torsdag: Kort dags färd mot natt på udden

Han: Plötsligt har hela dan gått. Och det märks att vi redan går mot mörkare tider. ”Med mörker skall avses den tid mellan solnedgång och soluppgång, under vilken ett framträdande obelyst föremål icke kan tydligt urskiljas på ett avstånd av 5 km. I tveksamma fall skall mörker anses råda.”
Läser jag ur en gammal förordning från Luftfartsverket. Andras ord är ibland så precisa. ”I tveksamma fall skall mörker anses råda.” Nåja, vi är inte där än. Sommaren har just börjat och även om det skymmer ser vi fortfarande den ensamma hägern och svanhonan, vars man nästan slogs ihjäl av de unga hannarna och som vi därför fick låta avliva.
– Se där, kunde bli en romantisk dagsnotering om livet i skymningsland.
Men inte i kväll.

• 

• 

• 

• 

• 

Onsdag: när man tror man äntligen klar med dagens göromål…

Hon: faaaaan, och detta var till nästa gäng sommargäster… vi tänkte ta liten minisemester mellan barnfamiljerna tillsammans med kompisar från Stockholm, så bäst förbereda och fylla kyl och frys innan så allt klart tänkte jag. Handlat och bakat och grejat hela dagen, samt lagat kvällens avskedsmiddag för första gänget. Sen satte jag mig ner, nöjd och glad, och åt hos barnen i Chateau Margareta medan brödet till gäng två stod i ugnen. Meli erbjuder sig snällt att hämta jordgubbarna till desserten, och där tog lugnet inför den noga planerade morgondagen slut. Ok, ska man köpa sig ur detta, och frångå sin princip att inget ”köpebröd” kommer över tröskeln, eller börja om imorgonbitti… men då har jag tusen andra saker jag ska göra. Hrmmmm.

Alice och bonusmorfar tar det lugnt i allafall. Han kommer få jobba imorgon 😉

Men jag är å andra sidan glad för dagens paket från Apoteket, de blev faktiskt jättefina, väldigt nöjd. Och hur ofta blir man det över något man gjort… tänker alltid att det kunde blivit lite lite bättre. Men med de förutsättningar vi hade vad det gäller material, tryck mm så blev det över förväntan. Hurra!!!

Han: Hon har haft en hård dag. Det brända brödet var droppen. Tror att det bara finns en sak som gör henne glad igen. Härom veckan berättade jag om hennes morfar Andreas Pettersson Krall som var fyrmästare i 37 år på fyren Långe Erik på Ölands nordspets.
Jag berättade bland annat att fyrmästaren varje kväll tog en promenad runt den lilla ön som på den tiden saknade broförbindelse med Ölands fastland.
Enligt en av döttrarna , min svärmor, tog han sin fru Emilia under armen och promenerade längs den stig som fortfarande heter Kärleksstigen. Jag har själv gått hand i hand med Andreas dotterdotter och hävdade att den promenaden tog max femton minuter att gå i maklig takt. ”Kanske det dubbla om man är ett förälskat par med en stor barnaskara hemma i fyrmästarstugan.”

Tid är bara en funktion av rummet enligt Einstein – eller om det är tvärtom? ­ Men tid är bedräglig av ett annat skäl: den expanderar i proportion till minnet av upplevelsen. Alltså missbedömde jag hur lång tid det tar att gå Kärleksstigen. När Andreas och Emilias dotterdotterdotter Emilia (även hon kallas kärleksfullt Meli som sin mormors mor) nu i somras tog promenaden mindre än tio minuter.

Det finns naturligtvis ett digitalt bildbevis (ovan). Åtta minuter och 45 sekunder. En exakt mobil tidsangivelse som fyrmästaren måste ha funnit intressant med tanke på att AGA-fyrens teknik tillhörde samtidens mest avancerade high tech på hans tid.
Men det som är fascinerande är att denna kvällspromenad går igen två generationer senare. Till kvällsrutinen här på udden hör ”Promenaden”. Vår motsvarighet till Kärlekstigen heter Trädgårdsrundan. Då visar hon vad som hänt och inte hänt med hennes tomat- och chiliplantor. Det har alltid hänt en massa.
Dagens nyhet heter Falludi.

Ibland får vi sällskap av katterna, särskilt Ludde är mattes lojala assistent.

Ibland missar katterna Trädgårdsrundan. Då går vi även den långa promenaden som för enkelhets skull kalls Promenaden.
– Nu går husse och matte på Promenaden, ropar vi och mer behövs inte. Det är nämligen det explicita kommandot som lockar fram katterna och den promenaden tar ungefär lika lång tid som hennes morfars Kärleksstig.
Vår kärleksstig är till och med kortare än den på Långe Erik. Den går bara längs stigen nedanför Margaretas stuga. Vi stannar vid gränsstenarna som Rolf, markägaren, la ut för att markera den nya tomtgränsen. Och när vi vilat lite och tittat på solnedgången går vi ner till Bertils Brygga, en fallfärdig betongplatta som Ludde och Vilda älskar att rulla runt på. Och när vi stått en stund där och tittat på sjöfåglarna går vi hem igen.
– Hur lång tid den promenaden tar?
Kanske fem minuter.
Känns även det som värdefull gemensamhetstid.
Det är dags nu.

Tisdag: frukost-i-sängen-väder…

Hon: regnar, 14,5 gr men ganska lite vind. Blir ändå förstås frukost i sängen. Hämtar in gurka, en drygt 30 cm lång lite taggig men god Tanja. Två sorters tomater, Black Cherry och Chielega. Tre sorters chili, Gul Körsbärschili (fast nu mogen och röd), Aji Cristal och Black Checkoslovakien (eller hur det stavas…). Och så lite plocksallad. Och så bröd bakat igår, en snabb nöt- och frölimpa. Bäst hittills tyckte Peppe, hur man nu ska tolka det…

Han: Man ska tolka det som hennes nybakade bröd är russinet i kakan! Min frukostbricka ser idag ut som en buffé för ett större svältfött sällskap.
Bäst i dagens chilitest: Black Checkoslovakien (stavas Czechoslovakian Black, darling) som passar till sallader och som smörgåspålägg.

måndag: en dag i skuggan med en cia-agents anteckningar

Han: Tidningar skriver att igår var det den varmaste dagen på 50 år. Nu är det 24 grader som känns 24 grader med 5 s/m sydlig bris. Tur att det alltid fläktar från nått håll här på udden och skuggan under parasollet gör det möjligt att ta sig igenom dagens tidningar. Även om den yngre delen av den lilla bofasta befolkningen inte till fullo uppskattar dagens filosofiska vits på DN:s Namn & Nytt:
– Stackars dom som inte ens är i medieskugga.

Man måste förmodligen tillhöra Riskgruppen och ha deserterat från den ständigt turnerande mediecirkusen för att uppskatta den typen av skämt. Jag återkommer med en annan företeelse hon inte förstår uppskatta. Men först måste jag ta emot månadens vinleverans som är på väg ända ut på udden.
– När asfalten tar slut fortsätter du längre än du tror att du kan köra till du ser havet och fyren.

Han igen, eftersom hon är på gym. Det vill säga hon klipper gräset med vår tunga monarkklippare som jag ärvde av Pelle Wendel. Hon tar alla chanser att hålla kroppen i form och som generös vit man med spolformad kropp låter jag hennes hållas.
– Vem är jag att alla manschauvister hävda att lilla gumman, det där är jobb för en karl.
Ibland tror jag hon vill åka till handelsträdgårdarna här omkring för att köpa jord bara för att få lyfta in 80-kilosäckarna i backluckan på bilen. När vi åker och handlar på Ica i Jämjö bär hon kassarna på krokig arm för att det är jobbigare. Men jag, som naturligtvis sitter kvar i bilen av coronaskäl, brukar öppna bakluckan åt henne.

Men men nån måste göra jobbet och därför fortsätter jag det hårda slitet här bakom tangentbordet: Så länge jag minns har jag älskat historien om det storslagna brittiska imperiets svarta hål. Jag tänker på hur förskräckta de fina engelska damerna blir när de hänvisas till en grop i avträdets stampade jordgolv.
– Ovilliga att huka bredbent som de inhemska kvinnorna pinkade damerna i skorna.

Numera sitter jag själv ner när jag pinkar. Förmodligen mitt viktigaste bidrag till vardagsfeminismen. Men det finns andra argument. En fördel med att sitta ner är att jag tänker på annat än strålens vikande vinkel.
Som jag berättat att ett mobilt bibliotek växt fram på vår toa. Korta varor, typ Jack Londons Söderhavsnoveller (snacka om att denne vänsterförfttare hade rasistiska undertoner, ingen staty där inte) och Judith Schalanskys The Pocket Atlas of Remote Islands.
På senare tid har jag återvänt till historien om O’Toole, Tooleys pappa som även han kallas Tooley men är CIA-agent. Närmare bestämt tänker jag på de noteringar som amerikanen gör i sin anteckningsbok och som det dröjer halvvägs till Asunción, nära Corrientes, där den breda Paranáfloden övergår i Paraguayfloden, innan Graham Greene låter oss förstå att anteckningarna inte handlar om misstänkt statsfientlig verksamhet.

Mannen är besatt av en privat undersökning. Han för statistik över sitt urinerande. Sida upp och sida ner noteringar med klockslag, hur lång tid det tar och vilka omständigheter som antas ha tvingat honom att lätta på trycket. O’Toole berättar att han funderar på att utveckla sina studier. Som att lägga till väderobservationer och konsumtionen av drinkar som fasta parabler i statistiken.
Det framgår inte varför amerikanen för denna sin pissbok, bara att han tänker donera dagsnoteringarna till någon professionell urolog.
– Man vet aldrig vad de där gossarna kan läsa ut av siffrorna, säger O’Toole. Han påpekar, vilket du tycker verkar plausibelt, att urologer ju tvingas syssla med sjuka människor hela dagarna.
– Det kan vara bra för de gossarna att få klart för sig vad en frisk människa har för vanor. I det här fallet en frisk, medelålders vit man med måttlig dagskonsumtion av alkohol. Helst gin, även om det i denna del av världen sällan är Gordons.

Det hela är en smula bisarrt, men intressant. Graham Greene skrev över tjugofem romaner, men i sina memoarer avslöjar han att detta är den enda bok han skrev för sitt eget nöjes skull (Självbiografiskt, Nordstedts Pan, 2000, sidan 456). Roligt hade uppenbarligen även du när du köpte Greenes Resor med moster Augusta år 1972, eftersom avsnit- tet är markerat med gul märkpenna. Med tiden upptäcker du dock att intresset för O’Tooles anteckningar förskjutits till själva statistiken: Enligt noteringarna pinkar denne man ett tiotal gånger per dygn. Besöken varierar mellan 17 och 50 sekunder. Det antyds nivåer uppåt en minut och femtiofem sekunder. Sammantaget rör det sig om i storleksordningen fyra, fem minuter per dag.

– Under sitt liv har varje vuxen man således tillbringat fem månader eller mer på en pissoar, konstaterar O’Toole dystert.
Karln verkar även i övrigt tämligen dyster. Han är fast i Latinamerikas fuktiga djungler, officiellt affärsman i import & export, under ytan amerikansk agent. En man som i yngre dar unnat sig allt, nu skild. Hans fru bedrog honom i hans eget sovrum. Han tror att hans dotter är i London. Vi läsare har mött henne på Orientexpressen och vet att hon rest till Katmandu med en pojkvän.
Upprörd över att få veta sanningen konstaterar O’Toole:
– När man har barn är man dömd att vara far på livstid. De går ifrån en. Själv kan man inte gå ifrån dem.

Jag har struket under citatet med gul märkpenna, möjligen för att jag när jag köpte boken nyss blivit pappa och jag tycker fortfarande att det är förbannat bra sagt.
Mer om det en annan gång.
Det är O’Toole kissbok som väcker tankar om de möjligheter som ryms i problemet.
Detta apropå min hjälplösa och numera nedlagda kamp mot ”dom andra” här på udden: Att försöka kissa ihjäl ogräs som gråbo, kirskål och nässlor borde jag från början ha förstått är kontraproduktivt.
– Ogräs älskar kiss. Alla växter älskar guldvatten!

Det är så det kallas, det billigaste och aldrig sinande gödningsmedlet. Det sägs att kiss från en människa under ett år innehåller näring som räcker till alla de grönsaker hen behöver äta under ett år.
”Kiss innehåller en makalös samling näringsämnen som förser jorden med mycket fin gödning”, skriver Sara Bäckmo, en av få gurus som även vår trädgårdsmästare respekterar. ”Kallas också för guldvatten, men jag säger konsekvent kissvatten. Jag får frågor från vuxna människor då och då som inte har en susning om vad guldvatten är, som frågar var man kan köpa det och så vidare. Låt oss prata om det som kiss, det är ju faktiskt det vi använder. Kissa i en burk, potta, hink eller vad som och häll i en kanna med vatten. Vattna.”

K-ordet är dock inget som uttalas högt här på udden. Pinka får jag tills vidare slösa på ogräset bakom rosenhäcken – som älskar det!

PS: Guldvatten kan ni andra faktiskt köpa på nätet – var annars? – så med tiden kanske slanten trillar ner som man säger. Särskilt eftersom hon är småländska. Till saken hör att vatten är dyrt, särskilt om man bara spolar ut det via toaletten. Och priset stiger – 2018 låg vår kommun på plats 280 av landets 290 dyraste VA-kommuner.
Då kostade det kommunala vattnet 99 kronor kubikmetern – nu kostar det oss över 127 kr enligt den senaste räkningen.
– Kanske dags börja föra bok över slöseriet?

Han igen igen: Naturligtvis. Ett sätt att ta vara på nässlorna är att göra nässelvatten av det. Det är bara att lägga nässlorna i en hink med vatten och låta det stå. I tre veckor, tycker Sara Bäckmo: Det gäller att välja tidpunkt för hanteringen med omsorg. Bäst är att sikta på några mulna dagar, gärna med regn. Bäst är om det har regnat innan gödselvattnet ska ut i jorden, för då är jorden fuktig och vattnet sipprar ner med lätthet. Om det är en stekhet dag lägger sig vattnet hellre på ytan och rinner iväg om det är bar jord som vattnas.

Synd att det ska vara så jävla soligt hela tiden här hos oss! Jag har hört att de åskar i Stockholm…

Hon: varför jag har ”krokig arm” när jag bär kassarna är för att då använder jag muskler både i magen och från armarna istället för att mina onda axlar ska ta hela smällen när 70 plussaren sitter och väntar i bilen. Sedan ska man absolut inte förringa vardagsmotionen, den får man ju gratis och tar inte tid från annat. Just kasstricket lärde jag mig av Lena som var mamma till Melis bästis Hampus på dagis. Hon var ensamstående mamma, utan bil, och dessutom beroende av Coca-Cola. Tunga kassar alltså. Nu har jag dock sällat mig till ledighetskommiten i skuggan under syrenen. Med utsikt över det pågående porträttet på konstnärens begäran.

söndag: om man undviker taggarna är rosor underbara

Han: Läser dagens predikan på Namn och Nyttsidan: ”Igår gjorde jag ingenting och det ska jag fortsätta med idag för jag blev inte klar”. Bara det faktum att jag läser den sidan i Dagens Nyheter visar att idag är det vilodag.

Frukost på sjösidan, bleke. 25 grader, sydlig vind, snarare bris. Betraktar min fru. Blommar gör även de andra rosorna. 2020 är ett riktigt rosenår och om man bara undviker deras taggar så är de egentligen väldigt lätta att vara med. De räcker med att man tittar på dem och då och då säger att de är vackra så vickar de lite på kronbladen och livet leker.

PS: – Vilket underbart väder.
– Ja, nuja, men det ska mulet på eftermiddan.
Gäller att njuta av rosorna alltså.

Hon: och jag har äntligen fått ro att sitta ner och läsa, har en gedigen hög med efterlängtade böcker på nattygsbordet som legat alldeles för länge. Nåja, vi ska inte överdriva det här med ro, har precis tagit ut ett ”nytt” bröd ur ugnen och satte samtidigt in en jordgubbs- och rabarberpaj. Men snart så… just, måste bara binda upp ett par tomater först också.

Hon: Peppe, den där första bilden som ska föreställa våra fina rosor var väl inte speciellt bra… dessutom mest tomater. Men inte ens de kommer till sin rätt 😉

Han: Hennes kritik skär som knivar, men gläder å andra sidan en luttrad redaktör.
– Min vän du bekräftar bara det vi alla vet – en bild säger sällan mer än ord. Här kommer några andra bilder på våra rosor.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

lördag: ännu en dag med sura gubbar, del 2

Han: Krönikan har rubriken ”Glad är jag dessutom för att man alltid hittar skattepengar till konsulter” och den toppar just nu min lista över läsvärda texter. Inte minst för anslaget: ”Den första versionen av denna krönika gick inte genom kontrollen. Den eldade jag upp tillsammans med alla böcker jag ägde skrivna av rasister, antisemiter, män med dålig kvinnosyn och andra moraliskt förkastliga subjekt.”
Så inleder Jörg Carsson en krönika i Barometern. Carlsson är överläkare på medicinkliniken på länssjukhuset i Kalmar och professor i kardiologi

Igår diktade jag om Ulf Lundell och Dylan. Här är en annan kompis som försöker handskas med den värsta gubbsjukan – Surgubben inom oss. Krönikan har alltså rubriken ”Glad är jag dessutom för att man alltid hittar skattepengar till konsulter” och doktor Carlsson inleder med att förklara att han skrivit en annan krönika, men fick tummen ner av sonen som brukar läsa hans manus.
– Du har blivit en riktig surgubbe. Det där är skräp!
Sa sonen och pappa Jörg antog utmaningen att skriva positivt och sansat. Med moraliskt stöd av Beethovens ”Hymn till glädjen”. Och ur det kommer en glad och optimistisk text. Eller kanske inte.

Eftersom hon tycker att jag är långrandig saxar jag surmulet bara tillräckligt för att andemeningen ska gå fram: ”Glad över att Region Kalmar län mitt i allt viruselände, underskott och kommande vårdskuld hittade pengar för ännu en chefstjänst (folkhälsa) som ska samordna alla insatser de små myrorna inom området omöjligt kan ha en överblick över… Glad blir jag också över att det kanske kan bli ännu en ny myndighet i svåra tider. Det har föreslagits att myndigheternas utbetalningar måste kontrolleras av en ny myndighet. Glad att pengarna räcker till åtminstone 346 svenska myndigheter. Coronautredningen kommer säkert komma fram till nödvändigheten av en myndighet för samordning av myndigheternas krisåtgärder.
Glad är jag dessutom för att man alltid hittar skattepengar till konsulter. En tämligen underbemannad Folkhälsomyndighet anlitade tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke som konsult. För futtiga 1 250 kr per timme uttalade han sig i tv om att visst har vi höga dödstal (för tidigt att slå fast och ingen överdödlighet förresten) men om något år har andra länder kommit i kapp oss. Detta utlåtande gör att jag drar upp volymen på Beethoven och glädjen hans komposition och Schillers dikt (man med dålig kvinnosyn som bör rensas bort) förmedlar, går över till mig. Glad blir jag för att denne professor har kommit på en grej: Varför leva typ ett år till om man kan dö redan i dag!? Att tyska gamlingar lever ett år längre för att sedan ändå dö i covid-19 är ju inget att eftersträva enligt konsulten. De kommer ikapp oss om ett år. Om man dör nu så är det överstökat.
Glad är jag slutligen över att det finns stora besparingsmöjligheter inom vården: Bara att acceptera en förtidsdöd och simsalabim finns pengar kvar till konsulter, chefer och direktörer. Om någon av er nu vill säga till mig att jag förväxlat glädje med sarkasm: Jag hör inte, kören sjunger för fullt!”

Se där, så glada över tidens tecken är vi gubbar. Åtminstone idag. Vi avslutar med att lyssna på Beethovens hymn till glädjen, som även kallas ”Europahymnen” eftersom den utsetts till EU:s gemensamma nationalsång – ett projekt som man också kan skriva glada krönikor om.
Man kan börja med att ge hymnen en text, som söderspexet gjort här.

Hon: tack ”sura gubben” för supergod Sangria och heta Gambas Ajillo. Nybakat bröd med Röd Primadonna och hemodlad chili i räkorna till det, mums! Och inte att förglömma, nyupptagen färsk vitlök.

PS. Det var godaste Gambas Ajillo hittills. Tydligen även lite ingefära i. Och tydlig smak av citron.

Han: Tack min fru. Men det händer inte bara små underverk på land. Har man har fönsterbord på sjösidan händer det också saker. Flasknosdelfinen har setts utanför Västervik. Men hur många har sett en gulbojad vit medelåldersman simma förbi utanför sin udde? Det gör vi just nu.
Varför? Och en lördagkväll!
– Nu är hans fru hemma och tar hand om barnen, skulle min storasyster säga. Hon var gift med en idrottsman.

fredag: Apropå Ogräs, Lundell och Dylan

Han: Hon säger att hon avskyr gråbon. Den ger henne allergi. Jag delar hennes aversion. Men av andra skäl. En sommar försökte jag krydda min sprit med gråbo i tron att det var malört.
– Det var det inte, även om de är släkt.
Förr ansågs gråbon ha magiska krafter. Latinets Artemisia kommer från barnafödandets gudinna Artemis och växten tillhörde gruppen ”speciella kvinnoörter”. Men den användes även som medicinalväxt mot t ex malaria i början av 1900-talet.

Men idag är det alltså hennes allergi som definierar gråbons sociala position på udden. Personligen har jag dock gett upp kriget mot den filthåriga. Jag pinkar på dem när jag kan, men vad hjälper det?
Hjälper att pinka hjälper absolut inte när det gäller nässlorna. De tillhör nämligen den minoritet här på udden som gillar att man pinkar på dem.
Våra vänner på Stureplan och Stockholms Matmarknad hävdar att nässlor borde stå på svenska folkets sommarmenyer. Det märks att dessa matskribenter stannar runt Nytorget efter midsommarjippot ute i skärgårn.
De fattar inte att så mycket nässelsoppa kan man inte äta på en försommar. Ronny Ambjörnsson vet hur dom är. I sin Den hemliga trädgården (Albert Bonniers förlag, 2016) skriver han att nässlor har näsa för att snoka upp den finaste jord du har.
”Nässlorna är förklädda detektorer, de samlas där din jord är som bäst.”
– Det är det som är problemet. Där jag under årens lopp tänkt mig andra och finare bosättare finns nu nästan bara nässlor.

Å andra sidan: Hannibal Lecter har rätt. Somliga är för onda för att få leva.
– Andra är för goda för att inte ätas upp.
Jag tänker på den brokiga kirskålen, Sveriges ”mesta och värsta” ogräs som växer bäst och mest ute på udden i april maj.
Jag hittar ett recept i en gammal dagsnotering: Rafsar ihop 2 dl med de ljusgröna bladen. Eftersom kirskålen är färsk behöver jag inte skölja den (undviker stället där jag brukar pinka). Jag rostar 150 g. solrosfrön och mixar ogräset tillsammans med de väldoftade fröna, häller i 2 dl. olivolja och 100 g. riven ost, gärna Västerbotten.
Sedan slänger jag i en knippe ramslök (vår första primör, så här års). Och så några droppar spansk brandy istället för socker (jag slösar med min Torres 10-åriga Imperial Brandy Gran Reserva som Malin och Gunnar Brulin levererar till mig på udden varje år).
– Och mer?
Jag ser mig omkring i köket, hittar en halv citron, pressar ner saften i mixern och saltar och pepprar lite på måfå. Min ogräspesto passar till allt, inte minst till den citronbakde laxen från Brömsebro och en väl kyld flaska Bonterra (chardonnay) på solsidan.
Jag undrar vad hon kommer att tycka…”

Jag har gjort ett tillägg några månader senare: Idag äter jag kirskålssoppa på Stockholms Matmarknad. Soppan är kryddad med rallarros och lite sherry. Pelle Sturén berättar att kirskålen kostar 1 200 kr kilot i huvudstaden.
– Tolvhundra spänn!
Vet den romske tiggaren utanför Tempo i Gökalund att han sitter på en förmögenhet?

Hon: vet inte om det är just gråbo jag är allergisk mot men jag hatar dem ändå, de blir som stora träd till slut. Omöjliga att slå av med lie, går knappt med såg. Tar över hela udden. Nässlor hatar jag lika mycket, nästlar mig alltid och har alltid gjort sen jag var barn. Minnena av det sitter fortfarande kvar. Så nej tack, ingen nässelsoppa för mig, eller kirskål heller för den delen. Känns för otryggt att äta det. Ungefär som att plocka en vit svamp man inte är hundra på är en champinjon. Skulle iof aldrig ta miste på det, men ändå…

Skönt med fredag, då har vi ledigt från tre. Satte oss precis med en Aperol Spritzer i skuggan bakom vildrosen. Efter bad, även Peppe gick i. Varmt som på Mallis lockade jag med. Och det är det.

Han: Förökar sig som ogräs gör Ulf Lundells dagboksanteckningar. Hämtade ut tredje delen av Vardagar, en lunta på ytterligare 800 sidor. Proust och Knausgaard får se upp, med den här takten kommer Lundell att passera dem i antal ord redan före år 2028.

Hur man ska recensera Lundell? Det ska man inte. Att läsa Lundell är som att sitta och snacka med en annan gnällgubbe med utsikt över havet. Vi har trevligt och trivs med både oenighet och enighet och naturnära iakttagelser, typ att sädesärlan är den mest sällskapssjuka av alla småfåglar.
Den tid som flytt i Lundells värld präglas även den av den moderna uttolkning av upplysningstraditionen som präglade det socialdemokratiska folkhemmet på nittonhundrafemtiotalet och nittonhundrasextiotalet.

Även hans värld har krympt till ytan, men inte till intresset.
– Vi har ganska mycket och snacka om, känns det som.
Om jag nu får säga vad jag tycker.
Vilket jag inte är säker på att jag får, eftersom jag tillhört Jan Stenbecks mongolhär. Det mesta som gått fel i Sverige sedan socialdemokratin lämnat Lundell – på den punkten är han lika omnipotent som PO Enquist var – är Stenbecks fel.
Jan var en symbol för nyliberalismen som härjat sedan 80-talet, enligt Lundell.Vilket i mina öron tyder på att han inte hört Jan Stenbeck lägga ut texten.

En annan riddare av Gnällgubbeorden är Bob Dylan, vars nya album ‘Rough and Rowdy Ways’ snurrat på mitt Spotifykonto sedan i fredags. Även han berättar historier, förvisso mer mångordigare än Lundells, men skarpa iakttagelser, självreflektionerna också.

Gnälligt malande är dock bara rösten, resten är ett optimistiskt testamente från en gubbe som sedan sextiotalet vägrat identifiera sig med någon rörelse och därför kan sammanfatta vår tid utan ett nostalgiskt filter.
Kort sagt, en gammal gubbe som vägrar gnälla över den tid som flytt. Vilket inte alls betyder att Dylan och Lundell säkert skulle trivas ihop, nu när Lundell funderar på att börja skriva låtar på engelska.
Eftersom jag är värd på denna Jaltakonferens höjer jag mitt glas:
– Skål! De andra där ute har tur som har oss gubbar.

Torsdag: alltså, så här låter sommar…

Hon: äntligen fick vi också sommar. Klockan är 10.00 och det är fortfarande bleke. Och varmt, lagom som det blir här, 19.1 gr. Det var det vid 22.00 igårkväll också. Man kan bara inte gå in. Tomaterna får äntligen lite omvårdnad. Perfekt syssla efter middagen.

Älskar framförallt ljuden, tuffande båtar, måsar, bin… nä nu måste jag ut och njuta, innan det börjar blåsa och ljuden dränks av vinden, som jag i.o.f också vanligtvis gillar. I lagom dos 😉

Ps. Ja jag vet, det blir lite enahanda, men man kan inte lyssna för mycket på detta. Eller se sig mätt på denna utsikten, tycker jag. Men missa för sjutton inte rosorna och det som händer därinne på slutet… ljudmässigt alltså. Så glöm inte ljudet!!!

Han: Inser att jag är sist på bollen. Har varit upptagen med nyheter från den stora världen. Men en nyhet är någonting som vi känner igen som en nyhet. Liksom Dagens Nyheter och Svenska dagbladet och Svt och Sverige radio bara rapar upp vad CNN och BBC redan avslöjat och Dagens Industri snor nyheter från CMBC och Bloomberg, så låtsas jag att jag avslöjat något nytt när jag i själva verket bara ”avslöjar” vad hon redan berättat på det att eventuella läsare ska känna sig lugna med att veta att ingenting nytt har hänt sedan det som hände verkligen hände.

Han igen, upphetsad: Sist på bollen, men dagens gladaste bild så här långt även om det är hennes andra eller tredje bad idag.

onsdag: Dagen börjar i solen

Han: Efter morgonens rapporterande bjuder hon på frukost på främre däck, där bina surrar i rosenhäcken.
Idag kommer ingen att klaga på vädret, möjligen jag som föredrar ett skuggliv.

• 

• 

Han igen, 22:13: Och nu är det kväll och lugnet sänker sig över udden. Somliga dar räcker det.

Tisdag: jobb, jobb, jobb… 16.30 drink

Hon: började bolla idéer 7.30, sen vattna chilin som fortfarande är inne. Slängde ut nästsista ”väggen” igår kväll, det var så lugnt och varmt ute så tänkte det var dags. Hann bara precis få ut dem (19,5 gr 21.30), så kom åskan…

In i växthuset, öppna takfönster och vattna. Ute dyngsurt. Sen förbereda för kvällens drink. Grannar och tillika goda vänner ska få träffa Alice. Blir pizzabitar med topping av det som fanns. Och så koka sylt på rabarberna som börjar ge upp och jordgubbar som blivit över. Peppe har börjat måla igen, hurra, men man ser inte mycket av honom. Sitter i utrymmet mellan ateljén och huset.