måndag: Idag känner han sig som halvan

Han: PepTalk is back in business! Idag på morgonen har jag jobbat. Det händer saker även utanför udden (obs! skämt). Idag rapporterar Kinnevik, inom vars sfär jag tjänat i snart två decennier.
Inte min förtjänst, men det går bra. Coronan driver på digitaliseringen och Kinnevik surfar online. Aktien lyfte 3,5 procent efter en kvartalsrapport som visar på ett kraftigt lyft för substansvärdet och besked om en stämma om en utdelning på 1,9 miljarder kronor.

En som kan ta åt sig en del av äran är Tele2:s vd och koncernchef Anders Nilsson, som annars överraskade världen med att meddela sin avgång i veckan som gick.
Om jag en tid hade förmånen att tillhöra plutonbefälen i en Our Groups divisioner och nu är en vaktpost i periferin är Anders en verklig veteran i stridens mitt – förmodligen den siste av sitt slag (tillsammans med MTG:s vd Jørgen Madsen Lindemann) i Jan Stenbecks fruktade och oslagbara mongolhär.
Om det någon gång kommer att forskas om den typiske frontsoldaten i Stenbecks imperiebygge så är det Anders.
Lojal.
Ogennyttig.
Optimistisk!
– Alltid beredd att se morgondagens möjligheter i dagens katastrof.

Kort sagt: En perfekt kloning av de egenskaper som Jan Stenbeck formulerade i sin 6, 8, 12 principer (antalet varierar med skålarna).
Det här är inte första gången vi säger, See you! Take care! Förra gången målade jag husbondens kanske viktigaste budord som Anders sedan dess verkligen gjort till sitt:

Varför Anders hoppar av när det går som bäst? Han säger att han insett att man bara lever en gång. Min egen teori är att Anders insett att i affärsvärlden tar kriget aldrig slut. Enda sättet att överleva är att inse att man är en legoknekt och därför har rätt att bestämma att nu har jag gjort mitt.

Anders får lysande recensioner – CEO resignation a shock, skrev analytikerna på SEB som jagat honom kvartal efter kvartal. Kollegorna på Carnegie gråter också: ”Anders Nilsson is stepping down and leaving the company after six years as a much appreciated leader of first ComHem and then the combined Tele2/ComHem. We view the change in management as negative. Mr Nilsson was much appreciated, both internally and externally, particularly among international investors.”Much-appreciated CEO steps down”, skriver Handelsbankens vanligtvis torre analytiker Fredrik Olsson. Berenberg (”one of the strongest leaders in the sector in his roles at Com Hem and Tele2 so the news may be taken negatively today”) och pojkarna på Citi Bank tar avgången som en personlig förlust: “One of the best CEOs in the sector is about to sail off into the horizon – shame to see him go. Hopefully they send him off with a 2Q beat.”

Även om Anders Nilsson tills vidare står på PepTalks korta prenumerationslista saknar jag honom redan. Vi mejlade nyss. Mitt budskap: Anders, man går in I Our Group, man går aldrig ur.
– Vilket inte hindrar att man har all rätt i världen att hoppa av, segla jorden runt med familjen – eller inte ha någon plan alls utom att aldrig återgå i tjänst.   

Och när checkar vaktposten på udden ut?
Svar: För egen del har jag länge känt mig som Halvan i den gamla svartvita filmen från första världskriget, där Helan glömmer kvar sin kompis när freden kommer.
Halvan fortsätter att gräva sitt skyttevärn långt efter att kriget är slut. I hans fall noterar omgivningen att aktivitet pågår bara genom att högen med tomma konservburkar växer.
– I mitt fall undviker jag onödigt slammer med mina tomma Bullens korv.

Hon: och jag tog en dag ledigt från datorn, spisen och plantorna. Längtat efter en långpromenad och tänkte att nu ska jag också gå Östersjöleden söderut ända till kompisarna i Södra Kärr. Och så får Peppe hämta mig där sen. Men jag lämnade förstås leden för att följa kustlinjen istället för att följa den inåt skogen. Det blev en omväg och jag gav upp vid Grisbäck. Men såg i alla fall målet tvärs över viken.

Men att det var så fina sandstränder så nära oss hade jag ingen aning om. Blev sjuuukt avis!!! Och så kan man ju undra varför alla kommunens badplatser och stugområden ligger norr och söder om dessa…

söndag: ”If she dies, she dies”

Han: Den världsberömde flamencogitarristen Andrés Segovia fick vid 77 års ålder en son med sin nya unga fru i tredje äktenskapet, Emilia Corral Sancho.
Tillfrågad om han inte ibland tänkte på döden och oroade sig för den stora åldersskillnaden, svarade Segovia som han tänkte:
– Well, if she dies, she dies.

För min del får coronajournalistiken gärna självdö i denna svala semesterbris. Detta efter att ha läst en artikel i The Economist som säger mig tillräckligt.
Människor dör.
Människor dör av coronan.
– Men de flesta människor dör av andra orsaker än Covid-19.
Faktum är att de flesta dör av andra orsaker än detta virus.
– If she dies, she dies.

Han, fortfarande från sängen: Igår diktade jag om Marie Antoinettes oväntade mildhet. De franska revolutionärerna gjorde sig av med ett klokt huvud de behövt som motvikt till tokvänsterns terrorism och populism.
Marie intresserar mig. Trodde till och med att jag skrivit om henne. Gjorde som man gör nu för tiden, googlade på våra namn.
Fann detta:

Marie och Peppe, jomenvisst.
– Men det där är ju inte du! Det är Peppe Eng, dansant sportreporter på TV4.
– Säger du det.
Nu är det inte första gången människor blandar ihop oss. När jag flyttade till udden nickade grannarna igenkännande.
– Let’s Dance…
Det populära programmet boostade Peppes kändiskap. Gubbarna trodde de äntligen fått en kommentator till gubblaget som brukar samlas på fotbollsplanen.
Men det började i andra änden.
– Gratttis! Kul!
– Förlåt?
– Försök inte, du ska ju vara med på Fångarna på Fortet, det står i tidningarna! Tyngre än Stora Journalistpriset!
Efter 20 säsonger är Fångarna på Fortet knappast top of mind med 1998 ledde Gunde och Agneta den tidens mest folkliga program.
Nästan så jag hann ringa hem till mamma och pappa och berätta den stora nyheten. När jag insåg sanningen – en kulturellt obildad Expressenredigerare hade låtit en bild på Peppe Engberg visa hur glad Peppe Eng var över att upptas på denna kulturens parnass.

Vi tillhörde samma växande mediecirkus och förväxlingarna fortsatte under 2000-talet. Hittar ett klipp från 2008: ”Ikväll är det premiär för nya programmet ”Idéer för Sverige” i TV8. Men frågan är vem som leder programmet. I dagens Metro är det TV4-profilen Peppe Eng som presenteras som programledare. Men kvällens programledare är egentligen Peppe Engberg.
”Idéer för Sverige” var ett ganska träigt samhällsprogram. Definitivt inget program Peppe Eng brukade leda, vilket fått Lotta Bromé på P4 att reagera (vart tog hon vägen förresten?).
– Vi blev just intervjuade av Lotta Bromé och jag sa till Peppe att han gärna fick göra programmet. Det skulle vara bra för hans image, säger Peppe Engberg.
Vad tror du att förväxlingen gör för kvällens tittarsiffror?
– Det var precis vad vi behövde inför premiären. Jag tackar vår pr-byrå för det här tilltaget.
Om du skulle leda ett TV4-program, vilket skulle det bli?
– Det får nog vara något efter klockan 24 i så fall.

”Fort men fel” är den journalistikens signum. Men mitt roligaste minne av den utbytbare Peppe skrattade även min mamma åt. Under vår sista resa i hennes barndomstrakter i Kovland utanför Sundsvall stannar vi framför en liten stuga.
– Här bor min gamla klasskamrat, hojtar mamma Henny och slänger upp dörren innan jag hunnit parkera. Snart står en annan liten tant på förstukvisten.
Tant Anna slår ihop sina händer och utbrister förtjust:
– Peppe! Dig har jag inte sett sedan du var en tvärhand hög. Jo, vi ser dig ju på TV4-sporten förstås och då säger jag alltid till gubben, ”Ser du vad lik Henny han är!”
Jojo.

– Är din mamma och jag verkligen så lika, undrar Peppe när vi några veckor senare träffas på Idrottsgalan.
– Det måste vara skägget, säger jag som på den tiden rakade mig varje dag.

PS: Det är inte bara namnlikheten. Jag misstänker att det finns något vagt spolformat över min person. Något obestämt, som gör att människor tycker sig känna igen mig.
– Men ändå inte.
Jag har även blivit förväxlad med den gamle porrdirektör Berth Milton. En gång har jag till och med förväxlats med Jan Stenbeck, entreprenören som förändrade telekom- och tv-marknaden i Sverige. Något jag noterade med stolthet, men personer i min nära omgivning påpekade att likheten bara berodde på att jag hade blivit fet och skäggig.

Hon: efter litet bakslag tidigare idag piggnade han till igen när Björn och Hanna dök upp vid sexsnåret. Fixade dessutom till lite köttbullar med gräddsås som han önskat. Givetvis gjorda med kött från Attanäs gård.

Lördag: en gråtmild mans tankar efter en veckas nära-döden-upplevelse

Han: ”Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit”.
Sa änkan Capet och det var det sista hon sa.
Det sista hennes man sa hade varit:
– Något nytt om monsieur La Pérouse?

Vaknar i tom säng. De senaste dagarna har hon vaknat redan vid fem. Nu är klockan halv sju och utan att väcka mig har hon smugit upp, gett katterna mat och är nu mitt i morgonronden genom växthus och vindpinade drivbänkar.
Och jag?
Efter ännu ett dygn innesluten i hennes milda omsorg ligger jag kvar i sängen och tänker på änkan Capet och hennes man och att deras sista repliker återspeglar skillnader i manligt och kvinnligt tänkande.
– Eller snarare: Varandet och därmed tänkandet, som Marx skulle ha påpekat.
Högstämt? Kalla det en gråtmild mans morgontankar kring hennes mildhet under en veckas nära-döden-upplevelse.

Först ett exempel på manligt tänkande: La Pérouse var Frankrikes svar på engelsmännens store hjälte James Cook. Den franske kommendörkaptenen, född 1741 som Jean-François de Galaup och adlad La Pérouse efter en framgångsrik expedition i Indiska oceanen 1772–76, lämnade hamnen i Brest den 1 augusti år 1785 med de båda fregatterna Astrolabe och Boussole.
Hans kungliga uppdrag var att hitta Nordvästpassagen. Man vet att han rundade Sydamerika, besökte Påskön och Hawaii, följde den amerikanska kusten.
I japanska farvatten upptäckte han ett fyra mil brett sund mellan ön Hokkaido och den ryska ön Sachalmin, som än idag heter La Pérouse-sundet, skriver Kristoffer Leandoer i en Understreckare i Svenska dagbladet (2 februari 2020).

Man vet att flera expeditionens besättningsmän dödas av invånare på Samoa och att expeditionen i januari 1788 ankrar upp i Botany Bay på Australiens östkust. Efter en månad lämnar de båda fregatterna hamn, och det är sista gången de ses. 
– La Pérouses expedition är som uppslukad av havet.
Flera sökexpeditioner utrustades, men inte förrän trettioåtta år efter försvinnandet hittar en irländsk sjökapten spår som tyder på att Astrolabe och Boussole förlist norr om Nya Hebriderna. År 1828 finner en annan kapten, Jagmont d’Urville, bevis för att åtminstone den ena av La Pérouses fregatter, Astrolabe, kapsejsat på reven utanför Vanikoro, en av Salomonöarna öster om Papua Nya Guinea.

Det manliga tänkandet: När den franske kungen Ludvig XVI, den 21 januari år 1793 var på väg till giljotinen frågade han revolutionärerna som skulle hugga huvudet av honom:
– Något nytt om monsieur La Pérouse?
Det var Ludvig som åtta år tidigare hade skickat iväg La Pérouse och möjligen var frågan det sista kungen yttrade i sitt liv. Med säkerhet vet vi däremot att det sista hans fru Marie Antoinette säger är just detta:
– Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.
Efter att maken halshuggits kallas revolutionärerna drottningen för ”änkan Capet”. Även hon förklaras skyldig till högförräderi och avrättningen ska komma att verkställas klockan 12:15 den 16 oktober år 1793.     

Marie Antoinette är då 37 år gammal. Som 15-åring giftes hon bort med den blivande kung Ludvig XVI av Frankrike, vars fyra barn hon sedan fött. Hela sitt liv har Marie tillhört Europas aristokratiska elit, dotter till den mäktiga kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Hon har tillhört en härskarklass som lärt sig att deras privilegier varit givna av Gud, men nu har hela den världen rasat samman.
Hon anses vara högfärdig, arrogant, en mallgroda. Men hon är väl uppfostrad till det och tänker på hur hon för sig. Det är därför hon ursäktar sig med orden:
– Jag gjorde det inte med flit.

Till skillnad från sin kung, som får åka fin vagn till sin avrättning får drottningen nöja sig med en öppen kärra dragen av två hästar. I en gränd får hon be kusken stanna för att tarmperistaltiken kräver sin rätt (fattar hur det måste ha känts och jag åkte trots allt i en välfjädrad ambulans). Framme på Place de la Révolution ser hon giljotinen med det vassa snedställda knivbladet. På nytt visar hon ”starka känslor”, men samlar sig snart igen. Försiktigt stiger hon ut ur vagnen och tar sina sista steg upp på schavotten där bödeln, Monsieur Henri Sanson, väntar.
Det är nu hon råkar trampa sin bödel på foten och hon säger alltså:
– Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.

Typiskt kvinnligt tänkande? Jag vet inte varför, men jag tror att ingen man skulle bry sig om han råkade trampa sin baneman på tårna tre steg från döden.
– Var kom mildheten från hos denna reserverade kvinna?
Med tanke på omständigheterna borde ordvändningen under alla förhållanden ha stannat kvar i eftervärldens minne
istället för den hånfulla kommentaren att om de fattiga inte har råd med bröd, kan de väl äta bakelser – eller rättare sagt: ”Låt dem äta brioche!” som Marie Antoinette felaktigt tillskrivits (Om någon drottning uttryckte sig så lär det ha varit drottning Marie-Thérèse, gift med kung Ludvig XIV, mer än hundra år tidigare.
Vart jag vill komma?
– Fattar hon att denna morgonens skakiga notering är en komplimang från det försvagade könet.

Han, igen (hon har fullt upp): Med eftertankens kyliga blekhet ska vi inte överdriva det där med mildheten. Den hårda kärnan finns där. Bildbevis: 14 grader. Till och med Emil kastade in handduken.

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: vad ska man göra när man under en veckas tid lovat Emil ”imorgon ska vi bada…”. Och idag skulle de ju åka… Å andra sidan har jag inget emot kallt vatten så länge jag hyfsat varm om kroppen. Och dessutom håller frånlandsvinden algerna härifrån, det gör förvisso vinden och det relativt kalla vädret också.

Och vilken bra dag det blev trots lite skurar. En nästan frisk man, hurra. Oron la sig när han erbjöd sig hämta tidningen och laga frukost. Då la jag mig och somnade om. Så skönt efter flera vaknätter av oro. Och när jag sedan vid drinkdags frågade om han ville ha blåbärssoppa, för det är väl inte riktigt Aperol-väder? Jooo, det vore gott…

Fredag: tidig morgon och ett slags uppvaknande

Han: Hur jag mår? Det värsta med att vara riktigt utslagen är man inte längre orkar bry sig om att flugor tampar omkring på min kropp utan att fråga om lov.
– STOPP – min kropp! verkar inte finns på brachyceranska ellerom det är muscidaenska de snackar.
Nu, på dag 6 har jag redan slagit 3 jävla bonnflugor – och då blåser det ändå från SO när det inte brukar finnas några flugor alls här på udden.

För övrigt anser jag att regeringens första insats mot coronan borde ha varit att fördubbla sjukvårdspersonalens löner och att heltidsanställa all timanställd personal så att de kunde ha stannat hemma när de blev sjuka!
Detta istället för att skvätta ut miljarder på krogar och kulturarbetare och andra sektorer som är långt ifrån lika avgörande i samhällsmaskineriet.

Sign. ”Glad att jag betalar skatt” efter att ha tagits om hand av ambulansförare och sjuksköterskor med groteska gasmasker avsedda för helt andra krissituationer än en sjukvård helt medvetet försatt i kris av politikerna.

Torsdag: blåbärssoppa är grejen…

Hon: eftersom Hans mage fortfarande är/var paj och springandet började kl 04 imorse googlade jag mig fram till att blåbärssoppa kokad på honung, inte socker, skulle vara den bästa medicinen. Som tur var hade Kasper och Emil plockat 3dl till oss igår. Just med tanke på morfar, tack pojkar!!

Klockan 6.00 gav jag upp det här med att somna om och gick upp och kokade blåbärssoppan. Peppe sov då tungt. Men till frukost lite senare blev det soppa och halv källarfranska med ost. Och det visade sig vara grejen, magen lugnade ner sig och Peppe blir piggare och piggar.

Ska bara dra upp resten ute i landet, och de är nog lite större än de här tror jag. Dessa var ganska smala i stammen men hade kroknat så jag vågade inte låta dem vara i jorden längre. Men det här med flätan måste jag nog öva lite mer på…

Onsdag: han är hemma!!!

Hon: och nu pratar han med sin syster, helt klart på bättringsvägen även om han fortfarande är kass i magen. Men han har fått många påsar dropp och är fulltankad. Tack och lov var det inte Corona utan någon annan infektion. Vad vet de inte men förmodligen någon slags ”sommarsjuka”. Nu hoppas man bara han börjar fråga om det inte snart är dags för kvällsdrinken, för när han inte gör det blir man ju orolig…

Han: Tyvärr är det bara att konstatera att jag är det svaga könet på udden. Generna har jag tyvärr ärvt av min farfars farfar PE ARvid Engberg (se ovan) som tillbringade många veckor på kurort i alperna där han bl a lär ha träffat den tyske författaren Thomas Mann på 1910-talet som även sägs ha baserat sin ”Bergtagen” på den hypokondriske PE Arvid.

Bergtagen har jag varit men ingen lär skriva en roman om mina senaste skitdagar. Men tack för allt stöd. Tack min fru för att du tror att du klarar några dagars vård i hemmet också.

Hon: hrmm, vet inte om jag har sagt just det… ;). Men jag tycker om att ha dig hemma.

Måndag och tisdag: första gången…

Hon: jag tror det är första gången vi hoppar över en dag här på bloggen, men det har varit och fortfarande är lite oroligt på Udden . Han var tyvärr sjuk även igår morse, även om han försökte mörka det hela eftersom två kompisar var på väg från Stockholm. De skulle övernatta och äta middag här och sedan skulle vi alla fyra åka till Kosta. Köpa glas, äta middag och övernatta på hotellet. Det ville han inte missa… det blev dock inget Kosta. Men våra vänner kom i alla fall, så glad över att få träffas. Peppe orkade inte riktigt med så han låg och sov på soffan medan han hörde oss prata. Och ja, de har haft Corona och har antikroppar.

Nu är Peppe på väg in till Kalmar lasarett, hans värden såg helt okej ut men de ville ändå ta in honom för säkerhetsskull eftersom han varit så medtagen snart två dygn. Det känns skönt att de kollar upp honom ordentligt. Tack vården!!

Men positiva nyheter är att vi har fått tillökning härnere. Idag kom Elsa och Rut till sitt nya hem hos Ancy, Håkan och Eddie. Och jag fick säga hej och klappa. Kommer nog ringa på den dörren oftare än matte och husse önskar, ha ha.

söndag: Om det lilla livet när solen inte skiner

Han: Det är väder idag med. Vi äter frukost i sängen och hoppas att lilla familjen har det i det andra huset. Jag läser om jag skrev igår kväll om Katarina Ramqvists text om begränsningens möjligheter. Hon har inte läst min text ännu. Men själarnas gemenskap och plötsligt läser hon högt ur Hanna Hellquists krönika i dagens DN: ”Sedan kom corona. Och världen blev alldeles för stor igen och jag flyttade ut på landet och här har jag varit i fyra månader snart”, skriver Hellquist och fortsätter: ”Varje kväll när jag går och lägger mig så gör jag en lista. Detta ska göras i morgon:
Lämna in röda lampan till Grums husplåt så att de kan löda fast de pyttesmå metallhållarna som håller skärmen på plats.
Blanda ny äggoljetempera och måla skänken och måla klart bordet som ligger med benen i vädret i matsalen, slipa försiktigt på skivan först så att färgen fäster ordentligt.
Ring och fråga exakt datum för bänkskiveleveransen.
Kolla med Grums rör om det går att dra avlopp till det lilla utrymmet under trappen så att mamma och Göran får en egen toalett.
Hitta mamma och Göran en egen toalett. En billig.
Beställ beslag.
Beställ färg.
Olja trädäcket.
Beställ olja.
Bygg klart däcket!!!
Köp gräsfrön.
Köp jord.Ring killen som kör jord.

Vi skrattar igenkännande, ty vår udde är vår värld. Särskilt när vädret gör att vi inte ens ser Öland. Katarina Ramqvist har möjligen rätt om begränsningens möjligheter i coronatid. Men vi skrattar merigenkännande åt hur träffande Hellquist fångar den småaktighet som följer med den begränsade ytan: ”Och allt som sker på denna lilla yta blir så oerhört viktigt. Även det som sker precis bredvid. Som att grannen har huggit ner skogen runt om nu. Jag känner mig oskyddad. Om man inte äger mark så har man ingen makt, så är det på landet. Jag oroar mig för framtida eventuella bygglov, som när grannens ungar vill bygga sig nåt eget i närheten av sin barndomsgård, kommer de att få insyn till mig. Det går en ilning i mig när granntösen väntar barn för blir det en kille så ska han såklart åka cross och jag orkar inte med ljudet, inte ännu en cross här ute.”

Ungefär så här är livet somliga dagar. Men nu har kvinnan i mitt liv snott ihop två pajer på våra bär och bakat ett bröd och jag har gjort månadens redovisning i vår lilla bolag.
Nu ska vi promenera in till postlådan i viken och skicka det blå kuvertet till min ekonomibyrå i Stockholm.
På Facebook läser hon att det pågår en bakluckeloppis vid Kiosken. Vi frågan Kasper om han vill följa med på äventyr.

Hon: efter mysig middag i kvällssol (ja den tittade faktiskt fram) hos Johanna, Daniel, Kasper och Emil i Chateau Margareta skyndade vi hemåt för att se vår nya besatthet Hemma igen på SVTplay. Men Peppe hann bara sätta sig i soffan så somnade han. Känner sig dålig, och i dessa dagar blir man ju genast jätteorolig… hoppas hoppas att han är frisk i morgonbitti. Gick en liten trädgårdsrunda istället tillsammans med Ludde.

lördag: i väntan på

Han: Även jag medger att idag är vädret trist. Småregn, flugor i köket. En champagnedrink i väntan på bättre tider.
– Eller lugnet före stormen?
Inte alls, bara i väntan på barnbarnen Kasper och Emil som snart bör vara här tillsammans med sina föräldrar.
Skafferierna är välfyllda. Vi har varit på Rökeriet i Brömsebro och köpt fisk, räkor och ost. Jordgubbar och ägg hos Ola, bonden. Självbetjäning som det är på landet.

Och nu är de här!

Och innan kvällen är över har Emil visat att den som bara väntar får inget gjort. Picasso lär varje dag ha tillämpat principen att inte gå och lägga sig förrän han lärt sig nåt något nytt under den dagen. Emil har sin sommarplan:
– Att bada varje dag under sommarlovet oavsett väder.
Väder är det. Och i kväll kan en av oss somna gått.

PS: Innan jag somnar läser Karolina Ramqvist i Dagens Nyheter och om hur coronan förändrat hennes liv. ”Mamma, du skrattar så mycket nu när det är corona”, sade min yngsta dotter. ”Jag tror aldrig jag har hört dig skratta så mycket.” 

Möjligheterna ligger enligt Ramqvist i de begränsningar coronan tvingat på henne. ”Lättnaden i att tvingas stanna hemma skänkte mig glädje och ja, rent av lycka, men den väckte också frågan om vad det var för ett liv jag levde i vanliga fall, om jag nu kunde bli så upplivad av att få vara hemma och uppleva att livet var hotat?”
Och Ramqvist kommer att få leva med begräsningens möjlighet: Coronaviruset fortsätter att sprida sig i världen. Det senaste dygnet har över 212 000 nya fall av covid-19 rapporterats i världen – den hittills största ökningen på ett dygn sedan pandemins start, enligt WHO. Totalt har nu 11 miljoner personer bekräftats smittade av viruset och cirka 520 000 människor har avlidit, rapporterar TT.

Nu har vi även lärt oss det idag. I morgon hoppas jag på sol så att jag komma vidare med bygget av vårt nya växthus. I möjligheterna ligger också en begränsning dessa dagar.Vi skulle ha varit på väg genom Tyskland och Frankrike den här veckan.

Fredag: när man byter ämne…

Hon: hade tänkt att rubriken skulle vara typ: ”nu säger jag upp mig”, underrubrik: ”som familjens projektledare”. Kommer återkomma till detta, men man mjuknar ju lite när mannen lyckas rädda den lilla Sädesärlan som nyss lämnat boet och trodde hon hittat hem inne hos oss…

Kommer återkomma lite senare angående uppsägningen, vilken är otroligt svår för oss kvinnor att verkligen verkställa… enligt min erfarenhet i alla fall.

Han: Där ser man vad en liten pippi kan ändra stämningen! Jag antydde redan igår att det kändes som om hösten redan är här. Kanske ska även hennes dagsnotering ovan tolkas i den riktningen?
– Men vem är jag att tolka så sublima vibrationer?
I min värld har vi upplevt ännu en underbar dag på udden. Även om det onekligen har blivit lite kyligare. Att vi passerat årets ljusaste dag fick jag idag ett mer handfast bevis på. Jag har tidigare berättat att jag någon gång i början av 2000-talet fick för mig att beställa visitkort på nätet. Korten var gratis och dessutom erbjöds jag ett par kalsonger som bonus. Tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovade virilitet, platt mage och trevligt sällskap. Det var som om reklammakarna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Konstigt nog fortsatte kalsongpaketen att ramla in varje kvartal. Och nu fick jag betala för dem. En dag ersattes kalsongerna av strumpor och de har sedan dess hittat mig även här på udden.
– Det är ett sånt paket hon lägger framför mig denna kyliga morgon.
Ett tecken i tiden på att vi verkligen går mot höst?
Svårt att veta.
Det som får mig (inte henne dock) att skratta är emellertid en annan sak:
– Efter sexton år (16!) har jag fortfarande inte fått mina gratis visitkort!
Lika bra det, tänker en man som förmår se det lustiga i små saker:
– Korten hade nu ändå fått makuleras eftersom jag bytt adress två gånger sedan jag designade dem.