn. Den morgonen talade han även engelska med Anna Lindmarker i TV4:s nyhetsprogram. Såg henne gjorde han inte längre, men rösten nådde fram.
Min pappa fick prostatacancer när han var yngre än vad jag är nu. Han avstod från operation och förbjöd vår mamma att berätta om sjukdomen för oss barn.
Förmodligen hoppades pappa att han skulle dö innan cancern dödar honom.
Han tänkte runt hörn.

– Visst gör det ont, men det är intressant också.
Så sa min pappa när metastaserna rev i hans skelett. Så tänker en man uppfylld av utvecklingsoptimism, ständigt intresserad av världen.
– Visst gör det ont, men det är intressant också.
Så sa även jag när man många år senare opererade bort en cancertumör på en av mina njurar. Dock mer som ett mantra, en besvärjelse. Till skillnad från honom hade jag gärna avstått från den erfarenheten.

Dog gjorde jag inte. Det gjorde han. Dör gör han en fredag i september år 2002, 83 år gammal. När njurarna slagits ut är det en fråga om timmar. Förgiftningen gör honom förvirrad och mitt i en mening pratar han engelska. Det sker i en utläggning om Conférence Générale des Poids et Mesures trettonde möte (se fotnot). 
Jag har hört det förut, men en av mina systrar blir förskräckt. Hon reser sig ur stolen och går ut för att hämta en sjuksköterska. Vi har aldrig pratat om det, men jag tror att det är först nu hon på allvar förstår att hennes pappa ska dö.
Det gör han också. Och han har bråttom.
– We have to go, säger han och kastar av sig den ljusblå sjukhusfilten. Vi måste skynda oss, upprepar han och försöker resa sig upp.
– Ta det lugnt, säger jag. We are not in a hurry.
– Are we not in a hurry?

Min far ser misstroget på mig med sina ögon grumliga av starr.
– We are not in a hurry, upprepar jag och känner tårarna stiga i mina ögon. Det ser han tydligen. Han tar min hand med sina långa smala fingrar, flinar och säger någonting tröstande. Sedan lägger han sig tillrätta på kudden. Där ligger han tyst och tittar i taket med tom blick.
Plötsligt säger han:
– Harry, here I come.

Sedan dör han och det är det som är det lustiga. Det är därför jag blir full i skratt när min pappa dör och just i det ögonblicket kommer min syster tillbaka med sköterskan i släptåg.
Hon ser konstigt på mig.
Sjuksköterskan kan ju inte veta att vår pappa hade en äldre bror, som även han dog i prostatacancer.
Han hette Harry.
––––––––––
Fotnot: I själva verket är detta om en central balanspunkt i min världsbild. Min mamma var en praktiskt kreativ kvinna som tog saker för vad de var. Även hon var rolig på sin dödsbädd (”Vem är Jan Scherman, egentligen?”). För henne var en sekund en tidsenhet som kom och gick i den takt som ett friskt hjärta slår.
– Mellan tummen och pekfingret, på ett ungefär och det är en definition jag begriper.
För min far var saken inte lika enkel. Åtminstone inte efter den 29 juni år 1967, när Conférence Générale des Poids et Mesures konfererade i Paris. Då bestämde den anrika internationella byrån för mått och vikt att en sekund skulle definieras som varaktigheten av 9192631770 perioder av den strålning, som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen Cesium 133.

Exakt så. Jag kan definitionen utantill, men det spelar ingen roll hur många gånger min pappa försökte göra den begriplig – jag fattar fortfarande inte vad det egentligen betyder. Bara att det hela står för någonting annat än hur ofta mitt hjärta slår.
Med åren har du fått en känsla av att min mamma var smartare än jag tyckte åren efter 1967.

Hon: efter frukost i soffan med strilande regn utanför och himmel svart av ovädersmoln börjar både jag och Vilda sträcka på nackarna, måste vi ut och ta itu med dagen nu…

Hon, igen: vattna i växthuset är givande om man tar sig tid att studera vad som händer därinne, vilket jag inte riktigt haft tid med på sistone. Men idag synade jag aubergineplantorna som det går urdåligt med. Satte fröna lite sent, men de har blommat länge men pollineringen vill sig inte. Har plantor både inne, ute och i växthuset. Och det var där jag upptäckte den första frukten idag, på den minsta och mest oansenliga av plantorna. Minst kruka och sämst plats dessutom…

Och så händer det saker med min Chocolate Bonnet, som definitivt har pollinerats med någon annan av förra årets chilisorter. Jag tippar på Cayenne Long Slim. Trodde först med Trinidad Scorpion, men tycker inte formen ser ut som det, för avlång. Inte bladen heller, inte typiska Havanna. Den verkar ju bli röd, alltså inte brun som en Chocolat Bonnet ska bli, även om en av frukterna börjar ser lite brun ut vid fästet. Hot Lemon, som är gul borde man ju kunna utesluta. Det var nog de jag hade förra året. Och plantan är alltså från egna frön. Spännande fortsättning…

Han: Matchen blev kort. Plankan fick in ett enda slag och Träskallen föll pladask. Domaren bröt matchen, som var fair.
Det var även segraren. Men inte förloraren.
– Efter att Neta, vår sjuksköterska här på udden, plåstrat om mig gick jag tillbaka och sågade helt enkelt av Plankan som alltså inte längre är.

Hon: Kan han inte bara ligga på soffan och ta det lugnt…

Söndagspredikan: Det är alltid för sent att ge upp

Han: Vaknade först 08:45. Huvudvärk. Hon har redan badat.
– Du borde också ta ett dopp.
Man blir som en ny människa.
Kvittrar hon och sveper in sig i ett badlakan.

Möjligen beror det på det goda röda vinet vi drack igår. Förvånansvärt gott med tanke på att det producerats tvärsöver sundet. Under Ölands Sol heter underverket. Enligt reklamen baserat på Leon millot och Rondo. ”Kryddig, något utvecklad doft med fatkaraktär, inslag av blåbär, kryddnejlika, skogshallon, örter och ceder.”
På ren svenska:
– Svenskt rödtjut som smakar som bästa Rhonevinet!
Men som tyvärr också ger samma tryck över pannbenet som fina franska rödviner tenderar att göra dagen efter.

Mer om vinet en annan gång, denna söndagspredikan handlar om något mer existentiellt.
Ty vi är på det humöret.
– Det är aldrig för sent att ge upp, säger kulturredaktionens käckaste hen på en radiokanal.
Det låter som en modernitet och alla fnittrar i den homogent exkluderande värdegemenskap som är den svenska kulturjournalistikens minsta gemensamma nämnare.
Jag hummar, gubbsurt.
– Struntprat!
I verkligheten är det är alltid för sent att ge upp!
Jag tänker på musen i tunnan.
Igår låg det nämligen en död mus i regntunnan vid sjöboden.
– Hur tänkte den?
Kämpade den för att försöka ta sig upp längs tunnans hala väggar?
– Eller gav den bara upp?

Som i alla söndagspredikningar går jag till Boken för att söka svar. På Östgötagatan, i backen ner från Mosebacke mot Folkungagatan, ligger ett antikvariat som heter Hundörat. Strax innan vi övergav Stockholm för udden lämnade jag butiken med åtta gamla böcker i en påse vars innehåll kostat mig 200 kronor. Däribland Stig Claessons Den extra milen (Månpocket, 1995).
Romanen består av en lång dialog mellan författarjaget och den lika desillusionerade konstnären Nelson-Lööv om konstens villkor i en tid när löv- och grusinstallationen har ersatt tavlan på galleriväggen.

Som vanligt låter det som om Slas diskuterar livet med Slas, som även han låter som Slas brukar låta när han är på det humöret. Inledningen lyder: ”En vetenskapsman frågade mig i ett sammanhang jag nu glömt vilka jag trodde skulle överleva längst om man kastade några vita laboratoriemöss och några vanliga kloakråttor i en tunna vatten med så hala kanter att de inte kunde ta sig upp. Spontant svarade jag att jag nog trodde att de kloka, starka och sega kloakråttorna skulle ge upp sist.”
Men författarjaget har fel:
– Kloakråttorna, sa vetenskapsmannen, insåg genast att de befann sig i en situation där de inte kunde överleva och dränkte sig själva för att inte dra ut på lidandet. Laboratoriemössen däremot kämpade och höll ut mycket längre då de sedan generationer var vana vid att utsättas för alla möjliga farliga prov, men att det alltid i sista stund kom dem en hjälpande mänsklig hand till mötes.

”Satt jag således en morgon i mitt arbetsrum och funderade på vad lärdom man kan dra av detta,” skriver Claesson. Den frågan ställer jag mig också när jag nu på morgonen med en spade plockar upp den döda musen ur regntunnan vid sjöboden.
Kanske borde jag också gå och bada.
Bli en ny människa.

Hon: ”den nya människan” behöver nog snart ett dopp till, känner mig just nu som en avdankad sådan med ett hål i magen, utsvulten… hittade en julmust med enbärsmak, satt fint medan Peppe fixar lunch på gårdagens rester. Jag fortsätter läsa Normala människor under tiden. Äntligen lyckats slappna av och få ro att komma in ordentligt i boken. Behövdes ett Öländskt vin för det tydligen, och lite kometspaning vid halv ett snåret i natt. Tror vi såg den, men den var jäkligt snabb!

Han, igen: Hmmm… jag är inte klar än. En bra självhjälpsbok (uttalas: själv-stjälps-bok) när jag är bakis är Douglas R. Hofstadters Gödel, Escher, Bach – ett Evigt Gyllene Band, utgiven av Brombergs förlag år 1985.
Dessbättre är jag mycket sällan bakis.För att säga som det är: Boken är min Katekes, min Tanach, min Koran. Svårläst som Fifty Shades of Grey, men ännu mer volumös (800 sidor) men dessbättre illustrerad med Eichers linoliumsnitt.
Jag behöll den i en av mina mindre heroiska skilsmässor. Möjligen som straff, ty boken är närmast oläslig.

Åtminstone för den som anser att om man börjar läsa en bok så måste man läsa den från början till slut (så tänker hon). I lösvikt är verket däremot lika inspirerande som Jan Stenbecks bakisrecept: ett (eller flera) glas champagne och en ljummen fyra Gammaldansk. Redan efter en halv timme i Hofstadters universum inser jag hur pinsamt gammaldags det där uttrycket är:
– Det är aldrig för sent att ge upp.
I själva verket är det kvintisensen av en tusenårig felsyn. Ett fördomsfullt axiom som gjort att förlorare i alla krig förlorat mycket mer än de hade behövt göra – om de förstått att ge upp innan de förlorat.

Tanken slår mig redan på sidan 41 i Hofstadters lunta. Under rubriken ”Att gå ut ur systemet” redogör Hofstadter för en av dessa schacktur- neringar, där människan möter tekniken och där datorn allt oftare slår den mänskliga hjärnan. Just denna tävling är intressantare än så i Hofstadter ögon. Det datorsystem som var sämst i turneringen framstod nämligen som den smar- taste spelaren.
– Varför då?

Svar: För att detta datorprogram äger en för mänskliga hjärnor ovanlig insikt. Datorn räknar snabbare än alla andra ut när den hamnat i en hopplös ställning.
Det som väcker beundran hos riktigt begåvade schackspelare är detta: Istället för att fortsätta slakten på bönder och springare och kanske till och med den vackra svarta drottningen, kastar datorn omgående in handduken och ger upp.
– Och detta långt innan den mänskliga motståndaren upptäckt att det bara är en tidsfråga innan hen kommer att vinna.
Datorn förlorade alla sina spel, men framstod ändå som turneringens stora vinnare.
Sensmoral?
– Det är alltid för sent att ge upp.

Å andra sidan: Nu mår jag genast bättre. Dessutom tänker jag en stund på att när jag lärde känna Jan Stenbeck ägde han Brombergs förlag.
Brombergs ingick vid den tiden i en division inom Stenbecks mediebolag MTG, som jag råkat bli chef för. Detta som ett resultat av en av många drag huvudägaren överraskade med- och motspelare med.
Han gillade att utmana spelet, inklusive sitt eget.

lördag: Han går på möte och hon förbereder en egen förening

Nu klart! Det blev ett garanterat coronasäkrat möte där det fattades kloka beslut.

Han: Idag har vi årsmöte i Stugföreningen. Det är intressant med föreningar. De flesta dagar tänker man inte på dem, men vissa dagar är man stolt över att vara medlem.
Jag är lite nervös inför årsmöten. Det beror på att jag är rädd att jag ska åta mig uppdrag som jag ångrar.
– Det kallas guldfiskentusiasm.
Du fattar: den fjantig fisken simmar runt i sin lilla skål och viftar på svansen. Det beror på att den saknar minne och därför varje varv tänker: ”Oj, vad kul! Här har jag inte varit förut…”
Det har jag.

Jag har varit medlem i många föreningar, alltför många. Nu har medlemskorten reducerats. Vid sidan av stugföreningen, vars sekreterare jag är (ingen annan vill ha jobbet). I övrigt kan jag bara komma ihåg fyra, möjligen fem. Jag är passiv medlem i Stockholms Publicistklubb (PK). Mer eller mindre passiv även i PK som i det fallet står för Promenad-Klubben och består av ett 60-tal bekantas bekanta som promenerar runt i Stockholm med omnjed. Initiativtagare är Pelle Sturén, vän och till vardags delägare i bl a Sturehof, min favoritkrog. Där har jag för övrigt ett slags medlemskort för lång och trogen tjänst som gäst.

Den fjärde, eller femte, föreningen är Djurgården IF. Jag växte upp på ett kraftverksbygge i norra Jämtland, Blåsjöfallet. Trots det har jag varit djurgårdare när jag var sju år, när Sven Tumba, Rolle Stoltz, Knivsta Sandberg och Lasse Björn rullade både boll och puck och DIF tog sitt femte SM-guld efter att ha vunnit Allsvenskan.

Mina pojkar, som håller på andra fotbollslag, hävdar att jag är typisk medgångssupporter. Den mesta tiden fungerar jag som en sovande cell. Stämmer nog. På en av mina många födelsedagar, denna firades i Rom där jag bland annat fick en italiensk halsduk i siden. Den är grön och vit och snygg. Och halsduken visade sig fylla en dubbel funktion när du kom hem till ett kyligt Stockholm. Vid den tiden bodde jag på Södermalm som är en egen världsdel, men framför allt Bajenland.
– Särskilt i derbytider, där en grönvit halsduk visar sig fungera som ett skyddspass för en utböling med ett blårandigt hjärta.

Groucho Marx hävdade att han vägrade vara medlem i föreningar som ville ha som medlem.  Det finns en förening jag skulle ha velat bli medlem i.
– They never come back, sa man förr om boxare som fallit tungt. Det var en sanning som blev en lögn när Floyd knockade Ingo i returmatchen år 1960.
– De kommer alltid tillbaka. Det vet Lennart Hoa-Hoa Dahlgren när han bjuder in till Punchpralinernas årliga julmiddag till Lokes bar på Bondegatanpå Söder i Stockholm. Sällan har så stora grabbar samlats kring så stora fat och sejdlar.
Inbjuden att gå en rond mot julens frestelser fick även en lätt spolformad redaktör i tungviktsklassen (81,01–91,00 kg). Det hände för några år sedan.
Mätt blev jag.
– Roligt hade jag.
Stolt är jag fortfarande över att få sitta där mitt i svensk boxningshistoria.

En del av detta stycke historia: Föreningen Punchpralinerna grundades av tecknaren och journalisten Börje Dorch. Dorch var även amatörboxare med landslagsmeriter. Han startade Svenska Boxningsförbundets tidning ”Boxning” och det är Dorch som designat Bajens klubbmärke.
Dorch borde även vara inskriven i reklambranschens parnass, detta för att han såg till att fotbollslegenden Nacka Skoglund fick ordning på sina reklamuppdrag efter karriären i Italien.

Enligt legenden föddes föreningen Punchpralinerna när Börje Dorch fick i uppdrag av polarna att hitta på en present till sångaren och amatörboxaren Jan Sparring. Det blev en förgylld handske med texten Punch (slag) – med hälsning från ”Punchpralinerna”.
Resten är historia.
Södermalmshistoria, arbetarklasshistoria: ”Föreningens syfte är att på olika sätt stödja svensk boxning. Verka för sportens anseende, göra PR och liknande samt verka för god kamrat- och idrottsanda. Samt att om boxare i samband med EM, VM och OS ej blir uttagna på grund av ekonomiska skäl, skall Punchpralinerna om möjlighet finns, ställa upp med ekonomisk hjälp så att boxaren kan deltaga. Detta finns nedtecknat i Stadgarna som är aktuella också idag.”

Låter som en text av Stig Claesson (Slas), eller hur? Även han en duktig amatörboxare, medlem i Hammarby Boxningsklubb. Klubben ligger fortfarande runt hörnet från där jag haft privilegiet att bo några år.
Jag tittade in där en gång för att se och lära.
– Vad jag såg?
Om jag säger så här: Eftersom allt hänger ihop i den här bloggen var det ingen slump att jag samma vecka fick Slas roman Vad man ser och hedrar i födelsedagspresent av min äldste kompis CA Carlson – nyss fyllda 90,Söderkis förstås, före detta amatörboxare och skolkamrat med Slas.

Boken skrevs år 1998, men Slas iakttagelse känns mer än dagsaktuell. Särskilt efter att ha tittat ut i samhällsdebatten och in på Kocksgatan 24, som på Södermål naturligtvis kallas ”Dubbeltolvan”.
Stig Claesson skriver: Det kan kanske tyckas en smula märkligt att tala om nyårslöften en tidig majdag. Men om tio dagar är det muslimernas nyårsafton. Jag är lika mycket muslim som jag är protestant. Jag tror jag är lite jude också och att jag har finskt blod.
Det skulle ge mig som muslim en ledig fredag, som jude en ledig lördag, som protestant en ledig söndag, och sen som bakfull finne en ledig måndag, en så kallad blå måndag.
Svenskarna har blivit rädda för muslimer.När det blev aktuellt att bygga en moské på Södermalm fick jag besök av en boxare vars namn jag inte avslöjar. Han talade på fullt allvar om för mig att vi måste sätta stopp för moskébygget eftersom muslimer sysslade med ritualmord och andra hemskheter.
När jag sa att han ta mig fan inte var klok förstod han mig inte.Nisse Ramm och även Harry Persson hade nog accepterat vilken religion som helst hos sina motståndare bara de fick slå ut honom med en knock så att han på klassiskt vis föll framlänges och blev liggande till tio. De flesta boxarämnen som tränar i våra boxningsklubbar är invandrade muslimer.

Skrev Slas. Och så är det fortfarande och kanske bör det politiska etablissemanget besöka Dubbeltolvan innan de öser fler miljarder på verkningslösa integrationsprojekt?
– Men vad vet jag om integration?
Jag är en vit, heterosexuell, spolformad man som fick hänga med de stora grabbarna på deras julfest. På Punchpralinernas julfest samlas alla gamla boxare (utom Hoa-Hoa som är tyngdlyftare men Punchpralinernas ordförande).
Kvällen slutar med ett bejublat lotteri på inlämnade bidrag. Några kompisar till en punchig typ hade skänkt en oläst roman som heter Hur en man övervinner sin rädsla för hajar. Lite genant, men jag fick i alla fall skaka hand med boxningslegenden Willy Bomben Karlsson. Han däremot såg så här lite imponerad ut när han vann denna min konstiga roman (bilden).
– Dessbättre vann Willy även fajten om kvällens stora fruktkorg.

Och nej, något medlemskort i Punchpralinerna blev det inte för denne spolformade wannabee. Aprop det kom jag på en förening till! Som jag vill var medlem i.
Den Svenska Korvakademin är fint sällskap med uppenbart syfte som jag arbetat länge som jag länge försökt kvala in i – därav lagret av Bullens Korv här på udden.
Men den som väntar på nåt gott, osv. År 2012 kom jag dock ett viktigt steg närmare den högsta kretsen. Jag upptogs då i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner”.

Men nu gäller det alltså Stugföreningens årsmöte. Måste förbereda mig. Eller som de stora föreningsledarna runt om världen tänker, men inte säger, nu för tiden:
– Klart jag måste springa efter folket, jag är ju för fan deras ledare.

Hon: och medan han är på styrelsemöte förbereder jag kvällens drinktilltugg, de nyttiga alltså, blir givetvis chips och nötter också. Och förstås ett par onyttiga dippsåser, fast de flesta ingredienserna kommer i alla fall från trädgården. Förutom fetan och gräddfilen då.

fredag: ALLT ÄR INTE Virus som kommer från kina

Hon & han: Ingen tvekan! Den som väntar på något extra gott behöver inte vänta längre. Idag har frukostpatrullen testat morgonens lilla skörd av Mei Wei.
Den ursprungligen kinesiska tomaten liknar Gardeners Delight i växtsätt, men är betydligt tidigare. Och hennes första exemplar är söta, röda, klotrunda, kanske lite kryddiga och fasta i köttet.
– Bäst i test hittills!

Han: Har jag sagt att hon aldrig upphör att överraska mig? Vi läser samma dagstidningar, sida vid sida på altanen mot sjön. Igår morse läste hon högt för mig om hur Bawar Ismael kastats ut från Facebook utan att få någon förklaring.
Vi pratade om det, men sedan måste vi ha läst olika sidor. Därför var det först här på bloggen som jag såg att hon fastnat för gårdagens stora nyhet:
– Visste du att det flyger en komet, typ rakt över oss från nu och en månad framöver? Vi bor ju mittemot södra Öland, måste man ju hålla koll på.
Det visste jag inte.

Neowise sägs lysa så starkt att vi ska kunna se den med blotta ögat.
– Det kan dröja 20 år innan vi får något liknande, det är en generationshändelse, säger Johan Warell, ordförande Svensk amatörastronomisk förening.
– Den här kometen har en omloppstid på 6 800 år. Senast vi kunde se en komet som var så här ljus från våra breddgrader var det Hale-Bopp 1997, så det är den finaste kometen sedan dess, säger Johan Warell.

Det visste jag inte heller. En riktig nyhet, alltså.
En generationshändelse.
– Som jag missade för att jag lusläste alla nyhetssidor och ännu några coronaartiklar som jag redan läst.

Varför denna insikt överrumplar mig? Därför att hennes anteckning rör vid en öm punkt i min karriär som redaktör. Ungefär så här: Efter 50 år i mediefabriken slutade jag en dag att tycka i tidningar och i morgonsoffor.
Varför?
Ett personligt svar: För att jag började fundera på andra frågor än dem den rådande mediedramaturgin förväntade sig att jag skulle ha svar på.
Typ?
– Typ, vem har nånsin hört talas om att Allah ingrep i människors tillvaro innan Muhammed dök upp?

Frågan ställer sig författaren Lars Gustafsson i Tennisspelarna år 1978. I Den extra milen (1995) väcker Stig Claesson en annan intressant fråga:
– Det sägs att Jesus kunde få döva att höra och blinda att se, men jag undrar om han kunde hoppa nio meter i längd.
Författarkollegan Torgny Lindgren berättar att hans farbror Hjalmar förmodligen ville bli mördare, men inte kunde bestämma sig för vem han skulle mörda. Frågan fick aldrig något svar och farbrodern fick bli ”förtalare” istället – han pratade skit om folk.
Det är i alla fall vad Lindgren minns att han minns i sina Minnen (Norstedts, 2010).

Och han minns att farbror Hjalmar var traktens värsta besserwisser. Gubben hävdade till exempel att Mozart komponerade den musik han gjorde för att han inte kunde spela dragspel.
– Hade Mozart känt till dragspelet hade han skrivit Livet i Finnskogarna, deklarerade farbror Hjalmar.
Hade han verkligen det?
Ingen vet, Buschmann uppfann trots allt dragspelet först 30 år efter Mozarts död, men det visste å andra sidan varken Mozart eller farbror Hjalmar.

Slutsats? Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret.
Det var sånt jag en dag började fundera på. Och det var inte bra när man som medlem i den pratade klassen förväntas formulera 8-sekunders one-liners redan när man tar plats i en av tv-kanalernas morgonsoffor.
Och jag insåg att det fanns många viktiga frågor att ställa och jag blev uppmärksam på att det sällan ställs sådana frågor på de stora redaktionerna.
Det finns en anledning till det.

I Upplaga Noll (2016) låter Umberto Eco ett gäng journalister samlas för att göra en dummy till en ny dagstidning. Tidningen ska skaka om läsekretsen, men ägaren avser nu inte att ge ut tidningen – bara använda dummyn för att skrämma investerare att statsa pengar i den cyniske tidningsägarens andra projekt. Detta i tron att här kommer en tidning som ställer nya frågor och därför mycket väl kan komma att ställa obekväma frågor även om investerarnas skumma affärer och skenheliga livsstil.
Eco beskriver ett redaktionsmöte, där journalisterna diskuterar artikeluppslag till morgondagens tidning. Frågor och hypoteser går ungefär så här:
– Varför möts aldrig parallella linjer? Därför att om de möttes skulle de som gymnastiserar på barr bryta benen.
– Varför uppfanns whisky i Skottland? Hade den uppfunnits i Japan hade den varit saké och ingen skulle komma på att blanda den med soda.
– Varför Christofer Columbus seglade västerut?
Svar: Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.
– Och Amerika hade förblivit bortglömt, stackars Trump!

Vart jag vill komma? Bara hit: Eco är författare och han beskriver ett redaktionsmöte som en författare tänker sig ett redaktionsmöte, där journalister förutsättningslöst diskuterar morgondagens tidning.
Men Umberto Eco är naturligtvis ute och cyklar. I verkligheten ställs inga förutsättningslösa frågor på redaktionsmöten eller i morgonsoffor och jag har en tes:
– Författare vidgar våra vyer genom att visa på nya sammanhang. Journalister däremot har blivit vår tids prästerskap. De/vi envisas med att formulera svar på frågor som redan besvarats. Alla predikotexter anpassas till den stora berättelsen som alla redan berättar (nu coronan, igår invandringen, dessförinnan Trump).
Nyheter är inga nyheter, utan historier som mediedramaturgin lärt oss känna igen som nyheter. Redan på morgonen har de stora nyhetsredaktioner bestämt vilken padda som ska korsfästas idag – och i den dialektiken reduceras även ”generationshändelser” till notisspalterna.

En dag tyckte jag mest illa om den del i den pratande klassen som jag själv tillhörde, åsiktsmaskinerna. Vi var världsmästare på att se att världen håller på att falla i bitar. Vi kunde alla svaren och vi förstod alla att vi inte tänkte göra någonting åt det.
Slut-tyckt i tryckt form alltså (gnället här på bloggen räknas inte, det är morgongymnastik). I kväll ska jag hålla ögonen på kometen Neowise.
Redan i går kväll smög vi ut i pyjamas för att studera himlen. Tyvärr var rymden full av björnar, fiskare och en jungfru som drog till sig all uppmärksamhet i min Sky View app.
Men himlen är vacker när man slipper storstadsljuset.

Hon: var det någon som orkade läsa ända hit och fattade poängen… eller rättare sagt, fattade man poängen om man orkade läsa ända hit 😉

Men apropå kometen så fick jag bild skickad av kompisen Marie Gladh, hennes kompis hade i sin tur lyckats fånga Neowise på bild från Visby. Så nu vet vi hur den ser ut i kväll när vi ska ut på kometspaning igen 🙂

torsdag: You sucks Zuckerberg! FACEBOOK really sucks

Han: Jag har berättat att jag blivit av med mitt Facebook och mitt Instagram. Eftersom det är förnedrande att tjata i egen sak överlåter jag här ordet till Bawar Ismail, ledarskribent på Göteborgs-Posten.
Han beskriver min historia bättre än jag. Och sin – och tusentals andra som dömts i Facebooks Kafkainspirerade domstol. Inte för att vi befunnits skyldiga till något utan för att vi blivit anklagade av en hemlig åklagare och en osynlig jury.

Så här beskriver Bawar vad som hände honom: ”När jag surfade in på Facebook en dag i mars möttes jag av meddelandet att mitt konto stängts ned för att jag brutit mot de så kallade ”community”-reglerna.
Vad innebär det, kanske någon undrar? Faktum är att det kan innebära nästan vad som helst, från att ha gjort något brottsligt till att man skapat flera konton utöver sitt personliga. Men jag har använt Facebook som alla andra. Gillat bilder på kompisar som förlovat sig, skrivit lite om politik, skickat ut inbjudningar till födelsedagskalas.”

För att överklaga beslutet måste man skicka in en bild på passet, vilket både Bawar och även undertecknad också gjorde. Fyra månader senare är båda fortfarande utvisad från den digitala nationen Facebook och företaget har ännu inte erbjudit något konkret svar på varför kontona stängdes ned.
GP:s ledarskribent konstaterar:”Covid-19 har lett till att det tar längre tid att gå igenom ID, skyller Facebook det hela på. Denna techgigant har alltså på fyra månader inte lyckats skaka fram en mänsklig anställd som kan kontrollera en bild, jo tjena.Men kontakta dem bara, då borde det lösa sig? Där har vi dock det stora problemet: Det är nästintill omöjligt att kontakta Facebook. Telefonnummer till ett call center? Glöm det. E-postadress? Finns inte. Kontakta via hemsidan? Lycka till med det utan eget konto. Höra av sig på andra plattformar? Ingen respons.

Visst verkar det fullständigt bisarrt, men det är sant. Inte konstigt att antalet klagomål som rör avstängda Facebook-konton ökat stadigt hos USA:s federala handelskommission, enligt New York Times.

Facebooks ”rättssystem” är inte öppet och transparent, påpekar Bawar Ismail, Med tanke på att företaget kommit att bli en central infrastruktur för vårt sätt att koppla sig samman med andra människor över internet är det anmärkningsvärt att det är svårt att söka upprättelse eller svar på sin plötsliga avstängning från plattformen. Att hamna utanför detta ekosystem går närmast att likna vid att Postnord eller en mobiloperatör vägrade dig tillgång till deras tjänster och dessutom undvek att svara på dina frågor när du förvirrat undrar varför.

Att en internetjätte som Facebook kan ta ifrån människor detta utan större möjligheter för den enskilde att söka återfå sitt konto i en transparent och rättvis process blottar storföretagets enorma makt i denna digitaliserade värld. Det minsta man kan begära är att det ska kunna gå att kontakta Facebook givet deras position, utan att gå via New York Times.

Så här är jag. Utvisad från Facebook, tvingad till att mima till Jason Derulo på Tiktok för att kunna hålla kontakten med min mormor i Långbortistan, avslutar Bawar Ismail sin ledare i dagens tidning. För egen del sörjar jag mest att jag blivit av med 4000 vänner, en massa familjebilder från de senaste två decennierna och mitt arkiv över rosor vi köpt och planterat här på udden.
Just idag saknar jag dessutom mina bilder på min storasyster Birgitta som fyller 80 år idag. Grattis syrran! Jag ringer.

You sucks, Zuckerberg! Your company really sucks.

Hon: ja idag fanns det mycket läsnyttigt i morgontidningarna, men förutom ledarsidan i GP och Bawar Ismael identiska upplevelse med Peppes så fastnade jag för den ovan från Ölandssidan i Barometern. Om att vi har en komet typ rakt över oss från nu och en månad framöver, vi bor ju mittemot södra Öland, måste man ju hålla koll på. Undrar var på himlen man ska kolla och hur ser den ut…

Om man googlar på tomaten Mai Wei får man reda på att det är den tomat man ska välja om man bara få ta med en till en öde ö. Vem kunde motstå testa att odla den då, och nu börjar den äntligen mogna och ska snart upp på vår avsmakningslista över godaste tomaten i år. Just nu regerar Black Sweet Cherry.

onsdag: forskarna visar att medias gråterskor är ute och cyklar – tyvärr

_­Han: I längden kunde naturligtvis inte forskarna låta bli att fundera över om politiker och journalister verkligen har rätt.
I ett halvår har medierna tjatat om hur himla synd det är om oss äldre som tvingats sitta i karantän – även ett antal talföra företrädare för den utpekade riskgruppen har beklagat sig över hur synd det om oss.

Jag har aldrig förstått det där. Under antiken fanns det anställda gråterskor som på beställning grät på begravningar. Den rollen har journalistkåren idag och jag har länge retat mig på alla artiklar och inslag om stackars gamlingar som suttit isolerade.
Jag har tillbringat våren i karantän här på udden. Men det har varit i högsta grad frivilligt – coronan har snarare fungerat som en sköld för att hålla oönskade besök på avstånd.
– Sån är jag.
På grund av restriktionerna har jag till och med sluppit följa med henne och storhandla på Ica i Jämjö.

Mått dåligt har jag verkligen inte gjort. Och nu har forskarna visat att jag inte är ensam. Gubben på udden är snarare ett typiskt exemplar av arten Homo riskius! De yngre äldres välbefinnande har påverkats förvånansvärt lite av coronakrisen. En studie vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet visar att 65-71-åringar rapporterade stabilt eller till och med ökat välbefinnande under 2020 jämfört med tidigare år!
Den egenskattade hälsan, en av dimensionerna av välbefinnande, förbättrades 2020 efter några år av sjunkande värden.

Somliga oroade sig över världsekonomin, men majoriteten oroar sig inte över sin egen ekonomi.
Nio av tio menar att covid-19 innebar en stor risk för människors hälsa, säkerhet och välmående. De som är över 70 undvek sociala kontakter i högre utsträckning än de mellan 65 och 69. Däremot fanns inga skillnader mellan dem över och under 70 vad gäller oro för den egna eller närståendes hälsa.
– Det är viktigt att poängtera att de som är över 70 inte sitter hemma och är rädda. De oroar sig faktiskt mindre och de gör faktiskt mer för att inte bli smittade. Det är ju en perfekt kombination, säger Pär Bjälkebring som gjort studien.

”Så här långt har covid-19 haft få negativa effekter för välbefinnandet bland äldre vuxna i Sverige”, sammanfattar forskarna. Däremot tyder mycket på att coronakrisen kan komma att betyda en omvärdering av äldre bland de yngre som kommer att få stora konsekvenser.
När alla över 70 betraktas som hjälplösa, sköra och oförmögna att bidra till samhället förlorar samhället en stor potential. Förra året skrev tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt i utredningen (Att arbeta till 75 – en bra början): ”Vi kommer få tusentals och åter tusentals friska och pigga äldre som kommer att omforma våra samhällen och höras och synas överallt”, förutspådde han.

Nu har denna del av befolkningen omdefinierats och reducerats till en riskgrupp. Somliga av oss har dragit nytta av denna ungdomliga dumhet i månader nu. Förhoppningsvis läser inte mina gamla kollegor forskningsrapporter, utan fortsätter att agera som mina ställföreträdande gråterskor. Jag fortsätter gärna att vara avundsjuk på mig själv.

Hon: mmm, så fort det kommer ett vaccin kommer du få handla ett år framåt. Och planera för att vi har middagar ett par veckor framåt…

Och eftersom du faktiskt inte är riktigt frisk än, och nu ligger och vilar, så bakar jag ”nyttig” kaka på våra röda vinbär som jag hoppas går ner. Och så vitt bröd som är snällt för magen.

tisdag: Så hamnade jag i BERGMANS världsberömda kakishorts

Han: Idag är det shortsväder, säger hon och granskar mina varma benkläder. För egen del ser hon ut som hämtad ur franska Vogues sommarnummer. Vid sidan av altanen anar man den stora fläkten som lyfter hennes lätta sommarklänning och där bakom den griniga redaktören som undrar vad i helsicke den påpälsade idioten gör i bilden.
– Que diable fait cet idiot? Merde!

Tjugo grader som känns som 20 grader med måttlig sydlig vind. Sol med lite moln:
– Men himlen är som vackrast med lagom mycket moln, som meteorologen Nils Holmqvist påpekar i sin bok med samma namn.
Shortsväder, alltså.
Och ett minne dyker upp.
Böcker är minnespalats och orsaken till att jag påminner mig denna bisarra historia är att jag i för en tid sedan tittade in i det lilla antikvariatet i Bergkvara. Det brukar jag göra när jag besökt min lokala kyrka, Lindbergs byggmarknad, och inser att även själen behöver stimulans.

Det luktar gammalt och allt är gammalt och nu faller min blick på en gammal bok som jag inte sett på många år.
– Det är min mans favoritbok, säger antikvariatets föreståndare. Hon är en vänlig dam med pagefrisyr som påminner om Joyce Barnaby (Jane Wymark) i Morden i Midsomer, om någon blir klokare av den jämförelsen.
Hon upprepar att boken är makens favoritbok, men utan att närmare förklara varför dennes favoritbok iså fall är till salu för futtiga 25 kronor. Boken är hel och ren och luktar gammalt. Jag bläddrar försiktigt i den och när jag ser bilden på sidan 145, säger jag:
– Nu är boken min.

Jag betalar och pekar på bilden. Den föreställer Dagny och Sten Bergman tillsammans med sina adoptivföräldrar Pinim och Akintjes. Föräldrarna, som tillhör en av Nya Guineas urbefolkningar, är nakna. Sten Bergman poserar i kakiskjorta och kakishorts.
Jag säger till Joyce Barnaby:
– Nu ska jag berätta varför jag har köpt din mans favoritbok.

Sten Bergman (1895–1975) var sin tids David Attenborough. Förmågan att utnyttja radio- och tv-medierna gjorde Bergman till en av världens mest kända forskningsresande på nittonhundrafemtio- och sextiotalen.
– Eller ”upptäcktsresande” som vi sa på den tiden.
Bergmans var på den tiden mer känd i världen än sina namne Ingrid Bergman och Ingmar Bergman och hans mest kända bok heter Min far är kannibal.
Det är den boken i engelsk utgåva jag hittar i antikvariatet i Bergkvara. My Father is a Canibal publicerades år 1959 av förlaget Robert Hale Limited. Förlaget har tidigare gett ut Bergmans Through Primitive New Guinea.
En bok som baseras på Bergmans första expedition till Nya Guinea. En spektakulär och medial historia som i tiden sammanföll med att Per-Erik Arvid Engberg föddes naken på Sundsvalls lasarett.
– Inte så konstigt att just jag fick ärva Bergmans kakishorts.

Historien är förvisso krokigare än så, men helt i linje med den tidsanda som rådde när den utspelas. Jag har lovat närstående att inte berätta den, men historien är för bra. Alltför många löften har dessutom redan svikits, vilket även det är en poäng i sammanget.
Alltså, i korthet: Sten Bergman äger ett par kakishorts. Han har även en dotter (Astrid), som gifter sig med den nästan lika berömde Sven Gillsäter, fotograf och upptäcktsresande.

Astrid och Sven får en dotter som heter Pia, skiljer sig och när vi går in i 1970-talet har Pia ärvt sin morfars kakishorts. Pia träffar Anders, en av mina kompisar från Strömsund, och en omständighet som leder till att jag hälsar på hos Pia & Anders i Rönninge.
Jag är ännu inte medveten om Bergmans kakishorts, men besöket pekar fram mot nästa avsnitt: Pia och Anders flyttar isär, Anders träffar Lena och förutom alla Anders böcker visar det sig att Bergmans kakishorts följt med i flytten till Södertälje.

Eventuella läsare anar fortsättningen. Det är 1970-tal, kärleken är evig men föremålen växlar snabbare än tidigare. Lena & Anders separerar och som i alla bra såpor är slumpen ingen vanlig tillfällighet. Lena behåller Bergmans kakishorts, vilka hon bär när jag får syn på henne på ett politiskt sommarläger år 1981. Jag blir förälskad även i kakishortsen och historien går igen: I juli 1988 har jag och Lena flyttat isär och jag och Karin flyttat ihop.
Det är sommar och shortsväder och vi får besök av journalisten Karl Beijbom. Kalle kommer i sällskap av en kvinna jag inte känner, men ändå känner.
– Jag heter Pia Gillsäter.

Jaha, är det du. Och där står jag i hennes morfars shorts.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att berätta varför. Pia skrattar, utan att göra anspråk på sina nu tämligen slitna djungelbyxor.
Kalle säger:
– Det var det jag visste. Ni i 70-talsvänstern hade roligare än vad vi hade i Folkpartiets ungdomsförbund.

Livets stora cirkel slutar inte här, som Lejonkungen skulle ha sagt. Men det gör historien om Sten Bergmans kakishorts. Numera undviker jag att hamna i andras byxor.

Hon: tack, men ser knappast ut som något ur franska Vogue, inte ens om de haft en seniorbilaga… och efter att själv satt saxen i det hopplösa håret ytterligare en gång platsar jag nog bäst i en påklädd variant av En rolig halvtimme…